Skrivet: I slutet av 1899.
Publicerat: Ffg. 1928 i Lenin Miscellany VII.
Källa: V I Lenin, Collected Works, Moskva 1961, vol. 5, s. 13-24.
HTML: Martin Fahlgren
Trots att Trosförklaringen, författad av Kievkommittén, bara är ett första utkast, för vars vidare utarbetande och förfinande det enligt kommittén saknades tid, låter den en inte desto mindre få en ganska klar uppfattning om Kievkommittés åsikter. Dessa åsikter måste absolut framkalla en kraftfull protest från de ryska socialdemokrater som står fast vid ståndpunkten hos socialdemokratins gamla principer som de kungjorts av Gruppen arbetets frigörelse, och som uttryckts upprepade gånger i RSDAP:s publikationer och åter bekräftats i dess manifest. Utan tvivel återspeglar Kievkommitténs åsikter det mycket betydande inflytandet från den nya rörelsen kring de ”unga ryska socialdemokraterna”, som – när de utvecklas till det yttersta – har smält samman med bernsteinism och frambringat sådana alster som det ryktbara Separat bilaga till Rabotjaja Mysl (september 1899) och det inte mindre ryktbara Credo.
Man kan inte säga att Trosförklaringen har tagit steget fullt ut mot denna opportunistiska och reaktionära strömning, men den har tagit så betydande steg i den riktningen och antyder en sådan förvirring om socialdemokratins grundläggande idéer och ett sådant vacklande i revolutionärt tänkande att vi ser det som vår plikt att varna kamraterna i Kiev och att i detalj analysera deras avvikelse från principer som sedan länge är fastslagna både i internationell och rysk socialdemokrati.
Redan den första meningen i Trosförklaringen ger upphov till den gravaste häpnad: ”Medan den medger att kampen för proletariatets politiska rättigheter är den omedelbara allmänna uppgiften för arbetarrörelsen i Ryssland, tror ändå inte Kievkommittén att det för närvarande är möjligt att vända sig till massan av arbetare och uppmana dem till politisk handling, med andra ord, den håller det inte för möjligt att bedriva politisk agitation, därför att de ryska arbetarna inte har – i massomfattning – nått mognad för politisk kamp.” Vi skall inte diskutera formuleringen av detta avsnitt; av vikt för oss är enbart de idéer den innehåller och som gång på gång (märk detta) upprepas på många andra ställen i Trosförklaringen, –idéer av ett sådant slag att de helt enkelt får oss att undra: Kan detta verkligen vara skrivet av socialdemokrater?
”De ryska arbetarna har inte – i massomfattning – nått mognad för politisk kamp!” Om detta är sant, är det liktydigt med dödsdomen över socialdemokratin som helhet; för det betyder att de ryska arbetarna vad massan anbelangar inte har nått den nödvändiga mognaden för socialdemokrati. I själva verket finns det inte, och har aldrig funnits, någon socialdemokrati någonstans i världen som inte är oskiljaktligen och odelbart knuten till den politiska kampen. Socialdemokrati utan den politiska kampen är en flod utan vatten, det är en skriande motsägelse, det är antingen någonting i stil med en tillbakagång till våra förfäders – som föraktade ”politik” –utopiska socialism, eller till anarkism, eller till trade-unionism.
Världssocialismens första trosbekännelse, det Kommunistiska manifestet, grundade en sanning som sedan blivit grundläggande faktum – att varje klasskamp är en politisk kamp, att arbetarrörelsen växer ut ur sitt embryonala stadium, sin linda, och blir en klassrörelse först när den övergår till den politiska kampen. Den första trosförklaringen i rysk socialism, Plechanovs häfte Socialism och den politiska kampen, som kom ut 1883, bekräftade åter denna grundläggande sanning i dess tillämpning på Ryssland, och visade precis hur och varför den ryska revolutionära rörelsen måste åstadkomma en sammansmältning av socialism och den politiska kampen, en sammansmältning av arbetarmassornas spontana rörelse och den revolutionära rörelsen, en sammansmältning av klasskampen och den politiska kampen. Genom att omfatta den socialistiska ståndpunkten och klasskampen och samtidigt förkasta möjligheten att ”det för närvarande är möjligt att vända sig till massorna och uppmana dem till politisk handling”, avviker Kievkommittén i det väsentliga fullständigt från socialdemokratins principer, och önskan att förbli dessa principer trogna har lett kommittén in i ett antal påfallande motsägelser.
