Ur Fjärde internationalen 3/1989
EGs inre marknad, ”det gränslösa Västeuropa”, som nu ställs som ett mål till 1992, är ett försök från Västeruropas makthavare att strukturera om sina länder på storföretagens villkor. Det innebär värre utsugning av tredje världen, gemensam protektionism gentemot den nordamerikanska och japanska marknaden i samband med en djup lågkonjunktur, ökade klassklyftor i Västeuropa, angrepp på sociala och fackliga rättigheter och förvärrad miljöförstöring.
Det är otroligt att målet till fullo kommer att nås. Därtill är motsättningarna inom borgerligheten för stora; delar av kapitalet har för starka bindningar till amerikanskt kapital och till utomeuropeiska marknader för att ha intresse av detta politiska projekt. Det är också möjligt att arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser sätter hinder i vägen. Resultatet kan bli att de nationella staterna återfaller i självständig krispolitisk när den djupa lågkonjunkturen kommer, och att förhandlingsapparaten EG därmed förlorar kraft.
Socialistiska Partiet säger nej till den gemensamma politik för att avvisa flyktingar, vilken nu arbetas fram inom EG-kommissionen, till försöken att urholka fackföreningarnas rättigheter vad gäller arbetsmiljö, nationella förhandlingar o s v, och till jättesatsningarna på miljöskadlig vägtrafik, t ex som Scan Link, som lanserats för att kunna sammanbinda produktionsapparaten hårdare inom Västeuropas högtrycksområden.
Vi säger klart nej till den förstärkning av övernationella organ och lagar som borgerligheten försöker skapa som redskap för samordningen av dylika projekt, under namn av EG-1992.
Vi kämpar för en upplösning av EGs institutioner, och därmed mot den egna statens formella anslutning till EG. Mot kapitalets politiska samarbete inom Västeuropa sätter vi mellanfolkligt samarbete av världens fattiga och förtryckta. Mot kapitalets ekonomiska sammanflätning inom Västeuropa och inom västvärlden i stort, ställer vi en ny ekonomisk världsordning: rättvisare råvarupriser på världsmarknaden, avskrivning av de beroende ländernas skulder, ett handelsutbyte på den arbetande majoritetens villkor, det egna samhällets brott med imperialismen respektive den parasitära byråkratin i öst.
I den begynnande kampen mot EG-harmoniseringen och EGs institutioner deltar vi för att stärka kampen och vinna gehör för våra strategiska alternativ.
De problem mänskligheten står inför är gigantiska och globala. Den ekonomiska krisen i ”den fria världen” i den kapitalistiska världsekonomin har förvärrats i vågor sedan slutet av 1960-talet. ”Det glada 1980-talet” är en parentes, ett andrum som kapitalet i I-länderna skaffat sig till priset av en förvärrad utsugning av tredje världen och ökade klyftor i de egna länderna. Fristen är över med nästa lågkonjunktur. Förra höstens kursras var bara en förvarning.
För jordens fattiga befolkning är ”det glada 1980-talet” ett hån. Svälten, underutvecklingen, förtrycket har bara ökat under det senaste decenniet. Diktaturer, terror, krig som oftast har sina orsaker i imperialismens grepp om världen, har bara ökat på flyktingströmmarna. En liten rännil har nått vår del av klotet. Här i Europa har de mötts av en ökande rasism, en röta som hotar att sprida sig med kraft i kölvattnet på den sociala krisen och arbetslösheten och som hotar själva grundvalen för en vettig framtid, solidariteten mellan arbetande människor.
Miljöförstöringen förvärras och hejdas inte av några nationsgränser.
Trots en trevande avspänning, som har sin grund i svagheten hos USA-imperialismen och ekonomisk och social kris för de byråkratiska diktaturerna i öst så fortsätter de militära upprustningarna. Missilerna står där lika hotande som förut. Militarismen stjäl större resurser än någonsin.
Makthavarna i väst försöker lösa krisen på sina villkor. Det medför ökad konkurrens mellan imperialistiska stater och bolag, ökad utplundring av tredje världens fattiga, ökat tryck på befrielserörelser, förvärrade klyftor och ökade orättvisor i de egna länderna.
