Under röd flagg
Prenumeration i Stockholm Till årets slut i: 60, hälft år 1:10, kv. 60 ö., mån. 20
{Prenumeration 1 landsorten Till'årets 'slut 1: 8b, lialf år " 1: äo, fevättal' 70 'åré
/.
j
Utgifvare: Hinke Bergegren.
Söndagen den 19 april
N:r 6,
1891,.
Innehåll: Mitt och ditt. — Öppet bref till red. Hj. Branting från denna revys utgiiyäre.
—  Klagotoner. — Till de unga proletärerna^"— Elände'ocfiuppoffring! —- Unäérlieffi
—  Fria ord. — Efter tjugo år. —-Följetong: Arbetslös.'           ; ,: •                    '"'
Ut från fabriker qeh värhtMer!
JULte rn-a^a. 'c.17 'Irase — I Maj!,
Om ock en smula oenighet, om hvad demonstrationen gäller* uppstått, nu; då dagen randas, är tvisten som bortblåst Erihyar, man, och kvinna^ måste flitigt använda de dagar som ännu äro kvar, att agitera för att få största anslutning till demonstrationen. Kom ihåg: en hvar tager sin kamrat, sin vän med. sig.
Här och hvar, öfverallt där det demonstreras i maj är lösen: Ut från fabriker och värkstäderl
Til! läsaren!
I den vänliga välkomsthälsning, Soc.Dem., såsom i sakens natur ligger/ stäldetill Undet röd flagg, kallades, milis ni käriské, denna revy en dagslända. Betänksamt ruskade vi på hufvudét och menade, ätt det var nog eti sätirit Spådom. Men, går det icke denna gång, tänkte vi, komma Väl ätidfä efter oss och försöka —- med bättre lycka.
Emellertid har lösnummerförsäljriingen varit ganska stor. Dock icke till* räcklig, att, då prenumerationen icke ännu utfallit fullt nöjaktigt, kunna betac­ka de icke små utgifter, som äro förenade med ett sådant företag som detta.
För den skull ha vi ansett oss nödsakade att från och med nästa månad — för att på så vis minska distributiönsomkostnäderna — utgifvä Under röd flagg blott två gånger i månaden, fast då naturligtvis betydligt utvidgad. Därmed vinnes på samma gång den stora fördelen, att artiklar eller athanolingar, som icke äro allt; för långa, kunna införas i ett Öch samma nummer.
Dock vilja vi uttrycka det hopp, att hvar vän af Under röd flagg hädanefter vill kraftigare arbeta för dess spridning, sä att den kan snarast möjligt återgå till veckorevy. Alltså: mera energisk agitation.
De prenumeranter, som äro missnöjda med den förändring, som nu måste företagas, ega naturligtvis att återfå prehumerationsafgiften.
Med! anledning af denna ändring utkommer nästa häfte den sista i denna månad.
Utg. och medarbetare.
48                                            UNDER RÖD FLAGG
Mitt och ditt.
Af Sch. Janovsky.
Fort och lätt flyta dessa två ord från läpparne, för det första emedan man för deras korthets skull icke behöfver bita sig i tungan och för det an­dra emedan dessa korta ord äro mera i användning än alla andra. Öfver-allt hvart man kommer får man höra talas om »mitt och ditt och ditt och mitt». Till och med från barnets läppar flyta dessa ord innan det ännu knappt förmår uttala något annat. Det är för den skull icke underligt att de flesta människor sällan göra sig mödan att närmare reflektera öfver ut­trycket »mitt och ditt's» räckvidd, öfver dess betydelse, den roll det spelar, och det inflytande det utöfvar i det samhälleliga lifvet. Som känt är upp­ställer mänskan sällan frågor öfver det, som hon redan som barn är van att se. Man måste vara en Isaac Newton, för att för sig uppställa den frågan, hvarför äpplet faller ned från trädet och icke tvärtom, sedan man kanske märkt detta fenomen tusentals gånger. Men tyvärr gifves det mycket få sådana människor, och därför råka vi ännu i dag så mycket godt folk, i hvars hjär­na den egyptiska tjockan härskar angående detta spörsmål. Men denna fråga är af djupt ingripande betydelse; ty det gifves ingen sak i världen, som ut-öfvat en så skadlig värkan i det mänskliga lifvet som just »mitt och ditt».
Sedan den tid, då egendomen infördes i det mänskliga samhället, har detta som sådant, såsom samhälle upphört att existera; uttrycket, den tomma frasen, blott är oss öfrig; ty hvad mena vi med ordet samhälle? En före­ning af människor, hvilka lefva och arbeta gemensamt och ömsesidigt under­stödja hvarandra, kort sagt som lefva ett sällskapligt lif. Men ingalunda kan man anse en sådan samling af mänskor för ett samhälle, där desse ömsesidigt bedraga och ödelägga hvarandra. Och allt detta kommer blott af mitt och ditt, såsom vi på annat ställe skola, utförligare utväckla. Sedan den tidpunkt då mitt och ditt begynt att spela en roll i samhället, har människan förlorat allt, som i värk-ligheten gör henne till människa; hon förlorar förmågan att taga del i andras lidanden och går i viss mening förlustig begreppsförmågan. Begärets förhatliga orm, som tagit mänsklig form i »egennyttan», har uppslukat allt ädelt, godt och skönt. Är människan kufvad under detta begär, så är hon icke längre männi­ska utan rofdjur. Intet medel, vore det än det allra förfärligaste, skall hon rygga tillbaka för, blott för att bereda ännu mera mark åt sin bottenlösa egen-nytta. Ju mer hon eger desto mer vill hon ega, äfven om hon icke förmår göra alla sina rikedomar fruktbärande.
