Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980
Det finns en prunkande ros som heter America Beauty — den amerikanska skönheten. Sådana rosor beundrade den unga anarkisten Emma Goldman varje dag på väg till sitt arbete i syfabriken. Hon återsåg blomsterbutikens skönheter — en stor bukett — på sin arbetsgivares bord när hon dristade sig dit för att begära löneförhöjning. Blankt nej. Året var 1886, och en textilarbeterska skulle vara nöjd med 2 ½ dollar i veckan. På hemvägen tog flickan mod till sig och frågade blomsterhandlaren vad hans rosor kostade. 1 ½ dollar styck. Men vad skulle en textilarbeterska med rosor?
Tusentals, kanske miljoner kvinnor har förenat sina krav som utsugna arbeterskor med sin kvinnomedvetenhet i ropet ”bröd och rosor”. I dag tycks vissa delar av kvinnorörelsen vilja sätta kvinnokönets ros i stället för bröd. Villkoren för att vi skall få bröd, kläder och hus, hela den produktion av varor som sker utanför hemmet, ses som ”manlig” teknologi, fult och lågt och okvinnligt.
Socialdemokratin och — i dess släptåg — reformister och ekonomister till vänster därom har i många långa år låtit lönefrågor, mer av det kapitalistiska samhällets produkter bli arbetarörelsens hela mål. Man har böjt sig för den sant kapitalistiska logiken som säger: ”Jag kan mätas, alltså finns jag till”. Ros-dimensionen i tillvaron, skönhet, doft, fantasi, glädje, ömtålighet, kan inte mätas. Och rationaliseras följaktligen bort. Men det finns djupgående orsaker till att arbetarklassen har funnit sig tillrätta med en arbetarrörelse som accepterat kapitalismens ramar och värdeskalor. Orsaker som ligger både direkt i materiella levnadsvillkor och i den härskande ideologins makt. Och orsaker som inte undanröjs av att välutbildade ”fria yrkesutövare”, konstnärer och ekologiska ”besserwissrar” talar om för arbetarna hur dumma de är.
Materiell brist är fortfarande reellt som hot för arbetarklassen. Av både objektiva och subjektiva skäl. Utan bröd kan vi inte odla våra rosor. Med tunga, enformiga, lågavlönade jobb, hotade av daghemsbrist och arbetslöshet orkar man inte alltid glädja sig åt rosorna eller bejaka sin livmoder. Våra förhållanden till våra kroppar, våra liv, oss själva och andra formas av att vi lever i ett klassamhälle. Och av detta klassamhälle placerar oss i vitt skilda livssituationer.
Detta borde vara självklart för socialister. Inte minst för en socialistisk kvinnorörelse. Det verkade vara självklart också, till för ett par år sedan. Då var kvinnorörelsens paroll ”Ingen klasskamp utan kvinnokamp — ingen kvinnokamp utan klasskamp”. I dag nämns ordet ”klass” alltmer sällan i kvinnodebatten.
Meningen med den här artikeln var att jag skulle skriva om ”kvinnorörelsen idag”. Det var svårare än jag tänkt. Jag tillhör inte någon kvinnoorganisation, arbetar inte som kvinnoforskare eller författare. Det är fem år sedan jag var aktiv i Grupp 8, och skrev ner min syn på kärnfamiljen, kvinnoförtrycket och kampen för frigörelse i tidskriften Rådsmakt. Men jag har hittills tagit för givet att jag ändå varit en del av kvinnorörelsen, som feministisk marxist och som aktiv kvinna i ett LO-förbund med 22 000 kvinnliga medlemmar.
Jag tycker fortfarande så — för mig är kvinnorörelsen de många kvinnor som är aktiva inom olika områden, organiserade i kvinnogrupper, politiska eller fackliga organisationer eller inte alls. Därför var det med besvikelse jag märkt hur begreppet ”kvinnorörelse” de sista åren kommit att snävas in till små grupper av kvinnor som förmår göra sig gällande i offentlig debatt och betraktar sig själva som Kvinnorörelsen. Av praktiska skäl får jag använda deras definition i artikeln — det blir för tröttsamt att skriva ”de delar av kvinnorörelsen jag här diskuterar” varje gång.
Skall man diskutera på deras villkor borde man ha en klar bild av exakt vad kvinnorörelsen är och hur den blev sådan, och helst ha tagit del av en uppsjö litteratur och seminarier, jobba med kvinnofrågor på heltid och bo i Stockholm. Man bör veta huruvida det funnits ett Urmatriarkat och veta hur det, i så fall, sett ut. ”Allt detta är krav som ställs på den vise. / Och inget av dem är jag i stånd att uppfylla”. Säger Brecht och skyller ifrån sig: ”I sanning, jag lever i onda tider”. Jag får göra detsamma och skriva ändå.
Jag har låtit Grupp 8, i huvudsak, vara den kvinnorörelse jag beskriver, dels av praktiska skäl, dels för att Grupp 8 kommit att stå som ”den nya kvinnorörelsens” uttryck i Sverige. Och jag har bedömt Grupp 8 främst efter Kvinnobulletinen, eftersom lokalgruppernas verksamhet inte slår igenom i Grupp 8:s ansikte utåt. Dessutom överensstämmer Kvinnobulletinens utveckling väl med trender inom kulturdebatten i massmedia och böcker.
Jag jobbar genomgående med en ganska oprecis klassuppdelning, för att spara tid och utrymme. Grovt sett ligger den nära den Göran Therborn utarbetat i Zenit 28/1972.xxx
Kvinnorörelsens vägval inbegriper stora frågor, som också handlar om hela den socialistiska rörelsens väg. För det första, arbetarklassens roll i en samhällsförändring. För det andra, hur man skall organisera sig i kampen för socialismen, leninistiska kontra icke-leninistiska organisationsformer. För det tredje, kampmedlens förhållande till målen och hur den socialistiska visionen skall kunna levandegöras. Och mycket annat. Jag har naturligtvis inte rett ut allt det här i en artikel. Det följande får tas för vad det är; fragment, översikt, utgångspunkter. Jag har fått ut mycket av Sheila Rowbothams, Lynne Segals och Hilary Wainwrights bok Beyond the Fragments, som handlar om vad kvinnorörelsen och vänstern kan lära av varandra.[1]
Innan jag återkommer till kritiken av trender inom dagens kvinnorörelse, tecknar jag Grupp 8:s framväxt, mot bakgrunden av kvinnors ändrade villkor och ekonomiska roll, samt den internationella ”nya kvinnorörelsen”. Den debatt om kvinnorörelsen som förts i ett par år i bl.a. Dagens Nyheter och Kvinnobulletinen handlar ytterst om kvinnoförtryckets förhållande till klassamhället, patriarkatets till kapitalismen och kvinnokampens till klasskampen. Jag knyter an till sekelskiftets schism mellan borgerlig och proletär kvinnorörelse, innan jag går över på en snabbskiss av kvinnors sociala skiktning i dagens svenska klassamhälle. Fortsättningen tar upp i vilken mån kvinnors erfarenheter och problem (inom och utom arbetet) är allmänna, och i vilken mån de skiljer sig mellan kvinnor i olika klasser. Utifrån detta diskuterar jag den politik kvinnorörelsen respektive vänstern bör föra.
Nästa huvudpunkt är varför så många feminister lämnat vänstern. Det finns mycket sund kritik som kvinnorörelsen kan rikta mot vänstern. Men jag argumenterar för att det bara är en liten del av förklaringen. Den svenska kvinnorörelsen har aldrig haft någon särskilt djup teoretisk förankring. Därför har den ryckts med av strömningar inom medelklassen. Kvinnoskribenters ”besvikelse på arbetarklassen” diskuteras utifrån kärnkraftsomröstningen och från Bahros teorier. Huvudpunkten är dock den motsättning mellan, framför allt, Grupp 8:s socialistiska målsättning och dess sociala förankring i högre mellanskikt.
Denna motsättning kan spåras från början av 70-talet, men kom upp ordentligt till ytan när vänstervågen ebbade ut som tankemode för högutbildad medelklass.
”Den nya kvinnorörelsen” ett lika kärt som oprecist begrepp är inget speciellt för Sverige. I det sena 60-talet och tidiga 70-talet växte radikala och aktiva kvinnogrupper upp i alla de utvecklade kapitalistiska länderna. Utanför, och ofta i motsättning till etablerade kvinnoorganisationer. Ideologin varierade från land till land, från olika former av socialistiska målsättningar till radikalfeministiska.[2] Gemensamt hade dessa organisationer att de angrep både det ekonomiska, ideologiska och det sexuella förtrycket av kvinnan. Gemensamt hade de också en frisk respektlöshet inför etablerade sanningar och etablerade institutioner, fantasi och uppfinningsrikedom, i sina aktionsformer. Med få undantag — t.ex. det holländska Dolle Mina — var de stängda för män. Ibland med principiella motiveringar ibland med rent taktiska.
Gemensam bakgrund hade de alla i kvinnors förändrade levnadsvillkor under efterkrigstiden. För att ta det högst kortfattat: efter Andra Världskriget, liksom efter det första, skickades kvinnorna tillbaka till hemmen för att ge plats åt de återvändande krigarna. Psykologerna och samhällsvetarna bistod proceduren genom att upptäcka hur ytterligt beroende små barn var av att ha sina mammor omkring sig dygnet runt. Men under 50- och 60-talens högkonjunkturer kom den kvinnliga arbetskraften att bli alltmer nödvändig. Statsmakterna och kapitalet stod inför en avvägning mellan ökad invandring och ökat kvinnligt förvärvsarbete. I Sverige föredrog man att täcka det mesta av det växande behovet med kvinnor.[3]
Samtidigt ökade andelen utbildade kvinnor mycket starkt (se tabell 1), och det vid en tidpunkt då många icke-manuella jobb (som kräver gymnasial eller eftergymnasial utbildning) genomgick vad som har kallats en proletariseringsprocess.[4] De kvinnor som gick ut på arbetsmarkanden upptäckte snart att de inte konkurrerade med männen på lika villkor — samtidigt som en egen inkomst och kontakt med arbetskamrater i samma belägenhet gav många modet att våga protestera. Inom varje socialt skikt fick kvinnorna sämre betalt och mindre utbildningschanser än männen. Och samtliga upptäckte att de fortfarande hade ansvaret för hem och barn. Yrkesarbetet hade lagts ovanpå hushållsarbetet, i stället för att ersätta det.
