Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Den spanska arbetarklassen har långa och heroiska kamptraditioner. Det krävdes tre år av häftigt inbördeskrig för att knäcka dess rygg. Den hårda Franco-diktaturen lyckades länge kväva varje försök till protest och revolt. Det stöter på oerhörda svårigheter att idag organisera den spanska arbetarklassens kamp mot kapitalismen. Trots detta, har det senaste året visat en explosiv utveckling på den iberiska halvön. Landet skakas nu av en serie strejker och studentrevolter. En kamrat rapporterar här om händelserna i detta land, vilka endast sporadiskt meddelas i borgerliga nyhetsmedia.
Under 50-talet och första delen av 60-talet expanderade Spanien ekonomiskt och industriellt mycket kraftigt. Detta medförde en stark förminskning av böndernas sociala betydelse och ledde till proletarisering av ett stort antal fattigbönder. Dessa nya proletärer koncentrerades till Spaniens tre stora industricentra: Madrid, Barcelona och de baskiska provinserna. Arbetarklassens antal och revolutionära potential utökades. I protest mot ett system som inte kunde tillfredsställa de breda massornas mest elementära behov växte under senare delen av 60-talet arbetarklassens politiska kampvilja.
De planer som vissa delar av den spanska bourgeoisin förespråkade om en "liberalisering" underminerades, dels av en ekonomisk avmattning, dels av arbetarkampens utveckling. Efter den ekonomiska krisen 1967 och en period av hård repression intensifierades arbetarkampen 1970 och nådde sin höjdpunkt med massdemonstrationer och fabriksockupationer i samband med mobiliseringen mot Burgos-rättegången.
Repressionen kom att förstärkas ytterligare under våren -71. Målet var klart definierat: förintandet av alla revolutionära organisationer som kunde förhindra valet till de officiella statliga fackföreningarna (CNS).[1] Frågan om inställningen till dessa val blev en vattendelare mellan revolutionärer och reformister. Det spanska kommunistpartiet, vars strategi är baserad på illusionen om fredlig och gradvis förändring av de rådande strukturerna, kandiderade vid valet. Liga Communista Revolucionaria (LCR, broderorganisation till Fjärde Internationalen) ETA och andra grupper genomförde en intensiv kampanj för bojkott av fackföreningsvalet. Uppmaningen till bojkott fick en anmärkningsvärd framgång: 50-100% av arbetarna deltog inte i valet. Detta återspeglar inte likgiltighet för politik, utan tvärtom arbetarklassens växande politisering. I många fabriker hade bojkotts-kommittéer bildats. LCR, som arbetade i dessa kommittéer genomförde under valet protestdemonstrationer mot hela detta skojarval. Över 1 200 personer deltog i dessa demonstrationer i fyra städer, en mycket märklig framgång för en illegal organisation.
Höjdpunkten i arbetarkampen hittills har varit SEAT–strejken[2] i Barcelona. Dess kvalitativa skillnad mot tidigare strejker eller upplopp, består i att under strejkens lopp mobiliserades för första gången även andra grupper vid sidan av arbetarklassen: olika halvproletära skikt, som lärare, tekniker etc. Dessutom sammanföll den med ett nytt uppsving för studentrörelsen och en spontan mobilisering av skolelever i de flesta städer.