I detta hänseende är människan mycket grymmare än ett rofdjur; det senare söndersliter, uppäter andra djur blott när det är hungrigt; den människa åter, som är nog lycklig att ha råkat i klorna på detta begär, hon är icke längre sig själf mäktig, hon är slaf däriander. Att döma af hennes handlingar synes hon vara besatt liksom af en ond ande, som oaf-brutet drifver henne att förvärfva, förvärfva och yttermer förvärfva. När man betraktar dessa människor i sin förvärfsjakt, då måste man medgifva att de intet annat äro än narrar. Ty hvad skall man väl tänka om en mänska, som fått i sitt hufvud, att hon behöfver för sitt pärsonliga be-hof en half million rockar, en million hattar och tio tusen par skor. Det riktiga namnet på en sådan människa är narr och hennes enda plats på dår­huset. På denna grund måste hvarje människa medge att alla våra Roth-schildar, Vanderbiltar och Gould'ar äro de farligaste narrar, som kan finnas, och höra hemma på dårhuset men icke i ett mänskligt samhälle.
*
UNDER RÖD FLAGG
49
Jag har dessutom betecknat dem som. farliga narrar emedan genom de­ras oupphörliga anhopning af kapital, som ligger utan hytta för dem, millioner människolif gå till botten, gg procent af mänskligheten lida brist pä det nöd­vändigaste och. forsmäkta, framsläpande ett eländigt lif, blott därför ätt dessa få vansinniga parasiter Hafva beröfvat dém frukten af deras arbete, gg procent af mänskligheten vistas i trånga rum, äro därjämte tvingade att inandas en förpestad luft, som i grund förstör den starkaste fysik, under det ett litet fåtal vansinniga besitta milslänga skogar och parker, som de kalla sin egendom och hvilka blott tjäna till att jaga djur i, liksom narrarne själfva äro.
Blicka på denna af åren tryckta krympling,' huru hans skrumpna kropp darrar af köld, huru hän utsträcker' sin magra hand för att fä en ällmösaj! Tro icke att denne man alltid varit en krympling' och i all sin tid bettlat; han var i biomman af sin ungdom, stark, kraftig och full af hopp, men den obevekliga tiggarstafven har förintat hans skönaste förhoppningar. Sina ung­domsår har hän tillbragt i nöd. Hans lön räckte knappt för det dagliga brö­det och så försvunna tidigt hans krafter, så att hans arbetsköpare icke • mera hade användning för honom, och utbytte honom mot en urig, kraftig männi­ska, liksom han själf en gång varit. Nu tigger hän om några öre; under dé tusentals kronor han arbetat ihop under sin lefhäd, af hans arbetsköpare förslösas på paradhästar, lyxhundar, diamanter och smycken, öfverhufvud på tillfredsställandet af sådant, som endast en vanvettig fantasi kan uttänka.
Först efter kl. 12 på natten begynner lifvet på vissa af våra bakgator, och om Ni då passerar där förbi, skall Ni möta gräsliga figurer som göra ett mera djuriskt än mänskligt intryck pä Er.
Unga kvinnor som utbjuda sin kropp och sin dygd för en spottstyfver; män, i hvars anletsdrag de vildaste lidelser afspegla sig. Deras sorgliga ödes järnhand har inbränt på deras panna kännemärket: röfvare, mördare och bandit, cch en förbannelse tränger sig ovilkorligen öfver Era läppar, men — tänk efter innan Ni förbannar. Förbannat vare systemet med mitt och ditt, som störtat dessa människor i det djupaste elände, ty de äro offer för mitt och ditt. Dessa unge män och kvinnor hafva kommit på »villovägar», därför att de i sin tidiga ungdom prisgifvits åt ett lif fullt af lidande.
Under rättvist inrättade förhållanden hade dessa människor kunnat blifva nyttiga medlemmar i samhället.
Öppet bref til! red. Hj. Branting från denna
revys utgifvare.
Herr Branting.
Tror ni, allvarsamt talat, att jag är köpt af ett konsortium kapitalister, i afsikt att sprida fördärf för och öfver arbetarrörelsen; (ty det är ju det som anses som det betecknande för Skarin-bladet.)
Tror ni det ej, ock ändock skrifver som ni gjort, då är ni en skurk.
Jag hoppas dock för er egen del, att ni tröt det.
Men om äfven så är — något som, det erkänner jag villigt, skulle till någon liten del ursäkta ert handlingssätt, — anser ni icke att, då ni så där offentligt utkastar en sådan beskyllning, ni också borde ha anfört några bevis därför! Ty icke kan ni väl hålla det för bevis, att jag uppträdt emot den
UNDER ROD FL AGG
50
parlamentariska taktiken (märk, det gjorde jag redan medan jag var °i Soc. Dem. och då yttrade ni ej ett knyst i den vägen!), eller att jag börjat ut-gifva denna revy, som är fullt lika socialistisk som er tidning. Väl ej heller det, att olika skiftningar inom socialismen får här komma till heders? Nej; men — kanske det, att häri har par gånger klandrande berörts ert och hr Danielssons ledareskap, öfversitteri och diktatorsmanövrar?
