Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Hugo Blanco, peruansk revolutionär och medlem i Fjärde Internationalen, har kommit till Sverige. Efter att ha lett lantarbetare och arbetarmassor i kamp mot godsägare och kapitalister är han i dag inte välkommen i någon av Latinamerikas militärdiktaturer.
Hugo Blanco har suttit i fängelse under större delen av sitt revolutionära liv. Men hans namn är känt över hela världen och ger Latinamerikas generaler och imperialistagenter skrämselhicka bara det nämns.
Under året före kuppen vistades Hugo Blanco i Chile, där han fått ett tillfälligt uppehållstillstånd. Han deltog i arbetarnas kamp ute på fabrikerna mot kapitalisterna och den reformistiska regeringen. Mullvaden har intervjuat kamrat Blanco om Chile och ger också hans bakgrund:
— Hundratusentals arbetare i Chile var månaderna före kuppen missnöjda med Allendes politik och hans undfallenhet för militärerna. Arbetarna var beredda att gå ut i kamp. På varje möte talade man om nödvändigheten av att bygga en arbetarmilis. Men inget gjordes.
— Vad som saknades var ett revolutionärt parti som kunde organisera och leda kampen på nationell nivå, ett parti som kunde sammankalla alla cordones i Chile till en central cordoneskongress, ett parti som kunde propagera för beväpning av arbetarklassen efter oktoberkrisen -72 och börja bygga arbetarmiliser, ett parti som kunde infiltrera militärapparaten och som ständigt kunde avslöja Allende och hans folkfront.
— En annan orsak till nederlaget var att vänsterpartierna i Chile bara var inriktade på kontroll av produktionen. Ingen talade om kontroll över distributionen, som är livsviktigt i kampen om makten.
— Folkfrontens uppgift har alltid varit att försvara det rådande samhällssystemet, var den än dyker upp. När den inte längre kan försvara systemet så kommer fascismen.
— Det finns alltid en Pinochet (militärjuntans ledare) i slutet av den reformistiska vägen till socialismen. Därför blir den vägen också den blodigaste, vilket vi fick ett mycket tydligt bevis för i Chile.
I början av 60-talet ledde Hugo Blanco tusentals lantarbetare i deras kamp mot slavarbetet åt godsägarna och för rätt till den jord de brukade. De indianska lantarbetarna ockuperade godsägarnas haciendor och tog tillbaka den jord som en gång tillhört dem.
För att försvara sig mot godsägarnas lejda hejdukar började lantarbetarna organisera sig och startade vapenträning. Sympatisörer med deras kamp exproprierade banker inne i huvudstaden Lima för att understödja kampen.
Men kampen nådde aldrig ut på nationell nivå och lantarbetarna blev besegrade. De blev nedslagna av en militärtrupp på 5,000 man och Hugo Blanco togs tillfånga.
Han dömdes till avrättning. Man efter en världsomspännande kampanj på initiativ av Fjärde Internationalen omvandlades straffet till 25 års fängelse.
1968 tog en reformistisk militärjunta makten i Peru. Två år senare försökte den vinna Hugo Blancos stöd genom att ge honom amnesti. Han släpptes efter nära åtta års fängelse.
Militärjuntan hade fått stöd av kommunistpartiet och många f d revolutionärer, men inte av Hugo Blanco. Därför blev han också förbjuden att resa utanför Lima. Han hindrades från att uppsöka lantarbetarna i Cuzco-distriktet. Och när han startade ett politiskt arbete i Lima blev han ivägskickad till Mexico.
I Mexico City hann han knappt starta en kommitté för politiska flyktingar förrän han kastades ut därifrån också.
Till Argentina kom han den här gången. Där hade han under 50-talet studerat på universitetet och fått sina första erfarenheter av politiskt arbete. Därför kom han snabbt in i politiken igen och nästan lika snabbt kom den argentinska polisen och satte honom i fängelse utan något egentligt skäl.
Efter Argentina fick han uppehållstillstånd i Chile. Där fortsatte han sitt revolutionära arbete. Han deltog mycket aktivt i arbetet på en av de mest militanta cordonerna, Vicuna Mackenna, utanför Santiago. Ett hundratal fabriker var sammanslutna i cordonen för att kunna stödja varandra vid t ex strejker och demonstrationer med strejkvakter, transporter m m.
Vid det första kuppförsöket i juni höll Hugo Blanco stormöten på en rad fabriker och han ledde organiserandet av kommittéer för försvar, livsmedelstransporter, kommunikationer mellan fabrikerna m m.
Efter kuppförsöket blev fabrikerna i cordonen fastare sammanslutna. Kom-mitteerna blev permanenta, man organiserade upp ett internt distributionsnät mellan fabrikerna med en egen marknad för livsmedelsförsörjningen. Cordonen startade en tidning, El Cordonazo, där Hugo Blanco svarade for den internationella delen.
