Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Följande artikel är författaren ensam ansvarig för. Den utgör inledningen till en diskussion inom Marxistisk Arbetsgrupp i dessa frågor.
Under 1970-talet har vi kunnat bevittna flera fall av revolutioner och revolutionär aktivitet, där slutresultatet inte bara skiljer sig från utan t.o.m. står i klar motsättning till det ursprungligen uttalade syftet med den revolutionära kampen. Revolutionens mål sägs nästan undantagslöst vara att störta det existerande klassamhället och upprätta någon form av socialistiskt samhälle, fritt från utsugning och klassförtryck. Men i inget av de aktuella fallen av revolutionär kamp har detta mål uppnåtts; antingen har klassamhället åter stigit upp som en fågel Fenix ur askan eller också har en ny typ av klassamhälle ersatt det tidigare.
Chile är det mest uppenbara och tragiska exemplet. Visserligen trodde väl få åskådare med någon kännedom om den chilenske verkligheten att UP och Salvador Allende med sin reformistiska politik skulle kunna upprätta ett klasslöst socialistiskt samhälle. Men när gorilladiktaturen och den amerikanska imperialismen kramade blodet ur den chilenska demokratin var det ändå ett faktiskt bakslag för den revolutionära kampen i hela Latinamerika.
Det portugisiska samhället har blivit kvitt sin fascistiska tvångströja och den självständiga arbetarkampen spred sig med förvånansvärd hastighet under halvtannat år efter 25 april 1974. Men någon dominerande kraft blev den aldrig, inte minst beroende på den auktoritära, föråldrade och felaktiga politik som bedrevs av Komintern-traditionalisterna inom PCP. I stället för en kommunistisk arbetarregering innehas nu det politiska initiativet i Portugal av liberaler, socialdemokrater och högermän som tävlar om att vinna sina västeuropeiska "storasyskons" förtroende inom ramen för det kapitalistiska EG.
Majrevolten i Frankrike 1968 var kanske det närmaste ett utvecklat kapitalistiskt samhälle har kommit sammanbrott och kaos. Men det var inte det kapitalistiska systemet i Frankrike som besvärades av kristendenser, utan snarast den politiska överbyggnaden som inte hunnit ikapp den ekonomiska och sociala verkligheten. Med uttunningen och reformeringen av gaullismen har Frankrike i själva verket blivit en starkare och mer representativ medlem i det kapitalistiska världssystemet. Och i stället för att dra revolutionära lärdomar av sin handfallenhet under majrevolten har det franska kommunistpartiet fullt ut beträtt socialdemokratins väg till stöd för den europeiska kapitalismen.
I Angola och Moçambique har kampen mot den portugisiska kolonialismen socialistiska förtecken, och MPLA och FRELIMO var under flera år symboler för revolutionär kamp på den afrikanska kontinenten. Men nu, efter de framgångsrika befrielsekrigen, styrs båda länderna av - relativt progressiva - nationella borgarskap, som i sin strävan att konsolidera den politiska makten utan blygsel och självmant binder upp sig till multinationella företag samtidigt som man söker uppnå ett avspänt förhållande till det imperialistiska och rasistiska Sydafrika. Den socialism man ännu säger sig förespråka består i allt väsentligt av inomkapitalistiska reformer av välkänd socialdemokratisk typ.
Men Vietnam, Laos och Kambodja då? I dessa länder var den nationella befrielsekampen och kampen mot imperialistisk utsugning väl förankrad hos de arbetande klasserna. Men ändå har självständigheten från fransk och amerikansk imperialistisk dominans inte lett till de mål som befrielserörelserna har haft på sina program. I stället har man även här upprättat nya klassamhällen, fastän enligt den auktoritära sovjetmodell som i flera varianter finns i Östeuropa och Asien.
I samtliga här citerade fall har den revolutionära kampen förts under socialismens namn. Det uttalade eller underförstådda målet har hela tiden varit befrielse från utsugning och förtryck för att upprätta socialistiska, jämlika, klasslösa samhällen. Men inte i något fall har vi kunnat bevittna tillstymmelsen till arbetarmakt eller socialism, baserad på arbetarnas - de verkliga producenternas - samhälleliga ägande av produktionsmedlen. Och den utveckling som vi kan urskilja idag i dessa länder går i riktning från, inte mot, arbetarmakt.
De försök att förklara denna utveckling som brukar framföras varierar över ett stort spektrum. Det talas om felaktig taktik hos de revolutionära partierna eller grupperna: alltför "maximalistiska" eller "minimalistiska" målsättningar, handlingsförlamande folkfrontspolitik, för stor tonvikt på att bekämpa imperialismens mest konkreta uttryck, tvehågsenheten inför regeringsansvar, oviljan att beväpna arbetarna, o.s.v. Förklaringarna står ofta mot varandra.
Det talas också om felaktig strategi: att låta den nationella revolutionen gå före världsrevolutionen, att söka efterlikna tidigare revolutionsmodeller, att köra imperialismen på porten men släppa in den bakvägen o.s.v.
Men i samband med dessa "misslyckade" revolutioner berörs sällan eller aldrig frågan om en socialistisk revolution överhuvudtaget är möjlig i sådana länder det här är tal om. Eller huruvida revolutionär kamp någonsin kan föra till socialism om den begränsas till enskilda länder.
I diskussionen om varför den ena eller andra revolutionen eller revolutionära aktiviteten "misslyckas" är det vanligen ett axiomatiskt - därtill vanligen underförstått - påstående att en "riktig" taktik och en "riktig" strategi faktiskt måste leda till socialistisk revolution. Och omvänt: om revolutionen inte inträffar så är taktiken och strategin felaktiga.
Men är det verkligen så?
För att kunna besvara den frågan måste vi införa två definitioner och göra en verklighetsbeskrivning. Först måste vi kortfattat bestämma minimikraven hos ett samhälle eller samhällssystem för att det skall kunna kallas socialistiskt. En definition av det slaget kan varken bevisas eller vederläggas utan endast bedömas på subjektiva grunder, d.v.s. hur den överensstämmer med ens egen uppfattning om vad socialism innebär.
