Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den Internationella Kommunistiska Strömningen bildades 1974 av bl.a. den franska gruppen Révolution Internationale, som uppstod 1968, och gruppen Internacionalismo från Venezuela som bildats i början på 60-talet. IKS har nu sektioner i nio länder som bedriver ett gemensamt arbete utifrån den gemensamma plattformen. För information om publikationer och adresser, se adressförteckningen längst bak i tidningen.[A]
Efter den längsta och djupaste period av kontrarevolution som proletariatet någonsin upplevt börjar det åter upptäcka klasskampens väg. Denna kamp är den mest utbredda klassen någonsin deltagit i. Den är ett resultat både av systemets akuta kris, som har utvecklats sedan mitten av 60-talet, och av uppkomsten av nya generationer arbetare som känner bördan av förgångna nederlag mycket mindre än sina föregångare. Efter händelserna 1968 i Frankrike har arbetarnas strider från Italien till Argentina, från England till Polen, från Sverige till Egypten, från Kina till Portugal, från Amerika till Indien, från Japan till Spanien blivit en mardröm för kapitalistklassen.
Att proletariatet åter dykt upp på den historiska scenen har definitivt vederlagt alla de ideologier som producerats eller möjliggjorts av kontrarevolutionens försök att förneka proletariatets revolutionära natur. Klasskampens uppvaknande har konkret demonstrerat att proletariatet är vår tids enda revolutionära klass.
En revolutionär klass är en klass vars dominans över samhället står i överensstämmelse med skapandet och utvidgningen av de nya produktionsförhållanden som nödvändiggjorts av produktivkrafternas utveckling och av de gamla produktionsförhållandenas förfall. I likhet med de tidigare produktionssätten svarar kapitalismen mot ett speciellt stadium i samhällets utveckling. Den var en gång en progressiv form av samhällelig utveckling, men när den nu blivit världsomfattande har den skapat betingelserna för sitt eget försvinnande. P.g.a. sin specifika plats i produktionsprocessen och sin natur som kapitalismens kollektiva producentklass, utestängd från ägandet av de produktionsmedel som den sätter i rörelse och utan intressen som binder den till det kapitalistiska samhällets bevarande är arbetarklassen den enda klass som kan - objektivt och subjektivt - upprätta kommunismen, det produktionssätt som måste komma efter kapitalismen. Att den proletära kampen nu åter vaknat upp visar ännu en gång att det kommunistiska perspektivet inte bara är en historisk nödvändighet utan en verklig möjlighet.
Proletariatet måste emellertid göra en ofantlig ansträngning för att skaffa sig medlen för att störta kapitalismen. De revolutionära strömningar och element som kommit fram sedan klassens återuppvaknande bär ett enormt ansvar för kampens utveckling och resultat. För att bära detta ansvar måste revolutionärerna organisera sig på basis av de klasspositioner som fastlagts av proletariatets historiska erfarenheter och som måste vägleda all aktivitet och allt arbete inom klassen.
Det är genom sina egna praktiska och teoretiska erfarenheter som proletariatet blir medvetet om medlen och målet för sin historiska kamp att kullkasta kapitalismen och upprätta kommunismen. Alltsedan kapitalismens början har proletariatet konstant arbetat för att bli medvetet om sina intressen som klass och för att befria sig från greppet av den härskande klassens idéer - den borgerliga ideologins mystifikationer. Denna ansträngning är en politisk kontinuitet som sträcker sig genom hela arbetarrörelsen från de första hemliga sällskapen till de vänsterfraktioner som lösgjorde sig från Tredje Internationalen. Trots alla villfarelser och uttryck för den borgerliga ideologins tryck som står att finna i klassens olika organisationers positioner och i deras aktiviteter är de oersättliga länkar i den proletära kampens kedja av historisk kontinuitet. Det faktum att de dukat under för nederlag eller för inre degenerering förringar på intet sätt deras fundamentala bidrag till denna kamp. Därför uttrycker den organisation av revolutionärer som håller på att återbildas idag klasskampens allmänna återuppvaknande (efter ett halvt århundrade av kontrarevolution och förskjutningar i förhållande till den gångna arbetarrörelsen. Den måste absolut förnya den historiska kontinuiteten med den gångna arbetarrörelsen, så att klassen i sina nuvarande och framtida strider är beväpnad med alla lärdomar från förgångna erfarenheter och så att alla de nederlag som kantar proletariatets väg inte har varit förgäves utan kommer att tjäna som vägvisare mot den slutliga segern.
ICC fastställer sin kontinuitet med bidragen från Kommunistiska Förbundet, Första, Andra och Tredje Internationalen och de vänsterfraktioner som lösgjorde sig från den senare, speciellt den tyska holländska och italienska vänstern. Det är dessa oundgängliga bidrag som tillåter oss att integrera alla klasspositionerna till den sammanhängande allmänna vision som formuleras i denna plattform.
Marxismen är den proletära kampens grundläggande landvinning. Det är på marxismens grund som den proletära kampens alla lärdomar kan sammanföras till en helhet.
Genom att förklara historiens förlopp genom klasskampens utveckling - d.v.s. kamp baserad på försvaret av ekonomiska intressen inom ett sammanhang fastlagt av produktivkrafternas utveckling och genom att erkänna proletariatet som subjekt i den revolution som skall avskaffa kapitalismen - är marxismen den enda föreställning av världen som verkligen uttrycker klassens ståndpunkt. Långt från att vara en abstrakt spekulation om världen är den först och främst ett kampvapen för arbetarklassen. Och eftersom arbetarklassen är den första och enda klass vars befrielse nödvändigtvis är förenad med hela mänsklighetens befrielse, en klass vars dominans av samhället inte kommer att leda till en ny form av utsugning utan till att all utsugning avskaffas, är marxismen ensam kapabel att begripa samhällelig realitet på ett objektivt och vetenskapligt sätt, utan fördomar eller mystifikationer av något slag.
Följaktligen har marxismen från början varit den enda teoretiska ram från och inom vilken revolutionär teori kan utvecklas. Marxismen är ingen stelnad doktrin. Tvärtom genomgår den ständig utveckling i ett direkt och levande förhållande till klasskampen och den har dragit nytta av tidigare teoretiska bedrifter av arbetarklassen.
Varje social revolution är den handling varigenom den klass som bär med sig det nya produktionsförhållandena upprättar sin politiska dominans över samhället. Den proletära revolutionen undgår inte denna definition men dess betingelser och innehåll skiljer sig fundamentalt från tidigare revolutioner.
Dessa tidigare revolutioner, eftersom de var upphängda mellan två produktionssätt baserade på knapphet, ersatte blott en utsugande klass' dominans mot en annan utsugande klass. En egendomsform ersattes av en annan, en typ privilegier av en annan. I motsatts till detta är den proletära revolutionens mål att ersätta produktionsförhållanden baserade på knapphet med förhållanden baserade på överflöd. Därför betyder den slutet på alla egendomsformer, privilegier och all utsugning. Dessa skillnader tilldelar den proletära revolutionen följande kännetecken, som proletariatet måste förstå om revolutionen skall bli framgångsrik:
a. Det är den första revolution som har en världsomfattande karaktär; den kan inte uppnå sina mål utan att generalisera sig själv till alla länder. Det är så därför att proletariatet för att avskaffa privategendomen måste avskaffa alla dess sektoriella, regionala och nationella uttryck. Generaliseringen av kapitalets dominans över hela världen har gjort detta både nödvändigt och möjligt.
b. För första gången i historien är den revolutionära klassen samtidigt den utsugna klassen. Därför kan den inte utnyttja någon ekonomisk makt under erövringen av den politiska makten. Det är precis tvärtom: I direkt kontrast till vad som hände i det förgångna är det innan proletariatet griper makten nödvändigt med en övergångsperiod under vilken de gamla produktionsförhållandenas dominans förstörs och ger plats för nya samhälleliga förhållanden.
c. Det faktum att, för första gången i historien, en klass i samhället samtidigt är utsugen och revolutionär gör också att dess kamp som utsugen klass aldrig kan skiljas från eller ställas i motsättning till dess kamp som revolutionär klass. Som marxismen från början har hävdat mot Proudhonism och andra borgerliga teorier, är utvecklingen av proletariatets revolutionära kamp betingad av en fördjupning och generalisering av dess kamp som utsugen klass.
