Ur Fjärde Internationalen 1/1994

Maxime Durand

Arbetslöshetens nya ansikte i Europa

[ Artikeln är till stor del byggd på en studie gjord av Michel Husson, ”Le volume de travail et son partage”, Revue de l'IRES No II, 1993. Se också ”Europe: la dure du travail”, Chronique Internationale IRES No 18, 1992. ]

Under det senaste decenniet (1979- 1990) har bruttonationalprodukten, BNP, i genomsnitt ökat med 2,2 procent per år i Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien och Sverige. BNP-tillväxten är lägre än ökningen av produktiviteten per timme. Därför kan vi se att det totala antalet arbetstimmar har minskat något, ca 0,2 % per år.

Hur fördelades denna minskning mellan löntagarna? Först ledde den till en ökning av arbetslösheten och — för dem som hade ett arbete — till en kombination av kortare arbetsvecka och en ökning av antalet löntagare.

Sett ur detta perspektiv kan man se att den kortare arbetsveckan — med ca 0,6 % per år — delvis spelade en roll som man kunde förvänta sig: om den hade varit lika lång som i början av 1980-talet skulle det ha lett till ännu färre arbeten och ännu snabbare ökning av arbetslösheten i Europa. Antalet löntagare ökade i stället från 99 till 103 miljoner, en ökning med ca 0,4 % per år (se tabell 1).

Den här förkortningen är emellertid otillräcklig. Med Jacques Rigaudiats ord:

”Det är inte för att det finns arbetslöshet som vi borde förkorta arbetsveckan. Det är för att vi inte har förkortat arbetsveckan som det finns arbetslöshet.”[1]

Arbetstidsförkortning genomfördes på ett mycket ojämnt sätt. Vi kan bortse från Sverige där arbetsveckan är ca tre timmar kortare än i Frankrike och undersöka de fyra stora länderna. Man kan inte låta bli att slås av de enskilda ländernas specifika drag, vilket klart visar hur den politiska synen på hur lång arbetsveckan skall vara skiljer sig.

Tyskland utmärker sig i jämförelse med de tre andra — med undantag av 1983-84 — eftersom arbetsveckans längd där minskat något. Den har återigen nått den franska nivån efter att deras kurvor korsade varandra 1981-82. Men de två kurvornas banor kan inte tolkas på samma sätt. I Frankrike minskade, genom införandet av 39-timmars arbetsvecka och en femte betald semestervecka, antalet arbetstimmar drastiskt 1982, från 1886 till 1808, ett fall med ca 4 % på ett enda år. Men denna minskning avbröts abrupt, i första hand därför att den lagstiftade arbetsveckans längd blivit densamma som den faktiska arbetsveckan. Sedan 1983 har den i stort sett varit oförändrat. Nu påverkas den endast av konjunkturernas svängningar, den ökade t o m något under uppgången 1988-90.

Samma fenomen kan observeras på ett mindre dramatiskt sätt i Italien. Efter att ha förkortats med en ganska jämn takt mellan 1983-85, har den etablerat sig på en lägre nivå än i dess grannländer.

Färre inom industrin

Men det är definitivt Storbritannien som skiljer sig mest. Den betydande minskning som noterades under 1980-81 beror på strukturella förändringar. I början på Thatcher-eran försvann mängder av arbeten inom industrin. Eftersom de som drabbades värst var dåligt utbildade arbetare som ofta jobbade mycket mer än 40 timmar per vecka, minskade arbetsveckans genomsnittliga längd. Därefter inföll en uppgående tendens som inte planade ut förrän med recessionen 1990.

Storbritannien har ingen lagstiftning som reglerar arbetsveckan och motsätter sig idén att genomföra en sådan inom EU. Om arbetsveckan räknas på enbart heltidsanställda blir arbetstiden 1900 timmar per år, vilket är närmare det amerikanska genomsnittet än det europeiska.