Medelutbildningstid efter kön och ålder. År 1976.
| Ålder | ||||||||
| Kön | 16-19 | 20-24 | 25-34 | 25-44 | 45-54 | 55-64 | 65-74 | samtliga |
| Män | 9,9 | 11,3 | 11,0 | 11,0 | 8,6 | 8,1 | 7,3 | 9,6 |
| kvinnor | 9,7 | 11,2 | 10,9 | 9,4 | 8,2 | 7,5 | 6,9 | 9,0 |
| samtliga | 9,8 | 11,2 | 11,2 | 9,8 | 8,5 | 7,9 | 7,1 | 9,3 |
Tabell 2.6 ur SCB:s Rapport 20, s.71
För industriarbeterskor och den växande vårdsektorns lågavlönade kvinnor kombinerades köns- och klassförtryck. För de växande mellanskikten dominerade könsdiskrimineringen mer ju högre upp i utbildnings-och lönehierarkin man befann sig. Och de högre mellanskiktens kvinnor hade naturligtvis lättast att uttrycka sig, och lättast att få gehör i marknadskonkurrerande massmedia.
I de nya stora grupperna av utbildade mellanskiktskvinnor som, på grund av sitt kön, bara fick en del av de förmåner som deras klasstillhörighet annars skulle givit dem, finns den huvudsakliga sociala basen för den nya kvinnorörelsen. Samtidigt var kvinnorörelsen naturligtvis påverkad av de radikala strömningar som rådde i samhället i stort, speciellt bland grupper av studenter och intellektuella. Den nya kvinnorörelsen var djupt påverkad av den nya vänstern, även om deras förhållande till varandra var skiftande och ibland stormigt. Även radikala organisationer kunde präglas av en himmelsskriande manschauvinism. Det svar en svart studentledare gav på frågan om ”kvinnans ställning i rörelsen” har blivit herostratiskt beryktat: ”Kvinnans ställning i rörelsen är på rygg”. Även om en så total sexism var extrem, var den inte unik.[5] Inom vänstern hyllades på många håll stalinistiska, arbetarromantiska eller allmänt ”fyrkants-marxistiska” traditioner som förvisade sex och familj, liksom natur och livsglädje, från ”politikens” helgade domäner.
Sverige avvek lite från mönstret genom att här bildades en enda organisation, inte en mängd av parallella, mångskiftande självständiga grupper, och genom att Grupp 8 från sitt bildande definierade sig som en socialistisk organisation. I programförklaringen från 1970 står att
”samtidigt som den socialistiska revolutionen är en förutsättning för kvinnornas frigörelse, är kvinnornas revolution en förutsättning för att den socialistiska revolutionen skall bli en frigörelse för alla människor”.
Många har sedermera kritiserat begreppet ”kvinnornas revolution” för dess vaghet. Jag tror, så här i efterhand, att vagheten i begreppet ”den socialistiska revolutionen” var mer olycksbådande för framtiden.
Grupp 8:s vänsterorientering, ”socialism” och intresse för arbetarklassens kvinnor inte grundar sig på några djupare analyser. Inte heller diskuterades socialismens innehåll eller olika riktningar inom vänstern.
Det är lätt att vara efterklok. Idag tror jag att det hade varit bättre om det redan i 70-talets början funnits en starkare radikalfeministisk rörelse för den socialistiska att konfronteras med. I så fall hade denna kanske tvingats finna en stabilare grund för sina idéer om produktionens och egendomsförhållandenas betydelse, och vikten av en rörelse bland just arbetarkvinnorna. Kanske hade den sökt sig förbi grundcirklarnas och de slagordsmässiga citatens tillrättalagda Marxbild, fram till Marx' teorier om ”människans frigörelse som mänsklig människa”.[6] Och till alla de arbetarrörelsens minoriteter som haft så mycket att säga om socialismens innehåll, om självaktivitet, sexuell och kulturell frigörelse.
Grupp 8 bröt i sin praktik med den leninistiska vänsterns organisationsformer, men med hänvisning till kvinnors dåliga självförtroende och särskilda behov. Den svenska kvinnorörelsens teoretiska osjälvständighet medförde att den tog över de idéer som för tillfället dominerade inom vänstern. Därmed kom Grupp 8:s syn på partier, socialismen, arbetsplatsarbete, facket, staten och parlamentarismen, öststaterna, familjen osv, inte att utformas genom analyser och debatt inom organisationen. Den togs i stället från den tendens inom vänstern som för tillfället satte sin prägel på Grupp 8. Eftersom den svenska vänstern i början av 70-talet var stalinistiskt dominerad (KFML/SKP, KFMLr, MLK, VPK) blev kvinnorörelsen det också i sådana frågor.
Den här historiebetraktelsen är min Den kommer säkert att betraktas som djupt orättvis av många som varit med. Den är antagligen orättvis, som beskrivning av hela Grupp 8. Men där kommer ytterligare ett av organisationens typiska drag fram: den lösliga strukturen, bristen på nationell organisering, frånvaron av valda — och därmed ansvariga och avsättbara tales-kvinnor, gör det svårt att säga att Grupp 8 tyckte si eller så vid en viss tidpunkt. Därför får Kvinnobulletinen för mig representera Grupp 8, trots att jag vet att dess redaktion enbart svarar för sig själv (och ibland utsatts för häftig kritik från lokalgrupper ute i landet).
Under första halvan av 70-talet formades, om än på ett ytligt sätt, den inre och yttre bilden av Grupp 8 som den av en kvinnornas vänsterorganisation. Idag är det en annan bild som förmedlas. I Kvinnobulletinens ledare slås fast att man där ”varken sneglar åt höger eller vänster”, att många kvinnor ”idag känner sig märkvärdigt hemlösa i vapenskramlet storkonflikten och den så kallade klasskampen”. Här går kvinnobullen hand i hand med den ”kvinnokamp” som förs på DN:s kultursida.
”Sedan arbetarrörelsen upphört att vara en rörelse så är det kvinnorörelsen som, tillsammans med bl. a. miljörörelsen och fredsrörelsen, samlar de progressiva krafterna och tar tillvara inte bara kvinnors utan hela folkets intressen”. [7]
Maria Bergom-Larsson skriver om hur ”manssamhället” splittrar kvinnorna, hetsar arbetarkvinnor mot överklasskvinnor (!) och drar konstgjorda skiljelinjer mellan höger och vänster även bland kvinnor.[8]
Splitringen mellan borgerlig och proletär kvinnorörelse är gammal som kvinnorörelsen själ. I Sverige, likaväl som i Tyskland eller England[9] visade det sig under rösträttskampens dagar att det fanns vissa frågor som de båda kunde driva tillsammans, medan andra splittrade dem. En del (absolut inte alla) rösträttskämpar ur medel- och överklass var beredda att kämpa för begränsad rösträtt, lika för båda könen. Oftast ville de borgerliga kvinnoorganisationerna inte ta upp de klasskrav som arbetarkvinnorna ställde, krav på kortare arbetstid och bättre arbetsmiljö, på en lön som gick att leva på etc. Man kunde enas om att vara emot prostitutionen — men inte om hur den skulle avskaffas.
Diagram 12 Arbetsinkomst per år (före skatt) efter utbildningsnivå och kön. Standardvägt för åldersskillnader mellan könen på respektive utbildningsnivå. Endast helårs-och heltidsanställda 16-64 år. Medelvärden. Kronor. Inkomstuppgifter från 1976 och 1977
Detta diagram har här utelämnats
Om det beror på att föraktet för dagens arbetarrörelse smittar av sig på det förflutna vet jag inte, men de socialistiska pionjärer som kämpat för kvinnans rätt till sin egen kropp är sorgligt bortglömda (anarkister, syndikalister, kommunister som Elise Ottesen-Jensen , Hinke Berggren, Alexandra Kollontaj , Wilhelm Reich , Stella Browne , Guy Aldred , Emma Goldman). Både urvalet av ämnen, och sättet att behandla dem på understryker det som då och då sägs rakt ur:
”Visst har kvinnor i kvinnorörelsen olika erfarenheter, men det är ju utifrån våra gemensamma erfarenheter vi agerar”. (Irene Görefelt i Kvinnobulletinen 3-4/80). De klasskiljande kraven och erfarenheterna anses marginella.
Allt detta är historia. Men ett eko når oss i följande replikskifte:
”— Låt oss tala om oss... om er och mig... om kvinnor alltså. — Utmärkt vi skall tala om oss två... Min fru, jag har känt er i en vecka. Varje morgon dyker ni upp i en ny klänning. Men det gör inte jag. Varje dag kommer ni hit sminkad och kammad som den som har tid att sitta i en elegant damfrisering och kasta ut ordentligt med pengar på sånt. Det har inte jag... Och för att komma hit så som ni gör det är jag säker på att ni bor i ett rätt elegant hus, eller hur? Men nu är det så att vi gruvarbetarhustrur bara har ett litet kyffe som vi har till låns, och när vår man dör eller blir sjuk eller avskedas från företaget har vi nittio dagar på oss att lämna detta kyffe, och sedan står vi på gatan.
Säg mig nu damen; Finns det något i er situation som liknar min?”