Vi måste också bestämma vilka "nödvändiga" förutsättningar som måste finnas i ett klassamhälle - företrädesvis ett kapitalistiskt - för att en framgångsrik socialistisk revolution skall kunna äga rum. Det ligger nära till hands att kalla en sådan bestämning för en teori om revolutioner överhuvudtaget. Den här angivna definitionen av "nödvändiga förutsättningar" utgör snarare en uppsättning teoretiska påståenden som är härledda direkt ur den marxistiska samhällsteorin. En bestämning av det slaget kan således rättfärdigas endast i den utsträckning den överensstämmer med grunderna i marxismens teori om klassamhällen och klasskamp.
Verklighetsbeskrivningen gäller det nutida internationella systemet. Denna beskrivning kan naturligtvis godtas eller förkastas på faktiska grunder. Men på samma sätt som Marx säger att det gäller att förändra världen visar hela hans verksamhet att ett villkor för detta är att vi besitter korrekta verklighetsanalyser. Sådana förekommer tyvärr alltför sällan i diskussionen om revolution och socialism.
Det socialistiska samhället kännetecknas av arbetarnas - de verkliga producenternas - samhälleliga ägande av produktionsmedlen.
Arbetarnas samhälleliga ägande innebär inte att de i varje produktionsföretag äger just detta företag, utan att de har makten över produktionsmedlen, resultatet av deras användning och produktionsprocessen i hela samhället. Det innebär således att någon arbetsfördelning mellan dem som producerar och dem som bestämmer över produktionsmedlen, arbetsprodukten och produktionens inriktning inte existerar. Kort sagt: det socialistiska samhället är ett klasslöst samhälle.
Produktionen i det socialistiska samhället måste givetvis planeras centralt. I annat fall avsäger man sig teknologins landvinningar. De centrala planeringsorganen är dock inga redskap för förtryck eller utsugning utan står under direkt arbetarstyre. Detta garanteras genom beväpning av arbetarna, omedelbar avsättbarhet av valda funktionärer och ekonomisk jämlikhet mellan funktionärer och övriga arbetare.
Behovet av statlig tvångsmakt bortfaller i det socialistiska samhället. Statens huvudfunktion - att slå vakt om den härskande klassens politiska och ekonomiska dominans - är genom frånvaron av klasser överflödig. Det socialistiska samhällets produktionsförhållanden - alla människors egenskap av producenter och det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen och hela arbetsprodukten - utgör en strukturell garanti mot klasskamp och därmed statligt förtryck. De konflikter som uppstår i det socialistiska samhället är inte av social, d.v.s. klassmässig natur, utan de är individuellt betingade och löses av individerna själva, i kollektiva former och under verklig, d.v.s. socialt betingad, jämlikhet.
Med uttrycket "en framgångsrik socialistisk revolution" avses i det följande kort och gott en revolution vars resultat är det klasslösa samhället eller åtminstone påbörjandet av en utveckling utan återvändo i riktning mot detta samhälle.
Att tala om "nödvändiga" förutsättningar för en framgångsrik socialistisk revolution innebär inte att sådana förutsättningar måste existera för att någon form av revolutionär kamp överhuvudtaget skall kunna äga rum. Den revolutionära kampen antar olika former och når olika resultat allt efter klassamhällets utveckling och graden av klassorganisering. Om en enskild stat eller grupp av stater uppfyller alla "nödvändiga" förutsättningar kan arbetarklassens självständiga kamp tänkas leda till en socialistisk revolution. Lika litet som kapitalismen längre är nationell bestäms emellertid den revolutionära kampens utbredning av nationalstaternas gränser. Den socialistiska revolutionen riktar sig mot det mest utvecklade av alla klassystem, kapitalismen. Eftersom kapitalismen av idag utgör ett väl integrerat, världsomspännande produktionssystem måste därför dessa förutsättningar finnas främst i kapitalismens "hjärta", d.v.s. de områden och institutioner som kapitalismen inte kan förlora till revolutionära krafter utan att själv gå under som världssystem och produktionssätt. Den framgångsrika socialistiska revolutionen får därmed nästan definitionsmässigt karaktären av världsrevolution.
En sådan revolution kan emellertid börja i en enskild stat - det kommer den sannolikt också att göra. Kapitalismens våldsmakt är huvudsakligen knuten till nationalstaten, och det är statsmakten som utgör kapitalets främsta kontrarevolutionära verktyg. Att oskadliggöra detta verktyg, d.v.s. att krossa den kapitalistiska statsmakten, är oupplösligt förknippat med arbetarklassens gripande av makten över produktionsmedlen.
Men det innebär att en nationell socialistisk revolution i längden inte kan bli framgångsrik om den inte följs av eller sammanfaller med andra nationella socialistiska revolutioner tills hela det kapitalistiska världssystemet bryter samman.
Av resonemanget följer dock inte att "nödvändiga" förutsättningar för en framgångsrik socialistisk revolution måste finnas i alla länder samtidigt. Dels utvecklas dessa förutsättningar inom de flesta länder i revolutionär riktning under en period av intensifierad global klasskamp, liksom de utvecklas under perioder av skärpt nationell klasskamp. Dels blir förutsättningarna så oändligt mycket gynnsammare inom de revolutionärt minst utvecklade länderna när huvudmotståndet - det kapitalistiska världssystemet - väl har brutit samman.
För att sammanfatta: "Nödvändiga" förutsättningar för en framgångsrik socialistisk revolution måste finnas inom tillräckligt många stater eller inom en tillräckligt stor sektor av det kapitalistiska världssystemet för att kapitalismens förmåga till kontrarevolution skall kunna övervinnas. Revolutionär kamp kan förekomma i enskilda kapitalistiska stater, men den kan aldrig leda till ett socialistiskt samhälle utan att kapitalismen som världssystem krossas.
Följande uppräkning av dessa "nödvändiga" förutsättningar baserar sig dels på Marx' egna förutsägelser och slutsatser och är dels ett försök att dra liknande slutsatser av de senaste hundra årens erfarenheter av revolutionär och inomkapitalistisk klasskamp. Ordningsföljden är inte godtycklig utan avser den ordning i vilken förutsättningarna sannolikt uppstår.