SEAT med sina 21 000 anställda är Spaniens största fabrik. Efter det att några arbetare avskedats och polisen omringat fabriksområdet, uppmanade LCR genom sina fabriksceller, "proletario", arbetarna att strejka och bilda arbetarkommittéer, valda på avdelningsnivå. Strejken och fabriksockupationen proklamerades av en arbetarvald kommitté med 23 ledamöter. Men när polisen omringade fabriksområdet tappade kommunistpartiet, som var den starkast förankrade organisationen i SEAT-fabrikerna, modet och uppmanade till förhandlingar med företagsledningen. Arbetarna tog dock upp kampen och försvarade sig med Molotov-cocktails och järnstänger mot polisen som stormade fabriken. Slutligen lyckades "ordningsmakten" erövra fabriken. Men därmed var inte "arbetsfreden" räddad. Under de följande dagarna genomfördes flera stora demonstrationer. I den största deltog ca 10 000 personer. Den 2 november 1971 återupptogs arbetet slutligen. På universitetet och i bostadsområdena bildades solidaritetskommittéer. En resolution som lades fram av LCR och antogs av PSUC (katalanska kommunistpartiet), CCOO, CSO (maoistisk fackopposition) och några andra organisationer, utgör nu grunden för det fortsatta arbetet. Denna resolution uppmanar till bildandet av fabrikskommittéer och väpnade försvarsgrupper och inriktar kampen på att störta Franco-diktaturen.
Uppgiften för de spanska revolutionärerna idag är att reorganisera arbetarklassen i en bred aktionsenhet och krossa alla reformistiska illusioner. Diktaturen kan endast störtas genom en socialistisk revolution. För LCR gäller det att skapa en pol till vänster om kommunistpartiet för att bilda ett revolutionärt kommunistiskt parti. Allt större grupper av arbetarmilitanter befriar sig nu från kommunistpartiets reformistiska illusioner och ansluter sig till LCR och dess revolutionära program.
1972 kan bli ett avgörandets år. Arbetarna fortsätter att organisera sig illegalt i fabriksceller. Bourgeoisins svaghet visar sig genom dess oförmåga att bemästra den växande rörelsen genom sina två välprövade metoder: integration och repression. Även på universiteten organiserar studenterna sig i fasta kommittéer. På flera fakulteter råder lock-out, andra måste erövras av milisen. Dagligen fängslas revolutionärer som bedriver politisk aktivitet. Kampen kommer att fortsätta – detta är bara en början.
Paavo
PS.
Det explosiva läget har nu senast lett till att två arbetare mördats och ett 30-tal sårats i El Ferrol. Polisen öppnade eld mot en demonstrerande arbetarmassa. Det faktum att konfrontationen skedde i Francos födelsestad – normalt betraktad som ett starkt reaktionärt fäste – visare bredden och djupet i denna rörelse.
10.3.72
Under den kongress som Fjärde Internationalens italienska sektion höll nyligen, intervjuade Alain Krivine en italiensk kamrat som varit aktiv under arbetarnas kamp i Turin. Raffaele Ivani arbetar på Fiat, och är delegat och medlem i kommittén i Metallförbundet CGIL (fackförening som kontrolleras av IKP – Italienska Kommunistpartiet). Han berättar här om de erfarenheter man haft av de arbetarråd som uppstod i kampen.
Vi har hört en hel del om baskommittéerna på Fiat. Kan du berätta lite om dom?
Under striderna 1968-69 utbröt spontana strejker i verkstäderna. Fabrikens omfattning (65000 arbetar i Miraflori) och arbetarnas militans gjorde att strejken i verkstad 32 snabbt spred sig i sektorn för mekaniska konstruktioner. Krav restes om arbetsvillkoren (hetta, oväsen etc.) . Det var då man blev medveten om behovet av samordning. En önskan att stanna kvar i fabrikerna under strejken och att gå från fabrik till fabrik uppstod. Detta var en ny kampteknik för Fiat-arbetarna. Redan från början valde arbetarna sina delegater inte genom allmänna val utan genom att man helt enkelt tog ut de mest militanta av sina kamrater. Vid denna tidpunkt började fackföreningarna att slå larm. De var då mycket svaga i fabriken (14000 arbetare). För de 65 000 arbetarna personifierades fackföreningen av 20 medlemmar i den interna kommissionen, vilka var betalda av cheferna på en permanent grund. Fackföreningen var fullständigt okänd och utan trovärdighet för basen. Sedan försökte den "lugna" arbetarna. Men i varje verkstad skapades råd med samma organisering som vid Nebiolo. Mellan 800 och 1000 delegater valdes och de träffades varje lördagseftermiddag. Fram till slutet av 1969 ingrep inte fackföreningsledarna (interna kommissionen) eftersom de inte kunde göra det. De nöjde sig med vänsterdemagogiskt käbbel på arbetarnas möten.
