Originalets titel: Third International after Lenin (utdrag)
Översättning: Kent-Åke Andresson, reviderad av Patrik Olofsson
HTML: Patrik Olofsson
Trotskijs verk Tredje internationalen efter Lenin är sammansatt av flera olika dokument. Det huvudsakliga dokumentet heter ”Den kommunistiska internationalens programförslag – en fundamental kritik”. Den består av tre delar, varav tredje delen heter ”Bokslut och perspektiv på den kinesiska revolutionen”. Det är andra kapitlet ur den texten som här är översatt. Den huvudsakliga delen av texten är översatt av Kenth-Åke Andersson och hämtad från antologin ”Den permanenta revolutionens epok”. Kompletterad och reviderad av Patrik O.
Kuomintangs första stadium var perioden för den nationella bourgeoisiens dominans som försvarades ihärdigt under den etiketten "de fyra klassernas block". Den andra perioden, som följde på Chiang Kai-scheks statskupp, var ett experiment i den kinesiska kerenskijismens paralella och "oberoende" dominans i form av den "vänstersinnade" Wang Ching-weis regering i Hankow. Emedan de ryska narodnikerna tillsammans med mensjevikerna gav deras kortlivade "diktatur" formen av en öppen dubbelmakt kom den kinesiska "revolutionära demokratin" inte ens att uppnå det stadiet.
Eftersom historien i allmänhet inte utvecklas på befallning, återstår det bara för oss att förstå att det finns inte och kommer inte att finnas någon annan "demokratisk diktatur" än den diktatur som Kuomintang har utövat sedan 1925. Detta förblir sant oberoende av om Kinas halvdanna förenande som utförts av Kuomintang kvarstår i den närmaste framtiden eller om landet åter splittras. Men just när revolutionens klassdialektik, efter att ha uttömt alla sina andra resurser, klart och slutgiltigt satte proletariatets diktatur på dagordningen och ledde oräkneliga miljoner av förtryckta och utarmade i städer och byar, förde K I E K (Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté) fram parollen om arbetarnas och böndernas demokratiska (d v s borgerligt demokratiska) diktatur. Svaret på denna formel var upproret i Kanton, som trots all sin omogenhet, trots ledarskapets äventyrligheter, lyfte ridån för en ny akt, eller mer korrekt; för den kommande tredje kinesiska revolutionen. Det är nödvändigt att något dröja vid denna punkt.
I ett försök att försäkra sig mot sina forna synder, vidtog ledarskapet ett monstruöst forcerande av händelseutvecklingen i slutet av förra året och framtvingade så missfallet i Kanton. Men även ett missfall kan lära oss något om moderns organism och födelseprocessen. Den kolossala, och från teorins ståndpunkt verkligt avgörande, betydelsen i Kantonhändelserna för den kinesiska revolutionens problem beror just på det faktum att vi här har ett fenomen som är sällsynt i historien och politiken, ett verkligt laboratorieexperiment i jätteskala. Vi har dyrt fått betala för detta, men det tvingar oss desto mer att lära oss dess läxa.
En av kampparollerna i upproret i Kanton var enligt rapporten i Pravda (nr 31) ropet: "Ned med Kuomintang!" Kuomintangs banér och insignier slets ned och trampades i smutsen. Men till och med efter Chiang Kai-scheks "förräderi" och Wang Ching-weis efterföljande "förräderi" (inte förräderi mot deras egen klass, utan mot våra ... illusioner) utfärdade K I E K det högtidliga löftet: "Vi skall inte överge Kuomintangs banér!"
Arbetarna i Kanton förbjöd Kuomintangs parti, och förklarade alla dess grupperingar för olagliga. Detta innebar att inte endast storbourgeoisien utan också småbourgeoisien var oförmögen att skapa en politisk styrka för lösandet av fundamentala nationella uppgifter, ett parti eller en fraktion som i förening med proletariatets parti skulle kunna lösa den borgerligt?demokratiska revolutionens problem. Nyckeln till situationen ligger just i det faktum att uppgiften att vinna de fattiga böndernas rörelse redan helt och hållet vilade på proletariatets axlar, och direkt på kommunistpartiet, och att komma i närheten av en genuin lösning av revolutionens borgerligt?demokratiska uppgifter nödvändiggjordes en koncentration av all makt i proletariatets händer.
Pravda lämnade följande rapport om den kortlivade sovjetregeringen i Kanton och dess politik: "I arbetarnas intressen, har Kantonsovjeten utfärdat ett dekret som upprättar ... arbetarkontroll över industrin genom fabrikskommittéer ... nationalisering av nyckelindustrin, transportväsendet och bankerna."
