Ur Fjärde Internationalen 3-1991
Vi beskådar nu kapitalismens triumftåg. ”Marknadsekonomi” är ett honnörsord i Osteuropa och Sovjetunionen, och betraktas som en räddning undan byråkratisk terror och misshushållning.
Vi kan snart tala om en sovjetisk borgarklass runt de nya ”kooperativen”, som tillsammans med de ”reaktionära” byråkraternas maffia satt in en ny kraft i den centraldirigerade ekonomin — profitjakten.
Kommandoekonomins oförmåga att utveckla konsumtionsvaruindustri och tjänsteproduktion, saktade av tillväxten. Stagnationen fördjupas nu i en ren kollaps när den gryende kapitalismen utmanar den förstenade statsekonomin om herraväldet.
Kapitalister och borgerliga politiker i Väst behöver knappast anstränga sig alls för att ta poäng på marknadsvinden från öst. ”Socialism” hotar degraderas till att vara en släkting till stalinism och byråkrati. Inte bara planekonomi, utan även gamla vanliga ”regleringar” ses som oroväckande steg mot kommunistisk diktatur och ekonomisk ineffektivitet. Axregleringar och privatiseringar, som vi tidigare förknippat med Thatcher och Reagan, är nu på tal även hos svensk socialdemokrati — välfärdsstatens konstruktörer.
Ekonomer och journalister spär på denna indirekta hyllning av kapitalismen som garanti för välstånd, frihet och demokrati. Det sker genom en identifiering av kapitalism med marknadsekonomi och en glorifiering av marknadsekonomin genom marknadsmyten. Många uppenbara sanningar trängs undan till förmån för borgerligt testuggande. Det är nödvändigt att repetera de gamla sanningarna, både för att förstå verkligheten och motstå det ideologiska bombardemanget.
Ett uppenbart misslyckande för marknadsekonomin är Tredje världens fattigdom. Det finns många orsaker till hur fattigdom kan uppstå. Flera av dessa orsaker kan grupperas under rubriken ”hur rikedom på det ena stället leder till fattigdom på det andra”.
Här ska två av dessa orsaker beskrivas:
* Utslagning av andra länders produktion genom utrikeshandel;
* Ekonomisk strypning genom skuldbörda.
En industrikapitalist kan slå ut sin konkurrent genom att sänka kostnaderna. Genom hög produktivitet kan kostnaderna per vara reduceras. Om kostnaderna sänks med 2 kronor kan den enskilde företagaren sänka priset med 1 krona och ändå öka vinsten med 1 krona.
Han kan också sänka priset med 2 kronor, och då öka vinsten kvantitativt genom att sälja fler varor, och när konkurrenterna är utslagna låta bli att sänka priset i takt med kostnaderna därefter.
Varan kan säljas till ett lägre pris än priset för samma vara med traditionell tillverkning i ett annat land. Den industriella tillverkningen i det första landet kan ersätta hemarbete eller slå ut lågproduktiv industri i det andra. Det gäller t ex textilproduktion som slår ut hemsömnad eller hantverksmässig produktion.[1]
Det klassiska exemplet är England vars industrialisering snurrade kring bomull. Det var främst spånaden (att spinna bomull) som mekaniserades. Råvaran importerades från Amerika, vilket förstärkte det slaveri som utnyttjades på plantagerna. Textilierna såldes över stora delar av världen.
P g a den kontinentalblockad som Frankrike utsatte England för, drevs behovet av nya marknader fram i form av kolonisering. En av de mest framgångsrika erövringarna var Indien, vars inhemska textilhantverk sköts i sank. Länder i Asien och Amerika hade förstås låg köpkraft per individ. Men sammantagna räckte de mer än väl för engelsk bomullsindustri, vars ägare gjorde enorma vinster.[2]
Producenten i det ena landet kan alltså slå ut konkurrenten i det andra. Detta händer också mellan utvecklade länder. Men här finns flera utvecklade branscher. Om en slås ut finns andra att stå på. Hela landet slås inte ut.
Men om landet ifråga är ensidigt i sin industriella inriktning, blir industribasen bräcklig och kan falla för trycket utifrån. Därmed kan hela ekonomin fastna halvvägs till det moderna samhället, beroende i sin konsumtion av de billiga varorna introducerade via världsmarknaden men oförmögna att producera självständigt.
Tendensen till utslagning av svaga länders industrier förstärks av att den bästa teknologin ofta är dyr eller på andra sätt svåråtkomlig för de länder som hamnar på efterkälken — ”framgång föder framgång”.
Man kan tala om en tröskel för investeringar som blir allt högre ju mer maskiner, byggnader, transportsystem och finansieringen av dem som krävs för att producera på ett konkurrenskraftigt sätt. Dessutom krävs ett teknologiskt och kommersiellt kunnande som kan vara svårt att erhålla, för att inte tala om att utveckla, på egen hand.
Den Första världens försprång bygger i stor utsträckning på att man befinner sig på andra sidan denna tröskel. Teknologi utvecklas dels i växelverkan mellan maskinindustri och de industrier som ska använda maskinerna i sin produktion. Uppfinningar ger stimulans från maskintillverkaren till producenten av andra varor. Ökad försäljning för den senare, höjer efterfrågan på nya maskiner för att utnyttja långa serier m m.
Teknologi utvecklas dels genom ”forskning och utveckling”, d v s försök att hitta nya varor som kan finna en ny marknad.
Nya varor har den fördelen att det är få länder som tillverkar dem, och efterfrågan på dem stiger snabbare än inkomsten. Det är också typiskt för nya varor att de snabbt sjunker i pris, p g a utnyttjandet av stordriftsfördelar när efterfrågan ökar.
Det gällde inte bara bomullstyger på 1800-talet, utan också t ex persondatorer under det senaste decenniet. Jordbruksprodukter däremot har många tillverkare. Dessutom stiger inte livsmedelskonsumtionen med inkomsterna, utan sjunker tvärtom.
