Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det var i juni månad och tiden för vår avresa nalkades. Petrograd tycktes vackrare än någonsin; de vita nätterna hade kommit — nästan så ljusa som dagarna men utan dessas stickande sken. Det var de mystiska, milda, vita nätterna i Petrograd. Det gick rykten om att kontrarevolutionära angrepp hotade, och staden sattes i försvarsberedskap. Belägringstillstånd förklarades, och det var förbjudet att vistas ute på gatorna efter klockan ett på natten, fast det var nästan dagsljust. Undantagsvis kunde vi erhålla särskilt tillstånd, och då brukade vi promenera genom de öde gatorna och längs den mörka Nevas stränder, under det vi tyst diskuterade de rådande förhållandena. Jag sökte finna någon hållpunkt i det hela. För mig hade den ryska revolutionen varit en väldig flamma, som lyst upp de förtrycktas och de fattigas mörka horisont. Revolutionen var det nya hoppet, det stora andliga uppvaknandet. Och här befann jag mig mitt i den, och likväl kunde jag inte se de stora löftenas uppfyllelse.
Hade jag missförstått revolutionens mening och innebörd? Kanske att det onda och orättfärdiga, som jag under dessa fem månader sett, voro oskiljaktiga från en revolution, eller var det det politiska system, som bolsjevikerna hade skapat, som förstört och tillintetgjort revolutionen? Om jag varit med när revolutionen föddes, skulle jag ha varit i stånd till att bättre bedöma desamma. Men synbarligen hade jag kommit, när den var slut, och nu föreföll allt så invecklat och så ogenomträngligt. Endast tiden och allvarliga studier och försök till förståelse skulle kunna visa mig en väg ut ur kaos. Under tiden måste jag hålla modet uppe — och begiva mig bort från Petrograd och ut till folket. Slutligen var den efterlängtade stunden inne. Den 30 juni 1920 kopplades vår vagn till ett lok, som kallades »Maxim Gorki», och så bar det i väg från Nikolayevski-stationen med Moskva som närmaste mål.
I Moskva hade vi många formaliteter att genomgå. Vi hade trott att ett par dagar skulle räcka, men vi fingo stanna två veckor. Emellertid bjöd denna tid på mycket av intresse. Staden hade ju besök av delegater till Tredje internationalens andra kongress. Från världens alla håll hade arbetarna skickat kamrater till löftets land, det revolutionära Ryssland, arbetarnas första republik. Bland delegaterna befunno sig även anarkister och syndikalister, som trodde lika fast som jag gjorde för sex månader sedan, att bolsjevismen utgjorde själva revolutionens symbol. De hade med hänförelse besvarat kallelsen till Moskva. En del av dem hade jag träffat i Petrograd, och nu voro de ivriga att få veta något om mina erfarenheter och mina uppfattningar. Men vad skulle jag tala om för dem? Och skulle de överhuvudtaget tro mig, om jag yppade, vad jag innerst tänkte? Skulle jag själv hava trott en liknande kritik, innan jag kom till Ryssland?
Dessutom kände jag, att mina åsikter om bolsjevikerna ännu voro tämligen obestämda och oklara, utgörande ett konglomerat av idel intryck. Jag kunde därför inte tala med mina vänner i de stora frågorna, men jag underrättade dem om att fängelserna i Petrograd och Moskva voro fyllda med anarkister och andra revolutionärer, och jag manade dem till att inte nöja sig med de officiella upplysningar som de erhöllo, utan själva undersöka saken. Jag varnade dem och påpekade, att de ciceroner och tolkar, som kringsvärmade dem, i de flesta fall voro medlemmar av tjekan, och att de inte skulle bli i tillfälle att få reda på verkliga förhållandet, med mindre än de gjorde bestämda och energiska ansträngningar.
Det rådde ganska stor uppståndelse i Moskva vid denna tid. Typografernas fackförening hade upplösts och förbjudits, och hela styrelsen hade satts i fängelse. Fackföreningen sammankallade ett offentligt möte, till vilket medlemmarna av den brittiska arbetarkommissionen inbjödos. Vid detta möte uppträdde den omtyckte och bekante socialrevolutionären Tchernov helt oväntat. Han kritiserade hänsynslöst bolsjevikregimen och applåderades härför av arbetarpubliken, och därefter försvann han på ett lika mystiskt sätt som han uppenbarat sig. Mensjeviken Dan lyckades inte lika bra. Även han höll ett tal inför mötet, men hann inte komma undan utan hamnade i tjekans våld. Följande morgon fördömde »Pravda» och »Izvestia» typografernas aktion och förklarade den vara kontrarevolutionär samt rasade över att Tchernov tillåtits att tala. Tidningen fordrade att typograferna skulle bestraffas för att de vågat trotsa sovjetregeringen.
