Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
I ett land där yttrande- och tryckfriheten är så fullständigt undertryckt som i Ryssland, är det inte underligt, att människorna leva på inbillningar och utbreda de mest otroliga historier. Redan under mina första månader i Petrograd överraskades jag av de vilda rykten, som voro i omlopp i staden och troddes till och med av intelligenta människor. Sovjetpressen räckte inte till för hela folket, och det fanns inga andra nyhetsorgan. Varje morgon klistrades bolsjevikbulletinerna och tidningarna upp i gatuhörnen, men i den bittra kylan var det endast få som brydde sig om att stanna och läsa dem. Dessutom kunde man inte skänka kommunistpressen någon större tilltro. Petrograd var därför fullständigt avskuret icke blott från utlandet utan även från det övriga Ryssland. En gammal revolutionär sade engång till mig: »Vi äro inte endast okunniga om vad som pågår därute i världen eller i Moskva, ty vi ha inte ens reda på vad som sker i gatan bredvid.» Sålunda gick det rykten om att man försökte angripa Petrograd, att Zinovjev blivit doppad i »Sovjetskysoppa» av några fabriksarbetare och att Moskva erövrats av de vita.
Om Odessa berättades att fientliga fartyg blivit sedda vid kusten och att man väntade ett stort angrepp. Men när vi kommo dit, var allt lugnt i staden och livet gick sin gilla gång. Med undantag av de stora marknadsplatserna föreföll Odessa som en fullständig bild av hela sovjetregimen. Men knappt hade vi på vår återresa till Moskva kommit en dagsresa från staden, förrän vi åter möttes av samma vilda rykten. De polska truppernas frammarsch och röda arméns hastiga reträtt bidrogo till att öka folkets upphetsade inbillningar. Överallt voro järnvägarna blockerade av militärtåg, och stationerna voro fulla med soldater, som åstadkommo panik och tumult.
På flera platser gjorde sovjetmyndigheterna sig beredda på att evakuera vid första nalkande fara. Befolkningen kunde emellertid inte göra detsamma. Vid järnvägsstationerna stodo stora folkmassor och diskuterade det väntade angreppet. Striderna i Rostov — andra städer voro redan i Wrangels händer — banditer hade stoppat tågen och sprängt broar i luften — sådana voro de historier som höll alla i panisk förskräckelse. Det var naturligtvis omöjligt att kontrollera ryktena. Men vi underrättades om att vi inte kunde fortsätta till Rostov, då denna stad redan låg innanför stridslinjen. Vi blevo anvisade att resa till Kiev och därifrån till Moskva. Det var svårt att nödgas överge planen på att resa till Baku, men vi hade intet annat val, varför vi beslöto att återvända till Moskva via Kiev.
När vi lämnade Petrograd lovade vi att från södern taga med oss litet socker, mjöl och gryn åt våra vänner som saknat dessa saker i tre års tid. På vägen till Kiev och Odessa hade vi funnit livsmedlen jämförelsevis billiga, men nu hade priserna stigit med sjuhundra procent. Av en vän i Odessa fingo vi veta, att man i en liten by nära Zhmerenka, tjugu verst från Rakhno, kunde köpa socker, honung och äppelmarmelad tämligen billigt. Vi hade inte rätt till att transportera livsmedel till Petrograd, men eftersom vi inte ämnade sälja någonting, ansågo vi det inte orätt att taga några matvaror med åt folk, som svultit i åratal.
Det var inte så lätt att få bönderna i Zhmerenka till att föra oss till närmaste by. Kunde vi giva dem salt, spik eller andra varor? I annat fall gick det inte för sig. Vi försökte nästan hela dagen förgäves, men till slut funno vi en man, som var villig att för några Kerenskirubler köra oss dit och tillbaka. Denna resa erinrade om de goda föresatsernas steniga väg. Vagnen guppade upp och ned, och vi slungades hit och dit som tärningar. Efter en till synes ändlös resa kommo vi med värkande lemmar äntligen till byn. Det var en fattig och smutsig håla, och befolkningen bestod huvudsakligen av judar. Bönderna bodde utmed vägen till Rakhno och besökte byn endast på marknadsdagarna. Sovjettjänstemännen voro ickejudar.