I sanning, hur kan man tala om den ”politiska skolningen” av arbetarna, om man inte erkänner möjligheten att bedriva politisk agitation och politisk kamp? Det finns säkerligen inget behov att bevisa för socialdemokrater att politisk skolning inte kan existera utom genom politisk kamp och politisk handling. Man kan säkerligen inte tänka sig att studiecirklar eller böcker etc., av vad slag det vara månde, kan utveckla arbetarmassorna politiskt, om de avhålls från politisk aktivitet och politisk kamp. Ryska socialdemokrater behöver säkerligen inte gå tillbaka till den ståndpunkt som de som har livegna intog: när de deklarerade att det först var nödvändigt att skola bönderna och sedan frigöra dem, eller till den ståndpunkt som en del bläckslösare som krälar inför regeringen framför när de säger att folket först måste utbildas och sedan beviljas politiska rättigheter. Hur kan man åta sig att föra arbetarna till insikt om nödvändigheten att kämpa för politiska rättigheter och samtidigt inte tro på möjligheten att uppmana till politisk handling, på möjligheten att bedriva politisk agitation? Resa medvetenhet om nödvändigheten av politisk kamp och samtidigt inte uppmana till politisk kamp?! Vad för skräp är detta? Vad betyder det? En härva av detta slag är inte resultatet av någonting som lämnats osagt eller något som ligger i ett första utkasts ofullbordade natur; det är det naturliga, oundvikliga resultatet av den kluvenhet och den tvetydighet som genomsyrar Kievkommitténs samtliga åsikter. Kommittén vill å ena sidan förbli de grundläggande principerna som länge varit fastslagna i internationell och rysk socialdemokrati trogen och å andra sidan är de förblindade av de moderna bernsteinistiska slagorden ”nödvändighet”, ”gradvishet” (slutet på del I i Kievkommitténs Trosförklaring), ”den direkt ekonomiska karaktären hos rörelsen”, omöjligheten i politisk agitation och kamp, nödvändigheten att hålla sig till de verkliga kravens och behovens solida grund (som om kampen för politisk frihet inte skulle vara framkallad av de verkligaste krav och behov!); med ett ord, Trosförklaringen är förblindad av de fina slagord som är varpen i sådana skriverier a la mode som Credo och Separat bilaga till Rabotjaja Mysl. Låt oss undersöka huvudinnehållet i den tes i vilken alla den nu diskuterade Trosförklaringens svaga aspekter är koncentrerade, tesen att ”det för närvarande är omöjligt att vända sig till massorna med uppmaningen att handla politiskt”, – att det, med andra ord, är omöjligt att bedriva politisk agitation därför att de ryska arbetarna ännu inte nått mognad för politisk kamp. Detta sistnämnda påstående är, lyckligtvis, osant (vi säger ”lyckligtvis”, för vore den sann, skulle oundvikligen ryska marxister och socialdemokrater ledas in på trade-unionismens gungfly och den borgerligt-liberala vulgarisering som författarna till Credo, Rabotjaja Mysl och deras talrika anhängare i vår legala litteratur försöker tränga in den i). De ryska arbetarnas massa har inte bara nått mognad för politisk kamp, utan också vid flera tillfällen visat det genom att ta del i politiska kamphandlingar, ofta t. o. m. spontant.