1. En hög industriell och teknologisk nivå. En av Marx' grundläggande förutsättningar, som han menade fanns i dåtidens Europa, men som saknades i t.ex. Ryssland 1917 och i de länder där liknande revolutioner har ägt rum. De materiella förutsättningarna för ett klasslöst samhälle måste finnas innan revolutionen; de kan inte skapas i efterhand.
2. Ekonomiskt oberoende gentemot omvärlden. För att en revolution i en viss sektor av det kapitalistiska världssystemet skall resultera i det klasslösa samhället måste sektorn i fråga besitta tillräckliga materiella resurser för att inte strypas ekonomiskt av sanktioner från omgivande klassamhällen. Detta är ett av de främsta skälen till att en revolution inte kan leda till socialism om den begränsas till enskilda stater, d.v.s. att den förr eller senare måste leda till världsrevolutions kontrarevolution eller ett nytt slags klassamhälle.
3. Framskjutna positioner för arbetarklassen i "objektiv" mening: hög utbildningsnivå, borgerliga fri- och rättigheter, erfarenheter av inomkapitalistisk klasskamp (fackföreningar, reformistiska partier o.dyl.), tradition av sociala rättvise- och jämlikhetskrav etc. Historiskt sett har den organiserade arbetarklassens första krav varit fackliga krav, som under kapitalismens utveckling är möjliga att delvis tillgodose och som även kan bidra till påskyndandet av kapitalackumulationen. Men detta konstaterande är inte detsamma som Lenins påstående att arbetarna på egen hand endast kan utveckla ett fackligt medvetande. Medvetenhet hos arbetarklassen om att endast en socialistisk revolution slutgiltigt kan utplåna samhällets klassmotsättningar består i en insikt om det otillräckliga och temporära hos inomkapitalistiska krav och "lösningar". Endast erfarenhet av framgångar i inomkapitalistisk klasskamp och upptäckten att sådana framgångar inte förmår lösa de grundläggande samhällsmotsättningarna kan skapa denna insikt.
4. En svår kris för det kapitalistiska systemet: stagnerande kapitalackumulation, kapitalförstöring, massarbetslöshet, produktionsnedgång med därtill hörande brist på bruksvärden. Så länge kapitalismen besitter utvecklingsmöjligheter har den möjlighet inte bara att kontrollera de objektiva klassmotsättningarna utan också att utnyttja dem för accelererande mervärdeutvinning. För att dessa objektiva klassmotsättningar skall kunna omvandlas till revolutionär klasskamp måste en situation med långvarig kapitalistisk stagnation och därmed förbundet samhälleligt sönderfall föreligga. Krisen måste därtill inträffa i hela eller större delen av det kapitalistiska världssystemet, annars kommer den att betraktas som en temporär, överkomlig konjunkturkris som inte leder till samhälleligt kaos.
5. Arbetarklassens medvetande om att det existerar en kapitalistisk krissituation och att denna kris inte kan lösas med inomkapitalistiska åtgärder utan att arbetarklassens tidigare uppnådda positioner uppges. Teoretiskt kan varje kapitalistisk kris lösas genom en höjning av utsugningsgraden. I vissa krislägen kan detta åstadkommas bara genom en drastisk sänkning av arbetarnas reallöner - den socialt nödvändiga arbetstiden -, vilket innebär att tidigare tillgodosedda krav i den fackliga lönekampen upphävs, eller genom tvångsarbete inom ramen för korporativistiska produktionsförhållanden, vilket innebär att arbetarklassens redan uppnådda fri- och rättigheter av borgerlig typ upphävs. Båda dessa lösningar på kapitalismens kris utgör bakslag för den inomkapitalistiska klasskampen. Arbetarklassens medvetande om och vägran att acceptera detta tillhör de nödvändiga förutsättningarna för en framgångsrik socialistisk revolution.
6. Arbetarklassens självständiga organisering - sannolikt i förbund med stora mellanskiktsgrupper. Skapandet av arbetarklassens revolutionära organisationer är nära förknippat med uppkomsten av dess revolutionära medvetande eftersom båda företeelserna uppstår i den praktiska kampen mot kapitalismen i kris. När arbetarklassens strävanden att slå vakt om de positioner den uppnått genom inomkapitalistisk klasskamp blir oförenlig med kapitalismens krav på ackumulation övergår denna klasskamp till att bli revolutionär, d.v.s. riktad mot själva kapitalismen som produktionssätt. Den blir revolutionär därigenom att arbetarklassens medvetande förvandlas från ett medvetande om dess möjligheter inom kapitalismens ramar till ett medvetande om de objektiva och olösliga klassmotsättningarna under kapitalismen. Den blir vidare revolutionär genom att organisationerna för inomkapitalistisk klasskamp ersätts med organisationer för arbetarklassens störtande av borgarklassen och det produktionssätt, inom vilket en klass utsuger en annan. De revolutionära organisationernas form är beroende av den praktiska klasskampssituationen, d.v.s. graden av medvetenhet och självständig organisering hos arbetarklassen, omfånget och intensiteten av den kapitalistiska krisen samt borgarklassens förmåga och beredskap att slå vakt om det produktionssätt, på vilket all dess makt vilar. Det är denna klasskampssituation som avgör huruvida en given kapitalistisk kris blir kapitalets slutkris. Om klassförhållandena är tillräckligt polariserade, om arbetarklassens medvetande är tillräckligt utvecklat genom praktiken i själva kampen, om arbetarklassens självständiga organisering är tillräckligt avancerad, i så fall kan varje kris bli kapitalets sista kris innan den framgångsrika socialistiska revolutionen.
Den moderna kapitalismen som produktionssätt är ett världsomspännande ekonomiskt system. Liksom under tidigare perioder av kapitalismens utveckling är det kapitalackumulationen som utgör den viktigaste drivkraften bakom maktförskjutningar i förhållandet mellan förtryckta och förtryckande klasser på global nivå, mellan nationalstaterna och mellan klasserna i de enskilda nationalstaterna.
