Fjärde Internationalen nr 3/1974.
Vi besitter för närvarande inte någon mer omfattande kunskap om utvecklingen i Portugal och det finns möjligheter att de snabba händelserna kan göra en resonemang överspelade redan när denna tidskrift trycks, men vi tar oss ända friheten att använda Portugal som ett aktuellt exempel för att visa att teorin om den permanenta revolutionen är högst användbar även i dag. Ty denna teori består ju när allt kommer omkring ändå till stor del av marxistiska och leninistiska elementa, gång på gång verifierade av klasskampens verkliga förlopp.
Vår tes är den att den politik som de portugisiska kommunist- och socialistledarna i dag står för i grunden är samma som de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna stod för mellan februari och oktober 1917, och att denna politik, dessa ledare och dessa partier i dag måste bekämpas lika oförsonligt som Lenin en gång bekämpade Martov och Dan. Annars kommer inte den portugisiska arbetarklassens landvinningar att kunna befästas och utvecklas, utan tvärtom att urholkas precis som mensjevikernas linje ledde till att februarirevolutionens landvinningar urholkades.
Någon invänder att förhållandena inte alls är jämförbara. Den första uppgiften blir alltså att visa på likheterna. Även om en noggrann vetenskaplig analys går utöver syftet med denna efterskrift så borde en sådan jämförelse åtminstone leda till en hel del eftertanke.
Den portugisiska kapitalismen har under det senaste decenniet genomgått en snabb expansion och modernisering. Inflödet av utländskt kapital har varit omfattande. Portugal ingår som en del i den imperialistiska gemenskapen, men en relativt svag och outvecklad sådan del. Detsamma torde kunna sägas om den ryska kapitalismen för 60 år sedan.
Den ryska borgarklassen var bunden av den otidsenliga tsaristiska despotin och stod i en viss motsatsställning till den. Den liberala delen eftersträvade ett styrelsesätt av västeuropeiskt snitt.
Men samtidigt var samma bourgeoisi beroende av tsarismen, just på grund av sin relativa svaghet, för att hålla nere arbetarklassens löner, för att slå ner jordhungriga fattigbönder, för att skydda en inhemsk marknad från konkurrens.
Samma typ av förhållande begränsar i dag den portugisiska kapitalismens rörelsefrihet. Ma n vill ha en snabbare integration i den europeiska gemenskapen och en tidsenligare utsugning av kolonierna än det hittillsvarande mycket dyrbara kriget (som visat sig mycket ineffektivt). Man vill ha en modern kapitalism i stället för en förlegad, men samtidigt är man beroende av den tidigare diktaturens effekter. Man vill att kolonierna ska få ett visst självstyre och en demokratisk regim, men samtidigt vill man att den portugisiska kapitalismen ska ha privilegier och företräde framför de andra imperialistiska makterna. Man vill att arbetarna ska vara organiserade i fackföreningar som i övriga Europa, men man vill samtidigt att löneläget ska hällas på mycket lägre nivå än där för att de portugisiska företagen ska kunna konkurrera med de tyska och franska.
Liksom i Ryssland blev missnöjet med ett meningslöst och nederlagsbetonat krig den utlösande faktorn för revolten. Oerhörda skattepålagor på befolkningen, förluster av söner och män, missnöje och upplösningstendenser bland manskap och lägre befäl. Och även den tsaristiska armén hade sin Spinola. Och när väl locket har lyfts av så visar det sig att grytan mycket snabbt kokar över. Massdemonstrationer och strejker bryter ut i en omfattning som förvånar världen.
Massmobiliseringen måste ha en ledning. I Ryssland blev det de mensjevikiska ledarna som kom tillbaka från olika exiler i Sibirien eller Europa, i Portugal Socialistpartiets eller Kommunistpartiets ledare som kom hem från Parisexilen. Det är ledarna som bärs fram på massrörelsens axlar, ledare som får förkroppsliga massornas förhoppningar om ett bättre samhälle. Men hur motsvarar dessa herrar förtroendet? Vilka uppgifter ser de som viktigast att genomföra? Vad driver de för linje? Mensjevikerna gjorde allt som stod i deras makt för att få med den liberala bourgeoisin i sin regering. Ty utan denna bourgeoisi, menade man, kunde inga av de demokratiska landvinningarna säkras. Och hur skulle man få till stånd denna allians? Jo, genom att politiskt underordna sig borgarna på punkt efter punkt. Kriget, bondefrågans etc. Sen återstod själva huvudproblemet, nämligen att få arbetarna, bönderna och soldaterna att svälja detta. Däri misslyckades man och bolsjevikerna kunde ta över kommandot.
Hur motsvarar da de portugisiska ledarna förtroendet? Soares och Gonçalves har snabbt placerat sig på mycket strategiska platser i den regering som har bildats. En regering som leds av den gamle folkmordsspecialisten Spinola och som i övrigt bestar av representanter för den portugisiska borgarklassen. Utrikesministern och herr socialistledaren Soares sitter för närvarande och försöker förhandla fram en ”hedersam fred” med de afrikanska befrielserörelserna inom den ram som borgarna i regeringen dikterat. Arbetsministern och herr kommunistledaren Gonçalves ligger i för att strejkande arbetare ska återgå till arbetet och för att det portugisiska löneläget ska hållas nere på en för det portugisiska kapitalet acceptabel nivå (så ligger t ex den av regeringen beslutade minimilönen betydligt under både arbetarnas krav och motsvarande minimilöner i t ex Frankrike). Dessa herrar är i sanning mensjeviker in i själen. Och i teoretiskt avseende står de fast på samma grund, den s k tvåstegsteorin som utreds i Trotskijs artikel. [syftar på Trotskijs artikel Tre uppfattningar om den ryska revolutionen, som publicerades i samma FI-nr som denna artikel. MF anm]
Nej, den korrekta revolutionära vägen är en helt annan. Den portugisiska arbetarklassen måste organisera sig självständigt och formulera sin politik utifrån sina egna intressen, inte borgarklassens. Dess linje måste vara en upplösning av den borgerliga armén, omedelbar självständighet åt kolonierna, en fast allians med de koloniala befrielserörelserna, oförsonlig ekonomisk och politisk kamp mot den egna borgarklassen och i förlängningen av detta organisering av arbetarråd och arbetarmilis i Portugal.
Det faller utanför ramen att här i detalj diskutera den portugisiska revolutionens framtidsperspektiv. Dels är det självklart att det finns väsentliga skillnader mellan Ryssland 1917 och Portugal 1974, t ex vad gäller den militärstrategiska situationen och det faktum att revolten utlöstes från officerskretsar i armén. Det är inte otänkbart att herrar socialister och kommunister lyckas upprätthålla en borgerlig demokrati under en länge period, även om man inte heller kan påstå att det år den troligaste varianten. Rädsla för massrörelsen kan mycket väl leda den portugisiska borgarklassen till att välja en återgång till det gamla, och detta framför allt om inte ”arbetarledarna” lyckas kontrollera massorna.
Avgörande för utvecklingen torde dock bli frågan om kolonierna och befrielserörelserna. Kommer dessa att acceptera en neokolonial lösning? Dessa och liknande frågor är i dag svära att besvara. Helt klart redan nu är dock att det kommer att finnas två linjer inom arbetarrörelsen som står mot varandra. Den ena är en självständig klasslinje grundad i den permanenta revolutionens teori (medvetet eller ej), den andra är en klassamarbetslinje baserad på en mensjevikisk tvåstegsteori.