Men så här väl organiserade var inte alla andra cordones i Chile. Och när militärjuntan slog till med sin välplanerade kupp började man med att skära av alla kommunikationer mellan fabrikerna. Först två dagar efter kuppen gick militären till attack mot fabrik efter fabrik där arbetarna då stod ensamma mot militärtrupperna.
Mullvaden: Cordones industriales var början till en självständig organisering av arbetarna. Hur ställde sig kommunistpartiet och Allendes socialistparti till cordones?
Blanco Kommunistpartiet var fientligt inställt till en sådan icke-parlamentarisk organisering. Man gjorde allt för att slå ut de cordones som fanns. Men samtidigt visste partiet att de mest militanta och medvetna arbetarna fanns i kordonen. Därför försökte man starta egna cordones parallellt. Partiet utlyste egna stormöten — allt för att splittra kampen.
Socialistpartiet försökte också bromsa upp cordonerna. Delegaterna från varje fabrik till kordonens stormöten valdes inte av arbetarna utan det var för det mesta fackföreningsordföranden som var fabrikens delegat. Det gjorde att socialistpartiet var i majoritet i kordonen.
Från partiledningen hade de order om att försöka göra varje kordon till partisektion i socialistpartiet.
— Men samtidigt fanns det mycket stora motsättningar inom socialistpartiet, där lokalavdelningarna stod längst till vänster och Allende stod längst till höger. Man kan likna socialistpartiet med en bil med bra bromsar med dålig styrning. Det gjorde att deras politik i förhållande till cordones skiljde sig från stad till stad.
Gruvarbetarna vid El Teniente strejkade under mycket lång tid och krävde högre löner för att kompensera sig föl, prishöjningarna. De valde kristdemokrater till sina fackföreningsledare. Kommunistpartiet och socialistpartiet gick emot strejken som man sa var ett angrepp från höger. Men PSR (chilenska sektionen av Fjärde Internationalen) stödde strejken. Varför?
— Man måste först förstå varför socialistiska arbetare valde kristdemokrater till sina fackliga ledare: Gruvarbetarna hade fått sänkt levnadsstandard. Men deras egna partier var inte villiga att stödja deras kamp för lönehöjningar. Kommunistpartiets paroll var ”Höj produktionen, höj produktionen”.
— Gruvarbetarna sa: Om vi väljer våra egna partikamrater så kan vi inte kämpa för högre löner. Men kristdemokraterna kan vi utnyttja”.
— Allende sa att gruvarbetarnas kamp var ”ekonomism” och att den gick emot uppbygget av socialismen.
— Men Chile var ett kapitalistiskt land och den lönehöjning arbetarna inte fick ut gick till mervärdet. Eftersom koppargruvorna var nationaliserade så hamnade gruvarbetarnas pengar i stället i fickorna på växelspekulanter och svarta börshajar som gjorde enorma vinster på Chiles desperata jakt efter dollar.
— Den chilenska högern utnyttjade strejken, javisst. Men det var inte gruvarbetarnas fel, utan reformisternas. Den chilenska högern utnyttjade strejken vid El Teniente på samma sätt som högern utnyttjade ”Pragvåren” i Tjeckoslovakien.
Det har nu gått drygt två månader sedan kontrarevolutionen slog till i Chile. Fortfarande är motståndskampen isolerad och mycket avvaktande. En del räder mot ammunitionsförråd och militära transporter har genomförts. Enligt tillgängliga uppgifter har motståndsrörelsen lyckats med att spränga sönder två busslaster fyllda av förhatlig kravallpolis...
I slumområdena sker ett spontant motstånd i form av attentat mot de familjer som har söner i juntans sold. Befolkningen ger också soldaterna mat som gåvor.
I förväg har dock maten förgiftats.
Militärregimen i Chile skiljer sig från alla andra militärjuntor i Latinamerika. Bakom sig har den ett stöd från en icke obetydlig del av landets befolkning: hantverkare, små och stora köpmän, hotade jordägare, tjänstemän inom handeln och industrin och olika fria yrken utgör juntans sociala bas. Det rör sig om mellan 30 och 40 procent av befolkningen.
Dygnet runt läser radion i Chile upp telefonnummer som ska användas för angiveri. Och någon brist på angivare finns inte. Telefonnumren blockeras omedelbart.
Mest groteskt är de långa köer av kvinnor (från bourgeoisin och småbourgeoisin) som väntar på att få ge av sina smycken åt juntan för att ”rädda landets ekonomi”.
Masstödet är ännu inte organiserat. Pöbeln marscherar inte.
Fascisten och flyggeneralen Leigh har lagt fram ett förberedande förslag till ny konstitution som talar för en korporativ organisering.
Resultatet av förslaget skulle bli en korporativ regim där reaktionära skrån som åkeriägarna skulle bli mycket framträdande.
Den målsättning som militären och CIA har med sin totala repression är att förinta varje möjlighet till fortsatt eller förnyat motstånd från arbetarnas sida.
