Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


XIX. I Charkov

När vi kommit till Charkov besökte jag en anarkistisk bokhandel, som jag fått adressen på i Moskva. Där träffade jag många vänner, som jag varit bekant med i Amerika. Bland dessa befunno sig Joseph och Leah Goodman från Detroit, Fanny Baron från Chicago och Sam Fleshin, som arbetat på »Mother Earths» kontor i New York 1917, innan han reste till Ryssland. Tillsammans med tusentals andra flyktingar hade de skyndat till sitt hemland vid de första underrättelserna om revolutionen och hade alltsedan deltagit i densamma. De borde ha mycket att berätta mig, tänkte jag. De skulle kunna hjälpa mig att lösa de problem, som jag brottades med.

Staden Charkov ligger flera kilometer från järnvägsstationen, varför det skulle ha varit opraktiskt att bo kvar i vagnen under den tid vi stannade i staden. Våra rekommendationsbrev skulle förvisso tillförsäkra oss bostad, men flera av expeditionens medlemmar ville hellre bo hos vänner på platsen. Genom en av våra kamrater, som var värd för ett bostadshus, erhöll jag ett rum.

Det hade nog varit varmt i Moskva, men Charkov var som en veritabel bakugn och erinrade om New York i juli månad. De sanitära inrättningarna och vattenledningarna hade försummats eller blivit förstörda, varför vi måste hämta vatten långt bortifrån och bära det tre trappor upp. Men det kändes i alla fall skönt att ha ett rum för egen del.

Staden var livlig. På gatorna var det fullt av folk, och befolkningen såg mera välmående ut här än i Petrograd och Moskva. Kvinnorna voro vackrare än i norra Ryssland och männen voro av finare typ. Det var egentligen lustigt att se vackra kvinnor promenera på gatorna barfota eller klädda i träsandaler och utan strumpor. De brokiga halsdukar, som de flesta buro, gåvo färg och liv åt gatorna och förlänade dem ett glatt utseende i motsats till det gråa Petrograd.

Mitt första officiella besök gällde undervisningsdepartementet. Där fann jag en lång rad av människor, som väntade på att få tillträde. Rekommendationerna för museets räkning öppnade genast dörrarna för mig, och föreståndaren mottog mig högst hjärtligt. Han lyssnade med uppmärksamhet till min redogörelse för expeditionens uppgifter och lovade att giva mig tillfälle till att insamla allt behövligt material inom hans departement. Härvid skulle jag också medtaga den nya arbetsplanen. På föreståndarens skrivbord låg ett exemplar av en sådan arbetsplan. Den såg ut som en futuristisk tavla med röda, blåa och gredelina linjer och figurer. Föreståndaren förklarade, att den röda färgen angav de olika undervisningssystemen, medan de andra färgerna representerade litteraturen, musiken, plastiken och andra konstarter. Varje departement var indelat i byråer, som omfattade alla grenar av den kulturella verksamheten inom den socialistiska republiken.

Beträffande undervisningen och uppfostran, framhöll föreståndaren, att från tre till åtta års ålder hållas barnen i kindergarten eller ett barnhem. Föräldralösa barn och barn till röda arméns soldater samt proletärbarn mottagas i allmänhet i första hand. Om det finns plats, mottagas även barn från bourgeoisien. Från åtta till tretton års ålder bevista barnen mellanskolorna, i vilka de mottaga undervisning i allmänna ämnen, vari även ingår kunskap i R. S. F. S. R:s politiska och ekonomiska byggnad och allmänna idéer. Så långt som det var möjligt hade man infört den moderna metoden att undervisa med hjälp av tekniskt demonstrationsmaterial. Från det eleverna voro tolv, tills de voro sjutton år gamla, omfattade undervisningen även speciell yrkesutbildning. Sedan fanns det högre skolor och institutioner för dem som visade särskilda anlag för studier. Förutom detta hade man upprättat sommarskolor och kolonier, i vilka man gav instruktioner i det fria. Mat, kläder och logi åt barnen bekostades av regeringen.