Problemen är gigantiska och globala, men inte olösliga. En lösning kräver internationell samordning, ett samarbete mellan jordens fattiga och förtryckta, mellan fackföreningar i nord och befrielserörelser i syd, mellan miljö- och fredsrörelser i väst och oppositionsrörelser i öst. Det handlar inte bara om solidaritet, utan om gemensamma intressen och mål, en gemensam strategi för att lösa de problem som mänskligheten står inför, i motsättning till de mål och intressen som styr de imperialistiska regeringarna och bolagen och förtryckarregimerna i tredje världen.
Det är mot denna bakgrund vi måste se EGs[1] planer på en fri inre marknad 1992 och Sveriges harmonisering med denna.
EGs vitbok från 1985 med lista och tidtabell för över 300 handelshinder mellan medlemsländerna som ska tas bort till 1992 och enhetsakten från 1986, vilken ger medlen att genomföra dessa steg, är ett försök från Europas makthavare att utnyttja en gynnsam ekonomisk och politisk konjunktur för att fullfölja den inre marknaden som det talas om redan i EECs grundningsdokument, Rom-traktaten från 1957. Tillsammans med P G Gyllenhammars 5-grupps förslag om att bygga bort ”felande länkar” i Europas transportsystem där Scan linkprojektet är en del (mot slutet av 1988 erhöll Scan link-konsortiet för andra året i rad fyra miljoner i bidrag för lobbyarbetet i bidrag från EG) och tillsammans med de västeuropeiska arbetsgivarföreningarnas samordnade offensiv mot fackliga rättigheter, sociala trygghetsnät och arbetsmarknadslagar (i december 1988 undertecknade företagarföreningarna en överenskommelse med detta mål) innebär detta ett försök till en omstrukturering av EGs politiska och ekonomiska karta på storkapitalets villkor.
Skapandet av EG är en följd av ekonomins fortgående internationalisering och den ökade europeiska kapitalkoncentrationen efter kriget. Samtidigt är EG ett försök att röja undan hindren för denna process.
Att bara se EGs framväxt som ett tecken på den ökande nödvändigheten av internationell samordning och styrning av ekonomin, eller att se den inre marknaden som en möjlighet till samordnade aktioner från den västeuropeiska arbetarrörelsen som många inom den europeiska vänstern gör, är att blunda för de klassintressen som styr EG mot den inre marknaden. EG har från början varit och är ett toppstyrt ekonomiskt och politiskt instrument för borgarklassen och för det finanskapital, de karteller och de monopol som dominerar EG‑marknaden.
Den internationella konkurrensen har efter kriget tvingat de västeuropeiska bankerna och företagen att växa, slås ihop, samarbeta. Ekonomierna har integrerats. Gränserna mellan länderna har alltmer framstått som hinder för handel och kapitalackumulation och de har inneburit ett handikapp för de västeuropeiska bolagen i deras konkurrens med USA och Japan. EGs framväxt är en följd av det västeuropeiska kapitalets behov av samordnade resurser och investeringar, av en stor hemmamarknad och av en stat med tillräcklig styrka och befogenhet att se till det västeuropeiska kapitalets gemensamma intressen, inte bara gentemot USA och Sydostasien utan lika mycket mot fackföreningarna och arbetarrörelsen inom EG och mot tredje världen.
För EGs bildande var också ett svar på den koloniala frigörelsen. Fem av de sex grundningsstaterna — Frankrike, Holland, Belgien, Italien, Västtyskland — var gamla kolonialmakter som förlorat sina välden under och efter andra världskriget. ”Söndrade vi falla, enade vi stå.”
Yaunde-avtalet från 1963 mellan EEC och flertalet av EECs gamla kolonier i Afrika cementerade en fortsatt imperialistisk dominans och handelskontroll. Lomé-avtalet, som ersatte Yaundeavtalet 1975, är ett avtal mellan det utökade EG, alla Yaunde-länder och delar av det gamla brittiska imperiet, sammanlagt 53 stater i tredje världen 1977. Det säkerställer EGs ekonomiska dominans på en ny högre nivå.
Men enandet i EEC hade också inrikespolitiska syften. Det gav det västeuropeiska kapitalet en starkare ställning gentemot arbetarrörelsen och fackföreningarna i de egna länderna. Samarbetet i Europa efter kriget startade med det uttalade syftet hos borgarklasserna i Europa (och USA som tryckte på) att trycka tillbaka vänsteroppositionen i de egna länderna och att sätta press på Sovjet.