Först och främst har juntan försökt riva sönder alla arbetarklassens politiska organisationer. Bäst har den lyckats med Allendes socialistparti. Socialistpartiet med sina reformistiska organisationsstrukturer var inte förberett för ett sådant angrepp och har helt slagits sönder. Kommunistpartiet, med sina cellstrukturer, har klarat sig bättre, men en mycket stor del av den bästa arbetarkadern har skjutits eller förts till fånglägren.
Den enda organisation med en någorlunda politisk tyngd som har klarat sig från en mer omfattande förstörelse är MIR.
Juntan nöjer sig inte med att angripa de politiska organisationerna eller dess ledare. Målsättningen är att arbetarklassen ska utrotas som klass. Ledarna för Kommunistpartiets centralkommitté och MIR:s ledning uppskattar gemensamt att minst 30 procent av arbetarklassen har avskedats. Endast gruvarbetarna har lämnats orörda.
Juntan har för stora ekonomiska intressen i gruvorna för att riskera ett brytningsstopp (arbetarna kan spränga igen gruvgångarna).
Priset på en mängd nödvändighetsvaror har gått upp med mellan 400 och 500 procent. När året är slut beräknas priserna ha gått upp 1.800 procent (!).
Den ekonomiska utvecklingen arbetar mot juntan. Prisstegringarna kan gröpa ur det masstöd som den har inom småbourgeoisin.
Sammanfaller en sådan utveckling med en mer centraliserad offensiv från den väpnade motståndsrörelsen kan de nuvarande styrkeförhållandena ändras.
Men avgörande för en sådan utveckling är klasskampen i Argentina, Indokina och inte minst i de imperialistiska staterna.
Chile får inte lämnas ensamt!
En av Fjärde Internationalens militanter, Luis Vitale, framstående marxist och arbetarledare, har fallit offer för den chilenska militärjuntans framfart. Han fördes efter kuppen, liksom tusentals andra, till den koncentrationslägerliknande Nationalstadion. En del av de fängslade har förts till olika regementen för ”vidare behandling”, däribland Vitale.
Vitale kommer ursprungligen från Argentina men har varit verksam i Chile de senaste 20 åren där han är gift och har en dotter. Han var aktiv inom den chilenska arbetarrörelsen och tillhörde ledarskapet inom CUT (LO) under åren 1959-62 där han var en av författarna till huvudresolutionerna som presenterades på CUT:s första och andra kongress, särskilt avdelningarna om imperialismen, jordreformen och industrins utveckling i Chile.
När Vitale arresterades var han professor i historia och geografi vid universitetet i Concepción. Han har nått vida berömmelse nationellt och internationellt för sitt verk ”Marxistisk historiesyn på Chiles historia” som haft stor betydelse för historieundervisningen i Chile. Man kan befara att juntan i sin kampanj för att utrota ”marxistiska idéer” kommer att straffa Vitale.
Fjärde Internationalen kommer att föra ut en kampanj för Vitales och andra politiska fångars frigivande. Vi kommer att kräva att delegationer från Internationella röda korset, Amnesty International och fackföreningsorganisationer från andra länder har rätt att b, söka honom för att försäkra sig om han utsatts för tortyr eller inte, hans hälsotillstånd etc.
Kampanjen för hans frigivande är brådskande och krav om hans och andra fångars frigivande bör omgående ställas till Chilenska ambassaden, Artillerigatan 45, 114 45 Stockholm.
Frige Luis Vitale och de andra politiska fångarna!
Sedan Vpk:s första upphetsning över de två nya riksdagsmandaten lagt sig och sedan man tonat ned det självbelåtna skrockandet över att ”den borgerliga anstormningen slagits tillbaka” var det i mitten av oktober dags för partiets ledande organ att ge sig på en något mer nyanserad värdering av partiets situation.
Här hade verkligen eftertankens kränka blekhet ersatt de tidigare hurraropen. Inte oväntat fann partiledningen att allt ändå inte stod så väl till i partiet: Att de parlamentariska vinningarna i själva verket varit synnerligen begränsade, att partiet inte lyckats framstå som ett verkligt alternativ till socialdemokratin för några större grupper arbetare och att det från partiets sida krävdes en mycket mer medveten satsning på att rota partiet i arbetarklassen. Efter partistyrelsemötet i mitten av oktober har en intressant eftervalsdiskussion tagit sin början inom och utom VPK, ett tankeutbyte som naturligtvis har sina givna och begränsade ramar men som ändå pekar fram emot en mängd frågor av betydelse för svenska kommunister.
Partistyrelsemötet har skapat ett visst utrymme för kritiska inlägg. Göran Therborn, ett av Vpk:s vänstersamveten, var inte sen att utnyttja de vidgade ramarna. I en välanalys om “partiet och arbetarklassen” (Ny Dag 24-25.10) stack han hål på en rad av de myter som han själv i Zenit och på annat håll bidragit till att skapa.