De fattiga länderna, inriktade på vissa jordbruksprodukter och vissa råvaror, blir beroende av de rika ländernas import och därmed av dessas ekonomiska konjunkturer. De hinner inte med i produktutvecklingen av nya expansiva varor. När de tar över industriproduktion från industriländerna handlar det uteslutande om ”gamla” varor, där låga löner kan konkurrera med hög produktivitet. Men låga löner är i sig en hämsko för den inhemska efterfrågan.
Det finns dock flera orsaker till varför ett land är fattigt. De traditionella, förkapitalistiska produktionsformerna medger inte den masskonsumtion som västvärlden vant sig vid.
Vägen till modernisering kan också stoppas av kolonisering. När privategendom av mark och inrikeshandel med jordbruksprodukter införs av kolonialmakten, bryts den traditionella bystrukturen ned.
Men det behöver inte betyda att det nya effektiva jordbruket införs. Landet drabbas då av det sämsta av två världar, vilket var Indiens öde under Englands herravälde.
En annan orsak, från vår tid, är den ökade skuldbörda som tynger ned de redan underutvecklade länderna i Afrika och Latinamerika, och länderna i Östeuropa.
Kreditgivningen ökade markant till dessa länder 1973-82. Det berodde dels på en ny inställning från de västerländska bankernas sida, och dels på oljeprishöjningarna som gav oljeländerna stora inkomster förvarade på de västerländska bankernas konton.
Tidigare hade bankerna varit restriktiva i sin utlåning. De följde en tumregel som sade att man bara skulle låna ut pengar till folk som var så rika att de egentligen inte behövde låna.
Under 70-talet ändrades denna inställning till en liberalare inriktning. Samtidigt ökade inflödet av utlåningsbart kapital från oljeländerna. Bankerna, som tjänar pengar på att låna ut pengar, hade alltså stora summor till hands. Kreditflödena till u-länderna blev gigantiska.
1982 meddelade Mexiko att man inte längre klarade av sina betalningsåtaganden. 1973 hade många internationella storbanker samtidigt börjat låna ut pengar. 1982 stängde man samtidigt av kreditkranen.
Men skulderna fortsatte öka. Räntorna på lånen blev högre. Dessa räntesummor gjorde att skulderna fortsatte öka trots att kreditgivningen ströps. Det internationella ränteläget höjdes p g a att USA började föra en anti-inflationspolitik, vilket innebar att tillgången på pengar hölls nere. Knapphet på pengar gör att priset på pengar, d v s räntan, stiger. För det andra inträdde en lågkonjunktur. Råvarupriserna sjönk, d v s de priser som styr de fattiga ländernas inkomster jämfört med de rika.[3] Det är i och för sig inget fel att låna pengar, så länge det går till produktiva investeringar. Men konkurrens mellan penningstinna banker, där var och en ville komma först till kvarn, ledde till lättvindig utlåning.
Ränteläget i ett land som dominerar världsekonomin, hade avgörande konsekvenser för de skuldsatta länderna. Världsmarknaden — ”den fria handeln” missgynnade de fattiga länderna i lågkonjunkturen.
Den Andra världen, har försökt skydda sig från utslagningen på världsmarknaden genom att dra sig undan den (ett annat sätt är protektionism). Man kan se sovjetisk, byråkratisk industrialisering som ett sätt att forcera en modernisering av samhället. Man försökte ta ett snabbt steg i utvecklingen, skyddad från världsmarknaden.
I en begränsad omfattning lyckades det. Men det går inte att kommendera fram nydaningar — uppfinningar och innovationer — och det går inte att central-planera konsument- och kundnära produktion av varor och tjänster. Det fanns inget utrymme för konkurrenskraftig kreativitet i ett samhälle under terror. Inte bara för att besluten togs centralt, utan också för att miljontals människor dödades i Stalins utrensningar och för att kollektiviseringen av jordbruket genomfördes som ett tvång ovanifrån.
Men en kvantitativ utbyggnad av tung industri kunde genomföras i ett samhälle utan borgarklass. Den byråkratiska vägen kunde ”komma ikapp” i det avseendet, men knappast i nivå och absolut inte ”förbi”.
Vissa länder i Afrika och Asien har tidigare sökt stöd hos Sovjetblocket. Dessa länder utnyttjade då uppdelningen i två ”intressesfärer” för att uppnå goda handelsförbindelser, teknisk hjälp och dylikt.
De kunde alltså välja bort världsmarknaden, i syfte att skapa lugnare ekonomiska förutsättningar. Denna valmöjlighet har nu gått förlorad, i och med att det kalla kriget avbrutits.
Ett annat sätt att skydda sig från världsmarknaden är protektionism (Indien är ett exempel på det). Men protektionism har använts av alla länder vid någon tidpunkt och i något fall. Rent allmänt kan man säga att det är det starkare landet som förespråkar frihandel, medan det svagare undviker den.
Den svenska jordbruksregleringen är ett exempel på skydd från världsmarknaden. Den stöds av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet (som i andra sammanhang pratar sig varma för avreglering) av den mycket enkla anledningen att tongivande personer i jordbruksfrågor i dessa partier är bönder. De vet att slopandet av gränsskyddet skulle slå ut olönsamma jordbruk, vilket riskerar att drabba dem själva eller den grupp de företräder.[4]
Att dra sig undan internationell konkurrens kan därför ses som ett skydd mot världsmarknaden. Men det innebär också risker. Den internationella konkurrensen innebär en press på företagen att effektivisera produktionen. Utan denna press kan jakten på kostnadsminimering förslappas. Socialism i ett land är därför inte möjlig.[5]
När nu Östeuropa dras in i världsmarknaden, slås omedelbart den efterblivna tekniken ut. Arbetslöshet uppstår.[6] För att ta sig över tröskeln måste man återigen låna pengar, eller sälja ut t ex Skoda till Volkswagen för att få tillgång till bästa teknik inom landet.
”Tillgång till” är här verkligen värda sina citationstecken. Det är stor risk, att Tjeckoslovakien och de andra länderna blir beroende. Regeringarna hamnar i händerna på utländskt kapital. Vart skulle de annars vända sig? Deras manöverutrymme kommer att hänga på splittringen mellan länderna inom den Första världen.
