Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Några dagar innan vår expedition startade med Ukraina som mål, erbjöd sig ett tillfälle till att göra ännu ett besök hos Peter Krapotkin. Det var ett välkommet tillfälle att få träffa den gamle älskade mannen under mer gynnsamma förhållanden än då jag träffade honom första gången. Denna gång skulle vi åtminstone slippa alla tidningsmän, som då besvärade oss.
Vid mitt första besök, en snöig marsdag, kom jag till Krapotkins stuga sent på eftermiddagen. Platsen såg ödslig och dyster ut. Men nu var det sommar. Naturen var frisk och doftade behagligt, och trädgården därbakom stugan var klädd i grönt och log vänligt emot oss, under det solens gyllene strålar spred sin värme. Peter, som just tog sin eftermiddagslur, träffade vi inte genast, men i stället kom Sofia Grigorievna, hans hustru, och hälsade oss välkomna. Vi hade tagit med oss lite mat, som Sascha Krapotkin skulle göra i ordning åt sin far, och så hade vi några korgar med diverse saker, som en grupp anarkister skickat.
Medan vi höllo på med att packa upp dessa saker, överraskades vi av Peter Aleksejevitch. Han var liksom alldeles förvandlad. Sommaren hade gjort honom gott, och han var friskare, starkare och mera livlig, än då vi sågo honom sist. Han förde oss genast ut i köksträdgården, vilken huvudsakligen var ett verk av Sofias ansträngningar och tillfredsställde större delen av familjens livsmedelbehov. »Vad säger ni om det här!» utropade han. »Det är Sofias arbete alltsammans. Och se på den här nya sortens sallad», fortsatte han, under det han pekade på ett stort salladhuvud. Han såg ungdomlig ut, han var riktigt munter, och hans konversation glittrade av glädje. Hans iakttagelseförmåga, hans glada sinne och hans mänskliga väsen, allt verkade så uppfriskande, att han kom en att glömma eländet i Ryssland, sina egna bekymmer och tvivel och hela den grymma verkligheten.
Sedan vi ätit, samlades vi i Peters studierum — ett litet rum, som innehöll ett vanligt skrivbord, ett tvättställ och några bokhyllor. Jag kunde inte undgå att göra en jämförelse mellan detta enkla och tarvliga studierum och Zinovjevs och Radeks praktfulla våningar. Peter var intresserad av att få veta, vilka intryck jag fått, sedan jag sist var hos honom. Jag talade om för honom, hur nedslagen och förtvivlad jag var och hur jag tyckte, att allting trampades under fötterna, ja, jag förklarade, att jag kommit att tvivla på nästan allting, till och med själva revolutionen. Jag kunde inte sammanställa den fruktansvärda verklighet, jag iakttagit, med de uppfattningar, jag hyst om revolutionen, innan jag kom till Ryssland. Voro de förhållanden, jag funnit verkligen oundvikliga, denna känslolösa likgiltighet gentemot det mänskliga livet, terrorismen, ödeläggelserna, misshushållningen och allt lidande och all ångest överallt? Nog förstod jag, att man inte kan genomföra revolutioner med silkesvantarna på. Det är nog oundvikligt att våld och förstörelse göra processen svår. Men det jag hade funnit i Ryssland, var så olikt en revolution, att det i stället liknade en hemsk karikatyr av densamma.
Peter lyssnade med uppmärksamhet, och sade till sist: »Det är i varje fall ingen anledning till att förlora tron. Jag anser den ryska revolutionen till och med vara större än den franska, ty den har gripit djupare in i Rysslands själ, det ryska folkets hjärtan och sinnen. Endast tiden kan utvisa densammas betydelse och hur djupa dess verkningar varit.
Vad ni i dag ser, är endast det som rör sig på ytan, artificiella förhållanden, som skapats av en regerande klass. Ni ser ett litet politiskt parti, som genom sina falska teorier, sina missgrepp och sin oduglighet visat, hur en revolution inte skall utföras.»