Undervisningsplanen omfattade också aftonskolor för vuxna personer av båda könen. Vid dessa var allt undervisningsmaterial fritt, och eleverna erhöllo extra ransoner. I och för närmare upplysningar hänvisade föreståndaren till utkommen litteratur och bad mig studera departementets verksamhetsberättelse. Undervisningsverksamheten hade emellertid blivit mycket åsidosatt på grund av blockaden och de kontrarevolutionära angreppen. I annat fall skulle Ryssland bättre ha kunnat visa världen, vad den socialistiska republiken kunnat åstadkomma beträffande folkupplysningen. Men nu rådde det stor brist på till och med sådana nödvändiga saker som papper, pennor och böcker. Vintertiden måste skolorna hållas stängda på grund av bristen på bränsle. Det grymma och skändliga i blockaden framträdde mest skriande i sina verkningar beträffande de sjuka och barnen. »Det är århundradets svartaste brott», slutade föreståndaren. Vi kommo överens om att jag skulle komma tillbaka inom en vecka för att hämta det material, vi talat om.

På Sociala välfärdsdepartementet träffade jag en mycket duktig man, som förestod det hela. Han blev intresserad för expeditionens arbete och lovade att skaffa oss sådant material som vi önskade, ehuru det inte kunde bli så mycket, emedan hans departement var alldeles nyinrättat. En av departementets uppgifter var att taga hand om de svaga och sjuka proletärerna och de som voro för gamla till att arbeta. Dessa erhöllo kläder och vissa livsmedelransoner.

I fall de hade något arbete, erhöllo de en viss summa pengar.

I korridoren till departementets kontor befunno sig en mängd stackare, män och kvinnor, som väntade på att få mottaga sitt understöd. De sågo ut som krigsveteraner, som väntade på allmosor i form av ransoner. De erinrade mig om de orkeslösa och arbetslösa som stodo och väntade vid frälsningsarméns lokaler i Amerika. En kvinna tilldrog sig min särskilda uppmärksamhet. Hon var förtvivlad och uppskakad och snyftade högt. Hennes man hade dött för två dagar sedan och hon försökte att få en likkista. Hon hade stått i de väntandes kö ända sedan dess, men inte erhållit något besked. »Vad skall jag göra?» grät hon. »Jag kan inte bära honom på ryggen och inte begrava honom utan kista och inte kan jag ha honom i rummet längre i denna värme.» Kvinnans framställningar förblevo obesvarade, ty var och en var upptagen av egna bekymmer. Sjuka och svaga arbetare kastas överallt på skräphögen, tänkte jag, men i Ryssland gjorde man dock ett försök till att undvika sådan grymhet. Men av det jag såg i Charkov, fann jag att det var mycket som fattades. Denna kö av väntande erbjöd en sorglig tavla. Det var som ett hån mot rättfärdigheten.

En afton besökte de amerikanska vännerna oss. De hade alla gjort rika erfarenheter av kamp, lidanden och förföljelser, och jag blev häpen över att höra, att de flesta av dem varit i fängelse, inspärrade av bolsjevikerna. De hade fått uthärda mycket för sina idéers skull och blivit jagade och förföljda av varenda regering i Ukraina. Det hade ju förekommit fjorton politiska omvälvningar i vissa delar i södra Ryssland under de två senaste åren. Kommunisterna voro inte bättre än de andra. Även de förföljde anarkisterna såväl som vänstersocialrevolutionärerna. Likväl fortsatte anarkisterna sin verksamhet. Deras tro på revolutionen var, trots allt de erfarit och trots att de bevittnade den värsta reaktion som någonsin härjat, nästan sublim. De förklarade, att folkets möjligheter under de första månaderna efter oktoberrevolutionen varit mycket stora, men att den revolutionära utvecklingen stoppats och slutligen helt omintetgjorts av den kommunistiska staten. I Ukraina, förklarade de, var situationen annorlunda än i Ryssland, medan bönderna levde under jämförelsevis bättre ekonomiska förhållanden. De hade också bibehållit större oavhängighet och bevarat en mera rebellisk anda. På grund härav hade bolsjevikerna inte lyckats att underkuva dem.

Våra besökare talade om Makhno såsom varande en hjältemodig och populär gestalt och de berättade om hans djärva bedrifter och de legender, bönderna vävt kring hans person. Det rådde emellertid en stor meningsskiljaktighet mellan anarkisterna angående den Makhnoska rörelsen. Somliga ansågo den vara ett uttryck för anarkismen och mente, att anarkisterna skulle offra all sin kraft åt densamma. Men andra ansågo, att povstantsi endast representerade böndernas rebelliska anda, men att de inte voro anarkistiska, även om de voro anarkistiskt betonade. De voro inte anhängare av att man begränsade sig till att helt gå upp i denna rörelse, utan mente de, att deras verksamhet måste vara mera omfattande och av universell karaktär. En del vänner intogo en helt annan ståndpunkt och förnekade, att Makhnorörelsen hade någon som helst anarkistisk innebörd.

