Fjärde internationalen 2/1991
I Fjärde Internationalen nummer 1/91 presenterade vi, helt kortfattat och översiktligt, våra avgörande och principiella invändningar mot den nuvarande ”färdriktningen” för Socialistiska Partiet. Närmast föranlett av partiets taktiska (?) syn på årets valcirkus och partiets agerande i denna.
Då många kamrater hört av sig till oss och bett oss att närmare utveckla och precisera våra från partimajoriteten (?) avvikande ståndpunkter, har vi funnit det både angeläget och motiverat att göra detta.
Låt oss inledningsvis konstatera, att de åsikter som här kommer till uttryck är två enskilda medlemmars åsikter, som dock helt - eller åtminstone delvis - delas av en majoritet av medlemmarna och stödmedlemmarna i Småland.
Som vi ser det fokuseras partiets problem både kring taktiska, strategiska och grundläggande ideologiska spörsmål.
Dels, förstås, kring frågan om partiets syn på enhetsproblemens taktik och dess följder för vårt valagerande. Dels kring frågan om partiets ideologiska och programmatiska ”identitet”, och därmed också frågan om våra strategiska och mer långsiktiga ”vägval” i partibygget.
Huruvida vi är och önskar förbli en revolutionärt marxistisk rörelse har vi just aldrig uppfattat som en särskilt kontroversiell eller ifrågasatt ståndpunkt.
Möjligen borde en sådan rörelses positioner och identitet närmare utredas och förklaras efter det östeuropeiska och stalinistiska sammanbrottet.
Både på ”djupet” och ”bredden”. Både inför oss själva, varandra och en bredare publik. Kortfattat: vad är enligt vår mening de utmärkande särdragen för marxismen, som skiljer ut denna från alla andra samhälls- och historieuppfattningar? Hur och varför definierar vi oss som ”revolutionärer” och vad menar vi egentligen med det?
Frågan om vårt (och därmed också världsrörelsen Fjärde Internationalens) förhållande till Lenin, Trotskij och, därmed också ”leninismen” och ”trotskismen”, är dock långt mer problematisk, komplicerad och ifrågasatt än så.
Här handlar det, vad helst vi själva anser om detta, om att förhålla sig till en konkret och speciell period i den ryska arbetarrörelsen och revolutionen, och de - minst sagt - konkreta och ”speciella” följder som det fick för hela världens arbetarrörelse, ja hela idén om det klasslösa, kommunistiska samhället, och det socialistiska övergångssamhället på vägen dit.
Kan vi skilja mellan ”teorin” och ”praktiken”. Kort sagt: kan vår rörelse göras ansvarig för (eller, åtminstone, ideologiskt medansvarig för) Lenins och Trotskijs politiska praktik? Mer konkret:
• Är Lenins, Trotskijs och bolsjevikpartiets obestridliga inskränkningar av mötes-, tryck- och föreningsfriheterna, ja tom åsiktsfriheten, verkligen förenliga med vår egen politiska vision och vårt mål om den proletära demokratin (förstådd som arbetets diktatur över kapitalet; tusenfalt mer demokratisk än kapitalets diktatur över arbetet!)?
• Är vi för eller mot bolsjevikpartiets manipulativa strävan efter politisk kontroll och hegemoni över arbetarråden (sovjeterna) och fabrikskommittéerna?
• Är vi anhängare av eller motståndare till partipolitiskt oberoende och politiskt suveräna proletära maktorgan, t ex arbetarråden och fabrikskommittéerna?
• Stödjer vi Lenins, Trotskijs och bolsjevikpartiets förföljelser av anarkisterna, socialrevolutionärerna, ja t o m den egna partioppositionen?
Om inte är det inte en dag för tidigt att klart och entydigt ta avstånd från dessa idéer och aktioner!
För egen del har vi alltid vinnlagt oss om att presentera partiets politiska visioner som den högsta formen av åsiktsfrihet, och kommer inte tveka ett ögonblick att låna ut vår gamla stencilapparat till någon förvirrad KDS:are som tycker att vi förtalar hans eller hennes himmelrike!
