Ur Fjärde Internationalen nr 3-4/1981
Det råder inget tvivel om allvaret i den kris som hemsöker Polen. Följande siffror vittnar om det, även om de är ofullständiga och bör behandlas med försiktighet, med tanke på kända brister i de östeuropeiska ländernas statistik i allmänhet och den polska statistikens opålitlighet i synnerhet:
• En sänkning av den nominella inkomsten per invånare med 2,6% 1979, (den 18%-iga förbättring som kan utläsas ur statistiken för det därpå följande året förnekas av arbetarna);
• En minskning av den nationella nettoproduktionen med 2% 1979 (planen förutsåg en ökning med 2,8%) och en mycket svag ökning av industriproduktionen (2,8% mot förutsedda 5,1%). 1980 års gruvproduktion underskred det föregående årets med 15%.
• En minskning av jordbruksproduktionen med 1,4% 1979 (-3,8% för odlade produkter) medan planen förutsåg en ökning; först med 4,8%, och efter en korrigering med 3,9%. Skörden av säd och sockerbetor 1980 var
mindre än en tredjedel av 1979 års skörd. För potatisen var skillnaden ännu större. En minskning av boskapsstocken — som legat fast sedan 1974 — förutses för år 1981.
• En snabb ökning av skulden till Västeuropa, (mer än 20 miljarder dollar i slutet av 1979 jämfört med 1 miljard 1971 och 23,5 miljarder i slutet av 1980). Denna skuld motsvarar ungefär inkomsterna från exporten, av vilka år 1979 inte mindre än 92% användes till räntor och amorteringar på skulden till Västerlandet. Denna utgör mer än en tredjedel av Östeuropas totala skuld till de västerländska regeringarna.
• Ett brutalt stopp på investeringarna i den tunga industrin. Hundratals pågående arbeten, framför allt inom stålsektorn, men också inom gruvindustrin, har tvärstoppats som ett resultat av de katastrofala ekonomiska resultaten för året 1980.
Om man ser denna statistik mot bakgrunden av den nya strategi som lades fram i början på 70-talet i syfte att förändra det läge man ärvt av Gomulkaperioden (1956-70), då förstår man bättre de objektiva förutsättningarna för den fantastiska arbetarmobilisering som sedan mer än 6 månader är under utveckling i Polen. Gierekregimens sönderfall (1970-80) visar sig i hela sin räckvidd.
Gierekregimen förutsåg en snabb tillväxt av ekonomin, framför allt vilande på en fortsatt ökning av produktiviteten, modernisering av befintlig produktionskapacitet, höjning av levnadsstandarden genom löneförhöjningar, förbättrad tillgång av konsumtionsvaror och utveckling av utrikeshandeln.
Den polska ekonomin upplevde faktiskt ett starkt framåtskridande under första hälften av decenniet och tog ett språng uppåt mellan 1971 och -75. Men konsekvenserna av denna viljebetonade politik har blivit en enorm klyfta mellan å ena sidan de växande investeringarna och importen och å andra sidan den mycket långsammare ökningen av produktionskapaciteten och exporten. Därav den aktuella skulden.
Den investeringspolitik som kan uttolkas genom de årliga höjningarna på i genomsnitt 18,4% per år mellan 1971 och -75 hade nästan karaktären av en forcerad industrialisering vad gäller investeringarna i produktionsmedel (mer än 24,8% om året). Speciellt gynnade var stål- och elektromekaniska sektorerna. Gierek hävdade, inte utan skäl, att förverkligandet av dessa planer skulle skapa en ”andra polsk industri”.
Men samtidigt förbisågs totalt energisektorn. Produktionen av kol — den i Polen viktigaste energikällan — ökade med endast 4,5% om året (-71 till -75), medan den årliga tillväxten låg på 9,9% för metallindustrin(Stålindustrin inräknad) och 14,4% för elektromekanisk industri. Efter korrigeringar i planen 1976 till -80 beträffande de produktiva investeringarna, förblev icke desto mindre den årliga tillväxten inom den elektromekaniska sektorn dubbelt hastigare än energisektorn under åren 1976 till -78.
Den ojämna fördelningen av investeringarna och bristen på åtgärder för att snabbt förbättra energiproduktionen är orsaker till den aktuella situationen. Strömavbrotten — som inträffar 300 dagar av 365 i de flesta företag — är en av huvudorsakerna till upplösningen av produktionen och för med sig betydande inskränkningar av industriproduktiviteten.