Den som var mest entusiastisk för Makhno och kraftigt betonade värdet av dennes rörelse var Joseph, bekant under namnet »Emigranten» — en man av vilken man allra minst skulle kunna vänta någon hänförelse för en militärorganisation. Joseph var till sitt väsen så mild och from som en flicka. I Amerika hade han deltagit i den anarkistiska rörelsen och fackföreningsrörelsen på ett synnerligen stillsamt och ouppmärksammat sätt, så att högst få kände mannens rätta värde. Sedan han återvänt till Ryssland, hade han deltagit aktivt i kampen. Han hade en längre tid varit tillsammans med Makhno och kommit att älska och beundra honom för hans revolutionära hängivenhet och hans mod.

Joseph redogjorde för en intressant upplevelse under sitt första besök hos bondeledaren. När han kom dit hade bönderna av viss anledning fått den uppfattningen, att han kom för att skada deras ledare. En av Makhnos närmaste framhöll, att Joseph, som var jude, var sänd av bolsjevikerna för att döda Makhno. När han såg hur fästad vid Joseph Makhno blev, beslöt han att döda »juden». Lyckligtvis varnade han först sin ledare, vilket gav Makhno anledning till att sammankalla sitt folk och meddela dem följande: »Joseph är jude och idealist, han är anarkist. Jag betraktar honom såsom min kamrat och vän, och jag kommer att göra var och en ansvarig för hans säkerhet!» Makhnos ord voro tillräckliga och Joseph blev povstantsis vän. De trodde på honom, därför att deras batka (fader) trodde på honom, och Joseph blev i sin tur djupt tillgiven dem. Nu måste han återvända till rebellernas läger, förklarade han. De voro ett hjältemodigt folk, enkla, tappra och hängivna frihetens sak. Han planerade ett sammanträffande med Makhno. Jag kunde emellertid inte frigöra mig från en känsla av att om Joseph nu vände åter, så skulle jag aldrig mer få se honom levande igen. Han tycktes mig likna en av dessa karaktärer i Zolas »Germinal», vilken älskar varje levande varelse, men ändå är i stånd till att tillgripa dynamiten för de strejkande gruvarbetarnas skull.

Jag uttalade för mina vänner den uppfattningen, att huru betydelsefull Makhnorörelsen än var, så var den av rent militär natur och kunde därför intet vara ett uttryck för den anarkistiska andan. Det gjorde mig ont att se Joseph återvända till Makhnos läger, ty hans arbete för den anarkistiska rörelsen i Ryssland kunde ha fått en mycket större betydelse. Men han var fast besluten och jag förstod, att det var Josephs förtvivlan över bolsjevikernas reaktionära tendenser, som drog honom liksom så många andra kamrater bort från kommunisternas leder och till Makhno.

Under vår vistelse i Charkov besökte jag även arbetsförmedlingsdepartementet, vilket inrättats sedan arbetets militarisering genomförts. Enligt bolsjevikernas uppfattning var det nödvändigt att återföra arbetarna från byarna, dit de strömmat i massor från de svältande städerna. De måste inregistreras och klassificeras enligt sina yrken och fördelas på de platser, där deras arbete bäst behövdes. Under fullföljandet av denna plan anhöll man dagligen en mängd personer på gatorna och marknadsplatserna. Tillsammans med andra, som arresterats för spekulation och innehav av tsarmynt, uppfördes de på arbetsförmedlingsdepartementets listor. En del av dem skickades sedan till Donbäckenet, medan de svagare sändes till koncentrationslägren. Kommunisterna försvarade detta system och dessa metoder med den förklaringen, att det var nödvändigt' under den revolutionära perioden i och för industriernas återuppbyggande. Alla måste arbeta i Ryssland, sade de, eller tvingas till arbete. De påstodo, att den industriella produktionen hade stegrats, sedan arbetstvånget införts.

Jag hade emellertid tillfälle till att diskutera saken med flera kommunister och fick många skäl till att tvivla på den nya ordningens effektivitet.

