Ur Fjärde Internationalen 2/79
Den kapitalistiska ekonomin befinner sig i en djup kris. Därför fortsätter krisen att drabba arbetarklassen i Sverige trots att vi kan skönja en liten tillfällig uppgång i konjunkturen. Två lönesänkningsavtal har sänkt reallönen; arbetslösheten minskar inte; den sociala servicen försämras. Så försöker borgarna höja sina vinster genom att låta arbetarna betala. Lönesänkningarna och arbetslösheten som åtföljs av attacker på speciellt utsatta grupper som kvinnor, invandrare och ungdomar är bara början på denna offensiv som ska genomdriva borgarnas lösning på krisen.
Så beskriver Kommunistiska arbetarförbundet läget inför valet. Det överensstämmer ytligt sett delvis med den bild som Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) målar upp i sitt valmaterial. SKP talar om monopolkapitalets offensiv mot arbetarklassen och folket i Sverige, t ex i sin valplattform (se Gnistan: ledare 27/4 -79). Speciellt tydlig är denna bild i det Norrbottenmaterial som SKP gett ut, Länsprogram för Norrbotten (stencil) och Norrbottengnistan:
Innan vi kan gå till offensiv för ett framtida blomstrande Norrbotten och samtidigt som vi pekar på dessa framgångsvägar måste vi ha klart för oss att det i dag framför allt gäller att slå tillbaka statens och monopolkapitalets krisoffensiv. Vi måste ta kamp för att förhindra reaktionens krafter att vältra över krisens bördor på folkets axlar.[1]
SKP avvisar allt tal om att ekonomin kommer att förbättras och konjunkturerna kommer att gå upp igen.
Därför kommer kampen för jobben och levnadsstandarden, både vad gäller avtalen och hyrorna, att bli viktig.
Att SKP tar det här på allvar har vi sett t ex i SKP:s stöd till strejker och de många aktiva SKP-arna i kampen mot de obegränsade strejkskadestånden och i hyreskampen. Här har vi i Kommunistiska arbetarförbundet många gånger samarbetat med SKP-are som lagt ner ett målmedvetet och energiskt arbete.
I boken Vad vill Kommunistiska arbetarförbundet? som nyligen kommit ut, kan vi läsa om hur SAP:s krispolitik vill rädda kapitalismen med hjälp av en omfattande strukturomvandling som kommer att drabba arbetarna. Vi kan läsa om hur VPK:s program för ”en svensk socialism” och ”socialism i ett land” via protektionism dvs olika handelshinder, samhällsfonder och en inriktning på att ”vrida politiken åt vänster” för att påverka SAP i riksdagen, i själva verket leder till 'kapitalism i ett land”.
SKP är ju för mobiliseringar och verkar många gånger aktivt för att få till stånd sådan kamp — men vart leder egentligen deras politik?
I Norrbotten är kampen för jobben akut. Där sätts verkligen alla krisprogram på prov. Där kräver SKP:
• Utveckla basnäringarna — Vidareförädla för självförsörjning
• Satsa på nya industrier i Norrbotten
Det är inga unika krav och SKP säger själva att det som skiljer dem från andra är inte de här kraven, utan fr a hur de ska genomföras. Där kan enligt SKP, bara SKP ge besked. Och det medlet är tvångsetablering som ska tvingas fram genom mobiliseringar, som t ex demonstrationerna i Malmberget 25 september 1977 och Luleå 7 april i år samt flyttstrejk och några timmars generalstrejk.
Och visst är det möjligt att tvinga kapitalisterna med hjälp av mobiliseringar. Därför är det viktigt att stödja alla sådana mobiliseringar och initiativ som tas till ytterligare aktioner. Det stärker arbetarklassen och kan tvinga kapitalisterna och deras stat på reträtt.
Vi ska tvinga staten så att den i sin tur tvingar kapitalisterna att etablera sig i Norrbotten genom att straffbeskatta de som inte gör det — det är SKP:s förslag.
OK, anta att vi lyckas. Via en stark, hittills oanad mobilisering tvingar vi en riksdagsmajoritet höja skatten för alla företag som inte etablerar sig i Norrbotten — och denna riksdagsmajoritet står fast vid sitt beslut och tvingar igenom det samtidigt som företagen tas ifrån alla möjligheter att utnyttja kryphål och skumma affärer för att komma undan.