För att den proletära revolutionen skall bli något mer än bara ett hopp eller en historisk möjlighet eller perspektiv och bli en konkret möjlighet måste den bli en objektiv nödvändighet för mänsklighetens utveckling. Detta har i själva verket varit den historiska situationen sedan första världskriget; detta krig markerade slutet på det kapitalistiska produktionssättets uppåtgående fas, en fas som började på 1500-talet och nådde sin höjdpunkt under slutet av 1800-talet. Den fas som följde var kapitalismens dekadens.
Liksom i alla tidigare samhällen uttryckte kapitalismens första fas den historiskt nödvändiga karaktären av dess produktionsförhållanden, d.v.s. deras oundgängliga roll i utvidgningen av samhällets produktivkrafter. Å andra sidan uttryckte den andra fasen dessa förhållandens förvandling till större och större bojor på produktivkrafternas utveckling.
Kapitalismens dekadens är produkten av utvecklingen av de inre motsättningarna i de kapitalistiska produktionsförhållandena som kan sammanfattas på följande sätt: Fastän varor har existerat i nästan alla samhällen är den kapitalistiska ekonomin den första som fundamentalt är baserad på varuproduktion. Sålunda är existensen av en ständigt växande marknad en av de grundläggande betingelserna för kapitalismens utveckling. Speciellt realiseringen av mervärdet, som kommer från utsugning av arbetarklassen, är oundgänglig för kapitalackumulationen som är systemets drivkraft. Tvärtemot vad förespråkarna av kapitalismen hävdar, skapar den kapitalistiska produktionen inte automatiskt och när den vill de marknader som är nödvändiga för dess tillväxt. Kapitalismen utvecklades i en icke-kapitalistisk värld och det var i denna värld som den fann förutsättningarna för sin utveckling. Men genom att sprida sina produktionsförhållanden ut över hela planeten och genom att förenhetliga världsmarknaden nådde kapitalismen en punkt där de marknader som tillåtit den att växa så kraftigt under 1800-talet blev mättade. Dessutom de ökade svårigheter som kapitalet hade att finna en marknad för att realisera mervärdet ökade profitkvotens fall - resultatet av den ständigt växande kvoten mellan värdet av produktionsmedlen och värdet av den arbetskraft som sätter dem i rörelse. Från att bara ha varit en tendens har profitkvotens fall blivit mer och mer konkret. Detta har blivit ytterligare en boja på kapitalackumulationsprocessen och därmed på hela systemets funktion.
Genom att ha förenhetligat och gjort varuutbytet universellt och på så sätt gjort det möjligt för mänskligheten att ta ett jättelikt språng framåt har kapitalismen ställt på dagordningen att produktionsförhållanden baserade på utbyte måste försvinna. Men så länge proletariatet inte genomfört uppgiften att få dem att försvinna, bevarar dessa produktionsförhållanden sin existens och trasslar in mänskligheten i en allt mer monstruös serie av motsättningar.
Överproduktionskrisen, ett kännetecknande uttryck för det kapitalistiska produktionssättets motsättningar men ett som i det förgångna, när systemet ännu var vitalt, utgjorde en grundläggande sporre för marknadens vidgning, har nu blivit en permanent kris. Kapitalets produktionsapparat underutnyttjas permanent och kapitalet har blivit oförmöget att utvidga sin samhälleliga dominans, om så bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Det enda som kapitalet kan sprida över världen idag är mänsklig misär, vilket redan är många underutvecklade länders lott.
Under dessa betingelser har konkurrensen mellan kapitalistiska nationer blivit allt mer oförsonlig. Sedan 1914 har imperialismen, som blivit medlet för alla nationers överlevande oavsett hur stora eller små de är, kastat mänskligheten in i en helvetisk cykel av kriser - krig - återuppbyggnad - nya kriser ..., en cykel som utmärks av jättelik vapenproduktion som allt mer har blivit den sfär där kapitalismen använder vetenskapliga metoder och en högre grad av utnyttjande av produktivkrafterna. I den kapitalistiska dekadensens period är mänskligheten dömd att genomleva en permanent rundgång av självstympning och förstörelse.
Den fysiska fattigdom som utarmar de underutvecklade länderna motsvaras i de mer utvecklade länderna av en avhumanisering utan motstycke av de samhälleliga relationerna. Detta är resultatet av det faktum att kapitalismen är absolut oförmögen att erbjuda mänskligheten någon framtid, utom en som utgörs av allt mer mordiska krig, och en mer och mer systematisk, rationell och vetenskaplig utsugning. Liksom i alla andra dekadenta samhällen har detta lett till ett växande sönderfall av samhälleliga institutioner, av den dominerande ideologin, av moraliska värden, av konstformer och av kapitalismens alla kulturella manifestationer. Utvecklingen av ideologier som fascism och stalinism uttrycker barbariets triumf i frånvaron av ett revolutionärt alternativ.
Under alla dekadensperioder måste staten, ställd inför systemets allt värre motsättningar, ta ansvar för den samhälleliga organismens sammanhang, för att bevara de dominerande produktionsförhållandena. Staten tenderar alltså att stärka sig själv till den grad att hela det samhälleliga livet inkorporeras i dess egna strukturer. Under det romerska slavsamhället respektive feodalismen var den ohämmade tillväxten av imperieadministrationen och den absoluta monarkin uttryck för detta fenomen.
Under kapitalismens dekadens är den allmänna tendensen mot statskapitalism ett av de samhälleliga livets utmärkande drag. Under denna period är varje nationellt kapital tvingat att organisera sig självt så effektivt som möjligt. Eftersom det inte kan expandera på ett ohämmat sätt och är konfronterat med akut imperialistisk rivalitet måste det utåt konkurrera ekonomiskt och militärt med sina rivaler och inåt ta itu med ökande samhälleliga motsättningar. Den enda makt i samhället som är förmögen att uppfylla dessa uppgifter är staten.
Bara staten kan:
- ta befäl över den nationella ekonomin på ett övergripande och centraliserat sätt och dämpa konkurrensen inom landet, som försvagar ekonomin, för att stärka förmågan att bibehålla ett enat ansikte mot konkurrensen på världsmarknaden.
- utveckla den militära styrka som är nödvändig för försvaret av dess intressen inför växande internationella konflikter.
- slutligen; en allt tyngre repressiv och byråkratisk apparat förstärker den inre sammanhållningen i ett samhälle som hotas av sönderfall genom det ekonomiska fundamentets tilltagande sönderfall. Endast staten kan - med denna apparat - med tvång, genom ett överallt inträngande våld, bevara en samhällelig struktur som i ökande omfattning är oförmögen att spontant reglera människors relationer och som ifrågasätts mer och mer ju mer det blir en absurditet för själva samhällets överlevnad.
