Ur Fjärde internationalen 3/1993
I hela Östeuropa satt i början av 90-talet överallt regeringar vid makten med samma mål: att anpassa det förutvarande ”socialistiska” systemet till den kapitalistiska världen. Oavsett vilka former enpartisystemets fall tagit, har återuppbyggnaden, bortsett från Östtyskland, skett på samma sätt: nya regeringar har reformerat staten för att omvandla ekonomin.
En omfattande privatisering av den tunga industrin har varit det främsta sättet att bryta ner den tidigare nomenklaturans politiska och ekonomiska makt och underkasta arbetarna marknadens disciplin. Boris Jeltsins makttillträde efter den misslyckades kuppen i augusti 1991 förebådade spridningen av ”chock-terapin” i de tidigare Sovjetrepublikerna. Vad har då detta resulterat i?
Det nyliberala receptet för att inlemma östländerna i den utvecklade kapitalistiska världen har överallt orsakat samma problem. Klyftan mellan de regioner och länder som drabbats minst av krisen innan förändringarna — och som därmed hade bäst förutsättningar att locka till sig utländska investeringar — och de övriga har ökat. Detta är en viktig orsak till upplösningen av de federala staterna — Jugoslavien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien — och en liknande process pågår nu i den ryska federationen.
Gamla Östtyskland är ett specialfall, trots att privatiseringen även där varit mycket dyrbar och problemfylld. Organisationer i väst har prioriterat Ungern, Tjeckien och Polen bland ”övergångssamhällena”, som de bäst lämpade att återinföra kapitalism. Men även bland dem finns det stora skillnader: i Ungern kan protektionism och nationalistism sätta käppar i hjulen; Tjeckien har mer än de övriga dragits in under det tyska inflytandet och i Polen är arbetarklassens starka motståndstradition ett hinder för utländska investerare.
De senaste tre åren har jordbruks- och industriproduktionen kollapsat utan att det uppvägts av de privata företagen. Minskningen i före detta Sovjetunionen och Bulgarien är cirka 40 procent, i Rumänien 30 % samt 20-25 % i Polen, före detta Tjeckoslovakien och Ungern. Samma utveckling är uppenbar i Slovenien. Tillväxtprognoserna för 1993 är negativa utom för Polen och Ungern, där stagnation eller en lätt uppgång väntas.
1 samtliga länder har arbetslösheten ökat snabbt, från i stort sett ingen under 80-talet till ca 20 % 1993 — och det innan omstruktureringen av industrin kommit igång. Prisreformerna skall anpassa de inhemska priserna till världsmarknadens och införa marknadskriterier på företagen: inga bidrag, reducerade importtullar o s v. Men i praktiken har de gamla planeringsmekanismerna skrotats utan att ha ersatts av omstruktureringen eller marknadsdisciplinen. Inflationstalen är tvåsiffriga – mellan i 5 och 50 %- i Tjeckien och Slovakien, Polen, Ungern och Slovenien; tresiffriga i i Bulgarien och Rumänien – och 2 000 % i Ryssland.
Den monetaristiska patentmedicinen mot inflationen har motverkat sitt syfte. Räntan har höjts för att påtvinga företagen budgetdisciplin, vilket endast höjt inflationen ytterligare. Krediterna mellan företagen, en fortsättning på de gamla bytesrelationerna, räntepålägget som leder till monopolpriser och att företag som gått i konkurs ändå får fortsätta sin verksamhet, visar hur ineffektivt det är att marknadsreglera dessa samhällen.
Trots all pompa och ståt när aktiemarknaden återinfördes, investeras de små sparade summorna inte på Börsen p g a krisen och hyperinflationen, samtidigt som de nya privata bankerna mycket väl kan svepas med i lavinen av konkurser. Inte heller finns det några anledningar att köpa de nya ryska statsobligationerna när Rysslands centralbank har slutat att betala räntan på utlandsskulden.
Inflationen, recessionen och utlandsskulden har överallt förvärrats genom skrotandet av den gamla handelsorganisationen COMECON. Inom denna bytesorganisation var Sovjetunionen den stora leverantören av råmaterial och energi till priser lägre än världsmarknadens. Förädlade varor från de andra länderna hade en garanterad marknad. Östtyskland, som hade priviligierade förbindelser med Västtyskland, spelade en väsentlig roll som importör av västteknologi och producent av de mest avancerade produkterna som exporterades österut.