Vad blir följden? Jo, kapitalisterna tar sin Mats ur skolan, packar väskorna och försvinner till ett mer företagsvänligt land.
Nej, det får vi förhindra med stopp för kapitalexport, säger SKP. Och företagen böjer då på nacken och accepterar ödmjukt att etablera sig i Norrbotten eller betalar straffskatten. Vinsten blir lägre förstås eller till och med obefintlig, men de gyllene tiderna är nu en gång för alla förbi och då får vi alla offra något. Eller ????
Nu är det ju så att företagen redan har 35 miljarder på sina bankkonton. De pengarna bara står där medan kapitalisterna väntar på högre vinster så att de får lust att investera igen. För vinsterna är redan så låga jämfört med tidigare att det är bättre att ha de här 35 miljarderna på banken än att investera dem. Och med höjda reallöner, höjda skatter och etablering på platser som är mindre lönsamma för kapitalisterna, kommer vinsterna att minska ytterligare — och pengarna på bankkontona kommer att öka eller smugglas ut ur landet.
SKP vill antagligen tvinga kapitalisterna att ta ut pengarna och använda dem till t ex en handelsgödselfabrik i Norrbotten.
För varje sådant tvång vi ska utsätta kapitalisterna för, måste arbetarklassen och andra grupper ut i stora mobiliseringar.
Men varför ska arbetarklassen med ständiga kraftansträngningar och mobiliseringar fösa en ovillig riksdagsmajoritet och en hop ovilliga kapitalister framför sig under en lång period? Det bästa sättet är ju att ta hela makten och alla storföretagen ifrån dem!
För när arbetarmobiliseringarna är så stora och starka att de kan tvinga kapitalisterna till alla dessa eftergifter, då kan de också gå vidare och ta makten och företagen ifrån dem. Och att låta kapitalisterna behålla sina företag och låta borgarna sitta kvar vid makten i en sådan situation, det är förräderi! Då kommer bara kapitalisterna och deras representanter i riksdagen att vänta tills arbetarnas mobiliseringar avtar, för att ta tillbaka allt de förlorat och krossa arbetarklassen för att kunna genomföra sin lösning.
I hyreskampen, liksom i t ex kampen mot strejkböter, deltar många SKP-are aktivt och SKP har prioriterat denna uppgift sedan länge. De har, helt riktigt, ställt kravet på hyresstopp i centrum. Men hur ska hyresstoppet finansieras?
40 till 50 procent av den hyra du betalar går till att täcka drifts- och underhållskostnader. I hyresförhandlingar är det vanligtvis bara denna post i hyreskalkylen, som det förhandlas om.
Med detta som förevändning brukar hyresgästernas förhandlare ofta bemöta kraven på hyresstopp och påstå att detta krav skulle leda till lönestopp för de anställda, — sämre underhåll, mindre reparationer osv.
Det är helt fel.
Hyresstopp behöver inte leda till lönesänkningar och försämrad service. För att uppnå detta måste vi också titta på den andra stora biten i hyreskalkylen, kapitalkostnaderna som uppgår till 50-60 procent av din hyra.[2]
Där döljer sig också de stora vinsterna: hos markspekulanterna, byggföretagen, byggmaterialbranschen och bankerna. Därför vill SKP finansiera hyresstoppet med en skärpt beskattning av banker och byggkapital, d v s samma inriktning som man har i sitt övriga krisprogram.
Och SKP polemiserar öppet mot allt tal om konfiskering:
Detta framställer ”Hyresgästen” som krav på ”konfiskation”, d v s krav som knappast är genomförbara på kort sikt inom kapitalismens ramar. [3]
Och här har vi kärnpunkten i SKP:s krispolitik: tvinga kapitalisterna inom kapitalismens ramar; låt kapitalisterna sitta kvar, men ta en del av vinsten ifrån dem. Och framför allt: ta inte makten ifrån dem!
Låt kapitalisterna sitta kvar — så att de kan komma tillbaka och krossa arbetarklassen, om den inte ännu en gång lyckas genomföra de massiva mobiliseringar som krävs för att tvinga kapitalisterna — det är SKP:s politik.
För socialismen är inte aktuell idag, enligt SKP.
Men i själva verket är just socialismen den enda möjliga lösningen idag.
Kapitalisterna ska tvingas betala krisen — så långt har SKP rätt. Men när styrkeförhållandena tillåter ett sådant tvång mot kapitalisterna, då är arbetarna redan starka nog att fortsätta för att tvinga dem en gång för alla genom att tvångsbeskatta dem på hela makten och ta alla storföretag och banker ifrån dem.