I kapitalismens barndom förekom kapitalackumulation huvudsakligen innanför nationalstatsgränserna, genom utsugning av inhemska arbetare och med hjälp av en språngartad utveckling av produktivkrafterna (den s.k. industriella revolutionen). Under senare skeden av kapitalismens utveckling kunde kapitalackumulationen påskyndas genom att områden med äldre produktionssätt med våld införlivades i kapitalismens sfär - kolonialism. De ökade kostnader som detta medförde i form av infrastruktur och utökad våldsapparat i kolonierna kompenserades genom osedvanligt hög mervärdesutvinning med hjälp av koloniernas råvaror och billiga arbetskraft samt genom ökad utsugning av don inhemska arbetskraften i form av skattepålagor under det "nationella intressets" täckmantel. Fortfarande ägde dock merparten av kapitalackumulationen rum i ett nationalstatssammanhang, och statsmaktens roll växte genom det ökade behovet av våldsmedel för konsolidering av kolonialväldena. Denna nationellt baserade kapitalackumulation parallellt med en växande global mervärdeutvinning gav upphov till motsättningar både mellan nationalstaterna och mellan nationella kapital, vilket vid upprepade tillfällen ledde till krigssituationer - bl.a. de båda världskrigen.
Under den senaste fasen av kapitalismens utveckling - sedan andra världskriget - har dessa motsättningar i många avseenden upphävts. Såväl mervärdesutvinningen som kapitalackumulationen äger numera rum över nationalstatsgränserna, och ur rent ekonomisk synvinkel är det relativt betydelselöst vilken nationell prägel de olika kapitalen bär. De koloniala eller halvkoloniala områdenas betydelse för mervärdesutvinningen är fortfarande stor men betydligt viktigare är det senaste språnget i produktivkraftsutvecklingen (bilar, flygplan, elektronik, kemisk industri etc.) och den starka kreditexpansionen under senare decennier.
Denna "internationalisering" av kapitalackumulationen och mervärdesutvinningen saknar dock ett motsvarande politiskt uttryck. Vissa försök gjordes vid krigsslutet att upprätta globala regeringsorgan och kreditinstitut (FN, Världsbanken och Internationella Valutafonden), men utan avsett resultat. De nationella statsmakternas betydelse har i stället snarast ökat och det av tre skäl:
För det första är, som redan har antytts, kapitalismens våldsmakt alltjämt knuten till i första hand den nationella statsmakten. Det finns inga övernationella organ som kan slå vakt om kapitalens förmåga till fortsatt utsugning av den internationella arbetarklassen eller som kan slå ned revolutionära strömningar. Internationaliseringen av kapitalackumulationen kräver dock våldsberedskap mot försök till revolutionära omvälvningar och mot strävanden hos de nya nationella kapitalen i Tredje Världen att utvecklas på egen hand. Denna våldsberedskap tillhandahålls främst av de större kapitalistiska staterna och med dem politiskt förbundna regeringar i mer eller mindre komplicerade allianser.
För det andra har statsmakten i ökande utsträckning trätt in som aktiv medverkande i själva kapitalackumulationsprocessen, i synnerhet sedan 30-talskrisen och andra världskriget. Från att huvudsakligen ha haft som uppgift att garantera de juridiska förutsättningarna för kapitalismens utveckling har statsmakten numera en avgörande roll som kreditskapare och bidrar därigenom till enormt vidgade expansionsmöjligheter för kapitalet - om än ur kapitalismens synvinkel konstlade möjligheter som bär inom sig fröet till ett snabbare sammanbrott. Denna kreditfunktion tar sig framför allt två uttryck: keynesiansk välfärdspolitik och rustningspolitik. Välfärdspolitiken är delvis ett resultat av arbetarklassens inomkapitalistiska klasskamp och behovet av att hindra denna från att bli revolutionär, men den är främst ett aktivt ingripande från statsmaktens sida för att på kortare sikt öka kapitalets expansionsmöjligheter. Även rustningspolitiken innebär inom ett begränsat tidsperspektiv vidgad kapitalexpansion, men utgör liksom stora delar av välfärdspolitiken ett långsiktigt hot mot själva kapitalismen som produktionssätt. Dess produkter kan nämligen inte utnyttjas för ytterligare kapitalackumulation och det kapital som kommer till användning i rustningsproduktionen undandras från den egentliga mervärdesutvinningsprocessen. Hela den kreditexpansion som statsmakten tillhandahåller genom välfärdspolitik och rustningar förstärker därför ytterst kapitalismens inneboende kristendenser.
För det tredje har klassamhällen av en ny typ framsprungit i och med de ryska och kinesiska revolutionerna. I sin hittillsvarande utformning har dessa klassamhällen stått i motsättning till det kapitalistiska världssystemet, eftersom de inte själva bidragit till utan snarast har reducerat storleken av den världsmarknad som är kapitalismens livselement.
Vid andra världskrigets slut förekom det starka strömningar i bl.a. USA att med icke-militära medel - krediter, investeringar och handelsutbyte - söka införliva sovjetstaterna som enklaver i det kapitalistiska världssystemet. Av politiska och ideologiska skäl övergavs dock denna handlingslinje till förmån för militär inringning och ekonomisk blockad av de nya klassamhällena i syfte att få dem att bryta samman under trycket utifrån. Samtidigt utnyttjade man motsättningen till sovjetstaterna till att stärka sammanhållningen mellan de kapitalistiska nationalstaterna. Den politisk-militära konflikt gentemot Sovjetunionen och Kina som därvidlag frammanades och den kvalitativa teknologiska förändring som kärnvapnen medförde ställde krav utan tidigare motstycke på statsmakten, i synnerhet den amerikanska. Så länge konflikten mellan de båda klassystemen framställdes som den grundläggande motsättningen i världen utgjorde Förenta Staternas regering i många avseenden en centraliserad våldsmakt för hela det kapitalistiska världssystemet.