En afton fick jag besök av en kvinna, som presenterade sig såsom före detta ägare till den våning, där jag hade mitt rum. Sedan alla hus nationaliserats, hade hon fått lov till att behålla endast tre rum. Hennes familj bestod av åtta medlemmar, härvid hennes föräldrar och en gift dotter och dennas familj inberäknade. Det var nästan omöjligt för så många personer att bo i tre rum, särskilt under den fruktansvärt heta sommaren i Charkov. Två veckor före vår ankomst till Charkov hade Zinovjev besökt staden. Vid ett offentligt möte hade han förklarat, att stadens borgare sågo alltför välklädda och välfödda ut. »Det är ett bevis för», sade han, »att kamraterna och särskilt tjekan inte gör sin plikt!» Knappt hade Zinovjev rest, förrän man började företaga massarresteringar och nattliga razzior. Konfiskeringar blevo ordningen för dagen, och hennes bostad, berättade kvinnan, hade även blivit hemsökt, och det mesta av hennes ägodelar hade man släpat bort. Men det värsta av allt var att tjekan hade befallt henne att utrymma ännu ett av rummen, så att nu måste hela familjen inhysas i två små rum. Hon hade varit mycket ängslig för att någon medlem av tjekan eller någon rödgardist skulle bli anvisad att bo i det lediga rummet. »Vi kände det som en verklig befrielse», sade hon, »när vi meddelades, att någon från Amerika skulle bo i rummet, och vi hoppas, att ni kommer att stanna en längre tid».

Allt intill denna tid hade jag inte kommit i närmare beröring med några medlemmar av den exproprierade bourgeoisien, som verkligen kommit att lida genom revolutionen. De få medelklassfamiljer jag sett, levde rätt så bra, vilket förvånat mig synnerligen. Sålunda hade jag i Petrograd genom Shatovs blivit bekant med en viss kemist, vars familj levde alldeles utmärkt. Sovjetmyndigheterna tillät honom att på egen hand sköta sin fabrik, och han försåg regeringen med kemiska produkter till ett mycket lägre pris än regeringen själv kunde producera dem för. Han betalade sina arbetare jämförelsevis bra och försåg dem med extra ransoner. Vid ett tillfälle var jag bjuden på middag hos kemistens, och fann då, att de bodde i en riktig lyxvåning, som innehöll många dyrbara saker och konstskatter. Värdinnan var klädd i en mycket dyrbar dräkt och bar ett diamanthalsband. Middagen bestod av flera rätter och serverades på ett extravagant sätt. Den måste ha kostat åtskilliga hundratusen rubel, vilket ännu 1920 var en förmögenhet i Ryssland.

Det som mest förvånade mig var att nästan alla i Petrograd kände till kemistens levnadsvanor. Men man förklarade, att sovjetregeringen behövde honom och därför tillät honom leva som han behagade. En dag uttalade jag för honom min förvåning över att bolsjevikerna inte konfiskerat hans förmögenhet, men han försäkrade mig, att han inte var den ende av bourgeoisien som återvänt till de forna förhållandena. »Bourgeoisien är ingalunda död», sade han, »den har så att säga endast varit kloroformerad en tid för att undergå en smärtsam operation. Men den har redan vaknat upp ur bedövningen och snart har den helt återvunnit sin kraft. Den behöver blott ännu en liten tid på sig.» Kvinnan som besökte mig i Charkov, hade inte kunnat ordna det så bra som kemisten i Petrograd. Hon var en del av de spillror, vilka lämnats kvar av den revolutionära storm som sopat fram över Ryssland.

Under min vistelse i den ukrainska huvudstaden träffade jag en del intressanta personer ur fackmannaklasserna och bland dessa en ingenjör, som just hade återvänt från Donbäckenet, samt en kvinna som var anställd vid en sovjetbyrå. Det var mycket bildade personer och livligt intresserade för Rysslands öde. Vi talade om Zinovjevs besök och de bekräftade den historia, som man berättat mig förut. Zinovjev hade förebrått sina kamrater för deras eftergivenhet gentemot bourgeoisien och kritiserat dem för att de inte undertryckte handeln. Strax efter det Zinovjev rest, företog tjekan de mest fruktansvärda razzior, och bourgeoisiens medlemmar förlorade vid detta tillfälle allt vad de ägde. Det sorgligaste var emellertid, förklarade ingenjören, att arbetarna inte fingo någon som helst nytta av dessa razzior. Ingen visste vart de beslagtagna sakerna tog vägen, de bara försvunno helt enkelt. Det var så, förklarade den kvinnliga sovjettjänstemannen, att ryssarna nu engång fått för sig, att kojor och palats voro av samma; ondo och skulle avskaffas. De förstodo inte, att en revolution skulle försöka placera även de fattiga i palatsen. Det var sålunda inte sant att arbetarna blivit placerade i de bättre husen. I själva verket förblevo massorna i samma läge som de befunno sig i förut. Det var blott den skillnaden, att nu voro de inte ensamma där, utan hade de sällskap med de klasser som de avsett att tillintetgöra.