Efter 1991, när COMECON upplöstes och Tyskland återförenades, förändrades bytesförhållandena inom sovjetblocket dramatiskt. Alla betalningar skulle, åtminstone i teorin, göras i hårdvaluta till världsmarknadspriser. Oredan — med nya separata valutor eller kuponger i de tidigare sovjetiska och jugoslaviska republikerna, och nu också i Tjeckien och Slovakien — har lett till att handeln mellan de före detta COMECON-länderna har minskat, liksom varutillgången.
Om alla betalningar ändå måste göras i hårdvaluta, kommer alla att föredra att köpa varor från väst. Endast de starkaste kommer att få tag i hårdvaluta, vilket ytterligare slår sönder de gamla handelsförbindelserna och förstärker de lokala myndigheternas expropriering av lokala och regionala resurser, som i stället kan exporteras.
Trots försöken att ta sig in på världsmarknaden från olika utgångspunkter, har de alla drabbats av marknadens kris och dubbla budskap: Samma kapitalister som rått Östeuropa att avskaffa sina handelshinder agerar själva protektionistiskt mot dessa länder.
De fem öst- och centraleuropeiska länder som i december 1991 signerade sin ansökan till EG slickar nu sina sår. Deras utryckliga önskan var att få bli medlemmar av EG och de vägrade att längre vara bundna till sina tidigare broderländer.
Men den krishärjade fria marknaden i Europa har varit mycket snar att stänga dörrarna, eftersom de östeuropeiska länderna producerar och exporterar varor för vilka världens efterfrågan stagnerar eller faller: stål, råvaror och jordbruksprodukter.
Här konkurrerar de dessutom med länder i Tredje världen och inom andra områden, t ex kläder och textilier, möter de konkurrens från NIC-länderna (”Nyligen industrialiserade länder”, t ex Taiwan och Sydkorea).
GATT-samtalen står stilla och handelskriget har tagit en ny vändning med stålet; stålexporten från öst- till västeuropa ökade med 24 % mellan 1991 och 1992, samtidigt som priserna föll med 20-30 %. Den effektiva stängningen av den amerikanska marknaden för importerat stål har kraftigt ökat överkapaciteten inom EG, samtidigt som det råder recession. Resultat:
”EG:s ministerråd har just, utan några märkbara besvär, beslutat att begränsa EG:s marknad för de östeuropeiska länderna.” (Libération, 26 februari 1993)
1 stort sett har 90-talets första år inneburit att handeln mellan de östeuropeiska länderna upphört och att handeln mellan OECD:s utvecklade kapitalistiska länder, speciellt inom EG, samtidigt ökat. Men det är en mycket ojämn process. Å ena sidan har importen ökat snabbare än exporten – räknat i ECU ökade importen till fem öst- och centraleuropeiska länder från EG med 42 % under 1991-92, medan exporten ökade med 24%.
Å andra sidan är Tyskland den allra största handelspartnern. För de fem länderna gick 41 % av deras OECD-export och 40 % av OECD-importen till Tyskland – motsvarande tal för Ryssland var 27 respektive 38 %. Tyskland är också Sloveniens viktigaste handelspartner.
Den tyska återföreningens kostnader och krisens verkningar i östra Tyskland (framför allt flyktingar) kan fresta en del av den tyska borgarklassen att lägga större tyngd vid östpolitiken på ”Maastricht-Europas” bekostnad. Den europeiska unionen har redan fått lida av de tyska räntehöjningarna p g a återföreningen blivit så dyr.
Allt större delar av produktionen kan i jakten på lägre lönekostnader och för att bromsa invandringen komma att flyttas till Tysklands östra grannar. Slutligen kan de mycket dyrbara jordbrukssubventioner överges till förmån för billig matimport från öst, vilket underminerar EG:s jordbrukspolitik.
Globalt ökar klyftan mellan ”D-mark-zonen” runt Tyskland och andra länder. Andra ambitiösa projekt har satts igång: t ex runt Östersjön med de nordeuropeiska länderna, med Turkiet runt Svarta havet (i synnerhet med de muslimska republikerna i det forna Sovjet) och slutligen i nordöstra Asien på den kinesiska och nord- (och därmed syd-) koreanska gränsen till Ryssland och ut till Japan.