EGs inre marknad 1992 är ett nytt stadium i den utveckling mot västeuropeisk integration som pågått sedan kriget. Det är en process som både tvingats på det europeiska kapitalet av konkurrensen på världsmarknaden och som underlättats av den försvagning som drabbat den nordamerikanska ekonomin och konkurrenskraften under 1980-talet.
Men det är ingen entydig strategi från EGs kapitalägare. Samtidigt som det uppstår multinationella västeuropeiska företag med EG som hemmaarena, så uppstår det också grupper och allianser mellan europeiska företag och amerikanska eller japanska. Det finns också kapitalintressen som har betydande nationella protektionistiska fördelar, t ex rustningsindustrierna. Att viljan till integration i EG väger över under 1980-talet jämfört med stillaståendet under 1970-talet beror på de goda ekonomiska konjunkturerna men framför allt på att den politiska vågskålen svängt över till kapitalets fördel. En högervåg har svept över Europa under 1980-talet. Utan något framgångsrikt exempel på kamp mot högerpolitik och åtstramning och med 16 miljoner arbetslösa är arbetarrörelsen i Europa tillbakatryckt. EG 1992 är ytterligare ett steg på kapitalets offensiv mot Västeuropas arbetarklass.
Men det är också detta som kan hota kapitalets vision om EG 1992. Uppblossande sociala strider och klasskamp i ett eller flera länder mot följderna av vitboken och/eller en ny lågkonjunktur i världsekonomin kommer att sätta käppar i hjulen för Västeuropas makthavare.
Möjligheterna till demokratisk insyn och kontroll kommer minska än mer i takt med att allt fler beslut tas i EGs slutna institutioner. Offentlighetsprincipen existerar inte för EG-institutionerna, utom för parlamentet. Det har å andra sidan vare sig makt eller befogenheter. Utvecklingen kan innebära att de demokratiska landvinningar som den västeuropeiska arbetarrörelsen kämpat sig till inom parlamentarismen stegvis kommer att tas tillbaka av kapitalet.
Men inte heller detta är en entydig process. För borgarklassen och för kapitalet i Västeuropa är nationalstaterna fortfarande långt viktigare än EGs överstatliga organ. Främst för att kunna upprätthålla social kontroll och för att förmå befolkningen att mer eller mindre frivilligt sluta upp bakom borgarklassens målsättningar. Denna roll som ”vänlig kvarterspolis med vapnen gömda” kan inte EG ta över med sina uppifrån konstruerade och kontrollerade institutioner. EG har inte den för den sociala kontrollen och ordningen så viktiga legitimitet som den borgerliga parlamentarismen i nationalstaterna har.
När kapitalet och borgarklasserna nu trots detta tar dessa steg mot en minskad roll för nationalstaten och en ökad för EG så är det på grund av trycket från konkurrensen på världsmarknaden. Men det är också ett tecken på att kapitalet känner sig ohotat och säkert i sadeln och därför vågar sig på denna kalkylerade risk.
Inte desto mindre kommer utvecklingen mot EG 1992 att innebära att klyftan mellan makthavare och maktlösa kommer att öka och att den politiska stabiliteten kommer att undergrävas i Europa.
Socialdemokratin i Sverige och dess systerpartier runtom i Västeuropa och även en del kommunistpartier som det italienska, stöder planerna på en inre marknad och ger ett tyst stöd till Gyllenhammars länkar.
Härtill är de nödda och tvungna, eftersom deras politik grundar sig på ett stöd till privatkapitalet och en förlitan till marknadskrafterna. Deras strategi är ett stärkt kapitalistiskt Europa, där de kan driva fram en social dimension (något som den inre marknadens arkitekter alldeles råkat glömma bort). De har rentav börjat tala om EGs inre marknad som ett vänsterprojekt. Det är bara det att EG 1992 redan har ett socialt projekt: att se till att arbetarklassen får betala för omstruktureringen! Den västeuropeiska socialdemokratins projekt med en social dimension kommer inte att lyckas.
EG 1992 kan inte bli ett vänsterprojekt, ännu mindre än den nuvarande svenska regeringen är ett vänsterprojekt. De västeuropeiska reformistiska partierna kommer i stället att tvingas acceptera följderna av en utveckling som i längden även kommer att hota deras egen ställning i samhället.
Förbättringar för arbetarklassen i EG kan i dag bara nås genom kamp mot andan och meningen i den inre marknaden.