På den ekonomiska nivån uttrycks denna tendens mot statskapitalism, även om den aldrig förverkligas till fullo, genom att staten tar över produktionsapparatens nyckelpunkter. Det betyder inte att värdelagen, konkurrensen eller produktionens anarki, som är de grundläggande kännetecknen för den kapitalistiska ekonomin, försvinner. Dessa kännetecken fortsätter att verka i världsskala där marknadens lagar ännu härskar och bestämmer produktionsbetingelserna inom varje nationell ekonomi oavsett hur förstatligad den är. Om värdelagen eller konkurrensen tycks sättas ur spel är det bara så att de kan ha desto kraftigare effekt i global skala. Om produktionens anarki tycks avta inför den statliga planeringen, så återkommer den desto brutalare i världsskala - speciellt under systemets akuta kris - vilken statskapitalismen är oförmögen att förhindra. Långt från att representera en rationalisering av kapitalismen är statskapitalismen ingenting annat än ett uttryck för dess förfall.
Förstatligande av kapital sker antingen gradvis genom fusion av statligt och "privat" kapital, vilket vanligen är fallet i de mest utvecklade länderna, eller genom plötsliga språng i form av massiva och totala nationaliseringar. Vanligtvis sker detta där det privata kapitalet är som svagast.
I praktiken - trots att tendensen mot statskapitalism manifesterar sig i alla världens länder - sker det snabbare och mer uppenbart när och där dekadensens effekter gör sig kända på det brutalaste sättet; historiskt under perioder av öppen kris eller av krig, geografiskt i de svagaste ekonomierna. Men statskapitalismen är inte ett specifikt fenomen för de underutvecklade länderna. Tvärtom, fastän graden av formellt förstatligande ofta är högre i de underutvecklade länderna, är statens verkliga kontroll över det ekonomiska livet ofta mycket effektivare i de mer utvecklade länderna p.g.a. den höga kapitalkoncentrationen i dessa länder.
På den politiska och samhälleliga nivån, antingen i dess mest extrema totalitära former som fascism eller stalinism eller i former som döljer sig bakom demokratins mask, uttrycker tendenser mot statskapitalism sig i den allt mer maktfulla, allestädes närvarande och systematiska kontroll över det samhälleliga livet som utövas av statsapparaten och i synnerhet den verkställande myndigheten. I en mycket större skala än under Roms och feodalismens dekadens har staten under kapitalismens dekadens blivit monstruös, en kall, opersonlig maskin som har slukat det civila samhällets substans.
Genom att koncentrera kapital i statens händer har statskapitalismen skapat illusionen att det privata ägandet av produktionsmedlen har försvunnit och att bourgeoisien har eliminerats. Den stalinistiska teorin om "socialism" i ett land, hela lögnen om de "socialistiska" eller "kommunistiska" länderna, eller om länder på väg mot "socialismen" har alla sitt ursprung i denna mystifikation.
De förändringar som tendensen mot statskapitalism har medfört står inte att finna på de grundläggande produktionsförhållandenas nivå, utan endast på de juridiska egendomsförhållandenas nivå. De eliminerar inte det privata ägandet av produktionsmedlen utan endast den individuella äganderättens juridiska aspekt. Produktionsmedlen förblir "privat" egendom vad arbetarna beträffar, de är utestängda från varje kontroll över produktionsmedlen. Produktionsmedlen är endast "kollektiviserade" för byråkratin som äger och förvaltar den på ett kollektivt sätt.
Statsbyråkratin, som påtar sig den specifika ekonomiska funktionen att utvinna merarbete från proletariatet och att ackumulera nationellt kapital, utgör en klass. Men den är inte en ny klass. Rollen den spelar visar att den inte är något annat än samma gamla bourgeoisie i en förstatligad form.
Det specifika för statsbyråkratin som klass är att den får sina privilegier, inte genom avkastning från individuellt ägande av kapital, utan genom "löpande kostnader", bonus och fasta betalningsformer som ges till den i enlighet med de funktioner som dess medlemmar har - en form av ersättning som ytligt ser ut som lön och som ofta är tio eller hundra gånger högre än arbetarnas löner.
Centraliseringen och planeringen av kapitalistisk produktion genom staten och dess byråkrati är, inte ett borttagande av utsugningen, utan helt enkelt ett sätt att intensifiera den genom att göra den mer effektiv.
På den ekonomiska nivån lyckades Ryssland, även under den korta period (1917-20) som proletariatet hade den politiska makten där, aldrig eliminera kapitalismen. Att statskapitalismen uppträdde där då tidigt i en mycket utvecklad form, berodde på det ekonomiska sammanbrottet som var ett resultat av Rysslands nederlag i första världskriget och sedan på inbördeskrigets kaos som gjorde det desto svårare för Ryssland att överleva som nationellt kapital inom ett dekadent världssystem.
Kontrarevolutionens triumf i Ryssland kom till uttryck i en omorganisation av den nationella ekonomin. Man använde de högst utvecklade formerna av statskapitalism och presenterade dem cyniskt som "fortsättningen på oktober" och "byggandet av socialismen". Exemplet följdes på andra håll:
Kina, Östeuropa, Kuba, Nordkorea, Indokina etc. Det är emellertid inget proletärt eller kommunistiskt i något av dessa länder. De är länder där kapitalets diktatur - under vikten av historiens grövsta lögner - regerar i sin mest dekadenta form. Varje försvar av dessa länder, oberoende av hur "kritiskt" eller "villkorligt" det är, är en helt och hållet kontrarevolutionär handling.
Sedan sin början har proletariatets försvar för sina egna intressen burit inom sig perspektivet av att slutligen krossa kapitalismen och att upprätta kommunism. Men proletariatet fullföljer inte kampen för det slutliga målet av ren idealism, lett av någon helig inspiration. Det tvingas att genomföra sina kommunistiska uppgifter därför att de materiella förhållandena tvingar klassen att utveckla den omedelbara kampen. All annan kamp kan endast leda till katastrof.
Så länge bourgeoisien, tack vare det kapitalistiska systemets enorma expansion under tillväxtfasen, hade förmåga att ge arbetarna verkliga reformer, saknade proletariatets kamp de objektiva betingelser som är nödvändiga för förverkligande av dess revolutionära program.
Trots de revolutionära och kommunistiska strävanden som uttrycktes även under de borgerliga revolutionerna, av de radikalaste tendenserna av arbetarrörelsen, kunde arbetarnas kamp under denna historiska period inte överskrida kampen för reformer.
Mot slutet av 1800-talet var en av brännpunkterna för arbetarklassens aktivitet hela processen att lära sig hur man organiserar sig för att vinna ekonomiska och politiska reformer genom fackföreningar och parlamentarism. Man kunde, sida vid sida inom klassens äkta organisationer, finna "reformistiska" element (de för vilka hela klasskampen var en kamp för reformer) och revolutionärer (de för vilka kampen för reformer bara var ett steg, ett moment i den process som slutligen skulle leda fram till klassens revolutionära kamp). Också under denna period kunde proletariatet stödja vissa borgerliga fraktioner mot andra mer reaktionära delar för att genomföra förändringar som var positiva för dess egen utveckling och positiva för produktivkrafternas utveckling.
