Fjärde internationalen 2/1991
I Väst talas det mycket om ”historiens slut”. I Östeuropa är det som om vi började om från början. Ingenting är ännu avgjort, och trots tröttheten och frustrationen genomsyras samhället av en djupgående strävan efter frigörelse, frihet och rättvisa.
I Öst finns det inga färdiga lösningar. Segrarna växlar hela tiden med nederlag och nya problem.
Runda bords-överenskommelsen 1989 mellan den demokratiska oppositionen kring Lech Walesa och den post-stalinistiska byråkratin kring general Jaruzelski, ledde till att enpartidiktaturen upplöstes. En omfattande politisk frihet infördes – fackföreningsrörelsen Solidarnosc legaliserades, det blev möjligt att organisera arbetare för att ta itu med problemen på arbetsplatserna.
Å andra sidan ledde överenskommelsen också till accepterandet av en marknadsreform, som innebar att ledningen för Solidarnosc övergav sitt program för arbetarnas självförvaltning från 1980-81 – den vision om demokrati och självförvaltning som försökte kombinera planering, arbetarnas självförvaltning och marknaden.
Detta var möjligt på grund av att arbetarrörelsen försvagats under diktaturens undantagstillstånd, förföljelse och förtryck. General Jaruzelski lyckades inte slå sönder Solidarnosc. Men han lyckades ändå bryta ner den polska arbetarklassens självorganisering genom att tvinga Solidarnosc att verka underjordiskt och konspiratoriskt.
Detta ledde till att kontakterna mellan Solidarnosc ledning och basen på arbetsplatserna skars av. Och ledningen utsattes för ett hårt tryck från marknadsideologin.
Det nya ekonomiska program som antogs vid runda bords-samtalen tog form av Balcerowicz-planen. Denna är fullständigt underordnad Internationella valutafondens (IMF) och västvärldens regeringars – framför allt USAs – villkor.
Det polska folkets frigörelse ställdes inför nya hinder och utmaningar – just när kampen var som mest framgångsrik. Den politiska demokratin hade vunnits, men allt eftersom tiden gick blev det allt mer uppenbart att det var byråkratin, som fram till dess suttit vid makten, som stod bäst rustad att utnyttja marknadens villkor när nya former för exploatering och herravälde uppstod.
En skoningslös konfrontation mellan oppositionens drömmar om en ”kapitalism med mänskligt ansikte” och den bistra verkligheten i ett land som är utsatt för marknadens experiment uppstod.
Balcerowicz-planen skulle leda till att produktionen minskade med mellan 10 och 15 procent. Förra året minskade produktionen med 30%. Konsumtionspriserna var 150% högre i december 1990 jämfört med december ett år tidigare. Samtidigt minskade reallönerna med cirka 43%.
1990 gick nästan en miljon människor arbetslösa – hälften av dem var kvinnor. Samtidigt bör man komma ihåg att fabriker ännu inte lagts ner i stor skala och att inga massavskedanden ägt rum.
Den genomsnittliga månadsinkomsten i Polen var förra året omkring 900 000 zloty (cirka 600 kronor).
Jämfört med 1989 byggdes omkring 9% färre lägenheter. Bostadsbristen är skriande i Polen.
På järnvägen minskade varutransporterna med 25% och vägtransporterna med 59%.
Under årets första tre månader har lågkonjunkturen och fattigdomen brett ut sig alltmer. I januari var konjunktur nedgången 3,4% och inflationen var 28% mellan januari och mars.
Den reala genomsnittliga månadsinkomsten minskade under samma period med cirka 13%.
Den sociala servicen har skurits ned. Bara 40-50% av de polska förskolebarnen har dagisplats. Jämfört med 1990 har antalet dagisplatser minskat med 100 000.
Utförsäljningen av de statligt ägda företagen fortgår, om än mycket långsamt. Förra året sålde den polska regeringen fem företag – d v s fem av 8 000!
Regeringen har främst ägnat sig åt att bygga upp en byråkratisk apparat som kan plocka ut framgångsrika statligt ägda företag, värdera dem, förbereda aktieförsäljning och sälja till investerare.
I Polen finns det egendomar värda cirka 500 miljarder kronor som det går att privatisera – men bara 60 miljarder i kapital; ett kapital som alltså kan köpa egendomen.