Till detta måste läggas den ålderdomliga maskinparken på åtskilliga industrier, vilket ytterligare ökar energislöseriet. Enligt polska specialister skulle koefficienten för energiförbrukningen inom industrin vara tjugofyra gånger större än i de västeuropeiska industriländerna! Förutom problemen med energikonsumtionen kan man även konstatera en överdriven förbrukning av råvaror i den polska industrin.
Värdet på de metaller som åtgår för att skapa 1 000 dollar i nationalinkomst är faktiskt nästan två gånger högre i Polen (56 dollar) än i Italien (31 dollar) och tre gånger högre än i Frankrike (19 dollar). Detta beror säkert på den industriella strukturen och den teknologiska efterblivenheten i en rad sektorer och företag, men även på det slöseri som följer på bristerna i planeringssystemet och den frånvarande motivationen hos arbetarna som kompenserar sig på annat sätt för att kompensera sina magra löner.
I sin helhet förbrukar den polska industrin två eller tre gånger mer råvaror, material och energi per producerad enhet, än Frankrike, Storbritannien eller Italien. Det är dessa olika faktorer — även om det finns andra — som förklarar varför den industriella produktiviteten inte har uppfyllt de förväntningar som ställdes av upphovsmännen till femårsplanen -71 till -75; den plan, som man har tvingats revidera i grunden på nästan alla punkter sedan utgången av perioden. Här ligger också till viss del förklaringen till utrikeshandelns stagnation liksom polackernas svårigheter att erövra nya marknader då exportprodukterna håller dålig kvalitéoch inte heller motsvarar de västeuropeiska ländernas behov. Därför stannade Polens exportandel av världshandeln 1978 vid omkring 1% medan värdet av industriproduktionen i sin helhet uppnådde 2,5% av världsproduktionen.
Trots subventioner till jordbruket på 180 miljarder zloty 1978 och 250 miljarder under 1979 (ung. en fjärdedel av statsbudgeten) kunde man under detta år konstatera en minskning av jordbruksproduktionen. Spannmålsproduktionen för perioden 1974-79 visade sig understiga den för året -74. Klimatet spelade självfallet en roll, men framför allt avslöjade detta en mycket låg avkastning per hektar.
Nedgången i det polska jordbruket är ett resultat både av den agrara strukturen och av byråkratins politik. Flera faktorer spelar roll i den aktuella krisen. Till att börja med de statliga jordbrukens löjligt låga avkastning. De statliga jordbruken — med en yta som i medeltal överstiger 4 000 ha —representerar, tillsammans med kooperativen — på i medeltal 330 ha — inte mer än något över 20% av den brukade arealen. Deras andel av världens jordbruksproduktion är av samma storleksordning, men de får sig tilldelat lejonparten av subventionerna; 6.6% av det anslagna beloppet. Ändå är deras avkastning knappast bättre än de privata gårdarnas.
Den officiella statistiken visade förvisso att boskapsuppfödningen och spannmålsproduktionen per hektar var ung. 25°7o högre i de statliga jordbruken, och att tätheten av heltidsanställda arbetare per ytenhet var hälften så stor som inom det privata jordbruket.
Detta är normalt med tanke på de erhållna subventioner och den typ av odling som dominerar de statliga jordbruken — spannmålsodling på stora ytor — vilket innebär en mycket längre driven mekanisering. Men, då man jämför den egentliga produktionskostnaden för ett kilo kött eller en liter mjölk kan man konstatera, att den, enligt senaste uppgifter, är nästan dubbelt högre vad gäller kött och nästan fyra gånger högre för mjölk på ett statligt jordbruk. Förklaringen ligger delvis i de senaste årens investeringar i nybyggnation av mönsterjordbruk med avancerad teknologi. Men denna skillnad i kostnader härrör också från det obegränsade slöseri som råder inom den statliga sektorn. Man kan se industriellt drivna svinhus och ladugårdar byggda mot allt förnuft (ett TV-reportage nyligen visade att de anställda i ett ”mönstersvinhus”, med uppgift att utfordra 8 000 grisar, p g a arkitekturen saknade möjligheter att använda fordon till detta, utan fick bära mathinkarna för hand. Boskapens foderkostnader är också mycket högre i de statliga jordbruken, beroende på att det inte fästs någon större vikt vid värdet hos den använda sådden och fodret (lantarbetarna som arbetar där säger sig ofta ta vara på äpplen och andra grönsaker ur mathoarna för eget bruk, som de inte kan finna på marknaden). Denna skillnad i produktionskostnader för matvaror som kött och mjölkprodukter får — med tanke på de självägande bönderna — denna diskrimineringspolitik att te sig ännu mer absurd. Ävenså bristen på klarhet över det nödvändiga i att ha en väl definierad arbetsfördelning mellan det tusental statliga jordbruk, som vart och ett förfogar över flera tusen hektar, och de tre miljoner självägande jordbruken av vilka 1978 85% var på mindre än 10 ha.
