Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
All hittillsvarande revolutionär arbetarrörelse har misslyckats. Ingenstans på jorden existerar socialism, kommunism eller ett efterkapitalistiskt övergångssamhälle. Kapitalismen har ännu så länge lyckats med att behålla sitt grepp om samhället. För många ser det idag ut som om den revolutionära arbetarrörelsens mål att ersätta kapitalismen med ett klasslöst kommunistiskt samhälle bara var en vacker dröm.
Paul Mattick erkänner fakta i sin artikel om marxismen och arbetarrörelsens otillräcklighet. Om arbetarna inte har makten kan det inte finnas en arbetarstat, urartad eller ej. Utan att kapitalet och klasserna avskaffats kan det inte finnas någon socialism. Men Mattick accepterar inte misslyckandet som definitivt. Han ser möjligheten att en revolutionär arbetarrörelse kommer att utvecklas.
Men den arbetarrörelse som finns idag står objektivt i kapitalets tjänst. Denna toppstyrda organisering är uppbyggd på fackliga och parlamentariska former, som är uttryck för dess uppgift att splittra och hålla nere arbetarna. Mattick visar på möjligheten att en ny arbetarrörelse uppstår, en revolutionär rörelse som förkastar socialdemokratins och stalinismens nationella, fackliga och parlamentariska former och i stället bygger på arbetarnas egen verksamhet, självorganisering och solidaritet.
Arbetarnas kamp mot kapitalet är en del av det kapitalistiska samhället, och betingelserna för denna kamp förändras med kapitalismens utveckling. Kapitalismens förmåga att slå ner eller till sin fördel utnyttja arbetarnas försök att ändra samhället har sin grund i objektiva styrkerelationer. En marxist som vill försöka förstå varför revolutionen hittills har misslyckats måste studera dessa styrkerelationer och söka deras förklaring i kapitalismens rörelselagar.
Mattick gör detta genom att relatera den politiska utvecklingen inom kapitalismen till detta produktionssätts drivkraft - kapitalackumulationen. Kontrarevolutionens hittillsvarande triumf beror enligt honom inte på "ledarskapets kris", som trotskisterna hävdar, utan på att arbetarklassens revolutionära kraft och klassmedvetande endast kan utvecklas på den grundval som det kapitalistiska produktionssättet utgör. Arbetarklassens revolutionära kamp är det radikala förnekandet av kapitalismen, men är som sådant själv en del av kapitalismen och underkastad dess rörelselagar. Den revolutionära kampen kan därför utvecklas bara i en kapitalistisk kris. Att kontrarevolutionen dominerat världen i över ett halvsekel kan inte förklaras med ledarnas förräderi, bristande medvetenhet eller särskilda betingelser - dessa faktorers betydelse kräver själv en förklaring. Grunden måste ligga i den objektiva omständigheten att kapitalet hittills har lyckats övervinna sin inneboende kris- och sammanbrottstendens och därmed haft resurser både att krossa och att integrera arbetarnas kamp efter behov.
Liksom Mattick förklarar den historiska processen ur samhällets materiella bas visar han också hur hoppet om ett nytt samhälle förutsätter en djup kapitalistisk kris och möjligheterna till revolutionär kamp som skapas av den förskjutning i styrkerelationerna mellan kapital och arbetarklass som krisen innebär. Utan en sådan objektivt given revolutionär situation är den proletära revolutionen omöjlig.
Detta bestämda avvisande av all utopism innebär inte att frågan om klassmedvetande negligeras. Men det visar att det måste finnas objektivt betingade revolutionära möjligheter för att medvetandet om hur de skall utnyttjas skall få praktisk betydelse. Ett revolutionärt medvetande hos klassens stora flertal uppstår och utvecklas inte förrän arbetarna har någon användning av ett sådant medvetande.
Är arbetarna verkligen kapabla att skaffa sig ett revolutionärt medvetande? Enligt Andra Internationalens store teoretiker Kautsky kan arbetarna av sig själva bara komma fram till ett trade-unionistiskt medvetande, d.v.s. medvetandet om det önskvärda i lönehöjning och liknande och det nödvändiga i att sluta sig samma för att nå det målet, medan ett revolutionärt klassmedvetande måste tillföras dem utifrån av borgerliga intellektuella, som genom sina vetenskapliga insikter blivit revolutionära. Denna, enligt Mattick, "komiska föreställning" övertogs från Kautsky av Lenin och har därigenom från en klassisk socialdemokratisk ståndpunkt förvandlats till stalinistisk, trotskistisk och maoistisk ortodoxi. Mattick påpekar att teorin i fråga är marxismens raka motsatts, eftersom den hävdar medvetandets uppkomst - inte ur en samhällsklass materiella position - utan ur ett småborgerligt skikts intellektuella och kunskapsmässiga överlägsenhet. Liksom Marx sätter Mattick sin lit till arbetarklassens förmåga att förstå och reagera på sin faktiska situation. Eftersom kapitalismens utveckling mot stagnation, kriser, krig och sammanbrott ytterst endast kan mötas med en enda metod, den proletära revolutionen, tilltror Mattick arbetarna förmågan att inse detta och handla därefter när styrkeförhållandena förskjutits därhän att ett revolutionärt uppträdande från arbetarna är möjligt. Mattick företräder alltså här en materialistisk syn på det revolutionära medvetandets uppkomst i strid med en idealistisk.
Det radikala uppsvinget bland studenterna i många länder under 1960-talets slut ger en illustration till riktigheten i denna värdering av arbetarklassens och de intellektuella mellanskiktens potential. På grund av arbetarklassens relativa passivitet förmådde denna strömning ingenstans nå fram till en genomtänkt revolutionär ståndpunkt. Den spontana rörelsen bland de intellektuella har ingenstans ens lyckats med att komma upp till den nivå som den mest revolutionära teorin på 1800-talet befann sig på, d.v.s. med att återställa den autentiska marxismen. Enskilda individer från tiden kring 1968 som ställer sig ett sådant mål måste gå - inte till studentuppsvingets hjältar typ Mao och Marcuse, som i inget avseende trängt över det borgerliga tänkandets gränser - utan till det lilla som levt vidare från det senaste revolutionära arbetaruppsvinget för mer än ett halvt sekel sedan. Paul Mattick är en av de få som bevarat kontinuiteten från denna tid och dess genuint revolutionära, proletära vänster.
De intellektuella mellanskikten kan inte av egen kraft nå längre än till en nationalistiskt och strukturreformistiskt färgad idealistisk "socialism", som inte ens förmår klart skilja på socialism och statskapitalism - det gäller både teoretiska begrepp och de praktiska exemplen. Från en materialistisk synpunkt är detta inte förvånande. Exempelvis Marx och Engels blev kommunister genom att ansluta sig till en kommunistisk rörelse som redan existerade bland arbetarna. Till den rörelsens teori kunde de bidra genom att de också deltog i dess praktik och genom att de hade en realistisk syn på olika klassers och skikts potential i fråga om revolutionärt medvetande. På egen hand kan de intellektuella mellanskikten inte ens utveckla ett trade-unionistiskt medvetande - det hindras av det splittrade och hierarkiska i deras materiella situation. Ett revolutionärt medvetande måste tillföras dem utifrån, från arbetarklassen.
Last updated on: 2.24.2011