Vidare nämns sådana åtgärder som: "Konfiskering av alla storbourgeoisiens husegendomar till arbetarnas fördel..."
Det var således kantonarbetarna som var vid makten (under en kort period av upproret) och dessutom befann sig regeringen verkligen i kommunistpartiets händer. Den nya statsmaktens program bestod inte bara i konfiskering av alla de feodala ägor som fanns i Kwantung (den provins där Kanton är huvudstaden) i allmänhet, inte bara i upprättandet av arbetarkontroll över produktionen, utan också nationalisering av storindustrin, bankerna och transportväsendet, samt till och med konfiskering av borgarhusen och all borgerlig egendom till arbetarnas fördel. Frågan blir då: om detta är den borgerliga revolutionens metoder, hur skall då den proletära revolutionen i Kina se ut?
Trots det faktum att K I E K:s direktiv inte sade någonting i frågan om den proletära diktaturen och de socialistiska åtgärderna och trots det faktum att Kanton är mer småborgerlig till sin karaktär än Shanghai, Hankow och andra industricentra i landet, ledde den revolutionära revolten mot Kuomintang automatiskt till proletariatets diktatur, som redan vid sina första åtgärder fann sig tvingat av hela situationen att tillgripa radikalare medel än de som inledde Oktoberrevolutionen. Och trots dess paradoxala uppkomst, härstammar detta faktum helt lagbundet från de sociala relationerna i Kina, likaväl som från revolutionens hela utveckling.
Stora och medelstora jordområden (sådana som finns i Kina) är mycket nära förbundna med stadskapitalet, inklusive det utländska kapitalet. Det finns ingen kast av feodalfurstar i Kina som står i opposition till bourgeoisien. Den vanligaste, och mest hatade utsugaren i byn är kulak-ockraren, som är agent för städernas finanskapital. Jordbruksrevolutionen är därför lika mycket antifeodal som antiborgerlig till sin karaktär. I Kina kommer det praktiskt sett inte att finnas något sådant stadium som det första stadiet i vår oktoberrevolution då kulaken marscherade tillsammans med medel- och fattigbönderna, oftast i deras spets, emot jordägarna. Jordbruksrevolutionen i Kina innebär ända från början, liksom den kommer att innebära senare, ett uppror inte bara emot de få genuina feodalfurstarna och byråkratin utan också emot kulakerna och ockrarna. Om det i vårt land endast uppstod fattigbondekommittéer under oktoberrevolutionens andra stadium, i mitten av 1918, så kommer de att uppstå i Kina i ena eller andra formen så snart jordbruksrörelsen åter väcks till liv. Attacken mot den rike bonden kommer att bli det första och inte det andra steget i den kinesiska oktober.
Jordbruksrevolutionen är emellertid inte det enda innehållet i den nuvarande historiska kampen i Kina. Även den mest extrema jordbruksrevolution, en allmän jordfördelning (som naturligtvis kommer att stödas av kommunistpartiet till dess fullbordan) kommer inte av sig självt att skapa en utväg ur den ekonomiska återvändsgränden. Kina behöver lika mycket en nationell enighet och ekonomisk självständighet, dvs. tullautonomi eller mer korrekt, ett monopol över utrikeshandeln. Och detta innebär frigörelse från världsimperialismen ? den imperialism för vilken Kina förblir den viktigaste framtida källan inte bara för ett berikande utan också för dess verkliga existens, som utgör en säkerhetsventil emot de inre explosionerna inom den europeiska kapitalismen av idag och den amerikanska kapitalismen av imorgon. Det är detta som förutbestämmer den gigantiska ramen och den enorma skärpan i den kamp som väntar de kinesiska massorna, desto mer nu när djupet i kampens flod redan har pejlats och känts av alla dess deltagare.
Den enorma roll som det utländska kapitalet spelar i den kinesiska industrin och på det direkta sett den är beroende av sina egna "nationella" bajonetter i försvaret för sin plundring, gör programmet för arbetarkontroll i Kina till och med mindre realistiskt än det var i vårt land. Den direkta exproprieringen av först det utländska kapitalet och sedan av de kinesiska kapitalistiska företagen kommer troligen att bli avgörande för kampens utlopp, på dagen efter det segerrika upproret.