Här utgör emellertid den ekonomiska krisen och konflikter om territorium och egendom och till och med krig, stora hinder för projekten skall kunna förverkligas. Så resonerar i synnerhet de potentiella investerarna:
”Ryssarna har ett uppenbart intresse av detta (nordostasiatiska) projekt” skriver en sydkoreansk expert ”för att göra den transsibiriska järnvägen vinstgivande och attrahera investeringar till Sibirien, nordkoreanerna har det för att nå världen utanför och kineserna för att främja utvecklingen av en efterbliven region.”
”Fördelarna för Sydkorea och Japan är emellertid långt mer långsiktiga.” Och han tillägger: ”Av politiska skäl kan vi inte ignorera ett projekt som beskyddas av FN, men vi är mycket försiktiga.” (Le Monde, 3 mars 1993).
Försiktighet är verkligen på modet efter den första ”rusningen mot öst.” Och för en kapitalism som redan hämmas av enorma skuldproblem är detta en av orsakerna till varför privatiseringsvågen avstannat.
Många föreställde sig att privatiseringarna skulle ske i två steg: först den ”småskaliga privatiseringen” och sedan den stora, genomgripande – den som är en förutsättning för en verklig förändring av systemet.
Den småskaliga privatiseringen har i huvudsak innefattat handel, tjänster och små verkstäder eller företag. Olika metoder har använts – utdelning av andelar eller auktioner. Den småskaliga privatiseringen har störst omfattning i Ungern, Polen och Tjeckien. I Ryssland var det officiella målet att 50 % av restaurangerna och 60 % av handeln och servicen skulle vara i privata händer i slutet av 1992, men i själva verket är det mindre än 10 %. Den viktigaste orsaken är krisens omfattning och hyperinflationen, vilket innebär såväl sjunkande inkomster som en ökad osäkerhet om allt — från kostnader till politisk stabilitet.
Huvudmålet i de olika nyliberala programmen är dock en storskalig privatisering av tusentals stora företag i länder där den offentliga, eller samhällsägda, sektorn omfattar 70-90 % av industrin. Men det är inte bara en fråga om storlek.
Bakom ligger ett historiskt system som producerat specifika egendoms-, produktions- och distributionsförhållanden, värderingar och den särskilda roll som pengar spelade då det inte gick att sälja och köpa produktionsmedel och heller inte fanns en kapitalmarknad eller banksystem grundat på kapitalackumulation.
Nyliberalernas mål är att underordna ekonomin och de sociala relationerna under kapitalismens logik; att bryta upp monopolen genom att använda sig av profitjakt, konkurrens och försäljningsintäkter för att påtvinga en social disciplin. Det innebär en verklig (och inte bara formell) risk för konkurser och nedläggningar.
Detta ambitiösa mål har stött på två stora hinder:
* Å ena sidan att de två systemen själva befinner sig i ekonomisk kris. De växelverkar i en ond spiral — ett kapitalistiskt återinförande innebär under dessa förhållanden att krisen förvärras i öst, vilket i sin tur förvärrar krisen för världskapitalismen. Kapitalismen drabbas av chockvågorna från östblockets sammanbrott och förmår inte att i öst finna ett medel att lösa sin egen kris. Den tyska återföreningens effekter på Maastrichtfördraget, strömmen av immigranter, kriget i före detta Jugoslavien samt fascismens och rasismens frammarsch är alla exempel på detta.
* Å andra sidan finns det inom systemet ett motstånd mot omvandlingen: det hör samman med såväl frånvaron av en borgarklass, som bristen på kapital och en marknadsreglering av den kollektiva egendomen. Arbetarklassens motstånd är också en del. Den har visserligen historiskt en styrka som inte kan reduceras till klassiska former av oberoende, fackföreningar, självstyre eller politiska rörelser, men de är i själva verket mycket svaga eller fragmentariserade. Än mindre kan vi tala om rörelser med alternativa program till kapitalismen. ”Socialismens kris”, som känns av över hela världen, har haft ihållande effekter.
Inte desto mindre håller omvandlingen på att tappa fart. En privatisering är inte omvandlingens slutmål — ändå innebär en förändrad ekonomisk logik slutgiltigt att de byråkratiska monopolen (vilka också är säten för en koncentration av arbetarklassen) bryter samman. Men varifrån skall kapitalet komma?
