Ur Fjärde internationalen 3/1989
1. Efter folkomröstningen om ”EG-paketet” 1986 inleddes en ny fas i Danmarks integrering i EG. Hela den politiska debatten domineras nu av frågan om att förbereda Danmark för den inre marknaden. Arbetsgivarna och Schlüter-regeringen motiverar sin politik med att den är ”nödvändig” för att ”vi” skall klara oss i konkurrensen på den inre marknaden. Även socialdemokratin har inrättat sin politik efter det danska näringslivets konkurrenskraft och använder på så sätt de så kallade realiteterna i EG som en ursäkt för att svika sina väljare och inte ta en konfrontation med Schlüter.
2. Upprättandet av en inre marknad är det västeuropeiska storkapitalets verktyg för att mer obehindrat kunna verka över gränserna, att öka utsugningen av såväl arbetarna inom EG som folken i den tredje världen och förbättra konkurrenskraften i förhållande till den nordamerikanska och japanska kapitalismen. Den inre marknaden kommer att främja en harmonisering inom EG, skärpa konkurrensen och bryta ner de gränser som hindrar kapitalet från att söka sig dit det är mest lönsamt. Danmark är ett av de länder som har en relativt hög levnadsstandard. Men arbetsgivarna kommer i alla länder att pressa på för att försämra levnadsvillkoren. Ett stärkande av EG innebär också mer makt till EGs institutioner. Ett viktigt steg i denna riktning var avskaffandet av vetorätten, som ingick som en huvudsak i det EG-paket omröstningen 1986 gällde. Men uppbyggandet av en EG-stat är särskilt motsättningsfull, bland annat på grund av motsättningar mellan de olika nationella borgerskapen och på grund av motståndet från delar av arbetarbefolkningen i Europa.
3. Redan i dag använder sig regeringen och arbetsgivarna av en framtida konkurrens på den inre marknaden som argument för social nedrustning, tillbakahållna löner eller direkta lönesänkningar och andra försämringar. I alla EG-länder lyder parollen nu: ”Av hänsyn till den skärpta konkurrensen på den inre marknaden har vi inte råd”. Men löntagarna i ett land i Europa har inget intresse av att konkurrera med löntagarna i ett annat land om vem som kan erbjuda den billigaste arbetskraften till ”sina” arbetsgivare. Tvärtom är det arbetarrörelsens uppgift att skapa en gemensam kamp och moraliskt och ekonomiskt stödja kampen i andra länder.
4. De landvinningar som den danska arbetarklassen har tillkämpat sig genom årtiondena hamnar i skottlinjen under de närmaste åren. Försvar av fackliga och demokratiska rättigheter, reallönen, miljöskydd och social trygghet kommer att vara en kamp mot ett EG som redan i dag kan utfärda bindande direktiv för den danska befolkningen. Men det kommer samtidigt att vara en kamp mot de danska arbetsgivarna och den borgerliga regeringen. När fackföreningsrörelsen i Spanien kallar till generalstrejk mot införandet av ungdomslön, när sjuksköterskorna i Frankrike strejkar för högre löner, när västtyska arbetare går ut i kamp för förkortad arbetstid och när brittiska gruvarbetare går emot nedläggningen av gruvor – då kämpar de för alla Europas arbetare. Dåliga arbetsförhållanden i ett land är ett hot mot arbetarna i alla länder – allt mer efter hand som EG-integreringen fortskrider och kapitalet fritt kan etablera sig där det är som mest lönsamt. Det har vi t ex sett vid reparation av danska färjor, då orderna placerats på västtyska varv, eftersom det där inte finns lika hårda regler för arbete med epoxy som i Danmark. Lösningen är inte en kamp mellan danska och västtyska arbetare om vem som skall bli arbetslös, utan en gemensam kamp för en god arbetsmiljö.
5. Parallellt med förstärkandet av EG försiggår en centralisering av kapitalet och en ökning av kapitaltransaktionerna över gränserna. I Danmark har denna tendens tagit formen av en rad företagsfusioner och en rad uppköp av danska företag. Inte minst svenska och finska företag vill få in en fot i EG. Vid många tillfällen sker arbetsgivarnas uppköp och fusioner för att rationalisera, lägga ned arbetsplatser och bara bevara de mest lönsamma delarna eller eventuellt omvandla danska företag till handelskontor. Endast arbetarnas egen kamp kan rädda arbetstillfällena. Ett svar från arbetarna på kapitalexporten måste innebära krav på full insyn i räkenskaperna, vetorätt mot försämringar och avskedanden, nationalisering av nyckelindustrierna och de företag som hotar med nedläggning samt upprättandet av en arbetarrörelsens egen sysselsättningsplan.
