Publicerat: Den 25 oktober 1861 i "Die Presse" nr 293.
Källa: Marx Engels Werke bd XV, s. 329-338; "Der
nordamerikanische Bürgerkrieg".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
Publicerad 25/10 1861 i den liberala Wientidningen "Die Presse", vars londonkorrespondent Marx var. M. publicerade i allt 52 artiklar i denna tidning. Medarbetarskapet upphörde efter ett år, emedan tidningen ej offentliggjorde alla Marx' artiklar.
Sedan månader tillbaka upprepar den tongivande vecko- och dagspressen i London samma litania över det amerikanska inbördeskriget. Samtidigt som den skymfar de fria nordstaterna, värjer den sig ängsligt mot misstanken att sympatisera med slavstaterna i söder. I själva verket skriver den ständigt två artiklar, en där den angriper nordstaterna och en annan, där den ursäktar sina angrepp på dem. Qui s'excuse s'accuse.[1]
Den urskuldar sitt handlingssätt på i huvudsak följande sätt: Kriget mellan norden och södern är ett tariffkrig. Kriget är vidare principlöst, berör inte slavfrågan och rör sig i själva verket om nordisk suveränitetslystnad. Om också rätten skulle ligga på nordstaternas sida, så är det ändå till sist ett fåfängt förehavande att försöka med våld underkuva 8 millioner anglosachser! Skulle inte en skilsmässa från södern befria norden från allt sammanhang med negerslaveriet och för den och dess 20 millioner invånare och med dess oerhörda territorium säkerställa en högre, hittills nästan oanad utveckling? Borde inte norden ha hälsat utbrytningen som en lycklig tilldragelse i stället för att genom ett blodigt och fåfängt inbördeskrig vilja nedkämpa den?
Vi skall punkt för punkt granska den engelska pressens plaidoyer.
Kriget mellan nordstater och sydstater är bara ett tariffkrig, så lyder det första skälet till urskuldande, det är ett krig mellan protektionism och frihandelssystem, och England står naturligtvis på frihandelssidan. Skall slavägaren helt få njuta frukterna av slavarbetet eller skall han skinnas på en del av dem genom nordens skyddstullar? Det är den fråga som kriget rör sig om. Det var Times förbehållet att göra denna lysande upptäckt. Economist, Examiner, Saturday Review och tutti quanti lade ytterligare ut temat. Det är karakteristiskt för denna upptäckt att den inte gjordes i Charleston utan i London. I Amerika visste naturligtvis var och en, att det rådde en frihandelstariff under tiden 1846-1861 och att deputeraden Morrill genomdrev sin skyddstulltariff 1861 i kongressen först sedan upproret redan hade brutit ut. Sydstaternas utbrytning ägde alltså inte rum på grund av att Morrill-tariffen hade gått igenom i kongressen, utan i bästa fall gick Morrill-tariffen igenom i kongressen på grund av att utbrytningen hade ägt rum. När Syd-Carolina 1832 första gången anfäktades av utbrytarandan, tjänade visserligen protektionstariffen av år 1828 till förevändning, men också bara till förevändning, som framgår av en förklaring av general Jackson. Denna gång har dock i själva verket den gamla förevändningen inte upprepats. Man undvek på secessionskongressen i Montgomery varje vidrörande av tariffrågan, eftersom sockerodlingen i Luisiana, en av de inflytelserikaste sydstaterna, är helt beroende av skyddstullen.
Men Förenta staternas krig är ingenting annat än ett krig för att med våld upprätthålla unionen, pläderar londonpressen vidare. Yankees kan inte besluta sig för att stryka 15 stjärnor ur sitt baner. De vill spela en kolossal roll på världsscenen. Ja, det hade varit något annat, om kriget hade förts för att avskaffa slaveriet! Men slaverifrågan har inget som helst att skaffa med detta krig, förklarar bland andra Saturday Review kategoriskt.
