Ur Fjärde internationalen 5/1976
Först i och med den västtyska förbundsdagens antagande av tilläggsparagraf 88a i strafflagen (den s k munkorgsparagrafen) blev den allvarliga situationen i Förbundsrepubliken uppenbar för bredare kretsar. Bilden av en långt framskriden urholkning av den borgerliga demokratin och skärpt repression mot vänstern har tagit form, en bild där §88a bara är toppen på ett isberg- bara ett instrument som statsapparaten insatt för att ”disciplinera” medborgarna. Det kanske mest bekanta exemplet är ”Berufsverbot” - yrkesförbud eller yrkesutövningsförbud, dvs förbudet för ”författningsfienden” att inneha offentliga tjänster. Om yrkesförbudet handlar en bok, nyligen utkommen och översatt till svenska; ”Berufsverbot - Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin” av Utz Maas (Zenit/Cavefors, Lund juni 1976). Beskrivningen omfattar såväl den juridiska grunden som den praxis som utbildas, och placerar in yrkesförbudet i sitt samhälleliga och historiska sammanhang. En initierad skildring av de olika politiska riktningarnas hållning till yrkesförbudet - både de drabbades och instiftarnas - ingår som en väsentlig beståndsdel.
Yrkesförbudet går tillbaka på det beslut som fattades den 28/1 1972 av delstatspresidenterna tillsammans med förbundskanslern (då Willy Brandt). Innebörden var att den som utövar ”författningsfientliga aktiviteter” ej ska ges tillträde till offentlig tjänst. Medlemskap i en organisation med ”författningsfientliga” syften måste ge upphov till tvivel på om en sökande i alla lägen kommer att verka för den fria demokratiska ordningen, och tvivel ska i regel vara tillräcklig grund för avslag på en ansökan.
Vad detta ska innebära, och hur det ska förenas med den i grundlagen föreskrivna friheten till yrkesval och -utövning och rätt till fria meningsyttringar, har varit föremål för en omfattande debatt, inte minst bland försvararna av yrkesförbudet. Tillämpningen varierar mellan förbundsstaterna och godtycket synes vara den enda regeln.
Vem är, till att börja med, ”författningsfiende”? De kriterier som förekommit vid avslag på ansökningar är otaliga. Vanligast är medlemskap i DKP (det Moskvatrogna kommunistpartiet) eller någon av organisationerna till vänster om partiet, men också SPD (socialdemokraterna) och FDP (liberalerna) drabbas. Fackligt arbete kan ensamt eller tillsammans med andra indicier vara skäl nog. Aktivitet inom SHB (ung. socialdemokratiska studentklubben) och olika tvärpolitiska organisationer vilka betecknas som ”kommuniststyrda”, t ex Demokratiska Jurister och Förbundet Vetenskapens Frihet samt medlemskap i föreningen för under nazitiden förföljda är nog så komprometterande, för att inte tala om att aktivt bekämpa yrkesförbudet (! ). Förutom sådana ”indicier” på författningsfientlig aktivitet används ett otal andra skäl, t ex polisanmälan (oavsett frikännande eller åtalseftergift), undertecknande av flygblad eller valupprop, resor till DDR, ja till och med släktsoning (en ingrediens i den fascistiska ”rättvisan”) förekommer, dvs anförvanters handlingar läggs en själv till last. Bedömningen varierar uppenbarligen med myndigheternas uppfattning om vad som är kärnan i författningen. Framförallt från konservativt håll hävdas att kravet på produktionsmedlens förstatligande strider mot författningen (trots att det uttryckligen medges där). Den fria demokratiska grundordningen (ett nyckelord i debatten) identifieras alltså med det ekonomiska systemet.
Ett sätt att kringgå problematiken är att de författningsmässiga rättigheterna kan inskränkas eller tolkas utifrån tjänstemannalagen. Istället för att beröra en sökandes politiska inställning bedöms dennes ”personliga lämplighet”, något som en anställande myndighet har rätt att pröva.
Den uppfattning som alltmer börjat framträda är att det inte är inställningen till författningen som är avgörande, och att yrkesförbudet snarare är att betrakta som ett skydd för staten -mot författningen, om så skulle behövas. 1 en viktig dom säger författningsdomstolen (som har till uppgift att pröva om antagna lagar är förenliga med författningen) att ”trohetsplikten bjuder tjänstemannen att ställa upp för staten och det gällande författningssystemet även om författningen ändras”.