6. De omfattande offentliga nedskärningar som Schlüter-regeringen planerar ligger helt i linje med EG-harmoniseringen. Harmoniseringen av skatter och avgifter innebär i sig mindre pengar i den danska statskassan. Vi försvarar inte det asociala danska skatte- och avgiftssystemet, men vi kommer att med all makt slåss mot Schlüters ”lösning” av problemet med lägre statsintäkter: Social nedrustning och högre avgifter för användarna av den offentliga sektorn. Vi är motståndare till att sociala rättigheter för alla ersätts med privata eller framförhandlade avtal om försäkringar, t ex arbetsmarknadspension. De största förlorarna kommer att bli de som saknar fasta band till arbetsmarknaden: Arbetslösa, unga, äldre och understödstagare. I stället för de osolidariska och individualistiska ”lösningarna” som försvagar arbetarrörelsens gemensamma kampförmåga, sätter vi solidariska lösningar och god offentlig, brukarstyrd service för alla grupper i samhället.
7. Varken socialdemokratin eller Socialistisk Folkeparti (SF) bygger sin politik på att det endast är arbetarnas och gräsrötternas egen mobilisering som kan bjuda arbetsgivarnas EG-offensiv spetsen. Den danska socialdemokratin måste ännu ta avstånd från att EG ska stärkas och ges ökade maktbefogenheter – i motsats till i stort sett alla dess systerpartier i Europa. Partiet koncentrerar sig på att lägga fram ett ”socialt” program, vilket man föreställer sig skall genomföras under EGs regi. Men det är fullständigt orealistiskt att EG-apparaten kan utnyttjas till att föra en social och arbetarvänlig politik. Detta skall dock inte förhindra socialistiska medlemmar av EG-parlamentet att tillvarata varje enskild möjlighet till förbättringar. Inte ens med de blygsamma, socialdemokratiska reformförslagen kommer de europeiska arbetsgivarna och kapitalägarna att frivilligt finna sig i. De kommer att använda sig av alla sina otaliga möjligheter till påtryckningar genom kapitalflykt, investeringsstrejker, spekulation o s v. Försvaret av arbetarbefolkningens intressen kräver därför resoluta ingrepp mot kapitalets ”bastioner”. Det kommer att vara en kamp som utvecklas från den enskilda försvarskampen i varje enskilt land, och där arbetarbefolkningen utvecklar sina egna maktorgan. SFs EG-politik liknar allt mer Socialdemokratins, även om SF är mer skeptiskt och i princip går in för ett utträde ur EG. Men också i EG-sammanhang lägger SF till övervägande delen sin politiska praktik på det parlamentariska arbetet. SF har inriktat sig på en ”positiv” EG-politik och en politik på hemmaplan som accepterar utgångspunkten att den danska konkurrenskraften skall stärkas. Utvecklingen inom EG kommer emellertid hela tiden att komma i allt större motsättning till de stora arbetarpartiernas uttalade målsättningar. Det ger möjlighet att pressa dem att gå från ord till handling när det gäller motståndet mot EG-politiken. En sådan press kommer att vara särskilt viktig att bygga upp inom fackföreningsrörelsen. Här måste ett alternativ presenteras till de nuvarande ledarnas passivitet. För dem är det viktigare att ta hänsyn till de danska arbetsgivarnas konkurrensförmåga (genom att garantera att de danska lönerna inte ökar mer än utlandets) än att slåss för så bra resultat som möjligt, inspirera arbetare i andra länder att göra det samma, främja internationellt samarbete mellan arbetare och att lämna villkorslöst stöd när kollegor i andra länder slåss för sina krav.