Det sovjetiska produktionssättet saknar emellertid inneboende dynamiska principer av liknande slag som det oeftergivliga kravet på ständig kapitalackumulation utgör för kapitalismen som produktionssätt. Genom att de sovjetiska planeringsorganen är totalt knutna till statsmakten kan detta produktionssätt dessutom verka helt inom nationalstatens gränser och är inte såsom kapitalismen beroende av expansion utomlands för ökad mervärdesutvinning. De nya klassamhällena har av dessa och andra skäl inte några strukturella drivkrafter att såsom det kapitalistiska världssystemet ständigt utveckla sina produktivkrafter, utöka mängden produktionsmedel eller lägga beslag på nya områden och befolkningsgrupper för utsugning. Dessa klassamhällen kännetecknas således - i likhet med feodalsamhällena - av strukturell stagnation.
Den utveckling av sovjetsamhällenas produktivkrafter och militära våldsmakt och den geografiska expansion som ändå har ägt rum har två huvudorsaker. Dels är det en reaktion och försvarsåtgärd mot att uppslukas och omformas av det dynamiska kapitalistiska världssystemet - en reaktion som nått sitt syfte inte minst p.g.a. innehavet av kärnvapen. Dels måste de härskande klasserna i sovjetsamhällena för att slå vakt om sina positioner och förekomma revolutionära tendenser (som t.ex. i Östberlin 1953, Sovjetunionen 1962 och Polen 1970) upprätthålla och helst höja den arbetande befolkningens levnadsstandard. På så sätt hamnar man i en konkurrenssituation i förhållande till de kapitalistiska klassamhällena, en konkurrens vars villkor hela tiden bestäms av kapitalismens utveckling.
Samma faktorer har under det senaste decenniet lett till en gradvis omformning av de sovjetiska klassamhällena. Uppkomsten av en faktisk kärnvapenbalans mellan Sovjetunionen och USA vid mitten av 60-talet innebar ett totalt misslyckande för det kapitalistiska världssystemet att med militär inringning och ekonomisk blockad knäcka sovjetsamhällenas livskraft. Den länge omhuldade ideologiska föreställningen om en "expanderande världskommunism under Moskvas ledning" har under samma tidsperiod avslöjats som både orimlig och osann. Av dessa orsaker framstod efterhand den till synes oförsonliga motsättningen mellan de båda klassystemen som snarast ett hinder för sammanhållningen mellan de kapitalistiska nationalstaterna. Ett politiskt närmande mellan klassystemen inleddes i början av 70-talet - den s.k. avspänningen - som inte visar några tecken på att avstanna. Om avspänningen fortsätter och fördjupas bortfaller ett av huvudskälen till sovjetsamhällenas utveckling av produktivkrafter och militär våldsmakt.
Det andra skälet till detta - de härskande klassernas behov av att legitimera sina positioner med ständigt högre levnadsstandard för de utsugna klasserna - kvarstår givetvis så länge de sovjetiska klassamhällena består. Stagnationstendenserna hos det sovjetiska produktionssättet har under de senaste femton åren emellertid visat sig vara starkare än de härskande klassernas förmåga att planera produktionen så att den kan konkurrera med kapitalismen i fråga om tillväxttakt. Denna stagnation i kombination med det politiska närmandet mellan de båda klassystemen bidrar till att öppna sovjetsamhällena för kapitalistisk penetration, vilket kan utgöra inledningen till en ny expansionsfas för hela det kapitalistiska världssystemet.
Inom ramen för detta perspektiv kan de sovjetiska klassamhällenas existens betraktas som en historisk övergångsperiod mellan ett tidigare (fram till 1917 för Sovjetunionens del) halvkolonialt beroende och ett framtida totalt införlivande i det kapitalistiska världssystemet. Möjligen kan en sådan utveckling också medföra framväxten av helt nya, övernationella institutioner för upprätthållandet av kapitalismens våldsmakt. I det läget måste givetvis den framgångsrika socialistiska revolutionens karaktär av världsrevolution framträda ännu tydligare.
Det sistnämnda är dock enbart en tänkbar framtida utveckling. I nuvarande läge - mitten av 70-talet - kan det kapitalistiska världssystemet - d.v.s. världen utanför klassamhällena av sovjetisk typ indelas i tre kategorier av nationalstater med avseende på ekonomiskt system och politiska dominansförhållanden.
Hit hör EG-staterna, USA, Kanada, Japan, Australien, Nya Zeeland, Sverige, Norge, Schweiz, Sydafrika, Finland, Österrike, Spanien.
Det är i dessa stater som kapitalismen som världssystem har sin juridiska förankring och där merparten av dess kapitalackumulation och mervärdesutvinning äger rum. Det är också här som de flesta kreditskapande, ideologiska, politiska och våldsfunktioner utövas i kapitalismens tjänst.
I dessa stater har kapitalismen nått sitt hittills högsta stadium; dels beträffande produktivkrafternas utveckling, utsugningsgrad, faktisk kapitalackumulation, kapitalkoncentration och åtskillnad mellan arbete och kapital; dels beträffande utvecklingen av inneboende kristendenser stagnerande kapitalackumulation, privat- och statlig kreditexpansion, icke-mervärdesskapande produktion); dels också med avseende på arbetarklassens objektivt framskjutna positioner (relativt hög och jämn utbildning, borgerliga fri- och rättigheter, erfarenhet av inomkapitalistisk klasskamp, dräglig levnadsstandard m.m.).
Inom detta system av stater fungerar kapitalismen relativt oberoende av nationella gränser. Med avseende på kapitalackumulation och mervärdesutvinning är staterna praktiskt taget helt integrerade. Tillfälliga politiska motsättningar kan förekomma (t.ex. Frankrike-USA på 60-talet), men samtliga statsmakter erkänner numera nödvändigheten av politisk samordning, både för att inte försvaga det kapitalistiska systemet som helhet och för att inte de enskilda staterna skall drabbas alltför hårt av kapitalismens ojämna utveckling. Sedan 1945 har USA varit klart dominerande och i de flesta avseenden tongivande. Det kapitalistiska världssystem är emellertid inte beroende av att USA eller någon annan särskild statsmakt leder eller dominerar de övriga. Om/när förutsättningarna uppstår kan nationalstaterna mycket väl ersättas av övernationella institutioner.