De spänningar som variationen i tillämpning mellan förbundsstaterna och de osäkra kriterierna gett upphov till försökte förbundsregeringen mildra med ett lagförslag, vilket antogs av Förbundsdagen hösten 1975.
Resultatet blev en ramlag till delstaternas tjänstemannalagar som inte vänder sig emot yrkesförbudet som sådant men stipulerar en bedömning av sökande från fall till fall. Detta till skillnad från CDU/CSU (den konservativa oppositionen) som ville slå fast att medlemskap i vissa organisationer automatiskt diskvalificerar sökande. Senare har också antagit: en lag som reglerar de sk anställningsförhören och numera medger att sökande delges de tvivel Som myndigheten hyser, får tillgång till det material man bygger på, rätt till juridiskt biträde vid förhöret, rätt att se protokoll; alla punkter där kritik riktats mot förhörens former. Fortfarande gäller dock att en ansökan kan avslås utan att förhör hålls, nämligen om ”tvivlen” baseras på befintligt skriftligt material, i synnerhet om det kommer från Verfassungsschutz (Författningsskyddet, Västtyska SÄPO), vilket intimt samarbetar med högerinriktade organisationer fr a på universiteten i bevakningen av vänstern).
För båda dessa lagar gäller att de blockerats genom CDU/CSU:s majoritet i förbundsrådet, vilket ger dem karaktären av rekommendationer till delstatsregeringarna.
Enligt Maas uppgick 1975 antalet utfärdade yrkesförbud till ca 1 200. Enligt DN 31/5-76 till ca 3 000. Antalet undersökta uppges enligt sistnämnda källa vara 800 000. De som drabbats var i början framför allt lärare, men så småningom har förbuden spridit sig över hela den offentliga sektorn. Numera berörs även forskningen och i viss mån utbildningen. Eftersom den fas av utbildningen som nit kan omfattas av yrkesförbudet också är en förutsättning för att senare få anställning i den privata sektorn, kan radikala effektivt utestängas från stora delar av förvärvslivet. Men också på ett mer omedelbart sätt har förbundsarbetsdomstolen försett de privata arbetsgivarna med rättsliga medel att använda sig av yrkesförbud (även om det har tillämpats i liten utsträckning än). 1972 godkändes avskedande av en banktjänsteman som delat ut en valtidning för DKP (bl a innehållande kritik av bankerna) under hänvisning till ”trohetsplikten” mot arbetsgivaren. Denna ansågs överordnad författningens förbud mot diskriminering av politisk åsikt.
Siffrorna ovan säger inte allt om omfattningen av yrkesförbudet. Många avstår från att infinna sig på förhör och drar tillbaka sin ansökan. Andra finner det inte lönt att söka offentlig anställning. De som till äventyrs skulle få sitt Berufsverbot upphävt av domstolen har att vänta nya processer, vilka också kan leda till avskedande för att man gett sitt fall publicitet och därigenom utsatt ”arbetsgivarens beslutsfrihet för otillbörlig press”.
Yrkesförbudet har nästan uteslutande riktats mot ”vänsterradikaler”, trots att det formellt skall gälla extremister både till höger och vänster och trots att de stycken i författningen som ibland åberopas hade sin udd riktad mot fascismen när de skrevs. Ett talande bevis är att det nynazistiska NPD välkomnat ”radikalförordningen” och förordat en sträng tillämpning av densamma.
Tilläggsparagraf 88a i strafflagen trädde i kraft 16/4 i år. Enligt uppgift (Arbetarkamp 16/76) har den redan kommit till användning. Den 18-19/8 genomfördes razzior mot vänsterbokhandlar i flera av de största västtyska städerna, med hänvisning till ”våldsparagrafen”.
Den nya lagen gör det förbjudet att i tal eller skrift uppmana till ”våldshandlingar”, ett ytterst tänjbart begrepp som även kan omfatta strejker, demonstrationer, husockupationer etc. Det är även otillåtligt att framställa våldshandlingar som oundvikliga och nödvändiga. Det senare har preciserats att gälla det egna landet, en eftergift åt SPD-vänstern som försvarar väpnad kamp i ”tredje världen”. Även den som indirekt medverkar till att skrift med ”våldspropaganda” når allmänheten genom tryckning, distribution eller rekommendation av skriften omfattas av lagen. Konst och vetenskap är undantagna, men det är domstolarna som får avgöra om skrifterna sorterar under den beteckningen.