8. Folkrörelsen mot EG (och DKP, Danmarks Kommunistiska parti [svenska APKs motsvarighet i Danmark ö. a.], vars EG-arbete nästan uteslutande sker genom Folkrörelsen) står för ett mer uttalat motstånd mot EGs institutioner. Men eftersom Folkrörelsens grundval är ett samarbete mellan arbetarpartier och borgerliga krafter, varken vill eller kan den förklara vilka intressen som står bakom EG och därför kan Folkrörelsen heller inte presentera ett annat alternativ till EG än ett kapitalistiskt Danmark som sluter ett frihandelsavtal med EG. Därför förfaller Folkrörelsen ofta till en nationalism som motverkar förståelsen av att internationell arbetarsolidaritet är nödvändig och som underblåser den felaktiga uppfattningen att danska arbetsgivare är bättre än utländska.
9. Vänstersocialisterna (VS) har lagt fram en EG-politik som på många områden ligger i linje med SAPs. Även om VS är enig med delar av vår kritik har partiet beslutat sig för att gå in i Folkrörelsen. Det betraktar vi som ett steg tillbaka för internationalismen. VS ställer upp kandidater på folkrörelsens lista i EG-valet den 15 juni. En röst på dem kommer att vara det bästa sättet att på valdagen säga nej till arbetsgivarnas EG och ja till internationell arbetarsolidaritet. Därför uppmanar Socialistiska Arbetarpartiet att rösta på Keld Albrechtsen, som är den VS-kandidat som står högst på Folkrörelsens valsedel.
10. Socialistisk Arbejderparti uppfattar EG som ett redskap för kapitalets makt i Europa. Därför är vi mot att EG stärks. Vi är motståndare till att den danska staten avger sin suveränitet till EG-institutionerna. Vi är emot att EG-parlamentet ges ytterligare maktbefogenheter. Detta kommer bara att vara ett led i skapandet av en kapitalistisk europeisk statsapparat även om den kommer att motiveras med att befolkningen skall ha ett direkt inflytande. SAP är för att Danmark utträder ur EG. Det kan inleda en process som bryter ner EG. Det kommer att sätta käppar i hjulet på arbetsgivarnas planer. Men den danska befolkningens levnadsvillkor kommer överlag inte att förbättras automatiskt om Danmark ställer sig utanför EG. Den saken avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna – nationellt såväl som internationellt.
11. I det nuvarande Europa är befolkningen uppsplittrad mellan öst och väst – med å ena sidan byråkratiska enpartisystem och å andra sidan kapitalistiska åtstramningsregeringar. Europa är rikt på tekniska och mänskliga resurser. Man antingen utnyttjas inte dessa resurser, eller också missbrukas de med katastrofala kostnader: miljöförstöring, militär upprustning, oanvändbar produktion, överskottslager... Enbart i EG-länderna finns 16 miljoner arbetslösa som lever på ett allt sämre understöd, samtidigt som arbetsgivarna pressar dem som arbetar att prestera ännu mer, inför flexibel arbetstid, deltidsarbete och nattarbete för att utnyttja arbetskraften så effektivt som möjligt i konkurrensen med andra arbetsgivare. Det finns bara ett förnuftigt svar på den kapitalistiska rovdriften och blinda tillväxten: En internationell socialistisk planhushållning och samordning till nytta för den arbetande befolkningen – inte för kapitalisterna och byråkraterna. Det är det verkliga alternativet till storkapitalets EG: Europas Förenade Socialistiska Stater!
12. Socialistiska Arbetarpartiet är Fjärde Internationalens danska sektion. Vi har systerpartier i alla EG-länderna – och även utanför EG – som arbetar för samma mål som vi. Fjärde Internationalen nöjer sig inte med att lägga fram ett internationalistiskt program i de enskilda länderna, utan tar aktivt del i uppbyggandet av aktiva rörelser tvärs över gränserna. Vi kan och bör ta vår utgångspunkt i de rörelser eller ansatser till rörelser som redan existerar:
Det är genom dessa aktiviteter som vi kan utveckla ett motstånd mot EGs kapitalistiska Europa. Så kan vi skapa ett alternativ. Vi vill inte ha ett Europa som konkurrerar med USA och Japan om att förtrycka sin egen arbetarbefolkning, utsuga den trejde världen och ödelägga miljön. Vi vill ha ett Europas Förenade Socialistiska Stater, där de mänskliga och tekniska resurserna utnyttjas i en gemensam och demokratisk planhushållning.
Översättning: Lars Kaage
Tack till Björn Eriksson för granskning och kommentarer.