Det inhemska sparandet (om vi antar att sparare vill investera i osäkra projekt) beräknas bara uppgå till ett värde som motsvarar mellan ro och 20 % av alla möjliga privatiseringsobjekt. Utländskt kapital är således nödvändigt. I mitten av 1992 uppgick den totala summan investerat utländskt kapital i Östeuropa och före detta Sovjetunionen till cirka 12 miljarder dollar. Siffran inkluderar summor som satsats i många tvivelaktiga projekt framför allt i Rumänien och före detta Sovjet.
Några jämförelser bara i Latinamerika investerades 36 miljarder dollar 1992; det tidigare Sovjetunionens utlandsskuld uppskattas till cirka 80 miljarder dollar och kapitalflykten – alltså betalningar i hårdvaluta gjorda till exportföretag i före detta Sovjetunionen med konton i västbanker – till mellan 20 och 40 miljarder dollar.
Ungern har sin egen plats som största mottagare av utländskt kapital: de har fått lika mycket som hela före detta Sovjetunionen, d v s 4 miljarder dollar av de ovan nämnda 12. Summan har fördelats på 13 500 olika företag – summan per företag är alltså mycket liten. De utländska investerarnas mål är oftast att utan att ta för stora risker investera så billigt som möjligt för att skaffa sig en bra ställning inför framtiden och samtidigt undgå beskattning.
Den storskaliga privatiseringen har gått längre i Ungern än i något annat land i östeuropa, men har fortfarande bara berört 10 % av de företag som kan privatiseras. Det officiella målet är att vartannat företag skall vara privat 1994. Det är emellertid nästan omöjligt att nå eftersom de bästa företagen privatiserades först och privatiseringsivern avtar. Dessutom har 85 % av privatiseringarna gått till utländska köpare, något som regeringen inte hade tänkt sig. Hela den privata sektorn producerar 30 % av BNP.
Viktigare än att räkna upp antalet privatiseringar är att undersöka vilka branscher som berörts och framför allt deras betydelse för ekonomin. Det kräver en konkret analys.
Ett av omvandlingens mål är att införa marknadsdisciplin. Är det marknaden som bestämmer omstruktureringen av industrin i både den privata och offentliga sektorn. Nej. Orsaken är klar: om marknaden reglerade industrin skulle det innebära en fullständig av-industrialisering och sociala explosioner.
Det finns en växande medvetenhet om att kostnaderna för privatiseringen – sedd som systemförändring – inte bara är kvantitativa. Debatten om en ”Marshallplan för öst” är ett tecken på det. I dagens penningvärde kostade Marshallplanen vid andra världskrigets slut cirka 170 miljarder dollar. Ryssland har hittills fått i miljard dollar av den utlovade hjälpen. Experter i väst har uppskattat att kostnaderna för att modernisera östländerna skulle uppgå till cirka 330 miljarder dollar per år under tio års tid.
Även om alla sådana siffror är spekulationer, är det ändå sant att problemet 1945 var hur man skulle återuppbygga länder som redan var kapitalistiska och med förutsättningarna för en marknadsstyrning. Dessutom spelade staten en stor roll vid återuppbyggnaden av Västeuropa. Även i den ”koreanska modellen” var staten i högsta grad delaktig. I den nuvarande nyliberala patentmedicinen tillbakavisas emellertid all statlig inblandning.
I före detta Östtyskland har privatiseringarna i sig inte lett till någon förnyelse. I stället får den tyska staten påta sig bördan att rädda och omstrukturera industrier som inte alls tillhörde Östeuropas värsta för att förhindra sociala och politiska explosioner.
Det finns ett antal olika strategiska varianter på hur kapitalismen skall återinföras. Den stora frågan är vem vinnaren blir och vilka sociala kostnader som följer:
* Med vilken hastighet och till vilket pris skall man privatisera?
Ska man framkalla en oåterkallelig chock oavsett priset (vilket den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs föreslagit); ska man skydda och omvandla den offentliga sektorn och uppskjuta privatiseringen i avvaktan på att det uppstår en nationell borgarklass (vilket den ungerske ekonomen Janos Kornai hoppas)?