Hit hör bl.a. Grekland, Portugal, Turkiet, Island, Taiwan, Sydkorea, Argentina, Mexiko, Brasilien, Venezuela, Chile samt eventuellt vissa rika, kapitalistiskt orienterade arabstater och andra latinamerikanska stater.
Det ekonomiska systemet i dessa stater kan - mycket grovt - indelas i tre någotsånär likvärdiga sektorer; dels småborgerlig, halvfeodal eller kapitalistisk jordproduktion, dels nationell kapitalistisk produktion, och dels exportinriktad kapitalistisk produktion som antingen är komprador- eller utlandsägd. Dessa tre sektorer skiljer sig starkt från varandra beträffande både kapitalismens utvecklingsgrad och arbetarnas/producenternas positioner i klasskampen:
a) Jordbrukarna är politiskt synnerligen splittrade. Småbrukarna är i allmänhet konservativa, ofta kyrkliga, med mottaglighet för fascistiska lösningar när deras existensmöjligheter hotas av hårdnande konkurrens eller revolutionära uppsving. Lantarbetarna är utspridda på en skala från total misär och politisk apati till relativ progressivism, som dock oftast är inriktad på jämnare egendomsfördelning och sällan går utöver målet att störta feodalherren. De stora jordägarna tenderar åt antingen fascism, mottaglighet för inomkapitalistiska reformer eller kompradorskap.
b) Den nationellt kapitalistiska produktionen är huvudsakligen inriktad på konsumtionsvaror och annan lätt industri, byggnadsverksamhet, transport, bankväsen m.m. Arbetarna inom denna produktion rymmer ofta segment med relativt framskjutna positioner och god organisation. Om klasskampen gör påtagliga framsteg tenderar de nationella kapitalisterna att tillgripa fascistiska lösningar; korporativisering av fackföreningarna, annan statlig kontroll över produktionen, eller rätt och slätt våldsmetoder. Privatkapitalismen inom denna sektor kan överleva och utvidgas endast så länge arbetarklassen som helhet är extremt tillbakahållen. Den nationella kapitalismen inkräktar inte själv på den exportinriktade produktionen.
c) Den exportinriktade kapitalistiska produktionen utgör i allt väsentligt ett bihang till det kapitalistiska världssystemet. Det kan röra sig om underleverantörer, sammansättningsfabriker, underhållsenheter, råvaruutvinning, plantageodling o.s.v., vars fysiska produktion och mervärde huvudsakligen tillfaller kapitalet i kategori I (multinationella företag). Att sådan produktion är förlagd till dessa länder har i allmänhet strukturella och geografiska orsaker: Löneläge, transportavstånd, marknaders och naturtillgångars faktiska belägenhet. Huruvida produktionsapparaten juridiskt är utlands- eller kompradorägd är av sekundär betydelse. Den del av mervärdet som tillfaller nationella kapitalister och statsapparaten är dock nödvändig för den inhemska kapitalismens upprätthållande, vilket ger kapitalisterna inom exportsektorn mycket stor politisk och ekonomisk handlingsfrihet. Arbetarna inom exportproduktionen uppvisar stor splittring, och är i allmänhet hårdare nedtryckta, lägre betalda och politiskt mer passiviserade än arbetarna inom den nationella produktionen. Deras vapen i klasskampen (strejk, demonstrationer etc.) är dessutom p.g.a. kapitalets rörlighet över nationsgränserna mycket mindre användbara. I fall av strategisk råvaruutvinning kan dock klasskampen få internationell betydelse.
Hit hör dels stater med starka kapitalistiska inslag - Indien, Pakistan, Egypten, Indonesien, Nigeria, Zaire o.s.v. - dels stater med inslag av sovjetiskt produktionssätt - Algeriet, Irak, Moçambique, Peru (?), Libyen, Somalia o.s.v. - dels stater med huvudsakligen förkapitalistiska produktionssätt - Nya Guinea, Tchad, Afghanistan o.s.v.
Dessa staters ekonomiska system inrymmer samtliga tre sektorer som återfinns under kategori II, fastän i annorlunda proportioner. Jordbruksproduktionen utgör den huvudsakliga näringsgrenen och sysselsätter mellan 50 och 100 % av befolkningen. Produktionssättet varierar och är ofta en kombination av småborgerligt jordbruk, feodalt godsherrevälde, slavsamhälle, kapitalistiskt marknadsjordbruk, komprador- eller utlandsägt plantagebruk samt någon form av kollektivt jordbruk. Nästan utan undantag är producenterna ytterst nedtryckta och politiskt passiva.
Det är förekomsten av nationell kapitalistisk produktion eller statligt planerad produktion enligt sovjetiskt mönster, som - något oegentligt - brukar användas för att klassificera staterna inom denna kategori. Sådan produktion är dock i allmänhet begränsad och kan på sin höjd ange rörelseriktningen för den ekonomiska utvecklingen.
I de stater där det förekommer komprador- eller utlandsägd exportproduktion är denna i allmänhet tongivande för övriga produktionssektorer (åtminstone utanför självförsörjningsjordbruket). I likhet med staterna under kategori II är exportproduktionen i stort sett anpassad till det världskapitalistiska systemet, och liknande rörelselagar och villkor för den ekonomiska utvecklingen gäller - i förstärkt form - här. Inom exportproduktionen återfinns de mest klassmedvetna och organiserade arbetarna i sådana stater. Detta beror på att de genomsnittligt är bättre utbildade - för produktionens behov - än landets övriga producenter samt att den enorma utsugningsgraden inom exportproduktionen gör denna särskilt sårbar för arbetarkamp. Kapitalisterna inom denna sektor har emellertid vanligen ytterst starka sanktionsmedel till sitt förfogande, inte minst då det gäller produktion av s.k. strategiska råvaror.
Vi upprepar: Den moderna kapitalismen är att betrakta som ett världsomspännande ekonomiskt system.
Drivkrafterna i detta system - den globala kapitalackumulationen och mervärdeutvinningen - återfinns nästan uteslutande inom de utvecklade, renodlat kapitalistiska staterna.