Hur var det möjligt för fackföreningarna att få större kontroll över kommittéerna mot slutet av 1969?
Fackföreningarna spelade en viss roll på de 800 delegaternas möten, eftersom bara de kunde garantera en samordning över hela fabriken. När kampen avtog, försökte de hindra dessa möten och i stället ha möten med olika skift eller produktionssektorer, genom det gamla tricket "söndra och härska". De spontanistiska grupperna (Lotta Continua och Potere Operaio) har objektivt sett hjälpt dem i denna process genom att förneka delegaternas roll. Under ett möte mellan studenter och 300 delegater på fakulteten för Arkitektur förklarade t.ex. Sofri, Lotta Continuas ledare, att "delegaterna" var en kränkning av arbetarnas autonomi och att fackföreningarna och cheferna var likadana. Detta resulterade i ett flygblad som sade att de som strejkade hade rätt därför att de kämpade mot cheferna, men att de som inte strejkade också hade rätt därför att de kämpade mot fackföreningarna. Fackföreningarna och cheferna var samma sak. Man skulle enbart stödja spontana strejker. Idag är deras inflytande bland delegaterna och arbetarna av noll och intet värde utom i kaross-sektorn. De spontanistiska absurditeterna, avsaknaden av en revolutionär styrka som kan förklara rådens roll och den temporära nedgången i kampen har gjort det möjligt för fackföreningen att använda sin apparats styrka och att samla en majoritet av delegaterna kring sitt perspektiv. De andra delegaterna, mycket militanta men inte speciellt politiserade, har blivit demoraliserade.
Detta framhäver nödvändigheten av att alltid stödja politisk skolning under kampen.
Hur är läget på fabriken nu ?
Alla delegater är fackföreningsmedlemmar och nya delegater blir det snabbt. Tre strukturer existerar: av de 650 delegater som fortfarande väljs av arbetarna efter sektor eller produktionsområde, har de flesta underordnat sig repressionen. Bredvid dessa finns 350 officiella fackförenings-representanter, 25% av dem nomineras av fackföreningen, resten väljs. På en tredje nivå finns det en exekutivkommitté bestående av 120 halvpermanenta medlemmar, betalda av cheferna, vilka teoretiskt väljs av fackföreningsdelegaterna och andra delegater, men i praktiken av delegaterna på fackföreningsmöten. Arbetarrådet spelar således ingen roll längre. De möts inte utan tillåtelse från fackföreningen, och denna har återfått kontrollen över fabriken. Endast omkring 20 delegater kämpar för att behålla de gamla fördelarna, men inte ens de är samordnade.
Vilka politiska slutsatser kan man dra av dessa erfarenheter?
Vi har sett nödvändigheten att strukturera den revolutionära tendensen i fackföreningarna så att dessa 20 delegaters aktivitet kan samordnas och att "likrikta" avantgardet genom permanent politisk propaganda i vår fabriksbulletin, den Röda Mullvaden.
Vårt syfte är att återskapa villkoren för kampen. Vi har sett autonoma basstrukturer enbart kan skapas i kampperioder. När kampen avtar står endast de mest politiserade arbetarna redo att leda en permanent politisk aktivitet. Detta ställer problemet att bygga ett revolutionärt parti i förgrunden, vilket ensamt kan garantera en permanent politisering av fabriken. Det är detta parti vi håller på att bygga.