En fri inre marknad i EG på kapitalets villkor kommer att medföra att EG stärks som ett protektionistiskt block på världsmarknaden. Detta innebär att krisen i världsekonomin fördjupas på sikt. Det kommer att innebära en cementering av de ojämlika handelsvillkoren mellan Västeuropa och tredje världen, speciellt med de associerade staterna. I praktiken betyder det att ännu fler barn kommer att svälta ihjäl i Afrika, Asien och Latinamerika.
Planerna i enhetsakten om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik innebär gemensamma satsningar på säkerhetsstyrkor för att upprätthålla ordningen inom EG, ett gemensamt utrikespolitiskt agerande och ett ökat europeiskt militärt deltagande för att upprätthålla imperialistisk dominans i världen. Tysk, fransk, engelsk chauvinism kommer att ersättas av storeuropeisk chauvinism. Enhetsakten och den politiska praktiken pekar fram mot en gemensam hård flyktingpolitik. Stängda dörrar, trots allt tal om att riva gränshinder. Samtidigt underblåser myndighetsrasismen i Europa den organiserade gaturasismen och nynazismen.
Den inrikespolitiska andan och meningen med EG 1992 är att den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen allt hårdare kommer att anpassas till den kapitalistiska produktionens och konkurrensens behov. ”Just in time” och 24-timmars-fabriker kan man säga sammanfattar målen för västeuropas visionära storkapitalister. Tanken är att med:
Hårt specialiserade sammansättningsfabriker i pärlband från periferin och inåt, med hårt uppknutna underleverantörer, med rullande lager på vägarna, där delarna rullar in ”just in time” för vidareförädling eller sammansättning. För att systemet ska fungera störningsfritt dygnet runt kräver man att politikerna ska ”göra sig av med regler och föreskrifter. De måste släppa lite på den sociala tryggheten”.[2]
I förlängningen av utvecklingen mot en uppdelning i stora sammansättningsfabriker och små, beroende underleverantörer, i företagarföreningarnas gemensamma offensiv mot fackföreningarnas rättigheter och mot de sociala trygghetsnäten, i satsningen som pågår i hela Västeuropa att försöka knyta upp de anställda till företagen och för ökad lönesplittring på arbetsmarknaden, lurar visionen om en uppdelning av arbetsmarknaden i A-lag och B-lag enligt japansk modell. Men för att nå dit måste kapitalet pressa tillbaka stora delar av arbetarklassens löner, rättigheter och sociala förmåner på ett drastiskt sätt. Detta är också ett av målen inför EG 1992.
EG 1992 kommer att innebära hårdare strukturrationalisering, förvärrade regionala obalanser och utarmning av randområden, en ökad flyttlasspolitik i västeuropeisk skala.
För Sveriges del kan vi ana konsekvenserna av en harmonisering på EGs villkor i den promemoria Var finns framtiden? som framtidsgruppen inom statsrådsberedningen skrivit. Där indelas landet i högtryckszoner — Stockholm/Mälardalen, Västkusten, Linköping, Umeå och (kanske) Luleå — och lågtryckszoner — Norrlands inland, Bergslagen och sydöstra landet, vilka saknar framtid överhuvudtaget.
Vi är för frihet och öppna gränser för människor och handel. Vi stöder förslaget i vitboken om att ta bort tullar och passkontroller, om rätten att resa fritt och rätten att leva, arbeta och studera där man vill. Men vi anser att den rätten i praktiken blir förbehållen överklassen så länge marknadskrafterna styr och så länge universiteten i praktiken inte öppnas för arbetarungdomen. Friheten blir till tvång att flytta dit kapitalet pekar.
EG 1992 kommer inte att innebära någon nämnvärd minskning av arbetslösheten inom EG. Inte ens i de mest optimistiska tillväxtprognoserna lovas mer än marginella förbättringar, om problemet överhuvudtaget nämns. EG-makthavarna är hårda motståndare till arbetstidsförkortning.
EG 1992 kommer att innebära att en redan ohållbar miljöförstöring kommer att förvärras i och med den starkt ökade satsningen på landsvägstransporter och att också miljöhänsynen underordnas produktionen och konkurrensen. Redan i dag ses miljölagstiftning och miljökrav som handels- och produktionshinder av EG-byråkratin.
Den harmonisering av arbetsmiljöskydd, sociallagstiftning, konsumentskydd, arbetsmarknadslagar som planeras i vitboken kommer även den att helt underordnas den kapitalistiska marknadens krav. Grundregeln i vitboken är en harmonisering på lägsta nivå. Vi riskerar att se en social dumpning på dessa områden.