Alla dessa förhållanden genomgick fundamentala förändringar under den dekadenta kapitalismen. Världen hade blivit för liten för att inom sig ha alla nationella kapital. Varje nationellt kapital är tvingat att öka produktiviteten (d.v.s. utsugningen av arbetarna) till de mest extrema gränser. Organiseringen av denna utsugning har upphört att vara en sak mellan de individuella arbetsköparna och deras arbetare. Det har blivit en sak för staten och alla de tusen och en mekanismer som skapats för att behärska klassen, styra den och leda den bort från varje revolutionär fara - vilket dömer den till en systematisk och förrädisk repression.
Inflation, ett permanent fenomen sedan första världskriget, slukar omedelbart varje löneökning. Arbetsdagens längd har antingen förblivit densamma eller också har den bara reducerats för att kompensera den ökade tid det tar att komma från och till arbetet, och för att undvika att arbetarna, som är underkastade livets och arbetets nedbrytande takt, fullständigt bryter samman.
Kampen för reformer har blivit en hopplös utopi. I vår epok kan proletariatet endast ge sig in i en kamp på liv och död mot kapitalet. Det har inte längre något alternativ mellan att samtycka till att terroriseras till krossade och tämjda individer, eller att sprida sin kamp så vitt som möjligt mot en konfrontation med själva staten. Därför måste proletariatet hindra att dess kamp begränsas till endast ekonomiska, lokala- eller delavsnitt och organisera sig själv i de embryonala formerna till dess framtida maktorgan: arbetarråden.
Under dessa nya historiska förhållanden kan inte många av de gamla klassvapnen användas längre av klassen. Faktum är att de politiska tendenser som fortfar att propagera för deras användning, gör det endast för att binda klassen vid utsugningen, för att underminera dess kampvilja. Arbetarrörelsens distinktion på 1800-talet mellan minimiprogrammet och maximiprogrammet har förlorat all mening. Minimiprogrammet är inte längre möjligt. Proletariatet kan endast avancera i sin kamp genom att ställa den i maximiprogrammets perspektiv: den kommunistiska revolutionen.
Under 1800-talet, kapitalets största välståndsperiod, byggde proletariatet ofta genom bitter och blodig kamp upp permanenta yrkesorganisationer vars roll var att försvara dess ekonomiska intressen: fackföreningarna.
Dessa organisationer spelade en oundgänglig roll i kampen för reformer och för de väsentliga förbättringar i arbetarklassens levnadsförhållanden som systemet då kunde bjuda. De utgjorde också en brännpunkt för klassens omgruppering, för utvecklingen av dess solidaritet och medvetande, så att revolutionärer kunde intervenera i dem och få dem att fungera som "kommunistiska skolor". Fastän dessa organs existens på ett oupplösligt sätt var knuten till lönearbetets existens och trots att de även under denna period var starkt byråkratiska, var fackföreningarna ändå autentiska organ för klassen i den meningen att lönearbetets avskaffande ännu inte fanns på den historiska dagordningen.
När kapitalismen gick in i sin dekadenta fas kunde den inte längre gå med på reformer och förbättringar för arbetarklassen. När fackföreningarna hade förlorat varje möjlighet att uppfylla sin ursprungliga funktion, att försvara arbetarklassens intressen och ställts inför en historisk situation i vilken endast avskaffandet av lönearbetet och med det fackföreningarna stod på dagordningen, blev de sanna försvarare av kapitalismen. De blev den borgerliga statens ombud inom klassen. Detta är det enda sätt den kan överleva på i den nya perioden. Denna utveckling fick hjälp av den byråkratisering av fackföreningarna som skedde innan dekadensen och den obarmhärtiga tendensen under dekadensen att staten införlivar det samhälleliga livets alla strukturer i sig.
Fackföreningarnas anti-arbetarklassroll demonstrerades på ett avgörande sätt, för första gången, under första världskriget när de jämsides med de socialdemokratiska partierna hjälpte till att mobilisera arbetarna för den imperialistiska slakten. Under den revolutionära våg som följde på kriget gjorde fackföreningarna allt vad som stod i deras makt för att kväva proletariatets försök att krossa kapitalismen. Sedan dess har de hållits vid liv, inte av arbetarklassen, utan av den kapitalistiska staten, för vilken de uppfyller ett antal viktiga funktioner.
- de deltar aktivt i den kapitalistiska statens ansträngningar att rationalisera ekonomin, reglera försäljningen av arbetskraft och att intensifiera utsugningen.
- de saboterar klasskampen inifrån antingen genom att leda strejker och revolter in i delstridernas återvändsgränder eller genom att konfrontera autonoma rörelser med öppen repression.
Eftersom fackföreningarna har förlorat sin proletära karaktär kan de inte återerövras av arbetarklassen, de kan inte heller utgöra ett aktivitetsfält för revolutionära minoriteter. Under mer än ett halvt århundrade har arbetarna visat mindre och mindre intresse för att delta i dessa organs aktiviteter som blivit en integrerad del av den borgerliga staten. Arbetarnas kamp för att motsätta sig den ständiga försämringen av levnadsbetingelserna har tenderat att anta formen av vilda strejker, utanför och mot fackföreningarna. Ledda av stora församlingar av strejkande och, i de fall de blivit spridda, koordinerade av kommittéer bestående av delegater valda och avsättbara av dessa församlingar, har dessa strejker omedelbart gått in på politikens område eftersom de tvingats möta statens representanter inom fabriken: fackföreningarna. Bara spridningen och radikaliseringen av dessa strider kan göra det möjligt för klassen att gå från försvar till det öppna och frontala angreppet på den borgerliga staten. Och krossandet av den borgerliga staten för med nödvändighet med sig krossandet av fackföreningarna.
De gamla fackföreningarnas antiproletära karaktär är inte bara ett resultat av det faktum att de är organiserade på ett speciellt sätt (efter yrken eller industrier) eller att de haft "dåliga ledare". Den är ett resultat av det faktum att klassen under den nuvarande perioden inte kan upprätthålla permanenta organisationer för försvaret av sina ekonomiska intressen. Följaktligen är dessa organs kapitalistiska funktion också giltig för alla de "nya" organisationer som spelar en liknande roll, oavsett hur de är organiserade och oavsett deras ursprungliga avsikter. Detta är fallet med de "revolutionära fackföreningar" och shop stewards såväl som de organ (arbetarkommittéer, arbetarkommissioner) som fortsätter att existera efter en kamp - även om de är i opposition till fackföreningarna - och som försöker upprätta sig själva som autentiska centrum för försvar av arbetarnas omedelbara intressen. På denna bas kan dessa organisationer inte undgå att integreras i den borgerliga statsapparaten även om detta sker på ett inofficiellt eller illegalt sätt.
Alla politiska strategier som siktar på att "utnyttja", "pånyttföda", eller "återerövra" organisationer av fackföreningstyp tjänar bara kapitalets intressen eftersom de försöker vitalisera kapitalistiska institutioner som arbetarna redan övergett. Efter mer än 50 års erfarenhet av dessa organisationers anti-arbetarklasskaraktär placerar politiska tendenser som förespråkar dessa strategier sig själva i kontrarevolutionens läger.