Sammanfattningsvis kan vi säga att världsmarknaden är både farlig och ofrånkomlig. Kostnadsminimering och konkurrens gör den till arena med vinnare och förlorare, ett system för utslagning i den globala (genomsnittliga) stegringen av produktiviteten.
Det är fullt rationellt av de svagare att försöka försvara sig. Det är inte en fråga om en anti-liberal konspiration, som marknadsanhängarna tycks tro.[7] Varför finns regleringar även i de mest liberala länderna? Därför att det finns gruppintressen, och därför att dessa gruppintressen förändras över tiden.
Frihandelsvännen kan bli protektionist eller patriot när de egna behoven så påkallar. Men det är också rationellt från nationell synpunkt att skydda landet från utslagning. Om det görs tillfälligt för att bygga upp en egen effektiv produktion. Det går inte att för alltid avskärma sig från världsmarknaden. Trycket från de billiga utländska varorna kommer förr eller senare att göra sig gällande.
Under andra halvan av 1800-talet genomfördes en marknadsmytologisk revolution av ekonomisk teori. Hos klassikerna hade arbetsvärdeteori varit det vanliga tänkesättet. Nu kom den subjektiva värdeläran att ta över. Nyttobegreppet stod i centrum. Föreställningen om ”perfekt konkurrens” blev utgångspunkten för ekonomiskt tänkande.
Med perfekt konkurrens menas att antalet säljare och köpare måste vara så stort att ingen kan påverka priset. Inga säljare och inga köpare får samarbeta med varandra. Konsumenterna måste ha fullständig information om marknaden. Företag ska fritt och snabbt kunna ta sig in i och ut ur marknaderna. Alla anpassningar ska gå snabbt och smärtfritt (producentens omställning av produktionen när efterfrågan ändras, konsumentens val av varor när priserna ändras).
I en ren konkurrensekonomi är konsumenten kung! Konsumenten, å sin sida, drivs av att maximera sin nytta. Vinst-maximerande företag drivs av sina egoistiska intressen att sänka sina kostnader för att klara sig i konkurrensen.
En annan viktig del av det neoklassiska fundamentet är prisbildningen. Anta att vi har en auktion. På ena sidan sitter säljarna (utbudet) och på den andra köparna (efterfrågan). Auktionsförrättaren ropar först ut ett pris på måfå för en given kvantitet av varan i fråga. Köparna är nöjda men säljarna vill höja priset. Förrättaren gör ett nytt försök, med ett högre pris. Nu blir köparna missnöjda och säljarna nöjda. Tredje gången ropar förrättaren ut ett pris någonstans emellan de tidigare buden, och fortsätter så den trevande budgivningen tills jämvikt uppstått mellan utbud och efterfrågan.
När den neoklassiske ekonomen betraktar verkligheten, görs jämförelsen med denna bild av en självreglerande marknadsekonomi. Modellen saknar stat. En ren marknadsekonomi klarar sig utan den. Alla statliga ingripanden i ekonomin är i princip störande. De måste i varje enskilt fall särskilt motiveras med ett marknadsmisslyckande.
Denna idealisering av marknadsekonomin, som jag kallar marknadsmyten, är ett tema som återkommer hos västvärldens ekonomer och politiker när löntagarna ska varnas för socialismens faror. ”Socialism” är nämligen allt statligt. I nu varande ideologiska klimat tenderar dessutom allt som inte är ”reglerat” att definieras som ”marknad”. Följaktligen innebär avregleringar ökad frihet. Samhället, som bara består av individer (framför allt konsumenter), kan öka sin valfrihet om staten tar bort sin klåfingriga storebrorshand från den Stora Samordnaren — marknaden.
Om någon verksamhet bedrivs utan att produkten eller tjänsten marknadsförs (såsom offentlig sjukvård), liknas den vid ”kommandoplanering”. Här har ju inte konsumenten röstat med plånboken. Verksamheten styrs av ”politiska beslut” utan att kunderna tillfrågats.
Alltså är det i princip som i Sovjetunionen. Blandekonomin befinner sig då på en glidande skala mellan marknad och socialism, mellan valfrihet och kommando. Om regleringarna blir fler, om antalet sysselsatta i offentlig sektor ökar eller skattetrycket höjs, minskar marknaden och valfriheten. Så går visan. Variationerna på temat kan drivas i all oändlighet.
Alla som läser nationalekonomi lär sig det neoklassiska fundamentet. När ekonomer påtalar behovet av ökad konkurrens och avregleringar, stimuleras inlärda tankemönster för hur en ”ren” ekonomi fungerar, långt in i både forskarrum och kanslihus. Det är som att få den gamla läxan repeterad.
Detta fundament i dominerande ekonomisk teori är blind för marknadsekonomins förlorare. Det ser inte utslagningen av svagare länders produktion (det ser bara vinster av att länderna specialiserar sig på olika produkter). Det ser inte skadorna på naturen eller att konkurrens leder till arbetslöshet som i sin tur har ett pris. Det ser inte att jakten på kostnadseffektivitet också har sitt pris, i form av dålig arbetsmiljö, utarmat arbete eller lönenedpressningar. Det ser inte ens att den viktigaste faktorn bakom kostnadssänkningar och ökad produktivitet är stordriftsfördelar och planering inom företaget, utan stirrar sig helt blind på konkurrensen. Det begriper inte att viss konsumtion är kollektiv till sin karaktär, så att den enskilde konsumentens val är beroende av vad alla andra gör (t ex bilism i städer).
Man är också blind för den ojämna inkomstfördelningen. När vi ”röstar med plånboken” är låginkomsttagarens röst mindre värd än höginkomsttagarens. ”Efterfrågan” är därför inte ett rättvisande uttryck för behov, utan ett slags graderad rösträtt.
Med andra ord: Om den neoklassiske ekonomen vill att efterfrågan ska uttrycka alla behov (som går att uttrycka med pengar) borde han kräva absolut jämn inkomstfördelning.
Det neoklassikern är blind för, är också det som kan (men inte nödvändigtvis måste) motivera regleringar. Att planera en ekonomi är en fråga om att styra en stor mängd enskilda beslut i en önskvärd inriktning. Lämnade åt sig själva kan de enskilda besluten ge upphov till ett icke önskvärt slutresultat. Man måste därför planera via marknaden, dvs reglera.