Ingenjören hade av sovjetregeringen skickats till Donbäckenet för att bygga hus åt arbetarna, och jag var glad åt detta tillfälle att genom honom få kännedom om de verkliga förhållandena på denna plats. Den kommunistiska pressen hade offentliggjort glänsande redogörelser för den intensiva kolproduktionen i Donbäckenet och förkunnat, att landet skulle kunna förses med tillräckliga kolförråd för den kommande vintern. I verkligheten befunno sig gruvorna i Don i ett högst beklagligt tillstånd. Gruvarbetarna behandlades liksom kreatur. De erhöllo otillräckliga ransoner, fingo gå barfota och tvingades till att arbeta, stående i vatten upp till axlarna. Som en följd av dessa förhållanden producerades ytterst små mängder kol. »Det var en kommitté som skulle undersöka situationen, och vi fingo order om att lämna rapport över vår verksamhet», sade ingenjören. »Vår rapport blev långtifrån gynnsam. Vi visste att det var farligt att meddela sanningen, ty det skulle utlämna oss åt tjekan. Men vi beslutade oss för att, Moskva skulle få ta del av de verkliga fakta. Det politiska kommissariatet, den allmänna oförmågan hos bolsjevikerna och statens allt förlamande inverkan hade gjort vårt konstruktiva arbete alldeles omöjligt. Det var ett sorgligt fiasko.»

Kunde sådana förhållanden undvikas under en revolutionär period och i ett land, som hade en så föga utvecklad industri? undrade jag och framhöll, att revolutionen angreps av bourgeoisien, såväl utifrån som inifrån och att man var tvungen till att försvara den, varför inga krafter blevo över för det konstruktiva arbetet. Ingenjören skrattade åt mina synpunkter. Den ryska bourgeoisien var för svag till att prestera något motstånd, påstod han. Den var numeriskt ur räkningen, och den led av ett sjukt samvete. Det finns inte något som helst skäl för den bolsjevistiska terrorn, och det var i stället endast denna, som förlamade alla konstruktiva ansträngningar. Medelklassens intellektuella hade under många års tid varit aktiva inom de revolutionära och liberala rörelserna i Ryssland, och på så sätt hade bourgeoisiens medlemmar kommit i intim beröring med de lägre massorna. När den stora dagen kom, föredrog bourgeoisien att icke prestera något motstånd. Den var i själva verket mera oförberedd på revolutionen än någon annan klass i Ryssland.

Jag hade blivit anvisad att besöka chefen för Arbetare- och bondeinspektionens departement, vilken var en kvinna, som förut varit tjekaofficer och som man påstod var mycket energisk, till och med grym. Hon skulle kunna förse mig med värdefullt material och förläna mig tillstånd att besöka fängelserna och koncentrationslägren. Vid mitt besök på departementet fann jag föreståndarinnan vara allt annat än vänlig. Hon ignorerade fullständigt mina rekommendationsskrivelser och var inte alls imponerad av Zinovjevs underskrift. Men tillfälligtvis kom en man ut från ett inre rum. Han presenterade sig som Dibenki, högre officer vid röda armén. Han hade hört talas om mig genom Alexandra Kollontay. Han lovade att jag skulle få det material, jag behövde, och bad mig komma igen senare på dagen. När jag sedan återkom fann jag att föreståndarinnan var mycket vänligare och villig till att giva mig upplysningar om sitt departements verksamhet. Det visade sig att detta var organiserat för att bekämpa det tilltagande sabotaget och mutsystemet. Detta var ju en del av tjekans uppgifter, men det hade visat sig nödvändigt att inrätta ett särskilt departement för att komma det onda till livs. »Detta är den domstol, som skall behandla fallen», sade kvinnan, »och just nu till exempel undersöka vi några klagomål, som fångarna framställt med anledning av att de skulle ha blivit orättvist dömda eller blivit ådömda för höga straff.» Hon lovade att vi skulle få tillfälle till att inspektera straffanstalterna, och några dagar senare fingo en del medlemmar av expeditionen tillfälle därtill.