Han konstaterade inledningsvis att ”ett kommunistiskt partis styrka inte bäst mäts i antalet röster utan i dess förankring i arbetarklassen och (att) dess politiska läge framför allt måste ställas i relation till kampen för ett socialistiskt samhälle”. Efter en omfattande argumentering kom han fram till slutsatsen att man ”med ett sådant synsätt har anledning att se självkritiskt på oss själva och vår situation”.
Hans teser kan sammanfattas på följande sätt:
* Redan en hastig blick på röstsiffrorna visar att det inte i främsta rummet är bland arbetarklassen vi gått fram /! /.
* Vi har gått tillbaka i de valkretsar där vi sedan gammalt har stark och djupt rotad proletär förankring /! /.
* Vi har ökat mest i de valkretsar som är mest präglade av stora mellanskikt, inflyttning och lös social organisation i de nya anonyma bostadsområdena /! /.
* Det kommunistiska partiet står i flera avseenden svagare i arbetarklassen än för 6-8 år sedan /! /.
* Ett centralt problem är att stora grupper unga arbetare i bostadsområdena som röstar på partiet i mycket liten utsträckning är knutna till partiets organisation och dagliga verksamhet /! /.
* I bristen på en utvecklad alternativ politik /till den socialdemokratiska/ i arbetarklassens viktigaste dagsfrågor, i det fackliga arbetet ligger huvudorsaken till partiets problem idag /! /.
* Under det socialdemokratiska trycket har även en del av Vpk:s fackligt aktiva kommit att se LO-ledningens politik som det i stort sett riktiga fackliga uttrycket för arbetarklassens intressen /! /.
* Det har funnits en tendens inom den fackliga kadern att i desperation över frånvaron av en utvecklad och konkret kommunistisk facklig linje lägga av och lämna partiet /! /.
Therborn går sedan över till att föreslå ett antal teman för rådslag inom partiet för att på så sätt genomlysa många viktiga – och känsliga – aspekter av dess politik. Therborn sätter utan tvekan sin klack på många ömma tår. För oss som fortlöpande följt Vpk:s utveckling är de svagheter han drar fram inte några nyheter. Vi har ofta haft anledning att ta upp Vpk:s vänstersocialdemokratiska praktik och bristande förankring bland de avancerade och politiserade arbetarna i våra kommentarer till dess ingripande i arbetarkampen och dess förhållande till de borgerliga institutionerna i samhället. Det intressanta i sammanhanget är varför kritiska inlägg släpps fram av partiledningen och hur diskussionen kan tänkas utvecklas.
Det är uppenbart att eftervalsdebatten verkligen sanktionerats av partistyrelsen. Hermansson slog själv an tonen i sin inledning på dess oktobermöte (se Ny Dag 19-23.10), då han anförde följande orsaker till att Vpk inte förmått ”att till fyllo utnyttja de objektiva möjligheter som fanns för en stark framryckning /i valet/”:
* Fortfarande finns den uppfattningen /! / bland stora väljargrupper att Vpk har speciella internationella bindningar.
* Vi har inte heller förmått att tillfredsställande klargöra hur vi anser att övergången till det socialistiska samhället skall ske och hur detta socialistiska samhälle kommer att se ut /! /.
* Vårt parti kritiserade hårt /?/ den socialdemokratiska politiken och framförde i olika frågor radikala krav, men samtidigt förutsatte vi att en socialdemokratisk regering skulle genomföra denna radikala politik /! /. När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning /! / kan lätt uppstå tvivel om trovärdigheten i en sådan linje /! /.
I den något mer fylliga interna återgivningen av samma inlägg nämnde Hermansson en femte orsak till den relativt klena framgången:
* Även de politiska vänstersekternas existens och agitation skapade svårigheter för det kommunistiska partiet /! /. (Vpk-information 4/73)
Efter denna vaga, men i huvudsak riktiga självprövning måste man ställa sig frågan: hur allvarligt menad är egentligen den kritiska valvärderingen och hur ärlig är den självkritik Hermansson antyder?
Att partistyrelsen tagit initiativet till dessa eftervalsdiskussioner speglar verkliga problem för partiet. (Det antyds också i Hermanssons fjärde punkt.) Det sker en fortgående radikalisering i samhället, inte minst på arbetsplatserna, och partiet med sin huvudsakliga väljarbas bland arbetare och radikala intellektuella är relativt känsligt för denna utveckling.
“När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt tvivel uppstå om trovärdigheten /i Vpk:s hittillsvarande opportunistiska taktik mot socialdemokratin/...” Det tvingar Vpk till vissa modifieringar av dess tidigare politik, modifieringar som med nuvarande utveckling i samhället lutar åt vänster. Till detta kommer existensen av en revolutionär rörelse som ställer Vpk inför växande problem. Detta är grunden till partistyrelsens självprövning, men samtidigt visar Hermanssons inledning tydligt dess gränser.