Under kapitalismens uppåtgående period var parlamentet den lämpligaste formen för organisering av bourgeoisiens politiska liv. Som en renodlat borgerlig institution var det aldrig någon primär arena för arbetarklassens aktivitet, och proletariatets deltagande i parlamentarisk verksamhet och i valkampanjer innebar ett antal verkliga faror mot vilka förra århundradets revolutionärer alltid varnade klassen. I en period när revolutionen ännu inte stod på dagordningen och när proletariatet kunde tilltvinga sig reformer inom systemet gjorde emellertid deltagandet i parlamentet det möjligt för klassen att använda valkampanjer som ett propaganda- och agitationsmedel för det proletära programmet och att utnyttja parlamentet som en tribun för att påtala den borgerliga politikens skamlighet. Det är därför kampen för allmän rösträtt, under hela 1800-talet, i många länder var en av de viktigaste frågorna kring vilka proletariatet organiserade sig.
När så det kapitalistiska systemet gick in i sin dekadenta fas upphörde parlamentet att vara ett instrument för reformer. Kommunistiska Internationalen sade vid sin andra kongress: "Det politiska livets tyngdpunkt har nu fullständigt och slutgiltigt flyttats bortom parlamentets gränser". Den enda roll som parlamentet kunde spela från denna tid och framåt det enda som håller den vid liv, är dess roll som mystifieringsinstrument.
Sålunda [försvann] varje möjlighet för proletariatet att utnyttja parlamentet på något sätt. Klassen kan inte vinna omöjliga reformer från ett organ som har förlorat varje verklig politisk funktion. Vid en tidpunkt då klassens grundläggande uppgift är att krossa den borgerliga statens institutioner - alltså också parlamentet; när den måste upprätta sin egen diktatur på ruinerna av den allmänna rösträtten och andra spår av det borgerliga samhället, kan deltagandet i parlamentariska- och valmansinstitutioner bara leda till att dessa döende organ får ett sken av liv och detta oavsett intentionerna hos dem som förespråkar denna form av aktivitet.
Deltagande i val och parlament har inte längre några av de fördelar som det [hade] förra århundradet. Tvärt om, är det fyllt av faror, speciellt den att hålla vid liv illusioner om möjligheten av en "fredlig" eller "gradvis" övergång till socialismen genom att erövra en parlamentarisk majoritet via de s.k. arbetarpartierna.
Strategin att "krossa parlamentet inifrån" genom att använda "revolutionära" delegater har på ett avgörande sätt visat sig inte ge några andra resultat än korruption av de politiska organisationer som genomför aktiviteterna och deras inlemmande i kapitalismen.
Slutligen, i den utsträckning som sådana aktiviteter huvudsakligen är en angelägenhet för specialister, en arena för politiska partiers spel, snarare än för massornas egen aktivitet, tenderar användandet av val och parlament som instrument för propaganda och agitation att bevara det borgerliga samhällets politiska premisser och uppmuntra passivitet inom arbetarklassen. Om en sådan nackdel var acceptabel när revolutionen inte var en omedelbar möjlighet, så har den blivit en avgörande barriär under en period när den enda uppgiften på proletariatets historiska dagordning just är kullkastandet av den gamla samhälleliga ordningen och skapandet av ett kommunistiskt samhälle. Detta kräver hela klassens aktiva och medvetna deltagande.
Om den "revolutionära parlamentarismens" taktik från början huvudsakligen var ett uttryck för det förgångnas vikt inom klassen och dess organisationer, så har den katastrofala konsekvensen av en sådan taktik visat att den endast har en kontrarevolutionär betydelse för klassen. De strömningar som förespråkar denna taktik, precis som de som presenterar parlamentet som ett instrument för den socialistiska omvandlingen av samhället, befinner sig idag oåterkalleligen i bourgeoisiens led.
Under den förfallna kapitalismen, när bara den proletära revolutionen är historiskt progressiv, kan det inte ens tillfälligtvis, finnas några uppgifter som är gemensamma för den revolutionära klassen och någon fraktion ur den härskande klassen, oavsett hur "progressiv", "demokrattisk", eller "folklig" den påstår sig vara.
Till skillnad från kapitalismens framväxtfas gör systemets förfall det omöjligt för någon borgerlig fraktion att spela en progressiv roll. Speciellt borgerlig demokrati, som under artonhundratalet var en progressiv politisk form i relation till feodalismens rester, har förlorat allt verkligt politiskt innehåll under förfallsperioden. Borgerlig demokrati tjänar som en förrädisk fasad för att dölja förstärkningen av statens totalitära makt och de borgerliga fraktioner som förespråkar demokrati är lika reaktionära som resten av sin klass.
Sedan första världskriget har "demokrati" visat sig vara ett av proletariatets mest fördärvliga opium. Det var i demokratins namn som de revolutioner som följde på kriget i flera europeiska länder krossades; det var i demokratins namn och mot "fascismen" som tiotals miljoner arbetare mobiliserades för det andra imperialistiska kriget; det är återigen i demokratins namn som kapitalet idag försöker avleda proletariatets kamp in i allianser "mot fascismen", "mot reaktionärer", "mot repression", mot "totalitärianism".
På grund av att fascismen var det specifika resultatet av en period under vilken proletariatet redan hade blivit krossat, står den helt enkelt inte på dagordningen idag och all propaganda om det "fascistiska hotet" är ren mystifikation. Dessutom har fascismen inget monopol på förtryck och om de demokratiska eller vänsteristiska politiska tendenserna identifierar fascism med förtryck så är det för att dölja det faktum att de själva är resoluta utövare av förtryck, att det är de som alltid har burit huvudbördan vid krossandet av klassens revolutionära rörelser.
Precis som "folkfronter" och "antifascistiska fronter" har "enhetsfrontstaktiken" visat sig vara ett avgörande vapen för att avleda den proletära kampen. Denna taktik, som förespråkar att revolutionära organisationer ska uppmana till allianser med de s.k. arbetarpartierna för att "tvinga in dem i ett hörn" och avslöja dem, kan bara lyckas i att bevara illusioner om dessa borgerliga partiers proletära natur och således fördröja arbetarnas brytning med dem.
Proletariatets självständighet gentemot alla andra klasser i samhället är den första förutsättningen för utvidgandet av dess kamp fram mot revolutionen. Alla allianser med andra klasser eller skikt, speciellt de med borgerliga fraktioner, kan bara leda till klassens avväpning inför dess fiende, eftersom dessa allianser tvingar arbetarklassen att överge den enda grund varpå den kan hävda sin styrka: sin egen klass' grund, Alla politiska tendenser som försöker tvinga klassen att lämna denna grund är en del av det borgerliga lägret.
Nationell befrielse och formandet av nya nationer har aldrig varit en speciell uppgift för proletariatet. Om revolutionärer under 1800-talet gav sitt stöd åt vissa nationella befrielserörelser, så hade de inte några illusioner om att dessa var något annat än borgerliga rörelser; inte heller gav de sitt stöd i namn av "nationernas rätt till självbestämmande". De stödde sådana rörelser då nationen under kapitalismens framväxtfas representerade den lämpligaste ramen för dess utveckling. Genom att eliminera de begränsade resterna av förkapitalistiska samhällsförhållanden utgjorde etablerandet av nya nationsstater ett steg framåt i produktivkrafternas utveckling på världsplanet och sålunda även för mognaden av socialismens materiella betingelser.