Framför allt måste det erinras om att kriget inte utgick från norden utan från södern. Norden befinner sig på defensiven. Den hade under månader lugnt sett på hur secessionisterna tillägnade sig unionens fort, krigsarsenaler, skeppsvarv, tullhus, kassor, skepp och vapenförråd och skymfade dess flagga och tog dess truppenheter till fånga. Till sist beslöt sig secessionisterna för att genom en uppseendeväckande krigshandling tvinga unionsregeringen att uppge sin passiva hållning och företog enbart av denna anledning bombardemanget av fort Sumter vid Charleston. Den 1 april (1861) hade sydstatsgeneralen Beauregard vid ett sammanträffande med major Anderson, fort Sumters kommendant, fått veta att fortet hade livsmedel för endast tre dagar till och att det efter denna tidsfrist måste överlämnas utan strid. För att förekomma detta fredliga överlämnande öppnade secessionisterna tidigt på morgonen (12 april) bombardemanget, som efter några få timmar fick fortet att falla. Knappt hade denna nyhet telegrafiskt nått Montgomery, där secessionskongressen sammanträdde, innan krigsminister Walker i den nya konfederationens namn offentligt förklarade: "Ingen kan säga, var det i dag öppnade kriget kommer att sluta." Samtidigt profeterade han "att den sydliga konfederationens flagga redan före den första maj kommer att vaja över kupolen i det gamla Capitolium i Washington och inom kort kanske också över Faneuilhallen i Boston[2]." Nu först följde den proklamation, i vilken Lincoln kallade in 75.000 man till unionens försvar. Bombardemanget av fort Sumter avskar den enda möjliga konstitutionella utvägen, att sammankalla representanter för det amerikanska folket till ett allmänt konvent, så som Lincoln hade föreslagit i sitt installationstal. För Lincoln återstod endast valet mellan att fly från Washington, utrymma Maryland och Delaware och prisge Kentucky, Missouri och Virginia, eller att besvara kriget med krig.
På frågan om det amerikanska inbördeskrigets princip finner man svaret i den stridsparoll, med vilken södern bröt freden. Stephens, den sydliga konfederationens vicepresident, förklarade inför secessionskongressen, att det som väsentligt skilde den i Montgomery nykläckta konstitutionen från Washingtons och Jeffersons, var att slaveriet nu för första gången erkändes som en i sig själv god inrättning och som fundamentet för hela statsbyggnaden, medan revolutionens fäder hade varit män, fångna i sjuttonhundratalets fördomar, vilka hade behandlat slaveriet som ett från England importerat ont, som med tiden skulle avskaffas. En annan av söderns matadorer, mr Spratt, utropade: "Det gäller för oss att grunda en stor slavrepublik (a great slave republic)." - Om alltså norden verkligen drog svärdet enbart för att försvara unionen, hade inte då södern redan förklarat, att slaveriets fortbestånd inte längre var förenligt med unionens?
På samma sätt som bombardemanget av fort Sumter gav signalen till inledandet av kriget hade det republikanska partiets valseger i norr och Lincolns val till president givit signalen till sydstaternas utbrytning. Lincoln valdes den 6 november 1860. Den 8 november telegraferade man från Syd-Carolina: "Secessionen betraktas här som en avgjord sak"; den 10 november sysslade den lagstiftande församlingen i Georgia med secessionsplaner, och den lagstiftande församlingen i Mississippi utlyste ett specialsammanträde till den 13 november för att granska secessionsfrågan. Men valet av Lincoln var i sig själv bara resultatet av en splittring inom det demokratiska lägret. Under valstriden gav nordens demokrater sina samlade röster till Douglas, söderns gav sina till Breckinridge, och det var denna splittring av de demokratiska rösterna som det republikanska partiet hade att tacka för segern. Hur kom sig å ena sidan denna övervikt för det republikanska partiet i norr och å andra sidan denna splittring inom det demokratiska partiet, vars delar i norr och i söder, sedan mer än ett halvt århundrade hade opererat gemensamt?