Han framställer det som om Vpk:s problem framför allt beror på en pedagogisk oförmåga, att man inte tillräckligt bra kunnat föra ut partiets i stort sett utmärkta — om än ibland otillräckligt finslipade — politik. Den kritiska granskningen skulle då framför allt resultera i vissa politiska förändringar, en viss uppryckning av partiets språkrör och organisatoriska förändringar. (Granskar man partistyrelsens beslut så finner man också en tyngdpunkt i organisatoriska åtgärder.) Dess självprövning är i själva verket ytlig och vag. Om Vpk skall kunna utveckla “ett klart alternativ till den reformistiska politiken” som Hermansson säger sig önska krävs något mycket mer: en grundläggande teoretisk och politisk uppgörelse med Vpk:s hittillsvarande verksamhet, dess reformistiska praktik och stalinistiska idéarv.
Samme Hermansson som nu gjorde en lätt späkning stod månaderna dessförinnan i ledningen för en valkampanj som med all önskvärd tydlighet än en gång demonstrerade partiets “internationella bindningar”, en kampanj där Vpk-arna mumlade med kluven tunga om vägen till socialismen, idkade vänlig påfösarpolitik gentemot socialdemokratin, skröt över partiets arbetarförankring och ironiserade över avgrundsfolket i “vänstersekterna”.
Hermansson tar inte upp allt detta helt enkelt därför att partistyrelsen inte är intresserad av en grundläggande uppgörelse med det tidigare. Den är intresserad av att integrera en viss typ av kritik som finns mot partiets verksamhet inom och utom Vpk, att genomföra vissa modifieringar och organisatoriska förbättringar. Vi kommer att få se en skärpning av Vpk:s kritik mot SAP/LO-byråkratin och en organisatorisk upprustning av partiet, men det kommer inte att förvandla partiet till ett revolutionärt arbetarparti. För det krävs något mycket mer.
Hermansson beklagar sig över att folk tror att det finns vissa “internationella bindningar” från Vpk:s sida. Är det konstigt att många uppfattar det så? Är det en tillfällighet att Vpk:s ungdomssällskap KU just när detta skrivs har en kraftig delegation (innefattar ordf. Bengt Karlsson, programkommissionens klättermus Hans Arvidsson och andra) i Moskva för överläggningar med sin sovjetiska motsvarighet, KOMSOMOL, att Ny Dag, “Stormklockan” och andra Vpk-organ återkommande talar om att intensifiera samarbetet med broderpartierna i Östeuropa, att de innehåller ideliga hyllningsartiklar till byråkraterna i de s k socialistiska staterna, osv?
Vpk:s internationella bindningar till Kreml-byråkraterna och Jens uppbackare i olika länder, Husak, Gierek m fl, är ingen tillfällighet utan en fullföljning av dess traditionella och lojala samarbete med den sovjetiska byråkratin.
Hermansson tycker inte att partiets uppfattning om den revolutionära /?/ strategin gått fram tillräckligt klart, I TV-utfrågningen inför valet (TV l, 3.9. 73) menade han annorlunda:
”Partiprogrammet är bra eftersom/ det visar vägen till socialismen i Sverige på ett klart sätt /?/ och vi tror att man måste arbeta efter dom riktlinjerna för att komma fram till det mål som arbetarrörelsen så länge ställt i vårt land, nämligen att skapa ett socialistiskt samhälle.”
Hermanssons ändrade /?/ inställning är klart motiverad. Finns det något mer mångtydigt och luddigt än Vpk:s program? Det var knappast underligt att både vänster- och högerkritiker-Vpk inför den förra partikongressen enades om ett stort frågetecken inför vad som egentligen avsågs. Att programmet ser ut som det gör beror helt enkelt på att var och en kan lägga in sin egen tolkning i dess “flexibla” formuleringar. Det är en kompromiss mellan partiets olika flyglar.
Vpk:s partistyrelse har gett sin programkommission i uppdrag att “initiera en diskussion om det socialistiska samhället”. Det skall bli intressant att följa den diskussionen. Hittills har partiet konsekvent vägrat gå i svaromål på sådana frågor av rädsla för att “blanda sig i broderpartiernas angelägenheter”. Om Vpk skall kunna entusiasmera svenska arbetare inför ett socialistiskt samhällsperspektiv krävs det verkligen en uppgörelse med “broderpartiernas” göranden och låtanden under många långa decennier. Den uppgörelsen lär knappast Vpk stå för.
Partiordföranden är rädd att Vpk:s hållning till socialdemokratin “missuppfattats”. Vi är nog inte ensamma om att ha gjort oss skyldiga till en sådan “missuppfattning”. Hermanssons partikamrater har anledning att känna en viss olust inför partiledningens späka och opportunistiska uppträdande gentemot SAP-ledningen under valkampanjen.
En del av dem har också gett uttryck för det. I Stockholms-distriktets organ Vpk-Aktuellt (4/73) menar man t ex:
* Valkampanjen kom i stor utsträckning att koncentreras till regeringsfrågan. Vpk kom i denna diskussion att uppfattas som en garant för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Massmedia sammanförde ofta Vpk och SAP under den missvisande samlingsbeteckningen “det socialistiska blocket”, men också vår egen propaganda kan ha bidragit till att befästa denna typ av 'blocktänkande' /! /. Detta kan ha medverkat till att väljare som varit kritiska mot socialdemokratin haft svårt att se vårt parti som ett alternativ och istället stött centern /! /.