Först besökte vi det stora koncentrationslägret i Charkov. Vi funno först ett antal fångar, som ute på gården voro sysselsatta med att gräva en ny avloppsledning, vilken förvisso var nödvändig, då hela platsen var fylld av en stinkande lukt. Fängelset var delat i en mängd rum, som alla voro överbefolkade. En avdelning kallades »spekulanternas» avdelning, ehuru de flesta av fångarna därinne protesterade mot denna klassificering. De sågo eländiga och utsvultna ut, och alla voro de så angelägna om att få berätta för oss om sina lidanden, tydligen i den tron, att vi voro några officiella inspektörer. I en avdelning funno vi flera kommunister, som voro anklagade för sabotage.

I koncentrationslägret funnos vita officerare, som tagits tillfånga vid polska fronten, samt ett stort antal bönder och kvinnor, som anklagats för olika förseelser. De erbjödo en beklaglig åsyn, där de sutto på golven, eftersom det inte fanns några bänkar. De verkade alldeles förvirrade och tydligen ur stånd till att fatta de händelsers förlopp som fångat dem i sitt nät.

Det var över ettusen friska, starka karlar inspärrade vid koncentrationslägret, ur stånd till att göra samhället någon nytta, medan det dessutom behövdes ett stort antal personer till att vakta och passa dem. Och ändå var Ryssland i så stort behov av arbetskraft. Det tycktes mig vara ett opraktiskt slöseri med arbetsenergi.

Senare besökte vi fängelset. Utanför de stora grindarna skrek och gestikulerade en förbittrad samling människor. Jag fick veta att fängelsemyndigheterna denna dag förbjudit införandet av de små paket, som fångarnas anhöriga hade med sig åt de inspärrade. En del människor som stodo här utanför hade färdats flera mil och offrat sin sista rubel för den föda, de ämnat giva sina fängslade anhöriga. De voro alldeles ursinniga. Vår ciceron, föreståndarinnan vid byrån, lovade att undersöka saken. Vi gjorde en rond kring det stora fängelset — en nedslående bild av mänskligt elände och förtvivlan. I enskilda celler befunno sig de som voro dömda till döden. Under flera dagars tid efteråt följde mig åsynen av dem — deras blickar voro fyllda av förfäran och visade, hur de arma människorna torterades av ovissheten, då de vilket ögonblick som helst kunde kallas att stå ansikte mot ansikte med döden.

Av våra vänner i Charkov hade vi ombetts att söka finna en viss ung kvinna i fängelset. För att söka undvika att väcka uppmärksamhet, sade vi ingenting utan iakttogo i stället alla fångarna i de olika avdelningarna ytterst noga, tills vi fingo syn på en som motsvarade beskrivningen på henne som vi sökte. Hon var anarkist och insatt i fängelse på grund av sin propaganda. Förhållandena i fängelset voro usla, förklarade hon. Fångarna har tillgripit hungerstrejk för att tvinga myndigheterna till att behandla de politiska fångarna lite mer anständigt och bland annat hålla dörrarna till de celler, där de dödsdömda sutto, öppna om dagen, på det att de olyckliga skulle kunna få mottaga en smula uppmuntran av de andra fångarna. Hon redogjorde för många orättfärdiga häktningar och utpekade särskilt en gammal bondkvinna, som häktats och inspärrats i enskild cell. Man mente att hon var spion åt Makhno, vilket var ett fullständigt misstag.

Fängelsets regim var hänsynslös. Bland annat var det förbjudet för fångarna att klättra upp i fönstren och titta ut på gården. Detta berättade oss en fånge på vilken man skjutit, därför att han hade brutit mot detta förbud. Han hade hört något buller nere på gården och hastigt klättrat upp till fönstret för att titta efter vad det var. Vakten därnere hade inte givit någon som helst varning utan bara skjutit och sårat mannen mycket svårt. Många liknande berättelser om hårdhet och grymhet hörde vi av andra fångar. Under vägen till staden uttryckte jag min förvåning över att sådana fängelseförhållanden tolererades. Jag framhöll för vår ledsagare, att det skulle bli en fruktansvärd skandal, om man i västlandet skulle få veta under vilka förhållanden fångarna levde och huru de behandlades i det socialistiska Ryssland. Ingenting kunde rättfärdiga en sådan brutalitet, ansåg jag. Men ordföranden för arbetare- och bondeinspektionen förblev oberörd. »Vi leva i en revolutionär period», svarade hon, »och sådana saker kunna inte förhindras.» Men hon lovade att undersöka några av de mest orättfärdiga fallen av dem vi påpekat. Jag var emellertid inte övertygad om att revolutionen verkligen måste medföra sådant ont. Om revolutionen nödvändigt måste skapa brutalitet och förbrytelser, vad hade revolutionen då överhuvudtaget för mening?

