Ur Fjärde internationalen 4/1989
”Varifrån kommer goda idéer? Faller de från himlen? Nej. De uppstår i den samhälleliga praktiken.” (Mao)
Skogsavverkningen i Amazonas är ett stort problem, och inte bara för träden, eller de som grips av panik vid tanken på växthuseffekten. Det må vara att det är en fråga om liv eller död i världsskala, men i Amazonas dör folk när träden faller. Ibland dör de därför att deras utkomstmöjligheter förstörs; ibland pga att de gör motstånd mot de som hugger ner träden. Så var det för Chico Mendes. Han mördades den 22 december 1988, skjuten på fläcken genom huvudet och hjärtat. Chico ledde gummitapparnas fackförening, han var en karismatisk ledare för de forna skulddagsverkarna: gummitappare, paranöt-plockare och obetydliga handelsmän som lever i de fjärran skogarna i den brasilianska delstaten Acre, på gränsen till Bolivia. Vem han var och varför han slutade sina dagar med hjärnan utstänkt på sin veranda säger oss en hel del om vad skogsavverkningen innebär för folket som lever och dör i Amazonas. För att kunna inse hur viktig Chico var för de egendomslösa i Acre och Amazonas, måste man förstå att han försökte befria de jordlösa gummitapparna från daglönearbetets obarmhärtiga grymhet, en avskyvärd kvarleva från 1800-talet. Chico försökte också få till stånd att tapparna, när de väl befriats, skyddades mot härjningarna från det sena 1900-talets ”utveckling”, som – genom att omvandla skogen till aska – förvandlade tapparnas liv till damm. Under denna process skaffade han sig många fiender bland gods-ägarna och deras hejdukar. Dödshot var vardagsmat för honom.
Acres glansdagar inleddes i slutet av 1800-talet när industrins behov av naturgummi fick priserna att skjuta i höjden, och arbetsgivare och skulddaglönare att tränga djupare och djupare in i skogarna. I Acres floddalar fanns de rikaste bestånden av gummiträd i hela den mäktiga skogen, och Acres moderna historia tog sin början. Precis som te och socker tog sig in i britternas liv från andra sidan jorden, bredde behovet av gummi till däck, skor och maskiner ut sig snabbt och brutalt till några av de mest avlägset belägna platserna på vår jord. Plötsligt förvandlades området från en tillflyktsort för naturälskare till centrum för ett på daglönearbete baserat handelssystem. Även om daglönearbete ingalunda var någon nyhet för området – tillsammans med slaveri hade det varit det främsta sättet att förse marknaden med jordbruksprodukter och extrakt som färgämnen, kinin och rosenträ-olja – så antog det en särskilt brutal form när indianer och fattiga vita mjölkade träden på latex. Daglönesystemet i Nya Världens tappning hade inga av sin europeiska motsvarighets trösterika slöjor i form av traditionella rättigheter och förpliktelser. Den är lika förtryckande som slaveriet, och har varit en av de mest brutala formerna för arbete och monopolistisk kontroll över marknaden som någonsin existerat utanför koncentrationslägren. Skulddaglönarna skapar inte bara den produkt som de måste sälja för ett monopolpris till en särskild godsherre. Till skillnad från slaveri, där husbonden i princip måste ge slavarna mat eller ställa jordlotter till förfogande, var jordbruk förbjudet för daglönarna i Amazonas, och de var tvungna att köpa sitt levebröd från patronerna, som alltså gjorde profiter på alla fronter. Genom att förhindra varje form av jordbruksproduktion och vidmakthålla monopolet kunde alltså godsherrarna garantera daglönearbetets fortlevnad. Men pga bristen på arbetskraft i regionen måste de tvinga igenom dessa marknadsstrukturer med hjälp av en personifierad och godtycklig brutalitet. Ingen byråkrati eller ansiktslöst våld här. Det är snarare den personliga maktens nakna ansikte.