Under Buchanans tid som president nådde det herravälde över unionen, som södern genom sin allians med demokraterna i norr efterhand hade tillvällat sig, sin höjdpunkt. Den sista kontinentala kongressen 1787 och den första konstitutionella kongressen 1789/90 hade i lag utestängt slaveriet från alla republikens territorier nordväst om Ohio. (Territorier kallas som bekant alla de inom själva Förenta staterna liggande kolonier, som ännu inte har uppnått den för bildandet av självständiga stater i konstitutionen föreskrivna folkmängden.) Den så kallade Missouri-kompromissen, genom vilken Missouri inträdde i Förenta staterna som slavstat, utestängde slaveriet från alla andra territorier norr om 36° 30' bredd och väster om Missouri. Genom denna kompromiss sköts området för slaveriet fram flera längdgrader, medan å andra sidan en bestämd geografisk gränslinje tycktes dragen för dess framtida propagerande. Denna geografiska barriär kullkastades å sin sida 1854 genom den så kallade Kansas-Nebraska-lagen, vars upphovsman, St. A. Douglas, då var ledare för demokraterna i norr. Denna lag, som gick igenom i kongressens båda hus, upphävde Missouri-kompromissen, jämställde slaveri och frihet, ålade unionsregeringen att behandla bådadera med samma indifferens och överlät åt folksuveräniteten, det vill säga åt nybyggarnas majoritet, att besluta om slaveriet skulle införas inom ett territorium eller inte. På så sätt hade man för första gången i Förenta staternas historia avskaffat varje form av geografiska och lagliga skrankor för slaveriets utbredande inom territorierna. Under denna nya lagstiftning förvandlades New Mexicos dittills fria territorium, som var fem gånger större än staten New York, till ett slavterritorium, varigenom området för slaveriet utsträcktes från den mexikanska gränsen till 38° nordlig bredd. År 1859 fick New Mexico en ny slavkodex som i fråga om barbari tävlar med Texas och Alabamas lagböcker. Ändå framgår det av folkräkningen 1860 att New Mexico inte ens räknar ett halvt hundratal slavar på ungefär 100.000 invånare. Södern behövde alltså endast skicka några äventyrare med några få slavar över gränsen för att sedan med hjälp av centralregeringen i Washington och dess tjänstemän och leverantörer trumma ihop en skenbar folkrepresentation i New Mexico, som oktrojerade på territoriet slaveriet och därmed slavägarnas herravälde.
Emellertid visade sig denna bekväma metod inte vara användbar i andra territorier. Södern gick därför ytterligare ett steg längre och appellerade från kongressen till Förenta staternas högsta domstol. Denna domstol, som endast räknar nio domare, av vilka fem tillhör södern, hade sedan länge varit slavägarnas villigaste instrument. Den fastslog 1857, i det beryktade Dred-Scott-fallet, att varje amerikansk medborgare hade rätt att till varje territorium medföra all av konstitutionen erkänd egendom. Konstitutionen erkände slavarna som egendom och förpliktade unionsregeringen att skydda denna egendom. Följaktligen kunde slavarna i territorierna på grundval av konstitutionen av sina ägare tvingas till arbete, och på så sätt stod det fritt för varje slavägare att mot majoriteten bland nybyggarna införa slaveriet i dittills fria territorier. Territoriernas lagstiftande församlingar frånkändes rätten att utestänga slaveriet, medan kongressen och unionsregeringen ålades plikten att skydda slaverisystemets pionjärer.
Missouri-kompromissen av 1820 hade dragit ut den geografiska gränslinjen för slaveriet längre in i territorierna. Kansas-Nebraska-lagen av 1854 hade utplånat varje geografisk gränslinje och i dess ställe rest politiska skrankor, viljan hos majoriteten bland nybyggarna. Nu rev Förenta staternas högsta domstol genom sitt beslut av 1857 ned också dessa politiska skrankor och förvandlade alla territorier i republiken, dåvarande och kommande, från plantskolor för fria stater till plantskolor för slaveriet.
Samtidigt genomfördes hänsynslöst i nordstaterna under Buchanans tid som president den år 1850 utfärdade skärpta lagen om utlämnande av förrymda slavar. Nordstaternas konstitutionella uppgift tycktes vara att spela rollen av infångare av slavar åt söderns slavägare. För att å andra sidan så långt möjligt hämma koloniserandet av territorierna genom fria nybyggare omintetgjorde slavägarpartiet alla så kallade free-soil-bestämmelser, det vill säga bestämmelser att en viss areal icke odlad, staten tillhörig mark utan kostnad skulle tillförsäkras nybyggarna.