Tabell 1. Fyra mått på den offentliga sektorns storlek. Procent.
| 1950 | 1960 | 1970 | 1980 | 1988 | |
| Utgifter | (14) | (19) | 37 | 41 | 35 |
| Utgifter + transfereringar | 46 | 64 | 60 | ||
| Produktion | 9 | 12 | 18 | 25 | 21 |
| Arbetstimmar | 8 | 11 | 19 | 27 | 28 |
Källor: SCB: N 10 SM 8901; N 10 SM 8501; Statistisk årsbok 1975.
Anm: Utgifter = offentlig konsumtion plus offentliga investeringar som andel av bruttonationalprodukten till marknadspris i löpande värden. 1950 och 1960 endast offentlig konsumtion. För 1988 ny indelning där statliga och kommunala bolag inte kan separeras från privata vad gäller investeringar. Skillnaden kan uppskattas till cirka 2 procentenheter, vilka har adderats till uppgifterna för 1985 och 1988.
Produktion = förädlingsvärde i löpande priser för ”offentliga myndigheter” som andel av summerade förädlingsvärden från hela ekonomin (alltså inte officiell BNP).
Arbetstimmar= arbetade timmar hos offentliga arbetsgivare som andel av totala antalet arbetade timmar.
Ett ständigt återkommande angreppsmål för många ekonomer och borgerliga politiker är den offentliga sektorn. Den beskylls för att vara för stor, ineffektiv och parasitär.
Ett av de argument som tillgrips är att mäta den offentliga sektorn på ett sätt som gör den extra stor. När SAF anger dess storlek räknar man in transfereringarna, d v s olika inkomstöverföringar mellan befolkningsgrupper (pensioner, sjukersättningar, arbetslöshetsunderstöd, barnbidrag, m m) och räntor på statsskulden. Men inkomstöverföringar är pengar som rinner genom de offentliga kassakistorna, och kommer alltså tillbaka till hushållen igen. Här gör man sig skyldig till dubbelräkning, om man sätter transfereringarna i relation till BNP. Den offentliga sektorn kan därför utgöra mer än 100 procent av ekonomin.[8]
Tabellen ovan visar att skillnaden mellan SAFs mått (rad 2) och utgiftsmåttet (rad 1) är betydande. Transfereringsmåttet är vilseledande och valt av ideologiska skäl.
Det kan komma att spela en del spratt om arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen. ”Den offentliga sektorn” kan i ett penndrag minska, trots att sjukersättningar fortfarande betalas. Det spelar naturligtvis roll om arbetsgivaren eller sjukkassan betalar ut ersättningen. Men man kan inte jämföra omfördelning av rikedom med produktion av rikedom.
Rad 3 och 4 i tabellen är de mest relevanta när man vill göra jämförelser med andra näringsgrenar. Där räknas inte investeringar till näringsgrenen i fråga utan faller i stor utsträckning under en speciell näringsgren kallad byggnadsverksamhet. Ska man jämföra, ska man jämföra lika med lika.
I nationalräkenskapernas produktionssida avger varje näringsgren sitt bidrag till BNP, kallat ”förädlingsvärde”. Men eftersom den offentliga produktionen inte marknadsförs i meningen värdesätts av utbud och efterfrågan, haltar ändå jämförelsen.
Den offentliga sektorns förädlingsvärde definieras därför som dess lönekostnader plus kapitalförslitning. Det skulle tyda på en underskattning. Å andra sidan förutsätter de svenska nationalräkenskaperna, till skillnad från andra länder, att produktiviteten är noll i offentlig sektor. Det kan tänkas innebära en överskattning. Ett stabilare mått är därför andelen arbetstimmar. Som tabellen visar har de legat ganska nära förädlingsvärdesandelen. Under 80-talet har de båda måtten dock skilt sig åt, antagligen därför att lönerna halkat efter jämfört med andra sektorer.
Med det samhällsklimat som råder nu finns det anledning tro att den offentliga sektorn kommer att minska. Det leder till att ekonomin blir mer konjunkturkänslig. Skattefinansierad verksamhet har stabiliserat kapitalismen. Den utjämnar konjunkturer men är avhängig den underliggande produktiva ekonomins förmåga a tt betala skatter vid konstant skatteuttag, d v s den är avhängig tillväxten i varuproduktionen.
Eftersom denna tillväxt saktat av måste också den offentliga sektorn sakta av i utbyggnad. Men det som händer just nu i Sverige är att skattetrycket sänks och de offentliga tjänsterna beskärs. Arbetslösheten i en lågkonjunktur kan då inte sugas upp i offentlig verksamhet.
De ökade utgifterna för de arbetslösa kommer att tära på a-kassor, socialbidrag och andra trygghetsnät, som då blir föremål för besparingar när skatterna inte kan höjas.
När då fler blir fattiga accentueras kapitalismens lågkonjunkturer eftersom köpkraften försämras. P g a att ATP-systemet är i kris, börjar allt fler människor skaffa sig privata pensionsförsäkringar. Om man fortsätter göra det i framtiden, kommer det spontana botemedlet mot lågkonjunktur – att löntagarna minskar sitt sparande – också att begränsas.
Det sägs att offentlig sektor är ineffektiv. ”Den behöver inte effektivisera verksamheten, sänka kostnaderna -det är bara att höja skatten”. Men detta bygger på antaganden.
Något empiriskt bevis finns inte, eftersom mått på produktiviteten i offentlig sektor saknas. Det saknas också för banker, försäkringsbolag och fastighetsförvaltning, där sysselsättningen ökade snabbare 1985-88 än i offentlig sektor (procentuellt sett). Man kan inte ta för givet att privat tjänstesektor är kostnadsminimerande. Den kan lika gärna vara intäktsmaximerande vid given kostnad. Service är kundanpassad verksamhet på ett helt annat sätt än vad industriproduktion kan vara.
Även om kostnadspress skulle finnas, glömmer man bort att många tjänster inte kan eller ska produktivitetshöjas. Att höja antalet elever per lärare, barn per förskollärare eller patienter per sjukvårdspersonal, kan mätas som ökad produktivitet, men kan likaväl vara ett uttryck för sänkt kvalitet i verksamheten.