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"
Ordspr. 26:11
Nu har det kommit ut en anti-trotskistisk trycksak igen. Det är KFML som är framme den här gången. Alstret heter ”Marxism eller trotskism” och har skrivits av två ledande KFML:are i Uppsala, Lars Gustafsson och Kurt Wickman. I förordet berättar de att sammanställningen av boken tagit 1 ½ år. De har trängt ner ”så djupt de förmådde” i materialet. Att de inte förmådde så mycket ska vi strax visa. Men först måste vi ställa oss frågan: vad är det som gör att vi under det senaste året kunnat se en uppsjö av antitrotskistiska broschyrer från helt olika vänsterorganisationer, KFML, KFML(r), DFFG och Zenit plus en f.d. freelancer som Jan Myrdal. Vad är det som gör att dessa, trots olika ideologiska utgångspunkter, till slut ändå hamnar i stalinismen, med allt vad detta innebär av förtal och subjektiv historiesyn? För att förstå detta, måste vi först kort skissera vänsterns utveckling sedan mitten av 60-talet.
Då stora delar av vänstern nu åter hamnat i Stalinsfamn, har de i själva verket genomlöpt en paradoxal utveckling. Det fenomen som kallas för ”nya vänstern” uppstod som en konsekvens av utvecklingen efter 1956, då Stalinkulten avskaffades. En hel uppsättning av dogmer och etablerade sanningar kom i gungning för de kommunistiska ungdomarna. Alla de tvivel, all den misstro mot den sovjetiska propagandan som fanns även hos den mest renlärige stalinist, flöt nu fram och obehagliga frågor började ställas. En dynamisk debatt om marxismen kunde nu starta, både i Öst- och Västeuropa. I Östeuropa lades locket snart på grytan igen, men i Västeuropa trappades utvecklingen snarare upp, dels genom den sino-sovjetiska konflikten, dels genom USA:s aggression i Vietnam.
Utgångspunkten för den nya vänstern var ideologiskt mycket sammansatt. Å ena sidan fanns ansatser till en förnyelse av marxismen, å andra sidan fanns också mycket kraftiga revisionistiska tendenser och en utbredd anti-leninism. I ett sådant dokument som ”En ny vänster” skriven av de som sedermera blev Zenit-gruppen, finns ex.vis dessa revisionistiska tendenser rikt företrädda. I övrigt fanns ett helt batteri av åsikter inom den nya vänstern: anti-auktoritära strömningar, svärmeri för ”u-länderna” och icke-våldsideologier etc. Även om den nya vänstern inte var enhetlig, kan man beteckna den som en i allt väsentligt centristisk strömning, kritisk mot alla teorier inom arbetarrörelsen, parat med en häpnadsväckande övertro på sin egen förmåga att förändra världen.
Det var före 1968 och ”majrevolutionen” i Frankrike, och före den intensiva arbetarkampen i Europa. Den centristiska positionen blev nu ohållbar och föll sönder. Istället uppstod nya tendenser, vars kraftigaste grenar visat sig vara trotskism och stalinism. Maoismen är ingen självständig teori, och jämsides med Maos flirt med Nixon har den också brutit samman. Dess militanter har antingen passiviserats eller överflyttat sin energi i andra organisationer, oftast i de stalinistiska.
Det ligger en viss ironi i att spontanismen här överförts i den mest groteska auktoritära formen av ”kommunism”: stalinismen, den ideologi som markerade en byråkratisk förvrängning av Sovjetunionen. Vad finns det i denna ideologi som attraherar? Det finns faktiskt vissa saker: förskjutningen från universiteten till arbetsplatserna har ställt nya krav på revolutionärerna. Dessa krav är disciplin, järnhård vilja och orubblighet. Det är drag som finns i stalinismen, men förvrängda och utan sitt komplement i organisationens demokrati och kamratskap. Försöken att knyta band med arbetarklassen har också lett till en uppgivenhet inför de existerande ideologierna inom denna klass. Stalinismen har haft ett starkt inflytande över kommunistpartierna i hela Europa och präglat proletariatets livsuppfattning. Vad är då lättare än att uppfatta den som ”proletariatets ideologi” och all kritik av den som akademiska spetsfundigheter? Härav följer dessa nyutgåvor av SUKP:s ”historia” (den s.k. sagoboken). Härav följer den underliga idén att två unga ”kommunister” ägnar 1,5 år av sina liv åt att leta upp så många stalinistiska lögner som möjligt om trotskismen.