»Det olyckliga är», fortsatte Krapotkin, »att så många anarkister både inom och utanför Ryssland lockades med av bolsjevikernas ultrarevolutionära åthävor. Under den stora uppmarschen glömde man, att kommunisterna utgjorde ett politiskt parti, att de framför allt äro hängivna idén om en centraliserad stat, och att de just på grund därav voro tvungna till att leda revolutionen i en felaktig riktning.
Bolsjevikerna äro den socialistiska kyrkans jesuiter. De tro på den jesuitiska satsen, att ändamålet helgar medlen. Deras mål är den politiska makten, och de eftersträva ingenting annat. Medlen och metoderna hava emellertid förlamat massornas energi och terroriserat folket. Utan folket, utan massornas direkta deltagande kan ingenting av väsentligt värde uppnås under ett lands rekonstruktion. Bolsjevikerna fördes av revolutionen till maktens tinnar, och sedan de en gång kommit i besittning av densamma, började de undertrycka revolutionen. De hava försökt att utestänga och undertrycka de krafter i landet, som inte verkat i överensstämmelse med deras egna idéer. De förstörde de kooperativa organisationerna, vilka voro av allra största betydelse för Rysslands ekonomiska liv och utgjorde en förbindelselänk mellan staden och landsbygden. De ha skapat en byråkrati och ett ämbetsmannavälde, som till och med vida överträffar den gamla regimens.»
I den by, där Krapotkin själv bodde, det lilla Dmitrov, fanns det fler bolsjevikiska ämbetsmän än det någonsin funnits tsaristiska sådana. Alla dessa människor levde på de arbetandes bekostnad. De voro parasiter på den sociala kroppen, och Dmitrov var endast ett litet exempel på vad som förekom i hela Ryssland. Det var inte de enskilda individernas fel, utan var det snarare staten, som hade skapat missförhållandena, misskrediterat alla revolutionära ideal, hindrat alla goda initiativ och premierat oförmågan och misshushållningen. Det skall heller inte förglömmas, betonade Krapotkin, att handelsblockaden och de kontrarevolutionära angreppen bidragit till att stärka den kommunistiska regeringens makt. Under blockaden och interventionen höll Ryssland på att förblöda och under detta förhindrades folket från att rätt fatta bolsjevikregimens verkliga natur.
Under diskussionen om anarkisternas verksamhet under revolutionen sade Krapotkin: »Vi anarkister hava talat mycket om revolutioner, men få av oss hava varit förberedda på det aktiva arbete, som måste utföras under en sådan process.» Jag har framhållit en del i samband med detta i min bok »Erövringen av brödet». Pouget och Pataud hava även skisserat några riktlinjer för det aktiva arbetet i boken »Hur vi gjorde revolution». Krapotkin trodde att anarkisterna inte tagit tillräcklig hänsyn till den sociala revolutionens fundamentala element. De djupast verkande faktorerna i en revolutionär process, bestå inte i själva striderna, vilka endast utgöra det nedbrytande arbetet, som är nödvändigt för att giva plats för det nya uppbyggandet. Den betydelsefullaste faktorn för en revolutions genomförande är organiserandet av landets ekonomiska liv. Den ryska revolutionen har visat oss, att vi måste grundligt förbereda oss på denna uppgift. Allting annat är av mindre betydelse. Han ansåg, att syndikalismen var just den rörelse, som skulle kunna förse Ryssland med vad det saknade — en organisation, som skulle bringa landets ekonomiska och industriella verksamhet till blomstring. Han hänvisade till den anarkosyndikalistiska rörelsen, vilken tillsammans med de kooperativa organisationerna skall rädda andra länder från att begå samma grova misstag och från att genomgå samma lidande som Ryssland.
Jag lämnade Dmitrov, upplivad av den värme och det ljus, som strålade ut från Krapotkins innerliga personlighet, och jag kände mig så uppmuntrad av vad jag hört genom honom. Jag återvände till Moskva för att biträda med de återstående förberedelserna till vår resa. Den 15 juli 1920 kopplades så vår vagn till ett tåg, som avgick till Ukraina.