När kapitalismen gick in i sin nedgångsfas blev nationen tillsammans med de kapitalistiska produktionsförhållandena som helhet alltför begränsade för produktivkrafternas utveckling. Idag, i en situation när även de äldsta och mäktigaste länderna är oförmögna att utvecklas, leder det juridiska upprättandet av nya länder inte till några verkliga framsteg. I en värld som är uppdelad mellan de imperialistiska blocken kan varje "nationell befrielsekamp" - långt ifrån att representera något progressivt - endast vara ett moment i den kontinuerliga konflikten mellan rivaliserande imperialistiska block, i vilken arbetarna och bönderna endast kan delta som kanonmat - oavsett om de är värvade frivilligt eller med tvång.
Sådana strider försvagar på intet sätt imperialismen, eftersom de inte ifrågasätter dess rötter - de kapitalistiska produktionsförhållandena. Om de försvagar ett imperialistiskt block så stärker de endast ett annat, och de nya nationer som skapas ur sådana konflikter måste själva bli imperialistiska eftersom inget land, varken stort eller litet, kan undvika att bedriva imperialistisk politik under nedgångsperioden.
Under den nuvarande epoken kan en "framgångsrik" kamp för nationell befrielse bara betyda ett byte av imperialistiska herrar för landet i ifråga. För arbetarna, speciellt i de nya "socialistiska" länderna, betyder den en intensifiering, systematisering och militarisering av utsugningen från det förstatligade kapitalets sida, som går vidare till att förvandla den "befriade" nationen till ett koncentrationsläger på grund av att detta kapital är ett uttryck för systemets barbari. Tvärtemot vad vissa människor påstår, förser dessa strider inte tredje världens proletariat med en språngbräda för klasskamp. Genom att mobilisera arbetarna bakom det nationella kapitalet, i namn av patriotiska mystifikationer, fungerar dessa strider alltid som ett hinder för den proletära kampen, vilken ofta är extremt bitter i dessa länder. Under de senaste 50 åren har historien klart visat - tvärtemot den Kommunistiska Internationalens försäkringar - att "nationell befrielsekamp" inte tjänar som impuls för de avancerade ländernas arbetares kamp eller för arbetarna i de underutvecklade länderna. Varken de ena eller de andra har något att vinna av sådana strider - de har inget läger att välja. I dessa konflikter med denna senare version av "nationellt försvar", uppklädd som s.k. nationell befrielse, är det enda revolutionära slagordet det som revolutionärer höjde under första världskriget: revolutionär defaitism "Förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig". Alla uppfattningar om "obetingat" eller "kritiskt" stöd åt dessa strider är inte mindre kriminella än socialchauvinisternas ställning under första världskriget och är således totalt oförenliga med kommunistisk aktivitet.
Om till och med nationalstaten har blivit en för liten ram åt produktivkrafterna, så är detta än sannare för det enskilda företaget som aldrig har haft någon verklig självständighet från kapitalismens allmänna lagar; under kapitalismens nedgångsfas är företagen än mer beroende av dessa lagar och av staten. Det är på grund av detta som självförvaltning (arbetarnas förvaltande av företag i ett samhälle som förblir kapitalistiskt) idag inte är något annat än en kapitalistisk mystifikation. Det var en småborgerlig utopi när den förespråkades av proudhonistiska tendenser under förra århundradet.
Självförvaltning är ett av kapitalets ekonomiska vapen i det att den försöker få arbetarna att axla ansvar för företag som drabbats av kriser genom att få dem till att organisera sin egen utsugning.
Självförvaltning är ett av kontrarevolutionens politiska vapen genom att den:
- splittrar arbetarklassen genom att fängsla och isolera den i fabrik för fabrik, grannskap för grannskap, sektor för sektor.
- betungar arbetarna med den kapitalistiska ekonomins angelägenheter - när deras enda uppgift är att förstöra den.
- avleder proletariatet från den grundläggande uppgiften som avgör möjligheten för dess befrielse: förstörandet av kapitalets politiska apparat och upprättandet av arbetarklassens diktatur i världsskala.
Det är endast i världsskala som proletariatet kan genomföra produktionens förvaltning, men den kommer att göra det - inte inom de kapitalistiska lagarnas ram utan genom att krossa dem.
Alla de politiska strömningar som försvarar självförvaltning (även i namn av "arbetarklass-erfarenhet" eller "upprättandet av nya relationer mellan arbetarna") försvarar i själva verket objektivt kapitalistiska produktionsförhållanden.
Kapitalismens förfall har förstärkt sönderfallet av kapitalismens alla moraliska värden och har lett till en djup försämring av alla mänskliga relationer. Om det är sant att den proletära revolutionen kommer att skapa nya relationer inom livets alla områden, så är det emellertid fel att tro att det är möjligt att bidra till revolutionen genom att organisera speciella strider kring delproblem såsom rasism, kvinnans ställning, miljöförstöring, sex och andra aspekter av vardagslivet.
Kampen mot systemets ekonomiska grunder innehåller i sig kampen mot alla aspekter av det kapitalistiska samhällets överbyggnad - men det motsatta galler inte. Genom själva sitt innehåll tenderar delstrider, långt ifrån att förstärka proletariatets livsviktiga självständighet, tvärtemot att urvattna denna till en massa av förvirrade kategorier (raser, kön, ungdom etc.) som inför historien endast kan vara totalt impotenta. Det är därför som delstriderna utgör ett kontrarevolutionens äkta vapen som borgerliga regeringar har lärt sig att använda med god effekt.
Alla partier och organisationer som försvarar - även kritiskt och med förbehåll - vissa stater eller vissa borgerliga fraktioner gentemot andra (oavsett om detta sker i namn av "socialism", "demokrati", det "minst onda" eller "enhetsfronten"); som på något sätt deltar i de borgerliga valspelen eller i fackföreningarnas arbetarklassfientliga aktiviteter eller i självförvaltningens mystifikationer är kapitalets agenter. Detta är speciellt fallet med de "socialistiska" eller "kommunistiska" partierna. De förra förlorade all proletär karaktär genom att delta i det "nationella försvaret" under första världskriget och efter kriget visade de sig vara veritabla avrättare av det revolutionära proletariatet. De senare övergick i sin tur till kapitalets läger när de övergav den internationalism som var grunden för deras brytning med de socialistiska partierna. Dessa partier har visat sig vara det nationella kapitalets trogna tjänare och kontrarevolutionens renaste inkarnation genom att de accepterade teorin om "socialism i ett land", som markerade det avgörande steget till den borgerliga sidan, genom att de deltog i sina nationella borgarklassers ansträngningar att upprusta, genom att de deltog i den "nationella återuppbyggnaden" som följde.
Alla maoistiska, trotskistiska eller anarkistiska strömningar, antingen de kommer direkt från dessa borgerliga partier eller försvarar ett antal av deras positioner (försvar av de s.k. socialistiska staterna, antifascistiska allianser o.s.v.), tillhör samma läger som det: d.v.s. kapitalets. Det faktum att de har mindre inflytande eller använder ett radikalare språk förändrar inte programmens borgerliga natur, men det låter dem tjäna som värvare eller ersättare för vänsterns större partier.
Det första världskriget visade, genom att markera kapitalismens övergång till förfall, på allvarliga fel som kunde förklaras i ljuset av omogenheten hos det ryska proletariatet och arbetarklassen i allmänhet inför en ny historisk period. Denna förklaring kom från och med då att bli en ridå, ett ideologiskt rättfärdigande för kontrarevolutionen och verkade som en viktig faktor i denna. Nedgången av den revolutionära efterkrigsvågen och av den ryska revolutionen, degenereringen av Tredje Internationalen och Bolsjevikpartiet och den kontrarevolutionära roll som det senare spelade efter en viss tidpunkt (1920/21), kan emellertid bara förstås genom att betrakta den revolutionära vågen och Tredje Internationalen inklusive deras uttryck i Ryssland, som äkta uttryck för en proletär rörelse. Alla andra förklaringar kan bara leda till förvirring och kommer att förhindrande strömningar som försvarar denna förvirring att verkligen uppfylla sina revolutionära uppgifter.