Är verkligen inte masspridningen av manifest som fördömer och tuktar regeringen en politisk kamphandling? Har inte den ryska arbetarmassan ”tagit saken i egna händer” för att ta itu med polisen och militären när dessa blev oförskämda till överdrift; har de inte befriat fängslade kamrater med våld? Har de inte på många platser kämpat i riktiga gatustrider mot trupper och polis? Har inte de ryska arbetarmassorna i mer än tjugo år skickat de bästa, de mest utvecklade, de ärligaste och modigaste av sina kamrater till de revolutionära cirklarna och organisationerna? Men för en borgerlig vulgariserings förnäma förväntas vi, representanter för det Revolutionära socialdemokratiska partiet, glömma allt det och medge omöjligheten att uppmana massorna till politisk handling! Troligen kommer den invändningen att göras att de åberopade exemplen oftare är spontana utbrott snarare än politisk kamp. På det svarar vi: Var inte våra strejker rent spontana utbrott tills de revolutionära socialistcirklarna utförde omfattande agitation och uppmanade arbetarmassorna till klasskamp, till den medvetna kampen mot deras förtryckare? Går det i historien att finna ett enda exempel på en folkrörelse, på en klassrörelse, som inte började med spontana, oorganiserade utbrott, som skulle ha antagit en organiserad form och skapat politiska partier utan medveten intervention av upplysta representanter för den givna klassen? Om arbetarklassens strävan, spontant och outröttligt, att inlåta sig i politisk kamp hittills huvudsakligen tagit sig formen av oorganiserade utbrott, kan bara Moskovskije Vedomosti[1] och Grazjdanin[2] från detta dra slutsatsen att de ryska arbetarna ännu inte, vad massan ankommer, uppnått mognad för politisk agitation. En socialist kommer tvärtom att dra slutsatsen att tiden länge varit mogen för politisk agitation, för bredaste möjliga appell till de arbetande massorna att ta del i politisk handling och politisk kamp. Om vi inte framför denna appell misslyckas vi i vår plikt och upphör i praktiken att vara socialdemokrater, eftersom ekonomiska och trade-unionistiska organisationer utan politisk kamp alltid och överallt har förfäktats av bourgeoisins nitiska förkämpar. Av detta skäl kan inte det ihållande bortseendet från den ryska arbetarklassens politiska kamp och politiska uppgifter, som vi ser det t. ex. i Rabotjaja Mysl, kallas något annat än kriminellt och skändligt. Detta nedtystande är likvärdigt med att demoralisera arbetarnas politiska medvetenhet; de känner och ser politiskt förtryck, som de spontant gör uppror mot, men möts med likgiltighet från sina socialistiska ledares sida eller t. o. m. med polemik mot den politiska kampens idéer. När man säger oss att den politiska frihetens idéer måste bibringas massorna ”gradvis”, – vad annat kan vi kalla detta än likgiltighet och extrem trångsynthet? Man skulle kunna få för sig att vi hittills hastat alltför mycket när det gäller att bibringa massorna dessa idéer, så att vi måste tygla oss och skruva ned hastigheten!!! Eller när man säger oss att ”politiskt klargörande av arbetarklassens tillstånd” är nödvändigt bara ”i den utsträckning som det finns skäl för det i varje individuellt fall”, – som om ”skäl” till politisk agitation inte tillhandahålls genom en mångfald av de mest allmänna, vardagliga fakta om arbetarklassens liv!
Försöket att begränsa politisk agitation till förekomsten av skäl i varje individuellt fall är antingen omdömeslöst eller också återspeglar det en önskan att ta ett steg bakåt i riktning mot Credo och Rabotjaja Mysl, en önskan att begränsa horisonten på vår redan alltför trånga propaganda och agitation. Förmodligen kommer det också att invändas att arbetarklassens massor ännu inte kan förstå den politiska kampens idé, en idé som är begriplig endast för vissa, mer utvecklade arbetare. Till den invändningen, som vi så regelbundet hör från ”unga” ryska socialdemokrater, blir vårt svar att socialdemokraterna har, överallt och alltid, först och främst varit – och kan inte vara annat än – representanter för de klassmedvetna, och inte de klassomedvetna, arbetarna, och att det inte finns någonting som är farligare och mer kriminellt än den demagogiska spekulationen i arbetarnas underutveckling. Om rättesnöret för aktivitet var det som är omedelbart, direkt och i högsta grad tillgängligt för de bredaste massorna, skulle vi vara tvungna att predika anti-semitism eller agitera utifrån, låt oss säga, en appell till Fader Johann i Kronstadt[3].