Många tjänster är sådana att de ska ta tid. Det är inte ”effektivt” att den som jobbar i hemtjänsten drar över pensionärens lägenhet med dammsugaren i en kvart, för att sedan rusa vidare till nästa ”kund”.
Det är heller inget bra mått på effektiviteten att räkna sidantalet i publicerade rapporter från en universitetsinstitution. Kvaliteten och ändamålet för verksamheten spelar en mycket större roll här jämfört med hopsättningen av bildelar.
Å andra sidan måste man känna till vad offentliga tjänster kostar. Det finns en gräns för hur snabbt de kan växa, även när en jämlikhetspolitik förs. Därför kan det vara bra att ha flera effektivitetskriterier: Ett vanligt kostnadsmått, ett mått för alternativkostnader, och ett mått för uppnådda kvalitativa mål.
Att samma sjukvårdstjänst kostar olika mycket på olika sjukhus, kan avhjälpas genom att sprida den effektivaste existerande lösningen.
Förebyggande och uppsökande vård kan öka effektiviteten genom att förhindra svårare sjukdomar som är dyrare att behandla. Högre löner minskar personalomsättningen och höjer kvaliteten.[9] Möjligheter till internutbildning och förkovran och utveckling inom yrket kan höja kreativiteten hos alla anställda, och skulle definitivt innebära en förbättring jämfört med industriarbetet.
Ett problem som är svårare att antyda lösningar till är konsumentstyrningen. Istället för marknaden har det kommit ett förslag om att patienterna ska få välja mellan olika sjukhus.[10] Den lösningen blir dock begränsad till större tätorter där valmöjligheter finns.
Ett är säkert. Minskade inkomstskillnader begränsar utrymmet för privata alternativ att hitta en nisch som kan brytas ut ur den offentliga verksamheten. En annan fördel är att den offentliga sektorn är underställd offentlighetsprincipen, d vs att verksamheten är öppen för insyn och kan granskas av massmedia och andra. Även privata monopol, som inte är utsatta för importkonkurrens, borde underställas offentlighetsprincipen.
Enligt 1985 års Folk- och bostadsräkning var svenska kvinnors förvärvsintensitet nästan lika hög som männens. Ungefär 8 av 10 har eget jobb. 1945 hade 3 av 10 kvinnor jobb.
Utan att negligera betydelsen av deltids-och dubbelarbete och lägre ställning på arbetsplatserna, har ändå det ökade förvärvsarbetet inneburit en revolution. Självständigheten och självrespekten har ökat för kvinnorna. Möjligheten att träda ur äktenskapet bröt upp traditionella relationer mellan män och kvinnor.
När beroendet av familjeförsörjaren bröts, kunde också det som doldes bakom hemmafru familjens fasad börja avslöjas. Där fanns inte bara underbetalt omsorgsarbete, utan också en underordning som i värsta fall kunde ta formen av hustrumisshandel och incest. Det behövde inte betyda att familjen skulle avskaffas, men väl att den behövde rensas och öppnas.
Strängt taget innebär anpassningen till EGs skattetryck att den manlige löntagaren då slipper betala sin hustrus lön.
Om man kan flytta tillbaka omsorgen om äldre, sjuka, utslagna och barn till hemmet, kan en stor del av offentlig verksamhet läggas ned och därmed skatterna sänkas. Höginkomsttagare kan lösa sin egen omsorg genom att köpa verksamhet i privat regi, anställa dagmammor mm. Arbetarhustrun får sköta hemmet försörjd och beroende av mannen, och får kanske utöka familjeinkomsten som hemhjälp i de rika familjerna. Men mycket service går förstås förlorad. Åldringar och alkoholister hamnar på undantag, i rena nödhjälpen.
Förhoppningsvis har jämställdheten vuxit sig såpass fast att kvinnorna inte finner sig i att bli obetald arbetskraft. Men skattesänkning är steg den riktningen. Det är ingen tillfällighet att det i skattereformens USA nu finns 33 miljoner personer under fattigdomsstrecket och 1,5 miljoner miljonärer.[11]
Den svenska skattereformen ska till stor del finansieras med höjd eller breddad moms. Urgröpningen av offentlig sektor skulle då bli måttlig. Men även momsnivån är lägre i EG. Ska konkurrensen ske på lika villkor, och om allt ska kunna ”flyta fritt” över gränserna, då måste också momsen anpassas.
Gissningsvis kommer detta att tvinga fram höjda avgifter, vilket tillsammans med sänkt progressivitet i skattesystemet kommer att öka klyftorna inom landet. Därmed rycker de privata alternativen till offentlig service närmare.
Socialdemokratisk reformpolitik är beroende av ekonomisk tillväxt. Den undviker att ta från någon, utan vill omfördela nytillskottet på jämlikare sätt. ”En sådan fördelningsstrategi står och faller med den ekonomiska tillväxten”.[12] Man kan säga att socialdemokratins ledstjärna har varit att ”kapitalismen är effektiv men orättvis”, dvs kapitalister behövs för att öka kakan och reformister behövs för dela den rättvist.
Det som är avgörande för reformutrymmet är produktiviteten. Om produktiviteten ökar i tillverkningen av vara A kan arbetskraft flyttas över till annan verksamhet. Samtidigt blir vara A billigare jämfört med andra varor. Den lämnar då utrymme för konsumtion av andra produkter. En del av det utrymmet kan beskattas och komma tillbaka i form av kollektiv konsumtion.
Varuproduktion kan lättare produktivitetshöjas än tjänsteproduktion. Då stiger tjänsternas priser jämfört med varornas. När folkets inkomster stiger efterfrågar de mer och mer tjänster. Därför ökar mängden producerade tjänster snabbare än mängden producerade varor. Mängden tjänster ökade med 4,3 procent per år 1950-88, medan mängden varor ökade med 3,2 procent per år. Samtidigt ökade produktiviteten i varuproduktionen med 4,7 procent per år, mot bara 2,7 procent per år i tjänsteproduktionen.