Därför kräver KAF, i stället för beskattning av byggkapitalet och bankerna:
• Förstatliga hela byggindustrin och byggmaterial-branschen — utan ersättning!
• Förstatliga bankerna och kreditväsendet — också utan ersättning!
Och därför kräver KAF, i stället för tvångsetablering via tvångsbeskattning:
• Konfiskera alla storföretag och banker!
• Upprätta arbetarkontroll över produktionen!
• Arbetarna ska ta makten — för en verklig arbetarregering!
Idag innebär denna inriktning att stärka arbetarklassens positioner på borgarnas bekostnad, att ena arbetare och andra förtryckta genom att verka för arbetarklassens stöd åt speciellt utsatta grupper som kvinnor, invandrare, ungdomar, att stärka arbetarklassens självständighet genom att vägra allt samarbete med borgarna, hela tiden med siktet inställt på att krisen inte kommer att lösas förrän arbetarna tar makten och upprättar sin egen regering.
Till skillnad från en sådan inriktning är SKP:s politik egentligen inget annat än en annan form för klassamarbete: samexistens med kapitalismen, men med en starkare arbetarklass (eller ett starkare folk) som kan framtvinga fler eftergifter. Kampen för socialismen får vänta.
Det här, att lämna kapitalisterna i orubbat bo trots att arbetarklassen och andra förtryckta grupper är tillräckligt starka för att kunna ta makten och företagen ifrån dem, det är ingen ny politik. Samma politik använde ledarna i Vietnam när de vid flera tillfällen accepterade att kapitalisterna och imperialismen fanns kvar i landet. Efter revolutionen 1945 accepterade de att brittiska trupper kom in i landet vilka tvingade revolutionen tillbaka till norra Vietnam och de accepterade franska trupper i norra Vietnam 1946. Kriget som följde varade i åtta år och ledde till fransmännens fullständiga nederlag vid Dien Bien Phu 1954. Men vid Genèvekonferensen accepterade de vietnamesiska ledarna att landet delades. Dessa reträtter tvingade fram ytterligare kamp från de vietnamesiska massorna, som fick betala med sitt blod då imperialisterna utnyttjade sina kvarvarande positioner till nya angrepp.
Socialismen var inte aktuell då ett sådant outvecklat land, har maoister och andra stalinister alltid hävdat utifrån Stalins stadieteori — först borgerlig demokrati, sedan någon gång i framtiden, socialism.
Just den teorin skapades för att hejda den spanska revolutionen på 30-talet och bevara status quo så att Stalins samexistens med de imperialistiska staterna kunde fortsätta ostört. I Spanien gällde kampen också endast borgerlig demokrati eftersom fascismen hotade enligt stalinisterna. Och samma politik togs till intäkt för att krossa revolutionen i Chile: också där avväpnades arbetarna, framför allt politiskt, så att borgarna kunde införa en öppen och brutal diktatur.
Men det kan väl ändå inte gälla här?
Jodå:
Kampen för försvar av den borgerliga demokratin och nationen mot fascism och nationell undergång går före kampen för socialism! [4]
Så skriver SKP i en Vietnambroschyr i samma avsnitt som man kritiserar svenska myndigheter för ”anpasslingstendenser”:
Svenska myndigheter har vidtagit aktiva förberedelser för en eventuell underkastelse under rysk ockupation genom att ge ut 'PM om folkrätt vid ockupation', som skapar oklarhet i frågan om svenska myndigheter ska delta i landets försvar om vi hotas av ockupation.[5]
Ty den ”fascism” som hotar idag är Sovjetunionens aggressiva utrikespolitik. Det förändrade världsläget som gör krigsfaran så akut idag beror på följande:
Idag viker USA undan överallt i världen inför Sovjetunionens frammarsch och försöker utan konfrontation tillgodose sina intressen.