Även den tidigare ”våldsparagrafen”, § 131a, vilken vänder sig emot ”förhärligande av våld”, har kunnat användas för liknande syften. Det var med hänvisning till den som Trikontförlaget i München utsattes för en polisrazzia hösten1975, för att man tryckt och distribuerat f d terroristen Bommi Baumanns bok ”Wie alles anfing”, sedan en tid på svenska (”Hur det hela började”, Författarförlaget, Kristianstad 1976). Boken är en personlig skildring inifrån en av de många små terroristgrupper som blommade upp i studentuppsvingets kölvatten 1968. Vad som alldeles klart framgår vid en läsning av boken är att det knappast är för att komma åt ”terrorismen” som de aktuella skärpningarna i rättsläget förklaras av. 2 junirörelsen, som Baumann tillhört, är en handfull unga människor som verkar för ytters diffusa politiska mål (själva kallar de sig anarkister) och vars kampmetoder har vuxit fram spontant, tämligen oöverlagt, som svar på polisens upptrappning av våldet mot de utom-parlamentariska grupperna. (Den som först går i bräschen för upptrappning av ”motvåldet” är f ö just den inskickade polisspionen.)
Boken ger oss en bild av tilltagande isolering från samhället och intern upplösning. Det är anmärkningsvärt att boken betecknas som våldspropaganda med tanke på att författaren har övergivit terrorismen, och med självkritiska ögon ser tillbaka på sitt liv. Det är också anmärkningsvärt och betecknande för situationen på det rättsliga planet att Heinrich Böll ostraffat kunnat rekommendera boken något som ju är förbjudet enligt § 88a. Parallellfall tidigare visar att ett vänsterförlag kan ådömas dryga böter för publicerande av uppgifter och åsikter som redan tidigare framförts i väletablerad press och av väletablerade personer.
Hur ska man då tolka dessa tills vidare isolerat tyska företeelser? Och vilken roll spelar de i den klasskamp som det västtyska proletariatet kommer att utveckla?
Man kan naturligtvis inte härleda utvecklingen direkt ur specifikt västtyska ekonomiska faktorer. 1 själva verket tycks den västtyska kapitalismen stå relativt stark, vilket bl a yttrat sig i ständigt positiv handelsbalans (även under ”oljekrisen”), och i D-markens starka internationella position.
Under de senaste åren har den västtyska kapitalismen också haft en lägre inflationstakt, bättre produktivitetsutveckling, och lägre arbetslöshet än de flesta stora kapitalistländer. Utvecklingen vad det gäller reallönerna för arbetarklassen har också varit bättre än i flertalet andra länder, med undantag för Sverige.
Ytligt sett borde den antidemokratiska attack som den västtyska staten riktat mot de progressiva inte vara nödvändig. Förutom en hygglig kapitalistisk utveckling i jämförelse med andra kapitalistländer har man haft få strejker, och en stark centraliserad socialdemokratisk fackföreningsrörelse, som med stor iver undertryckt oppositionella arbetare och slängt ut dem ur facket, varpå de avskedats.
Ändå spelar den allmänna kapitalistiska stagnationen naturligtvis en viss roll för uppkomsten av det ideologiska klimat i vilket de antidemokratiska besluten tagits. Att de sedan kommit så tidigt i Västtyskland sammanhänger däremot med traditioner och historia.
Inte förrän efter det första omfördelningskriget blev den en gång så splittrade (och i verkligheten fortfarande ytterligt heterogena) tyska staten borgerligt demokratisk. Weimar-republikens demokrati kunde aldrig bli stabil, inte med brist på traditioner, den nationella frågans betydelse efter Versailles och den tilltagande ekonomiska krisen. 1930 förbjöds kommunister (och nazister) i offentlig tjänst, ett ”yrkesförbud” som förebådade den nazistiska anstormningen mot all borgerlig demokrati.
Den tyska grundlagen efter kriget, en lag som syftade mot utbredd demokrati och anti-fascism(det låg i tiden — SPD ville införa fullständig socialism, CDU skrev i sitt program 1947 att ”det kapitalistiska ekonomiska systemet inte hade tillfredsställt det tyska folkets sociala krav”) hindrade inte att man i skenet från det kalla krigets gaslågor år 1950 på nytt förbjöd kommunister och radikala socialdemokrater att arbeta i offentlig tjänst. 1956 förbjöds kommunistpartiet KPD helt, trots att det då närmast var en sekt.
Tyskland och sedermera Västtyskland har ingen klar borgerligt demokratisk tradition. Efter den långa positiva konjunkturutvecklingen, samt inför behovet av marknader i öst, ändrades delar av politiken, och KPD:s efterträdare DKP legaliserades i slutet av 60-talet. 1970-talets hårdare ekonomiska klimat, tjänstemännens fasta anställningsförhållanden, och utexamineringen av stora grupper progressiva akademiker (främst anhängare till DKP, vars studentförbund Spartacus har ett mycket stort inflytande) ökade på nytt den antidemokratiska motvinden, och 1972 började man åter beskära demokratin på allvar, till stor del under pressen från det stora högerblocket CDU/CSU. Kampen för demokrati, både inom arbetarrörelsen och i samhället i stort blir i detta sammanhang central. Inom arbetarrörelsen förs den mot det socialdemokratiska monopolet, mot uteslutningarna, för gästarbetarnas lika rättigheter, men även för att de frågor som restes på DGB:s (västtyska LO:s) kongress 1972 om ökat inflytande i företagen genom löntagarfonder tas upp på nytt. Kampen mot inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter, samt för avskaffandet av de hittillsvarande inskränkningarna förs till stor del i samklang med stora grupper socialdemokrater, och även med DGB, samt i samverkan med en del borgerliga intellektuella.
Betingelserna i kampen förefaller således inte alltför dåliga. Trots detta har framgångarna varit få. En av orsakerna till detta är utan tvivel det faktum att den tyska regionaliseringen och allmänna splittringen har lett till en vänster av närmast komiskt slag. Men komiken har en huvudström av tragik, ty vad ska man säga om ett DKP som gladeligen utesluter maoister från KBW, KPD, KPDml m fl ur facket, samtidigt som de vill ha deras stöd mot yrkesförbudet? Eller vad tycks om maoister som har en ”viss förståelse” för ett yrkesförbud riktat mot ”socialimperialismens agenter” i DKP?
En viss bättring kan dock noteras. DKP, som tidigare varit självcentrerat i fråga om yrkesförbudet, erkänner nu att det drabbar även den övriga vänstern. I vissa fall har en stor del av vänstern kunnat enas, vilket har betydelse i ett land med 105 ”ortodoxt kommunistiska”, 64 maoistiska och 10 trotskistiska organisationer med en medlemsmassa tillsammans med övriga vänstern på drygt 100 000 personer. Fortfarande återstår dock mycket innan alla motståndare mot yrkesförbudet kan enas under en hatt för att enhetligt (utan att vara eniga i andra frågor) tillbakavisa högern, vinna socialdemokratin och liberalerna för sitt program och tvinga dessa att upphäva den hittillsvarande lagstiftningen.
Det är nödvändigt att delta i kampen för borgerlig demokrati, och idag förs denna kamp skarpast i Västtyskland av alla kapitalistiska formellt borgerligt demokratiska länder. Även för oss gäller det att ena oss på en plattform som tillåter bredast möjliga aktioner i denna fråga. Detta så mycket mer som den SKP-dominerade ”Tysklandskommittén” (stödd bl a av CUF och FPU) har ”vidgat” frågan till att gälla ”demokratin i hela Tyskland” (dvs även DDR), med motiveringen att man kan ta ståndpunkten i förhållande till ”diktaturen i Östtyskland” som måttstock på allvaret i viljan att verkligen kämpa för. demokrati i Västtyskland. Varför just DDR, och inte Kina, Albanien, Rumänien, DRK osv?
I enhetsarbetet till stöd för våra tyska kamrater är det naturligtvis viktigt för oss kommunister att ha en riktig inställning till frågan om demokratin i övergångssamhällena. Men vi måste även samarbeta med dem som inte har det, eller hyser illusioner om den verkliga karaktären hos de länder som inte längre är kapitalistiska. Ukas?. måste vi försöka dra in borgerliga grupper i arbetet, förutsatt att de är beredda att verka för att deras motsvarigheter i Västtyskland följer samma linje.
I solidaritetsarbetet med de västtyska arbetare, intellektuella och andra som drabbas av antidemokratiska åtgärder, lägger vi grunden för deras solidaritet med oss när vi behöver den. Likaså kan vi lära oss en hel del om vad vi kan ha framför oss. Då är det vår plikt att ställa upp — om vi menar allvar.
BP och PR