I texter som Vad bör göras och Kommunismen och terrorn formulerade Lenin och Trotskij åtskilliga elitistiska, antidemokratiska och kontrarevolutionära idéer om den socialistiska revolutionen och partiets roll i denna.
Den politiska inspirationen hade de hämtat från de tyska revisionisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein. Dessa hade i sin tur totalt blandat samman de marxistiska begreppen ”klass i sig” och ”klass för sig”, och upphöjt ”marxismen” till en partiideologi.
I Karl Kautskys och Vladimir Lenins föreställningsvärld kunde det då bara finnas ett Parti som ”objektivt tillvaratog arbetarklassens intressen” - vad helst än arbetarklassen själv ansåg om detta!
Den historiska domstol som avgjorde huruvida Partiet verkligen tillvaratog arbetarklassens intressen utgjordes naturligtvis av den ofelbare Ledaren, alternativt den ofelbara Centralkommittén. Revolutionens subjekt, arbetarklassen, hade blivit objektet, och arbetarklassen själv placerad på åskådarplats.
”Ändamålet (försvaret av revolutionen) helgade medlen (terrorn, förföljelserna, undantagslagarna, etc)”, har de flesta leninister/trotskister hittills sökt ursäkta detta med. Som vi ser det kan det aldrig finnas några ”ursäkter” för åtgärder som dessa!
Att revolutionen och en revolutionär resning kommer att ställas inför gigantiska och i dag oöverblickbara problem, förstår t o m vi. I ett läge då vi ställs inför valet, att antingen ta till repressiva metoder i syfte att undertrycka en opposition, eller att låta revolutionen gå ”förlorad”, väljer vi emellertid faktiskt det senare.
Sammantaget bidrog, enligt vår mening, Lenins och Trotskijs ”teorier” - och bolsjevikpartiets praktiska ”uttolkning” av dessa - verksamt till att gräva den ryska (och därmed också den tyska) revolutionens grav; därigenom banades också vägen för Stalin och stalinismen.
Leninismen och trotskismen (var nu skillnaden dem emellan egentligen går) är sålunda i allra högsta grad medansvariga till stalinismens framväxt.
De kamrater inom Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen som ännu inte vill (eller kan) inse detta ger bara borgerligheten, socialdemokratin och stalinismen vatten på sin kvarn genom att hålla fast vid den närmast absurda ståndpunkten att göra en vattentät åtskillnad mellan stalinismen och leninismen/ trotskismen.
Revolutionens grav grävdes sålunda inte 1923-24. Den grävdes redan i årsskiftet 1917/18. Ja, frågan är väl t.o.m. om den inte grävdes av ”Den stolta oktoberrevolutionen” själv! Till skillnad från februarirevolutionen 1917 hade bolsjevikernas revolution i oktober en lätt anstrykning av ”statskupp” över sig...
Trotskismens fasthållande vid ”den demokratiska centralismen” är en annan sådan här käpphäst, som lätt sprider ett löjets skimmer över sig.
Precis som våra motståndare i borgerligheten och socialdemokratin visat, gällde denna ”demokratiska centralism” bara de ”underlydande” och vanliga partimedlemmarna.
Lenin själv, t ex, respekterade eller följde aldrig denna centrala ”bolsjevikiska” tes. Fick han inte som han ville hotade han endera med att avgå, eller helt enkelt bryta mot beslut som efter konstens alla regler fattats av en majoritet!
Själva tror vi varken på den borgerliga, parlamentariska ”formaldemokratin” eller den ”demokratiska centralismen”, som en lämplig väg för en marxistisk arbetarrörelse. Knappast heller på någon slags ”koncensus”. I varje fall inte i den pacifistiska fredsrörelsens mening.
Snarare på en ständigt levande, frisk, öppen och uppriktig partidebatt, och ett benhårt fasthållande vid en partidemokrati som alltid garanterar alla minoriteter och avvikande uppfattningar en plats i debatten.
Även efter att en partimajoritet har fattat ett visst beslut. Minoriteten (som vår egen!) ställs efter ett sådant beslut inför valet, och i kvalet, att antingen lämna partiet ifråga, eller fortsätta framhärda i sina åsikter, i syfte att längre fram försöka vinna partimajoriteten för sina åsikter.
