Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
På grund av de många svårigheterna och dröjsmålen varade vår resa från Fastov till Kiev sex dagar och var som en oavbruten mara. Järnvägsförhållandena voro förskräckliga. Vid varje station spärrade tjogtals godsvagnar linjerna. Dessa vagnar voro heller inte lastade med proviant åt de svältande städerna. I stället voro de fullpackade med människor, av vilka ett stort antal voro sjuka. Längs hela linjen voro väntrummen och perrongerna fyllda av människomassor, trasiga och smutsiga varelser. Ännu hemskare tedde sig dessa scener om nätterna. Överallt befunno sig massor av förtvivlade människor, som skreko och stredo för att få en plats på något fotsteg till tåget. Det var som att se de fördömda i Dantes helvete, deras ansikten skymtade spöklikt askgrå i det dunkla ljuset, och alla kämpade de i ursinnig förtvivlan för att komma åt någon plats. Då och då trängde ett ångestskri genom natten, och tåget, som kanske just kommit som bäst i gång, måste stanna, emedan någon kommit under hjulen och körts ihjäl.
Det var en verklig befrielse att slutligen uppnå Kiev. Vi hade väntat att finna staden nästan lagd i ruiner, men vi hade dess bättre misstagit oss. När vi lämnade Petrograd hade sovjettidningarna innehållit en mängd redogörelser för den förstörelse, som polackerna skulle ha åstadkommit före Kievs evakuering. De skulle sålunda enligt vad tidningarna skrevo, hava nästan helt demolerat stadens berömda katedral, förstört vattenledningsverken och de elektriska kraftstationerna samt satt eld på flera stadsdelar. Tjitjerin och Lunarcharsky utfärdade glödande apeller till den bildade världen såsom protest mot barbariet i Kiev. Polackernas förbrytelse beträffande katedralen här jämfördes med tyskarnas framfart i Rheims, vars praktfulla katedral förstörts av det preussiska artilleriet. Vi blevo därför synnerligen överraskade av att finna Kiev till och med i bättre tillstånd än Petrograd. I själva verket hade staden lidit ganska liten skada trots de många regeringsskiftena och de därmed följande militära operationerna. Det är sant att en del broar och järnvägar i stadens omgivningar sprängts, men själva Kiev var nästan oskadat.
Vårt mottagande i Kiev var i motsats till mottagandena i Charkov och Poltava en stor missräkning. Sekreteraren i Ispolkom var icke synnerligen älskvärd och visade sig inte alls imponerad av Zinovjevs underskrift å våra rekommendationsbrev. Vår sekreterare lyckades träffa ordföranden för exekutiva kommittén, men kom tillbaka mycket modfälld. Den höge tjänstemannen hade ingen lust till att höra på hennes framställningar. Han var synnerligen upptagen, sade han, och ville inte bli störd. Vi beslöto då att jag skulle pröva min lycka såsom amerikan, och detta förde till det resultatet, att ordföranden gick med på att låta oss taga del av tillgängligt material. Det var sannerligen ett sorgligt bevis för livets ironi. Amerika var ju den främsta faktorn i den världsimperialism, som beslutat att svälta ut och krossa Ryssland. Ändå var det tillräckligt att blott nämna, att man kom från Amerika för att få tag på nycklarna till alla platser i Ryssland. I grund och botten var det dock osmakligt att använda denna metod.
I Kiev var fientligheten mot kommunismen synnerligen intensiv, till och med bolsjevikerna på platsen voro förbittrade på Moskva. Det var alldeles omöjligt för någon som kom från landets centrum, att här få till stånd något samarbete med mindre man var utrustad med någon statens myndighet och makt. Regeringens ämbetsmän vid sovjetinstitutionerna intresserade sig inte för någonting annat än sina ransoner. Den byråkratiska indifferensen och inkompetensen var i Ukraina till och med större än i Moskva och förvärrades ytterligare genom nationalistiskt agg till »ryssarna». Liknande var förvisso förhållandet i Charkov och Poltava, men dock i mindre grad. Här var hela atmosfären laddad av misstro och ovilja gentemot allt moskovitiskt.
Det svekfulla sätt på vilket ordföranden för Charkovs undervisningsdepartement behandlade oss var karakteristiskt för den avsky, som nästan varje tjänsteman i Ukraina hyste gentemot Moskva. Ordföranden var ukrainare till själ och hjärta, men han kunde inte direkt ignorera våra rekommendationsbrev, som undertecknats av Zinovjev och Lunarcharsky. Han lovade att hjälpa oss, men han gillade inte att Petrograd skulle samla historiskt material från Ukraina. I Kiev gjorde man inte ens något försök till att dölja oppositionen mot Moskva. Man kände och erfor det överallt och på alla sätt. Men i det ögonblick det magiska ordet »Amerika» uttalades och folket förstod, att man inte var kommunist, då blevo de genast intresserade och tillmötesgående, ja, till och med förtroliga. De ukrainska kommunisterna utgjorde i detta fall inga undantag.
