 |
| Första maj firades första gången 1890 - här en bild från Sundsvall, där Axel Danielsson var med. |
|
|
| Första maj firades första gången 1890 - här en bild från Sundsvall, där Axel Danielsson var med. |
"I följd av ett beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmarsarbetsdag." Så hette det i den resolution, som antogs på Ladugårdsgärde i Stockholm vid vår första förstamajdemonstration - som förlöpte stilla och värdigt och vari deltog - enligt Post- och Inrikes Tidningar - 20.000 personer. Antalet av dem som samlades på Gärdet uppgick till 50.000. Talare var Hinke Bergegren, David Bergström, P. M. Landin, August Palm, Hjalmar Branting m.fl. Demonstrationer hölls litet varstans i landet - i Ystad talade sålunda Thorsson och i Lund Sterky.
Första maj har blivit den svenska arbetarklassens stora samlingsdag - synnerligen lämplig, eftersom dagen i alla tider varit en glädjedag för svenskarna - "en vårens första härold, med snö i håret ibland men också ofta med en krans av yrvakna sippor", som Gerhard Magnusson poetiskt uttrycker sig.
Ett ögonvittne - en blivande man av betydenhet i rörelsen - berättar.
Det var ett strålande härligt väder torsdagen den 1:sta maj, då Stockholms arbetare för första gången mangrant möttes till allmän demonstration för åttatimmarsdagen på platsen omkring dåvarande Cirkus vid Karlavägen. De röda fanorna och standaren lyste grant i solskenet och tidningen Social-Demokraten lyste också, ty den var tryckt med röd tryckfärg. Snart var tåget igång, musiken spelade, sångarna sjöngo och de röda dukarna fladdrade och smällde i den ljumma brisen. Det var något för oss pojkar att få vara med om. ett betydelsefullt minne för hela livet.
På Ladugårdsgärdet var det många talare som uppträdde och krävde ett förverkligande av normalarbetsdagen, särskilt var det namnen från socialdemokraternas sida som intresserade oss, namn som Hjalmar Branting, Rasmus Hansen, K. J. Karlsson, P. M. Landin och August Palm. De av oss som redan på sätt och vis voro eller åtminstone hoppades bli "metallare", fast den stadgade åldersgränsen ännu lade hinder i vägen för att bliva medlemmar, lyssnade uppmärksamt till vad förbundsordföranden för det unga Järn- och Metallarbetareförbundet hade att säga. Förbundsordförande K. J. Karlsson yttrade därvid följande:
"Huru normalarbetsdagen skall uppnås, det veta vi mycket väl. Medlet är det gamla välkända: Organisation. Utan att arbetarna varit en makt att räkna med, skulle frågan icke nu debatteras hela samhällsskalan igenom. Från arbetaren upp till ministern på taburetten. Många säga, att industrin skulle taga skada av en åttatimmarsdag. Men frågan är internationell och måste därför lösas internationellt, samtidigt i alla länder.
Åttatimmarsdagen skär i de härskandes öron. Men även många arbetare rygga tillbaka för densamma. I morgon skall dock nöden tvinga in dem i våra led. När arbetarna i början av sitt uppvaknande famlade efter en väg ut ur förtrycket, svarade man dem med fraser, man förmanade dem att spara, att bliva nyktra, att gå i kyrkan. Vad ha de vunnit härpå? Intet! Nej, arbetarna måste själva taga itu med sin frigörelse, de måste ropa till alla världens folk vakna upp. De måste ropa, så att det förstås, att här är allvar i spelet och fara i dröjsmålet. Arbetarna måste rädda sitt människovärde. 'Människovärdet får icke gå under i kroppsmödan', hade en biskop yttrat. Av vårt frigörelsearbete skall eftervärlden skörda frukterna. Lyckliga de släkten, som få leva i framtidens rena, hälsosamma luft."
(Ur Christopher Sjöström: En stockholmares minnen
1880-1900. Stockholm 1937)