Mot slutet av vår första vecka i Charkov återvände jag till undervisningsdepartementet, varest jag blivit lovad att få en del material. Till min häpnad fann jag, att ingenting blivit iordninggjort. Jag upplystes om att ordföranden var bortrest, men försäkrade man mig, att det begärda skulle insamlas och göras i ordning innan vi lämnade staden. Samtidigt blev jag hänvisad till att uppsöka en man, som förestod ett visst försöksskoldepartement. Man framhöll att man där utvecklat en del intressanta undervisningsmetoder, men när jag kom dit fann jag, att föreståndaren var en synnerligen ointelligent och tjockskallig människa. Han kunde inte förklara någonting av de nya metoderna, men var villig att sända efter en instruktör, som skulle kunna förklara sakerna för mig. Ett bud skickades i väg men kom snart tillbaka med den upplysningen, att läraren var upptagen av lektion i sin klass och inte kunna komma. Föreståndaren blev då alldeles rasande: »Han måste komma!» skrek han. »Bourgeoisien saboterar liksom alla de andra förbannade intelligenserna. Dom borde skjutas allihop! Vi kan klara oss utan dem!» Han var typen för dessa trångsinnade, obildade, fanatiska och hatiska kommunister, som göra mer skada för revolutionen än någon kontrarevolutionär.

Under vår vistelse i Charkov hade vi även tid till att besöka några fabriker. I en fabrik för tillverkning av plogar funno vi ett stort lager av färdiga redskap. Det var ju förvånande, att plogarna lågo kvar i fabriken i stället för att sättas i arbetet vid jorden. »Vi vänta på order från Moskva», förklarade föreståndaren. »Det var en brådskande order, och vi hotades med arrestering för sabotage, därest vi inte voro färdiga med leveransen inom sex veckor. Det var för sex veckor sedan vi skulle leverera dem, men som ni ser, så ligga plogarna här ännu. Bönderna äro i stort behov av dem, och vi äro i yttersta behov av bröd. Men vi kunna inte utbyta våra produkter utan måste avvakta order från Moskva.»

Jag kom att tänka på ett samtal med Zinovjev vid vårt första sammanträffande i Petrograd. Staden saknade bränsle, trots att det på ett avstånd av mindre än hundra verst fanns ett lager, som kunde tillfredsställa halva landets behov av bränsle. Jag framhöll, att arbetarna i Petrograd skulle få tillåtelse till att där hämta sitt behov av bränsle, men det mente Zinovjev var alltför naivt. »Om vi skulle tillåta någonting sådant i Petrograd», sade han, »så skulle man snart begära samma rättigheter i andra städer. Det skulle framkalla konkurrens mellan kommunerna, vilket är karakteristiskt för de borgerliga institutionerna, och det skulle omintetgöra våra strävanden för nationalisering och centraliserad kontroll.» Det var principen som skulle gå framför allt! Och därför måste arbetarna i Charkov sakna bröd till dess Moskva behagade giva order om att plogarna skulle levereras till bönderna. Statens överhöghet det var marxismens hörnsten!

Några dagar innan vi lämnade Charkov, besökte jag åter undervisningsdepartementet, men lyckades inte heller denna gång träffa föreståndaren. Till min bestörtning meddelades jag dessutom, att jag inte kunde erhålla något som helst material, emedan man hade beslutat, att Ukraina skulle ha sitt eget museum, och hade föreståndaren just rest till Kiev för att organisera detta. Jag kände mig upprörd över det tarvliga bedrägeri, som en tjänsteman i hög ställning kunde nedlåta sig till. Naturligtvis hade Ukraina rätt till att skaffa sig ett eget museum, men varför skulle man bedraga oss på detta sätt och åsamka expeditionen en stor förlust av dyrbar tid.