De upplysningar och dokument, som vi samlade i Kiev, voro av liknande art som dem vi fått i föregående städer. Undervisningssystemet, sjukvården, arbetsförmedlingen m.m. stodo i överensstämmelse med allmänna bolsjevistiska schemata. »Vi följa Moskvaplanen», sade en ukrainsk lärare. »Det är bara den skillnaden, att vi i våra skolor undervisa både i det ukrainska och ryska språket.»
Folket såg ut att ha det bättre ställt beträffande kläder och föda här än i Ryssland; särskilt syntes detta på barnen. Det var tämligen god tillgång på livsmedel, och voro de jämförelsevis billiga. Liksom i Petrograd och Moskva fanns det även här demonstrationsskolor, och ingen reflekterade över det korrumperande inflytande sådana orättvisa förhållanden skulle utöva på såväl lärarna som barnen. De senare sågo med avund på eleverna i de särskilt gynnade skolorna och mente, att dessa voro till endast för kommunisternas barn, vilket dock inte var fallet. Lärarna som visste hur ringa uppmärksamhet man ägnade de vanliga skolorna, blevo ointresserade för sitt arbete. Alla strävade efter att få någon anställning vid demonstrationsskolorna, vilka åtnjöto flera särskilda förmåner och tilldelades bättre ransoner. Ordföranden för hälsovårdsnämnden var en ovanligt tillmötesgående och duktig man, en av de få ämbetsmän i Kiev som ägnade något intresse åt expeditionen och dess arbete. Han offrade mycken tid på att förklara hälsovårdsnämndens organisering och arbetsmetoder samt gav anvisningar på olika platser, som det kunde ligga i vårt intresse att besöka. Särskilt fäste han vår uppmärksamhet på det judiska hospitalet och hemmet för lytta och vanföra barn.
Judiska hospitalets föreståndare d:r N. var en utmärkt bildad och präktig människa. I tjugu års tid hade han haft hand om hospitalets ledning, och han var både stolt och intresserad av att få visa oss omkring i lokalerna och berätta om det helas utveckling.
Hospitalet hade förr varit ett av de mest berömda sjukhusen i Ryssland, en stolthet för platsens judar, vilka byggt och underhållit det. Men under de senaste åren hade sjukhusets verksamhet lidit mycken skada på grund av ständiga regeringsombyten, varunder judarna utsatts för förföljelser och pogromer. Judiska patienter, vars sjukdom befann sig i kritiskt stadium, jagades utan vidare upp från sängarna för att lämna plats åt den eller den nya regimens favoriter. Officerarna i Denikins armé voro de mest brutala. De jagade de judiska patienterna ut på gatorna, förolämpade och misshandlade dem och skulle ha dödat dem, om inte sjukhuspersonalen under fara för sina egna liv hade försvarat de sjuka. Endast det faktum att majoriteten av sjukhuspersonalen bestod av ickejudar räddade sjukhuset från att bli alldeles förstört. Men många av patienterna dogo, och många blevo för alltid fördärvade på grund av nervskakning.
Doktorn berättade för mig även om en del patienter, som blivit offer för pogromerna i Fastov. Bland dessa voro barn på sex och åtta år, magra och avtärda och med förskräckelsens drag i sina små anleten. De hade förlorat alla sina närmaste anhöriga, i en del fall hade man mördat hela familjen inför de smås åsyn. Dessa barn brukade vakna om nätterna, sade läkaren, och ropa av förskräckelse, då de haft fasansfulla drömmar. Man gjorde allt vad man kunde för dessa olyckliga barn, men hittills hade man inte lyckats befria dem från att plågas av minnet från de hemska upplevelserna i Fastov.
Doktorn utpekade en grupp unga flickor, mellan fjorton och aderton år gamla, de svårast utsatta offren för Denikins pogromer. Alla hade upprepade gånger blivit våldtagna och skändade och voro alldeles lemlästade, när de fördes in på sjukhuset. Det tar flera år för att återställa deras hälsa. Doktorn framhöll det faktum att inga pogromer ägt rum under bolsjevikregimen. Det var en stor lycka för honom att veta det patienterna inte längre behövde frukta något dylikt. Men sjukhuset hade andra svårigheter och bekymmer att dragas med. Det var dels de politiska kommissariernas ständiga ingripanden, dels den dagliga kampen för allt som behövdes för sjukhusets räkning.
»Jag får ödsla bort den mesta tiden inom olika departement och byråer», sade doktorn, »i stället för att få ägna all kraft åt mina patienter. Okunniga ämbetsmän ha fått hand om och makten över medicinska avdelningar och störa ständigt läkarna i deras arbete.» Doktorn själv hade flera gånger blivit arresterad för sabotage, då han inte kunnat tillmötesgå alla fordringar och de många ansökningarna. Dessutom kom det då och då order, vilka följdes av kontraorder o.s.v. Allt detta berodde på detta system, under vilket politisk duglighet betydde mer än sakkunskap och fackliga meriter. Ofta hände det att en första klassens läkare, som under flera års praktik blivit välkänd på platsen fick order om att plötsligen begiva sig i väg till någon avlägsen ort, medan en kommunist placerades i hans ställe. Under sådana förhållanden omintetgjordes ju de allra bästa försök.