Det är inte Clara Zetkin eller Kata Dahlström som talar. Rösten tillhör Domitila Chungara, en bolivianska som organiserat sig tillsammans med andra gruvarbetarhustrur i kamp mot utsugning och diktatur. Den når oss inte från 1910 eller 1914, utan från FN:s kvinnokonferens i Mexico 1975.[10]
Klasskillnaderna i Sverige tar sig mindre dramatiska uttryck än i u-länderna. Naturligtvis. Men man skall ha rejäla skygglappar (ideologiska eller sociala) för att inte se att vi lever i ett klassamhälle. Låginkomstutredningen stoppades snabbt av makthavarna när dess resultat visade sig alltför oförenliga med myten om det jämlika välfärdslandet Sverige. Men de resultat den hann ta fram, liksom de i SCB:s utredning om Sveriges låginkomstfamiljer, som kom i juni -79[11], visar på skarpa skillnader i levnadsvillkor mellan olika hushåll.
Här är inte platsen för en genomgång av hur olika klasser lever i Sverige idag.[12] Man kan bara slå fast att stora grupper av människor faktiskt lever på en ganska låg ekonomisk nivå. Och att det finns ett klart samband mellan
• låg inkomst
• låg utbildning
• arbeten som upplevs som jäktiga, enformiga och meningslösa
• fysiskt påfrestande arbeten
• dålig hälsa
Detta gäller kvinnorna likaväl som männen.
Vad tillhör kvinnorna i Sverige för klasser? Sociologen Anita har gjort en genomgång av yrkesarbetande kvinnorör.[13]
”Kvinnorna vilja med full rätt avskaffa prostitutionen. Men det första villkoret är en genomgående höjning — för minst 50 procent, en fördubbling — av de nuvarande yrkesarbeterskornas löner. Denna höjning kan endast ske genom fackföreningarna och då behövs strejker. Men för båda delarna fasar de kristna kvinnosakskvinnorna”. (Ellen Key )[14]
Medan radikala män som Hinke Bergegren hamnade på Långholmen för sin agitation mot preventivmedels-förbudet (bokstavligen en fråga om liv eller död för proletärkvinnorna) skrev [15]Fredrika Bremerförbundet
”Kvinnans inre väsen borde med ovilja rygga tillbaka för varje naturvidrigt motarbetande av moderskapet. Upprörande propaganda som under namn av 'kärlek utan barn' nu tagit fart i vårt samhälle...”[16]
Detta är inte hela sanningen. Det fanns många frågor där man kunde samarbeta. En del kvinnor ur medelklassen vaknade till social och politisk medvetenhet när de genom kvinnorörelsen lärde känna arbetarkvinnornas levnadsvillkor. Många arbetarkvinnor fick skolning och självförtroende på Fogelstad . Många organiserade arbetare försökte stänga ute kvinnorna från arbetsplatser och fackföreningar. Arbetarrörelsens män var ofta ovilliga att driva kvinnokrav, och ännu fler drog en gräns för kvinnokampen vid det egna hemmets tröskel. Men det är en alltför viktig del av sanningen för att sopas under ”våra kvinnliga erfarenheters” tjocka matta.
Större andel av kvinnorna än av männen tillhör ”mellanskikten”. Det beror främst på den växande grupp av kontorsarbeten som blivit alltmer lika arbetarklassyrken, vad gäller löne- och arbetsvillkor (monotona, rutinbetonade, påfrestande på rygg och ögon). Dessa innehas främst av kvinnor (7 % av de anställda inom kontors- och administrationsjobb är kvinnor).
De förvärvsarbetande kvinnornas fördelning på klasser och skikt 1960 och 1970. Procent
| 1960 | 1970 | Män 1970 | |
| Arbetarklass | 60 | 56 | 58 |
| Mellanskikt | 33 | 40 | 34 |
| Borgarklass och småborgerlighet m m | 7 | 4 | 8 |
| Totalt | 100 | 100 | 100 |
Tabell 9 ur Sociologisk forskning 3/1978, s.68
Göransson kommer fram till att ca 70 % av alla förvärvsarbetande kvinnor kan beskrivas som arbetarklass och närstående skikt”. Det betyder inte att deras situation är identisk med de manliga arbetarnas. Våra liv är en helhet av yrkesarbete och ”privatliv”. Och den helheten blir olika även för män och kvinnor med samma jobb. Dessutom har män och kvinnor sällan samma jobb. Kvinnor har lägre lön inom samtliga LO-förbund, möter andra typer av arbetsmiljöproblem, har mer enformiga och stressande arbeten. Och framför allt har kvinnor jobb som är en förlängning av den traditionella kvinnorollen i hushållet. Kvinnor vårdar sjuka, syr, sköter barn och städar.[17] Dessutom jobbar nästan hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna deltid.
Utanför analysen står då icke-förvärvsarbetande kvinnor. Enligt Folk- och bostadsräkningen 1975 fördelade sig de 2,5 miljonerna kvinnor mellan 16 och 64 år enligt följande:[18]
| Hemmafruar | 23% |
| Studerande | 7% |
| Medhjälpande i familjejordbruk och -företag | 1% |
| Förvärvsarbetande | 63% |
| Övriga | 6% |
Klassanalys av hemarbetande är en knepig fråga, som jag inte tänker ge mig in på här. Oavsett om man anser att hemarbetande kvinnor är ett socialt skikt för sig (eller t.o.m. en särskild klass), eller om man anser att de självklart och enkelt kan placeras i sin makes klass eller något annat, så finns onekligen vissa band mellan hemmafrun och den klass hennes man tillhör. Dels för att inkomst, vanor, nöjen, grannars, släkts och vänners klasstillhörighet, bostadsmiljö, utbildning, förhållande till myndigheter etc, tenderar att överensstämma därmed, dels därför att få hemmafruar är hemmafruar hela livet numera.
Jämställdhetskommitténs enkät 1978 visade att
”Det är vanligare att kvinnan är hemarbetande när mannen har en månadsinkomst under 5 000 kronor än när han har högre inkomst... Andelen hemarbetande sjunker med stigande inkomst för mannen.”
Av makarna till hemmafruar i enkäten hade 31 % högre inkomst än 6 000 kr/månad.[19]
Andel kvinnor per yrke i arbetarklassen. Procent.
| Tillverkningsarbete | 16,0 |
| Lager och transport | 20,1 |
| Cirkulationsarbete | 71,2 |
| Servicearbete | 74,4 |
| Reproduktionsarbete | 91,5 |
Tabell 7 ur Sociologisk forskning 3/1978, s.62
Så en diskussion om vilka frågor som mobiliserar kvinnor i arbetarklassen och den närstående skikt, gäller om och hur kvinnorörelsen berör den stora majoriteten av både hem- och förvärvsarbetande kvinnor. Det är alltså en fråga som borde vara livsavgörande för kvinnorörelsen. Det handlar inte om att tvinga medelklasskvinnor som insett hur förtryckta de är som kvinnor att ”i stället” ägna sig åt en liten grupp andra som det är ”mer synd om”. Det handlar om att ifall en minoritet av kvinnor, de mer välutbildade, ekonomiskt och socialt privilegierade, vill utöka sina kämpande led med t.ex. 7 av 10 kvinnor som kan räknas till arbetarklassen så måste de intressera sig för vilka problem som är väsentliga för dessa.
Andel kvinnor per yrke i mellanskikten. Procent.
| Tekniker och arbetsledare | 10 |
| Organisation av transport och kommunikation | 45,7 |
| Kontors- och adm. arbete | 70,4 |
| Kommersiella funktionärer | 28,1 |
| Lärare m fl | 54,8 |
| Vård och anpassning | 64,6 |
| Litterära och konstn.funkt. | 33,1 |
| Funk. i fastih. och husligt arb. | 31 |
| Bevakning | 7,4 |
Tabell 8 ur Sociologisk Forskning 3/1978, s.62
”I stället för att undersöka den faktiska sociala sammansättningen av vår rörelse, och de krafter och erfarenheter som har radikaliserat vissa grupper av kvinnor, kan kvinnorörelsens feminism presenteras som kvinnors allmänna medvetande. Det gör det omöjligt att reda ut rörelsens förhållande till de kvinnor som inte redan tillhör den”.[20]
Det är inte heller bara så att kvinnor skiljs av arbetslivserfarenheter och förenas av sin gemensamma tillvaro i ”privatsfären”. Även utanför yrkeslivet sätter klassamhället sin prägel på våra liv. Människors arbetsvillkor bidrar starkt till att forma deras och deras barns psyken.[21] Kvinnor i arbetarklassen har gemensamt med männen en upplevelse av underordning och maktlöshet, av alienerat arbete och utsugning. Däremot har de sällan samma arbeten. Könsåtskillnaden är striktare inom arbetarklassyrken än inom högre kvalificerade. Det är de högutbildade kvinnorna som mest direkt konkurrerar med män om jobb.
Kvinnans roll som husmor och mor framhålls ofta som något förenande, över alla klassgränser.[22] Det kan inte ha undgått någon att barn i olika socialgrupper uppfostras olika, både i fråga om materiella villkor och attityder och förhållningssätt. De kvinnor som vårdar och fostrar dessa olika barn måste alltså bete sig på olika sätt. Hade de förhållit sig på samma sätt till barnen hade de inte nått så skilda resultat.[23]
Bland det viktigaste kvinnorörelsen gjort är att lyfta fram sexualiteten som en politiskt viktig fråga. Man borde kunna erkänna att sexuella vanor och attityder inte är helt lika i olika sociala skikt.[24] Kvinnorörelsen har haft goda skäl att regera mot ”fyrkantsmarxisters” försök att påskina att frågor om ideologi, sex och familj bara var viktiga för medelklasskvinnor. Så är det naturligtvis inte. En av marxismens tillkortakommande är att marxister aldrig ägnat tillräckligt med energi åt arbetarklassens vanor och attityder som resultatet av en total livssituation. Arbetaren är inte arbetare enbart när han/hon arbetar. Sheila Rowbotham citerar den marxistiske historikern E.P. Thompson:
”De upplever också sina egna upplevelser som känslor, och de hanterar sina känslor inom sin kultur, som normer, förpliktelser och ömsesidiga relationer inom familj och släkt, som värderingar eller (i mer utvecklade former) inom konst och religiös tro. Denna hälft av kulturen (och det är full ut hälften) kan beskrivas som affektiv och moralisk medvetenhet”.[25]
Genom att arbetarkvinnan är relativt sett mer knuten till familjen, den oavlönade produktionen och sin reproduktiva roll, och relativt mindre till lönearbete än mannen, så blir den här ”saknade dimensionen” ännu mer nödvändig för en socialistisk rörelse som inte nöjer sig med att vara enkönat maskulin.