Omvandlingsprocessen av de statsägda arbetsplatserna är komplicerad och oklar, även om den post-stalinistiska byråkratin utnyttjar marknadsmekanismerna för egen vinning, för att behålla sitt eget herravälde.
Den polska ekonomin framstår som fullständigt försvarslös gentemot västkapitalet och dess finansinstitut.
Marknadsanpassningsprocessen leds direkt av regeringen och ett Ministerium för omvandling av ägandet har särskilt instiftats. Ministeriets planer innebar en fyrårig omställningsperiod till en kapitalistisk ekonomi av västerländsk modell.
En av de första koncernerna som etablerat sig i Polen är ASEA-Brown Boveri (ABB), som har som mål att ha 20 000 anställda i gemensamt ägda företag tillsammans med ett antal stora polska företag.
För närvarande är ABB indraget i ett gemensamt ägande av två fabriker, en i Elblag och den andra i Wroclaw. I Elblag har ABB aktiemajoriteten och fyra av sju bolagsstyrelsemedlemmar.
I Wroclaw, där ABB ingått delägarskap med det polska företaget Dolmel, kommer dess ägandeandel att öka undan för undan, för att efter tre år uppgå till 67% av företaget.
I Wroclaw har omkring 300 arbetare på företaget förlorat sina jobb efter ABBs privatisering. Det viktigaste för koncerner som ABB är att skapa splittring inom arbetarklassen.
Under den lågkonjunktur som härjar i landet minskar också möjligheterna för omfattande motstånd i samhället. Västs kapital kräver ytterligare förändringar i Polen för att investera, t ex rätten att föra alla vinster ut ur landet eller att köpa mark.
Polen är ett bra land att göra sig av med miljöfarligt avfall i för västerländska företag. Detta kommer försämra den redan katastrofala miljön ytterligare.
Från juli 1989, d v s då import av avfall förbjöds, har polska företag fått erbjudande om att ta hand om 18 miljoner ton avfall. Hittills är det belagt att 37 000 ton avfall har förts in i Polen.
Det största kontraktet för avfallsimport slöts med det tyska företaget HTA från Duisburg. Enligt avtalet skall det polska företaget ta emot och ta om hand om 385 000 ton ”zink-koncentrat”.
I verkligheten är detta ”koncentrat” en blandning av olika avfallsprodukter från tyska stålverk. Den första sändningen har stoppats vid gränsen och skall returneras.
Kommer gränsen mellan Polen och Västeuropa, vid floden Oder, att bli en ny Rio Grande, gränsfloden mellan Mexiko och USA? Kommer en ny mur att byggas upp vid Oder, en symbol för exploatering och herravälde som kommer att dela upp världen i slutet av 1900-talet?
Än lever hoppet i Polen och det återstår fortfarande många hårda strider. Den tid då den nya regeringen hade befolkningens stöd är över. Över landet sveper en missnöjesvåg över låga löner och de ekonomiska reformerna.
Fackföreningarna kräver diskussioner och förhandlingar med regeringen. Förra året ägde omkring 150 strejker rum. Strejker eller andra protestaktioner har ägt rum bland arbetare inom kollektivtrafiken, glasindustrin, hamnarna, gruvorna och t o m polisen.
Läget inom gruvindustrin är så desperat att ett beslut, som saknar tidigare motstycke, fattats om att inte längre subventionera arbetarnas matsalar. Stödet till arbetarskyddet har också dragits in – allt i hopp om att minska utgifterna...
Samtidigt står Solidarnosc svagare än någonsin och är alltmer diskrediterad av samarbetet med regeringen. 1980 hade Solidarnosc 10 miljoner medlemmar – i dag är medlemsantalet nere på 2 miljoner. Vid sidan av Solidarnosc finns några alternativa arbetarorganisationer.
Strejken på det berömda varvet i Gdansk för några veckor sedan leddes av en ny, liten fackförening som organiseras av den historiska ledaren från 1980, Anna Valentynowica.
Anna Valentynowica är legendarisk. Under avstaliniseringens protestvåg 1956 deltog hon i uppbygget av arbetarråd. 1970 deltog hon i strejkrörelsen i Gdansk. 1980 blev hon sparkad från varvet. Ett av de första kraven strejkrörelsen och den framväxande fackföreningsrörelsen Solidarnosc ställde var att Anna skulle få jobbet tillbaka...