Förutom detta utgjorde även den allmänna misstron gentemot intelligentsian en demoraliserande faktor. Det var nog sant, att många av intelligentsian hade saboterat, men det fanns också många som utförde ett hjältemodigt och uppoffrande arbete. Genom sin orättvist fientliga hållning mot intelligentsian såsom klass framkallade bolsjevikerna skadliga fördomar och lidelser, som förgiftade hela landets kulturella liv. Den ryska intelligentsian hade med sitt eget blod berett marken för revolutionen, men nu förnekades de att bringa frukterna av den långa kampen till mognad. »Det är ett tragiskt öde», anmärkte doktorn, »och om man inte försökte glömma detta i ens arbete, så skulle det vara omöjligt att längre leva.»
Hemmet för vanföra barn visade sig vara en mönstergill och modern institution, belägen mitt i en stor park. Den var ägnad åt de olyckliga varelser med förkrympta lemmar och deformerade kroppar som utgjorde offren från kriget, sjukdomarna och hungersnöden. Barnen sågo gamla och förtvinade ut, de voro så att säga födda gamla. De lågo i långa rader rena, vita bäddar och stekte sig i den ukrainska sommarens varma solsken. Förste läkaren, som visade oss hela anstalten, var mycket omtyckt av sina små skyddslingar. De voro så förtjusta och glada, när han kom fram till dem och hjärtligt pratade med dem eller gjorde förfrågningar angående deras hälsa.
Sjukhemmet hade existerat sedan många år tillbaka och ansågs vara det främsta i sitt slag i Ryssland. Utrustningarna i och för vården av de vanföra barnen voro moderna och av bästa slag. »Sedan kriget och revolutionen känna vi emellertid, att vi blivit efter», sade läkaren. »Vi ha varit utan förbindelser med den civiliserade världen under så många år. Men trots olika regeringsbyten ha vi strävat efter att hålla oss uppe för att kunna hjälpa sjukdomarnas, stridernas och nödens olyckligaste offer.» Regeringen försåg anstalten med vad den behövde men blandade sig för övrigt inte in i ledningens görande och låtande. Dock lät doktorn förstå att just på grund av att han förhöll sig politiskt neutral, betraktade bolsjevikerna honom såsom kontrarevolutionärt sinnad.
Hemmet hyste ett stort antal barn. En del av dem som kunde gå studerade konst och musik, och vi fingo tillfälle till att bevittna en konsert, som barnen gav till vår ära. En del av dem spelade balalaika alldeles överdådigt, och det var dock en fröjd att se, hur dessa olyckligt lottade kunde finna glömska i de ukrainska folkmelodiernas rytm.
Under vår vistelse i Kiev fingo vi veta, att det som skulle bli det värdefullaste materialet för museet inte fanns i sovjetinstitutionerna utan var i andra politiska gruppers eller i privatpersoners besittning. Sålunda ägde f.d. ministern i Radaregimen i Ukraina den bästa statistiken angående pogromer. Jag lyckades få reda på mannens adress och träffade honom också. Stor blev min förvåning, när han, sedan jag presenterat mig, tog fram en samling av månadsskriften »Mother Earth», som jag gav ut i Amerika.
Exministern arrangerade ett litet möte, till vilket han inbjudit en del författare och skalder, som voro aktiva medlemmar inom den judiska Kulturligan. Här kommo de bästa representanterna för Kievs judiska intelligentsia tillsammans. Vi talade om revolutionen och diskuterade de bolsjevistiska metoderna och judefrågan. De flesta av de närvarande voro förvisso motståndare till de kommunistiska teorierna, men erkände sovjetregeringen. De ansågo, att bolsjevikerna, trots begångna misstag och fel, strävade för att befrämja Rysslands och revolutionens intressen. I varje fall voro judarna under den kommunistiska regimen inte utsatta för sådana pogromer, som praktiserats av alla andra regeringar i Ukraina. Bolsjevikerna tilläto judarna åtminstone att leva, och därför ansågo dessa judiska intellektuella, att den bolsjevikiska regeringen vore att föredraga framför andra regeringar och att judarna skulle stödja den. De fruktade den antisemitiska rörelsens tillväxt i Ryssland och oroades av möjligheten att bolsjevikerna störtades. Ty då skulle massmord å judarna säkert följa, trodde de.
Några av de yngre judarna hade emellertid en annan mening. Bolsjevikregimen hade förorsakat att hatet mot judarna stegrats, förklarade de. Massorna voro nämligen av den övertygelsen, att de flesta kommunister voro judar. Men kommunismen var för folket detsamma som tvångsrekvisitioner, straffexpeditioner och tjekan. Den allmänna oppositionen mot kommunisterna tog sig därför uttryck i hat mot hela den judiska rasen. I det avseendet hade det bolsjevistiska tyranniet gjutit olja på den antisemitiska branden i Ukraina.