Diagram 1. Varu- och tjänsteproduktion 1950-1988.
Källor: SCB: SM N 1975:98; N 10 SM 8501; N 10 SM 8901.
Anm: Punkterna anger värden för vart femte år 1950-85, och dessutom 1988. Med varuproduktion menas jordbruk, gruvor, industri, energi/värme/vatten och byggande. Med tjänsteproduktion menas handel/hotell/restaurang, kommunikationer, bank /försäkring/ fastighetsförvaltning/ uppdrag, övriga tjänster och offentliga myndigheter. Med produktion menas löpande förädlingsvärde uttryckt i 1968 års penningvärde (alltså inte volymer) i miljarder kronor.
Diagram 1 visar ett slutresultat av produktion, produktivitet och priser för varor och tjänster med avdrag för inflationen. Den avtagande efterfrågan på varor och varuproduktionens långsammare prisutveckling jämfört med tjänsterna, gjorde att varusektorn minskade både vad gäller andelen arbetstimmar och andelen produktion till rådande relativpriser.
Så länge ökningen i produktivitet i varuproduktionen är tillräckligt snabb, leder detta inte till några problem. Men det ställs allt högre produktivitetskrav på varusektorn. Ju mindre den är desto snabbare produktivitetsökning krävs av den för att klara av en konstant ökning av tjänsteproduktionen.
Dessutom är det lättare att höja produktiviteten i tillverkningen av nya varor eller varor med stark efterfrågeökning. Men några sådana varor har inte kommit de senaste decennierna (i stil med personbilar, plastprodukter och trevånings bostadshus). Produktivitetsökningen har också avtagit efter 1975. Den var särskilt låg 1985-88 — den lägsta sedan kriget.
Både förskjutningen från varor till tjänster och varuproduktionens egna problem, leder till att tillväxten avtar. När den gör det, när ”kakan” växer långsammare, måste konsumtionsökningen avta. Skatterna blir tyngre, och lönerna hotas att klämmas mellan skatt och vinst. Det är detta som ligger bakom reformismens kris, den reformism som vill skapa rättvisa genom att fördela ökningen rättvist. Reformutrymmet har gått förlorat.
Fördelningen och fördelningspolitiken blir därför viktigare. Socialdemokratisk politik på 80-talet är delvisen fortsättning på ”rekordårens” politik. Den undviker konflikt med storkapitalet och den försöker återskapa det förlorade reformutrymmet genom olika ekonomisk-politiska manipulationer.
Inställningen till industrikapitalismen som en tillväxtmaskin har funnits hela tiden. Så länge produktivitet, inkomster och skatter steg, kunde den inställningen kombineras med en antikapitalistisk retorik, åtminstone för socialdemokratins bas.
Men när tillväxten avtar, och satsningen på ”tillväxtmaskinen” intensifieras, ja då kommer den kapitalistiska sidan av reformismen fram i skarpare drag. Det är framför allt Kjell-Olof Feldt som fört denna ”sista strid” för socialdemokraterna.[13]
Men de medel som användes i den ekonomiska politiken under 80-talet skiljde sig från tidigare perioder. Förr fanns den ”solidariska lönepolitiken”. Den innebar att lönerna inte skulle sättas efter det enskilda företagets bärkraft. Det skulle leda till att svagare företag, de med låg lönsamhet, skulle slås ut. På så vis kunde man kombinera låglönesatsningar, ökade löner och ökad produktivitet. Här driver man kapitalisterna framför sig genom prisökningar, man tvingar dem att effektivisera.
Men när socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982 genomfördes en devalvering på 16 procent. Detta är ett slags gränsskydd mot internationell konkurrens, en reglering om man så vill. Dessutom inträffade en lågkonjunktur med botten 1983. Devalvering och arbetslöshet gjorde att vinsterna sköt i höjden. (Se diagram 2.)
Det blev en ”drivhuseffekt”, en förslappning av kapitalistens historiska roll — kostnadsminimerarens. Med den högkonjunktur som följde stimulerades den typ av kapitalistiskt beteende som inte är nyttig ur tillväxtsynpunkt, nämligen spekulationen.
Man kan skilja på vinst och ränta. Det förra är en vinst som uppstår mellan försäljningspris och kostnader. Så länge det finns konkurrens tvingas då kapitalisten att sänka kostnaderna för att maximera vinsten. Ränta, däremot, är en vinst från ren prisstegring, dvs utan risk och utan ansträngning att sänka kostnaderna. Räntor kan uppstå på fastigheter, värdepapper och valutor, men kan också uppstå hos industriföretaget vid monopol- och patent-situationer.
Diagram 2. Vinstandelen i tillverkningsindustrin 1950-88. Procent.
Källor: Se diagram 1.
Till råga på allt sjönk oljepriserna efter 1985. Den jakt på kostnader som skulle ha uppstått pga högkonjunkturens arbetskraftsbrist och löneglidning, förslappades. Det var som om svenskt kapital fått en stor subvention till skänks.
Ska man skjuta kapitalisten framför sig för att krama ur honom tillväxt, måste hans profiter klämmas. Hans priser bör kontrolleras om konkurrensen inte klarar av det, och de priser på arbetskraft och energi han möter bör stiga. Framför allt ska hans roll som räntetagare stäckas. Annars smiter han från sitt samhällsansvar. Hans gnäll på den offentliga sektorn har varit ett sätt att vända bort blicken från de problem han ska handskas med.
Ett grundläggande problem för industrin är att några nya, expansiva varor inte sett dagens ljus. Det har dock sen länge funnits ganska uppenbara möjligheter att förnya industrins varusortiment, något som regeringen skulle ha kunnat stimulera.
Enligt folkomröstningen 1980 skulle kärnkraften avvecklas. Det betyder att den måste ersättas med något annat. Ingen större fantasi krävs för att inse att skapandet av produkter som utvinner kraft ur förnyelsebara energikällor har en enorm potentiell marknad. Det som behövdes var forskning och experiment med de prototyper som redan presenterats, kombinerat med sådana höjningar av olje- och elskatter som stimulerade övergång till renare energiformer.
