Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Expeditionen skulle avgå till Petrograd följande dag, men Louise bad mig att stanna till begravningen. Söndagen den 23 oktober åkte hennes närmaste vänner med henne till Fackföreningarnas hus, där Reed låg i sin kista. Jag följde med Louise i processionen till Röda torget. Där höllos flera tal — mest kalla, stereotypa deklamationer över Jack Reeds värde för revolutionen och det kommunistiska partiet. Det lät så schablonmässigt och så lite motsvarande den dödes anda. Endast en av dem talade om den verklige Jack Reed. Det var Alexandra Kollontay. Hon hade förstått konstnärens själ och huru oändligt större den var än någon dogmatisk lära. Hon använde tillfället till att också klandra sina kamrater: »Vi kalla oss kommunister», sade hon, »men äro vi det verkligen? Eller är det inte snarare så att vi utnyttja dem som komma till oss, och när vi inte längre ha någon nytta av dem, så låta vi dem stupa vid sidan av vägen, övergivna och förgätna? Vår kommunism och vårt kamratskap äro blott döda ord, om vi inte offra oss själva för dem som behöva oss. Låt oss bevara oss från en sådan kommunism. Den tillintetgör de bästa bland oss. Jack Reed var en av de bästa!»
Kollontays allvarliga ord behagade inte de höga partimedlemmarna. Bukharin rynkade ögonbrynen, Reinstein var nervös och andra brummade något för sig själva. Men jag var glad över vad Kollontay hade sagt. Icke endast därför att hon tolkade Jack Reed bättre än någon annan hade gjort denna dag utan också därför, att hon liksom kom mig närmare. I Amerika hade vi flera gånger försökt att träffa varandra, men förgäves. När jag kom till Moskva i mars 1920 var Kollontay sjuk. Jag såg henne blott en liten stund, strax innan jag reste tillbaka till Petrograd. Vi talade om de saker som bekymrade mig. Under vårt samtal anmärkte Kollontay: »Ja, vi ha många dumma sidor i Ryssland.» »Dumma?» frågade jag, »ingenting mer?» Jag blev obehagligt berörd av, som jag tyckte, denna förskräckligt ytliga synpunkt. Men jag tänkte för mig själv, att Kollontays ofullständiga kunskaper i engelska kommit henne att använda ordet »dum» om det, som för mig innebar en fullständig tillintetgörelse av alla ideal.
Bland annat som Kollontay den gången hade sagt, var att jag kunde finna ett stort verksamhetsfält bland kvinnorna, då man hittills hade gjort mycket små försök till att upplysa dem och vidga deras horisont. Vi skildes som vänner, men jag förnam icke samma varma och djupa känslor som jag fann hos Angelica Balabanova. Nu vid Reeds öppna grav bragte hennes ord oss närmare varandra. Även hon kände djupt och sant, tänkte jag.
Louise Bryant hade svimmat och fallit med ansiktet mot marken. Efter åtskilliga ansträngningar fingo vi upp henne och förde henne i automobilen till hotellet, där vi lade henne till sängs. Därute var himlen svart av moln och grät över Jack Reeds öppna grav. Och hela Ryssland tycktes vara som en öppen grav.
I Moskva fingo vi förklaringen till kommunistpressens plötsligen förändrade hållning gentemot Makhno. Bolsjevikerna, som voro hårt ansatta av Wrangel, måste söka hjälp av de ukrainska povstantsi. En politisk-militärisk överenskommelse skulle ingås mellan sovjetregeringen och Nestor Makhno. Den sistnämnde skulle i samverkan med röda armén kämpa mot den kontrarevolutionära fienden, medan bolsjevikerna antogo följande villkor, som uppställts av Makhno:
1. Omedelbar frigivning av och upphörande med förföljelserna mot alla makhnovtsi och anarkister, undantagandes dem som deltagit i väpnat uppror mot sovjetregeringen.
2. Full yttrande- och tryckfrihet samt rätt till propaganda för makhnovtsi och anarkister, med undantag av rätt att mana till väpnat uppror mot sovjetregeringen.
3. Fritt deltagande i val till sovjet; rättighet för makhnovtsi och anarkister att uppställa kandidater samt att avhålla Femte allukrainska sovjetkongressen.