Var ”smärtgränsen” egentligen går avgör antingen minoriteten (som lämnar partiet), eller partiets kongress (som naturligtvis äger rätt att fatta beslut om uteslutning). Uteslutningen av den s k Pathfindergruppen. Socialistiska Partiets egen lilla ”Jehovas of the left”, är ett bra exempel på det senare.[1]
De senaste två årens partihistoria är såtillvida ett levande bevis för att en sådan demokrati de facto är möjlig. Om än till priset av frustration, irritation och ständigt ömsesidiga missförstånd och ”säraktioner”.
Är priset för en levande partidemokrati inte högre än så, är åtminstone vi beredda att betala för det!
Kan då två så vitt skilda ståndpunkter (om vägen i partibygget) som vår egen och ”Volvo-tendensen” i Göteborg (förvisso aldrig proklamerad som en ”tendens”, men i realiteten utvecklad i riktning mot en sådan) samsas, och ”leva varsitt liv” i ett och samma parti?
Knappast någon längre tid, och knappast mycket längre än till vår nästa kongress. Men väl så länge. Ja, kanske t o m så länge som omgrupperingsprocessen inom och runtomkring vänstern är lika turbulent som den varit bara det senaste året.
Så länge är det t o m både önskvärt och nödvändigt att två ”motpoler” som våra fritt kan utvecklas och brytas inom ett och samma parti.
Efter den trettonde kongressen (och vår egen artikel i Fjärde Internationalen nr 1/91) har redan mycket hänt. Alltfler medlemmar och kamrater klagar tom att det mesta pågår i ett sådant rasande tempo att de fullt ut inte hinner sätta sig in i en fråga, innan den i praktiken redan är ”passé”.
Det är vår bestämda uppfattning, att kongressens partistyrelsemajoritet respektive -minoritet (och deras successivt framväxta ”kompromiss”) aldrig skulle fått kongressen stöd, om tiden - och konsekvenserna av besluten - därefter hade varit kända för kongressdelegaterna. Partistyrelsen hade i varje fall inte fått någon stor majoritet för sin ”kompromiss”-linje.
En såvitt vi vet enig kongress beslutade t ex om en egen och självständig kandidatur (under partibeteckningen Socialistiska Partiet) i alla de valkretsar där vi inte återfinns på Vänsterpartiets valsedlar.
Så skulle t ex våra medlemmar och sympatisörer i Värmland eller på Gotland åtminstone kunna rösta på en namn-markerad lista, nämligen den s k rikslistan i riksdagsvalet.
Ett partistyrelsemöte i början av 1991 beslöt (enhälligt?) att riva upp och helt enkelt nonchalera detta kongressbeslut, och inte ställa upp en s k rikslista i riksdagsvalet!
Ett utslag av en modem uttolkning av ”demokratisk centralism”, eller? De kamrater i Värmland eller på Gotland som vill följa kongressens beslut blir därigenom utlämnade åt att rösta med s k parti-markerade valsedlar.
Ett i sanning flagrant och bestickande exempel på ett övergrepp mot partidemokratin (förstått som kongressen som partiets högsta beslutande organ).
För vår egen del kommer vi naturligtvis också att uppmana alla kamrater i Värmland, på Gotland eller annorstädes, att också rösta med partimarkerade SP-valsedlar.
Kongressen fattade även beslut om, att som ett absolut och oeftergivligt minimikrav gentemot Vänsterpartiet, avkräva att ”Socialistiska Partiet” skulle sättas ut efter varje SP-medlem på Vänsterpartiets valsedlar.
Även här har partiet backat. Åtminstone i Stockholm. Och Stockholmskamraterna kan vara förvissade om att vänsterpartister runt om i landet kommer att få kännedom om!
För oss Jönköpings- och Smålandssocialister är det nu inte bara ”omöjligt” att samverka med Vänsterpartiet i 1991 års valrörelse.