Två kamrater från KU-Linköping har detta att säga om Vpk:s avgränsning mot socialdemokratin under valkampanjen:
* På det sätt som Vpk-KU förde ut sin politik så betonade vi inte alls att valet stod mellan en stärkning av de revolutionära krafterna å ena sidan och en borgerlig politik å andra sidan. Vad vi gjorde var att vi föll i de övrigas kör om ett socialistiskt block och ett borgerligt block....
* Vi gjorde en stor miss att vi inte profilerade oss gentemot sossarnas reaktionära politik i t ex frågor som grundlagen, terroristlagen, EG, batongkommissionen, arbetsplatspolitiken osv... Vi klargjorde inte ett dyft vår syn på /verksamheten/ i parlamentet kontra den utomparlamentariska kampen och vår politiska inriktning. Vi framstod återigen som en bland många ivra-re till så många mandat som möjligt /! /. (KU:s förbundsbulletin n:r 22)
Vi kan bara instämma i dessa bedömningar.
Ytterligare exempel på den omfattande uppgörelse som måste till om Vpk-ledningen skall kunna utforma ett “alternativ till den reformistiska politiken” är naturligtvis Vpk:s förhållande till arbetarkampen och strejkrörelsen under de senaste åren.
Det är naturligtvis inte denna omfattande självkritik partistyrelsen är ute efter. I praktiken är det att lamslå den genom att integrera kritiken under partiets hägn. En viss anpassning ät vänster är fullt tillåten och möjlig, men det får inte gå för långt. Då kommer kritikerna att märka att det inte bara är “högt i tak i Vpk”. Det är också djupt i källaren. Partistyrelsens behov av modifiering åt vänster har skapat visst utrymme för Therborn och andra. Så länge de håller sig inom de givna ramarna, så länge de ägnar sig mer åt att ställa kritiska frågor än att ge kritiska svar, så länge de begränsar sina synpunkter och håller sin kritik på ett allmänt plan eller bara tar upp delproblem finns det också ett utrymme för dem. Det kan t o m i en situation som den nuvarande fungera som renhållningshjon mot de allra mest konservativa delarna av partiet och dess apparatjiki, de som inte fattar vad som händer i samhället förrän det bränns under fötterna på dem.
Under de senaste åren har ett antal ungdomar och intellektuella anslutit sig till Vpk för att “förändra partiet”. De har alla ställts inför detta problem: antingen finnas kvar och lägga band på sig (dvs kapitulera) eller att beläggas med munkavle, alternativt uteslutas.
I det förstnämnda fallet — som tyvärr är det vanligaste kommer de med eller mot sin vilja att fungera som alibin för partiet, ett radikalt utskott på apparaten. Därmed kommer de också att försena och försvåra det nödvändiga klargörandet av de traditionella kommunistpartiernas reformistiska funktion.
Den eftervalsdiskussion som kommer till stånd i Vpk reser viktiga frågor om kommunistiskt arbete inom olika samhällsområden. Denna diskussion är alltför viktig för att överlåtas till Vpk där den förr eller senare kommer att gå under.
MAIA (= Tom Gustafsson)
”Hur skulle en företeelse som homosexualitet kunna betraktas som naturlig då den saknar förmåga att reproducera människosläktet!” Homosexualitet är ”onaturliga laster” och ”sjukdomssymptom”.
Man kan tro att dessa citat är hämtade ur en biskopsbanbulla eller att det är en sexualneurotisk frireligiös småborgare som yppar sina innersta tankar. Men tyvärr, det är KFMLr som säger detta och avslöjar sin reaktionära syn på sexualiteten.
KFMLR.s sexualpolitik har skrivits ner i Klasskampen nr 5/73 som ett svar på frågor från Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL). KFMLr säger sig bedöma frågan ”om de sexuellt avvikande utifrån den historiska materialismens teori”.
Genom att pressa in sin reaktionära sexualpolitik inom den ”historiska materialismens” ramar försöker (r) ge sin inriktning en viss respekt och trovärdighet.
Klasskampen menar att det i de samhällen som föregick klassamhällena inte fanns ”plats för någon sexualitet som inte syftade till släktets reproduktion”. Sexuella ”avvikelser” skulle då ha sin enda grund i klassamhällena.
Detta är felaktigt och stämmer inte med verkligheten. Det urkommunistiska primitiva samhället präglades i stället av ett relativt fritt och varierat sexualliv (varierande mellan olika samhällen).
Vidare hävdar (r) med eftertryck att all sexualitet som inte reproducerar människosläktet är ”onaturlig”. Här ställer sig (r) tillsammans med alla de politiska och vetenskapliga reaktionärer och mörk-män som vid sekelskiftet bekämpade Freud som just genom sina undersökningar visade på att sexualiteten inte i huvudsak står i fortplantningens tjänst.