Allt detta kommer den svenska och den västeuropeiska socialdemokratin att tvingas acceptera. För det är just detta som planerna på den inre marknaden och kapitalets vision om EG 1992 innebär.
Socialistiska Partiet tillsammans med våra europeiska systerpartier i Fjärde Internationalen säger blankt nej till EG 1992 och till harmonisering. Vi kämpar för en upplösning av EG och dess institutioner. Mot EG ställer vi solidaritet mellan folken, en ny ekonomisk världsordning, ett brott med den egna imperialismen och arbetarenhet i Europa.
Även andra delar av vänstern och delar av fackföreningsrörelsen i Europa är motståndare till EGs planer. Däribland VPK och delar av LO/TCO i Sverige. Även Miljöpartiet och delar av centerrörelsen finns på motståndarsidan. Men deras motstånd blir utifrån ett till övervägande delar nationellt perspektiv. De säger nej till varje närmande till EG och till harmonisering med den inre marknaden medhänvisning till det nationella självbestämmandet, till ”svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta” och till de nationella fackföreningarnas och de nationella byråkratieras inflytande.
Vi menar att detta visar på en felaktig förståelse för den svenska EG-harmoniseringen och för de problem den ställer oss inför. Det nationella självbestämmandet är och förblir begränsat, oavsett beslut i regering och riksdag. Det svenska kapitalet är redan i full färd med harmoniseringen med EG, oavsett beslut i regering och riksdag. Med en rent nationell position hamnar man i hopplöst underläge mot EGs och det svenska kapitalets europeiska vision, därför att dessa utgår från den faktiska verkligheten. Svensk ekonomi är redan i dag en integrerad del av världsekonomin. Det svenska näringslivet har inget annat val än att harmonisera med EG om det vill överleva.
Ett rent nationellt självbestämmande är en utopi. Faktum är att en svensk nationell ekonomisk isolering inte ens är önskvärd. Det skulle innebära stora ekonomiska uppoffringar, politiskt omöjliga att genomföra för vilken regering som helst och för vilket ekonomiskt system som helst. Till yttermera visso är det den internationella politiska och ekonomiska samordningen, inte den nationella självtillräckligheten, som är en förutsättning för att kunna lösa problemen i världen. Vi bara konstaterar att samordningen i EG inte bidrar till en lösning, tvärtom så förvärras de. Det handlar inte om nationellt självbestämmande kontra internationell samordning. Det handlar om vilken klass som har kontrollen, vilka intressen som styr det internationella samarbetet och arbetsdelningen. Imperialismen eller världens fattiga och förtryckta?
Icke desto mindre kommer de viktigaste striderna mot EG inom överskådlig tid att ske inom de enskilda länderna. Sociala rörelser och fackföreningar lever, verkar och formas ännu främst inom de egna nationerna. Till skillnad från motståndarna i storbolagen och bankerna, vilka får allt svagare nationella rötter och en alltmer internationell identitet.
För att motståndet ska bli effektivt, för att kampen ska bli segerrik, Måste den dock samordnas över gränserna. Annars kommer motståndarna att spelas ut mot varandra. Motståndet mot EGs framtidsplaner kan och måste börja nationellt, men det Måste ges ett internationellt perspektiv. Att försöka bidra till det perspektivet och till den samordningen ser Fjärde Internationalen som en av sina viktigaste uppgifter. Varje nationellt motstånd mot EG 1992 måste ses som en plattform för internationell solidaritet och samordning.
I dag är medvetenheten, organiseringen och motståndet mot EG 1992 ojämnt utvecklat i Västeuropa. Men vägen mot 1992 kommer att kantas av sociala strider. Varje strid av något format kommer att i någon form smitta av sig och påverka över gränserna eftersom orsaken till striden är gemensamma problem, gemensamma attacker från gemensamma fiender, även om de ej sker samtidigt. Ju mer 1992 närmar sig och speciellt vid en ny lågkonjunktur, kommer striderna att tendera till att samordnas. Det ger en förutsättning till enhet över gränserna och det kommer att lyfta upp Västeuropa som en politisk arena för EG-motståndet.
Europas kapitalägare har ett försprång. De har ”goda tider” under 1980-talet. De har ett välutvecklat internationellt samarbete, de har initiativet inom EG och de har en vision om Västeuropas framtid. Detta är ett mäktigt ideologiskt vapen.