Det senare alternativet kan i praktiken innebära att den gamla nomenklaturan fortsätter styra och att icke-kapitalistiska metoder lever kvar.
Därefter kommer frågan om man ska börja med att ändra prissystemet – med följande hyperinflation under ett monopolistiskt system — eller privatisera först (men till vilket pris och med vilket kapital?).
* På vilka sociala skikt skall en kapitalistisk återuppbyggnad baseras?
På nomenklaturan? Eller på den nya borgarklass som växer fram ur intelligentians och ”skugg”ekonomins [alltså mer eller mindre svarta marknaden eller maffian] mellanskikt? Men med vilket kapital, och vad har de för erfarenhet av att sköta företag eller förmåga att påtvinga arbetarna marknadsdisciplin?
På världens borgarklass, i form av en nationell kompradorbourgeoisie? Men om utländska investerare tar över de bästa företagen, kommer folk bara att uppfatta det som att de nationella tillgångarna har sålts ut. Och vad händer med de icke-vinstgivande företagen, varför skulle det privata kapitalet bry sig om dem?
* Hur kan privatiseringarna rättfärdigas inför befolkningen och arbetarklassen?
Det vanligaste svaret tycks ha varit genom att fritt fördela andels- eller aktiekuponger till hela befolkningen. Men resultaten är långt ifrån entydiga. Att dela ut värdefulla andelar till arbetarna är ingenting som stöds av de mest entusiastiska anhängarna av kapitalismen, för de inser risken att det kan leda till en envis ”missuppfattning om självstyre.”
* Vilken balans skall råda mellan privat och offentlig sektor?
Efter att ha konfronterats med de radikalt nyliberala ekonomernas förödande planer ser vi nu hur det kommer fram mer pragmatiska representanter från ”industripartiet” — storföretagens nomenklatura, som vill skydda sig mot såväl den inhemska marknaden som världsmarknaden och samhällsmotsättningar.
Den nyliberala politiken blir allt mer ineffektiv och undergräver inte bara sig själv utan rent av hela den ekonomiska, kulturella och sociala potentialen. Förra året uttryckte den polske historikern Geremek sin besvikelse så här: ”Vi trodde att vi skulle komma närmare väst, men vi närmar oss syd.” De ”radikala demokraterna” lovade att deras förslag skulle förbättra möjligheterna att tillfredsställa behoven.
Anledningen till att så många hyste så stora förhoppningar om att marknaden och privatiseringarna automatiskt skulle medföra något gott var att de likställde dem med det som folk såg i butikfönstren i väst och på ”experternas” förutsägelser — inte att de accepterade marknadsreglering och kapitalism. På den nivån saknar de styrande liberala grupperna fortfarande en social bas.
Deras vaga sätt att formulera sig återspeglar de folkliga stämningarna och de illusoriska löftena — ”Människan, friheten och marknaden” var titeln på Sjatalins radikala program för Ryssland när han presenterade sina planer för Moskvas massmedia. Enligt Sjatalin var marknaden ett sätt att återge den enskilde medborgaren kontrollen över den egendom som byråkratin plundrat och den frihet som enpartisystemet förtryckt. Decennier av officiell antikapitalistisk propaganda ledde dessutom till att folk slog ifrån sig västkritiken.
Fördelarna med de s k socialistiska länderna var nära förknippade nackdelarna. Arbetarna hoppades, åtminstone till en början, kunna behålla sina sociala rättigheter samtidigt som de gjorde sig av med byråkratin genom marknaden och privatiseringarna. Men privatiseringarna ledde i själva verket till arbetslöshet i stället för full sysselsättning, varor till oöverkomliga priser i stället för billiga varor av dålig kvalitet o s v.
I dag börjar folk se mer positivt på det förflutna, samtidigt som inställningen till kapitalismen beror på vad de har fått ut av den. Vissa har numera råd med varor av bättre kvalitet och har även fått högre lön. Man möter fler av dem i Tjeckien än i Polen, före detta Sovjetunionen eller Rumänien.
Generellt ser vi ett motstånd i samhällena, som är tillräckligt stort för att blockera liberalernas triumftåg, men som saknar organisation eller program för att lägga fram ett socialistiskt alternativ. Inte desto mindre är det ett tecken på att den liberala politiken befinner sig i kris när representanter från byråkratin, som har mer kontakt med arbetarna, kommer till makten i Ryssland. Det sker alltfler statliga ingripanden. Men med vilken social logik och till vilket systems fördel?