Man behöver bara veta något litet om barnens sexualitet för att förstå att den knappast har att göra med barnens fortplantningsfunktion!
(r) påstår också att ”homosexualiteten är en egenskap som förvärvas (vår kurs) till följd av speciella klass- och samhällsförhållanden”.
Organisationen har då inte förstått det mest elementära i den historiska materialismen. Samhällsförhållanden skapar endast betingelser för olika former av sexualitet. Familjeinstitutionen och auktoritära strukturer i samhället är sådana betingelser för en repressiv sexualmoral och en förträngd homosexualitet. Genom sitt inlägg bidrar (r) endast till att förstärka denna repressiva moral.
Vad gäller homosexualitetens uppkomst hävdar (r) att det är förtrycket av kvinnan som ger upphov till homosexualitet hos männen. Detta är minst sagt en halv sanning och uttrycker en mycket mekanisk syn på sexualitet och samhälle. Homosexualiteten kan förklaras genom upplevelser och identifikationer i känsliga och formbara perioder av människans utveckling. En annan förklaring är ett icke tillfredsställande heterosexuellt liv genom vistelse i exempelvis fängelser och regementen. Det känns dessutom något genant och plågsamt att behöva tala om för (r) att två människor – av samma kön – kan ha en ömsesidig sympati för varandra som också kan ta sig sexuella uttryck. Utan att det för skull är ”onaturligt” eller ”lastbart”.
När (r) ska förklara den kvinnliga homosexualiteten tar man sin utgångspunkt i den manliga. Enligt (r) saknar kvinnan tydligen ett eget sexualliv. Ett lesbiskt beteende ses bara som en ”motreaktion” på att kvinnorna lämnas ensamma när männen dras till varandra. Det är i Bibeln och i (r):s huvuden som kvinnans homosexualitet är helt osjälvständig i förhållande till mannen.
Det är i ”samhällen som är dömda till undergång” som ”nedgången i barnafödandet” ses ”som något positivt och en lycka för samhället”. Visst är kapitalismen ruttnande men i motsats till vad (r) tror förklarar inte detta att homosexualiteten ”kan bli en utbredd företeelse”.
Att r:arna inte imponeras av Freud var inte väntat. Men vad säger de om Karl Marx? Det var han som i Kapitalet just tryckte på att varje samhälle har sina egna befolkningslagar. Under exempelvis den nedåtgående feodalismen och den uppåtgående kapitalismen var idealet en stor barnaskara. Då fanns ett stort behov av arbetskraft.
Det är i ”första hand ... bland samhällets härskande klasser” som (r) finner att homosexualiteten är mest utbredd. Och därför är då homosexualiteten ett överklassnöje. Det finns faktiskt inte ett spår av vetenskapligt belägg för att överklassen skulle vara mer homosexuellt disponerad än arbetarklassen Dessutom kan man ju fråga sig hur (r) ställer sig till andra överklassnöjen som tandborstning, språkstudier, lyssnande till klassisk musik, romanläsande och högre utbildning – alla dessa ”vanor” är ju mer utbredda i överklassen än i arbetarklassen.
Detta var de grövsta felaktigheterna och dumheterna i (r):s analys. Vad organisationen gör är att klä sina halvsanningar, lögner och ibland något bisarra bevisföring i en marxistisk dräkt. De hämtar sin näring ur den marxistiska analysen utan att kunna använda den. De kommer till slutsatser som inte har det ringaste gemensamt med den marxistiska samhällsanalysen.
För (r) blir marxismen inte en källa till förändring och befrielse. I stället för revolutionära blir deras slutsatser djupt reaktionära. I stället för att revoltera mot och bekämpa det kapitalistiska samhällets förtryck mot de sexuellt ”avvikande” knäfaller (r) för en reaktionär sexualmoral inom stora delar av arbetarklassen.
Moralismen vet inga gränser.
(r) bekymrar sig över ”sexuella övergrepp”, de homosexuella beskrivs som ”sjuka” och ”lastbara” Homosexuella skulle kränka ”andra medborgares oantastlighet”. Organisationen talar om ett moraliskt förfall som i bibelns Sodom och Gomorra och ojar sig och förfasar sig över sedlighetsförfallet i det antika Grekland och Rom.
Frånvaron av vederhäftiga politiska/vetenskapliga belägg för (r):s ståndpunkt i sexuella frågor gör det motiverat att fråga om man inte kan förjaga sina egna demoner och problem på ett förnuftigare sätt än att haka på i den borgerliga reaktionens bakvatten och sätta likhetstecken mellan marxism, revolution och klasskamp och en småborgerlig sexualmoral.