Slutet på historien blev, att vi ett par dagar senare överraskades av meddelandet, att vi omedelbart och så tyst som möjligt skulle lämna Charkov, emedan partiets lokala exekutivkommitté beslutat att förhindra varje utförsel av statistiskt material från Ukraina. Följaktligen gjorde vi oss skyndsamt i ordning för avresan, på det att vi skulle kunna rädda det material, vi redan insamlat. Vi visste nog, att allt skulle gå förlorat, om vi stannade i Charkov och att planen på ett särskilt museum för Ukraina skulle komma att stanna på papperet åtminstone ännu under många års tid.

Innan vi avreste arrangerade vi ett sista sammanträffande med våra vänner på platsen. Vi liksom kände på oss, att vi aldrig mer skulle råkas igen. Vid detta sammanträffande diskuterades ingående »Nabat»federationens verksamhet. Denna anarkistiska federation i södern hade bildats med tanke på de ryska anarkisternas erfarenheter och övertygelsen om att man måste ha en enhetlig organisation för att kunna utöva någon effektiv verksamhet. Man ville inte endast dö utan också leva för revolutionen. Det var nämligen så att anarkisterna i Ryssland tillhört en mängd olika fraktioner, av vilka de flesta voro mycket små och utövade föga praktiskt inflytande på händelserna i Ryssland. De hade varit oförmögna till att sammanhålla arbetarmassorna. Det var därför man i Ukraina beslutat att förena alla anarkistiska element i en stor federation för att bli i stånd till att uppvisa en enig och fast front i kampen icke blott mot kontrarevolutionärer utan också mot anarkistiska förföljelser.

De täta regeringsombytena i Ukraina hade till sist tvingat rörelsen att föra en hemligare verksamhet, och bolsjevikernas obarmhärtiga förföljelser hade gallrat lederna och berövat dem de mest aktiva medlemmarna. Likväl var federationen fast rotad bland folket. Den lilla gruppen här befann sig nog i ständig fara, men fortsatte dock med all energi sin propaganda och upplysningsverksamhet.

I Charkov hade anarkisterna tydligen väntat mycket mer av vår vistelse i Ryssland. De hoppades att Alexander Berkman och jag skulle deltaga i deras arbete. Vi hade redan varit sju månader i Ryssland men ännu inte deltagit på något som helst sätt i den anarkistiska rörelsen. Jag kunde inte förstå kamraternas otålighet och missräkning. De voro angelägna om att jag åtminstone underrättade de europeiska och amerikanska anarkisterna om vad som försiggick i Ryssland, särskilt de fruktansvärda förföljelserna mot de vänsterrevolutionära elementen.

Väl kunde jag förstå mina ukrainska kamraters ställning, de hade lidit så mycket under de sista åren och sett sina bästa förhoppningar på revolutionen krossas samt hur Ryssland trampades ned under den bolsjevistiska statens järnklack, men ändå kunde jag inte efterkomma deras önskningar. Jag trodde alltjämt på bolsjevikerna och deras revolutionära allvar och rättskaffenhet. Dessutom ansåg jag, att så länge Ryssland var angripet utifrån, skulle jag inte uttala mig kritiskt. Jag ville inte bära bränsle till de kontrarevolutionära eldarna. Därför måste jag tiga och hålla med bolsjevikerna i och för revolutionens försvar. Men mina ukrainska vänner hånade denna uppfattning. Jag sammanblandade kommunistiska partiet med ryska revolutionen, sade de, men det var inte alls samma sak. I stället var det två motsatta och fientliga saker. Den kommunistiska staten, förklarade »Nabat»anarkisterna, hade tillintetgjort eller fördärvat revolutionen.

Några timmar före vår avfärd erhöllo vi konfidentiellt meddelande om att Makhno önskade, att Alexander Berkman och jag skulle komma och besöka honom. Han ville förklara sina förhållanden för oss och genom oss för den anarkistiska rörelsen i hela världen få situationen klarlagd. Han önskade få allmänt bekantgjort, att han inte var någon bandit, någon judebekämpare eller någon kontrarevolutionär, såsom bolsjevikerna förklarat. Han var hängiven revolutionen och kämpade för folkets intressen, så som han lärt att förstå dem.

Det låg en stor lockelse i att få träffa Makhno, denne moderne Stenka Rasin, men vi voro ansvariga för museet och kunde inte bryta vår överenskommelse med de andra medlemmarna av expeditionen.