Chico Mendes, själv skuldslav, började sin bana som organisatör när han blev vittne till flera mord begångna av godsherrar. Gummi-tappare försöker ofta i hemlighet sälja små mängder gummi (mindre än tio kilo, kallat principios) till småhandelsmän eller marreteiros för pengar eller varor som mediciner, som inte finns i godsherrarnas butiker. Denna verksamhet gillades inte av godsherrarna, som naturligtvis föredrog monopolsystemet. De som åkte fast vid denna typ av försäljning fick band av principios knutna runt kroppen, doppades i bensin och sattes i brand. Chico samlade hushållen på den gummiplantage där han var slav och organiserade försäljningen till marreteiros i stor skala, så att det inte skulle vara möjligt med individuella repressalier och mord. Med hjälp av kollektiva aktioner som betonade tapparnas rättigheter att sälja när och var de ville, och bruka jorden för att skaffa sig sitt uppehälle om de kunde, och genom att uppmuntra vägran att betala hyra till godsherrarna, utmanade Chico mer än bara daglönesystemet. Genom att hävda arbetarnas rättigheter och mänskliga värdighet framför ägandets anspråk, drog han upp stridslinjer som väckte jordägarnas fiendskap och – slutligen – gav upphov till sin egen död.
Till helt nyligen var daglönesystemet mer eller mindre intakt. I början av detta sekel alstrade gummiekonomin oerhörda rikedomar, men uppsvinget följdes av bankrutt när stulna gummiträdsfrön transporterades till England och vidare till Malaysia, som var fritt från en sjukdom som omöjliggjorde alltför täta planteringar av Hevea i Amazonas. De effektiva brittiska och holländska plantagerna överglänste snart produktionen i Amazonas. Förpassade till det ändlösa arbetets glömska i en värld som inte brydde sig om producenter av tropiska nödvändighetsvaror, fortsatte gummiekonomin i Amazonas att producera för den inhemska ekonomin, där gummibaronerna framgångsrikt hade argumenterat för protektionistiska åtgärder. Ändå lyckades man aldrig upprätta plantager, eftersom mjöldaggsjukan ödelade de rena bestånden av Heaveträd. Fordlandia, en gigantisk plantage upprättad på 20-talet, var Henry Fords försök att garantera tillgång på gummi till däck och pressa ner det internationella priset. Plantagens misslyckande vittnar om svårigheterna att kommersiellt odla dessa träd i en miljö där den samexisterade med samtliga sina biologiska fiender. Lån till gummisektorn förvandlades således sällan till investeringar i produktionen. Det viktigaste tekniska framsteget var faktiskt införandet av tappkniven från Malaysia. Pengar inom gummisektorn finansierade marknadsföring och emellanåt förädling, och hölls i ett hårt grepp av gummi-eliten.
Andra världskrigets utbrott gav återigen bränsle åt gummibaronernas drömmar. Med Asien utom räckhåll för de allierade blev naturgummit från Amazonas avgörande för krigsansträngningarna. Enligt fördrag med Washington finansierade USA ett återuppbygge av gummiplantagerna, rekrytering av arbetskraft – den s k exército de borracha eller gummiarmén – för att tillhandahålla de flygplansdäck och kon-domer som var så nödvändiga för de allierades ansträngningar. Regeringen skaffade sig monopol över all försäljning och export av gummi, och gav godsherrarna krediter till marknadsföringen samt garanterade priserna. USAs nya närvaro förde med sig moderna formella kreditstrukturer som gjorde det möjligt för godsherrarna att låna från banker i stället för från handelsföretag, även om dessa tillgångar inte i någon större grad investerades i förbättrade produktionsstrukturer i Amazonas. Även om Amazonasgummit hade en större marknadsandel under en kort period efter kriget, så samlade och bearbetade tapparna latex på samma sätt som de gjort under nästan ett århundrade, och deras liv flöt fram likt gummisaven som fyllde de skålar, vars uppgift var att fånga saven som rann ur de skadade träden. Men för godsherrarna var gummiekonomin uppenbarligen på väg att förfalla, och allteftersom plantagerna i Asien och Afrika expanderade var deras framtid alltmer osäker.