Dessutom hade bolsjevikerna för att undgå misstankarna att särskilt gynna judarna övergått till metoden att ofta häkta och straffa judar för sådana saker, som ickejudar fingo begå utan att straffas. Bolsjevikerna tilläto även att det ukrainska språket användes vid all undervisning i södern, medan de förbjöd o liknande rättigheter för det judiska språket. Det var nog sant att Kulturligan ännu tilläts existera, men dess verksamhet inskränktes på alla sätt. Med få ord, bolsjevikerna tilläto judarna att leva, men endast i fysisk bemärkelse. Kulturellt och andligt voro judarna dömda till döden. Yevkom, judiska kommunistiska sektionen, hade förvisso regeringens stöd, men dess speciella uppgift var ju att bibringa de ukrainska judarna evangeliet om proletariatets diktatur. Det var i övrigt betecknande att Yevkom var mera antisemitisk än ukrainarna själva. Om den hade haft makt därtill, så skulle den ställa till pogromer mot alla ickekommunistiska judiska organisationer och tillintetgöra all judisk undervisningsverksamhet och uppfostran. Dessa unga element hävdade, att de förvisso inte önskade störta bolsjevikregimen, men de ville heller inte understödja den.
Det tycktes mig uppenbart att dessa båda judiska riktningar betraktade den ryska situationen ur alltför nationalistisk synpunkt. Väl kunde jag förstå deras personliga ställning och att deras uppfattningar voro ett resultat av egna lidanden och förföljelserna mot den judiska rasen. Men likväl gällde mitt huvudsakliga intresse endast revolutionen och densammas verkningar på Ryssland i dess helhet. Huruvida bolsjevikerna skulle stödjas eller ej kunde ej vara beroende blott av deras hållning gentemot judarna eller judefrågan. Förvisso var denna fråga av vital betydelse, särskilt i Ukraina, men det allmänna problemet var dock mycket större. Det omfattade hela det ryska folkets, även judarnas, fullständiga ekonomiska och sociala frigörelse.
Om de bolsjevistiska metoderna inte framtvingats av förhållandena, om de i stället härledde sig ur bolsjevikernas egna teorier och principer och om bolsjevikernas enda traktan gick ut på att säkerställa deras makt, då kunde jag inte understödja dem. De må vara oskyldiga till pogromer mot judarna, men om de utövade pogromer mot hela Ryssland, då hade de svikit sin uppgift såsom revolutionärer. Ännu hade jag väl icke vunnit full klarhet i alla problem, men mina erfarenheter hittills hade lett mig till den övertygelsen, att bolsjevikernas uppfattningar om revolutionen voro felaktiga och att deras praktiska tillämpningar måste leda till en stor rysk katastrof, av vilken den judiska tragedin utgjorde blott en ringa del.
Min värd och hans vänner kunde inte dela mina synpunkter, vi representerade motsatta åskådningar. Icke desto mindre var vår sammankomst av högsta intresse, och vi kommo överens om att ordna ännu en sammankomst, innan vi lämnade staden.
När jag en dag återvände till vår vagn, såg jag en avdelning av röda arméns soldater på järnvägsstationen. Man upplyste mig om att utländska delegater väntades från Moskva och att soldaterna fått order om att deltaga i en demonstration till delegaternas ära. Här och var stodo grupper av uniformerade män och resonerade om kommissionens ankomst. Man kunde höra starka uttryck av missnöje, emedan soldaterna fått vänta så länge.
»Dessa människor komma till Ryssland bara för att titta på oss», sade en av de röda soldaterna. »Veta de någonting om oss eller äro de intresserade för hur vi leva? Nej, det äro de minsann inte. För dem är det bara en lustresa. De klädas och födas av regeringen, men de tala aldrig med oss, och det enda de få se är hur vi marschera förbi. Här ha vi legat i flera timmar i den brännande solen och väntat, medan de förmodligen festat vid någon annan station. Det är kamratskap och jämlikhet, förstår ni!»
Jag hade hört sådana ord förut, men det var dock förvånande att höra soldaterna tala på samma sätt. Jag tänkte på Angelica Balabanova, som ledsagade den italienska kommissionen, och jag undrade, vad hon skulle tänka, om hon visste vad dessa soldater kände. Det hade kanske aldrig fallit henne in att även dessa »okunniga ryska bönder» i militäruniform kunnat genomskåda de officiella demonstrationernas ynkedom.
Följande dag mottogo vi en inbjudan från Balabanova till en bankett, som gavs till de italienska delegaternas ära. I glädjen över att få träffa de utländska gästerna mottogo expeditionens medlemmar inbjudningen med tacksamhet.
Banketten gavs i f.d. handelskammarens hus, vilket var frikostigt dekorerat. I stora banketthallen stodo långa bord dukade med söderns härligaste frukter och viner och smyckade med en mångfald friska blommor. Anblicken härav erinrade om den gamla bourgeoisiens kostbara fester, och jag kunde se, att Angelica egentligen kände sig illa till mods inför de dyrbarheter och silverpjäser som ställdes fram. Banketten öppnades med utbringandet av skålar, och gästerna drucko till Lenins, Trotskijs, röda arméns och Tredje internationalens ära. Efter varje skål sjöngs den revolutionära hymnen, och soldaterna och officerarna stodo på parad runtomkring i gammal god militärstil.