Vilken bedömning man än må ha av det berättigade i att bibehålla en så betydelsefull privat sektor (nära 80% av jorden) i en arbetarstat, så måste man konstatera att situationen är ohållbar för de självägande bönderna. Varken Gomulka eller Gierek, som båda utgivit sig som anhängare av en jordbruksreform som syftar till ett bevarande och en utveckling av de mindre jordbruksenheterna, har lyckats utpeka en lösning på den kris som fortlevt inom denna sektor sedan ett trettiotal år.
Den extrema uppstyckningen av jorden har förvärrats under denna period. Såpass mycket att de privatägda jordbruken på mindre än 2 ha idag utgör en tredjedel av den privata sektorn. Flertalet av dem producerar för husbehov och avkastar nästan inget för marknaden. Ytterligare en tredjedel utgörs av jordbruk på 2-5 ha. En fjärdedel av privatjordbruken är på 5-10 ha och mindre än 15% av de självägande bönderna disponerar över 10 ha eller mer. Det betyder att en sådan uppstyckning får den tekniska moderniseringen av jordbruket som den senaste femårsplanen talar om att framstå som fullständigt illusorisk. Inga åtgärder har vidtagits för att göra produktionen inom denna sektor mer lönsam. Tvärtom, all de makthavande byråkraternas politik, har inte gjort något annat än att ytterligare förlänga åren av olönsamhet och atomisering inom det privata jordbruket. I själva verket ligger de diskriminatoriska åtgärderna, och de låga subventioner som tillfallit de privata jordbrukarna till grund för de ökande svårigheter de har att bruka sin jord. Inte bara den brist på gödningsmedel, maskiner och byggnadsmaterial som är en ständig realitet för hela det polska jordbruket, utan också planens prioriteringar av det statliga jordbruket, ställer de självägande bönderna inför omöjligheten av att vidta nödvändiga åtgärder för att rationalisera arbetet. I princip har bönderna frihet att sälja sina produkter till vilka organ eller personer de vill, men i realiteten tvingas de, för att kunna få banklån till förmånliga räntor, eller för att få de nödvändiga tillstånden till att skaffa gödningsmedel, att leverera en bestämd andel av sin produktion — upp till 70% — till extremt låga priser. Så låga priser, att det ibland lönar sig att återköpa produkterna ifråga till det officiella försäljningspriset — vilket ofta är lägre än produktionskostnaden — för att sedan åter sälja dem till et, högre pris på den fria marknaden...
Med stöd av en lag från 1978 angående återköp av jord från pensionerade producenter, kan myndigheterna när som helst gripa in och föranstalta ”kollektivisering” av det ena eller andra jordbruket. Varför skulle man då förvånas över det stora antal bönder som istället för att investera i sitt lantbruk föredrar att bygga sig ett hus på egendomen som en garanti för äganderätten?
Bland de yngsta fortsätter antalet ”bonde-arbetare” att öka; de tar ett fabriksarbete samtidigt som de fortsätter att arbeta kvar på gården som då också sköts av deras hustrur och familjer. Deras arbetsinsats — såväl i fabriken som på fälten — sjunker automatiskt, men det är ofta den enda möjligheten att kunna behålla familjegården. Alla dessa motsägelser och svårigheter ger inget annat till resultat än att driva de unga till städerna och detta i en sådan utsträckning att medelåldern bland de självägande bönderna ligger mellan 55 och 60 år.
Från denna synvinkel förstår man bättre de privata jordbrukens dåliga lönsamhet. Om man till detta lägger ”skojerierna” inom den statliga sektorn så inser man djupet av den aktuella jordbrukskrisen.
Enligt officiella uppgifter hade 1979 procentandelen företag som inte utnyttjat sin produktionskapacitet under förutsedda ”överskottstid”, höjts till 58%, från att föregående år aldrig överskridit 35%. Vi håller en slant på att denna andel torde ha varit ännu större under 1980. Det säger något om det skenbara i den centrala planens karaktär under den förflutna perioden.
Även om de skiljer sig radikalt åt vad gäller de politiska målen, så kan man konstatera att de flesta experter — såväl ”Solidaritets” som regeringens — i den pågående debatten om ekonomiska reformer, verkar vara överens om det nödvändiga i att decentralisera systemen för ledning och att avveckla merparten av de nuvarande målsättningarna för att ersätta dem med andra; bättre anpassade till verkligheten.
Målet för den totala nettoproduktionen bör ersätta det mål för den totala bruttoproduktionen som hittills gällt och som lämnat fritt spelrum åt direktörerna i företagen att förfalska resultaten för att bevisa att de uppfyllt ”planen”. Samtidigt bör man eliminera premierna för uppfyllande av ”planen” — utan hänsyn till kvalitét eller produktionskostnader — och ersätta dem med premier för de ekonomiska resultaten. Debatten om detta har just börjat. För att åskådliggöra det bedrägeri som f n råder på planeringsområdet, räcker det att ta fördelning av investeringar som exempel. Trots upprepade korrigeringar i 5-årsplanen under 1971 till -75 och -76 till -80, i syfte att öka konsumtionen, har investeringarna i produktionsmedel fortsatt att öka snabbare än sektorn för konsumtionsvaror. Viktiga framsteg har förvisso gjorts inom textil- och livsmedelsindustrin, med byggandet av fabriker för förädling av kött, mjölk, grönsaker mm som tillsammans med ökad import av konsumtionsvaror och stigande produktion av hushållsmaskiner möjliggjort en betydande höjning av levnadsstandarden under 70-talets början. Emellertid har räntabiliteten, framför allt inom energisektorn, märkbart försämrats under de senaste åren pga bristen på samordning mellan de olika industrisektorerna.
Det är helt klart att konsekvenserna av detta sakernas tillstånd först uppenbarades inom konsumtionsvarusfären med ett utbud som hela tiden släpade efter efterfrågan, även då det ekonomiska uppsvinget var som störst.
Byråkraternas viljepräglade politik har systematiskt prioriterat produktiva investeringar, vilket f ö aldrig dementerats, inte ens efter ett beslut 1979 att överge ”de största projekten” inför den ekonomiska stagnation som uppstått.
Det är på det viset man uppfört järn-industrikomplexet ”Huta Katowice” vars kapacitet skulle vara 9 miljoner ton och vars första del sattes i drift 1979 med en kapacitet på 4,5 miljoner ton.
Det behövdes arbetarnas ilska förra sommaren för att sätta stopp för det här gigantiska projektet. Den andra delen kommer utan tvivel i brist på kapital (det skulle behövas 1 200 miljarder för att fullfölja projektet) aldrig att se dagens ljus. Miljarderna zlotys som investerats i det stoppade företaget är ett typiskt uttryck för likgiltigheten hos byråkraterna som — i kollektivets namn — tagit sig rätten att engagera sig i ett för landets ekonomi så katastrofalt företag. Följderna av denna irrationella politik visar sig inte enbart i den teknologiska efterblivenheten i företagen inom en rad sekundära sektorer utan även i de förfärliga arbetsförhållanden som lever kvar i nyckelindustrierna som t ex gjuteriet ”Huta Warszawa”, där arbetet framför ugnarna utförs utan skydd i en otroligt bullrig och smutsig miljö. De visar sig också i löneskillnaderna som förekommer mellan olika områden av produktionen eller ekonomin och mellan olika arbetarkategorier. På ett och samma företag kan de manuella arbetarnas löner variera från 1 till 10, och från 1 till 20 för de anställda på kontoret och för vissa mycket kvalificerade tekniker.
Det är förstås kvinnorna som man finner längst ner på stegen, med löner som ofta ligger på omkring 2 till 3 000 zlotys (medellönen var omkring 5 000 zlotys efter de första höjningarna hösten 1980).
Om det är någon sektor som drabbats särskilt hårt av den kurs som Giereks lag givit sig in på de senaste åren så är det den sociala sektorn. Regeringen har alltid negligerat de nödvändiga investeringarna i den icke-produktiva sektorn (bostäder, sjukhus, daghem, etc)..., vilket innebär en svår situation för de flesta familjerna inte enbart vad gäller bostäder, ett löjligt antal lediga platser på daghemmen, brist på sjukhussängar, utan även en minskning av gratis läkemedel till förmån för privata läkemedel. De otillräckliga budgetanslagen inom undervisningen medför stängningen av skolor i de små byarna och en försämring av undervisningen för de fattigaste skikten av befolkningen. För att ersätta bristen på plats och lärare, praktiserar man nu i flera skolor ”gruppundervisning” — en morgongrupp, en eftermiddagsgrupp och till och med en kvällsgrupp. I klartext betyder det att ”kvällsbarnen” börjar sin skoldag vid 4 eller 5-tiden på eftermiddagen. Fram till dess ”placerar” man dem var man kan i skolan under uppsyn. Man förstår bättre arbetarnas förbittring när man får reda på att man 1979, genom att tillämpa en resolution från Warszawapakten, på högsta nivå beslutade att höja anslagen ”för landets säkerhet och försvarskapacitet” mer än väntat. På det viset minskade budgetanslaget för förbättringen av befolkningens levnadsstandard. Makthavande byråkrater fattar sina avgörande beslut under sådan hemlighet att de går helt ostraffade oavsett motsättningarna mellan dessa beslut och målsättningarna i planen.
Man bör tillägga att myndigheterna inte vid något tillfälle det senaste årtiondet har verkat för en verklig nyorientering inom planeringen, trots att de begångna misstagen är så uppenbara. De har nöjt sig med att vidta pragmatiska åtgärder och företa en grundläggande granskning, när klyftan mellan beräkningarna och verkligheten blivit alltför uppenbar och skapat risk för sociala spänningar som hotar makten. När det i slutet av 1975 framgick att skulden till Västeuropa fått en alarmerande omfattning ledde de åtgärder man vidtog för att försöka ändra utvecklingen — minskning av importen och delvis stopp för investeringar — främst till en försämring av tillgången på livsmedel. När regeringen i juni 1976 beslöt höja priserna berodde arbetarnas raseri huvudsakligen på att man efter en period av tillväxt försökte påtvinga dem denna höjning samtidigt som livsmedlen blev alltmer sällsynta på marknaden.
Den brist på samordning som råder inom prissystemet står i centrum för den aktuella diskussionen om den ekonomiska reformen. Inget tekniskt beslut skulle kunna klara upp situationen, om det inte följs av en snabb förbättring av produktionskapaciteten, i synnerhet inom livsmedelssektorn. För att bättre förstå vidden av det ekonomiska bedrägeriet kan det vara lämpligt att undersöka mekanismerna i prispolitiken litet närmare. Ett av de mest slående exemplen är köttet.
Liksom för andra basprodukter är styckpriset för kött lägre än produktionskostnaderna (transport, administrativa mellanhänder och omvandlingsprocessen inberäknad). Det är fullständigt normalt att en arbetarstat beslutar att subventionera vissa produkter som säljs för lägre pris än omkostnaderna. Man bör även veta vilka följderna av ett sådant beslut blir för ekonomin i allmänhet och för massan av konsumenter i synnerhet. I föreliggande fall kan man konstatera att de statliga subventionerna för 1979 steg till 91,4 miljarder zlotys, vilket betyder en subventionering med 34 zlotys per kilo.
Men konsumenten betalar mellan 100 och 150 zlotys kilot, beroende på kategorin kött, medan producenten inte får mer än 40 zlotys per kilo. Den största delen av skillnaden mellan dessa två priser — till vilken man bör lägga 34 zlotys i subventioner — upptas av administrativa omkostnader, transportkostnader och kostnader för industrin som bearbetar köttet som själv köper köttet för 24 zlotys per kilo. Men inget har gjorts för att försöka minska mellanhandskostnaderna eller ifrågasätta de höjda priserna för bearbetningsföretagen. Regeringens åtgärder för att utveckla sektorn för boskapsuppfödning i de statliga jordbruken, har fått som följd en ökning av kilopriset i produktionen, som Henryk Szlajfer visar (se följande artikel), och en okontrollerad ökning av import av foder och säd för att utfordra djuren. Det utgör en av de viktigaste posterna i den ökande utlandsskulden, som i gengäld har nödvändiggjort en ökning av de årliga subventionerna för livsmedelsprodukter, som uppgår till 170 miljarder zlotys per år. 1979 utgjorde det lite mer än 1107o av lönesumman.
Man kan likställa kött med andra nödvändiga produkter (bröd, mjölk, socker, etc.). Statistiken visar faktiskt att i Polen konsumerar de högavlönade klart mer kött än de lågavlönade arbetarna. I den mån den ökande subventioneringen tas från det sociala överskottet är det de fattigaste som betalar för de rikaste.
Den prispolitik som hittills tillämpats när det gäller köttet, är m a o ett exempel på uppenbar social orättvisa. Den planerade ransoneringen borde i princip kunna leda till en korrigering av situationen i framtiden; även om det i den aktuella situationen mer gäller en fördelning av knappheten än något annat. Men man får inte ha illusioner: om inte en sådan åtgärd följs av en kartläggning av existerande reserver och en möjlighet för arbetarna att kontrollera fördelningen av köttet, kommer det att förbli ett i hög grad formellt beslut. Det viktigaste just nu är att uppnå en förbättring av livsmedelsförsörjningen. Det är följaktligen uppenbart att det rör sig om ett mycket mer allmänt ifrågasättande av planerings- och prissystemet, som vill få ett slut på privilegierna, anarkin och slöseriet som härrör ur en överbyråkratiserad förvaltning.
Man kan läsa en mycket lärorik artikel angående detta i ”Solidaritets” bulletin i Katowice (nummer 24, 26 november 1980). Efter att ha organiserat en kontrollrundtur i livsmedelsaffärerna i Dabrowa Gornicza, den stad där järnindustrin Huta Katowice ligger, upptäckte medlemmarna i ”Solidaritet” att man i en stor del av butikslagren gömde mer eller mindre stora kvantiteter varor som inte var till försäljning.
”Det har varit omöjligt för oss att få reda på hur länge dessa varor har funnits i affären. I detta fall (en speceriaffär), var inte kvantiteterna så stora, men man kunde fråga sig till vem de var ämnade, till bekanta, till personalen (två personer i detta fall)?”
På andra ställen rör det sig om mer betydande kvantiteter:
”280 kg margarin, 19 kg smör i skivor, 115 kg smör i klump, 72 kg vegetabiliskt smör, 80 kg mjöl, 10 kg spagetti, 300 kg ris. Dessa varor var inte till salu.”
Dessutom kan de genom sin lilla enkät konstatera hur absurt arbetet är organiserat i ett slakteri:
”Klockan 16.50. Affären är öppen till klockan 19. Inga kunder. Skyltfönstren är tomma. Vi går och tittar i förrådet och... vi hittar 280 kg ostyckat kött. Förvaltaren förklarar för oss att det inte finns någon som kan göra arbetet (två expediter var sysslolösa när vi var där på vår kontroll).”
Kontroller som utfördes av andra kommittéer i ”Solidaritet”, när ransoneringskorten för kött introducerades vid helgen, visade i sin tur den orättvisa fördelningen av varor, allt beroende på affärernas kategori.
I Radom var de mängder man fann i milisens och polisens affärer konsekvent större än de man fann i de vanliga affärerna.
På en annan nivå, om arbetarna vid URSUS har begärt direkta förhandlingar med jordbrukarna i ”Bondesolidaritet” för att diskutera tillverkningen av traktorer, så det är därför att de känner till den byråkratiska karaktären på den kommission som har i uppdrag att centralisera beställningarna och dela ut maskinerna som tillverkas av företagen; dess oförmåga att uppmärksamma de verkliga behoven hos de berörda bönderna, och hindret som det innebär för att förbättra situationen. Dessa är alla exempel som visar hur omfattande de uppgifter som väntar de polska arbetarna är.
Ett återupprättande av ekonomin kan inte endast ske genom att slöseriet upphör, genom att de onödiga administrativa mellanhänder som höjer produktionskostnaderna avskaffas, utan förutsätter en genomgripande ändring av hela planerings- och förvaltningssystemet, så att producenter och konsumenter kan utöva en direkt och ständig kontroll över alla beslut rörande planen och fördelningen av de sociala tillgångarna. Upprättandet av ett samhälle som grundar sig på jämlikhet, ett samhälle som förmår tillgodose arbetarmassornas behov och strävanden betyder byråkratins död. I den meningen handlar det inte om ekonomisk reform utan om politisk revolution.
”Det är för stunden omöjligt att framlägga klara uppgifter om den polska ekonomin under 1981, dels på grund av den alltför stora osäkerhetsmarginalen och bristen på information, dels på grund av att man för första gången på ett annorlunda sätt utarbetat planen,” förklarar den officiella talesmannen för den polska byrån Interpress efter publicerandet av Plankommissionens uppgifter.
Klok anmärkning, att döma av de grundtankar som man finner i det tal som vice premiärminister Henryk Kisiel, ordförande i ovannämnda kommission, höll i Dite i slutet av december 1980. Många löften för att försöka lugna arbetarna. Total slapphet angående industri- och jordbruksproduktionen.
De förutsedda höjningarna
— en ökning på 18% av befolkningens totala inkomst (16% för lönerna; 30% för familjebostäder, stipendier, liksom för pensioner; 24% för böndernas inkomster);
— väsentliga höjningar på det sociala planet (27% för läkarvård; 12% för läkemedel; 15% för undervisning; 15% för kultur).
Kommentar från vice premiärministern: ”Detta överskrider våra aktuella möjligheter. Vi bör, under förverkligandet av planen, finna sätt att få det att gå ihop genom en ökning av den materiella produktionen och framför allt produktiviteten”...
Jordbruket
Man förutser en ökning av leverans av gödsel, kol (400 000 ton) och cement (1,8 miljoner ton) till de självägande bönderna, liksom investeringskrediterna (30%) så att småbrukarna på så sätt ska kunna öka sina investeringar med omkring 20% under 1981.
Livsmedel
Minskningen av kött- och sockerproduktionen (30% för skörden av sockerbetor 1980) skapar en brist på 30 miljarder zlotys på marknaden för 1981. Till en del kommer den att täckas genom en minskning av exporten, med hjälp av Sovjet och andra västeuropeiska länder, genom införandet av ransoneringskort för smör och kött och genom en minskning av sockerransonen.
Industri
Den planerade industriproduktionen kommer att vara nära 1981 års produktion, emellertid med en minskning inom livsmedelsindustrin, men med en ökning av träindustrin, den kemiska industrin, den lätta industrin och maskinindustrin.
I gruvorna räknar man med en omorganisering av arbetet ”för att jämställa gruvarbetarnas reducerade vecka med sexdagars arbetsvecka i alla gruvor” liksom man räknar med ”gruvarbetarnas aktiva medborgerliga attityd”... (i en annan rapport förutser man en produktionsminskning med 6-8% i koppar- och kolgruvorna.).
Investeringar
Förutsedd minskning med 15% — det som skulle motsvara 14% av nationalinkomsten, jämfört med 19% 1980; stopp på långtidsprojekten; ökning av investeringarna med 20% inom livsmedelsbranschen.
Utrikeshandeln
Man förutser en minskning av exporten från livsmedelsindustrin, med en allmän ökning på omkring 5% för de andra produkterna (12% till kapitalistländer).
När det gäller importen bör den minska med 3% (med 10% för import av utrustning), vilket skulle tillåta en förbättring av balansen i utrikeshandeln med omkring 1,5% miljard zlotys-deviser.
Man har förutsett att nettoproduktionen och nationalinkomsten som en följd av allt detta kommer att bli lägre än 1980.
Som synes seglar byråkraterna på känn... När det gäller frågan om ledningen förutser den nya planen en systematisk decentralisation av ekonomin. Centralkommissionen för planen bör inte längre ge mer än några direktiv, gällande i synnerhet produktionen av råvaror, livsmedel, vissa maskiner, liksom summan av investeringarna och exporten. För övrigt har man förtroende... för ”företagens självstyre” som ”från och med nu fritt kan disponera sina lönetillgångar och använda alla sparade belopp från indragning av tjänster till höjning av de andra arbetarnas löner”. Med andra ord: Lycka till, var och en får klara sig själv. Nästa års resultat beror på er. Och om ni anser att avskedanden är en löning, tveka inte...