Denna instängdhet har varit olycklig också ur andra synpunkter. Världen utvecklas snabbt, och den person som för bara 1 år sedan nämndes som Maos kronprins och t. o. m. fick successionsordningen inskriven i KKP:s stadgar har nu petats från makten och försvunnit. Kurt Wickman–Lars Gustafsson har inte läst tidningarna, de hänvisar oförsiktigt nog till Lin Piao som auktoritet. Vi antar att deras bok redan av det skälet snart dras in igen av KFML.
Men detta är naturligtvis bara en bagatell i en bok som är späckad med de mest vansinniga påståenden och barocka förvrängningar. Läsaren informeras av Wickman–Gustafsson om att Trotskij redan i början av 20–talet var agent för kapitalistiska makter, och efter Hitlers makttillträde samarbetade med fascismen och nazismen. Moskvarättegångarna, där alla gamla bolsjeviker ( inkl. hela Lenins politbyrå ) ”bekände” de mest absurda brott, har åtminstone två trosvittnen idag. Vågar vi gissa att Wickman-Gustafsson redan kastat sig in i arbetet på nästa bok? Kommer den att bevisa att häxpsykosen på 1600-talet var progressiv, eller kanhända att judar äter kristna barn vid påsken? Det ska bli spännande att se vilka vidskepelser som grävs fram härnäst av KFML. Inga argument är för dåliga att tas med i denna bok. Inte ens något så smaklöst och direkt reaktionärt som utlänningshets (sid.246). Men också här har man ju goda traditioner att falla tillbaka på - det går en rak linje från den stalinistiska byråkratins förtryck av nationella minoriteter och hets mot ”rotlösa kosmopoliter” till Wickman/ Gustavssons angrepp på utländska kamrater i RMF.
Vi kommer senare med en utförlig analys av detta alster, och vi skall inte gå in på en detaljkritik nu. Låt oss bara ta två exempel för att visa nivån i Wickman–Gustafssons ”analys”: vi tar dem ur kapitlet om den kinesiska revolutionen. Vi får där veta att Stalin redan för massakern 1927, varnade för Chiang Kai–shek, men att de kinesiska kommunisterna inte ville lyssna(s. 108). Alla som är det minsta insatta i källmaterialet vet att det var precis tvärtom: det var genom Kominterns och den ryska partiledningens order som alliansen slöts med Chiang Kai–shek, och denna allians ansågs så betydelsefull att denne t.o.m. blev hedersledamot av Komintern! Senare i samma kapitel får vi några reaktionära citat från ”den ledande amerikanske trotskisten Max Shachtman ”(s. 116) som 1967 förordat att Kina borde samarbeta med USA och andra kapitalistiska länder etc. Men vad Wickman–Gustafsson inte talar om TROTS ATT DE VET DET OCH TROTS ATT DET STÅR I DEN BOK DE CITERAR är att Max Shachtman inte alls är någon ”ledande trotskist”. Han lämnade trotskismen för över 30 år sedan, och hans förord är en POLEMIK mot Trotskijs uppfattning.
Exemplen är godtyckligt valda, de skulle lätt kunna mångfaldigas.
För drygt ett år sedan gav DFFG ut den beryktade broschyren ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen” som låg till ”grund” för ett beslut att utesluta trotskisterna ur DFFG. Man kan notera att de flesta avsnitt ur detta verk nu ordagrant återkommer i ”Marxism eller trotskism”. Det är bra det. Då har den broschyren äntligen kommit ut under rätt författarnamn och med rätt ursprungsbeteckning. Vi har tidigare analyserat denna broschyr och visat ihåligheterna i denna historieskrivning. Vi behöver inte ta upp den på nytt.