Bland delegaterna befunno sig två franska anarkosyndikalister. De hade hört talas om att vi voro i Kiev och hela dagen sökt oss utan att finna oss. Så snart banketten var slut, skulle de resa till Petrograd, varför vi hade endast en kort stund till vårt förfogande. Under vägen till stationen omtalade delegaterna, att de förskaffat sig åtskilligt med material om revolutionen, vilket de ämnade publicera i Frankrike. De hade blivit övertygade om att det inte stod rätt till beträffande bolsjevikregimen. De hade insett, att proletariatets diktatur utövades av enbart det kommunistiska partiet, medan den gemene arbetaren var samma slav som någonsin förut. Det var deras avsikt, sade de, att tala öppet om dessa förhållanden, så att kamraterna hemma fingo veta sanningen, och de skulle styrka sina framställningar med de dokument, de kommit i besittning av.
»Tror ni att ni kan få ut dessa dokument?» frågade jag La Petit, den ene av delegaterna. »Ni menar väl inte att man kan hindra mig att taga mina egna anteckningar med mig?» svarade han. »Så långt våga bolsjevikerna dock inte gå — i varje fall inte då det gäller utländska delegater.» Han tycktes vara så säker på sin sak, att jag inte ville göra flera invändningar.
På natten lämnade de två delegaterna Kiev, och kort tid efter reste de från Ryssland. De återsågos aldrig mer i livet. Utan att göra några särskilda kommentarier till deras försvinnande, vill jag blott nämna det, att när jag några månader senare återkom till Moskva, talades allmänt om att de två anarkosyndikalisterna tillika med andra personer, som varit i deras sällskap, överraskats av en storm någonstädes utanför finska kusten och att allasammans hade drunknat. Det gick rykten om att det inte stod rätt till, men jag kan inte bestyrka historien. Anmärkas bör ju också att samtidigt med de andra försvann även en kommunist, som innehade en hög ställning i Moskva. I alla fall har de två anarkosyndikalisternas försvinnande med de viktiga dokumenten aldrig fått någon tillfredsställande förklaring.
De rum som expeditionens medlemmar blivit anvisade i Kiev, voro belägna i ett hus i en passage, som ledde ut till Kreschatik, huvudgatan i staden. I denna gata hade förut de rika och förnäma bott, och de ståtliga husen verkade ännu, trots att de voro betydligt förfallna, imponerande. I passagen funnos ett flertal större affärer, som visserligen blott erinrade om den svunna glansen. Men de voro ändå välförsedda med grönsaker, frukt, mjölk och smör. Affärsinnehavarna voro i allmänhet gamla judar, vars energi inte kunde användas till något annat än affärer — gamla ortodoxa judar, för vilka revolutionen och bolsjevismen var ett bête noir, emedan de »ruinerat hela affärslivet». Så fanns det en del små affärer, som gåvo sina ägare blott en knapp existens, och dessa affärsmän fruktade ständigt tjekans razzior, varvid alla varor exproprierades. Butikerna sågo emellertid inte så ut att man skulle tro det regeringen kunde anse det lönande att göra razzior i dem. »Skulle inte tjekan föredraga att göra razzia och konfiskera varorna i de stora delikatess- och fruktaffärerna vid Kreschatik?» frågade jag en gammal judisk butikinnehavare. »Nej, visst inte», svarade han. »Dessa affärer äro immuna, emedan de betala så höga skatter!»
Dagen efter banketten gick jag ned i den lilla butiken, där jag brukade göra mina inköp. Denna var stängd och till min häpnad fann jag, att inte en enda av de små affärerna voro öppna. Två dagar senare fick jag reda på att man gjort razzia i affärerna samma kväll som banketten avhölls och just för att skaffa det som behövdes vid festen för de utländska delegaterna! Jag lovade mig själv att aldrig mer bevista någon bolsjevikbankett.
Bland medlemmarna i Kulturligan träffade jag en man, som bott i Amerika, men sedan flera år tillbaka återvänt och nu var bosatt med sin familj i Kiev. Hans hem var ett av de mest gästfria jag haft tillfälle att besöka under vistelsen i södern, och som han hade många bekanta inom olika samhällsklasser, så hade jag lämpliga tillfällen till att få närmare upplysningar om utvecklingen i Ukraina. Min värd var icke kommunist, men fast han var kritisk gentemot bolsjevikregimen, så var han ingalunda fientligt stämd. Han brukade säga, att bolsjevikernas största fel var deras brist på psykologisk förståelse. Han mente att ingen regering hade någonsin haft så gynnsamma utsikter till framgång i Ukraina som den kommunistiska.