Även om dessa erfarenheter som klassen gjort inte har lämnat några "materiella" vinster, är det endast genom att börja från denna förståelse av erfarenheternas natur som verkliga och viktiga teoretiska vinster kan erhållas från dem. Eftersom oktoberrevolutionen 1917 är det enda historiska exemplet på proletariatets erövrande av den politiska makten (förutom de flyktiga och desperata försök som representeras av Pariskommunen 1871 och de misslyckade erfarenheterna från Bayern och Ungern 1919) har den kvarlämnat ett antal dyrbara lärdomar för två avgörande problem i den revolutionära kampen: revolutionens innehåll och naturen av revolutionärernas organisation.
Proletariatets erövrande av politisk makt i världsskala - den inledande förutsättningen för och det första stadiet av den revolutionära förvandlingen av det kapitalistiska samhället - betyder framförallt det totala krossandet av den borgerliga statsapparaten.
Då det är genom sin stat som bourgeoisien bevarar sin dominans över samhället, sina privilegier, sin utsugning av andra klasser och av arbetarklassen i synnerhet, är detta organ nödvändigtvis anpassat till denna funktion och kan inte användas av arbetarklassen, som inte har några privilegier eller någon utsugning att försvara. Med andra ord: det finns ingen "fredlig väg till socialismen". Proletariatet kan bara uppställa sitt eget revolutionära klassvåld mot den utsugande minoritetens våld, som utövas öppet eller hycklande men trots allt mer och mer systematiskt av bourgeoisien.
Som hävstång för samhällets ekonomiska förändring kommer proletariatets diktatur (d.v.s. när den politiska makten utövas endast av arbetarklassen) att ha den grundläggande uppgiften att expropriera den utsugande klassen genom att socialisera produktionsmedlen och progressivt utvidga denna socialiserade sektor till att omfatta all produktiv aktivitet. På basis av sin politiska makt måste proletariatet attackera bourgeoisiens politiska ekonomi genom att bära fram en ekonomisk politik som leder till avskaffandet av lönearbetet, varuproduktionen och till tillfredsställandet av mänskliga behov.
Under denna övergångsperiod från kapitalism till kommunism kommer fortfarande icke-utsugande klasser och skikt förutom proletariatet att existera, klasser vars existens är baserad på ekonomins icke-socialiserade sektor. Därför kommer klasskampen fortfarande att existera som ett uttryck för de motstridande ekonomiska intressena inom samhället. Detta kommer att ge upphov till en stat vars funktion kommer att vara att förhindra att dessa konflikter leder till att samhället slits itu. Men i och med dessa klassers progressiva försvinnande, d.v.s. genom att dess medlemmar integreras i den socialiserade sektorn, och med det slutliga avskaffandet av klasser kommer själva staten att försvinna.
Den historiskt upptäckta formen för proletariatets diktatur är arbetarråden, enhetliga, centraliserade och klassomfattande församlingar, baserade på valda och avsättbara delegater som gör det möjligt för hela klassen att utöva makt på ett sant kollektivt sätt. Dessa råd kommer att ha monopol på kontrollen över vapnen som en garanti för arbetarklassens exklusiva politiska makt.
Det är arbetarklassen som helhet som kan utöva makt för att genomföra samhällets kommunistiska omvandling. Av denna anledning - i kontrast mot tidigare revolutionära klasser - kan inte proletariatet delegera makt till någon institution eller minoritet, inklusive själva den revolutionära minoriteten. Den senare kommer att handla inom råden, men minoritetens organisation kan inte ersätta klassens enhetliga organisationer med sig själv (såsom bolsjevikerna gjorde) för att uppnå det historiska målet.
Den ryska revolutionens erfarenheter visar på liknande sätt det mångfasetterade och allvarliga i problemet med förhållandet mellan klassen och staten under övergångsperioden. Under den kommande perioden kan inte proletariatet och revolutionärer undvika detta problem utan de måste anstränga sig för att lösa det.
Proletariatets diktatur kräver ett absolut förkastande av föreställningen att arbetarklassen skall underordna sig någon yttre kraft och kräver även förkastandet av alla maktrelationer inom klassen. Under övergångsperioden är proletariatet den enda revolutionära klassen i samhället; dess medvetande och dess sammanhållning är de grundläggande garantierna för att dess diktatur kommer att sluta i kommunism.
Alla klasser som kämpar mot sin tids sociala ordning kan bara göra detta effektivt om de ger sin kamp en organiserad och medveten form. Oavsett bristerna och alienationen i deras organisationsformer och medvetande, var detta redan fallet för klasser som slavar och bönder vilka inom sig bar på en ny samhällelig ordning. Detta är än mer nödvändigt för historiska klasser som är bärare av de nya produktionsförhållanden som blivit nödvändiga genom samhällets utveckling. Bland dessa klasser är proletariatet den enda klass som inte har någon ekonomisk makt inom det gamla samhället. Därför är proletariatets organisation och medvetande än viktigare faktorer dess kamp.
Den organisationsform som klassen skapar för sin revolutionära kamp och för utövandet av den politiska makten är arbetarråd. Men om hela klassen är revolutionens subjekt och arbetarråd bildas vid detta tillfälle så betyder detta inte att den process varigenom klassen blir medveten på något sätt är samtidig eller homogen. Klassmedvetandet utvecklas längs en krokig väg genom klassens kamp - dess framgångar och nederlag. Klassen måste konfronteras med de uppdelningar i sektioner och nationer som utgör det kapitalistiska samhällets "naturliga" ram och som kapitalet har alla intressen av att bevara inom klassen.
Revolutionärer är de element inom klassen som genom denna process är de första att uppnå en klar förståelse för "betingelserna, utvecklingen och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen" (Kommunistiska Manifestet) och de utgör nödvändigtvis en minoritet av arbetarklassen eftersom "de härskande idéerna är den härskande klassens idéer" i det kapitalistiska samhället.
Som en framväxt ur klassen, ett uttryck för den process varigenom klassen blir medveten, kan revolutionärer bara existera som sådana genom att bli en aktiv faktor i denna process. För att utföra denna uppgift på ett fast sätt måste den revolutionära organisationen:
- delta i klassens alla strider i vilka dess medlemmar urskiljer sig genom att vara de mest bestämda och stridsvilliga kämparna
- intervenera i dessa strider och alltid betona klassens allmänna intressen och rörelsens slutgiltiga mål
- ägna sig åt det teoretiska arbetet med klarlägganden och åsikter som en integrerad del av dessa ingripanden. Den allmänna aktiviteten får bara vara grundad på klassens hela tidigare erfarenhet och på de framtida perspektiv som har utkristalliserats genom detta teoretiska arbete.
Om klassens allmänna organisation och den revolutionära organisationen är delar av samma rörelse, så är de trots allt två olika saker.