Vi hade ett rekommendationsbrev med oss till en kvinnlig läkare, vilken skulle anvisa oss hur vi skulle gå tillväga för att få de önskade livsmedlen. Hon bodde i två små rum, som voro mycket smutsiga, och på golvet kravlade en liten lortig unge. Kvinnan var sysselsatt med att tillverka äppelmarmelad. Hon var typen för en av dessa desillusionerade intellektuella, som man så ofta träffade i Ryssland. Under vårt samtal med henne fingo vi veta, att hon och hennes man, som också var läkare, blivit förflyttade till denna öde plats. De voro fullständigt isolerade från allt intellektuellt liv och hade varken tidningar eller böcker. Hennes man måste börja sin rond bland de sjuka i byn tidigt på morgonen och återkom först sent på kvällen, medan hon måste sköta hushållet, se efter sitt barn och dessutom vårda sina egna patienter. Hon hade nyligen legat sjuk i tyfus, och det var mycket svårt för henne att hugga ved, bära vatten, tvätta, laga mat och se efter de sjuka. Men vad som i ännu högre grad gjorde deras liv outhärdligt var den allmänna antagonismen gentemot intelligentsian. Man anklagade dem ständigt för att de voro bourgeois och kontrarevolutionärer samt beskyllde dem för sabotage. Det var endast för sitt barns skull som hon fortsatte detta usla liv, sade kvinnan. »Det vore eljest bättre att få dö.»
En ung kvinna, som var fattigt klädd, men snygg och ren, kom nu in och presenterades såsom lärarinna. Hon började genast samtala med mig. Hon var kommunist, förklarade hon, men en som hade »sina egna tankar». »Moskva vill nog vara autokratiskt», sade hon, »men myndigheterna i städerna och byarna här satte sig emot Moskva och gjorde vad de behagade. De forna statstjänstemännen hade våldsamt sopats bort av den stora stormen. De hade icke någon revolutionär förhistoria, de hade icke lidit för några ideal, de voro ingenting annat än slavar i statens tjänst. Om hon inte varit kommunist, så skulle hon för länge sedan ha varit ur räkningen, men hon var besluten att kämpa mot orättfärdigheterna inom sitt distrikt.
Beträffande skolorna så gjorde man det bästa man kunde med hänsyn till förhållandena, men det var ganska lite. De ledo ju brist på allting. Det var inte så dåligt på sommaren, men på vintern måste barnen stanna hemma, emedan man inte kunde hålla skolrummen varma. Var det sant att Moskva offentliggjorde stolta rapporter om hur analfabeternas antal reducerades? De voro förvisso betydligt överdrivna. I hennes by gjorde man mycket små framsteg. Hon undrade ofta om denna s.k. undervisning verkligen var värd så mycket. Om man antog att bönderna lärde sig läsa och skriva, blevo de då några bättre människor? Om det var så, varför förekom det då så många förbrytelser, orättvisor och strider i de länder, där folket icke bestod av analfabeter? Den ryske bonden kan icke läsa eller skriva, men han har en medfödd känsla för rättfärdighet och skönhet. Han kan framställa vackra saker genom sina händers arbete och han är icke mera brutal än andra människor i världen.
Det var intressant att höra en så ovanlig synpunkt tolkas av en så ung kvinna och på en sådan avlägsen plats. Den lilla lärarinnan kunde inte vara mer än tjugufem år gammal. Jag uppmuntrade henne till att tala om sina uppfattningar beträffande hennes partis allmänna politik och metoder. Gillade hon dem och trodde hon, att de nödvändiggjorts av den revolutionära utvecklingen? Hon var inte någon politiker, sade hon. Hon kunde endast bedöma resultaten, och dessa voro långtifrån tillfredsställande. Men hon trodde på revolutionen. Den hade luckrat upp själva jorden och givit livet en ny mening. Till och med bönderna voro icke längre desamma; ingen av dem var sig lik. Någonting stort skulle säkert växa fram ur det nuvarande kaos.
När doktorn kom hem leddes vårt samtal i andra riktningar. När han fått reda på vårt ärende gick han ut för att söka upp någon handelsman men kom snart tillbaka för att meddela, att han inte kunde träffa någon. Det var nämligen Yom Kippur-afton, och varenda jude var i synagogan. En sådan hedning, som jag är, visste jag naturligtvis inte, att jag kommit just på aftonen före den högtidliga fastedagen. Som vi inte kunde stanna ännu en dag, beslöto vi att återvända utan att ha uträttat vårt ärende.