De objektiva socio-historiska orsaker som förutbestämde "oktobers" utgång i den ryska revolutionen stiger i Kina fram i en ännu mer accentuerad form. De borgerliga och proletära polerna i den kinesiska nationen står i opposition till varandra till och med mer oförsonligt, om så är möjligt, än de gjorde i Ryssland. Ty å ena sidan är den kinesiska bourgeoisien direkt sammanknuten med den utländska imperialismen och den senares militärmaskineri och eftersom å andra sidan det kinesiska proletariatet ända från första början har upprättat så nära band med Komintern och Sovjetunionen. Numeriskt utgör de kinesiska bönderna en till och med mer överväldigande massa än de ryska bönderna. Men genom att krossas i de globala konflikternas skruvstäd, på vars lösning dess eget öde på det ena eller andra sättet beror, är de kinesiska bönderna till och med mindre förmögna att spela en ledande roll än de ryska. För närvarande är detta inte längre en fråga om rent teoretiska förhandsberäkningar, utan ett faktum som verifierats totalt i alla dess aspekter.
Dessa fundamentala och samtidigt oomtvistliga sociala och politiska förutsättningar i den tredje kinesiska revolutionen visar inte bara att formeln om den "demokratiska diktaturen" har hopplöst överlevt både sig själv och sin använbarhet, utan också att den tredje kinesiska revolutionen, trots Kinas enorma efterblivenhet, eller mer korrekt, på grund av denna stora efterblivenhet också i jämförelse med Ryssland, inte kommer att ha någon "demokratisk" period, inte ens av så kort räckvidd som den oktoberrevolutionen hade (7 november 19I7 - juli 1918), utan den tvingas från första början att genomföra en avgörande revolt och avskaffa den borgerliga egendomen i stad och by.
Visst, detta perspektiv harmoniserar inte med pedantiska och schematiska föreställningar beträffande samverkan mellan ekonomi och politik. Men ansvaret för denna disharmoni som är så omskakande för de förutfattade meningar som nyligen slagit rot och som redan tilldelats ett icke obetydligt slag av oktoberrevolutionen kan inte läggas på "trotskismen" utan på lagen om den ojämna utvecklingen. Just i detta fall är lagen särskilt tillämpbar.
Det vore ett oklokt pedanteri att hävda att det kinesiska kommunistpartiet, om en bolsjevikisk politik hade använts under revolutionen 1925-27, ofelbart skulle ha kommit till makten. Men det vore en föraktfull trångsynthet att hävda att en sådan möjlighet helt var utom fråga. Arbetarnas och böndernas massrörelse var i en omfattning som helt motsvarade detta, liksom de härskande klassernas upplösning. Den nationella bourgeoisien sände sina Chiang-Kai-scheks och Wang Ching-weis som sändebud till Moskva, och genom sina Hu Han-mins[1] knackade de på Kominterns dörr, just därför att de var så hopplöst svaga när de stod ansikte mot ansikte med de revolutionära massorna. De insåg sin svaghet och sökte rädda sig. Varken arbetarna eller bönderna skulle ha följt den nationella bourgeoisien om vi inte hade dragit dem i repet. Om Komintern hade fört en något sånär korrekt politik, då skulle resultatet av kommunistpartiets kamp ha varit förutbestämt för massorna - det kinesiska proletariatet skulle ha stött kommunisterna, medan bondekriget skulle ha stött det revolutionära proletariatet.
Om vi i början av nordexpeditionen (d v s 1926) hade börjat organisera sovjeter i de “befriade” områdena (och massorna strävade instinktivt efter detta med all makt), då skulle vi ha säkrat en nödvändig bas och en revolutionär inledning, vi skulle ha samlat omkring oss bonderevolterna, vi skulle ha byggt vår egen armé, vi skulle ha upplöst fiendearméerna och trots det kinesiska kommunistpartiets ungdomlighet skulle det ha kunnat mogna under dessa utomordentliga år och ta makten - tack vare en riktig ledning från Komintern - om inte i hela Kina med en gång, så åtminstone i en avsevärd del av Kina. Och framför allt: vi skulle ha haft ett parti.
Men någonting absolut monstruöst skedde just i ledarskapets sfär - en verkligt historisk katastrof. Sovjetunionens, bolsjevikpartiets och Kominterns auktoritet tjänade helt och hållet till att först stödja Chiang Kai-schek emot en självständig politik från kommunistpartiets sida, och sedan till att stödja Wang Ching-wei som ledare för jordbruksrevolutionen. Genom att ha trampat sönder den leninistiska politikens främsta principer och brutit ryggen på det unga kinesiska kommunistpartiet, har K I E K förutbestämt segern för den kinesiska kerenskijismen över bolsjevismen, för de kinesiska miljukoverna över kerenskisterna, och för den brittiska och japanska imperialismen över de kinesiska miljukoverna.
I detta och endast i detta ligger betydelsen av det som skedde i Kina under åren 1925-27.
[1] Hu Han-min var en äldre civil ledare inom Kuomintang, som 1926 valdes in i det ledande organet i Bondeinternalen i Moskva som "representant för de kinesiska bönderna" och senare stödde Chiang i krossandet av kommunisterna.