Ånej, ni har väl värkliga bevis, kan jag tro. Och önskar jag just föreslå er ett ypperligt tillfälle, där ni kan framlägga dem. Och på ett sådant heder­ligt sätt (alltså inte med gläfs i »arbetarnes tidning») att också motståndarn kan strax försvara sig och lämna förklaringar, om sådana skulle behöfvas. Jag vill nämligen härmed anhålla i namn af vårt förra kamratskap i Soc. Dem. samt på grund af den aktning ni såväl som jag är skyldig olika tänkande, att ni ifall någon förening eller klubb är hugad anordna ett offentligt möte i denna sak, att ni där framlägger edra skäl. Tid, hur debatten skall ordnas o. s. v. kunde ni hafva godheten bestämma.
Ni har kanske den invändningen, att efter en sådan skrifvelse som denna (eller måhända säger ni någon föregående), kan ni icke gå in på förslaget. Jag vill då endast erinra er om, att sådana skäl hade nog de präster, d:r Karl v. Bergen på sin tid utmanade, eller hr Bergen själf då han utmanats af hrr Berghell och Lennstrand. Alltså bör ni inte taga till samma knep.
Kan ni icke andraga några som hälst bevisande grunder för er tro i ofvannämnda afseende, får ni ursäkta ifall jag leder i bevis, hvilken benämning ert handlingssätt måste stämplas med.
Stockholm den 17 april 1891.
Hinke Bergegren.
Klagotoner.
Det tonar öfver jorden En hemsk och dyster sång. Och hemska äro orden Som melodiens gång.
Det armod var och nöden, Som härskar öfver allt. Från födseln och till döden Han såg htir hopen svalt.
Om fadermord den täljer, Om nöd och brist och brott. — Den sångaren han väljer Sig hvardagsämnett blott;
Hur uti paltor klädda Där männen synas ga; Hur kvinnorna bli hädda, När blott de trasor få.
Han ej i gömslen petar Fram ämnen för sin sång, Ej i arkiven letar. Det ej behöfs en gång.
Hur tusenden till läger Den kalla jorden har, Och annat tak ej eger An det som luften har.
Hvarthän han ögat vänder: Sig ständigt för hans, blick Bland jordens folk och länder Allt ter i sa?nma skick. ■
Meit vidare den skallar (Jag menar sångarns ton.) Utöfver haf och vallar, Från zoner och till zon
Af tårar strömmar strida Från barnaögon rann Då efter bröd de kvida. Och vidare han fann,
Om öfverjlöd som råder Uppå en fruktbar jord, Om kräslighet som låder Vid öfverklassens bord.
UNDER RÖD FLAGG
5i
Om fylda varulager                                               Hvem sångarn är du frågar,
Och fylda magasin,                                                 Hvars toner ljuda sa,
Som mänskligheten tager                                       Som värkeligen vågar
Och kastar bort till svin.                                      Så sina drillar slå?
Om öfverjlödet, frakten,                                         De toner äro sprugna
Om dyrbar lyx och glans,                                     Ur folkens breda bröst.
Om den, som hafver makten,                               De toner äro sjungna
Som icke alls var hans.                                         Af mänsklighetens röst.
Och ännu öfver jorden Han tonar denna sång. ■t           Och hemska äro orden
Som melodiens gång.
Qvercus.
Till de unga proletärerna.
(Forts, och slut.)
Och du folkets kvinna, lämnar denna historia dig alldeles oberörd? Tän­ker du aldrig, då du smeker detta barns ljuslockiga hufvud, som lutar sig mot ditt bröst, på det öde som väntar det, om icke de nuvarande sociala förhål­landena förändras? Tänker du aldrig på den framtid, som väntar din unga syster, dina barn? Vill du, att dina söner skola få slita hela lifvet igenom såsom deras far före dem, utan annat bekymmer än hur de skola få sitt dag­liga bröd, utan annan glädje än krogen? Vill du, att din man eller din son allt fortfarande skall vara undergifven den första bästa, som af sin far ärft ett kapital att utsuga dem med. Vill du, att de alltid skola förblifva sina herrars slafvar, de mäktiges kanonmat, den gödsel som skall göda den rikes fält?
Nej, och tusen gånger nej! Jag vet så väl, att ditt blod sjöd, då du hörde, att din man, som i början med en sådan lust deltog i strejken, till sist med mössan i hand gick in på alla oförskämda vilkor, arbetsgifvaren i hånfull ton föreskref. Jag vet att du har beundrat dessa spanjorskor, som i ett folkupplopp stälde sig i de första leden, blottande sina bröst för soldaternas bajonetter..
Jag vet att du nämner den kvinna med aktning, som sköt en brutal embetsman, då han en dag skymfade en fängslad socialist i hans cell. Och jag vet äfven att ditt hjärta slog hastigare, då du läste om huru dessa pari-serkvinnor samlades under ett kulregn för att uppelda sina män till hjältemod.
Jag vet det, och därför tviflar jag icke på, att också du slider dig till dem, som arbeta på att eröfra ftamtiden.