1964 grep militären makten och förändrade radikalt politiken för Amazonas utveckling, och gjorde regionen till mål för enorma ”nationella integrerings-”program – utveckling av infrastrukturen, finansiella stimulansåtgärder, koloniseringsprogram. Det ledde också till en omstrukturering av både den regionala utvecklingen och finansorganen. 1967 var det bankprogram för Amazonas som införts under andra världskriget i stora stycken bankrutt. Ansatt av den internationella konkurrensen och det ökande användandet av syntetiskt gummi, var seringalistas eller gummibaronerna inte förmögna att återbetala sina skulder. Det monopolistiska prissystem som den brasilianska staten genomfört liberaliserades för att återspegla den internationella verkligheten. Eftersom en del av godsägarna nu började överge sina direkta intressen inom gummiindustrin, var det ibland möjligt för tappare och deras familjer att både börja odla livsmedel och sälja till en spirande klass av handelsmän. Ett samhälleligt och ekologiskt livskraftigt användande av jorden uppstod ur ruinerna från daglönesystemet i Acres skogar, i synnerhet kring byn Xapuri där lantarbetarnas fackförening sedan början av 70-talet har organiserat tapparnas utspridda odlingar.
Acre ligger mycket långt från Brasilia, och ändå skulle de beslut som några få generaler tog i huvudstaden förändra levnadssättet i Acre mer än bankrutten för gummiindustrin och två världskrig hade gjort. För att förstå den följande perioden måste man vara medveten om Amazonas komplicerade jordhistoria och boskapens nuvarande roll i regionen.
Frågan om äganderätten till jorden i Amazonas – som i typfallet innebar det mest skamlösa bedrägeri – skulle vara dråplig om det inte vore för de mänskliga och ekologiska katastrofer den medför. Inte bara har kontrollen över jorden och ägandeanspråken skiftat mellan de federala och statliga myndigheterna, utan lagstiftningen och den förtäckta politiken har tvingats ta itu med villkoren för statligt övertagande, brukarnas rättigheter och tillägnelse, och skydd för egendomen under förhållanden av utpräglad snedfördelning av resurserna och ett sjudande våld.
Allmänt spridda jordmarknader är relativt nya för regionen. I vad som sannolikt är det snabbaste och mest utbredda inhägnandet i historien har under de senaste tjugo åren mer än femtio miljoner hektar gått från den statliga till den privata sektorn i Amazonas. Acre är ett typexempel. 1971 låg 75% av delstatens areal formellt på terras devolutas eller statlig mark. Tekniskt var detta mark som man tidigare kunde ha gjort anspråk på med jordkoncessioner eller nyttjande-arrenden, men som formellt aldrig mättes ut och därför hade återgått till staten. Men fyra år senare, 1975, låg 80% av Acre i privata händer.
Den vanvettiga jordpolitiken i Amazonas, som tog sin början i mitten på 60-talet, har legat bakom det enorma uppsvinget för markpriser som fortgått i mer än två decennier. Betydligt viktigare än naturlig begåvning i denna svindlande spekulationskarussel har varit faktorer som formella titlar, närhet till vägar och officiell klassificering som en tillväxtzon, liksom makroekonomiska element som inflationstakt, nivån på lånesubventionerna, och de begränsade investeringsmöjligheterna inom andra sektorer av ekonomin. I själva verket har Amazonas jordar varit ett av de bästa investeringsobjekten, med tanke på att den beräknade avkastningen på kapitalet mer har baserats på regeringens förhoppningar än på uppskattningar av den framtida produktionen. Men under jordruschen fanns det komplikationer som gjorde att det blev vanligt med våld och blodspillan i Amazonas. Jordägorna varierade från de kungliga sesmarias från sexton- och sjuttonhundratalet – som var lika vidsträckta som deras ursprungliga utstakning var knapphändig – till simpla nybyggarlotter. Eftersom arkiven dessutom mer eller mindre regelbundet försvann eller gick upp i rök, var förvirringen och möjligheterna till bedrägeri och konkurrerande inmutningar enorma. Enligt 1964 års jordlagstiftning och 1980 års lagar kan i princip var och en som kan visa att de under fem års tid har bebott och aktivt brukat marken göra lagligt anspråk på s k nybyggarrättigheter. Allteftersom stora markägare började hugga ner Acres skogar blev denna fråga om brukarnas rättigheter kontra andra former av anspråk central i gummitapparnas kamp. Den yttersta sanningen om anspråken på mark i Amazonas är o lei do mals forte – djungelns lag.
