Följande artikel publicerades först på holländska i Radenscommunismus nr 3 1938, organ för Gruppen Internationella Kommunister (GIK). Den har senare redigerats och kompletterats och publicerats på franska 1952 och 1965. Översättningen baserar sig på en engelsk utgåva av Workers' Voice.
I november 1918 föll den tyska fronten samman. Hela krigsmaskineriet bröts upp. I Kiel beslöt flottans officerare om ett sista motstånd "för att rädda sin heder". De fann emellertid att matroserna vägrade att lyda. Detta var i själva verket inte deras första myteri, tidigare försök att protestera mot kriget hade slagits ner med kulor och löften. Men denna gång vann de en omedelbar framgång. Den röda flaggan hissades på det ena krigsfartyget efter det andra.
Matroserna valde delegater som skepp för skepp bildade ett råd. Från och med nu var matroserna beslutna att sprida rörelsen. De hade vägrat att dö i kampen mot fienden, inte heller ville de dö i kampen mot de så kallade lojala trupper som skulle bli inkallade på förtryckets sida. De utgjorde ryggraden i rörelsen för soldat-, matros- och arbetarråd. Och under tiden gick de iland och marscherade mot den stora hamnen Hamburg; därifrån spred sig nyheten över hela Tyskland. Delegater reste med tåg och på andra sätt till alla delar av landet.
Frihetens första slag hade slagits. Händelserna utvecklades nu snabbt. Hamburg välkomnade matroserna med entusiasm. Soldater och arbetare slöt sig till rörelsen och även de valde råd. Fastän denna sorts organisation var okänd i praktik, så täckte inom fyra dagar ett omfattande nätverk av arbetar- och soldatråd Tyskland. Kanske hade man hört om ryska sovjeter (1917-18) men på grund av censuren mycket lite. I alla händelser så hade inget parti eller organisation föreslagit denna kampform. Den var helt och hållet en spontan rörelse.
Det är sant att det under kriget faktiskt hade uppstått liknande organisationer i fabrikerna. De skapades under strejker, av valda representanter, jämförbara med brittiska shop stewards. De gavs smärre tjänster i fackföreningsmaskineriet, i enlighet med tysk fackföreningstradition, de blev länken mellan de lokala och centrala högkvarteren, för att förmedla arbetarnas krav till högkvarteret. Dessa krav och antalet missnöjesyttringar var naturligtvis mycket höga under kriget. De gällde huvudsakligen intensifierat arbete och prishöjningar.
Men de tyska fackföreningarna hade (precis som i andra länder) bildat förenad front med regeringen. De garanterade social fred i utbyte mot små fördelar för arbetarna och i synnerhet fackföreningsledares deltagande i olika officiella organisationer. När då arbetarrepresentanterna således påpekade missnöjena fann de sig stöta huvudet mot en vägg. De "våldsamma" och "bråkstakarna" blev förr eller senare indragna i krigsmakten, i speciella enheter. Det blev svårt att ta upp kamp i fackföreningarna.
Som en följd av det förlorade arbetarrepresentanterna gradvis kontakten med fackföreningshögkvarteren. Fackliga frågor upphörde att intressera dem, men arbetarnas krav förblev vad de var. Arbetarrepresentanterna började mötas i hemlighet. Så 1917 svepte en våg av inofficiella strejker plötsligt över landet. Ingen fast organisation ledde den. Strejkvågen var fullständigt spontan. Den uppstod naturligt ur arbetarrepresentanternas arbete och de otillfredsställda kraven från arbetarna.
Denna nya arbetarrörelse hade uppkommit utan hjälp från något parti och utan något ledarskap. Alla ideologiska hänsyn av någon natur var tvungna att ge vika för ögonblickets krav. 1918 blev denna sporadiska rörelse, som bestod av olika grenar åtskilda från varandra, förenad på grundval av dess identiska kampform. De utgjorde en ny form av administration. På ena sidan fanns de "normala" formerna - polisen, livsmedelskontroll, arbetets organisation; på andra sidan fanns arbetarråden i alla viktiga industricentra. I Berlin, Hamburg, Bremen, Ruhrområdet, centrala Tyskland, Sachsen, måste man erkänna och ta arbetarråden med i beräkningen. Men fram tills dess hade de få konkreta resultat. Varför?
Det berodde på den stora lätthet med vilken arbetarråden bildades. Statsapparaten höll på att bryta samman men inte som ett resultat av en ståndaktig arbetarkamp. Den bröt samman under krigets tryck och arbetarråden mötte ett tomrum. Deras rörelse växte utan motstånd, utan att behöva kämpa. Det enda Tysklands befolkning talade om var fred och ett slut på kriget. Detta var naturligtvis en väsentlig skillnad mot den ryska situationen 1917. I Ryssland störtade den första revolutionära vågen (februarirevolutionen) tsar-regimen, men kriget fortsatte. Det var nödvändigt att arbetarrörelsen blev djärvare och mer beslutsam, den var tvungen att öka trycket på staten. Men i Tyskland var befolkningens första förväntning, fred, genast uppfylld; kriget tog slut och kejsarmakten ersattes av republiken. Vad innebar republiken?
Före kriget var arbetarklassens praktik och det mesta av arbetarklassens teori den som var godkänd av och utfördes av det socialdemokratiska partiet och fackföreningarna, antagen och överens med majoriteten av de organiserade arbetarna. För denna socialdemokrati var den borgerliga demokratiska staten hävstången till socialismen. Den tyckte att det räckte med att ha en majoritet i parlamentet och att socialistiska ministrar innebar socialism.