Den första, arbetarråden, omfattar hela klassen. Det enda villkoret för att tillhöra dem är att vara arbetare. Den andra organisationen omfattar bara klassens revolutionära element. Villkoret för medlemskap är inte längre sociologiskt utan politiskt; att samtycka med ett program och att förpliktiga sig att försvara detta. Därför kan klassens förtrupp innehålla individer som inte sociologiskt är en del av arbetarklassen, men som genom att bryta med den klass de kom från, identifierar sig med proletariatets historiska klassintressen.
Trots att klassens och förtruppens organisationer är två olika saker är de trots allt inte åtskiljda eller motsatta varandra, vilket hävdas av leninistiska respektive ouvrieristiska-rådistiska tendenser. Vad båda dessa inställningar förnekar är det [faktum] att, långt ifrån att stöta samman med varandra, dessa två element - klassen och revolutionärerna - faktiskt är komplement till varandra såsom en helhet och en del av helheten. Mellan de två kan det aldrig existera maktrelationer eftersom kommunister inte har några intressen separata och avskiljda från proletariatets som helhet" (Kommunistiska Manifestet).
Som en del av klassen kan revolutionärer aldrig ersätta klassen med sig själv, varken i dess kamp under kapitalismen eller - än mindre - under krossandet av kapitalismen och utövandet av politisk makt. Till skillnad från andra historiska klassers uppgifter är en minoritets medvetande, hur upplyst den än må vara, inte tillräckligt för att genomföra proletariatets uppgifter. Detta är uppgifter som kräver hela klassens ständiga deltagande och kreativa aktivitet under hela tiden.
Ett allmänt spritt medvetande är den enda garantin för den proletära revolutionens seger och eftersom medvetandet i grunden är frukten av praktisk. erfarenhet är hela klassens aktivitet oersättlig. Speciellt kan inte klassens nödvändiga användande av våld skiljas från klassens allmänna rörelse. Av denna anledning är terrorism utövad av individer eller isolerade grupper absolut främmande för klassens metoder och representerar som bäst ett uttryck för småborgerlig förtvivlan när det helt enkelt inte är en cynisk kampmetod i strider mellan borgerliga fraktioner.
Den självständiga organiseringen av arbetarnas strider och klassens utövande av makt är inte bara en av vägarna till kommunismen som kan vägas mot andra; det är den enda vägen.
Föreställningen om "klassens självständighet" som den används av ouvrieristiska och anarkistiska tendenser och som de för fram i motsats till substitutionistiska föreställningar, har en totalt reaktionär och småborgerlig mening. Denna självständighet reduceras ofta till inget annat än "självständighet" för dem själva, för de små sekter som gör anspråk på att representera arbetarklassen på samma sätt som de substitutionistiska tendenser de så starkt fördömer. Bortsett från detta har deras uppfattning två aspekter:
- deras förkastande av alla politiska partier och organisationer oavsett hur de betraktas av arbetarna
- självständighet för varje del av arbetarklassen (fabriker, grannskap, regioner, nationer o.s.v.) i relation till varandra; federalism.
Idag är sådana idéer som bäst en vanlig reaktion mot stalinistisk byråkrati och utvecklingen av statlig totalitärianism, och som sämst det politiska uttrycket för småbourgeoisiens typiska isolering och uppdelning. Men bägge uttrycker en total oförståelse för tre grundläggande aspekter av proletariatets revolutionära kamp:
- betydelsen och prioriteringen av klassens politiska uppgifter (krossandet av den kapitalistiska staten, proletariatets diktatur i världsskala)
- betydelsen och den oundgängliga karaktären av organisationen av revolutionärer inom klassen
- den enhetliga, centraliserade och världsomfattande karaktären av proletariatets revolutionära kamp.
För oss som marxister betyder klassens självständighet dess självständighet från alla andra klasser i samhället. Denna självständighet är en oundgänglig förutsättning för klassens revolutionära aktivitet därför att proletariatet idag är den enda revolutionära klassen. Denna självständighet visar sig både på den organisatoriska (organiseringen av råden) och den politiska nivån och är därför - tvärtemot ouvrieristiska tendensers påståenden - i nära samklang med proletariatets kommunistiska förtrupp.
Om klassens allmänna organisationer och organisationen av revolutionärer är två olika saker vad beträffar funktionerna, så är även de omständigheter under vilka de uppstår olika. Råden uppstår bara under perioder av revolutionär konfrontation när klassens alla strider tenderar mot maktövertagandet. Klassens ansträngningar att utveckla sin medvetenhet har emellertid funnits under alla tider sedan den uppkom och kommer att finnas fram till att klassen upplöses i det kommunistiska samhället. Det är därför som kommunistiska minoriteter har existerat i varje period som ett uttryck för denna ständiga ansträngning. Men omfattningen, inflytandet, typen av aktiviteter och organisationssättet är nära förbundet med klasskampens betingelser.
Under perioder av intensiv klassaktivitet har dessa minoriteter ett direkt inflytande över händelsernas förlopp. Man kan då tala om partiet för att beskriva den kommunistiska förtruppens organisation. Å andra sidan, i perioder av nederlag och nedgång i klasskampen har revolutionärer inte längre ett direkt inflytande över historiens omedelbara förlopp. Allt som kan existera vid sådana tillfällen är organisationer av mycket mindre storlek, vars funktion inte längre är att påverka den omedelbara aktiviteten utan att motstå den. Det betyder att kämpa mot strömmen medan klassen avväpnas och mobiliseras av bourgeoisien (genom klassamarbete, heliga allianser, motstånd, antifascism etc.). Den grundläggande uppgiften är då att dra lärdomar av tidigare erfarenheter och förbereda den teoretiska och programmatiska ramen för det framtida proletära partiet som nödvändigtvis måste återuppstå i nästa uppsving av klasskampen. Dessa grupper och fraktioner, som när klasskampen når sitt lågvattenmärke, har avskiljt sig från det förfallande partiet eller har överlevt dess död, har uppgiften att utgöra en politisk och organisatorisk brygga tills partiet återuppstår.
Den nödvändigtvis världsomfattande och centraliserade karaktären av den proletära revolutionen tilldelar arbetarklassens parti samma världsomfattande och centraliserade karaktär och de fraktioner och grupper som lägger grunden till partiet tenderar nödvändigtvis mot en världsomfattande centralisation. Detta konkretiseras i existensen av centrala organ som givits politiskt ansvar mellan organisationens kongresser och som är ansvariga inför dessa kongresser.
Den revolutionära organisationens struktur måste uppfylla två fundamentala behov:
- den måste tillåta den fulla utvecklingen av revolutionärt medvetande inom sig och sålunda tillåta den vidaste och mest djupgående diskussion i alla de frågor och meningsskiljaktigheter som uppkommer inom en icke-monolitisk organisation
- den måste samtidigt garantera organisationens sammanhållning och enighet i handling. Detta betyder i synnerhet att alla delar av organisationen måste verkställa beslut fattade av majoriteten.
Relationerna mellan olika delar av organisationen och banden mellan militanterna bär på samma sätt nödvändigtvis ärr efter det kapitalistiska samhället och kan därför inte utgöra öar av kommunistiska relationer inom kapitalismen. Inte desto mindre kan de inte stå i uppenbar motsättning till de mål som eftersträvas av revolutionärer och de måste av nödvändighet vara baserade på den solidaritet och det ömsesidiga förtroende som är kännetecken på att tillhöra en av de klassorganisationer som är bärare av kommunismen.
[A] Förteckningen, som innehåller adresser till organisationer i ett tiotal länder, har utelämnats i denna nätupplaga - MIA.
Last updated on: 3.21.2011