Det är en enorm brist, och visar på en bristande politisk medvetenhet att vänsterpress (inklusive Internationalen) inte inser detta. ”Vardagslivets frågor”, allt det som berör våra liv som boende, älskande, föräldrar, konsumenter, får ett minimalt utrymme bland arbetsplatsreportage och ”regeringsparoller”.
Samtidigt är ju arbetarkvinnan beroende av de frågor som drivs inom den traditionella politikens område. Arbete, lön, daghem, hyror. Frågor där det är svårt att undvika klassmotsättningar.
Kvinnorörelsen har undersökt mekanismer som får kvinnor att fungera som förtryckare gentemot andra kvinnor, t.ex. i mor-dotterrelationer eller ”fruar” mot ”slinkor”. Men sällan tar man upp att kvinnor, som klassvarelser, kan uppträda som förtryckare både gentemot andra kvinnor och gentemot män.
”Fastän kvinnor samtidigt är placerade i två olika, men sammankopplade strukturer, klass och patriarkat , är det deras klasställning som sätter gränserna för de former av patriarkala förhållanden vilka de objektivt kommer att vara underkastade”.[26]
Samtidigt som det patriarkaliska förtrycket är beroende av klassförhållandena, så gör patriarkatets existens att mäns och kvinnors klassförhållanden inte blir identiska.
”En kvinna innehar sin makes klasstillhörighet, men inte den likvärdiga relationen till produktionsmedlen. Vilken klass hon än tillhör är olika förfogandemöjligheter över produktionsmedlen (för den ägande klassen) och lönen (för den ickeägande klassen) den avgörande mekanismen i hennes underordnade ställning som möjliggör manlig kontroll över hennes 'person'”.[27]
Men om man uttrycker detta som att ”kvinnor har inte haft något som helst inflytande över de tekniska besluten”,[28] så glömmer man ett högst väsentligt faktum. Maria Bergom-Larsson frågar om man kan ”kalla ett land för en demokrati när hälften av befolkningen står utanför alla viktiga beslut”. Men det är inte hälften ( = kvinnorna) som står utanför. Det är det överväldigande flertalet av kvinnor och män som står utanför de avgörande beslut som fattas i storbolagens styrelserum och den statliga byråkratins korridorer. Det förtryck den manlige arbetaren kan utöva (och många utövar) mot kvinnor gör honom definitivt inte till herre över sin egen tillvaro.
Det är män som sitter på de allra flesta viktiga beslutsposterna och de flesta män kan förtrycka åtminstone några kvinnor. Manschauvinism och kvinnoförakt i olika former har alltid varit en väsentlig del av det ideologiska kitt som hållit klassamhället samman. Och den manliga arbetarrörelsen, t.o.m. den revolutionära har sällan lagt någon större energi på att bekämpa de råheter och kvinnofientliga s.k. skämt ”oss karlar emellan” som förenar överklassmannen och arbetaren i ett gemensamt flin. Mycket snabbare har man då varit att utpeka självständiga kvinnorörelser som ”manshatare” och ”småborgerliga”.
Men det är alltså inte så att alla kvinnor förtrycks av alla män, och inga män förtrycks av några kvinnor. Även vissa kvinnor åtnjuter och försvarar de privilegier som utsugning och /eller rasism ger. Därför berör det mig illa när Kvinnobulletinen publicerar en rasistiskt tecknad serie i nr 2/90 på temat ”Ful och knölaktig arabisk man förstör kvällen för snäll vit flicka”. För de ariska systrarna är kanske situationen entydig: en otrevlig man behandlar en kvinna som ett viljelöst sexobjekt (och hon accepterar det). Men uppkommer situationen bara mellan svartmuskig utlänning och äktsvensk tjej?
Varför har kvinnorörelsen släppt sin samhörighet med vänstern? (Vänstern här i en ganska vid betydelse). För att vänstern ägnar för lite intresse åt kvinnofrågor? Inte går tillräckligt i djupet med dem? För at vänstermän slappt blundar för hur den egna praktiken, det egna språkbruket, de egna sexuella förhållandena befäster kvinnoförtrycket? Därför att den marxism som hittills utvecklats inte som ”feminism med nödvändighet identifierar både de subjektiva och de objektiva villkoren för tillvaron som politiska problem”?[29]
Beror det på att marxistisk analys inte tagit fasta på den dubbla karaktären av samhällets materiella grundval:
”å ena sidan produktionen av existensmedel, av föda, kläder och husrum och de verktyg som är nödvändiga för denna produktion; å andra sidan produktionen av människorna själva, artens fortplantning”. (Engels)
Samma insikt finns hos Marx[30], men ingen av dem utvecklade den tillräckligt. För att uppgiften att analysera kvinnoförtrycket historiskt, i termer av kvinnans roll i produktion och reproduktion försummats?[31]
Ja, då har man verkligen funnit en rad tungt vägande skäl att vara besviken på ”vänstern”. Likaså är det förståeligt om kvinnor ryggar tillbaka inför de ”socialistiska paradis” som maoister och sovjetvänner hyllar. (Trotskismens gummiartade elastiska teori om ”arbetarstaterna” ger onekligen mer utrymme för kritik av kvinnoförtrycket i Öst — åtminstone så länge man håller sig till tiden under och efter Stalin).
Men allt detta gällde ju i mycket högre grad för 5 eller 10 år sedan! De allra flesta vänsterorganisationer ägnar betydligt mer utrymme åt de frågor som är speciellt viktiga för kvinnor idag. Diskussion om det framtida socialistiska samhället börjar så sakteliga ta upp reproduktionssfären. Och i den marxistiska debatten om ekologi, teknologi, medvetande och basdemokrati finns en större öppenhet än för några år sedan.
Utifrån sina erfarenheter från den brittiska kvinnorörelsen kritiserar Sheila Rowbotham den leninistiska vänsterns asketism och oförmåga att sätta kampens medel i förhållande till dess mål:
”T. ex. hur är det med alla dessa jämförelser med artonhundratals arméer som marscherar i formering och gör kloka reträtter på officerens order? Varför finns där en sådan skräck för trivsel, som om trivsel vore nästan lika farligt som kapitalismen själv?”
Hon konstaterar att en sådan socialism kommer att stöta bort de flesta människor, ”inklusive män och kvinnor i arbetarklassen”. Socialismen
”begränsas till en skara utvalda professionella. Medlemskap i denna skara kommer till att börja med att vara övervägande manligt, för om det attraherar en minoritet av männen, så passar det ännu färre kvinnor.”[32]
Det är väsentligt att, som Rowbotham, kritisera den syn på medvetande och aktivitet som ser socialistiska idéer som något som arbetarklassen bara kan få utifrån, av en grupp yrkes-intellektuella, och klasskampen som något som måste ledas av Partiets professionella revolutionärer. Att frigöra sig från de blåkopior som hämtats ur Lenins Vad bör göras och Mandels Om leninismen. Rowbotham knyter ihop kvinnorörelsens erfarenheter med traditioner av gemenskap, självaktivitet och basdemokrati från den socialistiska rörelsen. Tillsammans kan de öppna en väg framåt mot socialismen som människans frigörelse. Visa att — med Bahros ord —”Kommunismens är inte bara nödvändig. Den är också möjlig” Rådskommunism, vänstersocialism, trotskism, anarkism, eurokommunism, feminism, ekologi, ”självförvaltning”. Hur olika dessa riktningar än är, och hur många fel de än har, så har alla dessa tendenser brutit med den stenhårda dogmatiken. Och det brottet pekar framåt.
Jag förstår att det måste ha inneburit en konflikt att jobba i den självständiga kvinnorörelsen, och samtidigt vara maostalinist eller moskvakommunist, som större delen av den svenska vänstern 1970. I gamla nummer av Kvinnobulletinen finns en skarp klyvning. Kvinnor behövde icke-hierarkiska beslutsformer, systerskap och värme i sina egna organisationer. Men man ifrågasatte inte att Klasskampen skulle föras av Partiet, som fungerade enligt helt andra mallar.
Inte heller visste man — eller gitte man låtsas om — de kvinnor som i oppositionsställning kämpat för basdemokrati inom den revolutionära rörelsen. Luxemburgs polemik mot Lenin, Pankhursts ”vänsterkommunism” och Kollontays ”Arbetaropposition” har aldrig, vad jag vet, varit gångbara inom den svenska kvinnorörelsen. Så länge man ansåg sig vara marxist gick det inte an att kritisera Lenin. När det numer blivit på modet att häckla Marx, så är det bekvämare att bortse från mångfalden inom arbetarrörelsens vänster.
Organisationsteori för kampen och för framtiden är ett jättekapitel. Arbetets omvandling, omvälvning i boende och reproduktion är mastodontämnen som jag knappt kunnat beröra. Under senaste åren har marxister som Bahro, Gorz, E.P. Thompson, Raymond Williams, Rowbotham, Claudin m.fl. givit värdefulla bidrag.
Hur kommer det sig då att kvinnorörelsen idag inte vill delta i en debatt och ett arbete med vänstern (inkluderande vänstersocialistiska, eurokommunistiska och revolutionärt marxistiska strömningar)? Ett ömsesidigt utbyte skulle kunna ge mer än någonsin. För inte heller kvinnorörelsens organisationsformer är utan problem.
Löslighet, autonomi och rätt för alla kvinnor som vill delta i en viss verksamhet att göra det har betytt mycket för att stimulera kvinnor till aktivitet och till att lära sig nya saker. Men det innebär också att de som har lätt att göra sig hörda flyter ovanpå, och stöter ut andra. Det betyder att de som åtar sig att göra tidningar, skriva artiklar och kontakta massmedia (och de som massmedia kontaktar) präglar organisationens politik.[33] De möjligheter basgrupper, lokalgrupper och mer tystlåtna medlemmar sedan har att ändra denna politik är begränsade. Det är ingen slump att detta så ofta varit Grupp 8 i Stockholm som motsatt sig fastare organisering.