Precis som Hitlertyskland drev det ekonomiskt och politiskt försvagade världsimperiet England framför sig och i sin makthunger utlöste det andra världskriget, driver idag Sovjetunionen västmakterna bakåt. Även om allt fler röster höjs mot undfallenheten, för Förenta Staterna än så länge en eftergiftspolitik. Med rätta fördömdes också Kissinger vid sitt besök i Stockholm 1976 bland annat i Gnistan som en Chamberlain (brittiske premiärministern Chamberlain var den främste eftergiftspolitikern inför Hitlers expansion).[6]
USA:s och andras ”undfallenhet” kritiseras ytterligare:
President Carters undfallenhet har sin motsvarighet även hos oss alla, i form av rädsla för att det kan vara farligt att sätta hårt mot hårt. Men lärdomarna från andra världskriget visar klart att det är undfallenhet som är farlig.[7]
SKP tycker att de viktigaste kraven i detta förändrade världsläge bl a är:
Frys det svenska biståndet till ockupationsmakten Vietnam! Bakom Vietnam står Sovjet!
Så har den organisation, som trots sin felaktiga politik och uteslutningar av bl a trotskister, ledde den svenska Vietnamrörelsen och byggdes upp mycket just av aktivister från denna rörelse, här, liksom i kritiken av USA:s undfallenhet gentemot Sovjet, hamnat på samma sida som de värsta reaktionärerna.
Det här är inte ett olycksfall i arbetet. För med SKP:s logik borde segern i Vietnam och USA:s ”undfallenhet” att dra hem sina trupper, objektivt vara en av orsakerna till det förändrade världsläget, eftersom det stärkt Sovjetunionens dominans i världen.
Och i en lång artikel i Gnistan försöker SKP med hjälp av före detta aktivister i Vietnamrörelsen förklara sin kovändning i förhållande till de vietnamesiska ledarna och synen på Vietnam:
... vi tappade det strategiska perspektivet. Redan då borde vi ha kunnat se hur Sovjet började uppträda som imperialist och förberedde sig att ta över USA:s härskarroll i Sydostasien.<[8]
Med samma logik borde SKP gå mot varje antiimperialistisk kamp som lyckas få Sovjetunionens stöd, liksom varje tillfälle då USA inte ingriper för att stoppa en sådan mobilisering. Efterlyser inte SKP egentligen ett amerikanskt stöd till ”Thailands oberoende” (d v s den thailändska diktaturen) mot Vietnam?
Thailands premiärminister reste efter ockupationen av Kampuchea till USA för att försäkra sig om att USA inte skulle passivt åse en vietnamesisk militär aktion mot Thailand. Han fick en sådan försäkran, men man kan vara övertygad om att den för närvarande ingenting är värd.[9]
Som väl är låter sig inte arbetare och andra förtryckta hejdas av den oro som SKP känner över att deras kamp skulle kunna försvaga USA och ändra styrkeförhållandena i världen ”till Sovjets fördel”. För hur hade det då gått i Iran?
När shahen äntligen tvingades lämna Iran och hans regering slutligen störtades i februari i år, så ledde detta till att SKP i stället för att resolut gå emot shahen och ge allt sitt stöd till massrörelsen, greps av djup oro:
Härmed ändras maktbalansen i Persiska Viken .. . USA har än en gång bevisat sin svaghet och villrådighet. Sovjet får fördel utan att ha något större inflytande i maktkampen. Nu står frågorna: Hur ska Khomeini utforma sin islamska republik? Hur ska Sovjet utnyttja sitt övertag?
Oavsett hur den inre politiska utvecklingen i Iran nu går, har risken för sovjetiska framstötar på det politiska, diplomatiska, ekonomiska och till och med det militära området inte minskat.[10]
Med hjälp av det ”nationella oberoendets” princip lyckas SKP förklara bort sitt lappkast i inställningen till ledarna i Vietnam, liksom man utifrån att ”det nationella oberoendet” i Sverige idag hotas, kan förklara bort varför inte kampen idag gäller kampen för socialismen.
Liksom USA anklagas för undfallenhet, anklagas det svenska monopolkapitalet för att man försvagar Sverige genom nedläggning av viktiga industrier och utflyttning av viktig produktion till utlandet. Det är en anledning till varför kampen för jobben är så viktig:
Den svenska arbetarklassens kamp för sina arbeten är en viktig och oundgänglig del av kampen mot krigsförberedelserna — för freden och det nationella oberoendet.[11]
Och det värsta av allt: SKP arbetar energiskt för att stärka och rusta upp försvaret. Här känner man tydligen ingen oro över att förse borgarna med ett mäktigt vapen!
Stödet till den imperialistiska staten Sveriges nationella oberoende, stärkandet av försvaret och kritiken av USA:s undfallenhet är ännu tydligare exempel på att SKP:s politik är en klassamarbetspolitik, en politik som inte går ut på att stärka arbetarklassen på borgarnas bekostnad. I stället hoppas SKP kunna stärka arbetarklassen med borgarnas hjälp. Men i allt sådant klassamarbete har borgarna alltid hittills dragit det längsta strået, och den hjälp SKP idag ger de svenska och amerikanska borgarna kommer man att få tillbaka — i form av attacker mot arbetarklassen och andra förtryckta. De vietnamesiska arbetarna och bönderna vet vad de fick för tack för att imperialisterna släpptes in i landet 1946 och för att de fick vara kvar efter 1954 — det förlängde kriget med nästan 20 år!
”Fred” idag — d v s klassamarbete — leder till att arbetarklassen försvagas och borgarna stärks — så att borgarna kan gå till ännu hårdare attacker mot arbetarna i morgon. Då kommer de att få en öppning så att de verkligen kan använda sin försvarsmakt — mot en inre fiende som inte vill acceptera att betala borgarnas kris med arbetslöshet och sänkt levnadsstandard. Med SKP:s politik kommer ju borgarna att ha kvar sina företag och sin stat, förstärkt av ett starkare försvar. Utifrån de positionerna kommer de att kunna gå till attack mot arbetarklassen — och då blir verkligen socialismen avlägsen.
SKP kämpar inte för att arbetarna ska ta makten idag — och därför utmanar de inte SAP :s förrädiska ledning över arbetarklassen. De vill förbjuda politiken i facket, i stället för att ta kamp mot SAP:s förrädiska politik.
SKP:s lösning är inte samhällelig och övergripande — d v s att arbetarna ska ta makten i hela samhället — utan lokal. SKP för därför fram kravet på lokal strejkrätt.
Kommunistiska arbetarförbundet kämpar för att arbetarna ska kunna få bestämma över och kunna utnyttja sina klassiska vapen, strejk, blockad och ockupation. Den rätten måste arbetarna också kunna besluta över lokalt. Bara genom att få tillgång till dessa vapen kommer arbetarklassen att kunna dra lärdomar av klasskampen och bygga upp en klasskampsströmning som kan utmana och ersätta den nuvarande ledningen i facket.
Vi är för en kämpande centralisering av arbetarrörelsen. Vi är för att arbetarna också lokalt ska kunna besluta över vilka kampmedel som behöver användas, för att arbetarna ska vinna strejkrätten även nationellt och utnyttja den nationellt. Men om man inte samtidigt som man förespråkar lokal strejkrätt, har perspektivet på och för ut öppet att den nuvarande byråkratiska ledningen måste ersättas och hela fackföreningsrörelsen måste rustas upp för en ny centralisering, kan lokal strejkrätt och lokal kamp leda till att arbetarna splittras upp och att skråmässiga hänsyn kan dominera.
Att inte utmana den nuvarande byråkratin i fackföreningsrörelsen med perspektivet att ersätta den och organisera om hela fackföreningsrörelsen i medlemmarnas tjänst för att arbetarna ska kunna utnyttja sina klassiska vapen, det leder också till en slags ”fredlig samexistens” med fackföreningsbyråkratin.
Dels överlämnar man politiken åt SAP-ledningen och hela frågan om vem som ska ha makten i samhället. Man lämnar helt enkelt SAP i fred att driva maktfrågorna på sitt sätt, nämligen som en fråga om SAP-regeringens vara eller inte vara.
Dels överlämnar man den centrala ledningen av fackföreningsrörelsen till SAP-ledningen genom att inte utmana dem centralt utan i stället begränsa sig till en lokal aktivitet.
Slutligen håller man medlemmarna, liksom SAP-ledningen gör, utanför de avgörande besluten.
SKP är tör kravet på medlemsomröstning om avtalen i sina broschyrer. Men i praktiken ser det inte lika förtroendeingivande ut. Det upptäcker man vid en granskning av de fackligt aktiva SKP-arnas konkreta agerande i Svensk Facklärarförbundet, som är den fackförening där SKP har sitt starkaste stöd. Det stödet har man fått genom att driva offensiva lönekrav och SKP-are finns nu i SFL:s avtalsfullmäktige och i förskollärarförbundets (SFR) styrelse. I SFR har inte SKP-arna drivit kravet på medlemsomröstning offensivt.
Men SKP krävde en rådgivande omröstning vid senaste avtalsrörelsen och tvingade socialdemokraterna i fackstyrelsen att gå med på det.
I årets avtalsrörelse stod bl a handledararvodet i centrum för förskollärarna; Kommunförbundet krävde att de förskollärare som handledde lärarkandidater från förskoleseminariet skulle förlora sitt arvode. Trots lönehöjning skulle dessa handledare drabbas av en lönesänkning om Kommunförbundets krav gick igenom. I omröstningen om detta bud från Kommunförbundet sade medlemmarna ett kraftigt nej.
Ett par veckor senare lades ett nytt bud som bara innebar marginella förändringar. Handledarna skulle fortfarande förlora sitt arvode utan tillräcklig kompensation och drabbas av lönesänkning samtidigt som förskollärarutbildningen skalle försämras. Nu gick SKP ut, utan att på nytt fråga medlemmarna, och godkände budet. Mats Jennerholm, SKP, som vid en kretsledarkonferens där alla distriktsordföranden och förbundsstyrelsen i SFR deltog, hade vägrat diskutera och informera de fackligt förtroendevalda om avtalsförhandlingarna, sade nu på avtalsfullmäktiges möte: ”Vi ska inte bara skriva på det här avtalet, vi ska också gå ut och försvara det aktivt.” Gnistan framställde avtalet som en stor seger, trots att medlemmarna förkastat nästan samma bud bara två veckor tidigare.
SKP gick också på avtalsfullmäktige mot kravet på en ny medlemsomröstning. Så antogs budet, med SKP:s aktiva hjälp, utan att medlemmarna fått säga sin mening och utan att de fackligt förtroendevalda fått diskutera det.
I grund och botten har SKP lika lite förtroende för de vanliga medlemmarna som SAP-ledningen — när man väl fått sina fackliga poster. Därför röstar också SKP mot alla krav på att fackliga förtroendevalda ska kunna avsättas så fort medlemmarna önskar (SFL:s kongress 1977), och därför är de också mot att fackligt förtroendevalda ska ha vanlig arbetarlön. I själva verket vill SKP bara ersätta en byråkrati med en annan, lite mera ”progressiv”, d v s sig själv. En byråkratisk fraktion kan visserligen mobilisera medlemmarna när det behövs i kampen mot en annan fraktion (i det här fallet socialdemokraterna), men man sätter också stopp så fort de fraktionella intressena har tillgodosetts. Vi känner igen denna taktik från Kina.
Uppfattningen att socialismen inte är aktuell och en misstro mot arbetares och andras förmåga att tänka och handla ”rätt” har genom hela historien tvingat alla reformistiska, byråkratiska ledningar — både stalinistiska och socialdemokratiska — att kontrollera och hejda arbetarklassen så att de inte går för långt. Den uppgiften ställer sig även SKP trots sin litenhet och man agerar på samma sätt när man väl får chansen.
I grunden är alltså SKP:s politik förräderi, inte bara på det utrikespolitiska planet, utan också när det gäller facklig politik, trots att de krav SKP driver ytligt sett överensstämmer med en del av KAF:s krav. Men SKP:s krav är en del i en helt annat strategi, en strategi som via fred idag, leder till förtryck av arbetarklassen i morgon. Deras politik för kvinnornas rättigheter eller deras kärnkraftspolitik är ytterligare exempel på liknande brister. Exempel vi får återkomma till i en kommande artikel.
SKP:s tal om socialism, är precis som alla andra reformisters, bara prat. Endast arbetarklassens egen kamp, ledd av ett genuint revolutionärt parti, kan genomföra en lösning som inte drabbar arbetarna utan i själva verket möjliggör hela mänsklighetens befrielse — socialismen.
Hur vi idag ska kämpa för socialismen, det vill Kommunistiska arbetarförbundet visa med sin valkampanj.
[1] Länsprogram för Norrbotten (stencil), s. 5.
[2] Kamp för hyresstopp, Oktober 1978, s. 4.
[3] Ibid, s. 15.
[4] Bakom Vietnam står Sovjet, Oktober 1979, s. 17.
[5] Ibid, s. 17.
[6] Ibid, s. 6-7.
[7] Ibid, s. 13.
[8] Gnistan nr 30/79 s. 14.
[9] Bakom Vietnam står Sovjet, s. 7-8.
[10] Gnistan 16-22/2 -79.
[11] Gnistans ledare 27/4 -79.