På samma sätt som inom inrikespolitiken tjänade slavägarnas intresse Förenta staterna som ledstjärna också inom utrikespolitiken. Buchanan hade i själva verket förskaffat sig presidentvärdigheten genom utfärdandet av Ostende-manifestet, vari förvärvandet av Kuba, antingen genom köp eller med vapenmakt, proklamerades som den nationella politikens stora uppgift. Under hans regering hade Nordmexiko redan fördelats mellan amerikanska markspekulanter, som oroligt avvaktade signalen att störta sig över Chihuahua, Coahuila och Sonora. Flibustiernas rastlösa piratexpeditioner mot Centralamerikas stater leddes i inte mindre grad från Vita huset i Washington. I närmaste samband med denna utrikespolitik, vars mål uppenbarligen var att erövra nya områden för utbredandet av slaveriet och slavägarnas herravälde, stod det av unionsregeringen i hemlighet stödda återupptagandet av slavhandeln. St. A. Douglas förklarade själv den 20 augusti 1859 i den amerikanska senaten: Under det senaste året hade fler negrer införts från Afrika än någonsin tidigare under ett enda år, till och med på den tid då slavhandeln ännu var laglig. Antalet under det senaste året importerade slavar hade uppgått till 15.000.
Väpnad propaganda utåt för slaveriet var den nationella politikens erkända mål. Unionen hade i själva verket blivit en slav åt de 300.000 slavägarna, som behärskade södern. Till detta resultat hade en rad kompromisser fört, för vilka södern kunde tacka sin allians med nordstatsdemokraterna. På samma allians hade dittills alla sedan 1817 periodiskt upprepade försök till motstånd mot slavägarnas ständigt stegrade övergrepp strandat. Äntligen inträdde en vändpunkt.
Knappt hade nämligen Kansas-Nebraska-lagen gått igenom, varigenom den geografiska gränslinjen för slaveriet suddades ut och dess införande i nya territorier underkastades viljan hos majoriteten av nybyggarna, förrän slavägarnas väpnade emissarier, gränspack från Missouri och Arkansas med bowiekniven i ena handen och revolvern i den andra, störtade sig över Kansas och genom de hemskaste våldsdåd sökte jaga bort nybyggarna från det av dem koloniserade territoriet. Dessa rövartåg understöddes av centralregeringen i Washington. Detta gav upphov till en våldsam reaktion. I hela norden, framför allt i nordväst, bildades en hjälporganisation för att stödja Kansas med manskap, vapen och pengar. Ur denna hjälporganisation uppstod det republikanska partiet, som alltså har kampen om Kansas att tacka för sin uppkomst. Sedan försöket att med vapenmakt förvandla Kansas till ett slavterritorium hade misslyckats, sökte södern nå samma resultat genom politiska intriger. Särskilt uppbjöd Buchanans regering sina yttersta krafter för att med hjälp av en oktrojerad och Kansas påprackad slaverikonstitution inordna det i Förenta staterna som slavstat. Detta gav upphov till en ny strid som denna gång i huvudsak fördes i kongressen i Washington. Till och med St. A. Douglas, nordstatsdemokraternas chef, gick nu i bräschen (1857/1858) mot regeringen och sina allierade i södern, därför att det påtvingade oktrojerandet av en slavkonstitution stred mot den i Nebraska-lagen av 1854 genomförda principen om nybyggarnas suveränitet. Douglas, som var senator från Illinois, en av de nordvästra staterna, skulle naturligtvis ha förlorat hela sitt inflytande, om han hade velat tillerkänna södern rätten att med vapen eller genom kongressakter stjäla av norden koloniserade territorier. Striden om Kansas hade väckt det republikanska partiet till liv, nu gav den tillika upphov till den första splittringen inom själva det demokratiska partiet.
Det republikanska partiet uppställde sitt första program till presidentvalet 1856. Ehuru dess kandidat, John Frémont, inte segrade, visade dock det oerhörda antal röster, som tillföll honom, partiets snabba tillväxt, särskilt i nordväst. Vid sitt andra nationella konvent inför presidentvalet (17 maj 1860) upprepade republikanerna sitt program av år 1856, endast berikat med några tillägg. Dess huvudinnehåll var följande: Inte en fotsbredd nytt territorium får i fortsättningen avträdas till slaveriet. Flibustier-politiken utåt måste upphöra. Återupptagandet av slavhandeln brännmärkes. Slutligen måste free-soil-lagar utfärdas för att befordra den fria kolonisationen.