Det är i själva verket svårt att mäta antalet arbetstimmar, framför allt beroende på nationella särdrag. En av svårigheterna är deltidsarbetet. Vi kan se att det är ojämnt spritt inom EU. I Italien arbetar 5,2 % av de anställda deltid; i Holland är siffran 30,9 % och EUs genomsnitt är 13,7 %. Ju mer utbrett deltidsarbetet är, desto mer sjunker dess genomsnittliga längd i relation till de heltidsarbetande (se tabell 2).

När man tar med statistik över deltidsarbete så förvrängs internationella jämförelser. Den genomsnittliga arbetsveckan för heltidsanställda överstiger 4o timmar inom EU. Detta genomsnitt sjunker bara till 38 timmar när man tar med deltidsanställda. Likheten mellan Storbritannien och Frankrike är speciellt avslöjande — de verkar ha lika långa arbetsveckor och ligger nära EUs genomsnitt. I själva verket skiljer de sig väldigt mycket om man tar med de deltidsanställda. En heltidsanställd arbetar 43,6 timmar per vecka i Storbritannien medan man i Frankrike arbetar 39,9 timmar.

Med undantag av Sverige har antalet deltidsanställda vuxit väsentligt i Västeuropa. Den genomsnittliga årliga ökningen 1979-89 var 2,4 % i de fem länder vi undersökt — medan det totala antalet sysselsatta endast ökade med 1,1 %.

Tabell 1

BNP, mängd arbetstimmar och antal sysselsatta (tillväxt i % 1979-1989)

Källa: OECD. Olivier Marchand, ”Une comparasion internationale des temps de travail,” Futuribles, No 165-166, May-June 1992.

Tabell 2

Arbetsveckans längd 1989 (i timmar)

Källa: Marchand 1992

Tabell 3

Kvinnornas andel av arbetskraften och sysselsättning i deltidsarbete (i procent)

Källa: OECD

Tillväxttakten skiftar mellan länderna. I Frankrike har den ökat mest - mellan 1979-90 ökade antalet deltidsanställda från 8,2 % till 12 % av samtliga anställda. 1990 hade 24 % av kvinnorna på arbetsmarknaden deltidsarbete jämfört med 17 % 1979. I allmänhet är det kvinnorna som påverkas av deltidsarbete - andelen varierar från 65 % av alla deltidsarbetande i Italien till 91 % i Tyskland (se tabell 3).

Tabell 4

Förändringar i arbetskraften mellan 1979 och 1989 (tusental)

Vid sidan av ökningen av deltidsarbetet finns det också en annan klar tendens: andelen kvinnor på arbetsplatserna har ökat i alla de undersökta länderna - den har överstigit den allmänna sysselsättningsökningen med 2-4 %. För att förstå hur dessa två tendenser kan förenas, räcker det att undersöka hur antalet arbetstimmar fördelas mellan kvinnor och män. Det beskriver bättre kvinnornas roll i avlönat arbete, vilket inte en redovisning av andelen kvinnor av arbetskraften gör.

Kvinnornas bidrag är klart lägre. I Frankrike har kvinnorna 42,3 % av jobben men utför endast 36,7 % av det totala antalet arbetstimmar. Om man slår ihop siffrorna för de fem undersökta länderna blir de 40,7 % respektive 33,2 %. Det förändrar emellertid inte det faktum att kvinnornas andel av arbetskraften har ökat.

Kvinnor och deltidsarbete

Kvinnornas ökade deltidsarbete har varit ett utmärkande drag för det senaste decenniet. Dess betydelse visas mer genom att undersöka antalet nya arbeten 1979-89 — samtidigt som vi måste ta hänsyn till att det finns klara skillnader som uppstår p g a många individuella skäl för att söka sig ut på arbetsmarknaden, att individer lämnar den p g a pensionering eller arbetslöshet, förändringar från heltidsarbete till deltidsarbete osv.

Vi kan lägga märke till att könsfördelningen på de fyra miljoner nytillkomna jobben 1979-89 i de fem länderna inte alls överensstämmer med fördelningen bland den del av befolkningen som redan hade sysselsättning (se tabell 4). Dessa 4,7 miljoner nya kvinnojobb tillkom efter förlusten av 732 000 arbetstillfällen där framför allt män sysselsattes.