För oss är och förblir det omöjligt och icke önskvärt så länge Vänsterpartiet är just Vänsterpartiet. Kort sagt; så länge partiet inte till sina medlemmar säger åtminstone detta:
”Kära medlemmar och väljare! I över 70 år har vi talat om Sovjetunionen som ett socialistiskt land. I nästan 45 år om Östeuropa som socialistiska landvinningar. Allt detta våren lögn. De här länderna har aldrig varit socialistiska. I flera fall t o m det mest antisocialistiska och anti-kommunistiska som Europa någonsin har skådat.”
Vi kräver sålunda inte att Vänsterpartiet ställer sig på den revolutionära marxismens grund.
Det kommer Vänsterpartiet aldrig göra, och så tillvida kommer Socialistiska Partiet även efter Vänsterpartiets ursäkt till sina medlemmar och väljare att ha ett existensberättigande.
Men vi kräver åtminstone ärlighet och uppriktighet för att vi ska samverka med Vänsterpartiet i en valrörelse.
Förslaget om ett ”brett socialistiskt alternativt vänstersocialistiskt parti”, tillsammans med eller utgående ifrån dagens Vänsterparti, förespeglar faktiskt SP-medlemmen att Vänsterpartiet kommer att utföra ett förvandlingsnummer i klass med det indiska reptricket.
Något sådant kan vi inte tro på. Vänsterpartiet är och förblir en del av det politiska, parlamentariska och ideologiska etablissemanget.
Eljest är det inte längre Vänsterpartiet, utan ett helt annat - i dag helt okänt - parti som vi ska bygga ”det breda socialistiska partiet” tillsammans med.
Vänsterpartiet, å sin sida, framställer det nu som om ”alla haft lika mycket fel”, och nu ”ödmjukt” har att erkänna detta. Genom att ge Vänsterpartiet fortsatt legitimitet som ”vänstern” i svensk politik, får man förmoda.
Tala för er själva, skulle man vilja replikera dessa ”ödmjuka” vänsterpartister. Allmän hövlighet bjuder oss att inte svara dem på detta sätt, utan nöja oss med att förbehålla Fjärde Internationalens läsare denna reflektion.
Inte tusan har vi haft ”lika mycket fel” som Vänsterpartiet, och dess föregångare i VPK och SKP! Vi har aldrig skickat några lyckönskningstelegram till vare sig Stalin, Honecker, Gomulka eller Mao Ze Dong.
Vi har aldrig sökt ställa in oss hos den stalinistiska byråkratin. I stället har vi under hela vår existens protesterat mot de brott mot det arbetande folket som deras stalinistiska kollegor har begått - i namn av ”socialism” och ”kommunism”!
Stundtals känns det faktiskt nästan pinsamt att höra Lars Werner m.fl. bikta sig inför journalister som frågar om Vänsterpartiets tidigare definition av de östeuropeiska samhällena som ”socialistiska länder”.
”Jag kan inte förstå hur det kunde vara och gå på det sättet”, förklarade Lars Werner nyligen i en utfrågning i radions Efter tre.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter att de ”socialistiska länderna” under ett halvt sekel undertryckt, förföljt, fängslat, torterat och fysiskt likviderat all opposition (i främsta ledet stod naturligtvis alltid arbetar- och vänsteroppositionen!) ”förstår inte” Werner & Co hur det kunde bli på det här sättet!
Ibland försöker Werner tom dra en vals om att han själv och partiet ”ingenting visste”! Hade det inte varit för att Werner och hans vänsterparti kallar/kallat sig socialister/kommunister, och 1930-talets Socialistiska Partis utfall mot och påhopp på det gamla SKP faktiskt också givit oss en tankeställare, är vi övertygade om att vi valt att kalla detta hyckleri andra och mer rättvisa namn än de överslätande urskuldanden som vi i dag tillåter Vänsterpartiet att omge sig med.
Närmast tragikomiskt framstår, i det ljuset. Vänsterpartiets fortsatta sekterism och anspråk på ”ensamrätt” till begreppet ”vänstern” i svensk politik.
Vadhelst man än deklarerar offentligt, är det fortfarande samma gamla unkna stalinistiska krav på åsiktsmonopol som är det (enda?) kvarvarande kittet som håller de politiskt alltmer förvirrade och grälsjuka medlemmarna samman.