I övriga stater inom det kapitalistiska världssystemet försiggår mervärdeutvinning av en typ som är nödvändig för hela systemet (råvaruutvinning) eller som påskyndar den globala kapitalackumulationen (högre profitkvoter).
Det senare staterna kan inte i praktiken föra en självständig tillvaro utanför det kapitalistiska världssystemet utan definierar sig ekonomiskt och politiskt i förhållande till detta.
Av det nyss framförda påståendet att mindre utvecklade och underutvecklade stater inte kan föra en självständig tillvaro utanför det kapitalistiska världssystemet torde av den marxistiska analysen följa att dessa staters politiska och ekonomiska utveckling äger rum enbart inom gränser som bestäms av deras beroendeförhållande till det utvecklade kapitalistiska staterna.
Därefter kan vissa slutsatser dras om möjligheterna att genomföra en framgångsrik socialistisk revolution i någon av dessa stater. Eftersom vi tidigare har definierat nödvändiga förutsättningar för en sådan revolution räcker det här med att ange vilka av dessa förutsättningar som kan uppnås i mindre utvecklade och underutvecklade stater inom det kapitalistiska världssystemet. Vi anknyter direkt till den tidigare uppräkningen av 'förutsättningar'.
1. En hög industriell och teknologisk nivå kan uppnås endast inom begränsade delar av produktionen. Orsakerna till detta är uppenbara. De nationella kapitalen kan inte tillåtas inkräkta på de multinationella och kompradorkapitalens förmåga till mervärdesutvinning inom landet och de kan inte heller genom konkurrenskraftig varuproduktion tillåtas försvåra de multinationella företagens avsättningsmöjligheter på världsmarknaden och den därmed förbundna globala kapitalackumulationen. Endast inom de delar av den nationellt kapitalistiska produktionssektorn som ligger helt utanför de exportinriktade kapitalens verksamhetssfär kan den teknologiska utvecklingen och industriella organisationen nå avancerade nivåer.
2. Ekonomiskt oberoende gentemot omvärlden kan - vilket framgår av det tidigare resonemanget - aldrig uppnås så länge det kapitalistiska världssystemet består.
3. Framskjutna positioner i den inomkapitalistiska klasskampen kan endast uppnås för begränsade skikt inom arbetarklassen. Den nationella kapitalismen kan p.g.a. sin beroendeställning gentemot det kapitalistiska världssystemet aldrig utvecklas till den grad att den förmår bära de materiella kostnader som inomkapitalistiska reformer medför, d.v.s. högre pris på arbetskraften (det variabla kapitalet) i en produktionsstruktur där kapitalets organiska sammansättning globalt sett är mycket låg.
Även sådana reformer av den samhälleliga organisationen som ger arbetarklassen större politiskt svängrum (borgliga fri- och rättigheter, facklig och politisk organisering etc.) är oftast förknippade med alltför stora kostnader för att den nationella kapitalismen ska kunna överleva. Det exportinriktade kapitalet förlorar å andra sidan motivet för hela sin verksamhet om de speciella förutsättningarna för utsugning (t.ex. lågt pris på arbetskraften) försvinner i händelse av arbetarklassens inomkapitalistiska krav förverkligas. I de fall där det är fråga om strategisk råvaruutvinning har exportkapitalet i allmänhet tillgång till våldsmedel - både från den lokala statsmakten och från det kapitalistiska världssystemets centrala våldsapparater - som kan slå ner sådana klasskrav.
4. Svåra kapitalistiska kriser drabbar utan tvivel även dessa stater, såväl inhemska (t.ex. råvarukriser) som kriser för hela det kapitalistiska världssystemet. Just p.g.a. kapitalismens låga utvecklingsnivå får dock den senare typen av kriser i allmänhet mindre förlamande effekter än i de utvecklade kapitalistiska staterna; ju större andel av produktionen som utgörs av självförsörjningsjordbruk, småborgerlig produktion etc., desto mindre effekt får givetvis en kapitalistisk världskris på det nationella ekonomiska systemet.
5. Medvetande hos arbetarklassen om kapitalismens kriser och dess inneboende olösliga motsättningar har mycket svårt att uppstå i mindre utvecklade och underutvecklade länder. Eftersom arbetarna i sådana stater har mycket ringa erfarenhet av inomkapitalistisk klasskamp vänds deras uppmärksamhet i första hand mot just inomkapitalistiska reformer, i synnerhet som resultatet av sådana reformer i utvecklade kapitalistiska stater framstår som oändligt mycket bättre än hittillsvarande existensvillkor i det egna landet. Dessutom ligger det nära tillhands att arbetarnas missnöje med missförhållandena under krisen kanaliseras till protest mot utländsk ekonomisk dominans och utsugning, och krav på ekonomisk nationalism. Denna typ av protester och krav, som är en huvudfaktor bakom föreställningen om en s.k. Ny Ekonomisk Världsordning de senaste åren, saknar förvisso inte revolutionär potential. Genom att nationella motsättningar görs till huvudmotsättningar avleder emellertid sådana krav arbetarnas uppmärksamhet från själva kapitalismen som produktionssätt och utsugningsmekanism, samtidigt som de tonar ner de bestående olösliga klassmotsättningarna.