Informella ledarskap kan vara väl så förtryckande som formella, och mycket svårare att plocka ner på jorden.[34] (Därmed inte sagt att kvinnorörelsens problem skulle vara lösta med ”demokratisk centralism”. Denna är långtifrån den demokratiska trollformel som den trotskistiska rörelsen traditionellt har hävdat).[35]
Resultatet behöver inte vara, men kan lätt bli att många kvinnor plötsligt finner sig stå utanför alla beslut. Rätt vad det är tycker ”kvinnorörelsen” si eller så, utan att medlemmarna ute i landet haft en aning om det.[36] Kritik eller avvikande beteende betraktas lätt som ”osysterlighet”, inte som likaberättigade åsikter. Den som p.g.a. ett tröttande arbete, obekväma arbetstider eller barn inte orkar vara lika aktiv som de tongivande har i praktiken inga möjligheter att hävda avvikande ståndpunkter.
Fungerar solidariteten och gemenskapen så tas det hänsyn, och kvinnorörelsen kan vara oerhört befriande, stärkande och aktiv. Fungerar det inte så är ”de svaga” i en svår position.
Samarbete, utbyte och syntes borde prägla förhållandet mellan den socialistiska rörelsen och kvinnorörelsen. Men kvinnorörelsen verkar ha tappat intresset för en dialog med arbetarrörelsen. Dels hänger det ihop med en idealisering av det kvinnliga[37], dels med ett alltmer oroande arbetarförakt, som jag tror är mer betingat av klasstillhörighet än av kvinnoerfarenheter.
I spåren efter folkomröstningen verkar besvikelsen hos många medelklass-intellektuella ha tagit form i en, känsla av att ”arbetarna svek oss”. Inga-Lisa Sangregorio talar om klyftan mellan
”Å ena sidan makthavarna inom olika delar av etablissemanget, å andra sidan de grupper som stått för det nya och levande under 70-talet! Kvinnorörelsen, miljörörelsen, ”alternativ”grupperna, men också kulturarbetarna och de forskare som lämnat sina elfenbenstorn. Den här klyftan avspeglas tydligt i konstellationerna inför folkomröstningen. Bakom linje 1 och 2 samlas dels de som i praktiken styr det här landet, dels hela den vanliga jasägar-, svansviftar- och stjärtslickargänget, bakom linje 3 alla de som vill något annat än en idiotframskrivning av det nuvarande samhället”. (Kvinnobulletinen 1/80)
När de flesta av arbetarna då till slut röstade på linje 2 säger Inga-Lisa Sangregorio (i Arbetaren 29/90) ”Farväl till proletariatet”.
Inte en antydan om att linje 2 tillkom just för att det var så svårt att få med arbetarklassen bakom ett ja till kärnkraft. Inte på ett årtionde har socialdemokratins ledning i någon fråga stött på ett sådant motstånd från sina egna medlemmar. Inte på årtionden har det funnits en sådan organiserad, öppen opposition inom partiet. Vi som jobbade för linje 3 på industriarbetsplatserna vet att många av våra arbetskamrater, även de som efter tvekan och grubbel röstade på 2:an, ”vill något annat än en idiotframskrivning av det nuvarande samhället”. Socialdemokratins ledning använde de mest ohederliga och lögnaktiga metoder för att bevara kärnkraften. Graden av deras ohederlighet visar storleken av det motstånd de mötte — bland sin egen arbetarbas.
Och mycket hängde på hur linje 3 propagerade. Det var svårt för den som inte tagit ställning tidigare att orientera sig i valkampanjens myller av motstridiga påståenden. Och varför då lita på akademiker som uppifrån talar om för arbetarna att de har det för bra? Speciellt som SAP tog varje chans att koppla ihop linje 3 med reaktionär jordbruksromantik och med Centerns arbetarfientliga regeringspolitik. Där Folkkampanjen satsade på arbetsplatsarbetet, och släppte efter på klasslösheten (d.v.s talade om varför man just som arbetare borde rösta mot kärnkraften), där märktes också resultatet — särskilt om vänstern till vänster om SAP var stark där. I arbetarstaden Göteborg fick linje 3 43% av rösterna, och 2:an bara 35 (mot 38,4 respektive 33,5 i Stockholm län, och 38,8 respektive 32,1 i Stockholms kommun). I utpräglade arbetarstadsdelar som Angered (45 %), Bergsjön (43 %) och Biskopsgården (43 %) gick det alltså ganska bra för linje 3.
Men, kärnkraftsindustrin, slugt uppbackad av SAP:s och LO:s ledningar, tog hem spelet. I den här omgången. Och 3:ans intellektuella avantgarde uttrycker, liksom en minnesvärd gång det östtyska kommunistpartiet, sin besvikelse över en arbetarklass som inte visar sig värdig ledarskapets förtroende. Som Brecht sa 1953, får man väl råda dem att utse nya massor, när de gamla inte duger.
Skämt åsido, de nya stora grupperna av ”intellektuella arbetare”, tekniker, programmerare, forskare, lärare etc är nödvändiga för den omvandling av samhällslivet och produktionsprocessen som behövs för en verklig socialism. Planekonomin, socialiseringen av produktionsmedlen är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för ett sådant samhälle. Planen måste utarbetas demokratiskt, med omröstningar kring verkliga alternativ,[38] i stället för att ”massorna” får lov att diskutera en plan som de styrande redan bestämt (den mest långtgående ”demokrati” och ”arbetarmakt” stalinister lyckats prestera). Den måste lämna en oerhörd massa lokala beslut som gäller människors dagliga liv, i bostadsområden, kommuner, arbetsplatser, att fattas lokalt, direkt av de berörda. Den måste också ge des berörda reella möjligheter att delta i besluten, genom att upphäva arbetsdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete, och avskaffa det informationsmonopol som råder i såväl västkapitalismen som i östbyråkratierna.
Så långt är många marxister i Väst ense med Rudolf Bahro (och var det redan innan hans imponerande skiss av en möjlig och nödvändig kommunism, Alternativet, publicerades). Men inte med en av Bahros slutsatser som många icke-marxister, som Inga-Lisa Sangregorio, kastade sig över, att det är intelligentsian, inte arbetarna, som måste vara den ledande kraften i ”kulturrevolutionen”.
Nu gör inte eftersägarna rättvisa åt Bahro i entusiasmen över att kunna utropa sin egen sociala grupp till Avantgardet. Bahro ser inte arbetarklassen som det främsta revolutionära kraften. Men han tänker sig långt ifrån en frigörelse över huvudet på arbetarklassen. Och Bahro talar helt utifrån en analys av arbetarklassens roll i de icke-kapitalistiska länderna (fast han bortser från arbetarråden i Ungern -56 och Tjeckoslovakien -68).[39] Men — som Raymond Williams påpekar i en diskussion av Alternativet — kan hans slutsatser inte omedelbart överföras till de kapitalistiska staterna. Tvärtom ”det skulle vara katastrofalt om iden om kulturrevolution gavs denna sociala placering i Väst”. Eftersom de yrkesintellektuella, planerare, tekniker, lärare, professionella ideologer ”oavsett lokalt missnöje, är delar av själva appropriationsprocessen”.
”Deras praktiska enrollering i nya former av tillägnelser är då den till att börja med mest troliga inriktningen för varje radikalt brott. Det är därför, om än nödvändigtvis på grundval av en rigorös analys, socialister som engagerat sig till kulturrevolutionens idé, fortfarande måste göra gemensam sak — och det genom att lära lika mycket som lära ut — med de som är mest underkastade appropriation, de enda som fullt ut har objektiva intressen av att den får ett slut”.[40]
Det är där kruxet ligger för mig. Jag betraktar inte mellanskiktskvinnornas erfarenheter och kunskaper som ointressanta.
”Kvinnorörelsen har främst mobiliserat kvinnor från speciella skikt, lärare, socialarbetare, bibliotekarier, journalister eller kontorsanställda. De är till största delen människor inbegripna i förmedling av värden och administration av tjänster för /servicing/ det kapitalistiska samhället. Det är avgörande punkter att ifrågasätta”.[41]
De ger inte bara kunskaper om maktrelationer mellan kvinnor och män, utan också om hur den härskande ideologin befästs, växer med sina uppgifter och genomsyrar samhället. Men vilken insikt vissa medlemmar i detta skikt, eller bland tekniker och forskare, än kan nå är de inte den tunga sammanhållna sociala kraft som krävs för att störta kapitalismen. Rosa Luxemburg citerar Lasalle:
”När vetenskapen och arbetarna, dessa samhällets två motsatta poler, omfamnar varandra så kommer de att krossa alla sociala hinder i sina armar”.[42]
Inte alla anhängare av ”alternativrörelser” (skapare av ”nischer av självständighet”, säger Sangregorio) har uppfattat att det finns
”en enkel teoretisk åtskillnad mellan alternativ och oppositionell, det vill säga mellan någon som helt enkelt finner ett annorlunda sätt att leva och vill bli lämnad ifred med det, och någon som finner ett annorlunda sätt att leva och i ljuset av detta vill ändra samhället”.[43]
Om vi menar allvar med alternativrörelser som frön till ett nytt samhälle, och inte bara som oaser som antingen förblir för de mycket privilegierade, eller smälter in i systemet (som KF eller HSB) så vet vi
”i Väst lika säkert som i Ost, att medan många av deras former kommer att vara utbredda och djupgående, så kommer det att komma vissa avgörande sammanstötningar med mycket mäktiga krafter, vilket med största skärpa kommer att påminna oss om att det är kulturell revolution som vi försöker oss på...[44]
En sådan avgörande sammanstötning kan bara vinnas av en social kraft, med sin rot i samhällets materiella grundval. Den måste ha objektiv orsak och social tyngd nog att sätta sig upp mot den härskande borgarklassen. Och en social roll som stimulerar till sammanhållning snarare än inbördes konkurrens. Hur oundgängliga kvinnors erfarenheter, deras oavlönade arbete i reproduktionssfären och avlönade i vårdsektorn än är, så ligger det kapitalistiska samhällets tyngdpunkt i industrin. Inte för att dogmatiska marxister speciellt vill ha det så, utan för att det här ekonomiska systemet fungerar på det viset.