Det är socialdemokratins uppgift att utveckla massornas politiska medvetenhet och inte att hänga efter i släptåget på massorna som inte har några politiska rättigheter; för det andra, och detta är mycket viktigt, är det osant att massorna inte kommer att förstå den politiska kampens idé. Också den mest eftersatte arbetare kommer att förstå idén, naturligtvis under förutsättning att agitatorn eller propagandisten kan närma sig honom på ett sådant sätt att han kan överföra idén till honom, att han kan förklara den på ett begripligt språk på basis av de fakta arbetaren känner från sin dagliga erfarenhet. Men detta villkor är lika oumbärligt för att klargöra den ekonomiska kampen: också på detta område kommer den eftersatte arbetaren från låg- eller mellanskiktet i massan inte att införliva den allmänna idén om ekonomisk kamp; det är en idé som kan omfattas av några få skolade arbetare som massorna kommer att följa, vägledda av sin instinkt och sina direkta, omedelbara intressen.
Detta gäller på samma sätt det politiska området; naturligtvis kommer bara den utvecklade arbetaren att förstå den politiska kampens allmänna idé, och massorna kommer att följa honom därför att de har en mycket god uppfattning om sin brist på politiska rättigheter (vilket Kievkommitténs Trosförklaring medger på ett ställe), och därför att deras mest omedelbara vardagsintressen regelbundet ställer dem inför utslag av politiskt förtryck i alla former. Inte i någon politisk eller social rörelse i något land har det någonsin funnits, eller kunde det ha funnits, någon annan relation mellan den givna klassens eller folkets massa och des numerärt fåtaliga skolade representanter än den följande: överallt och i alla tider har ledarna i en särskild klass alltid varit dess avancerade, mest bildade representanter. Förhållandet kan inte heller vara något annat i den ryska arbetarrörelsen.
Att förbigå detta avancerade arbetarskikts intressen och behov, och önskan att sänka sig till det nedre skiktets insiktsnivå (i stället för att ständigt höja nivån på arbetarnas klassmedvetenhet) måste därför nödvändigtvis få en djupt skadlig effekt och bereda marken för infiltration av alla slags icke-socialistiska och icke-revolutionära idéer mitt bland arbetarna.
För att slutföra analysen av Kievkommitténs synpunkter på den politiska kampen (tillägger jag följande). Kommittén erkänner, på ett sätt som är högst märkligt och samtidigt högst utmärkande för hela Trosförklaringen, som ju inte anser det möjligt att för närvarande uppmana arbetarmassorna att ta till politisk handling, – det önskvärda i att organisera partiella demonstrationer för rent agitatoriska ändamål (och inte för att utöva tryck på regeringen) över stridsfrågor som är förståeliga för de breda massorna.
Socialister som uppmanar arbetarna att inte utöva tryck på regeringen!!! Det är höjden ... Det är bara det att det ligger utanför vår fattningsförmåga hur demonstrationer som inte utövar tryck på regeringen är möjliga. Skulle vi kanske rekommendera arbetarna att demonstrera innanför sina skjuls fyra väggar och låsa dörrarna innan de börjar? Eller kanske skulle de demonstrera genom att göra den knutna nävens tecken i byxfickan? Det skulle troligen inte utöva ett så skadligt och ödeläggande ”tryck på regeringen”. Vi misströstar också om att kunna förstå vad som menas med ”partiell demonstration”. Betyder det kanske ett facks demonstrationer i frågor som bara berör det facket (Åter: vad har detta med socialism att göra?), eller kanske i delpolitiska frågor och inte mot det politiska systemet i sin helhet, självhärskardömet i sin helhet? Men är det så, är då inte detta helt enkelt Credos idéer och blott och bart opportunism, idéer som i högsta grad reducerar och fördunklar arbetarklassens politiska medvetenhet och politiska uppgifter? Om det är så, är det då inte bäst att vi upprepar det ”bevingade ordet” av en ”ung” socialdemokrat från huvudstaden: ”Tiden är inte mogen att bringa självhärskardömet i vanrykte bland arbetarna.” ?
Trosförklaringen uppvisar en extrem trångsynthet inte bara förhållande till frågan om ”politik”. ”För närvarande”, läser vi, ”kan den agitatoriska påverkan som sätts in på massorna bara ta sig först och främst en form: hjälp i proletariatets ekonomiska kamp. Kommittén kommer därför att dra fördel av varje sammanstötning mellan arbetarna och arbetsgivarna, eller varje viktigt missbruk från arbetsgivarens sida, för att rikta ett upprop till arbetarna som förklarar deras situation och uppmanar dem att protestera; den spelar en ledande roll i strejker, formulerar arbetarnas krav, visar bästa sättet att få kraven uppfyllda, och utvecklar genom alla dessa medel klassmedvetenheten hos arbetarna.” Det är allt; ingenting mer sägs om ekonomisk kamp. Och detta är en Trosförklaring! Läs åter noggrant igenom dessa meningar: återigen möter vi här Credos språk och Credos idéer (vilket ännu en gång visar den bottenlösa blundern av redaktörerna till Rabotjeje Delo, som envist önskar dölja de ”unga ekonomisternas” synpunkter och i dem se ingenting utom individuella avvikelser).
För socialisten tjänar den ekonomiska kampen som en bas för att organisera arbetarna i ett revolutionärt parti, för att stärka och utveckla deras kamp mot hela det kapitalistiska systemet. Om den ekonomiska kampen tas som någonting i sig själv absolut kommer det inte att finnas någonting socialistiskt i den: alla de europeiska ländernas erfarenheter visar oss många exempel på inte bara socialistiska, utan också antisocialistiska fackföreningar.
Det är de borgerliga politikernas sak ”att bistå i proletariatets ekonomiska kamp”; socialistens uppgift är att få den ekonomiska kampen att gynna den socialistiska rörelsen och det revolutionära arbetarpartiets framsteg. Socialistens uppgift är att befrämja den oupplösliga sammansmältningen av den ekonomiska och politiska kampen till socialistiska arbetarmassornas odelade klasskamp. De suddiga uttrycken i Kievkommitténs Trosförklaring lämnar därför dörrarna vidöppna för bernsteinistiska idéer och stadfäster en otillåtet trång attityd till den ekonomiska kampen.
Agitatorisk verksamhet bland massorna måste vara av bredast möjliga natur, både ekonomiskt och politiskt, i alla tänkbara frågor och med hänsyn till alla uttryck av förtryck, vilka former de än tar sig. Vi måste utnyttja denna agitation för att dra växande skaror arbetare till det Revolutionära socialdemokratiska partiets led, för att uppmuntra den politiska kampen i alla dess tänkbara yttringar, för att organisera denna kamp och omskapa den från dess spontana former till ett enda politiskt partis kamp. Agitation måste därför tjäna som ett medel att breda ut den politiska protesten och de mer organiserade politiska kampformerna avsevärt. I dag är vår agitation alltför inringad; det område av frågor den berör är för begränsat. Det är därför vår plikt, inte att legalisera denna inskränkthet, utan att försöka befria oss från den, att fördjupa och utvidga vårt agitatoriska arbete. I den Trosförklaring som nu diskuteras leder denna inskränkthet inte bara till de teoretiska misstag som analyserats ovan, utan också till en inskränkning av de praktiska uppgifterna. Denna inskränkning kan ses i önskan att ”göra undersökningar av arbetarnas förhållanden på lokala fabriker och arbetsplatser, genom frågeformulär och andra medel, till den omedelbart angelägna uppgiften”. Vi kan naturligtvis inte ha någonting emot frågeformulär i allmänhet, eftersom de utgör ett väsentligt bidrag till agitationen, men att sysselsätta oss med undersökningar innebär att improduktivt använda revolutionära krafter, som är tunnsådda nog som det är.
Faktum är att många slutsatser kan dras av våra legala undersökningar. Vi måste göra det till vår omedelbara och brådskande uppgift att utvidga agitation och propaganda (särskilt på den politiska nivån), detta så mycket mer som den mycket goda vanan – som nu håller på att bli vitt utbredd bland våra arbetare – att skicka in egna rapporter till de socialistiska tidningarna garanterar ett överflöd av material.
En ännu större inskränkthet kan man se i det faktum att i fråga om fonder erkänns bara strejkkassor som önskvärda, medan inte ett ord sägs om det förhållandet att dessa fonder måste integreras i det socialdemokratiska partiet för att användas i den politiska kampen.
Att begränsa våra fonder till rent ekonomisk verksamhet är en naturlig önskan för författarna till Credo; men den är obegriplig i en Trosförklaring av en kommitté inom det Ryska socialdemokratiska partiet.
I frågan om de legala föreningarna är Trosförklaringen inte mindre inskränkt när den visar samma försök att göra eftergifter åt den beryktade bernsteinismen. Att vara behjälplig vid grundandet av fonder betyder för en kommitté inom det socialdemokratiska partiet återigen att skingra krafter och sudda ut skiljelinjen mellan rent kulturell verksamhet och revolutionärt arbete; ett revolutionärt parti kan och måste använda legala föreningar till att stärka och konsolidera sitt eget arbete, som medelpunkt för agitation, som en passande täckmantel för att upprätta förbindelser etc. etc. – men bara till detta.
Att använda socialistiska krafter till att lämna hjälp vid upprättandet av föreningar är i högsta grad meningslöst; det är felaktig att medge dessa föreningar en oberoende betydelse och det är helt enkelt löjligt att tro att legala föreningar kan vara ”helt oavhängiga arbetsgivarnas deltagande och påtryckningar”.
Slutligen återspeglas inskränktheten och den specifika beskaffenheten i Kievkommitténs åsikter i deras organisatoriska utkast. Det är riktigt att vi helt och fullt är överens med Kievkommittén om att tiden inte är inne att utlysa partiets återbildande och att välja en ny centralkommitté; men vi betraktar uppfattningen om ”den direkt ekonomiska karaktären hos rörelsen” som ytterligt felaktig, liksom åsikten att det ryska proletariatet ”inte är förberett för politisk agitation”. Det skulle också vara ett misstag att vänta tills ”lokala grupper växer sig starkare, ökar sitt medlemsantal och stärker sin förbindelse med arbetarklass-milieu” – en sådan förstärkning leder ofta till omedelbar kollaps.
Vi måste tvärtom omedelbart sätta igång ett enande arbete, och börja med litterär enighet genom att starta en gemensam rysk tidning som måste sträva efter att bereda marken för partiets återbildande genom att tjäna som organ för hela Ryssland; genom att samla insändare och nyhetsnotiser från cirklarna i alla områden; genom att tillhandahålla plats för diskussioner i tvistefrågor; genom att utvidga ramen för vår agitation och propaganda; genom att ägna särskild uppmärksamhet åt organisatoriska frågor, åt taktiska och tekniska metoder att sköta arbetet; genom att tillfredsställa de mest utvecklade arbetarnas alla krav, och genom att ständigt höja nivån på proletariatets lägre skikt (lockade av arbetarnas insändare etc.) till ett allt större medvetet deltagande i den socialistiska rörelsen och den politiska kampen.
Bara på detta sätt, det är vår övertygelse, kan verkliga förutsättningar för enandet och återuppbyggandet av partiet ombesörjas, och bara en öppen och direkt polemik mot trång ”ekonomism” och bernsteinistiska idéers växande spridning kan säkerställa den ryska arbetarrörelsens och rysk socialdemokratis riktiga utveckling.
[1] Moskovskije Vedomosti, en av de äldsta ryska tidningarna. Utgavs urspr. 1756 av Moskvas universitet som en liten bulletin. Är 1863 övertogs den av M. N. Katkov och blev ett monarkistiskt-nationalistiskt organ, som återgav åsikterna hos de mest reaktionära delarna av godsägarna och prästerskapet. År 1905 blev den ett ledande organ för de ”svarta hundra” [ dessa och fortsatte att utkomma fram till oktoberrevolutionen 1917.
[2] Grazjdanin (Medborgaren) – en reaktionär tidskrift publicerad i S:t Petersburg från 1872 till 1914. Från 1880-talet var den organ för de mest extrema monarkisterna och utgavs av prins Mestjerskij och finansierades av regeringen. Dess upplagesiffra var liten men den var inflytelserik i byråkratkretsar.
[3] Johann av Kronstadt (I. I. Sergejev) präst i Kronstadts katedral, en obskurantist (fiende till upplysningen) som blev ökänd för sina uppmaningar till pogromer (förföljelser) riktade mot icke-ryska nationaliteter.