*
I alle, ärliga unga män och kvinnor, bönder, arbetare, handelsbiträden och soldater. I skolen inse Eder rätt och I skolen gå med oss; I viljen vara med om att med Edra bröder arbeta samman för revolutionen, för den re­volution, som afskaffar allt slafveri, sönderbryter alla fjättrar, slår ned alla gamla fördomar och öppnar för hela mänskligheten en vidare synkrets. I viljen sluta Er till oss för att i det mänskliga samhället grunda den sanna jämlikheten, den sanna friheten; arbete för alla och för alla fulla njutandet af
UNDER ROD FLAGG
52
sitt arbetes frukter, den fulla utväcklingen af alla deras anlag; ett förnuftigt, mänskligt och lyckligt lif.
Man skall icke komma och säga oss, att vi, bara en handfull mänskor, äro för svaga att nå detta stora mål, som vi hafva uppställt.
Räkna, och se hur många af oss som lida under den bestående orätt­färdigheten. Vi bönder, som arbeta för andra och äta hafre för att våra herrar skola få hvetet, vi utgöra millioner människor, vi äro så talrika att vi allena bilda folkets massa.
Vi arbetare, som väfva siden och sammet, för att själfva kunna kläda oss i trasor, vi äro icke mindre talrika. Och när fabrikspipan blåser för att vmna oss en stunds hvila, fylla vi gatorna som ett brusande haf.
Vi soldater, som hållas i så sträng disciplin, som få de kulor, våra offi­cerare ha kors och ordnar för, vi beklagansvärda, som hittillls icke ha förstått bätttre än att skjuta på våra bröder, vi behöfva endast göra helt om för att få våra befäl att blekna.
Alla vi, som lida och som hånas, vi utgöra tillsammans den stora mas­san, vi äro oceanen som kan uppluka allt. Då Vi Vilja, är ett Ög*On-
t>ltck nog" att kunna införa rätt och frihet.
Elände och uppoffring.
Under denna rubrik innehöll för någon tid sedan ett engelskt bour-geois-blad en notis, som visar det bestående klass-samhället i dess rätta ljus.
»I lördags natt, så lydde notisen, upptäckte en förbigående poliskon­stapel något bylte eller hvad det var i en portgång. Då han såg närmare efter, fann han två lefvande väsen, två barn, en flicka på 12 och en gosse på 8 är. Flickan var klädd i några trasor, och en söndrig sjal hade hon lagt öfver sin lilla bror, som sof. På konstapelns fråga svarade flickan i söm­nig ton, att deras föräldrar kastats ut på gatan då fadern var utan arbete och icke kunde betala hyran. Gossen, en döfstum, var våt ända in på kroppen. Skodonen han hade på sig voro nästan utan sulor. Själf var han så svag att konstapeln måste bära honom till polisstationen, där, sedan de fått värma sig framför kaminen, flickan berättade en rörande historia.
Deras föräldrar hade hyrt ett möblerat rum, och då hyran icke kunde betalas, kastades de ut på gatan. Sedan de ett godt stycke af första natten vandrat omkring i snöslasket, mottogos de på ett nattherberge.
Nästa dag gick vår pappa för att söka arbete, men vi följde mamma omkring på gatorna tills hon fick så ondt i fötterna och vart så trött, att hon inte orkade längre. På en gata förlorade vi min lilla bror, som jag skulle söka upp; sedan jag gått flera timmar och sökt, träffade jag honom framför en bagarbod. Vi gick tillbaka, där jag skiljts från mamma, men vi kunde inte finna henne. Jag frågade, men ingen hade sett henne. Då jag var rädd, hon blifvit öfverkörd, gick jag till några sjukhus och frågade om hon var där, men ingen visste nå'nting. Just som vi insomnat, kom polisen och förde oss hit, och jag får be, att man låter oss gå, då jag vill träffa mamma. Jag har några pangar i fickan, som mamma bedt mej bevara, så vi skulle kunna lösa ut fars värktyg så snart han får arbete.
De båda barnen skickades till arbetshuset; och på måndagen fördes de inför polisdomstolen, då de anklagats för att drifva sysslolösa omkring på
UNDER RÖD FLAGG
53
gatorna. Sedan den ganska intelligenta flickan åter upprepat Sämmä historia, Öfverlämnades de båda barnen till arbetshuset».
Om hvilket elände förtäljer icke denna notis! Man läser mellan räderria om faderns förfäran och grufiiga lidanden, då han vandrar omkring frän den ena till déh ändfä värkstaden, öfverallt förgäfves, medäh — det vet han — hans hustru och barn äro utan bröd, utan tak öfver hufvudét. Hur mycken sorg och nöd, så många försakelser midt i den rika världsstaden Och dock är detta endast ett enstaka fall som kommit till allmännare kännedom. Tänk, alla andra, tusendéh andra, som äro ännu ohyggligare. Ett samhälle, söm tillstädjer, ja tvingar till sådant elände, är så génömförpéstät iiSelt, att det är hvär och ens plikt att Undergfäfva dét. Vi socialister få väfä betänkta att taga i på ändra sätt än hittills, icke låta lura oss af böufgédispartiéfhas fiks-dägsiefofmer, utan bereda oss på én strid på Iif och död mot kläss-samhälléts försvarare.