Det är sant att det också fanns en revolutionär strömning, där Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg var de mest kända representanterna. Denna strömning utvecklade emellertid inte en uppfattning som var klart motsatt statssocialism. Den utgjorde bara en opposition inom det socialdemokratiska partiet och var inte urskiljbar ur det av arbetarmajoriteten.
Men nya idéer kom fram med de stora massrörelserna 1918-21. De skapades inte av de så kallade "förtruppen" utan av massorna själva. Arbetarnas och soldaternas självständiga aktivitet upptog den nya organisationsform som råden innebar i sitt eget syfte; dessa var de nya formerna av klassorganisation. Men eftersom det finns ett direkt samband mellan de former klasskampen tar sig och uppfattningarna om det framtida samhället, så behöver det inte påpekas att de gamla idéerna om nationalisering etc. började vackla här och där.
Arbetarna ledde nu sina egna strider utanför parti- och fackföreningsapparaterna, och arbetarna började tänka att de kunde utöva ett direkt inflytande på samhällslivet genom sina egna råd. Det skulle finnas en "proletariatets diktatur" sa de, men den skulle inte vara en diktatur utövad av ett parti, utan den skulle vara ett uttryck för arbetarklassens fullständiga och varaktiga enhet. Naturligtvis skulle ett sådant samhälle inte vara demokratiskt i borgarklassens användande av termen, eftersom den del av befolkningen som inte deltar i den nya organiseringen av samhällslivet inte skulle ha någon röst vare sig i diskussion eller beslut.
Vi sade att de gamla idéerna började vackla. Men det blev snart uppenbart att parlaments- och fackföreningstraditionerna var alltför rotade i massorna för att snabbt avlägsnas. Borgarklassen, det socialdemokratiska partiet och fackföreningarna stödde sig på dessa traditioner för att bryta ner de nya idéerna. Speciellt socialdemokratin lyckönskade sig själv i tal om detta nya medel massorna hade för att göra anspråk på sin del i samhällslivet. Den gick så långt som till att kräva att denna nya form av direkt makt skulle accepteras och lagfästas.
Men trots denna skenbara sympati, så förebrådde den gamla arbetarrörelsen huvudsakligen råden för att inte respektera demokratin, men man ursäktade dem på grund av deras "brist på erfarenhet". Bristen på demokrati bestod i att inte upplåta tillräckligt stor plats åt politikerna och i att man konkurrerade med dem. När de krävde vad de kallade "arbetardemokrati" menade det gamla partiet och facken att alla strömningar av arbetarrörelsen skulle representeras i råden i proportion till deras respektive inflytande.
Få arbetare var kapabla att slå tillbaka detta argument som motsvarade deras egna ingrodda åsikter. Trots vad de uppnått så trodde de fortfarande på traditionella organisationsformer. Sålunda tillät de representanterna för socialdemokratin, facken, vänstersocialdemokraterna, konsumentkooperativen o.s.v. att alla representeras i råden jämsides med fabriksdelegaterna. Råden kunde på en sådan grund inte längre vara direkt representativa för arbetarna på fabriksgolvet. De blev bara enheter i den gamla arbetarrörelsen och kom därigenom att arbeta för återupprättandet av kapitalismen genom att bygga demokratisk statskapitalism med hjälp av det socialdemokratiska partiet.
Detta var ruinen för arbetarnas ansträngningar. Rådsdelegaterna fick inte längre sina mandat från fabriksgolvet utan från olika organisationer. Arbetarna uppmanades att respektera och försäkra ordningens upprätthållande, genom att man förklarade att "i oordning finns ingen socialism". Under dessa förhållanden förlorade råden snabbt allt värde i arbetarnas ögon. De borgerliga institutionerna återvann sina funktioner utan att bry sig om rådens åsikter; detta var just precis den gamla arbetarrörelsens mål.
Den gamla arbetarrörelsen kunde vara stolt över sin seger. Lagen som godkändes av parlamentet bestämde i detalj rådens rättigheter och skyldigheter. Deras framtida uppgift var att se till att den sociala lagstiftningen respekterades. Med andra ord skulle de bli statens kuggar. I stället för att krossa staten så skulle de hjälpa till att få den att fungera smärtfritt. Sedan gammalt etablerade traditioner hade visat sig starkare än spontanitet.
Men trots detta "revolutionens missfall" kan det inte sägas att de konservativa elementens seger hade varit lätt eller enkel. Det nya känsloklimatet var fortfarande tillräckligt starkt för att hundratusentals arbetare skulle kämpa envist för att deras råd skulle behålla sin karaktär av nya klassenheter. Det skulle bli fem år av oavbruten konflikt (ibland väpnad strid) och massaker på 35.000 revolutionära arbetare innan rådsrörelsen slutgiltigt var besegrad av borgarklassens förenade front, den gamla arbetarrörelsen och de "vita garden" som bildats av preussiska godsägare och reaktionära studenter.
Fyra politiska strömningar kan grovt urskiljas bland arbetarna.
A. Socialdemokraterna. De önskade gradvis nationalisering av de stora industrierna med parlamentariska metoder. De ville också reservera för fackföreningarna rätten att medla mellan arbetarna och det statliga ägandet.
B. Kommunisterna. Mer eller mindre inspirerade av det ryska exemplet förespråkade de den direkta exproprieringen av kapitalisterna av massorna. De vidhöll att de revolutionära arbetarna skulle "erövra" fackföreningarna och "göra dem revolutionära".
C. Anarko-syndikalisterna. De motsatte sig erövrandet av makten och av varje form av stat. Enligt dem var fackföreningarna en fullständig del av framtiden, det var nödvändigt att kämpa för en tillväxt av facken på ett sådant sätt att de skulle kunna ta över hela samhällslivet. En av deras mest kända teoretiker skrev 1920 att facken inte skulle ses som en övergående produkt av kapitalismen utan snarare som frön till det framtida socialistiska organiserandet av samhället. Det tycktes först, 1919, som om denna rörelses ögonblick hade kommit. Dessa fackföreningar växte efter rikets sammanbrott. 1920 hade anarkist-facken omkring 200.000 medlemmar.
D. Samma år, 1920, var emellertid de revolutionära fackens effektiva styrkor reducerade. En stor del av deras medlemmar hade nu rört sig mot en annorlunda organisationsform, bättre anpassad till de rådande förhållandena, nämligen den revolutionära fabriksorganisationen. Med detta hade, eller skulle varje fabrik ha sin egen organisation som handlade självständigt från de andra och som inte var beroende av de andra. Varje fabrik skulle vara en "oberoende republik".
Dessa fabriksorganisationer var de spontana massornas skapelse, men det bör påpekas att de uppstod inom ramen för en revolution som var stagnerande, även om den ännu inte var besegrad. Det var snabbt uppenbart att arbetarna inte omedelbart kunde erövra och organisera ekonomisk och den politisk makten med hjälp av råden; det var först av allt nödvändigt att föra en obarmhärtig kamp mot de krafter som motsatte sig råden. De revolutionära arbetarna började därför att mönstra sina styrkor i alla fabriker för att hålla ett direkt grepp över samhällslivet. Genom sin propaganda strävade de efter att återväcka arbetarnas medvetenhet och uppmanade dem att gå ur fackföreningarna och ansluta sig till den revolutionära fabriksorganisationen; arbetarna som helhet skulle då kunna leda sina egna strider själva och erövra ekonomisk och social makt över hela "samhället.
På ytan däremot tog arbetarna ett stort steg bakåt på det organisatoriska planet. Medan tidigare arbetarnas makt var koncentrerad i några mäktiga centraliserade organisationer, så var den nu splittrad på några hundra små grupper, som förenade några hundra eller tusen arbetare, beroende på fabrikens betydelse.
I verkligheten visade sig detta vara den enda organisationsform som innebar ett utkast till arbetarmakt och därför oroade den borgarna och socialdemokratin trots sin relativa litenhet.
Isoleringen av små grupper fabrik för fabrik var inte avsiktlig eller en principsak. Det berodde på det faktum att dessa organisationer uppstod, separat och spontant, under loppet av inofficiella strejker (exempelvis bland Ruhrs gruvarbetare 1919). Många försökte förena dessa organisationer och uppvisa en enad front av fabriksorganisationer. Initiativet till detta kom från Hamburg och Bremen. I april 1920 var den första konferensen för enandet av fabriksråden. Delegater kom från varje industriell region i Tyskland. Polisen avbröt kongressen - men för sent. Den allmänna enade organisationen hade redan grundats och den hade formulerat sina handlingsprinciper. Den gavs namnet Tysklands Allmänna Arbetarunion (Allgemeine Arbeiter-Union Deutschlands - AAUD). AAUD var baserad på kampen mot fackföreningarna och de legaliserade arbetarråden och den förkastade parlamentarismen. Varje organisation som var ansluten till unionen hade rätt till maximal självständighet och frihet att välja taktik.
Nästan genast började AAUD att växa. Vid den tiden hade fackföreningarna fler medlemmar än de någonsin haft och någonsin skulle få i en skönjbar framtid. De socialistiska facken bestod 1920 av nästan åtta miljoner betalande medlemmar i 52 fackföreningar, de kristna facken hade mer än en miljon medlemmar, gille (eller "gula") facken hade omkring 300,000. Sedan fanns det anarkosyndikalistiska fackföreningar (Freie Arbeiter-Union Deutschlands - FAUD) och dessutom några utbrytarföreningar som lite senare anslöt sig till den Röda fackföreningsinternationalen (Moskva-kontrollerad).
I början bestod AAUD av 80.000 (april 1920), i slutet av 1920 av 300,000. Det är sant att många av dess grundande medlemmar samtidigt var anhängare till antingen FAUD eller de Röda fackföreningarna.
Det fanns emellertid politiska skiljaktigheter i AAUD och i december lämnade ett antal organisationer den för att bilda en ny sammanslutning, AAUD-E (Förenade AAUD. E står för Einheitsorganisation, enhetsorganisation eller förenad organisation. Anledningen till namnet var att AAUD-E förkastade uppdelningen av arbetarna i parti och union och förespråkade en enhetlig organisering - vår anmärkning). Till och med efter denna brytning räknade AAUD mer än 200.000 medlemmar (fjärde kongressen 1921), men det var då en pappersorganisation. Nederlaget i den centrala tyska resningen 1921 ledde till AAUD:s raserande och undergång. Den kunde inte längre motstå polisförföljelserna.
Innan vi undersöker splittringarna i fabriksorganisationsrörelsen är det nödvändigt att hänvisa till kommunistpartiets roll. Under kriget (1914-1918) hade det socialdemokratiska partiet ställt sig vid sidan av de härskande klasserna för att garantera "samhällelig fred", med undantag av en militant flygel som inkluderade några partifunktionärer av vilka de mest kända var Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Dessa agiterade mot kriget och kritiserade partiet våldsamt. De var inte ensamma. Förutom deras grupp, "Spartakusförbundet", så fanns det grupper som "Internationalisterna" i Dresden, och Frankfurt, "Vänsterradikalerna" i Hamburg och "Arbetarpartiet" i Bremen. Efter 1918 och kejsardömets fall var dessa grupper (som kom från den socialdemokratiska "vänstern") för "kamp på gatorna" som skulle skapa en ny politisk organisation och i viss utsträckning följa ryska revolutionens linjer. De höll en enande kongress i Berlin (30 december 1918) och bildade Tyska Kommunistpartiet - KPD.
Inom partiet var det många revolutionära arbetare som krävde "all makt åt arbetarråden". Men det fanns många som, från början, såg sig själva som vänsterns kadrer, de tyckte att de var ledare enligt sin ålders rätt, uppfattningar som de fört med sig från det gamla partiet. Arbetarna som slöt sig till KPD i växande antal stod inte alltid upp till sina ledare, delvis på grund av respekt för disciplin, delvis på grund av att de själva fogade sig i de gamla uppfattningarna om ledarskap. Idén om "fabriksorganisationer" var en helt annorlunda uppfattning. Men naturligtvis fanns det utrymme för feltolkningar. Det kunde innebära, och KPD:s ledning såg det med all säkerhet så, som enbart en organisationsform, underkastad direktiv som kom till den utifrån. Det kunde också innebära, och det var vad militanterna hade menat med det, en helt annan sak: ett medel för kontroll nerifrån och upp. I denna nya mening innebar idén om fabriksorganisationer ett förkastande av tidigare idéer med avseende på:
1. arbetarklassens enhet
2. kampens taktik
3. förhållandet mellan massorna och deras ledarskap
4. proletariatets diktatur
5. förhållandet mellan stat och samhälle
6. kommunismen som ett ekonomiskt och politiskt system
Man måste ta itu med dessa nya problem - de måste besvaras om inte hela den nya uppfattningen om revolutionen skulle försvinna. Men partikadrerna var ovilliga att ta ställning för dessa nya uppfattningar. Allt de tänkte på var att bygga det nya (kommunist)partiet efter det gamla (socialdemokratiska) partiets modell. De försökte undvika det som var dåligt i det gamla partiet och måla det i rött i stället för skärt-och-vitt. Det fanns inget utrymme för de nya idéerna. Och dessutom var inte dessa nya idéer framlagda i en sammanhängande helhet, kommande från en enda hjärna, eller som fallen från skyarna. Det var den nya generationens idéer och många av de unga militanterna i KPD stödde dem, men sida vid sida med stöd för de nya idéerna fanns respekt för den gamla ideologiska grunden.
KPD var splittrat inför alla de problem som ställdes av den nya uppfattningen om "fabriksorganisationer" ända från sin födelse. När den socialdemokratiske presidenten, Ebert, kungjorde val till en konstituerande församling så måste partiet besluta om det skulle delta i valen eller om det skulle förkasta dem. Det debatterades häftigt på kongressen. Majoriteten av arbetarna ville vägra att delta i valen överhuvud taget. Men partiets ledarskap, inklusive Liebknecht och Luxemburg, uttalade sig för en valkampanj. Ledarskapet besegrades i omröstning och partiets majoritet förklarade sig anti-parlamentarisk. Den förklarade att enligt dess åsikt var den konstituerande församlingen bara till för att trygga borgarnas makt genom att ge dem en "legal" grund. I motsats till det var de proletära delarna av KPD inte bara emot att delta i en sådan församling, de ville aktivera de redan existerande arbetarråden och skapa flera, genom vilka de skulle ge innehåll åt skillnaden mellan parlamentarisk demokrati och arbetarklassdemokrati, som den fördes fram i parollen: "All makt åt arbetarråden!" (Alle Macht an die Arbeiter Räten!).
KPD:s ledarskap såg i denna anti-parlamentarism inte ett återuppvaknande av revolutionära tankar utan ett närmande till fackförenings- och till och med anarkisttankegångar, som enligt deras åsikt tillhörde industrikapitalismens barndom. Men i själva verket hade den nya strömningens anti-parlamentarism inte mycket gemensamt med "revolutionär syndikalism" eller "anarkism". Den representerade till och med dessas motsats. Medan de frihetligas (anarkisterna) antiparlamentarism framför allt förkastade politisk makt och i synnerhet förkastade proletariatets diktatur, så ansåg den nya strömningen anti-parlamentarism som ett nödvändigt villkor för att erövra den politisk makten. Det var "marxistisk anti-parlamentarism".
På frågan om fackföreningsaktivitet skiljde sig KPD:s ledning från fabriksorganisationerna. Detta var väntat. Det uppstod häftig diskussion efter kongressen (vid den tiden hade Liebknecht och Luxemburg försvunnit från scenen efter att ha blivit mördade av reaktionen). De som stödde råden sade: "Lämna fackföreningarna! Gå med i fabriksorganisationerna! Bilda arbetarråd!". Men de kommunistiska ledarna sade: "Stanna kvar i fackföreningarna!" De trodde inte att de kunde erövra fackföreningshögkvarteret men de trodde att de kunde erövra de lokala avdelningarnas ledning. Det skulle sedan (enligt KPD:s mening) bli möjligt att förena dessa lokala i en ny "revolutionär" fackföreningsrörelse.
Men återigen besegrades KPD:s ledning. De flesta av dess avdelningar vägrade att följa dessa instruktioner. Ledningen var emellertid orubblig, till och med till priset av att utesluta majoriteten av sina medlemmar. Den understöddes naturligtvis av det ryska partiet och dess ledare Lenin (som vid denna tid publicerade sin ödesdigra pamflett "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom").
På Heidelberg-konferensen i oktober 1919 lyckades ledningen "demokratiskt" att utesluta mer än hälften av partiet... Hädanefter kunde det tyska kommunistiska partiet föra fram sin hållning i parlamentarisk och fackföreningspolitik (med beklagansvärda resultat). De uteslutna medlemmarna bildade ett nytt parti, KAPD (Tyska Kommunistiska Arbetarpartiet). Det egentliga kommunistpartiet hade förlorat sina mest militanta element och hade därefter inget alternativ annat än att uppge sig självt ovillkorligt till Moskvas linje.
KAPD ingick omedelbart direkta kontakter med AAUD. Vid den tiden var KAPD en styrka att räkna med. Dess kritik av fackförenings- och parlamentsaktioner, och dess praktik av direkt och våldsam handling och dess kamp mot kapitalistisk exploatering gjorde det till ett positivt inflytande först och främst på fabriksgolvet. Också genom sin press och sina publikationer, som var det bästa marxistisk litteratur hade att erbjuda i denna tid av nedgång för den marxistiska rörelsen. Trots det så bevarade KAPD vissa hinder i form av de gamla marxistiska traditionerna.
Låt oss lämna partierna ett tag och återgå till fabriksorganisationerna. Denna unga rörelse hade visat att viktiga förändringar hade skett i arbetarklassens värld. Det rådde allmän endräkt på följande punkter:
a) den nya organisationen måste byggas upp och fortsätta växa
b) dess struktur måste vara sådan att inga ledarklickar kunde etablera sig
c) när den väl hade byggts upp med miljontals medlemmar skulle den upprätta proletariatets diktatur.
Det fanns två viktiga kontroversiella frågor inom AAUD. Den första var: Skulle det finnas ett politiskt arbetarparti utanför AAUD, den andra var frågan om administreringen av socialt och ekonomiskt liv.
I början hade AAUD bara ganska vaga kontakter med KPD. Deras skiljaktigheter var obetydliga. Men det blev annorlunda när KAPD väl hade bildats. KAPD blev genast inblandat i AAUD:s förehavanden. Många av dess medlemmar ogillade detta. I Sachsen, Frankfurt, Hamburg etc. fanns det en stark opposition mot att arbeta med KAPD. Tyskland var fortfarande oerhört decentraliserat, och dess decentralisering avspeglades i arbetarorganisationerna, därav möjligheten för KAPD att samarbeta med AAUD i några distrikt och inte i andra. Som en följd lämnade de militanter som var emot bildandet av en "ledarklick" (nämligen KAPD) inom AAUD organisationen och bildade sin egen organisation AAUD-E, som förkastade tanken på ett proletariatets parti och ansåg att fabriksorganisationen ensam var tillräcklig,
Dessa tre riktningar var överens i sin analys av den moderna världen. De accepterade att förändringen i samhället medfört att proletariatet inte längre utgjorde en begränsad minoritet i samhället som inte kunde kämpa ensamt utan var tvunget att söka allianser med andra klasser, vilket fallet hade varit under Marx' tid. Åtminstone i de utvecklade länderna i väst var den perioden över. I dessa länder utgjorde proletariatet nu majoriteten av befolkningen medan borgarklassens alla skikt var förenade bakom storkapitalet. Hädanefter var revolutionen en affär för proletariatet ensamt. Kapitalismen hade gått in i sin dödskris.
Men om samhället hade förändrats, åtminstone i väst, så var uppfattningen om kommunismen tvungen att förändras. De gamla idéerna, i de gamla organisationerna, representerade raka motsatsen till samhällelig frigörelse. Otto Rühle, en av AAUD-E:s ledande teoretiker sade 1924:
"Produktionsmedlens nationalisering, vilket fortsätter att vara socialdemokratins program, samtidigt som det är kommunisternas, är inte socialisering. Genom nationalisering av produktionsmedlen är det möjligt att uppnå en starkt centraliserad statskapitalism, vilken kanske kommer att vara överlägsen privatkapitalismen, men som icke desto mindre kommer att vara kapitalism."
Kommunism kan bara komma av arbetarnas egna handlingar, aktivt kämpande och självständigt. För det var nya organisationsformer nödvändiga. Men vad skulle sådana organisationer vara? Här gick åsikterna isär och stridande åsikter kunde orsaka oändliga splittringar. Fastän arbetarna vid denna tid hade vänt sig ifrån revolutionär handling, och de beslut rörelsen kunde fatta var av liten betydelse, så kan det vara av intresse att notera vad deras tolkning av det framtida samhället var.
KAPD förkastade idén om ett leninistiskt parti, så som det gjorde sig gällande efter ryska revolutionen (ett massparti) och ansåg att ett revolutionärt parti väsentligen var ett parti av en elit, baserad på kvalitet och inte kvantitet. Partiet, som förenade de mest avancerade elementen av proletariatet, måste agera som en hävstång bland massorna, det vill säga det måste sprida propaganda, upprätthålla politisk diskussion etc. Dess strategi var klass mot klass, grundad på kampen i fabrikerna och väpnat uppror, ibland också som förberedelse terroristaktioner (så som bomber, bankrån, kupper mot juvelerarbutiker etc.) som var vanliga på det tidiga 20-talet. Kampen i fabrikerna, ledd av aktionskommittéer, skulle ha som uppgift att skapa atmosfären och klassmedvetenheten som var nödvändig för masskamp och för att få allt större arbetarmassor att mobilisera sig för avgörande strider.
Hermann Gorter, en av de viktigaste teoretikerna i detta parti, rättfärdigade nödvändigheten av ett litet kommunistparti så här:
"Stora delar av proletariatet har inte tillräckliga kunskaper. De känner inte tillräckligt ekonomin och politiken, de nationella och internationella politiska och ekonomiska händelserna, deras sammanhang och deras inflytande på revolutionen. De kan inte veta detta på grund av sitt klassläge. Därför kan de inte handla i rätt ögonblick. De handlar när de inte borde göra det och handlar inte när de borde det. De kommer att göra misstag mycket ofta" (Gorter: Proletariatets klasskampsorganisationer, 1921).
Så, enligt denna teori skulle det lilla utvalda partiet ha en undervisande uppgift, det skulle vara idéernas katalysator. Men uppgiften att omgruppera massorna och organisera dem i ett nätverk av fabriksorganisationer skulle vara AAUD:s. Dess väsentligaste ändamål skulle vara att bemöta och kasta över bord fackföreningarnas inflytande, genom propaganda, men mera viktigt genom beslutsam handling (handling av en "grupp som i kampen visar vad massorna måste bli" - Gorter). Slutligen under den revolutionära kampens lopp skulle dessa fabriksorganisationer bli arbetarråd, som förenade alla arbetare och kontrollerades av dem. "Proletariatets diktatur" skulle inte vara någonting annat än ett AAUD utsträckt över hela den tyska industrin.
AAUD-E var, som det sagts, mot ett politiskt parti skilt från fabriksorganisationerna. Den ville en förenad organisation som skulle leda kampen dag-för-dag och senare ta över administreringen av samhället på arbetarrådens system. Den skulle ha både ekonomiska och politiska ändamål. Den skilde sig från revolutionär syndikalism i det att den inte var överens i motviljan mot arbetarklassens politiska makt och proletariatets diktatur. Å andra sidan såg den inte användbarheten av ett politiskt parti (av KAPD:s slag) fastän de förde fram samma argument om arbetarklassens efterblivenhet. För dem skulle fabriksorganisationen själv räcka för den undervisande rollen så länge som yttrandefrihet och diskussion tilläts inom dem.
AAUD-E kritiserade KAPD för att vara ett centraliserat parti med professionella ledare och betalda redaktörer, som bara skilde sig från KPD i sitt förkastande av parlamentarismen. Den förlöjligade den "dubbla organisationen" som ett "dubbelt medlemskort" till ledarnas nytta. AAUD-E förkastade uppfattningen om betalda ledare: "varken kort eller regler eller något av den sorten", sade de. Några av dem gick så långt som till att grunda anti-organisationsorganisationer.
Grovt sett ansåg AAUD-E att om proletariatet var för svagt eller för splittrat för att fatta beslut, så kunde inget partibeslut råda bot på det. Ingen kunde ersätta proletariatet. Det måste, av sig självt, komma över sina brister, annars kommer det att besegras och att få betala ett högt pris för sitt nederlag. För dem var den dubbla organisationen en rest från kompanjonskapet mellan det politiska partiet och fackföreningen.
Som ett resultat av skillnaderna mellan dessa tre riktningar, KAPD, AAUD och AAUD-E, vägrade de sistnämnda att delta med de andra två i den centrala tyska resningen 1921. Den igångsattes och leddes till en stor del av KAPD:s väpnade element (som vid den tiden fortfarande ansågs sympatiskt till Tredje internationalen), eftersom AAUD-E påstod att det enbart var för att kamouflera händelserna i Ryssland och i synnerhet undertryckandet av Kronstadts matroser och arbetare av Röda Armén under Trotskij.
Trots fortsatta interna meningsskiljaktigheter, alltid mycket skarpa och ofta fördunklade av personligheter, trots överdrifter framkallade av besvikelse, fortsatte den "kommunistiska andan", det vill säga fasthållandet vid våldsam och direkt aktion, det hetsiga förkastandet av alla politiska och fackliga färger (inklusive "palats-majorerna" i Moskva) att genomsyra massorna. Allt finansierades med illegala medel: deras medlemmar var oerhört aktiva på gatan och vid allmänna möten etc. fastän de ofta fått sparken från sina anställningar på grund av subversiva aktiviteter.
Men man hade trott att tillväxten av fabriksorganisationerna 1919/20 skulle fortsätta med samma hastighet, att de skulle bli en massrörelse av "miljoner medvetna kommunister" som skulle upphäva de påstådda arbetarklassfackföreningarnas makt. Det blev emellertid inte fallet. De utgick från hypotesen att proletariatet skulle kämpa och vinna som en organiserad klass och skulle utarbeta vägen för byggandet av den nya organisationen. I AAUD:s eller AAUD-E:s tillväxt kunde utvecklingen av kampandan och klassmedvetenheten hos arbetarna mätas. Men dessa organisationer dog ut av sig själva efter den ekonomiska expansionen 1923/1929. Under depressionens år reducerades de till bara ett par hundra medlemmar, några få celler här och där i fabrikerna som sysselsatte ungefär 20 miljoner. När Hitler framträdde på scenen hade fabriksorganisationerna krympt från att ha varit "allmänna" arbetarorganisationer till att vara celler av medvetna rådskommunister. Frånsett vad deras mål var eller vad deras press sade, så hade AAUD och AAUD-E blivit inget annat än mindre politiska partier.
Var det däremot enbart deras borttynande medlemskap som omvandlade fabriksorganisationerna till mindre politiska partier? Nej, det var en förändring i funktion. Fastän fabriksorganisationerna aldrig hade som sitt uttryckliga mål att leda strejker, förhandla med arbetsköpare, ställa krav (vilket allt lämnades åt de strejkande själva), så var de kamporgan. De inskränkte sina funktioner till propaganda och stöd. Varje gång en strejk påbörjades så hjälpte fabriksorganisationerna till att föra den, deras press var strejkpressen, de satte upp talare, AAUD eller AAUD-E, och höll möten. Men i den mån det gällde att förhandla, så var det strejkkommitténs uppgift och fabriksorganisationernas medlemmar representerade inte sina grupper som sådana utan de strejkande som hade valt dem och inför vilka de var ansvariga.
KAPD hade som ett politiskt parti en annan funktion. Dess uppgift var framför allt propaganda, ekonomisk och politisk analys. Vid valtider bedrev de antiparlamentarisk aktivitet, uppmanade till aktionskommittéer i fabrikerna, på gatorna, för de arbetslösa etc.
Efter det blodiga undertryckandet 1921 och under perioden av ekonomiskt välstånd blev de ovannämnda funktionerna rent teoretiska. Fabriksorganisationernas aktivitet blev enbart propaganda och analys, d.v.s. politisk aktivitet. Många medlemmar blev missmodiga och lämnade rörelsen. Som ett resultat därav innebar det också att fabriken inte längre var organisationens bas. Möten började hållas utanför fabriken, på grundval av distrikt, kanske i en bar där de i tysk stil sjöng gamla arbetarsånger om hopp och ilska....
Det fanns inte längre någon praktisk skillnad mellan KAPD, AAUD och AAUD-E. I praktiken förde de fram samma linje och var alla politiska grupper, vad de än kallade sig. Anton Pannekoek, den holländske marxisten som var en av rådskommunismens stora teoretiker, sade angående detta:
"AAUD, liksom KAPD, är huvudsakligen en organisation vars omedelbara mål är revolutionen. Vid andra tider, i en period av nedgång för revolutionen, kunde man inte ha kommit på tanken att grunda en sådan organisation. Men den har överlevt de revolutionära åren, arbetarna som förut grundade den och kämpade under dess fana vill inte låta sig förlora erfarenheten av dessa strider och bevarar den som ett skott från en planta för den kommande utvecklingen".
Tre politiska partier av samma färg var två för mycket! Med de faror som hotade arbetarklassen när nazister startade på den väg vi i dag känner så väl till, och med de gamla, och mäktiga "arbetarklass"-organisationernas slapphet och feghet, så fanns det rörelser mot enhet. I december 1931 gick AAUD (som redan hade separerat från KAPD) samman med AAUD-E. Bara ett fåtal element blev kvar i KAPD, och några från AAUD-E gick med i anarkisternas skara (FAUD). Men de flesta överlevande från fabriksorganisationerna fanns i den nya organisationen - KAUD (Tysklands Kommunistiska Arbetarunion). Denna uttryckte i sitt namn idén att organisationen inte längre var en "allmän organisation" av arbetare, som AAUD vid en tidpunkt hade varit. Den förenade alla arbetare som var uttalade revolutionärer, medvetet kommunistiska, men gjorde inte anspråk på att den längre förenade alla arbetare.
Med ändringen av namnet följde en ändring i uppfattning. Dittills hade rådskommunismen bara tagit hänsyn till "den organiserade klassen". Både AAUD och AAUD-E hade från början trott att det var de som skulle organisera arbetarklassen, att miljoner skulle sluta sig till dem. Det var en uppfattning som låg nära revolutionär syndikalism, som syftade till att få alla arbetare att ansluta sig till deras fackföreningar; då skulle arbetarklassen vara en "organiserad klass".
Nu uppmanade emellertid KAUD arbetarna att för sig själva organisera sina egna aktionskommittéer och skapa förbindelser mellan dessa kommittéer. Nu skulle den "organiserade" klasskampen inte längre förlita sig på en organisation som hade bildats före klasskampen. Med denna nya uppfattning blev den "organiserade klassen" arbetarklassen kämpande under sitt eget ledarskap.
Denna förändring i uppfattning hade andra konsekvenser. Den berörde exempelvis teorin om proletariatets diktatur. Om den "organiserade kampen" inte längre var uteslutande en affär för organisationer som hade bildats före kampen, så kunde inte längre dessa organisationer anses som organ för proletariatets diktatur.
Därigenom försvann en av orsakerna till meningsskiljaktighetens om KAPD eller AAUD skulle utöva makt. Det måste kommas överens att proletariatets diktatur inte kunde ligga i händerna på specialiserade organisationer, den skulle ligga i händerna på den klass som kämpade. Det nya KAUD:s uppgift skulle gälla kommunistpropaganda, att uppmana arbetarklassen till kamp, huvudsakligen med den inofficiella strejkens medel, och visa den var dess styrka och svaghet låg.
Denna utveckling av idéerna måste följas av en revidering av erkända uppfattningar om det kommunistiska samhället. Den allmänna ideologi i politiska frågor som accepterades av massorna var statskapitalism. Det fanns många nyanser av statskapitalism men "statskapitalistisk" ideologi kunde reduceras till några mycket enkla principer: Staten, genom nationalisering, genom planerad ekonomi, genom sociala reformer etc., representerade hävstången för socialismen, medan parlamentarisk och fackföreningskamp representerade kampmedlen. Enligt denna teori, behövde arbetarklassen knappast alls kämpa som en självständig klass, i stället skulle den överlåta "skötseln och ledningen av klasskampen" till parlaments- och fackföreningskommendanter. Det behöver inte sägas att i denna ideologi blev facket och partiet en beståndsdel i staten och skötseln av och ledarskapet för det framtida socialistiska eller kommunistiska samhället skulle vara deras.