I Tyskland är svaret klart, eftersom det gamla Östtyskland har uppslukats av en mäktig, redan existerande borgerlig stat med en utvecklad marknadsekonomi. Att privatiseringsvågen avmattats och spänningarna i samhället ökat leder även i Tyskland till en ökad roll för staten och den offentliga sektorn utifrån världskapitalistiska kriterier och priser. Tyskland mäktar säkert att gå i land med uppgiften, även om det kan påverka det nya Maastricht-Europa negativt.
Men på andra håll, där det råder brist på kapital, innebär stärkandet av statens roll ett skydd mot den inhemska och internationella marknadens tryck. Men det kan visa sig vara svårt att skydda ekonomin utan att ingå en allians med dem som förkastar marknaden och samtidigt skydda det gamla systemet. Det är detta dilemma som de styrande möter.
Inte ens i gamla Östtyskland råder ännu kapitalismen. De gamla strukturerna lever fortfarande kvar bakom nya, med egna sociala krafter och mekanismer. Partiets/statens upplösning har lett till en ökad roll för industriledningarna och de lokala eller regionala myndigheterna.
De som ägnade sig åt lobbyverksamhet och förhandlade med de centrala planerarna för att 5 ökade resurser och bestämma planens mål har tagit den centrala regeringen som gisslan. Regeringen kan inte längre finna stöd i en centraliserad parti/statsapparat som skulle kunna agera som en motvikt till lobbyverksamheten.
Krediterna inom eller mellan företag flyter utanför all kontroll och byteshandeln ökar, vilket leder till att de traditionella relationerna mellan de stora företagen bibehålls. Storföretagen upprätthöll produktionen genom speciella relationer med arbetarna. Den huvudsakliga drivkraften för arbetarna och motiven för att uppfylla planen var inte lönen, utan daghemsplats, bostad och direkt tilldelning av bristvaror och tjänster. Ibland ombesörjdes arbetarnas hela liv av några a stora (eller t o m ett enda) företag som anställde den lokala arbetskraften.
I alla dessa länder — även i Kina — har de sociala följderna av marknadsregleringen förvärrats på grund av detta. I Kina är det omöjligt att utmana den fulla sysselsättning trots beslut om att öka arbetsproduktiviteten. Detsamma kommer att bli fallet i Ryssland, trots konkurslagen från november 1992.
Samtidigt fanns det en visserligen spänd, men ändå reell intressegemenskap mellan arbetarna och direktörerna i förhandlingarna med centrum om planmål och resursfördelning. Detta kommer nu till uttryck i motståndet mot avskaffandet subventionerna och den nya prisreformen. Men det är samtidigt en av de viktigaste orsakerna till att arbetarna inte strejkar mer och till att det finns så 5 fackföreningar som är genuint självständiga i förhållande till arbetsgivarna.
I ett sådant sammanhang kan märkliga politiska och sociala allianser uppstå, som i Ryssland. För vissa betyder motstånd mot liberalismen försvaret av det sociala skyddsnätet; för andra är det ett sätt att skydda sin industri inom ramen för en framtida nationell ”statskapitalism”; för kapitalismens hårdnackade motståndare en bitter kamp mot reformernas verkliga mål.
Det är inte tillräckligt för de styrande östbyråkratierna att vilja bli kapitalister för att det skall ske. Pragmatiskt är de medvetna om att deras positioner hotas av en kapitalistisk omvandling. Arbetslösheten kommer inte att begränsas till arbetarna, en politisk häxjakt har redan inletts mot vissa av de tidigare styrande. Ytterligare en fara är att arbetarna skall revoltera.
En uppdykande ”konservativ” variant vilken inte betyder ett fullständigt återvändande till det förflutna — är en allians mellan en nationalistisk och en antiliberal, ja till och med arbetarvänlig, strömning som slåss för jämlikhet. Den kan ta sig formen av en nationell socialism eller populism med klara fascistiska drag, som i Serbien.
Men framför allt behöver inte ”privatisering” i betydelsen av att den centrala maktens gamla strukturer rivs ner betyda att man inför kapitalistiska lagar. I Ungern säger man:
”Vi trodde att vi skulle gå från planen till marknaden, men i själva verket har vi gått från planen till klanen.”