Det finns föregångare och föredömen till (r). Den kinesiska byråkratins syn på sexualitet och samlevnad anses sannolikt som exemplarisk. Där hyllas puritanismen och avhållsamheten innan äktenskapet. I Kina påstås homosexualiteten vara avskaffad. Låt oss jämföra denna syn på sexualitet och sexualmoral med den som kom till uttryck i den ryska revolutionen 1917. Då avskaffades de paragrafer i den tsaristiska lagstiftningen som kriminaliserade homosexualiteten. De homosexuella skulle ha samma rättigheter och värdighet som andra människor i den unga sovjetiska arbetarstaten.
Men i takt med stalinismens framväxt stärktes också den sexualpolitiska reaktionen. Familjen återupprättades och hyllades, aborterna förbjöds är det någon som hört KFMLr föra fram kravet på fri abort?) och 1934 blev det åter straffbart att vara homosexuell. I s k grövre fall kunde en homosexuell dömas till åtta års fängelse!
KFMLr törs inte gå lika långt som Josef Stalin. Visst fördöms homosexualiteten – men 1973 är det inte opportunt att gå så långt som att kräva straff för en som ”är bärare av det gamla samhällets sjukdomar”. Vilken typ av behandling tänker sig KFMLr? El-chocker, beteendeterapi, insulinchocker, tvångsarbete, tvångsäktenskap eller någon slags lobotomi? Det är svårt att svara på det utifrån artikeln i Klasskampen. Men ”homosexuella har inte någon plats i vår organisation”, säger man. KFMLr säger sig vara de politiskt avancerade arbetarnas organisation”. Alltså kan en homosexuell arbetare aldrig bli politiskt avancerad.
Några näsvisa journalister vid Sveriges Radio intervjuade den legitimerade och ”kommunistiske” läkaren och medlemmen i KFMLr:s politiska byrå Sigvard Åkervall i ett program den 10/11 1973. Åkervall blev tillfrågad hur (r) skulle bete sig mot en ”klassmedveten arbetare” som inte var övertygad(!) heterosexuell. Åkervall menade att man först skulle försöka övertyga den homosexuella i det riktiga i att vara heterosexuell och om den klassmedvetna arbetaren fortfarande skulle insistera på att få vara homosexuell gav doktor Åkervall rådet: avhållsamhet!
En del nyrekryterade (r):are kan lätt hamna i samvetsnöd på grund av (r):s inställning i sexuella frågor. När de avvisat de grövsta reaktionära argumenten försöker det hålla fast i det halmstrå som säger att de homosexuella är en säkerhetsrisk i en revolutionär organisation och att de kan utsättas för utpressning.
Lagarna mot homosexualitet i Sverige är visserligen fördomsfulla och repressiva, men utom i vissa speciella fall är inte homosexualitet straffbart. Det är vår uppgift att kämpa för lika rättigheter för de homosexuella i alla lägen. Det ”legalistiska” argumentet att borgarna kan få en förevändning att slå ned på revolutionärer – är inte giltigt i Sverige. Det har däremot en viss giltighet i ett land som Frankrike där homosexualiteten är kriminaliserad. Där liksom här är det därför en nödvändig uppgift för revolutionärer att bekämpa en sådan reaktionär lagstiftning.
I ett samhälle med fördomar kring sexualiteten är det sant att homosexuella kan utsättas för utpressning. Men detta är just en produkt av borgarsamhällets förtryck. Det är då varje revolutionär organisations uppgift att hjälpa och skydda sina medlemmar mot ett sådant förtryck, som är en förlängning av klassförtrycket. Men KFMLr kan inte förstå att de homosexuella är förtryckta i detta samhälle. Då skulle de inte ge dem en spark i baken och förvägra dem rätten att delta i det revolutionära arbetet. KFMLr är oförmöget att visa på ett perspektiv för kamp mot den sexuella repressionen under kapitalismen. Ännu mindre kan organisationen visa på ett kampperspektiv för ett samhälle fritt från moralkakor och reaktionärt dravel i de sexualpolitiska frågorna.
KAIA
Det italienska marxist-leninistiska partiet, en grupp till vänster om kommunisterna, har utfärdat stränga direktiv beträffande sex som skapat irritation bland cellmedlemmarna.
En partifunktionär rapporterar att endast 30 procent av det revolutionära partiets medlemmar har lyckats hålla sig till direktiven som kräver att kvinnor och män uppnår harmoniska relationer inom sexlivet.
— En av anledningarna till misslyckanden är de politiska skiljaktigheterna mellan män och hustrur, sade 30-årige Angelo Arvati som ger ut partiets tidning.
I en sexhandbok hade partiet gjort den sexuella harmonin till en av de viktigaste grundstolparna.
För att uppnå sexuell harmoni har partiet varnat för att ha samlag mer än en gång om dagen därför att ”allt snack om virilitet och att älska mer än en gång per natt är en borgerlig myt och avspeglar bara teorin att kvinnor är sexobjekt”.
Partiet har dock gått till hård kritik mot feminismen.
Beträffande feminism säger Arvati: ”Det är en orm som krupit in i vår organisation. På grund av falska myter har många kvinnor börjat att ta arbete och lämnat sina barn vind för våg.”
(Klippt ur Expressen)