I september 1885 framlades ett nytt program för Fackföreningarnas Centralkommitté, som svarade mot utvecklingen under de mellanliggande åren. De socialistiska idéerna hade gjort stora framsteg bland arbetarna, och man ville nu ha ett program, som bättre stod i överensstämmelse med socialdemokratins, och ett arbetarparti, som skulle vara socialdemokratiskt. Det nya programmet antogs i maj 1886. Men det blev svårt att bevara enigheten och det var först med bildandet av en landsomfattande centralorganisation för alla de fackliga sammanslutningarna - LO - 1898 som de svenska arbetarna fick en bestående och fast organisation. Fackföreningarnas Centralkommitté hade då för länge sedan sprängts på motsättningen mellan de socialistiska och de liberala elementen (1889).
Utgående från den grundsatsen, att arbetsvinsten bör tillfalla dem som arbeta och att alla samhällsmedlemmar böra hava lika skyldigheter och rättigheter, vilja Sveriges fackföreningar genom enig samverkan och ömsesidigt bistånd söka att skydda arbetarna mot arbetsgivarnas förtryck och despotism, samt steg för steg tillkämpa alla samhällsmedlemmar fulla mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Såsom början till en rättvisare fördelning av arbetet och arbetsvinsten samt av de medborgerliga skyldigheterna och rättigheterna fordra Sveriges fackföreningar:
1. Förkortning av arbetstiden till högst 10 timmar per dag. Förbud för söndags-, helgdags- och nattarbete, utom i särskilda, av lag bestämda undantagsfall.
2. Sunda och med hänsyn till arbetarnas säkerhet till liv och hälsa ändamålsenligt inrättade arbetslokaler samt tillsyn däröver av tillsyningsmän, valda av arbetarna.
3. Obligatorisk olycksfalls-, sjukdoms- och ålderdomsförsäkring genom bidrag av staten och arbetsgivarna. Särskilt skadestånd av arbetsgivaren, om olycksfall eller sjukdom inträffar genom hans försumlighet att som sig bort trygga arbetarnas liv och hälsa. På grund av här omnämnda försäkring må intet intrång ske på de försäkrades mänskliga och medborgerliga rättigheter.
4. Förbud mot uthyrandet av fångar åt enskilda arbetsgivare eller bolag.
5. Skiljedomsjurys tillsättande i sådana tvistefrågor, som kunna uppstå mellan arbetsgivare och arbetstagare, så att strejker kunna i möjligaste mån undvikas. Utbryter emellertid strejk, må sådan icke våldsamt av myndigheterna undertryckas, såvida de strejkande icke bruka våld.
6. Statsanslagets höjande för understöd åt arbetare, som i utlandet vilja inhämta ökad skicklighet i sina respektive yrken.
7. Allmänna uppfostringsanstalter för medellösa barn, i förening med fackskolor.
8. Statsunderstöd åt produktionsföreningar medelst lån på billiga villkor.
1. Allmän och lika rösträtt vid alla politiska och kommunala val åt alla myndiga och välfrejdade samhällsmedlemmar. Valbarhet vid fyllda 25 år. Valens förrättande på söndagar.
2. Avskaffande av de indirekta skatterna. Införande av direkt och progressiv inkomst- och arvsskatt. Flera terminer för skatternas erläggande.
3. Obligatorisk kostnadsfri och för alla, utan hänsyn till stånd eller kön, gemensam folkskoleundervisning, vilken bör drivas därhän, att den ger en verkligt allmänt medborgerlig bildning. Kostnadsfria fortsättningsskolor och studiekurser i olika ämnen och av olika omfång och beskaffenhet för skilda anlag och intressen.
4. Fullständig religionsfrihet, kyrkans skiljande från stat och skola.
5. Kostnadsfri och offentlig rättsskipning. Införande av jurydomstolar. Strafflagens omarbetande i humanare riktning. Tjänstehjons- och lösdrivarestadgornas upphävande.
6. Införande av enkammarsystem och allmän folkomröstning.
7. Avskaffande av den stående hären och införande av allmän folkbeväpning - milisarmé - så länge fullständig avväpning anses olämplig. Krigslagarnas suspenderande under fredstid. Upphävande av konungens rätt att förklara krig. Anslutning till de internationella fredssträvandena.
Kommitténs uppgift är att, huvudsakligen i överensstämmelse med de vid fackföreningskongressen i Göteborg 1886 antagna resolutionerna, söka främja arbetarnas intressen; ordna deras gemensamma angelägenheter; stärka organisationen; leda strejkrörelser; göra erfarenheter, vunna inom ett fack, fruktbärande även för andra; samla, ordna och offentliggöra uppgifter rörande arbetsförhållanden på skilda orter samt att söka förmå folkrepresentanterna att behandla arbetarnas ekonomiska ställning och antaga lagar, som förbättra densamma.