I Mato Grosso, ett av de mest målande exemplen, utfärdade faktiskt regeringen äganderättigheter på en areal som var femtio procent större än hela delstaten. I en sådan situation var det säkraste sättet att göra anspråk på mark och alla därtill hörande rättigheter och skyldigheter att så snabbt som möjligt röja ett så stort område som möjligt – ett juridiskt erkänt bevis på ”effektivt brukande” som minimerar möjligheten till senare expropriering. I Amazonas innebar detta vanligtvis att stora områden övergick till boskapsskötsel samtidigt som indianer, bönder och andra tidigare skogsinvånare tvångsförflyttades. Betesmarkerna, som går ur produktionen på mindre än tio år, gav faktiskt upphov till markvärden som överskred skogens med trettio procent.
I hela den brasilianska delen av Amazonas blev boskapsskötsel det viktigaste sättet att bruka jorden och upptog mer än 95% av den röjda arealen. Den mycket låga produktiviteten – ett djur per hektar – gjorde att produktionskostnaderna sällan motsvarades av marknadsvärdet. Men de subventionerade krediterna och exploderande markpriserna kompenserade mer än väl för dessa löjeväckande produktionsresultat. Stora gods täckte landskapet och gav upphov till den sämsta jord-fördelningsstrukturen i hela Brasilien. Medan dessa nya latifundistas,
som svängde sig med falska titlar, bredde ut sina egendomar över områden stora som kungadömen, bröt våldsamma konflikter ut mellan människor som hade bebott och brukat skogsområden i decennier – eller i fallet med indianerna i årtusenden – och ranchägare eller nybyggare vars välstånd berodde av att röja dem. Utfattiga invandrare från södra Brasilien, som lockats av drömmen om jordegendomar, fann sig invecklade i dessa konflikter när även de började göra anspråk på delar av dessa egendomar med de enda medel de hade tillgång till: skogsröjning.
Desperata gummibaroner, undervärderad mark, vägbyggen – allt sammantaget blev det en spekulerares dröm. Under perioden 1972 till 1976 ökade markpriserna i Acre med mellan 1000 och 2000 procent, och mer än en tredjedel av dess yta, omkring fem miljoner hektar, bytte ägare. Av dessa reglerades bara 81 ägor, totalt 7700 hektar, formellt av den statliga jordbyrån INCRA.
På gummiplantagerna tände ägarnas problem en gnista av hopp för tapparna. Men samtidigt som patron/daglönar-systemet försvagades, och oberoende gummitappare kunde odla och köpa och sälja som de ville, så fick de mäta sina krafter med ranchägare och markspekulanter. 1982 hade mer än 100% av delstaten blivit såld, och vissa municipios skröt med att 160% eller mer av deras mark hade inmutats. Mer än 84% av egendomarna i Acre kallas idag latifundia. Oundvikligen ledde det till att skogen började falla, och tappare som hade arbetat i ett speciellt område drevs bort av boskapsuppfödare. Metoderna varierade från det klassiska sättet att bränna ner hus och skördar till mer lagliga former där individuella tappare bjöds hem till godsherrarna och blev gemytligt mottagna av en advokat, en ranchägare och, givetvis, patronen själv, var och en med pistol i handen, och uppmuntrades att skriva under papper där de avsade sig alla anspråk på den mark de hade odlat hela sitt liv.