Det har blivit populärt att beskylla marxister för att ”förakta” kvinnors arbete i hemmet, därför att det betraktas som icke produktivt, i kapitalistisk mening.
”På denna punkt bär också marxismen sin karakteristiska mansprägel: där män av tradition har tillbringat större delen av dagen där äger de egentliga och avgörande motsättningarna rum”.[45]
Om man råkar nämna namnet Marx i en kvinnodebatt, så kommer hela den återstående diskussionen att gälla om och hur Karl Marx förtryckte sin hustru och sina döttrar. Eftersom det inte i första hand är den frågan jag vill ha utredd, så avstår jag från att citera Marx själv i frågan, utan låter en kvinna svara:
”Så länge som kapitalismen och lönesystemet härskar betraktas ett arbete som produktivt endast om det producerar mervärde... Från denna utgångspunkt är nattklubbsdansösen, vars ben drar in profit i hennes arbetsgivares ficka en produktiv arbetare. Detta medan allt slit som de proletära kvinnorna och mödrarna får utstå i...sina hem betraktas som icke produktivt. Detta låter rått och vansinnigt, men svarar precis mot vår nuvarande ekonomis råhet och vansinne”.(Rosa Luxemburg)
Att hushållsarbetet är ”icke-värdeskapande” betyder att det inte framställer varor för en marknad. Att det inte är ”produktivt i kapitalistisk mening” innebär, med gängse marxistiska begrepp, att det inte ger kapitalet någon profit direkt. Detta är en beskrivning av hushållsarbetets faktiska villkor under kapitalismen (riktigt eller ej) inte en moralisk värdering av om det är bra eller dåligt! Marxister (och socialister överhuvudtaget) har alltid framhållit det omänskliga i att kapitalismen enbart producerar det som är företagsekonomiskt lönsamt — inte efter människors behov och ekologiska hänsyn. Just detta ”råhet och vansinne” i det kapitalistiska systemet bevisar att det är förkastligt och bör bytas mot ett där arbete — inklusive ”det slit de proletära kvinnorna och mödrarna får utstå” — värderas efter sin sociala nytta.
Avfärdar man arbetarklassen som den ledande revolutionära kraften så står man utan någon social bärare för den förändring man vill ha, och utan en ekonomisk bas att bygga upp det nya livet på.
Idag görs det allra mesta oavlönade hushållsarbetet av kvinnor. Trots att kvinnors förvärvsarbete ökat så kraftigt. Av alla samboende kvinnor gör en fjärdedel mer än 40 timmars hushållsarbete i veckan, sju av tio mer än 20 timmar. Av kvinnor som heltidsarbetar utanför hemmet arbetar hälften dessutom minst 20 timmar i hushållet. (Ibland männen mindre än var femte).[46] Både fördelningen och uppläggningen av hushållsarbetet är frågor som alltför länge ansetts politiskt oviktiga.[47] Det är väsentligt att kvinnorörelsen satt fingret både på att män bör ägna lika mycket tid åt hushållssysslor som kvinnor, och på det absurda i att dessa sysslor sköts helt privat och isolerat i kärnfamiljen. (Trots att det är både tidsödande, tråkigt och kontakt-hämmande). Vissa arbeten som idag ingår i hushållsarbetet tror jag bör göras till yrken (men inte ensamarbeten). Andra, de flesta, är lämpligare att alla deltar i, inom ramarna för kvartersgrupper, matlag, stadsdelsråd, huskommittéer eller liknande, som en del av sin samhälleliga totalarbetstid. Det förutsätter att ”det andra arbetet”, heltidsarbete i fabriker, på kontor och institutioner omfattar mycket mindre tid än idag.
Fördelningen av hemarbetet mellan samboende är lika skev oavsett kvinnans utbildning och socialgrupp. För mellanskiktskvinnan kan hushållsarbetet kännas desto mer betungande som hon har ett intressantare yrkesarbete att jämföra med. Å andra sidan är tvätt, disk och städning jobbigare efter en dag av tungt arbete, än efter ett som inte är fysiskt tröttande.
Men för arbetarkvinnan är det lika viktigt att upphäva både det lodräta och den könsliga arbetsfördelningen. D.v.s mellanskiktskvinnorna måste visa att de är medvetna om sina privilegier som mellanskikt — och villiga att rucka på dem. Villiga att dela med sig av intressanta arbetsuppgifter och att göra sin del av de tunga, enformiga och tråkiga jobb som inte kan ändras eller slopas.
Den socialistiska kvinnorörelsen uppkom i vänsteruppsvingets år. Det ”låg i luften” att unga människor med intellektuella sysselsättningar gick till vänstern. Många av dem som radikaliserades då gjorde det med allvar, kunskap och energi. Men det var inte nödvändigt, för att man skulle kunna hänga med.
Den mao-stalinistiska kärleken till floskler sparade in mycket tankemöda. Säg ”70% bra och 30% dålig” om Stalin, så slipper du skaffa dej ordentlig kunskap om vad som hände efter Oktoberrevolutionen! Eller utnämn den egna organisationen till ”den antiimperialistiska rörelsen” eller ”det revolutionära partiet” och fråga sedan som Jan Myrdal (Vietnamveckan våren -71) ”i vems intresse” det kan vara att kritisera sådana vällovliga institutioner. Så behöver du aldrig ta reda på vad kritiken gick ut på. Eller begränsa den egna tankens arbetsområde till tolkningar av Lära, Skrifter och Profeter:
”Bo Gustafsson har läst de marxistiska klassikerna, han vet hur Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Tsetung ser på denna fråga och om Bo Gustafsson till äventyrs skulle varit tvivlande borde han rådfrågat klassikerna, istället för att lita till sitt eget förstånd”. (!) (Frank Baude, 1970)[48]
De värsta avarterna höll sig utanför Grupp 8 (r-arna t ex ville inte ta i något så irrlärigt som kvinnokamp med tång). Men också här fanns den alltför ytliga övertygelsen, baserad på ytlig kunskap och ytliga känslor. Och det fanns hela tiden i organisationen starka icke-socialistiska strömmningar.[49] Eftersom varje lokalgrupp sysslade med sitt för sig konfronterades sällan olika ståndpunkter. Grupp 8:s organisationsform bidrog till att den i början av 70-talet framstod som rödare än den var.
”Den lösliga organisationsstrukturen medförde självutnämnda ledare istället för valda, och nu /hösten -72/ blev det marxisterna som hamnade i ledande positioner. Marxister besatte de flesta utåtriktade aktioner. Grupp 8 fick därmed ett rykte som inte på något sätt motsvarade verkligheten”.
skriver några av de som lämnade organisationen 1973 för att bilda Arbetets Kvinnor.
Arbetets Kvinnor kritiserade Grupp 8 för dess teorilöshet, för dess mellanskiktskaraktär och för reformism.[50] Här är inte platsen för att diskutera innehållet i den kritik Arbetets Kvinnor riktade mot Grupp 8. Även om de i vissa stycken hade, eller kom att få, rätt, finner jag deras marxism alltför stelbent och dogmatisk (åtminstone i de tidiga numren av Rödhättan). Men det väsentliga i det här sammanhanget är att Arbetets Kvinnor, till skillnad från så många andra som lämnat Grupp 8, försökte dra igång en allvarlig diskussion om socialism och feminism. Och att Grupp 8 inte tog fasta på försöket.
Kring 1975 hade olika vänstertidskrifter omsider börjat försöka sig på teoretiska analyser och temanummer omkring kvinnorfrågor. (T ex Socialistisk Debatt 1/75, Fjärde Internationalen 15/75, Rådsmakt 6-7). De frågor som togs upp där väckte aldrig någon debatt i kvinnorörelsen.
Arbetets Kvinnor tog upp Clara Zetkins gamla motsatspar; borgerlig eller proletär kvinnorörelse.
”Clara Zetkins historiska lösning... var insiktsgivande, men politiskt obrukbar. Clara Zetkin skiljer skarpt mellan kvinnor i olika klasser, de har var och en sina problem, och var och en sina politiska intressen. Följaktligen finns där också skilda kvinnorörelser”.[51]
skriver den danska marxisten Signe Arnfred. Clara Zetkins förkastande av allt som kom från den icke-proletära kvinnorörelsen håller inte idag. (Och det är tveksamt om den var så vatten‑
tät ens på hennes egen tid). Den bortser från tillväxten av de nya mellanskikten inom administration, kontor, utbildning och vårdsektor, som främst består av kvinnor. Det sätt på vilket staten upprätthåller borgarklassens makt är inte detsamma idag som det var för 70 år sedan. Clara Zetkin utgår också från en syn på det enda Proletära Partiet som ensam företrädare för arbetarklassens intressen, och detsammas kvinnoförbund som ensam företrädare för arbetarkvinnorna, som jag (och många socialister idag) inte kan ställa upp på.
Signe Arnfred fortsätter:
”Om man försökte överföra Zetkins analys på den nya kvinnorörelsens egen situation blev resultatet oundvikligen att den nya kvinnorörelsen, trots sitt antikapitalistiska prat, var borgerlig. Detta stämde dåligt med kvinnorörelsens socialistiska självförståetse.”
Men en individs eller rörelses självförståelse behöver inte vara självkännedom. Det finns en objektiv motsättning mellan den nya kvinnorörelsens socialistiska program, och dess sociala bas. En motsättning som hölls under ytan, så länge vänsterideologier var starka bland de skikt som de tillhörde. Men den fanns där även då, och med efterklokhetens förnumstighet kan man spåra den.