En person som däremot läst den med stor behållning är Jan Myrdal som i ett ökänt tal i Göteborg visste berätta att trotskisterna i spanska inbördeskriget stödde Franco. Mullvaden publicerade redan förra året en kritisk analys av detta tal, och vi uppmanade Jan Myrdal att svara. Denna annars så talträngde herre har föredragit att tiga. Vi förstår honom. Vad har han egentligen att säga?
I själva verket kan man se just styrkan i nystalinismen i dess grepp över ”fria” skriftställare som Jan Myrdal. Att han nu förfaller till smutskastning, tar naturligtvis inte bort hans tidigare positiva insats för vänstern. Men den belyser svagheterna i hans tidigare ståndpunkter, som var avancerade endast därför att Sverige var intellektuellt efterblivet.
Detsamma gäller en sådan framstående Zenit–skribent som Lennart Berntson, som under årens lopp producerat ett flertal intressanta analyser. I höstas skrev han en inledning till Zenits utgåva av Krasso–Mandel-debatten om Trotskij och marxismen. Där väller okvädinsorden fram. Trotskisterna uppträder under ”täcknamn” och ”judas–märker” ”årtionden av uppoffrande och kostsam kamp” med termen ”stalinism”. Trotskisterna står också för en ”ultra–revolutionär” strategi. (Han har också tidigare kallat trotskismen för en ”hydra inom arbetarrörelsen”). I en efterföljande debatt späder han på: trotskisterna beljuger Komintern genom att påstå att politiken mot Hitler var felaktig eller att Kominterns strategi i Frankrike och i det spanska inbördeskriget var ett uppoffrande av revolutionen. ”Är man förmögen att prestera en historieskrivning som denna ska man nog vara aktsam att beskylla andra för att använda sig av lögner och illvilliga tolkningar.”(Zenit 26 s.56 ). En som var ”förmögen” till detta för bara ett år sedan var en viss Lennart Berntson, som i Zenit nr 18 hade en artikel om Kominterns historia. I den berättade han att Komintern var underordnad Sovjetunionens utrikespolitik, vilken i sin tur gick ut ”på att närma sig de härskande klasserna i Västeuropas borgerliga demokratier” och att den skärpta klasskampen ”tvang kommunistpartierna i både Spanien och Frankrike att bekämpa de mer revolutionära kraven inom arbetarklassen.” (Zenit nr 18, s.13) Så lät det på den tiden. Sedan dess har Lennart Berntson – utan någon som helst analys, utan stöd av nytt faktamaterial eller nya teoretiska instrument – gjort en helomvändning. Läser man hans senaste artikel, ser man hur denna omsvängning är grundad i en underkastelse under arbetarrörelsens historia och traditioner. Att vara kritisk mot Komintern innebär idag för honom att vägra erkänna de erfarenheter arbetarklassen ”under årtionden av uppoffrande och kostsam kamp.” Detta är en sentimental och anti-intellektuell attityd. Vad hindrar nu att Lennart Berntson härnäst hamnar i LO-byråkraternas skumma sällskap? Ty har inte arbetarklassen i Sverige under socialdemokratisk ledning ackumulerat erfarenheter från årtionden av uppoffrande och kostsam kamp. Ett knäfall för dessa traditioner kan innebära en katastrof för den revolutionära vänstern.
Zenit pläderar för arbete inom VPK med den uttalade motiveringen att det finns ”en påtaglig revolutionär strömning” inom denna organisation, och att man måste se klyftan mellan den reformistiska ledningen och de vanliga medlemmarna. (Zenit nr 26, sid 59 ) Denna distinktion hindrar inte Lennart Berntson från att i samma nummer (s.56) hävda att ingenting finns – eller kan finnas – som skiljer ”de kommunistiska arbetarna från deras ledare”. Hos Lennart Berntson ser vi i själva verket en underkastelse också under Vpk-ledningen. Hur denna ser på trotskismen får man en aning om i de sex helsidesartiklar om trotskismen som publicerats i Norrskensflamman febr. 1972, skrivna av sekreteraren i SUKP:s centralkommitté. De är i sig fullständigt ointressanta, fyllda som de är av ordsvammel av traditionell stalinistisk typ. Men de är intressanta som symptom på den oro SUKP-ledningen och deras avläggare i olika länder känner inför trotskismens renässans. Artiklarna slutar också med meddelandet att SUKP uppmanat ”broderpartierna” över hela världen att föra en intensifierad kampanj mot trotskismen. Det skall bli intressant att se om Vpk nappar på den kroken. Kanske är det snart dags för C.H. Hermansson att gräva fram sina urusla artiklar om trotskismen från Clarté 1939.