Den avgörande, viktiga punkten i detta program var att slaveriet inte skulle få en tumsbredd ny mark utan att det tvärtom en gång för alla skulle begränsas till de stater där det redan lagligen bestod. På så sätt skulle slaveriet formligen interneras. Men en fortgående utökning av slaveriets territorium och dess fortgående utbredande utöver dess gamla gränser är en livsviktig lag för unionens slavstater.
Den med hjälp av slavar drivna odlingen av söderns exportprodukter, bomull, tobak, socker o.s.v., är inkomstbringande blott så länge den sker med hjälp av stora arbetslag av slavar i mycket stor skala och över stora arealer av naturligt fruktbar mark, som blott fordrar enkel bearbetning. Ett intensivt jordbruk, som beror mindre på markens fruktbarhet än på kapitalinsats, intelligens och arbetsenergi, står i motsats till slaveriets väsen. Det är anledningen till den snabba förvandlingen av stater som Maryland och Virginia, som tidigare använde slavar till att producera exportartiklar, till stater som producerar slavar för att i sin tur exportera dem till de vidsträcktare sydliga staterna. Till och med i Syd-Carolina, där slavarna utgör fyra sjundedelar av befolkningen, är bomullsodlingen sedan åratal tillbaka nästan helt stationär. Ja, Syd-Carolina har redan av omständigheternas tvång till en del förvandlats till en slavproducerande stat och säljer årligen för fyra millioner dollars slavar till staterna längst nere i söder och sydväst. Så snart denna punkt inträder blir förvärvet av nya territorier en nödvändighet, för att en del av slavägarna tillsammans med sina slavar skall kunna ta nya fruktbara landområden i besittning och därmed skapa en ny marknad för den kvarvarande delen för dess slavproduktion, alltså för försäljningen av slavar. Det råder sålunda till exempel inget tvivel om att om inte Louisiana, Missouri och Arkansas hade tillfallit Förenta staterna, så skulle slaveriet för länge sedan ha utslocknat i Virginia och Maryland. En av söderns ledare, senator Toombs, har på secessionskongressen i Montgomery på ett slående sätt formulerat den ekonomiska lag som kräver ett ständigt utvidgande av slaveriets territorium:
"Om ingen större tillväxt i slavterritoriet äger rum", sade han, "kommer man att om femton år nödgas ge slavarna tillåtelse att ge sig av från de vita, eller också kommer de vita att bli tvungna att springa sin väg för slavarna."
De enskilda staternas representation i representanthuset i kongressen beror som bekant på respektive befolknings storlek. Då de fria staternas befolkning växer ojämförligt mycket snabbare än slavstaternas, måste de nordliga representanternas antal mycket snabbt överflygla de sydligas. Det egentliga sätet för söderns politiska makt kommer därför mer och mer att förläggas till den amerikanska senaten, där varje stat, vare sig dess befolkning är stor eller liten representeras av två senatorer. För att kunna hävda sitt inflytande i senaten och genom senaten sin hegemoni över Förenta staterna behövde södern alltså en fortgående nybildning av slavstater. Men en sådan var möjlig endast genom erövrandet av nya länder, som i fallet Texas, eller genom förvandlandet av de Förenta staterna tillhöriga territorierna först till slavterritorier och senare till slavstater, som i fråga om Missouri, Arkansas o.s.v. John Calhoun, som slavägarna beundrar som sin statsman par excellence, förklarade redan den 19 februari 1847 i senaten, att senaten endast gav södern en maktbalans och att ett utsträckande av slavterritoriet var nödvändigt för ett bibehållande av denna jämvikt mellan söder och norr i senaten och att söderns försök att med våld skapa nya slavstater därför var berättigade.
Slutligen överstiger antalet egentliga slavägare i sydstaterna inte 300.000, en begränsad oligarki, gentemot vilken står flera millioner så kallade "fattiga vita" (poor whites), vilkas massa ständigt har vuxit till följd av koncentrationen av markegendomen och vilkas situation endast kan jämföras med de romerska plebejernas under tiden för Roms yttersta förfall. Endast genom förvärv och utsikten till förvärv av nya territorier liksom genom flibustiertåg lyckas man bringa dessa "fattiga vitas" intressen i samklang med slavägarnas, ge deras rastlösa verksamhetslust en ofarlig inriktning och hålla dem lugna genom utsikten att de en gång själva skall komma att bli slavägare.