Dessa avhysningar och den åtföljande terrorn var ytterligare en avgörande faktor vid grundandet av gummitapparnas fackförening. Kalhuggningen måste upphöra, inte för att tapparna bekymrade sig för växthuseffekten eller utrotade arter, utan därför att den grymma ekologin hos Amazonas utveckling hotade att utrota även dem. Chico Mendes och andra fackföreningesmedlemmar började utveckla en teknik känd under namnet empate eller avvisande – en blandning av vädjanden, inklusive klassolidaritet och hotelser, för att övertyga entreprenadarbetare att upphöra med skogsavverkningen. I andra fall skickades obeväpnade kvinnor och barn mot de väpnade vakterna vid röjningsområdena. Oftast var dessa händelser inte våldsamma, men ofta ställdes tapparna öga mot öga med revolvermännens och t o m militärpolisens vapen. Deras direkta handlingar hade varit avgörande för att bromsa takten på skogsavverkningen, men de hade också satt juridiskt tryck på jordägarna och federala och lokala organ. I synnerhet har fackföreningarna försökt åberopa de brasilianska skogslagarna som förbjuder avverkning av paranöt- och gummiträd, och tvinga skogsvårdsmyndigheterna att kontrollera att ranchägarna har röjningslicenser. Eftersom skogsavverkningen fortsätter i snabb takt och praktiskt taget ingen har tillstånd att fälla träd, har skogsvårds-myndigheterna angripits av gummitapparna och miljöadvokater för tjänsteförsumlighet.
Med markkonflikter pågående i hela regionen blev det uppenbart för tapparnas fackförening att man också behövde någon sorts långsiktig garanti, som säkrade de grundläggande resurserna med hjälp av en markutnyttjandemodell som hade samma status som koloniserade jordlotter eller rancher. Med modell från gummiegendomarna, som är uppdelad i flera colocacaoes eller familjelotter, började gummitapparnas fackförening kräva utveckling av naturreservat där lokalbefolkningen skulle ha nyttjanderätt. När man väl fått besittningsrätten skulle naturreservaten också omfatta hälso- och utbildningsresurser, små gummibearbetningsanläggningar och även viss produktion. Den i grunden radikala tanke som låg bakom denna kampanj var att egendomarna inte skulle ägas privat, utan skulle ha sin grund i kollektiva ”andelsrättigheter” eller långsiktiga arrenden från staten – en form som skulle garantera en godtagbar skötsel och hämma varje tendens bland tapparna att delta i spekulationer. Denna betoning av kollektiva/ejido ägandeformer ansågs socialistisk av många av de mer högerinriktade delarna inom den nationella landsbygdsekonomin, som t ex Uniao Democratica Rural (UDR), en organisation av jordägare och ranchägare som i stor omfattning varit indragen i illdåd begångna av medborgargarden över hela Brasilien.
Gummitapparnas fackförenings första nationella möte hölls 1985, och det bedömde att frågan om naturreservat var central för deras medlemmars politiska strategi, ja för deras fysiska överlevnad. Senare gav alliansen mellan fackföreningen och miljögrupper ytterligare kraft åt den listiga kampanjen, och med hjälp av en ovanlig icke regeringsbunden organisation – Institutet för Studier i Amazonas (IEA), under ledning av Marie Alligrette – resulterade det intensiva politiska lobbyarbetet i viktiga juridiska framsteg. Alligrette, en antropolog vars doktorsavhandling handlade om gummitapparna i Acre, blev i själva verket fackföreningens politiske samordnare, och hon samordnade påtryckningarna inom jordbruksministeriet för att inlemma reservaten som en ny modell för jordinnehav, med likvärdigt status som det mer traditionella koloniserandet och boskapsskötsel. I juli 1987 skrev jordbruksministern under den lagstiftning som tillät assentimentos extractivistas att upprättas på mark som exproprierats när man genomförde jordreformen. Två veckor senare sprängdes han i luften under misstänkta omständigheter, när han var på resa i ett flygplan i Carajas-området i östra Amazonas. Men nu var massiva förändringar av inriktningen på Amazonas utveckling – förändringar som skulle gynna de fattiga och bevara bastillgångarna – en verklig möjlighet snarare än en dröm.