Allt detta måste vi ta ifrån dem om världen och Europa ska bli beboeliga i framtiden. Vi måste stärka vårt internationella samarbete, vi måste ta initiativet från motståndarna och vi måste kunna ta några steg mot vår egen vision om framtiden. Mot maktens EG - för en socialistisk värld.
Mot EGs framtidsplaner med fortsatt imperialistisk dominans och utplundring av tredje världens fattiga — Bryt med den egna imperialismen, för en ny ekonomisk världsordning, avskriv tredje världens skulder, riv upp associationsavtalen. För ökat obundet bistånd förmedlat av folkrörelser. Stöd till befrielserörelser och till länder som brutit med imperialismen.
Vinn fackföreningarna för stöd till ANC och PLO, Vietnam, Kuba och Nicaragua. Nej till Euro-chauvinismen — Gemensam sak med jordens fattiga och förtryckta.
Bryt blockpolitiken! Ta till vara Glasnost, riv muren, bryt USAs exportförbud till Östeuropa, öka handeln. Stöd till och samarbete med oberoende oppositionsrörelser och fackföreningar i Östeuropa och Sovjet från fackföreningar och folkrörelser i väst.
Mot handelskrig och protektionism — kontakt och samarbete med fackföreningarna i USA, Japan och andra konkurrentländer.
Mot militarism och krig — Ensidig nedrustning, omedelbar skrotning av alla kärnvapen i Europa. Västeuropa ut ur NATO. Upplös de militära styrkorna och de gemensamma säkerhetsstyrkorna.
Mot den hårdnande flyktingpolitiken och den ökande rasismen i Europa — För en europeisk folkrörelse mot rasism. Låt Europa bli en fristat för förföljda och förtryckta.
Det finns ingen ”fransk”, ”engelsk”, ”tysk” eller ”svensk” arbetarklass. I Europas arbetarrörelse samlas människor från hela världen. Det är en stor styrka — så länge vi håller ihop. Sammanhållning vårt enda vapen — Gör rent hus med rasism i fackföreningarna!
Frihet till de sista kolonierna — Brittiska trupper ut ur Nordirland. Rätt till självbestämmande åt de folk som begär det — samer, basker...
Mot planerna på ett europeiskt verkstadsgolv organiserat helt efter kapitalets önskemål måste vi kräva en allsidig utveckling av hela Västeuropa. För Sveriges del betyder det Nej till Scan-link och till planerna på att koncentrera framtiden till Stockholm, Västkusten och universitetsstäderna. En ökad handel med Östeuropa och Sovjet (ett brott med USAs teknikembargo) tillsammans med en kraftig satsning på SJ, en regionalpolitisk satsning och vetorätt över stora investeringar skulle ge Norrbotten en given plats på kartan även i framtiden.
Mot den extremt uppsplittrade produktionsprocessen i ”Just-in-time”-systemet måste vi ställa krav på en produktion anpassad till människorna och behoven i Västeuropa i stället för tvärtom. Facklig kamp om kontrollen över den nya tekniken. Vetorätt över investeringar, arbetarkontroll över produktionen.
Mot arbetslösheten — Gemensam kamp över gränserna för arbetstidsförkortning och en fördelning av jobben. Mot de västeuropeiska arbetsköparnas försök att splittra upp kollektiven mellan och innanför gränserna med ökad lönesplittring, premielöner, konvertibler med mera, måste vi sätta ett gemensamt försvar av facklig solidaritet och styrka, indexreglerade löner, fackliga och sociala rättigheter.
Försvara kvinnornas och ungdomarnas rättigheter — arbete åt alla, lika lön, försvara den offentliga servicen.
I stället för ökade landsvägstransporter måste vi kräva ett systemskifte för person- och godstransporter. Från flyg och hjul till köl och räls. Här måste möjligheten till mänskligt liv i århundraden framåt väga tyngre än minutjakten i produktionen.
För en europeisk folkrörelse mot miljöförstöringen. Kontakterna mellan miljörörelser i väst och öst som tagit fart det senaste åter, den europeiska ungdomsaktionen för Europas skogar, och försöken att bekämpa Scan link gemensamt över gränserna, visar vägen framåt.
För ett omedelbart stopp för kärnkraften i Europa. Den europeiska kärnkraftsindustrin är sammanflätad i en härva av lögner, mutor och skandaler. Det behövs en gemensam kamp och en gemensam omställningsplan till alternativ energi från den europeiska anti-kärnkraftsrörelsen.