Det andra området är miljövänliga bilar. Trots att detta land är utrustat med inte mindre än två bilföretag, och därtill en retoriskt allt grönare socialdemokrati, är utvecklingen på detta fält trög och underordnad inriktningen på prestigevagnar.
Volvo, SAAB och regeringen skulle ha kunnat ”slå ett slag” för både svensk ekonomi (inklusive exporten) och för miljön. En ren bil är ett minst lika bra försäljningsargument som en säker eller lyxig bil.
Ett annat problem som borde ha tacklats är den hierarkiska arbetsorganisationen och det utarmade arbetet på många industriarbetsplatser. Inom det kapitalistiska industriföretaget lever fortfarande den tayloristiska kommandoekonomin kvar. När arbetslösheten är låg, flyr ungdomarna dessa jobb. Kan man välja, väljer man bort sådana jobb som är utformade för en robot i människokropp.
Taylorismen bygger på antagandet att arbetaren inte vill arbeta, att han bara vill smita. Därför kontrolleras varje rörelse och varje toalettbesök. Här kan industrin lära av service-företagen. I SAS har man satt de anställdas eget ansvar, egna initiativ och egen förmåga att ta beslut, i centrum. Det är visserligen ingen demokratisk idyll — Jan Carlzon är uttryckligen despot — men SAS var framgångsrikt och personalen trivdes. De anställdas kreativitet är en försummad potential, inte bara i industrin.[14]
Kritiken som anförts här går ut på att kapitalister och reformister skulle ha kunnat göra saker och ting bättre än vad som faktiskt skedde under 80-talet. Men man kommer naturligtvis inte från det grundläggande problemet med varuproduktionens minskade tyngd och tjänsteproduktionens svagare produktivitet. Det kan ingen komma ifrån.
Problemet innebär att konsumtionen måste anpassas till tillväxten, dvs ökningstakten måste sjunka för att på lång sikt stanna. Den senaste skattereformen kan ”lösa” problemet genom att sänka skatterna. Reformens finansiering genom momsbreddning kommer antagligen att urgröpas genom EG-anpassning. Denna urgröpning kan i sin tur bara finansieras genom nedskärningar av offentlig sektor.
Det går inte att effektivisera undervisning, sjukvård, mm i den takt som skattesänkarna vill. Skattereformen förfelar också sitt syfte att öka tillväxten. Eftersom marginalskatterna sänks kommer höginkomsttagarna att tjäna mest. Deras konsumtion är i större utsträckning inriktad på tjänster än andras.
Det finns tunga globala skäl till varför västvärldens konsumtion måste dämpas. Den levnadsstandard vi har måste förr eller senare spridas till jordens fattiga. Det är högst otroligt att naturen tål den påfrestningen. Om indier och kineser skulle nöja sig med bara halva den biltäthet som amerikanarna har, skulle ändå den energi som krävs för att tillverka och köra dessa bilar, bli av gigantiska mått. Materiell standard inskränker sig ju inte till bilar, och miljöproblemen i västvärlden är redan stora.
I själva verket är västvärlden befolkning indragen i ett ekorrhjul av ständig tillväxt och konsumtionsökning. Kapitalismen triumftåg ligger just i att den erbjuder folk mer att konsumera. Ide länd er där den gör det är den stark, och kan till och med kosta på sig demokratiska former.
I ett längre historiskt perspektiv kan man säga att kapitalismen är till för att resa mänskligheten ur knappheten. Men hos oss är den redan övervunnen. När naturen förstörs undergrävs mänsklighetens existens överhuvud taget. På något sätt måste mänskligheten ta sig ur ekorrhjulet.
Socialismen som idéströmning har haft fattigdomens avskaffande på programmet. Det är naturligt eftersom den var utbredd även i vår del av världen för inte så många generationer sedan. Men det har inte bara varit fråga om löner och levnadsstandard. Det har också funnits idéer om människans kulturella behov, behov av att skapa, att utveckla sina slumrande talanger. Då ses människan inte bara som en konsument, utan främst som en aktiv, nyfiken och kreativ varelse. Den människan kan inte väckas till liv (eller skapas om man så vill) genom ökad konsumtion.
Det finns en tendens hos kapitalismen att befrämja produktionsökning framför ökning av fritiden. Vinsten kan ökas inte bara per producerad enhet, utan också genom att producera mer, dvs vinst per vara multiplicerat med antalet varor. När produktiviteten ökar, leder det inte till arbetstidsförkortning utan till produktionsökning.
Den skattereform som Feldt genomfört befrämjar individuell konsumtionsökning genom att frigöra individuell köpkraft. Det ökar inkomstskillnaderna, vilket leder till att en stor del av vård, omsorg och service ransoneras via plånboken förbehålls de som har råd.
Men inkomstskillnaderna genererar i sig själva konsumtionsökning och inflation. Varje yrkesgrupp vill behålla sitt avstånd till andra grupper. Får den lägre gruppen 10 procent, kräver den högre gruppen 10 procent mer just därför att den lägre gruppen fick det. Ju mer tjänsterna ransoneras efter köpkraft, desto viktigare blir det att hålla avståndet. Inkomstens storlek är ett slags kösystem till knappa tjänster. Om den underliggande produktiviteten är svag, blir jakten på en förmånlig plats i kön än viktigare.
Egentligen borde skattereformen gå åt rakt motsatt håll, inte vad gäller det totala skattetrycket men väl dess fördelningsmässiga profil. Inkomstskatterna borde ha högre progressivitet, med den uttryck liga målsättningen om absolut likhet på lång sikt. Maximi- och minimi-inkomster är ett steg på vägen. Det är inte bara rättvist, det är också ekonomiskt effektivt.