Anti-trotskismen är idag en gemensam nämnare mellan KFML, vissa akademiska kretsar och gammalstalinisterna i VPK samt skriftställare typ Jan Myrdal. Men KFML(r) får naturligtvis inte saknas i denna illustra samling. ”Ärren” har publicerat en nyutgåva av ett av Stalins grövsta och dummaste tal: ”Kampen mot fascismens trotskistiska agenter och vårt partis uppgifter” (1937). Utgåvan har försetts med ett utförligt förord av Aant Elzinga, en begåvad vetenskapsteoretiker som föredrar att låta huvudet ligga kvar hemma på skrivbordet när han går på cellmöten. När han skall analysera historien hamnar han i rena metafysiken. Kampen mellan Stalins påstått ”proletära” linje och Trotskijs påstått ”kontrarevolutionära” skulle ha börjat redan före Oktoberrevolutionen och ”kampen fortsätter än i dag” (s.4) Kampen har genomgått tre faser, berättar vår ”teoretiker”. I den första användes diskussionens medel, i den andra ishackor och Moskvaprocesser, och i den tredje råkade Stalin dö och 40 år efter Oktoberrevolutionen återuppstod sålunda kapitalismen i Sovjetunionen (utan att någon dock märkte det förrän tio år senare). Under den andra fasen begicks tyvärr några fel : man skulle ha släppt loss en masskamp ”för att avslöja de ruttna delarna av partiet, statsapparaten och samhället”. (s.11) Det är naturligtvis rent nonsens. Masskamp och Moskvaprocesserna utesluter varandra. Möjligheten att beskylla hela Lenins gamla garde för att vara agenter för kapitalismen och fascismen fanns endast i ett läge där massorna hölls bundna och fördes bakom ljuset genom skenrättegångar. En masskamp skulle ha visat att de ruttna delarna av partiet var den stalinistiska byråkratin. Det visste Stalin mycket väl. Därför betackade han sig och följde inte Aant Elzingas posthumt välmenande råd.
”Varför tar KFML(r) upp 'svärdet' Stalin” heter sista delen av hans förord. Låt oss vidga frågan: varför tar KFML, VPK, Zenit, KFML(r) upp detta förgiftade vapen ? Vi har redan antytt svaret: stalinismens återkomst i dagens vänster är en reflex (och en okritisk sådan) av vissa tendenser i dagens klasskamp. Men genom att dagens verklighet inte uppfattas dialektiskt och komplext förmår nystalinismen inte lösa de problem revolutionärerna står inför. Först och främst ackumulerar nystalinismen dagens stagnationstendenser inom den revolutionära rörelsen. Liksom stalinismen på sin tid var ett uttryck för sovjetstatens byråkratisering är nystalinismen nu uttryck för vissa degenerationsfenomen för den revolutionära rörelsen i förhållande till massorna. Den är ett uttryck för en önskan att ”smälta in i” massorna och ge upp det enorma, tålamodsprövande arbete historien har lagt på den revolutionära rörelsen: att inte spontant underkasta sig en massrörelse, utan leda den genom att tillföra den en marxistisk teori och en revolutionär analys. Stalinismen innebär istället subjektivismens och verklighetsförfalskningens återkomst. På sådana grunder bygger man inte en revolutionär organisation.
K.Å.A
[1] CNS – fackförening, som organiserar både arbetare och företagare, en av "nationalsyndikalismens" huvudpelare.
[2] SEAT– Fiat-ägd bilfabrik.