Överenskommelsen slutade också med rättighet för anarkisterna att avhålla en kongress i Charkov, och hade man redan vidtagit förberedelser till att avhålla densamma i oktober. Många anarkister gjorde sig redo till att besöka denna kongress och voro synnerligen glada över denna utsikt. Men min tro på bolsjevikerna hade alltför många gånger blivit rubbad. Jag trodde inte endast, att kongressen aldrig skulle komma till stånd, utan misstänkte jag även, att bolsjevikerna skulle narra tillsammans anarkisterna på en plats för att kunna tillintetgöra dem. Likväl var det ett faktum att flera anarkister, bland dessa den välbekante författaren Volin, redan blivit frigivna i Moskva.
Vi reste till Petrograd för att till museet leverera den vagnslast dyrbart material, som vi hade insamlat i södern. Men ännu värdefullare voro de erfarenheter, som expeditionens medlemmar hade gjort under personlig beröring med folk från olika samhällsklasser och de intryck de fått av det sociala panorama, som dag för dag rullats upp. Det var en skatt, som var mycket mer värd än alla pappersdokument.
Men den större insikt, jag fått om förhållandena, gjorde den inre striden inom mig än svårare. Jag längtade att få sluta mina ögon — för att slippa se den anklagande hand, som pekade på de faror och medvetna förbrytelser som kvävde revolutionen. Jag önskade slippa höra den manande röst, som inga personliga hänsyn längre kunde bringa till tystnad. Jag visste att revolutionen och bolsjevismen voro två skilda saker såväl beträffande medlen som målet. Revolutionen hade sina rötter i folkets liv. Den kommunistiska staten var grundad på ett program, som med våld genomförts av ett politiskt parti. I den stora striden hade revolutionen blivit slagen, men också segraren kippade efter andan. Jag visste medan jag ännu var i Amerika, att interventionisterna, handelsblockaden och imperialisternas konspirationer hade ödelagt revolutionen. Men vad jag inte kände till den gången var den roll, som bolsjevikerna hade spelat under denna process. Nu förstod jag, att de voro revolutionens dödgrävare.
Jag var medveten om den stora skuld, jag var skyldig Europas och Amerikas arbetare: Jag skulle säga dem sanningen om Ryssland. Men hur skulle jag kunna uttala sanningen, när landet ännu var belägrat vid flera fronter? Det skulle ha inneburit detsamma som att samarbeta med polackerna och Wrangel. För första gången i mitt liv avhöll jag mig från att avslöja sociala orättfärdigheter. Jag kände mig som om jag var en bedragare gentemot folket, särskilt de amerikanska arbetarna, vars förtroende var mig så kärt.
När jag kom till Petrograd tog jag in på hotell International, men tänkte jag stanna där blott för tillfället. Jag ämnade skaffa mig ett rum någon annanstädes, ty jag hade beslutat mig för att icke mottaga några privilegier av regeringen. På International var det fullt av utlänningar. Många hade inte en aning om varför de kommit dit. De hade helt enkelt likt svärmande bin begivit sig till det land, som de trodde var arbetarnas paradis. Jag kommer ihåg en viss I. W. W.-medlem. Han hade tagit med sig ett litet lager av livsmedel, synålar, tråd och andra liknande nyttigheter. Han ville ovillkorligen, att vi skulle dela sakerna. »Men ni kommer själv att behöva varenda smula», sade jag. Ja, naturligtvis, han visste ju, att det var stor brist i Ryssland, men proletariatet ägde kontrollen över industrin och i egenskap av arbetare erhöll han allt vad han behövde. Det kunde ju också hända, att han »skaffade sig ett stycke jord och upprättade ett småbruk».
Denne man hade varit med i femton års tid i Wobbly-rörelsen och hade ingenting emot att nu slå sig till ro vid ett jordbruk. Vad skall man säga om sådan okunnighet? Jag hade icke mod till att taga honom ur hans villfarelser. Jag visste att han snart nog själv skulle inse dem. Det var dock rörande att se, hur sådana människor drogs i massor till det svältande Ryssland. Likväl kunde dessa inte skada landet så mycket som ett annat slags människor gjorde, vilka kommo från alla vädersträck och för vilka revolutionen var en guldgruva. Det fanns många sådana på International. De kommo med vackra legender om hur kommunismen växte och bredde ut sig i Amerika, Irland, Kina, Palestina. Sådana historier voro balsam för de maktägandes hungrande själar. De mottogo dem såsom en gammal jungfru mottager sin första friares smicker. De skickade dessa bedragare tillbaka hem, välförsedda med pengar för att de skulle sjunga arbetar- och bonderepublikens lov. Det var både tragiskt och komiskt att iakttaga hela detta uppblåsta släkte med dess »viktiga mission att konspirera».
Det kom många på besök i mitt rum, och bland dessa var min kamrat från Astoria med sina två barn; vidare en kommunist från den franska sektionen samt en del andra utlänningar. Min kvinnliga kamrat, som jag inte sett sedan i juni 1920, såg mycket sjuk och avtärd ut. »Är ni sjuk?» frågade jag henne en dag. »Nej, inte precis sjuk», sade hon. »Jag är bara ständigt hungrig och matt. Sommaren har varit ansträngande. Såsom inspektris för barnhemmen har jag varit tvungen att gå mycket. Jag är fullständigt utpinad, när jag kommer hem. Min nioåriga flicka går i en barnkoloni, men jag vill inte sända min lilla pojke dit, ty förra året, när han var där, blev han så illa skött, att han höll på att dö. Jag har varit tvungen att ha honom i staden hela sommaren, vilket gjort det ännu svårare för mig. Det skulle i alla fall inte ha varit så svårt, om vi inte haft dessa subotniki och vroskresniki (= kommunistisk lördag och söndag för frivilliga arbeten). De ha fullständigt sugit all kraft ur mig. Ni vet, hur dessa dagar började, det var stora festligheter med sång och musik. Vi kände oss alla så inspirerade, särskilt när vi sågo våra ledande kamrater taga hacka och spade och arbeta med. Men det tillhör det förgångna. Nu hava subotniki blivit dystra och andefattiga dagar, en obligatorisk inrättning, som inte tar hänsyn till vare sig böjelser eller duglighet hos den som skall utföra arbetet. Ingenting lyckas i vårt arma Ryssland. Om jag bara kunde komma till Sverige, Tyskland eller vart som helst, långt bort från alltsammans!» Stackars lilla kvinna, hon var inte den enda som önskade lämna landet. Det var deras kärlek till Ryssland och deras bittra missräkningar, som kom de flesta människor att vilja ge sig i väg.
Många andra kommunister som jag kände i Petrograd voro ännu mer förbittrade. När de besökte mig yppade de sin önskan att gå ut ur partiet. De sade att de höllo på att kvävas i denna atmosfär av intriger, hat och meningslösa förföljelser. Men det fordrades stor viljekraft till att lämna detta parti, som så absolut kontrollerade över hundra miljoner människor, och mina kommunistiska vänner saknade denna kraft. Fast de erhöllo de bästa ransonerna och intogo sina måltider i Smolnys exklusiva matsal, var deras nöd lika stor. Det fanns två restauranger i Smolny, en som var avsedd för de högre medlemmarna av Petrograds sovjet och Tredje internationalen och i vilken man serverade goda och rikliga portioner, och en som var avsedd för partiets vanliga anställda. En tid fanns det till och med tre restauranger i Smolny, men så fingo Kronstadts sjömän reda på saken och kommo dit och stängde två av restaurangerna.
»Vi gjorde revolution för att alla skulle få dela lika», sade de. Så fanns det en tid endast en restaurang, men något senare öppnades den andra. Även i denna var emellertid maten mycket bättre än i andra sovjetrestauranger för »folket».
De flesta kommunister som sågo intrigerna och bedrägerierna och hur allting förstördes i kommunismens namn, hade inte kraft eller mod till att protestera mot det parti som var ansvarigt för orättfärdigheten och brutaliteterna. De kommo ofta till mig och yppade saker, som de inte vågade diskutera inom sina egna kretsar. Sålunda fick jag reda på många oegentligheter, som förekommo inom partiet och Tredje internationalen, men vilka man omsorgsfullt dolde för den yttre världen. Bland dessa var historien om den vitfinska sammansvärjningen, vilken ledde till att sju ledande finska kommunister mördades i Petrograd. Jag hade läst därom i sovjettidningarna, medan jag var i Ukraina. Jag kommer ihåg hur jag den gången åter förklarade för mig själv, att jag inte fick kritisera bolsjevikregimen under den tid, den ännu var utsatt för sådana kontrarevolutionära sammansvärjningar.
Av de kommunister som besökte mig fick jag emellertid veta, att den offentliggjorda rapporten var falsk från början till slut. Det hade inte alls varit någon vit sammansvärjning utan en strid mellan tvenne bolsjevistiska grupper, de moderata finska kommunisterna, som hade hand om den propaganda som bedrevs från Petrograd, och vänsterkommunisterna, som bedrevo sin verksamhet i Finland. De moderata voro Zinovjevs anhängare, och leddes deras verksamhet av honom. Vänsterkommunisterna hade flera gånger klagat inför Tredje internationalen över Petrogradkamraternas konservatism och den skada de åstadkommo för rörelsen i Finland. De hade yrkat på att få de moderata avsatta, men man hade ignorerat deras framställningar. Den 31 augusti 1920 kommo vänsterkommunisterna till Petrograd och besökte de moderatas högkvarter och fordrade, att exekutivkommittén skulle avgå och överlämna alla böcker och räkenskaper till dem. Då deras fordringar icke efterkommos, började de finska kommunisterna skjuta och dödade sju av sina kamrater. Denna händelse målades ut inför hela världen såsom en vitfinsk kontrarevolutionär sammansvärjning.
Tredje årsdagen efter oktoberrevolutionen firades den 7 november (25 oktober rysk tid) ute på Uritskytorget. Visserligen hade jag sett så många officiella demonstrationer, att jag förlorat allt intresse för dem, men jag gick i alla fall till torget för att om möjligt få se eller höra någonting nytt. Det visade sig dock vara en upprepning av samma saker, som jag hört gång på gång förut. Hela festligheten var en demonstration av de kommunistiska idéernas andefattiga innehåll. Det var Kerenski och hans kabinett, Tschernov och konstituanten samt stormningen av Vinterpalatset, som fick tjäna som bakgrund för att bättre framhäva den roll, bolsjevikerna spelat såsom »revolutionens frälsare». Allt utfördes synnerligen dåligt. Det verkade på mig mera som en begravningsfest för revolutionen.
Under hela november månad var det mycket oroligt i Petrograd. Det gick otaliga rykten om strejker, häktningar och strider mellan arbetarna och soldaterna. Det var svårt att få reda på verkliga förhållandena, men partiets extraordinarie möte i Sovjets Första Hus angav, att situationen var allvarlig. Tidigt på eftermiddagen var platsen framför Astoria upptagen av en mängd automobiler. De mest betydelsefulla personerna inom partiet hade samlats för att deltaga i den extra konferensen. Följande morgon fingo vi veta, att mötet i Petrograd på order från Moskva beslutat att mobilisera ett antal bolsjevikiska arbetare för fabrikernas och verkstädernas skull. Trehundra partimedlemmar, av vilka flera innehade höga befattningar inom såväl regeringen som Petrograds sovjet, fingo order om att genast börja arbeta för att visa proletariatet, att Ryssland verkligen var en arbetarrepublik.
Man trodde att denna åtgärd skulle göra slut på proletärernas växande missnöje och omintetgöra andra politiska partiers inflytande. Zorin var en av de trehundra.
Emellertid läto arbetarna inte övertyga sig genom denna manöver. De visste att de flesta av de mobiliserade fortsatte att leva i Astoria och kommo till arbetsplatsen åkande i sina automobiler. De sågo att de voro välklädda, medan de själva voro nästan nakna och bodde i usla bostäder utan värme eller ljus. Arbetarna harmades över den bedrägliga manövern, och saken blev föremål för skarpa debatter på fabrikerna, och härav följde obehagliga uppträden. En kvinna, som var en framstående kommunist, blev så illa behandlad i fabriken att hon måste intagas på vårdanstalt. En del av de mobiliserade bolsjevikerna, som exempelvis Zorin, togo nog sina uppgifter tämligen allvarligt, men de hade i alla fall vuxit från allt arbete så att de inte kunde uthärda i fabrikernas hårda slit. Redan efter ett par veckor var Zorin så slut, att han måste tagas in på ett vilohem. Ehuru han var allmänt omtyckt, tolkade arbetarna dock händelsen så som att han blott ville bli fri från den proletäriska tillvaron. Klyftan mellan arbetarmassorna och den nya bolsjevikbyråkratin hade blivit för stor.