Däremot kan man inte ställa i utsikt att full behovstäckning kan skapas genom skattefinansierad verksamhet när den totala produktiviteten avtar. Barn- och äldreomsorg, undervisning mm, måste i större utsträckning klaras av på fritiden (t ex föräldrakooperativa barnstugor). Då krävs förstås arbetstidsförkortning – per dag.[15]
Ulf Adelsohn skriver:
”Utvecklingen har hunnit ikapp regeringen. Den pågående internationaliseringen har tvingat ut den svenska skutan på de sju haven, och fy för den lede vad det blåser. Två små siffror må räcka för att belysa vad som skett. 1981 investerade svenska företag ett par miljarder i EG. 1988 investerades över 30 miljarder ... 1960 sysselsatte svensk tillverkningsindustri 150 000 personer utomlands. I dag är siffran en halv miljon. Ingen regering kan ignorera dessa fakta.”[16]
Detta är sant! Sveriges beroende av utrikeshandel (både export och import) har ökat sedan andra världskriget. Samtidigt har kapitalet koncentrerats. Ju mer avancerad den teknik blir som normalt krävs för att producera konkurrenskraftigt - ju större anläggningar, dyrare maskiner och mer välutbyggt nät av underleverantörer och försäljningsställen desto svårare blir det att etablera nya företag.
I ett land med liten folkmängd finns dessutom en gräns för inhemsk efterfrågan. Stora företag har därför en monopolistisk ställning i Sverige, och utgör en politisk maktfaktor enbart i kraft av sin ekonomiska tyngd. Teknologiska framsteg, stordriftsfördelar och begränsad inhemsk efterfrågan, tvingar företagen ut på världsmarknaden. Där väger de nationellt tunga företagen mycket lättare. Den internationella konkurrensens krav överförs lätt via storföretagen som kan använda utpressning mot den nationella regeringen.
De avgörande besluten för svensk EG-anslutning har redan tagits, t ex ASEAs fusion med Brown-Boveri. Här kan man göra en skillnad mellan transnationella företag (nationell bas plus verksamhet i flera länder) och multinationella företag (obestämd eller multinationellbas). Denna förskjutning var det egentliga beslutet att gå in i EG. Förskjutningen underlättades av regeringens avregleringspolitik på valuta- och kapitalområdena. Detta är Kapitalets internationalism.
Arbetets internationalism finns knappast. Devisen ”arbetarna har inget fädernesland” är djupt felaktig om man tar den som ett konstaterande av faktum. Det är business class som är internationalistisk.
Arbetarna och deras organisationer är tragiskt isolerade i nationella burar. Devisen är inte bara rätt utan också fullständigt nödvändig om vi förstår den normativt, som ett ofrånkomligt mål, som en existens som måste uppnås.
Det finns inga nationella genvägar om Kapitalets internationella makt ska hejdas och brytas. Utan samarbete över gränserna kommer vilken arbetarregering som helst att bli beroende av kapitalets rörelser och världsmarknaden. Utan ett sådant samarbete mellan fackliga och andra organisationer, kommer fred, global välfärd och jämlikhet aldrig att bli verklighet. Världen kunde ha sett annorlunda ut om inte arbetarpartierna vid första världskrigets utbrott, med den tyska socialdemokratin i spetsen, hade stött sina respektive härskande klasser och regeringar. Det brottet har vi betalat mer än nog för. Ett fackligt samarbete över gränserna är en realistisk början.
[1] Se t ex Karl Marx, Kapitalet, första boken, Clarté/Cavefors, s 393-4. Karl Marx & Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, Arbetarkultur, Stockholm, s 32.
[2] Eric Hobsbawn, The Age of Revolution, Abacus, London, 1978, s 42-72.
[3] Stefan de Vylder, ”Skuldbördan” ur Skuldbördan, särtryck från SIDA.
[4] Birgitta Swedenborg, ”Borgerlig intressegruppspolitik”,Dagens Nyheter 31 mars 1991. Det bör väl tilläggas att alla länder skyddar sitt eget jordbruk, även de mest liberala. Med det ovan sagda vill jag inte göra mig till tolk för en avreglering av jordbruket. Det är möjligt att den rådande regleringen är onödig och dyr, men att det borde införas en ny reglering till skydd för giftfri odling och för att undvika onödiga transporter av livsmedel över gränserna.
[5] Se Che Guevaras klara uttalande på den punkten, citerad i Robin Blackburn: ”Fin de siècle: Socialism after the Crash” i New Left Review 185, s 45-46. Denna långa artikel är en mycket läsvärd genomgång av den socialistiska idétraditionen i ljuset av ”kommunismens” fall.
[6] I Östra Tyskland är nu nio procent öppet arbetslösa, och därtill 20 procent dolt arbetslösa (”nolltimmarsvecka”), d v s sammanlagt 29 procent. Dagens Nyheter 7 februari 1991.
[7] Se Karl Polanyi, Den stora omdaningen; Marknadsekonomins uppgång och fall, Arkiv (speciellt kapitel 12). Polanyi, en kristen socialist, tar kål på många marknadsliberala myter. Boken skrevs 1944.
[8] Johan Lybeck, Hur stor är den offentliga sektorn?, Liber, Malmö, 1984, ss 28-30.
[9] Ett positivt exempel är införandet av sex-timmarsdagen i hem tjänsten i Kiruna. Sex timmars arbetsdag med full lön höjde vårdkvaliteten samtidigt som sjukskrivningar och arbetsskador minskade. Dagens Nyheter 2 januari 1991.
[10] Casten von Otter & Richard Saltman, Valfrihet som styrmedel, Arbetslivscentrum, Stockholm, 1990.
[11] Sven Öste i Dagens Nyheter 3 februari 1991.
[12] Sven-Ove Hansson, ”Är socialismen död nu?”, i Tiden nr 61990.
[13] Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar..., Norstedts, 1991.
[14] Christian Berggren, Det nya bilarbetet, Arkiv, 1990; Jan Carlzon, Riv Pyramiderna!, Bonniers, 1990.
[15] Talet om skattereformens ”dynamiska effekter” är nog det mest perversa argumentet för höginkomsttagarnas kontrarevolution. Det framförs i en tid då sysselsättningen har nått bristningsgränsen och då skattesmitningen är satt i system. Det antas att marginalskattesänkningar skall leda till att folk jobbar mer. Men man kan lika gärna anta att de låter blide får ju mer pengar ändå.
[16] Dagens Nyheter 20 december 1990. Se också Antonia Ax:son Johnson och Göran Ennerfeldts artikel i DN 8 december 1990, där de menar att ”marknaden avgör” om Allan Larssons politik skall lyckas eller inte.