Kampen mellan socialism och liberalism inom arbetarrörelsen nådde sin kulmen hösten och vintern 1885 till 1886. Palm hade dessförinnan vid en rad massmöten gått till frontalangrepp mot de liberala arbetarledarna och gjort rent hus med godtemplarna, som ställde sig tveksamma inför de radikala socialistiska arbetarna, med Anton Nyström, som såg kommunismens spöke vart han vände sig och stod kvar på bildningscirklarnas nivå, med "Ängköks-Olle" - gjutaren Olof Larsson, förste man på skansen bland de liberala kämparna mot socialismen i fackföreningsrörelsen - och med grosshandlaren C. O. Berg, "vilken var lika hemma i hovtrapporna som på folkmötestribunerna". Det var inte något "egentligt rationellt massakrerande", säger Axel Danielsson, men "fältmarskalken över alla skräddare och andra så kallade socialistbusar" bidrog säkerligen effektivt att sätta punkt för den liberala arbetarrörelsens historia och väcka arbetarnas intresse för socialismen. John Lindgren poängterar att kampen mellan liberaler och socialdemokrater inte så mycket var en strid mellan teoretiska åskådningar "som fastmer en ren och skär maktkamp". Ur denna synpunkt var det nya program, som på initiativ av cigarrarbetaren C. A. Johansson utarbetades inom Socialdemokratiska klubben (sedermera föreningen) och där antogs i februari 1885, närmast att betrakta som en stridssignal, som inledde kampens slutfas.
Arbetet är källan till all rikedom och kultur, och hela vinsten därav bör sålunda tillfalla dem som arbeta.
I det nuvarande samhället äro arbetsmedlen monopol för en viss klass, för kapitalisterna. Att arbetsklassen hålles i beroende av dessa är den yttersta grunden till eländet och förtrycket i alla former. Det socialdemokratiska arbetarepartiets mål är därföre att så småningom avskaffa det nuvarande produktionssättet (lönesystemet) och låta arbetsmedlen, det nuvarande privatkapitalet, övergå till att bliva samhällets gemensamma egendom. Som första steg i denna riktning fordrar partiet bildandet av produktionsföreningar med statsunderstöd, under arbetarnes verksamma kontroll och i tillräckligt stor skala för att kunna med framgång uppta tävlan med den storkapitalistiska produktionen.
Socialismens yttersta mål kan ingalunda med ett slag förverkligas. Men socialismen bör heller icke vara blott en teori, en spekulation över det framtida samhällets sannolika organisation, utan den bör vara en levande verklighet; den bör sysselsätta sig med arbetsklassens faktiska strävanden, dess närvarande behov, dess dagliga strider mot dem, som monopoliserat samhällets kapital och därmed på samma gång den sociala och politiska makten i samhället.
Kampen för arbetsklassens befrielse från dess närvarande, fria människor ovärdiga ställning är icke en kamp för nya klassprivilegier och företrädesrättigheter, utan för allas lika rättigheter och lika plikter och för avskaffandet av allt klassherravälde.
Arbetets frigörelse måste vara arbetsklassens eget verk, och politisk frihet är den oundgängliga förutsättningen därför. Endast ett fullt demokratiskt samhälle kan sålunda giva ekonomisk liksom politisk frihet.
Skall arbetsklassen något kunna uträtta för sin frigörelse kräves emellertid ovillkorligen och framför allt enighet och en fast sammanslutning. Först och främst är av nöden att arbetarne och arbeterskorna inom varje yrke sluta sig samman i fackföreningar. Vidare måste samtliga dessa föreningar sammansluta sig till en Allmän svensk arbetareförening, som med kraft kan hävda det svenska arbetande folkets rättigheter.
Arbetarefrågan är emellertid varken lokal eller nationell utan internationell. På grund härav skall det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, ehuru det närmast har sin verksamhetskrets blott inom Sverige, i medvetande om arbetarerörelsens internationella karaktär, sträva att uppfylla alla de plikter, som åligga de svenska arbetarne mot deras bröder av andra nationer. Mänsklighetens allmänna broderskap står även för oss såsom framtidsmål.
För detta mänsklighetens allmänna broderskap är kriget och den väpnade freden ett av de förnämsta hindren. En av det svenska arbetarepartiets uppgifter måste därför bliva att verka för införandet av ett ordnat rättstillstånd nationerna emellan, i stället för det närvarande rättslöshetstillståndet. Arbetarepartiet ansluter sig sålunda i allo till freds- och skiljedomsföreningens grundsatser. Såsom en förberedelse till dessa grundsatsers fulla förverkligande betraktar det de mindre staternas och, särskilt vad oss angår, de skandinaviska ländernas neutralisering.