Folket hade lidit så mycket under de olika ockupationerna och av varje ny regim blivit så förtryckta, att de med glädje hälsade bolsjevikernas intåg i Kiev. Alla hoppades att dessa skulle skänka befrielse. Men kommunisterna förstörde snart alla illusioner. Inom några månader hade de visat sig fullständigt odugliga till att sköta stadens finanser, deras metoder väckte folkets bitterhet, och tjekans terrorism förvandlade till och med kommunisternas vänner i Kiev till avgjorda fiender. Det var ingen som var motståndare till industriens nationalisering, utan hade man naturligtvis väntat, att bolsjevikerna skulle expropriera. Men man fann snart, att när bourgeoisien var plundrad på sina ägodelar, så var det endast razziamännen, som vunnit någon fördel. Varken folket i allmänhet eller de särskilda proletärerna fingo något med av bytet. Kostbara juveler, silversaker och allt, som hade något värde i Kiev, försvann totalt. Men senare kunde man se medlemmarna av tjekan promenera omkring på gatorna med sina kvinnor utstyrda i bourgeoisiens dyrbarheter. När de privata affärerna stängdes, låstes visserligen dörrarna och försågos med sigill, och vakter placerades utanför. Men om några veckor fann man butikerna i alla fall tomma. Denna slags »förvaltning» och de många nya lagarna och dekreten utgjorde endast en täckmantel åt tjekan, så att den med lagens stöd kunde terrorisera befolkningen, och detta framkallade ett allmänt och intensivt hat mot bolsjevikerna. Folket som hade kämpat mot Petljura, Denikin och polackerna, hälsade bolsjevikerna välkomna och mottog dem med öppna armar, men även bolsjevikerna bedrog dem.
»Nu få vi klara oss så gott vi kan och finna oss i situationen», sade min värd och beklagade, att bolsjevikerna inte bättre utnyttjat ett så gott tillfälle. De voro oförmögna till att vinna folkets förtroende och att leda detta förtroende till fruktbar verksamhet. Bolsjevikerna inte endast misslyckades i att sköta de stora industriföretagen utan förstörde även det mindre hantverket. Det fanns tusentals människor i Kiev och trakten däromkring, som levde på konsthantverk. De arbetade själva utan att exploatera andras arbetskraft. De voro oavhängiga producenter, som försågo samhället med en mängd nyttiga och vackra saker. Men bolsjevikerna gjorde i konsekvens med sina nationaliseringsprogram fullständigt slut på denna verksamhet utan att kunna skapa något annat i stället.
De hade ingenting att giva vare sig åt arbetarna eller bönderna. Proletariatet i staden befann sig inför alternativet att antingen svälta ihjäl eller vända åter till jorden. Naturligtvis valde man det senare, och de som inte kunde återvända till jorden, slogo sig på handel, köpte och sålde, exempelvis smycken. Praktiskt taget blevo alla i Ryssland handlande. »Ni kan inte ana i vilken stor omfattning tjänstemännen vid sovjetinstitutionerna driva illegala affärer», förklarade min värd. »Inte heller röda armén kan frånräknas härvidlag. Min brorson, officer vid röda armén, kommunist, har just återkommit från polska fronten, och han kan tala om, hur det går till vid regementena.»
Naturligtvis blev jag intresserad av att få tala med den unge officeren. Under mina resor hade jag träffat många soldater och funnit, att de flesta av dem behållit det gamla slavsinnet och böjt sig för den militära disciplinen. Men en del voro vakna och insågo klart, vad som rörde sig i tiden. Dessa hade en djupare uppfattning om revolutionen. De sågo i denna något av vital betydelse, som de nya dekreten inte skulle kunna pressa in i kommunismens trånga ram. De kände med sig, att bolsjevikerna inte varit trogna mot folket, och sågo, att den kommunistiska staten växte på revolutionens bekostnad, och en del gingo till och med så långt, att de öppat förklarade, att bolsjevikerna blivit revolutionens fiender. Men de ansågo alla, att de för närvarande inte kunde göra någonting däråt. De måste först expediera de främmande fienderna. »Men sedan», sade de, »skola vi vända oss mot fienden härhemma!»
Den unge officeren var en man med gott utseende, men djupt allvarlig. Att börja med var han inte hågad för att tala om något, men under aftonens lopp blev han frimodigare och verkade inte längre så brydd utan uttryckte sina känslor öppet. Han hade sett mycken korruption vid fronten, sade han. Men det var ännu värre vid arméförråden, där han en tid haft tjänstgöring. Männen vid fronten saknade skor och kläder, livsmedlen voro otillräckliga, och armén hemsöktes av tyfoidfeber och kolera. Likväl var andan bland soldaterna god. De kämpade tappert och med hänförelse, emedan de trodde på sina ideal och Rysslands befrielse. Men medan de kämpade och dogo för den stora saken, sutto de högre officerarna, de s.k. tavaritchi i allsköns lugn långt bak fronten och drucko och spelade och blevo rika genom spekulationer. Förråden som så väl behövdes vid fronten, såldes till fabulösa priser åt spekulanter.
Den unge officeren hade på grund av sådana förhållanden blivit så förtvivlad, att han tänkt begå självmord, men nu hade han beslutat sig för att återvända till fronten. »Jag skall gå tillbaka och tala om för mina kamrater, vad jag sett», sade han. »Vårt verkliga befrielsearbete skall börja, sedan vi drivit bort de utländska inkräktarna. Sedan skola vi taga itu med dem som schackrat bort revolutionen!»
Det tycktes mig som det inte fanns någon anledning till förtvivlan, så länge Ryssland ägde sådana djärva andar.