Miljövänner i Brasilien och internationellt insåg snart att naturreservat var bland de viktigaste strategierna för att rädda skogen. Medan många av deras medlemmar kanske skulle skrämmas av tanken att deras organisationer stödde en radikal fackförening, så kunde de klart se fördelarna för de övervintrande fåglar och stora kattdjur som är de nordamerikanska miljövännerna så kära. De gemensamma påtryckningarna från grupper som Enviromental Defense Fund, World Wildlife Fund och Wildlife Federation började göra Chico Mendes och hans organisation internationellt kända. Således tilldelades Chico 1987 ett viktigt FN-pris och hedrades som en av Världens 500 (ett årligt hedersomnämnande av de viktigaste förkämparna för världens miljö). Detta orsakade viss förvirring i Brasilien, eftersom praktiskt taget inga journalister eller ”officiella vetenskapsmän” hade någon aning om vem denne gummitappare var som resten av världen adopterade som frälsare av Brasiliens regnskogar. Naturreservat drog också till sig de multilaterala utvecklingsorganens intresse, och de började pressa på för denna sorts modell för jordutnyttjandet i sina förhandlingar om projekt för Amazonas utveckling.
Kanske lika viktig var utvecklingen samma år bland gummitappare och infödda folk av Skogsfolkens Allians, som skrev under en pakt för att försvara skogarna och skogsfolkens markrättigheter. Trots de tidigare konflikterna mellan indianer och tappare framhöll Jaime Araujo, styrelsemedlem i tapparnas råd, att ”vi har samma levnadssätt, och samma fiender: ranchägarna och skogsavverkarna. Den isolering som vi tappare och indianer lever under intensifierar solidariteten mellan människor och stärker familjebanden, vänskapen och värmen mellan folk.”
I februari 1988 efter ett seminarium om miljö, politik och utveckling, där gummitappare, indianer, inhemska och internationella vetenskapsmän, lokala regeringsmedlemmar, och medlemmar i politiska partier och icke regeringsbundna organisationer deltog, tillkännagav guvernör Flaviano Melo bildandet av det första naturreservatet i Sao Luis de Remanso. Tidigare under veckan hade det förts en hård strid i jordbruksministeriets lokaler mellan medlemmar i gummitapparnas råd, statliga organ, icke regeringsbundna organisationer, forskare och representanter för fonder där reservaten skulle upprättas. För gummitapparna var det avgörande att de områden där konflikterna var hårda, som Seringal Cachoeira, skulle få beskydd, eftersom de omedelbart hotades av kalhuggning och invånarna systematiskt förföljdes. Med tanke på den nuvarande jordägarens, Darly Alves, våldsamma temperament var det troligt att blod skulle spillas till sommaren när röjningssäsongen började.
Cachoeira, nära tapparfackets lokaler i Xapuri, var ett välorganiserat område, där mer än en tredjedel av tapparna hade blivit avhysta från andra egendomar, ofta mer än en gång. De tänkte inte låta sig bli bortkörda igen. För sin del var regeringsrepresentanterna intresserade av minsta möjliga konflikter och minsta möjliga politiska stridigheter. De var således för att man skulle välja jordområden som lätt kunde exproprieras, låg långt borta och inte var särskilt välorganiserade. Kompromissen blev Sao Luis de Remanso, cirka två timmars resa från Rio Branco, redan exproprierad, näraliggande och inte särskilt välorganiserad.