Bryt upp och lys in i EGs slutna styrelserum. Lyft fram de verkliga arkitekterna bakom EG 1992 och de verkliga makthavarna i Västeuropa i ljuset, Gyllenhammars Round Table of European lndustrialists och det västeuropeiska storkapitalet.
Hur ska vi göra? Vilka initiativ ska vi ta för att tillsammans med andra EG-motståndare vara med och bygga upp en bredare, aktiv opinion mot EGs framtidsplaner och harmoniseringen med den inre marknaden? Vi tror inte att kravet på en folkomröstning om harmonisering med EG, som bland andra Miljöpartiet reser, kan fungera som en start på arbetet i dag. Det av flera skäl:
Vi tror i stället att striden mot EG måste börja direkt om de försämringar som följer av harmoniseringen, strider som redan har börjat i t ex arbetet mot Scan link, för att sedan så att säga lyftas upp på EG-nivån. Några exempel på sådana frågor eller områden är:
Utvecklingen eller försämringarna inom dessa områden är alla direkt eller indirekt beroende på utvecklingen inom EG och Sveriges harmonisering med den inre marknaden. Det gäller för oss att vara med och ta initiativet till eller bygga vidare på det motstånd som redan finns och försöka sprida medvetenheten om dessa samband med EG. En kampanj mot harmoniseringen måste också ha dessa konkreta hot som sin utgångspunkt.
Socialistiska Partiet har skrivit under ett upprop mot EG, författat på initiativ av VPK, Miljöpartiet och enskilda vänstersocialdemokrater. Vi deltar också i det samarbete mot EG som undertecknarna av uppropet startat, bland annat ska vi vara med och ge ut en bulletin om och mot EG. Vi gör detta trots att vi är kritiska både mot formuleringar i uppropet och till de politiska grunder och den politiska strategi som många av de andra undertecknarna förfäktar vad gäller EG-motståndet. Skälet till detta är att vi anser att vi i dag bäst kan påverka EG-motståndet genom att delta i detta samarbete.
Vi ska försöka visa:
En av våra viktigaste uppgifter blir att propagera för, ta initiativ till och stärka arbetarrörelsens och fackföreningarnas internationella arbete, att öka de direkta mellanfolkliga förbindelserna, att bygga vidare på folkrörelsernas internationella arbete och kontakter, som miljö-, freds-, solidaritets-, anti-rasism- och anti-kärnkraftsrörelsen. Vi måste hela tiden lyfta upp de internationella sambanden och de gemensamma intressena, föreslå internationella konferenser och kampanjer o s v. Och vi måste trycka på att EG inte är hela Europa. Vi måste utnyttja Glasnost för att öka våra kontakter med Östeuropa.
När vi talar om att stärka fackföreningarnas och arbetarrörelsens internationella arbete måste vi komma ihåg att de redan har ett samarbete över gränserna. I EG arbetar de inom EFS, där både LO och TCO har medlemmar. Men de gör det inom ramen för EGs framtidsplaner. De stöder tanken på en inre marknad. Den fackliga byråkratins linje runt om i Europa är den traditionella, att stärka den egna kapitalismen för att få utrymme för fackliga krav. Faktum är att nästan all kamp för fackliga och politiska förbättringar för arbetarklassen i Västeuropa under flera decennier har underordnats stödet till den egna imperialismen.
Därav vikten för oss att fortsätta med arbetet att bygga upp fackliga oppositioner som kan bryta denna förlamande tradition och som har förmågan att ta internationella enhetsinitiativ på en frisk klasskampsgrund. Lika viktigt är det att propagera för, och där det är möjligt delta i, uppbygget av nya arbetarpartier runtom i Europa. Vi måste i dag stärka samarbetet, de gemensamma diskussionerna och de gemensamma kampanjerna inom Fjärde Internationalen och tillsammans med andra vänsterpartier i Europa och resten av världen.
[1] EG (Europeiska Gemenskapen) samlar sedan 1967 de tre ursprungliga gemenskaperna CECA (Kol- och stålunionen 1952), Euratom (Atomenergigemenskapen 1957) och EEC (Ekonomiska gemenskapen 1957) under samma namn och huvudorgan.
[2] Phillips-chefen Wisse Dekker, en av medlemmarna i Round Table of European Industrialists i Dagens Nyheter 30/12 1984.