Jag återvände till mitt rum och fann vår sekreterare väntande på att få lämna rapport angående en del värdefulla saker, hon upptäckt. Det var en del betydelsefullt Denikinmaterial, som packats in i stadsbiblioteket och påtagligen blivit fullständigt bortglömt. Bibliotekarien, en nitisk ukrainsk nationalist, vägrade att låta »ryssarna» taga något material, ehuru det inte var till någon som helst nytta i Kiev. Det låg ju alltsammans bokstavligen begravet i ett mörkt hörn, där det var utsatt för faran att förstöras. Vi beslöto att vända oss till undervisningsdepartementet samt att utnyttja den »amerikanska amuletten».
Det var en stående vits bland expeditionens medlemmar, att de skulle använda »amuletten» i alla svåra situationer. Det blev då alltid Alexander Berkman och jag, som i egenskap av »amerikaner» fingo klara problemet.
Jag uppbjöd all min övertalningsförmåga för att få ordföranden intresserad för saken. Men han var lika envis, tills jag slutligen frågade honom: »Vill ni verkligen att man i Amerika får reda på att ni hellre vill, att ett värdefullt historiskt material ligger och fördärvas i Kiev, än att det överlämnas till Petrograds museum, vilket med all säkerhet kommer att bli en världscentral för studier av den ryska revolutionen, under vilken Ukraina spelat en så betydande roll?» Äntligen gick då ordföranden med på att utlämna det önskade, och expeditionen fick hand om materialet, vilket beredde vår sekreterare en stor glädje, alldenstund museet för henne utgjorde det högsta intresset i livet.
På eftermiddagen samma dag fick jag besök av en kvinnlig anarkist, vilken var i sällskap med en ung bondkvinna, som presenterades helt konfidentiellt såsom Makhnos hustru. Det var som om mitt hjärta stannat! Om bolsjevikerna upptäckte, att denna kvinna var i Kiev, så skulle hon med all säkerhet ha blivit dödad. Även min hyresvärd och hans familj svävade i en stor fara, ty att i det kommunistiska Ryssland härbärgera en medlem av Makhnos povstantsi — även om det var omedvetet — ledde till de mest ödesdigra konsekvenser. Jag uttryckte min förundran över att kvinnan så där obetänksamt gick mitt i gapet på sin fiende. Men hon förklarade, att Makhno var fast besluten att få träffa oss. Han vågade inte anförtro överbringandet av meddelandet åt någon annan, och därför hade hon åtagit sig uppgiften. Hon hade tydligen förlorat all fruktan för faror. »Vi ha i många år levat under ständiga faror för livet», sade hon.
Hon var en mycket vacker kvinna i tjugufemårsåldern, med ett svart glänsande hår. »Nestor hoppades, att ni och Alexander Berkman skulle komma, men han väntade förgäves», började hon. »Nu sänder han mig för att redogöra för den strid, han för, och hoppas han, att ni skola bekantgöra för världen de avsikter, han hyser.» Under nattens lopp redogjorde hon för Makhnos historia, vilket i det stora hela stämde överens med det de två ukrainarna förut berättat. Hon uppehöll sig särskilt vid de metoder, bolsjevikerna praktiserat för att eliminera Makhno, och de avtal, de flera gånger ingått med honom, men vilka de brutit varje gång, de direkta farorna från inkräktarna varit över. Hon skildrade de barbariska förföljelserna mot medlemmarna i Makhnos armé och de många försök, bolsjevikerna gjort för att fånga och döda Nestor. När de misslyckades i detta, mördade bolsjevikerna Makhnos broder, gjorde slut på hennes egen familj och dödade hennes fader och broder. Hon lovprisade den revolutionära hängivenhet och uthållighet och det hjältemod, som povstantsi ådagalagt trots de stora svårigheterna. Hon berättade även en del legender, som bondfolket diktat om Makhno. Sålunda trodde folket bl.a. att Makhno var osårbar, emedan han aldrig blivit sårad under de många krigsåren, fastän han alltid själv var med och ledde alla angrepp.
Hon var en god berättare, och hennes tragiska skildringar muntrades upp av små humoristiska inlägg. Hon berättade många anekdoter från Makhnos bedrifter. Engång firades ett bröllop i en by, som var besatt av fienden. Det var en stor fest, i vilken alla deltogo. Medan folket roade sig på torget och soldaterna voro berusade, omringade Makhnos män byn och intogo den med lätthet. När Makhno erövrat en plats, tvang han alltid de rika bönderna, kulaki, till att dela ut av överflödet åt de fattiga. Så sammankallade han ett möte med platsens alla invånare, klarlade för dem povstantsirörelsens syften och delade sedan ut en mängd litteratur.
Till sent på natten talade den unga kvinnan om Makhno och makhnovstchina. Hon talade så tyst som möjligt på grund av den farliga situationen, men hennes röst var klar och mjuk, och hennes strålande ögon tolkade intensiva känslor. »Nestor ber er tala om för kamraterna i Europa och Amerika», slutade hon, »att han är en av dem, en anarkist, som vill försvara revolutionen mot alla fiender. Han försöker att länka den rebelliska andan hos Ukrainas bönder in på medvetet anarkistiska banor. Han vet att han inte kan fullborda denna uppgift ensam utan de ryska anarkisternas hjälp. Själv är han för närvarande helt upptagen av militära uppgifter, och därför manar han de andra kamraterna i landet till att taga hand om upplysningsverksamheten. Hans slutliga plan är att taga ett mindre territorium i Ukraina i besittning för att där upprätta en fri kommun. Till dess är han fast besluten att slå ned alla reaktionära makter.»
Makhno ville gärna konferera med mig och Alexander Berkman personligen och föreslog följande plan. Han skulle intaga någon liten stad eller by mellan Kiev och Charkov, medan vår vagn tillfälligtvis befann sig där. Detta skulle kunna utföras utan några våldshandlingar, då han kunde taga platsen genom överrumpling. Det skulle alltså se ut, som om vi blevo tagna till fånga, och garanterade han, att intet ont skulle hända de övriga expeditionsmedlemmarna. Sedan vi konfererat med varandra kunde vagnen åter avgå, och bolsjevikerna skulle ingenting kunna säga, då det hela såg ut som ett vanligt Makhnoangrepp. Förslaget innebar ju ett mycket lockande äventyr, och förvisso ville vi gärna träffa Makhno, men likväl kunde vi inte gå med på att utsätta de andra deltagarna i expeditionen för de risker, som dock voro förenade med detta företag, varför vi beslöto att inte antaga förslaget, utan hoppades vi, att ett annat tillfälle skulle erbjuda sig, då vi kunde träffa povstantsi-ledaren.
Makhnos hustru hade varit lärarinna i en skola på landet. Hon ägde betydande kunskaper och var djupt intresserad av alla kulturella spörsmål. Hon frågade mig bl.a. om de amerikanska kvinnorna verkligen voro emanciperade och åtnjöto samma rättigheter som männen. Den unga kvinnan hade under flera år varit tillsammans med Makhno och hans trupper, men hon kunde inte försona sig med sitt folks primitiva uppfattningar om kvinnan. Den ukrainska kvinnan, sade hon, betraktades blott såsom ett sexuellt objekt och som barnaföderska. Nestor var i detta avseende heller inte något undantag. Var det annorlunda i Amerika? Trodde de amerikanska kvinnorna på fritt moderskap, och voro de förtrogna med frågan om födelsekontroll?
Jag blev sannerligen häpen över att höra sådana frågor framställas av en bondkvinna. Det var ju högst märkligt att en kvinna, som var född och uppfostrad så långt bort från de trakter, där kvinnoemancipationens strider pågå, skulle kunna vara så väl insatt i frågorna. Jag redogjorde för henne för de upplysta kvinnornas verksamhet, hur långt man hade kommit och hur mycket som ännu återstod att göra för kvinnans frigörelse och jag angav en del litteratur, som berör dessa frågor. Hon lyssnade med spänd uppmärksamhet. »Jag måste ha fatt på sådan litteratur, så att jag kan hjälpa våra bondkvinnor. De äro ingenting annat än lastdjur», sade hon.
Tidigt följande morgon lämnade hon oss och kom lyckligen undan. Samma dag besökte jag en anarkistisk klubb och blev där i tillfälle att se något egendomligt. Klubben hade nyligen åter tagits upp, sedan den hemsökts av tjekans razzior. Anarkisterna samlades i klubbrummen för att läsa och studera. Under det jag samtalade med några vänner observerade jag en grupp fångar, som fördes förbi på gatan nedanför. Just som de passerade det anarkistiska högkvarteret och sågo skylten ovanför klubbrummen, togo de av sig mössorna och bugade sig. »Dessa bönder äro säkert makhnoister», sade mina vänner. »Det anarkistiska högkvarteret är en helig plats för dem.»
Hur annorlunda är icke den ryska själen, tänkte jag, och undrade om en grupp amerikanska arbetare eller farmare skulle uttrycka sin vördnad för sina ideal på ett så enkelt och karakteristiskt sätt som dessa makhnovstsi gjorde.
Vår vistelse i Kiev var rik på olika erfarenheter. Det var en givande tid, under vilken vi träffade många människor inom olika sociala grupper och insamlade värdefullt material och nyttiga upplysningar. Vi avslutade vårt besök med en tur på floden Dnjepr, varunder vi besökte några gamla kloster och kyrkor, såsom de berömda Sophievski och och Vladimir. I ett av klostren bjödo nunnorna oss på ryskt te, svart bröd och honung. Klosterfolket bodde här precis som om ingenting hade hänt i Ryssland sedan 1914, eller som om de tillbringat sina år alldeles utanför världen. Munkarna visade ännu de heliga valven i Vladimirkatedralen och de platser, där helgonen murats in. Präster ledsagade dagligen en mängd besökare och visade martyrernas celler och repeterade de höga potentaternas biografi — historier fyllda av helig vidskepelse i varje ord. Den grupp av soldater från röda armén, som var i sällskap med oss, sågo en smula tvivlande ut vid åhörandet av prästernas fantastiska historier. Tydligen hade revolutionen påverkat deras religiösa sinnen och gjort dem mera skeptiska gentemot mirakelmännen.