I Europa har den kvinnliga förvärvsfrekvensökningen följts av en absolut nedgång den manliga. En mer noggrann undersökning visar att det framför allt gäller i Frankrike och Storbritannien. Under de tio år som undersökts minskade männens förvärvsfrekvens med 5,9 % respektive 1,7 % i dessa två länder. Endast Tyskland bröt trenden och har lyckats öka antalet män som arbetar.

En andra viktig statistisk upplysning är att 83 % av de nya jobb som skapats i Europa är deltidsarbeten. Det överensstämmer i stort sett med de tidigare siffrorna eftersom deltidsarbete och kvinnoarbete hänger intimt samman. Återigen intar Frankrike och Storbritannien en speciell position: antalet heltidsarbeten minskade i dessa länder 1979-89. I Frankrike försvann 649 000 heltidsarbeten (3,2 % av det totala antalet) och 334 000 (1,6%) försvann i Storbritannien. I Tyskland svarade deltidsarbeten för hälften av de nya jobben medan de endast spelar en sekundär roll i Italien och Sverige.

Vi kan utveckla en än mer sammansatt bild av hur arbetstimmarna fördelas mellan könen genom att undersöka det totala antalet arbetade timmar. 1979-89 minskade antalet arbetstimmar utförda av män med 6,5 miljarder — en siffra som återspeglar antalet försvunna heltidsarbeten. Samtidigt ökade antalet avlönade arbeten som utfördes av kvinnor med 3,3 miljarder timmar - men 2/3 av dessa utgör deltidsarbeten.

Återigen är det i Storbritannien och Frankrike vi ser utvecklingen tydligast. I Frankrike minskade antalet arbetstimmar med 2,7 miljarder, vilket huvudsakligen motsvarar förlusten av jobb bland män. Ytterligare 250 miljoner timmar skapades bland kvinnor, vilket motsvarar färre än 140 000 heltidsarbeten.

I Frankrike måste de arbetande kvinnorna — vars antal ökade med 900 000 under perioden — nöja sig med att ”dela” på arbetstimmar som ökar med en snigels hastighet. Och det var endast möjligt därför att 81,5 % av den nya sysselsättningen bland kvinnor utgjordes av deltidsarbeten.

Den extrema situationen i Frankrike område visar klart den tvetydiga utvecklingen av den kvinnliga förvärvsfrekvensen i Europa. Å ena sidan har den ökade arbetslösheten inte medfört att sysselsättningen bland kvinnor använts som ett medel för anpassning; kvinnors kamp för jobb har förblivit tillräckligt stark för att inte ropen på ”tillbaka till hemmet” kunnat spela en sådan roll. Å andra sidan har deltidsarbeten spelat en central del i de nytillkomna kvinnojobben.

En detaljerad undersökning av statistiken under det senaste decenniet understryker det absoluta behovet av en reducerad arbetsvecka. Denna balansräkning visar att den europeiska kapitalismen inte har den nödvändiga tillväxtpotentialen för att skapa tillräckligt med arbeten för att bekämpa arbetslösheten.

Men framför allt så kan man se att kvinnors deltidsarbete har spela en nyckelroll, mycket viktigare i praktiken än man kan tro — och det ställer behovet av ett alternativ på ett mycket klart sätt. Med dagens utveckling kommer den aktiva befolkningen att polariseras kring tre axlar (och de otaliga varianterna på en instabil sysselsättning):

* växande arbetslöshet

* män med heltidsarbeten

* kvinnor med deltidsarbeten

En omfattande förkortning av arbetstiden utgör en alternativ färdriktning eftersom det skapar sysselsättning för alla, män som kvinnor — den ökar samtidigt jämställdheten mellankönen. Här har vi ett omfattande socialt och feministiskt krav som genomsyras av en djup strävan efter jämlikhet — och som skulle kunna utgöra stödjepelaren för en alternativ vision för Europa.

Kanske dags för en Europa-anpassning?

Källa: European Industrial Relations Review 1991

Översättning: Ingemar Sandström Ur: International Viewpoint nr 252, jan 1994

Noter

[1] Jacques Rigaudiat, Réuire le temps de travail, Syros, 1993.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA