Ur Fjärde Internationalen 3-4/1981

Sten Ljunggren

”Ett norrsken som lyser upp hela Europa” — om den svenska revolutionen och vägen dit

Vi lever i början av en ny kristid. Det är inte första gången. Kapitalismen har genomgått en rad längre perioder av omväxlande expansion och stagnation. Mandel har delat in dem så här:

Var och en av de expansiva perioderna har kulminerat och gått över i sin motsats genom förvärrad överproduktion och sjunkande lönsamhet — en ny kristid har inträtt.

Men var och en av kristiderna har också brutits — utan att kapitalismen störtats i de utvecklade kapitalistiska länderna. Vad är det som gör att kristiden bryts, att kapitalismen åter kan gå in i en ny expansiv period?

Låt mig få citera Kommunistiska Manifestet:

”Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövring av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader”.

De tre faktorer som nämns i Kommunistiska Manifestet — kapitalförstöring, erövring av nya marknader och ökad utsugning, — låg tillsammans bakom alla uppgångar, utom den senaste. Genom kapitalförstöring och nya marknader minskade överproduktionskrisen, genom nya marknader och ökad utsugning ökade lönsamheten. En ny expansiv fas kunde börja.

Den senaste kristiden kunde inte brytas genom erövring av nya marknader. En ny marknad betyder för kapitalismen inte en väldig massa fattiga människor med stora behov. Om det vore så funnes det ju milt sagt enorma möjligheter. De som ser nya marknader bara som en fråga om stora behov föreslår ofta en gigantisk stimulanspolitik i världsskala. Men en sådan politik tar inte hänsyn till att det finns en motsättning mellan överproduktionskris och lönsamhetskris. Varje allvarligt försök att stimulera kapitalismen slår mot lönsamheten och skapar en ohejdad inflation. Det gäller oberoende av om stimulansen riktas mot de egna ekonomierna eller mot fattiga länder.

Nej, att erövra en ny marknad — det är för kapitalismen att erövra en fungerande, producerande ekonomi. Det kan vara en hantverksekonomi eller en råvaruekonomi i något annat land eller en sektor av det egna landets ekonomi som ännu inte tagits över av kapitalismen.

Under den senaste kristiden — på 20- och 30-talen — fanns det i hela världen bara en enda sådan ekonomi — Sovjetunionen. Och försöken att erövra denna ”nya” marknad misslyckades.

Att kapitalismen inte längre kunde ta hjälp av nya marknader innebar att hela det krisförlösande arbetet lades på de två andra delarna — kapitalförstöring och ökad utsugning.

Denna stympning av kapitalismens möjligheter att lösa krisen kan kanske vara en av orsakerna till att lösningen på den senaste kristiden blev så fruktansvärt våldsam — två världskrig, det senaste det mest monstruösa blodbad i historien, 80 miljoner människor dödades; två årtionden av upprepade kriser, massarbetslöshet och umbäranden; flera fruktansvärda nederlag för arbetarklassen, Italien, Tyskland, Spanien.

Det var på dessa grunder som kapitalismen kunde resa sig igen. Det var denna otroliga förstörelse och dessa blodiga nederlag för arbetarklassen som löste motsättningen mellan överproduktion och fallande lönsamhet.

Det finns ingen anledning att tro att priset för en lösning på kapitalets vill kor ska bli lägre denna gång. På arbetarklassens nederlag och på en oerhörd förstörelse — genom kriser eller krig — kan kanske kapitalismen resa sig på nytt. Om den inte dessförinnan slutgil-. tigt löst problemen genom — atomkriget.

* * *

Det är mot den bakgrunden som vi kämpar för socialism. Socialism eller-barbari? Så brukar vi ställa frågan. Det är en viktig uppgift att om och om igen förklara att krisen inte är en naturkatastrof, som vi måste böja oss för och att priset för en kapitalistisk lösning kommer att bli oerhört högt.

Men det är inte tillräckligt att förklara krisens orsak och djup. Vi kan inte bara tala om att det kommer att bli värre och värre, men att lycksalighetens rike väntar under socialismen.

Om det vore vår metod då skulle vi kunna stå där en dag och säga: ”Vad var det vi sa!” Det är bara det att vi skulle stå där ganska ensamma och det skulle vara för sent.

Vi måste också kunna svara på de frågor som ställs idag. Läget är, om vi begränsar oss till de ekonomiska frågorna — att industriproduktionen minskar, industrins investeringar minskar, reallönerna minskar, arbetslösheten ökar, inflationen ökar, budgetunderskotten ökar, bytesbalansen försämras och vi måste betala allt mer och mer i räntor till utländska banker.

Kapitalets svar är klart — omfördelning. Ta från de fattiga och ge åt de rika. Nu kallas det inte omfördelning utan sparplaner, åtstramning och ibland t o m rättvis åtstramning.

Bakom alla dessa ord döljer sig kapitalets behov av en kraftig åtstramning av den arbetande befolkningens levnadsstandard. En åtstramning som betyder att den globala överproduktionen förvärras. Resultatet blir utslagning av företag, driftsinskränkningar — kort sagt massarbetslöshet. Samtidigt innebär den s k åtstramningen att de starka företagen kan öka sin lönsamhet.

Vi får en världsdepression som stärker de starkaste kapitalisterna och försvagar arbetarklassen. Detta är kärnan i alla sparplaner och åtstramningsplaner. Att ge så mycket som ett lillfinger till dessa planer betyder att bidra till att skapa förutsättningarna för en lösning av krisen på kapitalets villkor.

* * *

Istället för att rada upp alla våra svar ska jag ta ett av svaren och visa hur det ställer nya frågor som i sin tur ställer nya frågor. Det är inte något schema för klasskampen som jag lägger upp. Det jag vill göra är en illustration. I verkligheten kan det hela ha något eller några andra krav som utgångspunkt och därmed ett annat förlopp.

Jag har valt arbetslösheten som utgångspunkt. Trots att vi har en internationellt sett låg öppen arbetslöshet, är det totala antalet människor som står utanför arbetsmarknaden nästan 600 000 personer eller över 10 procent av arbetsstyrkan. Det är ett antal som mycket väl inom bara några år kan passera 1 miljonstrecket.

Mot arbetslösheten ställer vi kravet: Sex timmars arbetsdag med full lön!

Det är ett förnuftigt och rättvist krav. Om det finns för lite arbete så delar vi på det som finns. I socialdemokraternas efterkrigsprogram kallades detta på ett träffande sätt för att ransonera sysselsättningen. Om det finns brist på något kan vi antingen införa ransonering — d v s ge alla en lika stor del av det som finns — eller vi kan låta marknaden bestämma — så att när det gäller varor bara de som har råd kan få och när det gäller arbete, bara de som har rätt ålder, rätt kön och bor på rätt plats kan få jobb.

Det som är förnuftigt och rättvist är som bekant inte alltid, och i synnerhet inte under kriser, bra för kapitalismen. Det finns nog få saker som idag ter sig mer motbjudande för kapitalisterna än full sysselsättning. Utan hot om arbetslöshet eller utslagning kommer det att — för att uttrycka sig milt — vara svårt att genomföra reallönesänkningar.

Genom att fördela arbetet och därigenom uppnå sysselsättning åt alla skaffar sig arbetarklassen en position där det även kommer att vara lättare att säkra reallönerna. Detta är en utveckling som går stick i stäv med kapitalisternas schema för hur de ska komma ur krisen — arbetslöshet — sänkta löner — ökade marknadsandelar —högre vinster — ökade investeringar —högre tillväxt.

Under de senaste fyra åren har real‑

lönerna försämrats med 10 procent. Trots det är det inte precis så att företagen investerar för mycket. Nej — de investerar för lite, därför att de anser att lönsamheten är för låg. Deras låga investeringar skapar å ena sidan arbetslöshet och å andra sidan stora mängder med pengar som inte utnyttjas. Pengar som används i spekulationskarusellen och som driver upp inflationen.

Om detta är situationen efter 10 procents reallöneförsämringar, kan ni ju tänka vad som händer om arbetarna förmår bevara rålönerna — akut investeringsvägran och hot om företagsnedläggelser som leder till ökad arbetslöshet. Investeringarna minskar inte bara i proportion till de minskade vinsterna utan de minskar i högre grad. De pengar som blir över kommer att sätta ytterligare sprätt på spekulationskarusellen och ytterligare driva upp inflationen.

Ni kan ju tänka er vad borgarna kommer att säga:

Vad var det vi sa!

* * *

Arbetarklassen kan i det här läget bara gå tillbaka eller gå vidare. Om den inte går vidare kommer den att förlora de mödosamt tillkämpade fördelarna — den kommer att slungas tillbaka. Något stillastående erbjuds inte.

Att ransonera arbetet var ett bra första steg. Det skapade högre sysselsättning och säkrade reallönerna. Kort sagt det stärkte arbetarklassen.

Men arbetarklassens stärkta position skedde till priset av inflation, som hotar reallönerna och till priset av en investeringsvägran som hotar sysselsättningen. Att fortsätta fördela allt mindre arbete hur långt som helst, det kommer inte att stärka arbetarklassen.

Utifrån sin stärkta position kan och måste arbetarklassen gå vidare. Reallönerna kan skyddas mot inflationen genom indexreglering. Det är en första försvarsåtgärd. Sysselsättningen kan skyddas genom omfattande offentliga arbeten.

Men indexlönen minskar knappast inflationen och\ offentliga arbeten förvärrar budgetunderskottet. Och borgarna kommer att ropa ut:

— Era ansvarslösa krav har, precis som vi sa, förvärrat läget. Vad tänker ni göra åt det?

— Det har inte alls förvärrat läget. Det har förändrat läget, svarar vi. Sysselsättning och skyddad levnadsstandard för oss — lägre lönsamhet och inflation för er. Det är inte våra krav utan era svar — investeringsvägran och spekulation — som skapar problem och hotar våra framsteg.

Mot inflationen reser vi kravet på -åtstramning... Och precis som borgarna — när vi säger åtstramning mena vi omfördelning.

Genom en enhetlig progressiv stats skatt kan vi komma åt efterfrågeöverskott och spekulationspengar hos hög inkomsttagarna.

Genom skärpt förmögenhetsskatt kan vi komma åt spekulationskarusellen.

Genom facklig kontroll över företa gens likvida tillgångar — pengarna d( har på banken — kommer vi åt en tredje källa till inflationen.

Slutligen skapar vi en facklig priskontroll som kommer att få det av företagen idag avskydda SPK (statens pris- och kartellnämnd) att te sig som en älskad broder.

På det här sättet kan inflationen nedbringas, samtidigt som inflationens orsaker utpekas.

* * *

Nu kommer de rika inte att stillatigande låta sig bli berövade frukterna av sitt röveri. Redan idag med den mycket måttliga skatt som de flesta höginkomsttagare och förmögna personer faktiskt betalar så uppgår den ekonomiska brottsligheten till 30-40 miljarder kronor per år. Det är möjligt att skattedetektiverna inte kommer att få åtnjuta 6 timmars arbetsdag.

I Frankrike har Mitterrand lovat införa en viss förmögenhetsskatt på förmögenheter över 3 miljoner franc — lika många kronor. Bara några dagar efter Mitterrands valseger kan vi läsa följande notis i Aftonbladet:

”Franska tullen har redan skärpt beredskapen — och i går i den lilla gränsstaden Annemasse nära Genève hittade de guldbitar för 1,3 miljoner kronor i ett bilbatteri. Hos bilägaren fanns dokument som visade att han redan smugglat ut 198 kilo guld och en mängd juveler för olika landsmäns räkning.

I en annan stad grep polisen en man som försökte smuggla ut 300 000 franc i kontanter.”

Vid en verklig skärpning av förmögenhetsskatten, tror jag inte att en skärpt valutakontroll kommer att vara tillräcklig.

Ett sätt att komma åt svarta pengar är en valutareform. Vi byter helt enkelt sedlar, åtminstone de större. Alla vita pengar kan växlas in till nya sedlar —och beskattas. Den som sitter på svarta pengar eller inte vill bli beskattad kan tapetsera väggarna med sin ”förmögenhet”.

Kapitalflykt kommer inte bara att bedrivas av privatpersoner. Den kommer främst att bedrivas av de stora företagen. Vi såg i januari i år hur storföretagen tvingade upp inflationen genom att spekulera mot den svenska valutan. Denna spekulation kommer de att kunna ägna sig åt så länge de tillåts kontrollera utrikeshandeln.

Om storföretagen satsar fem miljarder kronor för att spekulera mot valutan idag, då kan ni ju föreställa er vad som kommer...

För att förhindra spekulation och kapitalflykt är det nödvändigt med statlig kontroll över utrikeshandeln.

Det här var några åtgärder och följdåtgärder i kampen mot inflationen. Men genomförandet av 6 timmars arbetsdag skapade också en investeringsvägran. Ni kan ju dessutom föreställa er inverkan på ”investeringsviljan” av att lösa inflationsproblemet genom att ta från de rika...

* * *

Den stärkta position som arbetarklassen tillförsäkrat sig genom full sysselsättning hotas av investeringsvägran och nedläggningshot. Omfattande offentliga arbeten kan bara vara en tillfällig lösning.

Att gå framåt i det här läget kan betyda allt ifrån facklig kontroll över investeringarna till övertaganden av företag.

En facklig kontroll över investeringarna kommer främst att kunna se till att nödvändiga återinvesteringar görs. Kontrollen är i stort sett begränsad till detta, så länge världsmarknaden bestämmer produktionens omfattning och inriktning.

Arbetarna på Atlas Copco har knappast bättre förutsättningar än företagsledningen att besluta om nyinvesteringar, så länge efterfrågan av produkterna bestäms av ett antal internationella gruvsyndikat.

Arbetarna på Volvo kan inte fatta beslut om nysatsningar på kollektivtrafik, så länge det saknas efterfrågan på det.

Frågan om kontrollen över efterfrågan måste alltså ställas. Det krävs att staten sluter långsiktiga, konkreta samarbetsavtal med länder som t ex Vietnam för att Atlas Copco ska kunna nyinvestera. Det krävs att staten eller kommunerna fattar beslut om kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken för att Volvo ska kunna satsa på det.

I och med att kravet på kontroll över efterfrågan reses kommer behovet av en verklig planering att ställas. Det kommer att ta sig formen av krav — staten måste genom en planering fixa den här efterfrågan åt oss.

Övertaganden kanske — men det är inte säkert — främst kommer att gälla nedläggningshotade företag. Låt mig ta Kockums av idag som ett exempel.

Som företag är Kockums idag inte värt något. Men detta nollvärde är summan av plus- och minusposter. Om arbetarna tog över Kockums, tog de också hand om plusposterna — sin egen kunnighet, produktionsapparaten, hel eller halvfärdiga fartyg, marken, byggnader, inventarier. De skulle lämna Asling med de stora minusposterna — skulderna, räntebetalningarna, valutaförlusterna.

Ett övertagande av ett nedläggnings-hotat företag spräcker nollan i plus —för arbetarna — och minus för kapitalisterna. Alla gamla kapitalkostnader, lån o s v överlämnas med varm hand till kapitalisterna att själva reglera.

Investeringskontroll och övertaganden kommer inte bara att ställa krav på kontrollen över efterfrågan. Dessa krav kommer också att ställa frågan om samordning mellan fabrikerna.

Det är en samordning som i sin enklaste form kanske begränsas till utbyte av erfarenheter mellan olika företag. Men de arbetarorgan som har hand om investeringskontrollen eller övertagna företag kommer här ändå att ta de första stapplande stegen mot regionala och branschmässiga fabriksråd.

Och utifrån dessa kommer frågan om planering att ställas från en helt annan utgångspunkt än när det gällde kontrollen över efterfrågan. Det är inte längre krav på att staten fixar något åt oss. Det är istället frågan om vad vi själva kan göra som kommer att ställas.

Vid det här laget kommer, om det inte skett förr, frågan om makten över storföretagen och bankerna att ställas.

Personligen tror jag att när vi kommit så långt, kommer det samlade börsvärdet av företagen att vara så lågt att det enklaste är att lösa in aktierna till gällande börskurs. Det kan vara frågan om något 10-tal miljarder kronor.

Naturligtvis kommer försäljningsintäkterna att beskattas enligt då gällande lag — som kanske säger att arbetsfria inkomster beskattas med 90 procent.

* * *

Jag har nu skisserat hur en sida av det vi kallar övergångsprogrammet kan se ut. Jag har alltså helt bortsett från andra sidor — kvinnokampen, kampen i bostadsområden, kampen om den offentliga sektorn, den internationella kampen o s v.

Det har också bara varit en illustration, ett exempel. Jag tog kampen om 6 timmars arbetsdag som utgångspunkt. Jag kunde lika väl ha tagit kampen för indexlön, kamp mot nedläggningar eller social nedrustning eller en kombination av dessa som utgångspunkt. Vi hade då fått en delvis annorlunda utveckling.

Eftersom jag inte kan stå här hela dagen och dra 20 olika exempel har jag begränsat mig till ett exempel av en sida av övergångsprogrammet. Själva grunden för övergångsprogrammet —klasskampens förlopp — måste jag dock beröra, om inte annat så för att inte bli beskylld för att vara reformist.

Jag skulle vilja säga att övergångsprogrammet är som ett dragspel — det kan dras ut eller det kan pressas ihop.

Övergångsprogrammet handlar om kampen om makten i samhället. Så länge den kampen inte är avgjord eller kanske inte ens omedelbart står på dagordningen, kommer övergångsprogrammet att vara utdraget. När kampen om makten verkligen kommer upp på dagordningen och ställs på sin spets då kommer övergångsprogrammet att pressas ihop:

Beroende på klasskampens förlopp kan avståndet från — i mitt exempel —6 timmars arbetsdag till övertagandet av storföretagen vara långt — 10-15 år kanske. Avståndet kan också vara kort. Ja, det kan vara så kort att det reella övertagandet av storföretagen föregår 6 timmars arbetsdag.

* * *

Säg att från 6 timmars arbetsdag böljar kampen under 5 år fram och tillbaka över indexlön, offentliga arbeten, beskattning av de rika fram till kampen om valutakontroll.

Kampen om valutakontroll går utöver sig självt och frågan om makten i samhället ställs på dagordningen.

Bankpersonalen tar egna initiativ till att öppna bank facken, tullpersonalen visiterar alla välklädda portfölj bärare, personalen på företagens ekonomiavdelningar publicerar fakta om företagens utlandsaffärer. På massmöten protesterar folk mot de rikas försök att smita undan en rättvis och nödvändig beskattning. Någon kapitalsmugglares lyxvilla sticks i brand.

Det behövs bara att polis eller militär ingriper i ett sådant fall för att skydda de rikas asociala beteende för att en rättmätig vrede ska blomma ut i masstrejker, fabriksockupationer, fabriksråd och ett reellt övertagande av storföretagen, banker och bostadsfastigheter.

Från den punkten är det inte längre frågan om att gå från ett framsteg till ett annat. Inom loppet av några dagar eller veckor kan hela övergångsprogrammet komma att ställas på dagordningen.

För att illustrera klasskampens förlopp kan vi tänka oss två ytterlighetsfall.

Det kan tänkas att frågan om makten ställs redan utifrån det första övergångskravet.

Vi kommer alla ihåg Palme som för två år sedan satt framför TV:n och såg om Harrisburg-olyckan. Klick, sa det. Det här kan vara farligt — vi måste ha en omröstning om kärnkraften.

Kanske sitter några arbetslösa ungdomar framför TV:n om några år och ser att antalet arbetslösa och utslagna har passerat enmiljonstrecket. Klick, säger det. Vi är inte ensamma, det är inte vårt eget fel. Så går de och ockuperar arbetsmarknadsdepartementet. Resultatet blir massdemonstrationer för kravet om 6 timmars arbetsdag. Så slår polisen till mot ockupanterna, TV är där och framför miljontals TV-apparater säger det klick, klick...

Massdemonstrationer, masstrejker, fabriksockupationer och inom loppet av några dagar står hela övergångsprogrammet på dagordningen. Storföretagen tas över, fabriksråd bildas, bankvalven öppnas, lyxvillor ockuperas, bostadshus tas över, regionala råd bildas, regeringen faller...

* * *

Det andra ytterlighetsfallet är att det under en längre period förs en kamp för 6 timmars arbetsdag, sedan indexlön, offentliga arbeten, beskattning av de rika, valutakontroll, facklig investeringskontroll, statlig efterfrågan.

Så länge den här kampen förs med en regering som vill driva en borgerlig politik — en rent borgerlig, mitten-, samlings- eller socialdemokratisk regering — så kommer framstegen att ske långsamt och att vara dubbelt hotade. Hotade dels av marknadens egen logik, dels av regeringens politik.

Vissa framsteg kan aldrig nås med en sådan regering vid makten, t ex valutareform och statlig kontroll av utrikeshandeln. Andra framsteg kommer att genomföras halvdant — beskattning av de rika, bekämpande av skattefusk, statlig efterfrågan.

Även en regering som är inriktad på att bevara det här samhället kan vid tillräckligt masstryck tvingas till långtgående eftergifter — men det blir styckevis och delt. Bara med en arbetarregering kan det bli frågan om något mer än motvilliga eftergifter.

Frågan om en arbetarregering kommer att ställa sig allt mera akut, ju längre kampen framskrider.

Med en arbetarregering kommer ett stort steg att ha tagits i kampen om makten. Men en arbetarregering som kommer till makten innan frågan om den verkliga makten ställts på dagordningen i form av bildandet av fabriksråd, stadsråd osv, kommer otvivelaktigt att ha starka reformistiska inslag.

En sådan regering kommer inte — även om den burits till makten på aldrig så radikala paroller — att självständigt driva frågan om att ställa maktkampen till sin spets. Den kommer för att gå framåt att behöva skjutas framåt av masskampen. Och även om den gör aldrig så många bra saker så kommer den förr eller senare — förutsatt att den behåller sin reformistiska inställning — att bli passerad när frågan om makten i samhället verkligen ställs på dagordningen.

* * *

Någonstans mellan de här två ytterlighetsfallen kan verkligheten komma att ligga.

Det jag velat illustrera är tre sidor hos övergångsprogrammet. Övergångsprogrammet är för det första:

— en bred samling krav som alla kan vara utgångspunkten för massmobiliseringar mot kapitalet. Jag tror inte att vi idag kan säga vilket eller vilka krav som kan komma att vara den utgångspunkten — 6 timmars arbetsdag med full lön, indexlön, nej till social nedrustning, förstatliga banker och storföretag etc.

Övergångsprogrammet är för det andra:

— en samling krav där genomförandet av ett krav, kräver en uppföljning och en fortsättning med andra krav. Varje framsteg kommer omedelbart att ifrågasättas — av marknadens egen logik och politiskt av borgarna. 6 timmars arbetsdag med full lön kommer att hotas av inflation och investeringsvägran. En verklig beskattning av de rika kommer att hotas av skatteflykt och spekulation. Investeringskontrollen hotas av att efterfrågan inte kontrolleras. Varje krav leder alltså vidare till nya krav.

Övergångsprogrammet är för det tredje:

— krav som också kan gå utöver sig själva, som direkt vart och ett av dem kan ställa frågan om makten på sin spets. Eftersom varje framsteg är resultatet av massmobiliseringar, finns för varje kampavsnitt möjligheten av att kampen går utöver de omedelbara målen. Frågan om makten kan ställas på sin spets i kampen för 6 timmars arbetsdag, i kampen för indexlön, i kampen om beskattning av de rika, i kampen om en valutareform, i kampen om investeringskontroll...

* * *

Övergångsprogrammet förbinder krisen, socialismen och klasskampen till en logisk enhet. Det sker inte på ett mekaniskt, i förväg schemalagt sätt — utan på ett anpassbart, föränderligt sätt.

Men för att kunna anpassa övergångsprogrammet till verkligheten krävs att vi befinner oss i verkligheten. Mina egna tendenser att schematisera uttrycker kanske en brist i det avseendet.

Ingen annan riktning inom arbetarrörelsen har visat någon vilja att bruka och utveckla detta redskap.

Reformisterna kan när de — som Ernst Wigforss — är som allra bäst ha en viss uppfattning om förbindelsen mellan krisen och socialismen. Idag finns det inga sådana reformister. Men de kan ju återuppstå och jag ska därför beröra Wigforss helt kort.

Ernst Wigforss propagerade tidigt på 30-talet för omfattande offentliga arbeten för att minska arbetslösheten. Men han begränsade sig inte till det, utan han skrev också:

”Att de offentliga arbeten, som socialdemokraterna nu vill sätta igång endast är ett steg mot ett sådant medborgarnas herravälde över sitt arbete är ingen fördolt.”(1932)

Socialdemokraterna startade också 100 000-tals offentliga arbeten och stärkte på så sätt arbetarklassens positioner. Men eftersom reformisterna inte ser klasskampen, ser de inte heller att en stärkt position för arbetarna hotar kapitalägarna och att dessa inte stillatigande låter sig hotas.

När detta blir uppenbart tvingas reformisterna välja mellan klassamarbetet och fortsatta framsteg för arbetarklassen.

Wigforss inbjöd 1938 näringslivet till överläggningar inför den hotande lågkonjunkturen. I utbyte mot samverkan lovade han dem ”reformstopp” och skattelättnader.

Istället för lågkonjunktur blev det världskrig och Sverige kunde som nation profitera på andra människors dödande av varandra.

Om den styrka som arbetarklassen fick med de offentliga arbetena istället hade förts upp av en socialistisk offensiv, då hade förutsättningarna för en socialistisk revolution i Sverige varit goda. En sådan revolution kunde ha skapat en utveckling i Europa som stoppat kriget, t ex genom att tippa över balansen till de socialistiska krafternas fördel i Spanien.

Revolutionism — det finns inget sådant ord, men det jag vill åt är inställningen hos organisationer av KPML(r):s typ.

1 Proletären läste jag för några veckor sedan om en — idag riksbekant — artonårig flicka som politikerna i Borås dömt till döden eftersom de då inte ansåg att hennes liv var värt de 200 000 kronor som en operation i England skulle kosta. Proletären skrev:

”Tvåhundratusen kronor och en människa i sina bästa år får leva vidare. Men de kapitalistiska krispolitikerna har fällt sin dom. En artonårings liv är inte värt tvåhundratusen kronor.

Det är inte mycket att moralisera över. Vi lever i ett samhällssystem där priset på alla varor följer konjunkturerna, även priset på en människa.

Visst kan det verka cyniskt att politiker som själva värderar sin egen insats per år till tvåhundratusen och mer dömer ut en artonårig flickas hela liv för samma pris.

Men sådan är kapitalismen och sådana är de kapitalistiska krispolitikerna. Tycker vi illa om det ska vi inte moralisera utan förändra sakernas tillstånd illa snabbt.”

Styrkan hos (r):arna visar sig i att det var en Proletären-läsare som troligtvis läste om det här i någon lokaltidning och tipsade Proletären.

— Jag hoppas ni förstår piken...

Till skillnad från reformisterna har (r):arna en väl utvecklad klasskänsla. Vi kan bara jämföra Proletärens sätt att ställa den här flickans liv mot en politikers årslön med Aftonbladets sätt att ställa de 200 000 kronorna mot andra behov inom sjukvården.

Nå, det var inte det jag tänkte ta upp. ”Det är inte mycket att moralisera över... sådan är kapitalismen... vi (ska) inte moralisera utan förändra sakernas tillstånd illa snabbt.”

Det här illustrerar ganska väl (r):arnas inställning. Det faller dem inte in att det kanske går att moralisera och därigenom ge den här flickans liv en chans. Till det krävs det inte — som vi sett när Expressen tagit upp fallet — att vi genomför socialismen.

Det är sant att den här situationen kommer att uppkomma gång på gång så länge kapitalismen fortlever. Men i motsats till (r):arna menar jag att det kräver att vi gång på gång ”moraliserar” och manar till kamp för att rädda människors liv.

(r):arna saknar förbindelse mellan de krav krisen ställer idag och socialismen. Jag skulle vilja kalla deras politik för ett ”överhoppsprogram”.

Utopisterna — idag under namnet alternativrörelsen — är en tredje inriktning som förtjänar en kort kommentar.

Medan (r):arna anser att ingenting kan göras idag menar utopisterna att allting är möjligt idag. De behöver varken övergångs- eller överhoppsprogram eftersom det för dem inte finns något att ta sig över.

Vi kritiserar inte utopisterna för deras utopier — de kan ofta vara stimulerande för diskussioner om socialismen. Men vi vägrar att låta utopierna bli mer än en källa till inspiration och diskussion. Och vi kritiserar utopisterna för deras illusioner om hur utopierna ska förverkligas.

Mot reformister, revolutionister och utopister ställer vi övergångsprogrammet — inte som en enkel ”gör-det-själv-beskrivning” på hur klasskampens träd ska beskäras för att det ska växa sig starkt.

Utan mer som den samlade erfarenheten hos trädgårdsmästaren, den erfarenhet som gör att han i varje ögonblick ser och vet vilka skott som med hänsyn till väder och vind och jordmån är utvecklingsbara och vilka som inte är det.

Än så länge har vi väl knappt passerat lärlingsprovet.

Den programdiskussion som vi nu ska inleda kan kanske resultera i det lärlingsprovet. Jag ska passa på tillfället att peka på ett förhållande som jag tror är av stor betydelse för övergångsprogrammets konkreta tillämpning i Sverige.

Det är frågan om den svenska arbetarklassens speciella särdrag. Ett särdrag som har drag av schizofreni — den svenska arbetarklassens speciella styrka och dess svaghet. Inte i något annat land har arbetarklassen i vid mening en sådan samlad styrka — i relativ andel av befolkningen, i enhetlighet, t ex inkomstspridning, i facklig organisationsgrad, i sysselsättnings-, välfärds- och jämlikhetsideologins starka inflytande.

Inte i något annat land har arbetarklassen å andra sidan en sådan svaghet i form av totalt reformistiskt inflytande. Det gäller främst socialdemokratins förlamande grepp över svensk fackföreningsrörelse — organisatoriskt med låg medlemsaktivitet som följd, och ideologiskt med ”samhällsansvar” som följd.

Den svenska arbetarklassens styrka förklarar varför borgarna fört en politik som gjort att den öppna arbetslösheten i Sverige är lägre än i de flesta andra västländer. Arbetarklassens svaghet — dess totala underordnande under den reformistiska ledningen har samtidigt inneburit att det inte finns något annat land som under de senaste åren haft en lika stor reallönesänkning.

Kombinationen av låg öppen arbetslöshet och stora reallönesänkningar är fullständigt unik. Det finns inget annat land där detta har varit fallet.

Vad bl a det här betyder för övergångsprogrammet bör vi försöka be svara i våra programdiskussioner.

Jag ska som avslutning våga mig på en lite mer långsiktig förutsägelse. Om jag har rätt kan jag om 10-15 år säga ”Som jag sa redan år 1981...” Om jag har fel är det ingen som kommer att komma ihåg vad jag säger idag.

Låt mig ta Frankrike som jämförelse. Om ett... två... tre år kommer Mitterrands löften om 35 timmars arbetsvecka med full lön kanske att vara utgångspunkten för verkliga klasstrider. Kampen kommer att bölja fram och tillbaka. Begränsad arbetstid med full lön kommer att leda till de problem som jag skisserade tidigare — inflation, investeringsvägran. Det kommer att resa nya krav.

Min kännedom om Frankrike är inte speciellt stor. Jag tar bara Frankrike som ett exempel där något eller några av övergångskraven inom en ganska snar framtid kan vara utgångspunkten för massmobiliseringar. Men Frankrike kan också — och här är jag än mer osäker — vara ett exempel där övergångsprogrammet kommer att sträckas ut över tiden — som ett utdraget dragspel.

1 Sverige kan det på grund av klassamarbetets starka inflytande komma att dröja betydligt — kanske upp till 10 år — längre innan något av övergångskraven bildar utgångspunkten för verkliga massmobiliseringar. Däremot — och det är det här som är förutsägelsen — kan övergångsprogrammet när det väl kommer till användning i praktiken i Sverige bli mera sammanpressat.

Den svenska arbetarklassens styrka — storlek, organisationsgrad, enhetlighet osv — dessa faktorer kan, när det väl uppkommit en verklig spricka i reformismens och klassamarbetets fasad, innebära ett mycket snabbt överskridande av gränser som idag ter sig opasserbara. Vi ska inte glömma att den svenska arbetarklassen på 1910-och 20-talen var Europas mest militanta.

Det kan därför mycket väl hända att vi kommer att springa om våra franska kamrater på upploppet.

Om det ligger något i det jag har sagt här så innebär det för det första att vi kommer att behöva ett oerhört tålamod.

För det andra innebär det att vi ska akta oss för att lasta över revolutionens ansvar på kamrater i andra länder.

Vi är alla överens om att en framgångsrik revolution i ett utvecklat kapitalistland kan starta revolutioner.

Det finns inget som säger att den gnistan inte kan ta formen av ett norrsken som lyser upp hela Europa.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA