Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den 28 november var expeditionen åter ute, denna gång endast med tre medlemmar: Alexander Berkman, jag och sekreteraren. Vi reste via Moskva till Arkangelsk och gjorde uppehåll i Volodga och Jaroslav. Volodga hade varit mötesplats för flera olika utländska beskickningar, som haft ickeofficiella uppdrag att understödja revolutionens fiender. Vi trodde att vi skulle finna historiskt material där, men det mesta hade blivit förstört eller på annat sätt kommit bort. Sovjetinstitutionerna saknade allt intresse, hela staden var en sådan där slö och sömnig landsortshåla. Inte heller i Jaroslav, där de s.k. Savinkovupproren ägt rum för två år sedan, fanns någonting särskilt beaktansvärt.
Vi fortsatte till Arkangelsk. De berättelser vi hört om den isiga norden, hade gjort mig riktigt ängslig. Men dess bättre funno vi, att det inte var kallare än i Petrograd.
Ordföranden för Arkangelsk Ispolkom var en mycket älskvärd kommunist. Så snart han fått reda på vårt ärende, satte han telefonen i rörelse, och varje gång han träffade någon tjänsteman hälsade han med orden »käre tovaritsch» samt meddelade, att »kära tovaritschi från centrum» hade anlänt och behövde understöd och hjälp. Han trodde att vårt besök skulle bli lönande, då det fanns många viktiga dokument, som de allierade lämnat efter sig. Det fanns en mängd gamla tidningar, som utgivits av Tschaikovskyregeringen, och en samling fotografier över de brutaliteter, som de vita begått mot kommunisterna. Själv hade ordföranden förlorat hela sin familj. Som han följande dag måste resa för att bevista en sovjetkonferens i Moskva, lovade han att utfärda en order, som gav oss tillstånd till att besöka arkiven.
När vi lämnade Ispolkom för att börja våra ronder, överraskades vi av att trenne slädar väntade på oss. De voro beställda av den omtänksamme ordföranden. Insvepta i goda filtar och pälsar och under bjällrornas klingande åkte vi så i väg, var och en åt sitt håll, då vi ju hade olika departement att ansvara för. Arkangelsks sovjettjänstemän tycktes hysa stor respekt för »centrum»; ordet hade liksom en magisk verkan och öppnade alla dörrar.
Chefen för undervisningsdepartementet var en vänlig och hjärtegod människa. Sedan han i detalj förklarat sitt departements verksamhet, kallade han in på kontoret ett antal anställda, underrättade dem om expeditionens uppgift och bad dem göra i ordning allt det material, som var lämpligt för museet. Bland de anställda befann sig även en vacker nunna. Så sällsamt, tänkte jag, att finna en nunna anställd i sovjets tjänst. Chefen observerade min förvåning. Han hade ett stort antal nunnor på sitt departement, sade han. När klostren nationaliserades, visste de stackars kvinnorna inte var de skulle taga vägen. Han beslöt då att giva dem ett tillfälle till att göra nytta för sig i den nya världen, och hade inte fått någon anledning att ångra sig. Förvisso kunde han inte omvända nunnorna till kommunismen, men de voro i alla fall mycket duktiga arbetare, och de yngre hade till och med utvecklat sig en smula. Han bad mig besöka en liten konstateljé, där flera nunnor voro anställda.
Denna ateljé var en ovanlig plats, inte på grund av dess värde ur konstsynpunkt, men med hänsyn till de människor som där arbetade. Det var bl.a. två gamla nunnor som tillbringat respektive tjugufem och fyrtio år i kloster, en ung vitgardist och en äldre arbetare. De två sistnämnda hade häktats såsom kontrarevolutionärer och dömts till döden, men chefen hade räddat dem och satt dem till nyttigt arbete. Han ville giva dem som på grund av okunnighet och tillfälligheter blivit revolutionens fiender, ett tillfälle till att göra något bättre. En revolutionär period, sade han, för med sig stränga åtgärder och även våld, men man måste först försöka andra metoder. Han hade inom sitt departement många, som varit betraktade som kontrarevolutionärer, men nu presterade de allasammans ett gott arbete. Detta var högst ovanligt att höra av en kommunist. »Betraktar man inte er som en sentimental bourgeois?» frågade jag. »Jo, förvisso», svarade han, med ett leende, »men det betyder ju ingenting. Huvudsaken är att jag kan visa, att min sentimentalism funktionerar, som ni själv kan se.»
Den gamle arbetaren, en timmerman, var en verklig konstnär. Han hade aldrig fått någon undervisning, men han utförde de vackraste träarbeten och var en verklig mästare i träsnideri. Nunnorna gjorde teckningar och planscher över blommor och växter, vilka användes vid undervisningen i skolorna och vid demonstrationer för bönderna.
Jag besökte ateljén flera gånger, så att jag fick tillfälle till att mera intimt samtala med timmermannen och nunnorna. De förstodo inte mycket av de orsaker, som slitit dem bort från deras forna platser. Timmermannen mente, att tiderna voro dåliga, därför att han inte fick sälja sina hantverksprodukter. »Jag brukade förtjäna en liten slant förut, men nu får jag knappast, så att jag kan äta mig mätt», knorrade han. Nunnorna klagade inte, de funno sig i sitt öde och mente, det var Guds vilja. Likväl hade en stor förändring försiggått för dem. I stället för att sitta instängda i ett kloster voro de nu i beröring med det verkliga livet och hade blivit mera mänskliga, och deras arbete utgjorde även tecken på att de kände samhörighet med världen. Jag observerade särskilt deras teckningar av barn och barnlekar, teckningar som bl.a. användes till affischer vid större barnfester. Det var någonting ömt och innerligt över dem, som vittnade om länge undertryckta modersinstinkter, vilka strävat att få komma till uttryck.
F. d. vitgardisten var en mycket intelligent man. Han hade gått igenom livets skärseld. Han hade insett interventionens dårskap och brottslighet, sade han, och ämnade aldrig mer deltaga i något dylikt. Vad hade bragt honom på andra tankar? Interventionisterna själva, mente han. De hade kommit till Arkangelsk och betett sig, som om de ägde hela staden. De allierade hade avgivit stolta löften, men det enda de åstadkommit var att några få personer blevo rika genom att spekulera bort de förråd, som varit avsedda åt den nödlidande befolkningen. Alla hade så småningom vänt sig mot interventionen. Jag tänkte på de många oskyldiga, som skjutits såsom kontrarevolutionärer. Många kunde säkert ha vunnits för den nya regimen och fått tillfälle till att göra nytta för sig, om blott någon hade förstått att rädda deras liv.
Jag hade sett så många demonstrationsskolor, att jag beslutat mig för att inte bry mig om några undervisningsinstitutioner, förrän jag fick tillfälle till att besöka dem helt apropå. Första lördagen vi voro i Arkangelsk, gav man en extra föreställning av Leonid Andrejevs skådespel »Savva». Med hänsyn till förhållandena var det en alldeles utmärkt föreställning. Efter föreställningen sade jag till departementschefen, att jag ville besöka hans skolor tidigt följande morgon. Utan minsta tvekan var han med på saken och önskade även, att "de andra båda medlemmarna av expeditionen skulle komma med.
Vi besökte flera skolor, och beträffande renlighet, trevnaden och den allmänna stämningen var det som en sannskyldig uppenbarelse. Det var förtjusande att se det innerliga förhållande, som rådde mellan barnen och departementschefen. Deras glädje var oändlig, när de fingo se honom, och de kastade sig kring hans hals, klättrade upp på honom och hängde på hans rygg. Och han själv då? Aldrig hade jag sett en sådan syn i någon skola i Petrograd eller Moskva. Han kastade sig på golvet och lekte och skojade med barnen, som om det varit hans egna. Samma vackra förhållande funno vi i alla skolor och barnhem, som vi besökte. Barnen strålade av glädje, när departementschefen visade sig. De voro de första lyckliga barn, vi sett i Ryssland. Jag stärktes i min uppfattning om personlighetens betydelse och vikten av inbördes förståelse och kärlek mellan lärarna och eleverna. Vi besökte flera skolor, och ingenstädes funno vi några missförhållanden, överallt hade barnen präktiga sovrum, snygga och rena sängar, bra kläder och god mat. Hela andan i skolorna var innerlig och hjärtlig.
Vi funno i Arkangelsk många betydelsefulla dokument och bland dessa korrespondensen mellan Tschaikovsky, den provisoriska regeringens chef och general Miller, de allierades representant. Det var rörande, att läsa de vädjande, nästan krypande brev, som skrivits av den gamle pioniären för den revolutionära rörelsen i Ryssland, den man som jag känt i många år och som inspirerat mig. Breven visade svagheten i Tschaikovskyregimen och hur de allierade trupperna härjat. Särskilt gripande var ett avskedsbrev från en sjöman, som skulle avrättas av de vita. Han beskrev förhållandet i arresten, hur han korsförhördes och slutligen torterades enligt »tredje graden» av en engelsk officer. Bland det insamlade materialet funnos också flera exemplar av olika revolutionära och anarkistiska skrifter och tidningar, som utgivits sub rosa. Från undervisningsdepartementet mottogo vi en mängd intressanta skrifter och böcker, teckningar och tavlor samt en kollektion av de arbeten barnen utfört. Bland de senare bör särskilt nämnas en bordduk av sammet, å vilken i glada färger målats en bild över barnen i Arkangelsk. Den skänktes såsom en hälsning till barnen i Amerika.
Skolorna och dess utmärkte chef var inte det enda anmärkningsvärda i Arkangelsk. Även de andra sovjetinstitutionerna visade sig vara i gott skick. Det förekom ingenstädes något sabotage, och den allmänna andan präglades av allvarlig strävan till utveckling och förbättring.
Livsmedelsdistributionen var särskilt väl organiserad. Man ödslade inte bort tid och kraft vid ransonernas fördelning. Ändå hade Arkangelsk inte några välförsedda proviantförråd. Arkangelsk hade kanske dock lärt sig något i organisationsväg genom beröringen med amerikanerna, vilket väl var det sista de allierade avsett.
Besöket i Arkangelsk var så intressant och givande, att vi stannade mycket längre än vi ursprungligen tänkt. Innan vi reste besökte jag en sista gång chefen för undervisningsdepartementet och frågade honom om vad han helst ville ha, ifall man kunde skicka någonting från »centrum». »Färger och duktyger till vår lilla ateljé», svarade han. »Gå till Lunarcharsky och bed honom skicka oss något.» Han var en präktig, storartad personlighet.
*
Vi lämnade Arkangelsk för att resa till Murmansk. Men vi hade inte kommit långt, förrän vi överraskades av en svår snöstorm. Vi meddelades, att vi inte kunde komma till Murmansk på fjorton dagar. Nu löpte vi även den risken att inte kunna komma tillbaka till Petrograd, då snön kunde blockera järnvägarna i flera veckors tid. Vi beslöto därför att genast vända åter till Petrograd. När vi kommit på ungefär sjuttiofem versts avstånd från staden, råkade vi ut för en blizzard. Det tog flera dagar innan vagnen kunde klareras och fortsätta. Det var ju inte något vidare nöje, men vi hade lyckligtvis tillräckligt med bränsle och proviant för en tid framåt.
Det var i slutet av december, och firade vi julafton i vagnen. Natten var strålande klar med gnistrande stjärnor på himlen och marken klädd i vitt. En liten gran som sekreteraren smyckat stod i matsalen, och de små vaxljusen gåvo en romantisk stämning över det hela. Några julklappar hade vi fått ända från Amerika. De hade skickats till oss i december 1919, medan vi ännu voro på Ellis Island och väntade på att bli deporterade. Ett år hade gått sedan dess, ett pinsamt år.
*
När vi kommo till Petrograd härskade där en upprörd stämning med anledning av hetsiga diskussioner om fackföreningarnas roll. Förhållandena inom dessa hade framkallat så mycket missnöje bland medlemmarna, att det kommunistiska partiet nödgades taga upp frågan till behandling. Redan i oktober hade fackföreningsfrågan diskuterats vid kommunistiska partiets förhandlingar, och diskussionerna hade fortgått under november och december för att nå höjdpunkten vid sovjets åttonde allryska kongress.
Alla de ledande kommunisterna deltogo i den stora ordstriden, som skulle avgöra fackföreningarnas öde. Diskussionen omfattade fyra olika synpunkter. Först var det Lenin-Zinovjevfraktionen, som mente, att fackföreningarnas huvuduppgift under proletariatets diktatur var att tjäna som skolor för kommunismen. Den grupp som representerades av den gamla kommunisten Ryasanov, höll fast vid, att fackföreningarna voro arbetarnas ekonomiska skyddsorganisationer. Trotskij var ledare för den tredje fraktionen. Han trodde att fackföreningarna med tiden skulle komma att kontrollera industrin, men för närvarande måste organisationerna underkasta sig den militära disciplinen och fullständigt underordna sig statens intressen. Den fjärde och betydelsefullaste gruppen var arbetaroppositionen, vilken representerades av Kollontay och Schliapnikov, vilka tolkade arbetarnas egna uppfattningar och hade deras stöd.
Arbetaroppositionen förklarade, att regeringens ställning till fackföreningarna hade fördärvat arbetarnas intresse för landets ekonomiska återuppbyggande och paralyserat deras produktionsförmåga. De framhöllo att oktoberrevolutionen hade utkämpats för att proletariatet skulle få hand om kontrollen över landets industriella liv. De fordrade att folket befriades från den byråkratiska statens ok och det korrupta ämbetsmannaväldet och att arbetarnas skapande krafter fingo tillfälle till att utveckla sig. Arbetaroppositionen var ett uttryck för de breda lagrens allmänna missnöje och deras önskningar.
Det blev en väldig kamp mellan Trotskij och Zinovjev, vilka jagade med var sina extratåg genom hela landet för att misskreditera varandras uppfattningar. I Petrograd, där Zinovjevs inflytande var mäktigt, uppstod det en stor strid innan Trotskij fick tillåtelse att inför den kommunistiska lokalavdelningen framföra sina synpunkter. Trotskij hetsade sinnena och hotade en tid att spränga partiet.
Vid kongressen fördömde Lenin arbetaroppositionen och förklarade den vara »anarkosyndikalistisk och behärskad av medelklassideologi», samt påyrkade oppositionens fullständiga undertryckande; Schliapnikov, som var oppositionens mest inflytelserike ledare, betecknades av Lenin såsom en »fnurrig kommissarie» och tystades till slut ned genom att utnämnas till medlem av kommunistiska partiets centralkommitté. Alexandra Kollontay tillsades att hålla mun och lämna partiet. Hennes broschyr, som framställde oppositionens synpunkter, blev förbjuden. Några av de mindre ljusen inom oppositionen omhändertogs av tjekan, och till och med Ryasanov, en gammal beprövad kommunist, »avstängdes» för sex månaders tid från all fackföreningsverksamhet.
Strax efter vår ankomst till Petrograd meddelade museets sekreterare oss, att man i Moskva inrättat en ny institution, som kallades Ispart, och som skulle samla allt material, som berörde kommunistiska partiets historia. Denna organisation skulle också hava tillsyn över revolutionsmuseets alla framtida expeditioner och ställa dem under en politisk kommissaries ledning. Det blev nödvändigt att resa till Moskva för att taga närmare reda på saken. Vi hade sett alltför många dåliga resultat av de politiska kommissariernas diktatur, det ständiga spionaget och förstörandet av fria initiativ, och vi ville inte vara med om några förändringar av vår expeditions verksamhet och arbetsformer.