Alla medlemmar har naturligtvis inte denna ”läggning”. Men skrämmande många. Och otillräckligt många ledande och centralt placerade vänsterpartister gör att ett mer systematiskt, förutsättningslöst och ”ödmjukt” samarbete skulle vara möjligt.
Upplägget att försöka ena den sönderfallande vänstern (och då främst Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet) är bl a därför ett dödsmärkt projekt. Vi påminner oss Nils Flygs ord: ”Som att bygga fördämningar av is i vårfloden!”
Det är vår bestämda uppfattning att den nya vänstern kan leva och utvecklas först den dag den gamla och uttjänta är död! Nu har den insjuknat som aldrig förr och vi har inget hopp om att ens en rejäl amputation kan rädda den undan döden.
Motståndare till aktiv dödshjälp som vi är, har vi just heller ingen anledning att påskynda dödsögonblicket. Låt den dö ut - i frid!
Trots detta (eller kanske mycket just därför) måste vi, naturligtvis, fortsätta allt enhetsarbete både inom och utanför vänstern.
Vår politik om en mångfaldens, kontrasternas och den fria och friska debattens arbetarrörelse och vänster, påbjuder oss hela tiden, och oförtrutet, att konkretisera enhetstaktikens överlägsenhet gentemot varje organisations- och partiegoistisk linje.
Men det är, gud sig bevars, en helt annan ”enhetsfront” än den som Vänsterpartiet talar om, som vi strävar efter.
En verklig enhetsfront som garanterar alla ingående partier, organisationer och politiska strömningar någotsånär likvärdiga villkor. En enhetsfront som utvecklar, stärker och bygger broar för framtiden.
Inte en ”enhetsfront” där det mesta redan är uppgjort på förhand, en ”enhetsfront” där ett eller ett par partier styr och ställer, formellt/ officiellt eller, ännu värre, informellt och ”mygelvägen”.
Vänsterpartiets ”enhetstaktik” framstår vid en jämförelse med denna ”vår” enhetsfrontstaktik som snarlik den maoistiska rörelsens alla hel- eller halvtokiga ”frontprojekt” under 70-talet.
Den stora och avgörande prövningen för vår rörelse kommer emellertid inte att stå i en gammal nerkörd vänstermiljö.
Vårt partis framtid och möjlighet att över huvud taget bygga en ny socialistisk arbetarrörelse kommer i stället att avgöras i miljöer som fram till i dag inte haft kontakt med vare sig oss, eller något annat vänsterparti, men som nu givit upp alla förhoppningar om både (s) och (v)!
Några av dessa pensionärer, ensamstående familjeförsörjare, arbetshandikappade, socialt utslagna eller ”bara” i största allmänhet missnöjda, försmådda eller förbannade, har redan tagit en första spontan kontakt med oss.
Men just inte så mycket mer. Det stora flertalet har hittills aldrig hört talas om Socialistiska Partiet. Än mindre läst något av våra många bra flygblad. Och definitivt inte hört talas om en socialistisk veckotidning med namnet Internationalen.
Det är dom vi kan och måste vinna för vårt parti, för vår rörelse, och för marxismen! Det är dom som i själva verket är ”grundplåten” i den nya radikala och odogmatiska vänstern.
En inriktning på denna i mångt och mycket helt nya och obekanta miljö för stora delar av vårt parti kommer att kasta oss alla ut i ett hisnande äventyr.
I ett klassamhälle så brutalt att vi inte ens i vår vildaste fantasi trodde att det fanns. En sådan inriktning kräver, till sist, att vi de närmaste tio åren ger oss i kast med denna uppgift ”med hull och hår”, i förhoppning om att det ännu inte är för sent.
[1] Vid Socialistiska Partiets XII kongress lämnade ett dussintal medlemmar, organiserade i den s k Pathfindergruppen, partiet efter att upprepade gånger ha vägrat att följa de demokratiskt fattade besluten. Kongressen uteslöt dem alltså inte, utan ansåg att de själva ställt sig utanför Socialistiska Partiet, /red./