Faktiskt genomsyrade, under den första fasen (efter tyska revolutionens nederlag), denna tradition fortfarande starkt uppfattningarna hos AAUD, KAPD och AAUD-E. Alla tre var för en organisation, som "grupperade miljoner och åter miljoner" av arbetare för att genomföra proletariatets ekonomiska och politiska diktatur. 1922 deklarerade exempelvis AAUD att det var i en sådan ställning att det kunde ta över enligt egna beräkningar, baserade på dess aktiva medlemmar, "6 procent av fabrikerna" i Tyskland.
Men uppfattningarna ändrades. När det fanns hundratals fabriksorganisationer förenade och koordinerade av AAUD och AAUD-E, kunde de kräva ett maximum av självständighet vad det gällde beslut som fattades och kunde undvika "en ny ledarklick". Men man frågade sig om det var möjligt att bevara denna självständighet mitt i ett kommunistisk samhällsliv. Ekonomiskt liv är högt specialiserat, och alla företag är direkt beroende av varandra. Hur kunde det ekonomiska livet administreras om produktion och distribution av den samhälleliga rikedomen inte ibland antar centraliserade former? Var staten oundgänglig eller ej som regulator av produktion och organisation?
Det är lätt att se att det fanns en motsägelse mellan de gamla idéerna om ett kommunistisk samhälle och den nya samhällsform som nu föreslogs. Medan man fruktade ekonomisk centralisering så var man samtidigt inte klar över hur man skulle gardera sig mot den. Det diskuterades om den mindre eller större graden av "federalism" eller "centralism": AAUD-E lutade aningen mer åt federalism, KAPD-AAUD mot centralism. 1923 sade Karl Schröder, en av KAPD:s teoretiker, att "ju mer centraliserat det kommunistiska samhället är, desto bättre kommer det att vara".
I själva verket var denna motsättning olöslig så länge man stod kvar vid de gamla uppfattningarna om den "organiserade klassen". Ena sidan anslöt sig mer eller mindre till de revolutionära syndikalisternas uppfattning om att "ta över"
fabrikerna genom fackföreningarna, den andra ansåg, liksom bolsjevikerna, att en centraliserad apparat, staten, måste reglera distributions- och produktionsprocessen, och distribuera "nationalinkomsten" bland arbetarna.
Men att diskutera det kommunistiska samhället på grundval av "federalism eller centralism" är ofruktbart. Detta är organisationsproblem, tekniska problem, medan det kommunistiska samhället huvudsakligen är ett ekonomiskt problem. Kapitalismen måste lämna plats för ett annat ekonomiskt system, där produktionsmedlen, arbetskraftens produkter, inte antar "värde"-form och där exploateringen av den arbetande befolkningen för de privilegierade skiktens profit har försvunnit.
Problemet "federalism eller centralism" är utan mening om det inte dessförinnan har visats vilken organisationsformen och dess ekonomiska bas ska vara. Organisationsformerna är inte slumpmässiga, de härleds från själva ekonomins principer. Till exempel: principen om profit och mervärde, om dess privata eller kollektiva tillägnande, ligger i grunden för alla former av kapitalistisk ekonomi. Därför är det otillräckligt att presentera kommunistisk ekonomi som ett negativt system: inga pengar, ingen marknad, ingen privat eller statlig egendom. Det är nödvändigt att visa dess positiva karaktär: att visa vad som kommer att vara de ekonomiska lagar som kommer att ersätta kapitalismens lagar. När det gjorts kan det mycket väl vara så att problemet om "federalism eller centralism" inte är något problem alls.
AAUD hade skilts från KAPD vid 1929 års slut. Dess press förespråkade då en "flexibel taktik": att stödja arbetarnas kamp för bara lönekrav, förbättrandet av arbetsförhållanden och -tider. Mera oböjligt som det var så såg KAPD i denna taktik en början till utförsbacke mot klassamarbete, kohandelspolitik. Efter att ha uteslutit sin ledare, Adam Scherrer, för att ha "ingått ett förbund med fienden" (han hade publicerat en roman på Tyska kommunistpartiets förlag), övergick KAPD till att förespråka individuell terrorism. En av dem som accepterade den tanken var Marinus van der Lubbe. När han satte eld på de byggnader som inhyste det nazistiska parlamentet och brände riksdagshuset, så ville han med en symbolisk gest få arbetarklassen att överge sin politiska apati och resa sig mot nazismen.
Men ingendera taktiken ledde till några resultat. Tyskland hade genomgått en ekonomisk kris av djupa mått. Det fanns en väldig arbetslöshetsarmé. Inofficiella strejker blev omöjliga. Medan det är sant att ingen längre brydde sig om att lyda sina fackföreningar så samarbetade dessa direkt med arbetsköpare och staten. Rådskommunisternas press beslagtogs ofta. Den största ironin var att den enda stora inofficiella strejken under den perioden - Berlins transportarbetare 1932 - var organiserad av de stalinistiska och Hitlers överstepräster som samarbetade som de socialistiska fackens överstepräster.
Efter Hitlers makttillträde slogs militanter av alla riktningar ner och fängslades i koncentrationsläger, där stora antal försvann. 1945 avrättades några kvarlevande av GPU när den ryska armén gick in i Sachsen. Så sent som 1952 kidnappades en "av de gamla ledarna för AAUD i Västberlin, Alfred Weiland, på öppen gata och fördes till öst, där han dömdes till ett långt fängelsestraff.
Inget spår återstod av den rådskommunistiska rörelsen. Männen hade likviderats, liksom deras idéer. Kommersiell expansion och välfärd härskade över känslorna överallt.
[......][A]
[A] Resten av artikeln finns tillgänglig i engelska arkivet - MIA.