1976 gav lokalgruppen Aurora i Grupp 8 i Stockholm ut boken Nio kvinnor, nio liv.[52] Det första som slog mig när jag läste den var hur lika dessa nio kvinnor verkar, socialt, språkligt, ideologiskt. Det andra är dessa ”socialistiska feministers” sätt att beskriva sin socialism respektive feminism. Feminismen finns hela tiden närvarande, där finns ett ständigt, självupplevt kvinnoförtryck och en djup personlig kampvilja. Men den socialistiska medvetenheten, om ekonomiska och sociala maktförhållanden, förblir abstrakt. Den finns där, men inte relaterat till något man sett med egna ögon. Bara en av de nio förmedlar en egen iakttagelse av att det finns klassorättvisor. Klassamhället framstår som något Aurororna vet om, men inte känner sig personligen förnedrade av. (Egentligen är det kanske inte konstigare än att så många män förstår kvinnoförtryckets existens abstrakt — men inte känner igen det när de ser det, eller lider av att det finns).
Blotta namnet ”socialistisk” tycktes räcka för att göra Grupp 8 socialistiskt i dess egna ögon.
”När jag får ett ord att uträtta så mycket arbete, sa Humpty-Dumpty, så ger jag det alltid extra betalt. ”
Samspelet mellan klass- och könsförtryck är inte bara en invecklad fråga. Den är obehaglig också. Därav den fientlighet Barbro Backberger, Åsa Karlheden[53] och andra som sökt resa den möter. Den är inte bara obehaglig den är omodern också. Sven-Eric Liedman talar i Surdeg om vad han kallar ”tankemoden”.
”Bakom de öppna idémässiga striderna skulle alltså — direkt eller genom tusen förmedlingar — finnas motsättningar mellan olika latenta ideologier, som har sin fasta grund i samhällsklasserna och deras kamp. Men förmedlingen är som sagt ofta i hög grad indirekt, och idésystemets växlingar bestäms också av mer kortvariga processer.”[54]
En period var (något som kallades) marxism ett populärt tankemode. Sen kom ”den nya filosofin”, och så ”den nya individualismen” och USA-vågen och ”den nya konservatismen” och slutligen kom OS i Moskva och marxismen var alldeles definitivt ute. Jag kan inte motstå frestelsen att åter citera Liedman:
”Mot slutet av 1970-talet började skrivande människor i Sverige och hela Europa förkunna att nu — än en gång — var marxismen död. Än en gång hade Marx gått i graven, med alla sina böcker, sina såsiga manuskript, sina oläsliga papperslappar, sina katastrofalt ofullständiga teorier, sin lågande harm, sin sekterism, sin utvecklingsoptimism... Det vanliga livet kunde börja igen.
Klasskampen kunde avskaffas i samhällsdebatten och ersättas av medmänsklighet, livskvalitet och primalterapi. Nationalekonomer kunde konstruera modeller och gå på bankmiddagar utan att störas av profitkvotens fall. Dikttolkare kunde läsa dikter utan att tänka på bas och överbyggnad...”[55]
Detta är inte första gången det intellektuella debattklimatet plötsligt svänger. I slutet på 40-talet upptäckte plötsligt folk som svalt både Moskvarättegångar och Molotov-Ribbentrop-pakten hur fördärvlig Sovjetkommunismen var, och sällade sig till USA-lägret. För att inte tala om alla dessa goda liberaler som höll styvt på ”uncle Joe” Stalin under kriget, och ännu styvare på ”uncle Joe” McCarthy några år senare.[56]
Idag är kapitalismen på ideologisk offensiv mot 60-talets idéer. De mera klarsynta inom 60-talsvänstern tillämpade marxismen på kvinnofrågor, ekologi, psykoterapi etc. Trenden idag är att låta dessa frågor träda istället för klasskamp och socialism — samtidigt som den verkliga klasskampen blivit intensivare.
Det är mera ”trendy” idag att se kvinnoförtryckets orsaker i myter och ursamhällen, än i ekonomiska och sociala strukturer. Det svarar också bättre mot de högre mellanskiktens sätt att fungera, och att förhålla sig till både männen i sin grupp, och till andra kvinnor.
Även om få inom kvinnorörelsen sällar sig till den anti-kommunistiska kören, så märks återklanger från borgartidningarnas ledarsidor i vad man skriver om. Eller snarare i vad man inte skriver om. Storkonflikten på arbetsmarknaden har hittills framträtt i Kvinnobulletinen enbart som det som stoppade tunnelbanan och stängde daghem. Eftersom LO:s och TCO:s ledningar i kärnkraftskampanjen ”troget slöt upp på arbetsgivarnas sida i försvar för det bestående”[57] så är konflikten ointressant. Man behöver inte fråga sig vilka strömningar bland medlemmarna som vuxit sig tillräckligt starka för att ledningen skulle tvingas till konflikt. Men inte tillräckligt starka för att kunna tvinga fram en demokratisk uppläggning av strejken, med förberedande diskussioner bland medlemmarna, och med omröstningar om resultatet. Och om inte sådana diskussioner, inte minst bland de kvinnliga fackföreningsmedlemmarna, skulle ha lett till en vettigare uppläggning av stridsåtgärderna, så att de drabbat service till allmänheten mindre, utan att skona arbetsgivarintressena.
Trots alla brister var konflikten positiv för många. Kvinnors tysta låglönearbete i vårdsektorn blev plötsligt synligt. Hundratals kvinnor gick på möten, var strejkvakter, och fick äntligen känna att deras aktivitet betydde något (inte så mycket att de fick rösta om avtalet, men i alla fall...). Kvinnobulletinen har inte frågat dessa kvinnor hur de uppfattade konflikten, och vad de lärt sig.
Kvinnobulletinen driver idag ytterst sporadiskt de krav som berör kvinnors ekonomiska livsvillkor. Allra minst såna krav som kan föra klassmotsättningarna på tapeten. Daghem, sextimmarsdag, hushållsarbete, deltid, står det inte mycket om längre och låglöner ännu mindre. Man tar upp boendeformer. men inget om de ekonomiska makter som styr vårt boende idag. Vem som tjänat på betongghettona och vilka som bromsar kollektivhus. Och ingen åtskillnad görs mellan kollektivhus för Stockholms lagom radikala medelklass, och ett kollektivhus som blir tillgängligt för normalinkomsttagare utan förbindelser. I övrigt skriver man mest om dels kvinnokultur (konst, litteratur, myter) dels om vad man kan kalla den kroppsliga kvinnligheten (mens, födande, preventivmedel, våldtäkt, kvinnor och alkohol). Förvisso frågor som har sin givna plats i en kvinnotidning. Men också frågor som kan behandlas på olika sätt. I Kvinnobulletinen behandlas de så att de blir ett mångtusenårigt ”manssamhälle” som i lika grad berövar alla kvinnor kunskap om och kontroll över våra kroppar. Inga påvisbara ekonomiska intressen bakom, inga klassorättvisor, inga socialt radikala rörelser som även öppnar vägen för kvinnokamp.
Den internationella solidariteten som tidigare var en av Kvinnobulletinens starkaste sidor tycks ha somnat in. Kvinnorna i Iran har nämnts - men inte deras systrar i Pakistan, som också tvingas bära slöja, stängs in i hemmen och utsätts för barbariska medeltida kroppsstraff. Revolutionen i Nicaragua är kvinnornas seger lika mycket som männens, och deras framsteg i kampen mot utsugning, imperialism och ”machismo” kunde varit värda en notis. I Storbritannien kämpar kvinno- och vänsteraktivister tillsammans med arbetare och hemmafruar mot Margaret Thatchers åtstramningspolitik. Stängda daghem och sjukhus drabbar kvinnorna hårdast, särskilt arbetarkvinnorna. Och vi här kommer att behöva lära av våra engelska kamraters erfarenheter.
Visst har mellanskiktskvinnorna rätt att syssla enbart med sin egen upplevelse av förtryck. Men svångremspolitiken kommer att drabba även dem. Och för att bekämpa den behövs en bredare bas än de professionella intellektuella. Man kan ha olika syn på mellanskiktens roll för socialismen. Jag tror att stora delar av dem, särskilt kvinnorna, är viktiga, men inte viktigast, och långt ifrån tillräckliga.
”Sanningen är det hela” sa Hegel . Det är den oförsynta utmaning marxismen riktar till livmoderkulturens anhängare. En utmaning som den hittills besvarat mer med gallblåsan än med livmodern. Den kräver att de ser sig som en del av den större helhet som den patriarkaliska kapitalismen utgör. Visst har kvinnliga journalister, konstnärer, författare, forskare, lärare, arkitekter rätt att syssla enbart med sin egen verklighet. Men de har inte rätt att göra det i ”alla kvinnors” namn.
[1] Sheila Rowbotham, Lynne Segal, Hilary Wainwright, Beyond the fragments, Merlin Press, London, 1979.
[2] Begreppen ”feminism” och ”radikalfeminism” används oftast på ett mycket oprecist sätt. Speciellt ”feminism” har tolkats oerhört olika. För dem som, av någon anledning, känner sig provocerade av självständiga kvinnorörelser, är det tacksamt att sätta feminism = manshatare. För mig är feminism insikten att kvinnoförtrycket finns och måste bekämpas. Att det ligger på en massa olika plan, ekonomiska, ideologiska, kulturella etc och måste angripas på alla dessa, och att det är kvinnor själva som måste formulera sitt förtryck och strategin för att eliminera det. Själv räknar jag mig som marxistisk feminist, dvs anser att kvinnoförtrycket hör nära ihop med den könsliga arbetsfördelningen, i produktion och reproduktion, att det måste ses historiskt dvs alltid i förhållande till ett visst produktionssätt, och att det aldrig existerar oberoende av eller överordnat klassmotsättningar. En radikalfeminist, kan betrakta sig som socialist, men anser könsförtrycket, patriarkatet, stå över växlingar i produktionssätt och klassmotsättningar.