Ett fastlåsande av slaveriet inom dess gamla område måste alltså enligt den ekonomiska lagen föra till dess gradvisa utslocknande, göra slut på den politiska hegemoni som slavstaterna utövat genom senaten och slutligen utsätta den slavägande oligarkin för hotande faror inom deras egna stater från de "fattiga vitas" sida. Med principen att varje vidare utsträckande av slavterritorierna måste förbjudas i lag angrep alltså republikanerna slavägarnas herravälde vid roten. Den republikanska valsegern måste därför leda till öppen strid mellan norr och söder. Samtidigt var denna valseger, som redan nämnts, betingad av splittringen inom det demokratiska lägret.
Kampen om Kansas hade redan framkallat en splittring mellan slavpartiet och de därmed allierade demokraterna i norr. Denna strid bröt nu på nytt ut i en allmännare form vid presidentvalet år 1860. Demokraterna i norr, vilkas kandidat var Douglas, ville att införandet av slaveriet i territorierna skulle bero på vad majoriteten av nybyggarna ville. Slavägarpartiet, med Breckinridge som kandidat, påstod att slaveriet lagenligt följde av Förenta staternas konstitution, vilket också högsta domstolen hade förklarat. Slaveriet var redan i och för sig lagligt och behövde ingen särskild naturalisering.
Medan alltså republikanerna förbjöd varje tillväxt av slavterritorier, tog det sydliga partiet alla republikens territorier i anspråk som lagligt garanterade domäner. Vad de till exempel hade försökt sig på med Kansas, nämligen att tvinga på ett territorium slaveriet med hjälp av centralregeringen och mot nybyggarnas vilja, uppställde de nu som lag för alla unionens territorier. Ett sådant medgivande låg utom de demokratiska ledarnas makt och skulle blott ha lett till att deras armé skulle ha deserterat till det republikanska lägret. Å andra sidan kunde Douglas "nybyggar-suveränitet" inte tillfredsställa slavägarpartiet. Vad det ville genomdriva måste utföras under den nye presidenten och kunde endast genomdrivas med centralregeringens medel. Och det tålde inget ytterligare uppskov. Det undgick inte slavägarna, att en ny makt hade utbildat sig, de nordvästra staterna, vilkas befolkning nästan hade fördubblats under åren 1850-1860 och redan var ungefär lika stor som slavstaternas vita befolkning. Det var en makt som varken genom tradition, temperament eller levnadssätt var benägen att som de gamla staterna i nordost under ständiga misshälligheter låta släpa sig vidare från kompromiss till kompromiss. Unionen hade ett värde för södern endast i den mån den ställde federalmakten till förfogande som medel till genomförande av slavpolitiken. Om inte, så var det bättre att bryta nu än att under ytterligare fyra år åse det republikanska partiets utveckling och de nordvästra staternas uppsving och börja kampen under ogynnsammare betingelser. Slavägarpartiet satte alltså allt på ett kort! När nordens demokrater vägrade att fortsätta att spela samma roll som söderns "fattiga vita", skaffade södern Lincoln segern genom splittring av rösterna och tog sedan denna seger till förevändning att dra svärdet ur skidan.
Hela rörelsen berodde och beror, som man ser, på slavfrågan. Men den gällde inte, huruvida slavarna i de bestående slavstaterna direkt skulle emanciperas eller inte utan huruvida nordens 20 millioner fria längre skulle underordna sig en oligarki av 300.000 slavägare, huruvida republikens oerhörda territorier skulle bli plantskolor för fria stater eller för slaveri och slutligen huruvida unionens nationella politik skulle göra till sitt valspråk en väpnad propaganda för slaveri över Mexiko, Central- och Sydamerika.
I en annan artikel kommer vi att granska londonpressens påstående att nordstaterna måste godta sydstaternas utbrytning som den gynnsammaste och enda möjliga lösningen av striden.
[1] Den som ursäktar sig, anklagar sig.
[2] Faneuil-Hall i Boston var under det nordamerikanska frihetskriget samlingspunkt för amerikanska patrioter.