6. Arbetarklassens självständiga organisering kan förekomma och har förekommit i begränsad utsträckning. Den är mest utbredd inom den nationellt kapitalistiska sektorn i stater utan dominerande produktionssätt. Även de mest utsugna producenterna inom jordbruket - fattigbönderna på feodala storgods och lantarbetarna på plantager och storgods - har kunnat organisera sig självständigt i båda typerna av länder. Vanligen är dock målsättningen hos dessa organisationer begränsad till inomkapitalistiska klasskrav (högre pris på arbetskraften, omfördelningen av jorden från storgods till småbruk, borgerliga fri- och rättigheter etc.) och/eller befrielse från utländskt förtryck och utsugning (befrielsefronter). I en del sammanhang tenderar denna organisering att utvecklas underjordiskt och anta auktoritära drag enligt Komintern-traditionen, vilket är en följd av den nationella bourgeoisins och storgodsägarnas benägenhet för fascistiska metoder när de ställs inför klasskrav från de förtryckta producenterna. I nästan samtliga fall av självständig organisering i dessa länder, oavsett målsättningen, finns emellertid också element av genuint revolutionär kamporganisering med det uttalade "maximikravet" att krossa klassamhället och upprätta ett socialistiskt samhälle. Formerna och metoderna för denna revolutionära organisering varierar beroende på samhällsstrukturen och den praktiska klasskampssituationen; arbetarråd, fabrikskommittéer, lantarbetarråd, jordbrukskollektiv, väpnad kamp eller ickevåldaktioner, deltagande i olika nationella "fronter" eller inriktning på arbetsplatserna o.s.v. Mycket sällan har denna revolutionära kamp ett dominerande inflytande på arbetarnas/producenternas organisering i dessa länder, men den utövar ofta ett radikaliserande inflytande på klasskampen i sin helhet och leder till att sådana krav formuleras som organisationer med mer begränsad målsättning själva aldrig skulle våga eller vilja ställa.
Vi återvänder till frågan om de "misslyckade" revolutionerna. Man kan framföra åsikten att den revolutionära kampen i några av de inledningsvis citerade staterna har lyckats därigenom att den faktiskt har störtat de hittillsvarande härskarna (fascisterna i Portugal) och/eller kört utländska utsugare och förtryckare på porten (Vietnam, Kambodja, Angola, Moçambique). Men då talar man bara om revolutioner och befrielsekamp i allmänhet, inte om socialistiska revolutioner. Nationella revolutioner kan ersätta och har i alla tider ersatt en härskande klass med en annan. På samma sätt har framgångsrika befrielsekrig alltid medfört slutet på eller en reducering av utländskt förtryck, men det innebär inte med nödvändighet att det inhemska förtrycket upphör. Den socialistiska revolutionen är däremot liktydigt med att klassförtrycket, utsugningen och den utländska dominansen sopas undan och ersätts med ett klasslöst samhälle, i vilket de strukturella förutsättningarna för att nya klasser ska uppstå är obefintliga.
Man kan också hävda att den revolutionära kampen i samtliga nämnda stater har "misslyckats" just därför att den inte frambringat detta socialistiska klasslösa samhälle eller en utveckling utan återvändo i riktning mot ett sådant samhälle. Det ligger då nära till hands att lägga skulden för misslyckandet på en felaktig inriktning hos den revolutionära kampen eller felaktig taktik eller strategi hos de revolutionära partierna eller grupperna.
Antingen drar man då - t.ex. i samband med Portugal och Chile - en parallell med Ryssland 1917-20, där ju faktiskt bolsjevikernas målmedvetna strategi och taktik resulterade (?) i revolution. Felet hos analysen är då att den bortser från att inte heller den ryska arbetarklassen tog makten, utan istället en ny härskande klass ersatte den gamla. D.v.s. inte heller denna revolution ledde till socialism.
Eller också gör man grundantagandet att det faktiskt är möjligt att genomföra en socialistisk revolution i sådana länder som det här är frågan om, eller i enskilda länder överhuvudtaget. I så fall ligger felslutet i att man har en orealistisk verklighetsanalys.
Mot bakgrund av ovanstående redogörelse för det kapitalistiska världssystemet och vår härledning av nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik socialistisk revolution kan man istället kort och gott hävda att socialistiska revolutioner är omöjliga att genomföra i enskilda länder överhuvudtaget och framför allt i länder av den typ det här är frågan om. I det föregående har påvisats att knappast någon av dessa nödvändiga förutsättningar kan uppstå i mindre utvecklade och underutvecklade länder med mindre än att hela det kapitalistiska världssystemet bryter samman. Och utan objektiva materiella och sociala förutsättningar torde den socialistiska revolutionen förbli en utopi, vilket var och en som är förtrogen med marxismens elementa måste instämma i.
Det är därför poänglöst att skylla på "felaktig" taktik och "strategi" hos de revolutionära klassorganisationerna när kampen inte leder till framgångsrika socialistiska revolutioner. Den revolutionära kampens utformning och resultat beror på samhällsstrukturen och den praktiska klasskampssituationen. Det finns ingen anledning att tvivla på eller nedvärdera arbetarnas/producenternas förmåga och vilja till revolutionär kamp när väl de nödvändiga förutsättningarna föreligger. Vad sådant tvivel och sådan kritik egentligen riktar sig mot är den totala (d.v.s. även den inomkapitalistiska) klasskampens brist på revolutionär inriktning, dess låga utvecklingsnivå. Men graden av utveckling hos den totala klasskampen tillhör den socialistiska revolutionens objektiva förutsättningar, den faktiska samhällsstrukturen. En teoretisk kritik mot denna samhällsstruktur innebär att kritisera verkligheten för att den inte överensstämmer med ens egna önskemål. Och det är ju ännu mer poänglöst!
I stället för att rikta kritik mot den revolutionära kampens brist på åsyftat resultat bör vi uppträda "generöst" beträffande den exakta inriktningen hos de genuint revolutionära klassorganisationerna. Vi bör aktivt stödja dem, åtminstone så länge de utövar ett radikaliserande inflytande på den totala klasskampen och ställer revolutionära krav som ingen annan vågar, eller vill, framföra. Det vore ett misstag att ignorera den revolutionära kampen i mindre utvecklade länder, även om den på egen hand aldrig kan föra till den socialistiska revolutionen som är dess mål. Det finns ingen anledning att klandra eller omvärdera de revolutionära klassorganisationerna när det - som hittillsvarande fall har visat - i efterhand visar sig att den socialistiska revolutionen inte kunde förverkligas. Den uppgiften, att genom revolutionär kamp krossa det kapitalistiska systemet och upprätta ett socialistiskt klasslöst världssamhälle, tillkommer i första hand arbetarklassen och med den förbundna skikt i de industriellt utvecklade, renodlat kapitalistiska staterna.
Med andra ord, den tillkommer bl.a. oss!
Last updated on: 2.21.2011