I och med att förberedelserna för det första reservatet hade kommit igång var det uppenbart att sommaren 1988 skulle skilja sig från de tidigare. De skyfall som hade ödelagt Acre och förstört mer än trettio procent av dess jordbruksmark hade lämnat plats för kalhyggenas outtröttliga tropiska sol. Kontrakten för röjningsarbetena var undertecknade, pistolmännen anställda. Från sin ranch i Seringal Cachoeira förberedde Sr. Darly och hans son – själva inflyttade från staten Parana, som två decennier tidigare hade drabbats av blodiga strider om kaffeplantagerna – sig för att muta in Cachoeira för egen del. Samtidigt gjorde gummitapparna anspråk på det naturreservat.
När Sr. Darly skickade avverkningsarbetarna på arbete nära Cocheira möttes de av en flera hundra personer stark empate. Skyddad av en privatarmé började Darlys män hugga ner gummiträden. Vid denna tidpunkt ockuperade fyra hundra tappare det brasilianska Skogs-utvecklingsinstitutets (IBDF) kontor i Xapuri, förfäktade att Darly inte hade licens att hugga ner eller bränna, och krävde att IBDF stoppade detta öppna brott mot lagens bokstav och innebörd. En kväll i augusti angreps tapparnas sittstrejk och två skadades. Den federala polisen kallades in för att lösa konflikten, men utan resultat. Samtidigt inleddes vad som skulle bli sista akten i denna händelseutveckling. När ett nationellt möte i Curitiba började överväga hur man skulle utbilda regeringstjänstemän och utbyggnadsförvaltare för att arbeta med skogsfolken i upprättandet av naturreservaten, blev det allt klarare för UDR, som aldrig hade ryggat tillbaka för mord, att Chico Mendes måste dö. FN-medaljer och internationell uppmärksamhet kunde inte skydda honom. Han var trots allt inte så mycket intresserad av träden som av rättvisa.
Vilka är Darly och hans son? Vilken position hade de i Parana och varför kom de till Amazonas? Sedan länge en tillflyktsort för laglösa äventyrare lämpar sig inte Amazonas särskilt bra för frågor om personers ursprung. Historia är historia. Men i detta fall avslöjade advokater anställda av IEA att Darlys tidigare liv och öde utgjordes av våldsamma markkonflikter. Mer exakt hade han en gång blivit anklagad för mord och hade flytt från Parana för att undvika att avtjäna sitt fängelsestraff. Darly hade alltså brutit inte bara mot skogslagarna utan även mot lagarna om mord. När detta blev känt anklagade Chico den federala polisen för tjänsteförsumlighet, eftersom en domare i Parana redan hade utfärdat en efterlysning efter Darly och utlänningspapper var klara för att hämta honom från hans nya hemvist. Hela hösten fortsatte Chico med sina påtryckningar, och krävde att få reda på varför den federala polisen lunkade omkring vimmelkantiga medan skogarna brann och kulor ven i luften. Darly gick under jorden på en avlägsen del av sin ranch, men lät offentliggöra att han inte skulle överlämna sig till polisen förrän han hade dödat Chico Mendes.
Regnen började och alla hoppades, som man gör i Amazonas, att de skulle svalka ner känslorna såväl som skogsavverkningseldarna. Det är svårt att förflytta sig, att se, det är vått och lerigt. I skydd av skyfallen som krymper ens synfält, och den hypnotiska kraften hos regnet som föll på tak och löv, lyckades Darlys hyrde mördare ta sig in under utsprånget på taket till Chicos hus, och på årets mörkaste dag, den 22 december, lyckades han skjuta Chico.
Chico sa själv en gång: ”Om min död skulle föra vår kamp framåt vore det värt att dö. Men historien lär oss annorlunda, jag vill leva. En demonstration och en begravning kommer inte att rädda Amazonas.”
Översättning: Göran Källquist. Översatt ur New Left Review 173