För byråkraterna kan direkta personliga bänd med lokala myndigheter och arbetarna vara mer lönsamma och pålitliga än konfrontation. Det kan visa sig lättare att snylta på marknaden än att underkasta sig dess diktat.
Stora delar av byråkratin ser kapitalismen som den enda lösningen. Men kapitalism uppstår inte genom att det magiska trollspöet svängs. En kapitalistisk uppbyggnad är trovärdig när internationellt kapital står i begrepp att investera och när krisen inte är alltför djup — vilket för närvarande är giltigt i ”D-mark-zonen.”
Det finns ingen ”symmetri” mellan revolution och kontrarevolution. Ett populärt östeuropeiskt talesätt lyder:
”Att förvandla fisken till fisksoppa är något helt annat än att förvandla fisksoppan till fisk”.
Det har ibland påståtts att de sovjetliknande samhällena snarare är för- än post-kapitalistiska när det gäller den övergripande ekonomiska utvecklingen och samhällsförhållandena. Många har gjort analogier till de feodala samhällena eftersom det även där förekom ett herravälde och beskydd mellan byråkrater och arbetare, som inte hade något med marknaden i sig att göra.
Trots att arbetet betalas med lön, lockar de stora företagen främst till sig arbetarna genom att fördela bristvaror och -tjänster. Det är det främsta skälet till att man inte genom direktiv kunnat göm företag vinstgivande.
Precis som under övergången från feodalism till kapitalism, sägs det nu att arbetarna under övergången från ”socialism” till kapitalism måste underkasta sig marknaden och att lönen åter ska bli den enda formen av betalning för det nedlagda arbetet.
Till skillnad från förkapitalistiska samhällen fördelas emellertid många andra ”resurser” i en specifik penningform i de sovjetliknande samhällena. En stor del av den ”sociala lönen” tar formen av subventionerade transporter, hälsovård, basvaror och kultur. Det förklarar prisförändringarnas speciellt dramatiska och reaktionära konsekvenser.
Det handlar inte om livegna eller småhantverkare som skall omvandlas till arbetare. De senare finns redan i talrik omfattning och stor koncentration samtidigt som det saknas en betydande borgarklass och ett tillräckligt ansamlat kapital. Men å andra sidan kan världskapitalismen uppväga detta.
Arbetarna, i vilkas namn byråkraterna styrde i decennier, sades vara de skapade värdenas enda källa. De påstods vara det sociala välståndets ägare. Därför är de nya härskarnas stora problem hur de skall rättfärdiga privatiseringarna. En fri tilldelning av andelar är ett populärt svar, vilket återspeglar det faktum att i det folkliga medvetandet tillhör egendomen alla och ingen — och absolut inte byråkratin. Inte heller kan byråkratin överta ägandet genom dekret. Den ”vilda privatisering”, som byråkratin inledningsvis tillgrep för att roffa åt sig, har ofta upphävts eller givits upp formellt.
Detta visar att de gamla östsamhällena också delvis var postkapitalistiska. Detta kan sammanfattas i arbetarnas förvärvade styrka, trots det faktum att makten tagits ifrån dem och att de berövats sina oberoende organisationer. Arbetarklassen har i dag inte en politiskt sammanhängande vision om ett socialistiskt alternativ, men kan ändå bjuda motstånd mot en fullskalig kapitalism.
Det är först när den ekonomiska logikens lagar har förändrats som kapitalismen är återinförd. Det vill säga en genomgripande förändring av styrkeförhållandena i samhället, vilket underkastar arbetarna arbetsmarknaden, förvandlar pengar till kapital som kan investeras i produktionsmedel för att skörda mer värde och gör profiten till kriteriet för investeringar och ledning, även inom den offentliga eller samhällsägda sektorn. Det är inte nödvändigt att alla produktionsmedel privatiseras för att detta skall uppnås eller att den enda rådande logiken är kapitalismens. Men den kapitalistiska logiken måste vara dominerande. Så ser verkligheten inte ut i Östeuropa och före detta Sovjetunionen just nu och den måste inte heller bli sådan.
1 mars 1993 Översättning: Ingemar Sandström Ur: International Viewpoint nr 243 1993