Under Heii.
Oppositionens lott. Att Malmö socialdemokratiska förenings utomordentliga kraftprof skulle i Arbetet skildras såsom skedde, var, ingalunda ursäktligt, men väl förklarligt. Tidningeris redaktör hade ju en trasa med i det byket.
Däremot kan det icke betraktas* som annat än' en den ^gemenaste låg­het, då Soc. Dem. intager broderorganets notis i saken och under en så skam­löst, försåtlig rubrik som: »Anarkist»-bråket i Malmö. Härom emellertid mera längre fram.
Nu ha till de värda bladen sällat sig Vårt Land och Svensk Typo-gtaf-tidning. Denna senare har med begärlighet slukat Åtbetets notis. En af de utvoteräde, Nielsen, har nämligen spelat en viss roll i oppositionen mot libe­ralen hr Lirige, Typograf-tidningens nuv. hufvudredäktör. Därför tar också denne med hrr Danielsson och Branting som värdiga förbilder munnen full och öser ur sig sin galla öfver sin energiska motståndare, som af ett par stacka­re offentligen svärtats därför, att han ej ville hoppa efter södra distriktdik­tatorns piska.
I, oppositionsmän inom Typografförbundet, må särskilt lägga märke till följande i hr Linges »rensning»: Men så är det med de »snor'snutige», man vet icke hvad de fullt gälla, ehuru man kan vara berättigad att om dem hysa hvilka misstankar\ söm hälst». Förstån I meningen? Å ja.
Men veten också, att sådan är alltid oppositionens lott. De ynkryggar, söm hålla på det gamla, kunna ju inte göra annat, då de försvära sin egen usélhet.
Graverande. I Köpenhamn finnes en »juridisk förening»; hvilken egen­domligt nog icke här några stadgar. »Vi Jurister behöfva icke några stadgar», mena föreningens medlemmar. Hväd skall man tro öm hela |lagmaskine-riét, när maskinisterna själfva förklara maskineriet onödigt — åtminstone för sin egen del?
Fria ord.
Ledare eller rädgifvare.
Herr utgifvare!
Under »Fria ord» hoppas jag få i sin helhet infört följande anmärk­ningar, söm tillika bli ett råd till en hvär arbetare, sörh allvarligt fattar sin
♦
UNDER RÖD FLAGG
54
stora kulturuppgift att vara samhällets pånyttfödare. Jag kan ej längre lugnt åse det undermineringsarbete, som taktlösa socialdemokrater som bäst hålla på att bedrifva mot socialismens väsen och mot Under Röd flaggs utgifvare, hr Hinke Bergegren.
Ej anade jag, då jag för ett par år sedan hemkom från utlandet, ledsen öfver allt hvad jag hört om lumpen ärelystnad och pärsonligt groll, som bör­jat få insteg i de olika socialistiska lägren därute, och som i betänklig grad förgiftar och motarbetar socialismens tvifvelsutan höga sak, att jag här inom landet så snart skulle få, bekräftelse på, hvad jag yttrade i en uppsats om anarkism, som stod införd i -»Socialdemokraten* i okt. 1889.
Det gladde mig vid min hemkomst att se »Arbetets■» kritiska position gent emot »Socialdemokratens•» då för tiden kritiklösa upptagande af nästan allt, som smakade af tysk marxism och marxokrati. En märkbar bättring in­trädde efter hand med S. D.\ det erkänner jag villigt. Men med Arbetet har det däremot gått bakut. Det sista eklatanta beviset härför är för den utom stående hr Danielssons vägran att införa hrr Nielsens, Wessels och Westers lugna och för allmänheten helt säkert alldeles tillfyllestgörande för­klaring på hr Danielssons grava beskyllningar om oredlighet, som icke endast träffade nämda herrar utan äfven respekten för socialismen. Hela affären upplöste sig (såsom vi ha sett af förklaringen) i några få intetsägande baga­teller. Hvad hr D. på sista tiden prästerat i Arb. — arbetarorganet —■ vitt­nar oförtydbart om att hr D. råkat på afvägar icke blott med socialismen, utan äfven med sig själf; — en bekännelse, som smärtar mig så mycket mera, som mitt förtroende för hr D. har varit i bokstaflig mening gränslöst.
Nog borde hr Branting hålla sig för god att praktisera sitt till vana blifna »notsystem» i S.-D., ett förfaringssätt, som mig veterligen hittills aldrig någon betydande tidning låtit komma sig till last. När hr B. sätter sitt märke under sina lindrigast sagt försåtliga noter i S.-D., så talar han icke i tidningens namn, utan i sitt eget och handlar därför godtyckligt mot den läsande allmänheten. Har hr B. något af vikt att andraga mot hr Bergegren, samla då de anmärkningar ni kan ha att göra mot hr Bergegren och bemöt honom i ordentliga artiklar; — det vore nobelt handlat och den gamle (forne) Branting likt.
Efter allt hvad som passerat under senaste tider bland socialisterna här i landet, gjorde arbetarne, som äro måna om sin kulturuppgift, säkerligen rättast, om de togo sig tillvara för ledare eller chefer, det vill säga auktori-teter, och endast skaffade sig rådgifvare med erfarenhet och intelligens. Socia­lismen är dock väl till märkandes en kulturfråga och kan för den skull icke lösas blott med materiella och ekonomiska medel. De bättre lottades bild­ning, som arbetaren i allmänhet ännu saknar, om ock han i gengäld har större praktisk erfarenhet, kan han icke undvara. Han skall därför söka sina rådgifvare, hvar hälst de stå att finna. Men genom att endast hålla sig råd­gifvare, icke auktoriteter, bespar han socialismen den vidriga inblandningen af maktlystna högdjur, ingen nämd och ingen glömd.
Stockholm den 12 april 1891.
G. H:-son-Holmbetg.
Ingen Ikurtis. En af de största nu lefvande författare har, som allmänt är bekant, mer eller mindre klart framstält det spörmålet: Är kvinnan värkligen värd
UNDER ROD FLAGG
55
den upphöjda plats och den gloria man nu nästan allmänt omger henne med? Men hvilket bemötande har denna författare rönt? Jo det, att det finnes väl ingen kvinna som icke i tyggellöst raseri brutit löst öfver denna »öfvermänniska» och hans »paradoxer.» Detta vore ju dock icke så mycket . att säga om, men hvad värre är större delen af det manliga släktet hafva äfven som bålde riddare dragit' i härnad, att försvara de »stackars förtryckta kvinnorna.» Nu veta' så väl kvinnorna som dessa deras riddare, som! af någon olycklig tillfällighet blifvit klädda i byxor, mycket väl att kvinnorna icke äro mera förtryckta än den manliga delen af proletariatet (om öfver-klassen kan man ju helti naturligt icke tala då det är fråga om förtryck). Men, antag nu att kvinnorna värkligen skulle vara förtryckta, hvilkens är då felet? Är det månne männens? Hafva då icke den del af mänsklighe­ten, som kallas kvinnor, på samma tid uppträdt på vår jord som männen? Hvarför hafva då icke äfven dessa kunnat taga tillbaka sina inträssen? Jo helt enkelt — för att citera Strindberg — därför att de äro för lata. Alltid finna de det bättre att skjuta männen framför sig och sedan, ifall nå­gonting har kunnat vinnas, framträda från sin undangömda plats för att skörda frukterna af det nedlagda arbetet. Och detta hafva männen låtit sig nöja med i den ädelmodiga tanken, att det är saligare att gifva än att taga — men det är dummare.
Alltid har mannen ärligt och med öppet visir sökt tillkämpa sig de fördelar han behöft, men huru är i detta fall förhållandet med kvinnan ? Man behöfver för att erhålla svar på denna fråga endast kasta en flyktig blick in i historien och det skall snart visa sig, hvilken det faktiskt är som regerat världen, hvilken som stiftat lagar och hvilken som till- och afsatt de styrande. Officielt heter det nog, att detta varit männen, men detta endast där­för att kvinnan, sin fega natur likmätigt, funnit med sitt inträsse förenat, att, under det hon kastat männen i brechen, själf bakom kulisserna sköta de osynliga trådarne som leda det hela.
Det gifves ingenting absolut här i världen säger man, men ett är då absolut och det är, att kvinnans list öfvergår mannens förstånd, åtminstone då denna list kan användas i och för något för henne själf nyttigt, hvilket i de flesta fall är det samma som för samhället i dess helhet skadligt.
Hvar är kvinnan? är en fråga, som fransmännen vid alla kinkiga fall pläga framställa; och månne icke äfven denna fråga kan hafva sin tillämpning hos oss. För att nu endast tänka på arbetarrörelsen, skall man finna, att vid alla operationer, arbetarne sökt åstadkomma, hafva nästan de flesta misslyckats och hvarför? Hafva de strandat på arbetsgifvarnes motstånd? Helt säkert icke. Har arbetarnes egen tröghet varit orsaken. I de flesta fall tror jag det icke. Försök att iakttaga dessa strider på närmare håll och I skolen blitva förvissade om, att i nio fall bland tio har kvinnan stått som en häm­mande kraft bakom.
Ett svar på dessa beskyllningar ligger nog mycket nära'till hands. Man skall nog helt säker svara mig: Se, just därför skola vijjmed alla krafter söka s organisera de kvinliga arbetarna. För mig synes det dock tvifvelaktigt, huru­vida man mera energiskt än just det socialdemokratiska partiet redan gjort kan * värka på kvinnans organisation. För ej länge sedan har ju en komité af unga energiska parsöner tillsatts just för att värka i denna riktning, men hvad har följden blifvit! Jo att bland strykerskor och sömmerskor värkligen bildats fackföreningar, men hvilka föreningars första uppgift blef att arrangera en —
UNDER ROD FLAGG
56
bal! för att som det så vackert heter stärka sin kassa. Men hyarför valde de just detta medel att få pangar? Jo helt säkert, därför: då;.slippa de^ själfva betala. De veta allt för väl, att försåvidt kvinnan icke är totalt renons på behag finnes det alltid någon man, färdig att betala hennes nöjen, i.de flesta fall endast för den ytterst klena äran att få vara i artig kavaljer», eller med andra ord en ödmjuk tjänare, slaf.
Och hvad göra då dessa kvinnor på sina sammanträden? Jo ( af alla tecken att döma, komma de endast dit för att taga hyarandras toaletter i skärskådande.