I dag är Anna egentligen pensionerad. Men pengarna räcker inte, så hon är tvungen att arbeta på varvet igen. Hon är mycket kritisk mot Solidarnosc och Lech Walesa.
Det finns även en del kommittéer för samordning inom företagen bland en del av Solidarnoscs medlemmar.
OPZZ, den före detta stalinistiska fackföreningen som byggdes upp under undantagstillståndet, slåss nu mot regeringens åtstramningspolitik. OPZZ säger sig officiellt ha sju miljoner medlemmar – det stämmer inte. Det finns inga tillförlitliga uppgifter, men det rätta antalet ligger kring en miljon.
OPZZ förfogar fortfarande över en stark ekonomi, en apparat och tillgångar i form av t ex semesterbyar. På det nationella planet är OPZZ mycket byråkratiskt, men lokalt kan det fungera bra.
Ett annat problem är angreppen på kvinnornas rättigheter i företagen och i samhället. Angreppen kommer från marknadsmekanismerna eller från den fundamentalistiska katolska kyrkan.
I första rummet står den fria aborträtten. I det polska parlamentet (i en av de två kamrarna, Senaten) finns det planer på att förändra abortlagen och avskaffa den fria aborträtten.
Men kvinnorna organiserar sig i försvaret av sina rättigheter. I min hemstad Wroclaw organiserade kvinnliga arbetare förra månaden omröstningar i sex fabriker om senatens plan. Cirka 90 procent av de anställda i fabrikerna röstade för fria aborter.
Det stora problemet i Polen i dag är att den stridbara arbetarklassen hittills inte har lyckats skapa något seriöst politiskt alternativ till de framväxande marknads krafternas herravälde.
Det råder stor frustration och förvirring. Stalinismen har lämnat efter sig ett fruktansvärt politiskt arv. Missuppfattningarna om vad som står på spel och vilka problemen är i världen i dag är oerhört utbredda.
Det mest slående uttrycket för demoraliseringen är en växande antisemitism och rasism. Detta banar också vägen för alla former av auktoritära lösningar.
Å andra sidan finns det i Östeuropa en djupt rotad önskan om frigörelse, en tro på det möjliga i att skapa en bättre värld.
Situationen är instabil. Den kännetecknas av stora spänningar och en rörlighet i samhället och en strävan att ta tillvara och utveckla den breda demokrati som just vunnits.
Kommer Lech Walesa att underordna Solidarnosc under sina egna behov och intressen, eller kommer fackföreningen tillkämpa sig en större självständighet? I Centraleuropa närmar vi oss den punkt då striden kommer att stå mellan kapitalism och demokrati.
Många, som Walesa, kommer försöka arbeta inom arbetarrörelsen och utnyttja Solidarnosc för att bygga upp ett auktoritärt system och införa nya former för utsugning och herravälde.
För oss är det viktigaste att försvara demokratin inom Solidarnosc och den polska arbetarrörelsen, att försvara kvinnans rättigheter och organisera arbetarrörelsen på basplanet kring ett alternativt ekonomiskt program.
Arbetarna står under Walesas och marknadskrafternas ideologiska inflytande. Men samma arbetare tvekar inte att ta till strejkvapnet mot den regering som en gång sprungit ur Solidarnosc.
Ett år var tillräckligt för den förre presidenten Tadeusz Mazowiecki och hans ministrar för att förlora sin omfattande prestige och popularitet.
Arbetarklassen påverkas också starkt av den fundamentalistiska katolska kyrkan. Samma arbetarklass är dock skeptisk mot att samarbeta med den nya politiska och ekonomiska eliten.
Vänstern måste finna sin egen väg genom alla dessa konflikter och motsättningar och visa på de möjligheter som uppstått.
Den måste förena sig med de förtryckta och försvara deras intressen. Den måste delta i kampen för att bestämma sin egen framtid, för frigörelsen från alla former av utsugning och herravälde.
I de förtrycktas vardag, i deras förhoppningar om och kamp för en bättre framtid, ligger hela mänsklighetens historia. Det är här vänstern måste resa frågor och kämpa för hela Östeuropas frigörelse. Den uppgiften ligger ännu framför oss.
April 1991
Översättning & redigering: Lars Gus Kaage