”Vi ser männen som förorsakare av vårt förtryck. Manlig överhöghet /male Supemacy/ är den äldsta, den mest fundamentala herraväldesformen. Alla andra former av exploatering och förtryck (rasism, kapitalism, imperialism mm) är förlängningar av manlig överhöghet.” (Ur Redstocknings Manifest).
En borgerlig feminist (en Fredrika t ex) vill till skillnad från de två föregående inte ändra den ekonomiska samhällsstrukturen alls, bara göra kvinnor exakt lika ojämlika som män.
[3] Se Gunhild Kyle Gästarbeterska i manssamhället, Liber 1979.
[4] Se t ex Harry Braverman Arbete och Monopolkapital, Rabén & Sjögren, del IV-V
[5] Så sent som i mitten av 70-talet kunde Proletären, utan en gnutta självironi, presentera KPMLr:s nyvalda (helt manliga) ledning som ”den 25 man starka centralkommittén”.
[6] Ett högst intressant försök att ur fragment rekonstruera ”Marx's Vision of Communism” gör Bertell Oilman i tidskriften Critique nr 8.
[7] Eva Ekselius i DN 13/3-80. Inga-Lisa Sangregorio ekar samma tankegång i Kvinnobulletinen 1/80 (se andra stycket under rubriken ”Besvikelse på arbetarklassen”, nedan) liksom Irene Götefelt. För andra arbetare än kulturarbetare finns inte mycket plats i tankevärlden. De existerar bara som nickedockor åt Palme och Gunnar Nilsson, sprattlande i kapitalets trådar.
[8] Maria Bergom-Larsson i DN.
[9] Se Ruth Bohman Kvinnor i facklig och politisk kamp 1880-1920” Zenit Häften 2 (2/79) (om Sverige), Rödhättan 5-7 (om Tyskland) och Sheila Rowbotham Hidden From History kap 15-17 (England) för korta skisser.
[10] Domitila Chungara Om ni låter mig tala, Författarförlaget 1978, s. 224.
[11] Rapport 16, i SCB:s serie ”Levnadsförhållanden”.
[12] Den som vill ha siffror och noggranna beskrivningar kan se t ex N. Åkerman Klassamhälle i siffror, Prisma 1973, R. Liljeström Uppväxtvillkor, Liber Förlag 1974 eller SCB:s rapporter ”Levnadsförhållanden” spec. nummer 16 och 20.
[13] A. Göransson ”Den könsliga arbetsdelningen” i Sociologisk Forskning 3/78 Resultatet kommer relativt nära den uppdelning efter ”socioekonomisk grupp” som SCB gör i ”Hur jämställda är vi?” s 94-95
[14] Citerat i Bohman op.cit. s.72, efter Morgonbris 1/1907.
[15] Det var framför allt de anarkistiska ungsocialisterna som kämpade mot den lag som 1910-38 förbjöd upplysning om, såväl som innehav och användande av preventivmedel.
[16] Fredrika Bremerförbundets ordförande i Dagny nr 18/1910. Cit. i Bohman op.cit s 70. (I ärlighetens namn skall medges att en del liberaler med mer kurage än FBF också protesterade mot lagen, t ex ekonomiprofessor Knut Wicksell).
[17] När en av de mest aktiva och självständiga kvinnorna hos Shakespeare, Rosalind i Som ni behagar, tar rollen som man, låter herr författaren henne välja namnet ”Ganymede” - efter den yngling som var de olympiska gudarnas uppassare och servitör. Ett märkligt förutseende!
[18] Kvinnors Arbete (SOU 1979:89) s. 39.
[19] SOU 1979:89 s 73.
[20] Sheila Rowbotham i Rowbotham, m fl op.cit. s. 105.
[21] Lästips Liljeström a.a eller Schneider Samhället som sjukdom, Tema nova 1975, del III.
[22] T ex av Christine Delphy i pamfletten ”The Main Enemy”, som, av för mig oförståeliga skäl, betraktas som ett viktigt teoretiskt debattinlägg.
[23] Hildur V. ”Kvinnokulturen i et klasseperspektiv” i Sociologisk Forskning 3/78, och Runa Haukka ”Kommentarer til begreppet kvinnekultur” i I kvinners bilde red. Anne Marie Berg, Pax 1977.
[24] Detta är ett ämne som jag har sett väldigt lite forskning om. >Men en del material finns hos Reimur Reiche Seksualitet og klassekamp, Pax 1971. (Jag har gjort en ganska utförlig kritik av hans analys i Rådsmakt 6-7).
[25] E.P. Thompson citerad i Rowbotham m fl op.cit. s. 118.
[26] R. McDonough & R. Harrison ”patriarchy and Relastions of Production” i Kuhn & Wolpe (ed.) Feminism and Materialism, Routledge and Kegan Paul, 1978 s. 36.
[27] Ibid. s. 36 Som många andra brittiska kvinnoanalyser tycks Donough-Harrison bortse från kvinnors självständiga klassroll. (Dessutom förefaller begreppet ”den icke-ägande klassen” mig olämpligt.)
[28] Maria Bergom-Larsson i DN 18/7 1979.
[29] Bea Campbell cit. i Rowbotham op.cit., s. 52.
[30] För motsvarande hos Marx, se t ex Den tyska ideologin kap 1.
[31] Ansatser till materialistisk kvinnoforskning beskrivs i de olika uppsatserna i Kuhn & Wolpe a.a.
[32] Rowbotham a.a s. 67f.
[33] Mot detta invänder säkert någon att Grupp 8:s politik, det är ju vad alla lokalgrupper och basgrupper gör, inte vad som sägs i tidningar och TV. Men det är tidningar, radio och TV som färgar folks uppfattning av en organisation, och därmed avgör vilka som söker sig till den.
[34] Vissa organisatoriska spärrar kan man lägga in. T ex har kvinnorörelsen återupplivat den engelska arbetarrörelsens gamla mötestradition med ”rundor”. D v s alla gruppmedlemmar yttrar sig i tur och ordning i varje fråga. Ingen får bryta in i talarordningen.
[35] Läs gärna Rowbothams njutbara beskrivning (op.cit. s. 71-74).
[36] Under den tid jag var medlem i Grupp 8 i Göteborg hände detta flera gånger. När Arbetets Kvinnor lämnade Grupp 8 i Stockholm, var det borgarpressen som skadeglatt fick upplysa oss om att den organisation vi tillhörde spruckit. Om vår lokalgrupp skrev till Kvinnobulletinen, var det helt upp till redaktionen om vi blev publicerade eller inte. (Men vi förväntades lojalt sälja tidningen). När nu de ”nyfeminister” som lämnade Grupp 8/Gbg 1973 ger sin gallsprängda version av hur hemskt vi åttor behandlade dem, i Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen (2/80), så finns där inget genmäle, från göteborgsåttorna.
[37] Det handlar inte bara om den förkättrade ”livmodersmystiken”, utan också om en vägran att erkänna att andra än kvinnorörelser varit medvetna om de former av förtryck som feminister idag kämpar mot (se not 34 ovan t ex, den engelska fackföreningsrörelsen på 1810-talet var knappast kvinnodominerad).
[38] Eller som Raymond Williams skriver:
”Det är därmed en god test pis' var varje socialist står, i den här frågan om den kulturella revolutionen /i Bahros mening K.K/ att se hur han reagerar på förslaget att det i varje fråga som kräver ett allmänt beslut aldrig skall finnas mindre än två planer', uppgjorda oberoende av varandra”. ”Beyond Actually Existing Socialism” New Left Review 120, s. 13.
[39] Arbetarkampen i Polen i år borde vara en tankeställare för den som tror att den östeuropeiska arbetarklassen är helt passiviserad, eller att arbetare överhuvudtaget bara bryr sig om ekonomiska krav.
[40] R. Williams op.cit. s.17f (Jag har direktöversatt ”appropriation” därför att ”tillägnelse” inte har den klang av ”berövande”, som uppenbarligen skall finnas där).
[41] Rowbotham op.cit., s. 45.
[42] R. Luxemburg What is Economics, Merlin Press, s. 97.
[43] R. Williams i NLR 82, s. 11.
[44] R. Williams i NLR 120, s. 19.
[45] Maria Bergom-Larsson i DN 6/7-79.
[46] Enligt Jämställdhetskommitténs enkät SOU 1979:89, s. 99
[47] Se min kritik av bl a RMF i Rådsmakt 6-7.
[48] Klasskampen, teoretiskt organ för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (r) 4/1970, s. 6.
[49] I Göteborg lämnade gruppen Nyfeministerna Grupp 8 1973, därför att de ansåg att en och samma organisation inte kan bedriva både klass- och kvinnokamp.
[50] Se Rödhättan nr 1/74.
[51]Signe Arnfrod ”AEndringar i klasestrukturen Og disses betydning for kvinders situation” (Sociologisk Forskning 3/78).
[52] Nio kvinnor. Nio liv. Prisma 1976.
[53] Åsa Karlheden ”Det heliga moderskapet”, DN 22/3-80- Barbro Backberger ”Det mest förbjudna i kvinnodebatten” DN 12/4-80. Och de svar de fick: Maria Bergom-Larsson: ”Förväxla inte jämställdhet och frigörelse” DN 4/3. Eva Ekselius ”Anslut er till livmoderskulturen” DN 13/3-80. Britta Ring ”Motbilder behövs”.
[54] Sven-Eric Liedman Surdeg, Författarförlaget 1980, s. 135f
[55] Ibid. s. 8f
[56] ”These were the public who had made so many activities possible, had raised money, given it, bought pamphlets, and applauded every variety of left-wing sentiment. And here they sat, their faces for the most part stiff and hostile. And where were the others?
Well, public opinion had changes, that was all. ... hundreds of white citizens had been pleased to play with `the left' while the war lasted, and now it was all over. And what had happened? The Zambesia News had changed the tone and style of its editorials, that was all. Or at least, there were no other influences ostensibly at work.” Doris Lessing Landlocked kap 4.
[57] Ledarartikeln i Kvinnobulletinen 3-4/80.