Nej, låtom oss sluta upp med denna oss ovärdiga kurtis! Är kvinnan värkligen Undertryckt skall hon nog själfmant söka, förbättra sin ställning, men gör hon icke detta, finnes en orsak därför: Hon är lat, och d§, är hon värd sitt öde.
Det socialdemokratiska partiet har alltid klandrat de styrande i samhäl­let, att de vid sima reformer säga sig göra allt för arbetarne men intet genom dem. Skola vi då gentemot kvinnorna följa det exempel som vi eljes fördöma? Nej vilja de ha sin ställning förbättrad må de själfva göra någonting därför och låt icke något falskt chevalereskt galanteri komma oss att lägga oss i deras ärenden, hvilka de, efter hvad det synes, helst vilja sköta själfva. Bort med all kurtis, och kvinnorna skola nog komma, då de anse sig behöfva något och då veta de nog äfven hvad de vilja.
—g-
---------------,---------------------------3BHJ-----,--------,---------------------------—
Efter tjugo år.
Med bomber, kar.tescher och soldatesk                   Det är nu 20 år se'n dess.
Bourgeoisin räddade en gäng »kulturen-»;            Den httlpna -»kulturen» har triumferat.
Fast sammanställningen tycks grotesk,                 Den räddarne gödt som man göder gäss
Har sagan blifvit kring världen buren.              Och resten reformsmulor sma serverat.
Men fråga £å skärpen! fråga dem, Som smulorna fått att sig civilisera. De vilja en kommun med än bättre kläm, Som tvingar »ku/turs>vakten retirera.
Försök på en månad! Frenumemtiommmälan
fortkaffas till expeditionen genom Wilhelmssons tryckeri, allm. telef. 4773. (Priset är med hembärning 20 öre i månaden) I landsorten prenumereras å närmaste postkontor. Pris: till årets slut 1: 80; hälft år 1: 20 samt kvartal 70 öre.
Ugifvarens adress är Drottning, ps C
Lösnummerpris: 5 öx>&.
Försök på en månaid!
Stockholm 1891. G. Walfrid Wilhelmssons boktr.
Följetong till "Under röd flagg".
9
Arbetslös. Forts, från föreg. nummer.
På nåd var icke att tänka; det blåste en stark reaktionär vind genom hela landet och man benådade förr en vanlig »förbry­tare» än en oppisitionell arbetare. Hyem hade för resten tänkt på nåd? En nåde­ansökan vore ju detsamma som ett slags brottslighetserkännande, och aldrig ville gamle Kunert underteckna någon nåde­skrift till regeringen, hvari skulle bönfallas om hans sons frigifvande.
Gamle Kunert bygde därför inga nya luftslott mera, drömde icke mer om någon glad, gyllene framtid. Fastmer såg han ett dystert regndigert moln på sin lef-nads himmel, som icke lofvade några lugna dagar. »Nog få vi återse honom», yttrade han till Marie, som sökte gifva honom tröst; »men framtiden blir bekymmerfull och jag tänker mej att det vanärans bränn­märke, som man satt på Frans, skall ha stämplat, uppeggat honom till en stridsman. Stridsmän, beslutsamma, energiska behöfver vår tid och Frans ska bli en sådan.»
Marie sökte vid hvarje tillfälle dra den gamle bort* från dessa sorgsna tankar och utmåla framtiden i gladare färger. Men Kunert bara ruskade på hufvudet och svarade: »Du ska se, att innan dess har tiden så förändrats att det pärsonliga in­trässet helt och hållet träder i bakgrunden och blott det allmänna behärskar män­skorna. Hur skulle det bli annat då de, som vilja bestämma öfver mänskornas öden, handla så oförnuftigt som nu sker».
Den gamle Kunert tänkte icke mer på sig själf; hanvar fär dig med samhället och in­genting förmådde vidare uppmuntra honom, om han ock egde en vänlig blick, ett tack­samt leende åt Marie för hennes oförtrutna slit. Frågade så Marie honom, hvarför hän utmålade framtiden så mörk och öfvergaf allt hopp, dä såg han allvarligt på henne och sade; »Barn, inte heller jag är helt utan en ljus och glad förhoppning. Men hvad jag ser i en långt afiägsen framtid, det är i sanning ingen småborgerlig lyck­salighet, det är fastmer en arbetarnes och den består i deras frihet och lycka».
Så kom det sig, att det i Kunerts hem
Allmänhetens tillströmning till * rätten» var oerhörd. Gamle Kunert och Marie voro också där; de hade anhållit att få tagas som vittnen för den anklagades oskuld, men rätten hade afslagit deras anhållan. Nu sutto de, gamle Kunert och Marie, i åhörar-rummet för att åtminstone få höra om rätten skulle lyssna till lögn eller sanning.
Just nu fördes Frans in; han såg likblek och tärd ut; den långa häktningen hade tagit starkt på honom, men hans gång var som förut säker och stolt, hans blick lika fri och öppen som alltid. Så stolt som han, stod sällan en anklagad, så kunde blott en oskyldig uppföra sig. Gamle Ku­nert kunde icke ta sina blickar bort från sonen. Han hade gärna velat ropa till honom, att hans far och Marie voro där, beredda att afiägga tusende eder för hans oskuld." Stora tårar gledo ned för Maries kinder, då hon såg sin älskade. Men denna gång var det gamle Kunert som fann trö­stens och uppmuntrans ord. >Var lugn, Marie», hviskade han; »här fins ingen som betvifiar hans oskuld».