Nu uppstod emellertid en ny svårighet. Vår bonde ville inte köra med mindre än han fick en beväpnad vakt med sig. Han var rädd för banditer. Nyligen hade dessa om natten överfallit de resande i skogen.
Vi voro alltså tvungna att vända oss till chefen för milisen. Denna var nog villig till att hjälpa oss, men allt hans manskap var i synagogan. Om vi ville vänta tills gudstjänsten var över?
Till sist kom folket ut från synagogan, och vi erhöllo två beväpnade milismän. Det var egentligen synd om de två judepojkarna, ty det var ju förbjudet att åka på Yom Kippuraftonen. Men bonden vågade under inga förhållanden fara genom skogarna utan militärskydd. Livet är egentligen komiskt. Den ukrainske bonden skulle säkert icke hava tvekat ett ögonblick att slå ned och plundra judar i en pogrom, men nu kände han sig säker under judarnas skydd mot ett eventuellt överfall av hans egna religionsfränder.
Vi färdades alltså fram i den klara höstnatten med en stjärnbeströdd himmel över oss. Det var så stilla och tyst, och hela naturen sov. Kusken och vår eskort resonerade om banditerna och tävlade med varandra i att berätta bloddrypande historier om de våldsdåd dessa förövat. När vi kommo in i den mörka skogen, påpekade jag, att deras högljudda samtal kunnat väcka några stråtrövare, som kanske lågo på lur. Soldaterna reste sig upp i vagnen, gjorde i ordning sina gevär till aktion, bonden gjorde korstecknet, piskade på sina hästar, och i vild galopp bar det i väg genom skogen, tills vi åter kommo ut på öppen väg. Det var mycket spännande, men vi mötte inga banditer. De måtte hava saboterat den natten.
Vi kommo för sent till stationen för att få någon tågförbindelse och måste vänta till morgonen. Jag tillbringade natten i sällskap med en flicka i soldatuniform, en kommunist. Hon hade varit med vid alla fronter och kämpat mot många banditer, förklarade hon. Hon tyckte mest om att berätta historier om skjutning. »En hop kontrarevolutionärer, vitgardister och spekulanter», sade hon, »dom skulle skjutas allihop!» Jag tänkte på den lilla lärarinnan därborta i byn, denna älskliga människa, som ägnade sig helt åt det mödosamma arbetet att uppfostra barn och lära dem älska det vackra i livet. Hur olika var icke denna hennes kamrat, också en ung kvinna, men så hård och grym och saknande allt sinne för revolutionärt ädelmod —
På morgonen voro vi åter i expeditionsvagnen i Zhmerenka, varifrån vi fortsatte till Kiev, dit vi anlände i slutet av september och funno staden fullständigt förändrad. Allmän uppståndelse hade gripit sinnena och man trodde att fienden befann sig på endast hundrafemtio versts avstånd. Jag besökte Wetoshkin, ordföranden för Revkom och hans sekreterare. Den senare gjorde förfrågningar angående Odessa och ville veta, hur det gick till där, huruvida man hade förbjudit den fria handeln och hur sovjetdepartementen arbetade. Jag berättade för honom om det allmänna sabotaget, spekulationen och tjekans terrorism. Beträffande handeln så voro alla butiker stängda och alla skyltar voro nedrivna, men på marknadsplatserna gjorde man stora affärer. »Verkligen? Det måste ni tala om för kamrat Wetoshkin!» utropade sekreteraren spefullt. »Kan ni tänka er, Rakovsky var här och berättade för oss, hur underbart allt funktionerade i Odessa. Han klandrade oss för att vi inte hade kommit lika långt. Ni måste berätta alltsammans om Odessa för Wetoshkin. Han kommer att få riktigt roligt på Rakovskys bekostnad.» Jag mötte Wetoshkin i trapporna, när jag lämnade kontoret. Han såg magrare ut än när jag sist såg honom och tycktes mycket bekymrad. När jag frågade honom angående den hotande faran, svarade han: »Vi ämna inte lägga ned ämbetet utan tänka stanna kvar. Det är det enda sättet att lugna allmänheten.» Även Wetoshkin gjorde förfrågningar rörande förhållandena i Odessa. Jag lovade att besöka honom senare, emedan jag icke hade tid just då. Men jag fick icke något ytterligare tillfälle till att träffa Wetoshkin och bereda honom det där skämtet på Rakovskys bekostnad. Vi lämnade Kiev inom två dagar.
Vid Bryansk, en industriplats ej långt från Moskva, fingo vi se en stor affisch, som tillkännagav, att Makhno åter förenat sig med bolsjevikerna och att han utmärkte sig i några djärva strider mot Wrangel. Detta var överraskande nyheter i betraktan av det faktum, att sovjettidningarna hade utmålat Makhno som bandit, kontrarevolutionär och förrädare. Vad hade inträffat som kommit dem att ändra ton och hållning? Det där äventyret med att få vår vagn erövrad och själva bliva tagna till fånga av makhnovtsi var alltså onödigt. Den gången när vi uppnådde det distrikt, där Makhno hade opererat i september, var han avskuren från alla förbindelser, men nu kämpade han åter tillsammans med bolsjevikerna. Vad hade inträffat? Vi kunde inte få några upplysningar därom, förrän vi kommo till Moskva.
Genom ett exemplar av Izvestia, som tillfälligtvis kom i våra händer, erhöllo vi den sorgsna underrättelsen om att John Reed var död. Det var ett svårt slag för dem som kände Jack. Sista gången jag såg honom var på hotell International i Petrograd. Han hade just kommit från Finland, där han varit fängslad, och låg nu sjuk. Jag fick veta, att Jack var ensam och utan någon som såg efter sig, varför jag gick dit för att vårda honom. Han befann sig i ett eländigt tillstånd, var alldeles svullen och hade förskräckliga blemmor på armarna. Det var följden av undernäring. I Finland hade han fått leva på nästan bara torr fisk och blivit även i andra avseenden illa behandlad. Men fast han var mycket sjuk, så behöll han ändå samma humör. Hur oense man än var med Jack och hans uppfattningar, så kunde man inte låta bli att tycka om honom för hans ädelmodiga väsens skull. Och nu var han död. Han hade slutat sitt liv i revolutionens tjänst.
När jag kom till Moskva gick jag genast till Delovoi Dvor, där Louise Bryant, Jacks hustru, bodde. Hon var mycket förtvivlad, men blev glad över att träffa någon som känt Jack så väl. Vi talade om honom, hans sjukdom, hans lidanden och slutliga död. Hon var mycket förbittrad, emedan, som hon påstod, Jack hade fått order om att bevista en kongress i Baku, medan han redan var mycket sjuk. Han återvände i döende tillstånd, men han skulle ändå ha kunnat räddas, om han blott hade fått en duglig läkare. Han låg en hel vecka, innan läkarna kommo underfund med vilken sjukdom han hade. Då var det för sent. Jag kunde så väl förstå Louises känslor, ehuru jag var övertygad om att man hade gjort allt som stod i mänsklig förmåga för att rädda Reed. Jag visste att vad man än kunde säga om bolsjevikerna, så kunde de inte anklagas för att försumma dem som tjänade deras intressen. Men Louise hade förlorat det käraste i livet.
Under vårt samtal frågade hon mig angående mina erfarenheter, och jag berättade för henne om de strider, som pågingo inom mig och de förtvivlade försök, jag gjort för att finna en väg ut ur kaos, men att dimmorna nu började skingra sig och att jag lärt att skilja mellan bolsjevismen och revolutionen. Alltsedan jag kom till Ryssland hade jag haft en känsla av att det inte stod riktigt rätt till beträffande bolsjevikregimen och jag kände mig som om jag fångats i en fälla. »Hur ohyggligt!» utropade plötsligt Louise, grep mig i armen och stirrade på mig med underliga ögon. »'Fångad i en fälla', det var just de ord Jack upprepade, när han yrade under sin sjukdom!»
Jag förstod att även den stackars Jack hade börjat genomskåda bolsjevismen. Han var nog en stor ande, som strävade efter att finna livets verkliga värde. Om han levat, hade han utan tvivel dock alltjämt tappert kämpat för den sak som fångat honom i fällan. Men i dödens stund blir människosinnet mången gång mera klart och ser i skarpare belysning, vad som under normala förhållanden är dunkelt och fördolt. Det föreföll mig inte alls märkvärdigt, att Jack skulle hava känt på samma sätt som jag gjorde och såsom varje människa, som inte är en fanatiker, måste känna i Ryssland — fångad i en fälla.