Dock, hvad man icke väntat, det skedde: Frans ■ Kunert dömdes till två och ett hälft års fängelse.
Åhörarne mottog med mummel under­rättelsen om domen. Men gamle Kunert sjönk samman. Marie ville tala med den dömda, det vägrades. Själf tog Frans do­men med] lugn. Den världsliga rättvisan hade dömt honom, men inför fadern, inför Marie, inför alla arbetskamraterna stod han som oskyldig och det var nog anledning för honom att med lugn betrakta den dom. som i världens ögon brännmärkte hans goda namn.
Ett år hade förflutit sedan Frans' dom ett långt, dystert sorgeår för gamle Kunert såväl som för Marie och småsyskonen. Veckor och månader hade man ej vågat att tala om domen, för att icke rifva upp de sår, som sorgen frätt i deias hjärtan.
Följetong till "Under röd fiagg".
10
den och gjorde sin förman uppmärksam därpå. Följden blef, att man bestred hans upptäckt, som stälde stora förluster i utsikt och förebrådde honom hans kortsynthet samt uppenbarliga sträfvan att göra fabriken skada. Gamle Kunert var emellertid icke man att ta sådant där lugnt. Han svarade hett och måste nu höra, att man blott'af nåd behållit honom kvar i fabriken, af medkänsla för honom efter sonens dom; om han inte trifdes längre, kunde han gå när han ville. Och Kunert packade ihop sina värktyg och gick. Detta var den värsta stund i hans lif, då han kom hem till de sina för att meddela dem, att nu hade också deras sista inkomstkälla torkat ut. Men Marie förstod ypperligt att ge honom mod. Han, en så skicklig och dukfig arbetare kunde öfver allt .och utan besvär finna en annan och bättre plats.
Hon erinrade honom om att redan för ett år sedan hade en af de första fabri­kanter där sökt värfva honom för sin fabrik. Han skulle se, at^ man ännu med öppna armar skulle upp„„ga honom som arbetare i hvilken fabrik som hälst. — Kunert hörde så gärna på denna, uppmuntran men han hade hört, att sonens dom äfven kastat en skugga på honom. Men det var ju ingalunda så säkert, att alla arbetsgifvare tänkte lika. Han måste försöka: kanske såg han allt för svart. Men han hade icke bedragit sig. Knappast hade hän hunnit nämna sitt namn, så afbröts under­handlingarna med ens. Kunert fann att han och hans son voro lysta i bann af allt hvad arbetsgifvare heter, att mällan dessa cirkulerade en svart lista hvarpå alla misshagliga arbetare voro upptecknade och. att hans och Frans' namn också funnos där.
Så långt hade det alltså gått. Blott med möda kunde han tvinga sig att gå hem; hans ben förmådde knappast bära honom; han darrade i hela kroppen och måste luta sig mot en husvägg för att icke dihgna^ Så funno några arbetare honom.
(Forts.)
talades så ringa om fången. Så mycket mera tänkte man på honom; väl mast Marie,, som räknade dagarne till dess han skulle bli fri. Hon hade denna tid upp-lefvat annat sorgligt också: det hade gått utför för hennes far, han hade mistat sin plats: tjänstemansdrömmen var slut; hen­nes far arbetade nu såsom bokhållare i en privat affär; Marie hade besökt modern och mottagits med stora famnen.
Fann emellertid Marie beträffande för­äldrarna någia ljuspunkter för framtiden, så, kun,de hon dock icke, se någon sådan angående gamle Kunert. Sedan spnens dom, bemöttes han ovänligare i fabriken, ehuru han fullgjorde sitt arbete på sitt gamla, flitiga vis. Men hans händers kraft och skicklighet hade slappnat i och med den stora olyckan; han hade blifvit osäk­rare och hans principaler, rnenade, att han nu egentligen inte förtjänade den lön, han åtnjöt. Man sa' honom detta icke i ansiktet, men man gjorde sådana antyd­ningar, att han godt kunde förstå dem. Hur skulle det gå, frågade IVJa^ie sig själf. Af Kunerts andra söner var det ingen som förtjänade något, som det var något be-vändt med. Kom Frans väl ut ur fängel­set, så vore nog värsta faran öfver. Men vågade hon sätta sina förhoppningar på framtiden ? Var det icke mycket antagligt, att F^ans skulle; komma hem sjuklig och svag samt länge bli ur stånd att förtjäna något! Marie tänkte på allt detta samt på att ställa det så för Frans att han skulle kunna hvjla ut och samla nya krafter. Hon sökte efter en plats och beslöt sig för att ta sådan i en pappersfabrik. Hon gjorde mecj en viss försiktighet gamle Kunert be­kant med beslutet och försäkrade att hon endast skulle stanna på fabriken tills Frans kom ut; den gamle tvekade länge, men kunde till sist icke göra några bestämda invändningar däremot.
Hvad Marie fruktat, skedde. På fabriken hade ett häftigt uppträde egt rum mällan Kunert och principaln. Det hade rört sig kring en ångpannas reparation. Efter att den var gjord, upptäckte Kunert en springa på