Bageriarbetarfackföreningen, en mycket kampduglig organisation, hade blivit undertryckt, dess styrelse hade man fockat och ersatt med kommunister. Några månader förut, närmare bestämt i mars, hade jag bevistat en konferens, som avhölls av bagarna. Ombuden gåvo mig ett intryck av att utgöra en samling modiga män, som inte fruktade för att kritisera bolsjevikregeringen och framhålla arbetarnas krav. Jag var den gången förvånad över att konferensen tilläts fortsätta, ty bagarna voro synnerligen djärva i sin opposition mot kommunisterna. »Bagarna äro shkurniki (ockrare)», sade man till mig. »De ställa alltid till strejker och endast kontrarevolutionärer vilja strejka i arbetarnas republik.»
Men det tycktes som om bageriarbetarna inte ville förstå detta resonemang, ty de strejkade i alla fall. Ja, de begingo en än värre förbrytelse, i det de nekade att rösta på en kommunistisk kandidat och i stället valde en av sina egna. Denna bagarnas aktion ledde därhän, att åtskilliga av deras mest aktiva medlemmar blevo häktade. Naturligtvis blevo arbetarna förbittrade över regeringens egenmäktiga metoder. Senare träffade jag några av bagarna och fann dem högst uppbragta över det kommunistiska partiet och regeringen. Jag frågade dem angående förhållandena inom deras organisation och omtalade, att jag blivit upplyst om att de ryska fackföreningarna voro synnerligen starka och praktiskt taget kontrollerade hela landets industriella liv. Bagarna skrattade. »Fackföreningarna äro regeringens lakejer», sade de. »De äro inte oavhängiga, och arbetarna ha ingenting att säga till inom dem. Fackföreningarna utöva endast polistjänst åt regeringen!» Detta lät helt annorlunda än den historia, jag fått till livs av Melnichansky, ordföranden i Moskvas fackföreningars sovjet, vilken jag hade träffat vid mitt första besök i Moskva.
Vid detta tillfälle hade han visat mig fackföreningarnas huvudkvarter, känt under namnet Dom Sovusov, och förklarade han för mig, hur organisationerna arbetade. Sju miljoner arbetare tillhörde fackföreningarna, sade han. Och samtliga industrier och yrken voro representerade. Arbetarna ägde och förvaltade själva industrierna. »Det hus, som ni befinner er i nu, äges också av fackföreningarna», påpekade han med synbar stolthet: »Förut var det aristokraternas hus!» Den sal vi befunno oss i hade varit festsalen, och adelsmännen sutto då i de krönta stolarna runt kring bordet i mitten. Melnichansky visade mig en hemlig underjordisk passage, vars ingång doldes av en liten vändskiva. Genom denna passage kunde adelsmännen fly i händelse avfara. De hade nog aldrig drömt om att arbetarna en dag skulle samla sig kring samma bord och slå sig ned i den vackra hallen med marmorstatyerna.
Det kulturella arbete, som fackföreningarna utfört, förklarade ordföranden vara av synnerligen stor omfattning. »Vi ha våra arbetaruniversitet och andra institutioner, som giva kurser och föredrag i olika ämnen. De förvaltas allasammans av arbetarna. Fackföreningarna ha sina egna nöjestillställningar och så ha vi tillträde till alla teatrar.» Det framgick av hans förklaringar som om fackföreningarna i Ryssland hade kommit vida längre än någon arbetarorganisation i Europa och Amerika.
En liknande framställning hade jag fått av Tsiperovitch, ordförande för Petrograds fackföreningar, tillsammans med vilken jag gjort min första resa till Moskva. Han hade också visat mig Petrograds Folkets hus, en ståtlig byggnad, i vilken Petrograds fackföreningar hade sina expeditioner. Av hans framställningar fick man också den uppfattningen, att arbetarna i Ryssland slutligen blivit sina egna herrar.
Men så småningom började jag få se medaljens andra sida. Jag fann att liksom allt annat i Ryssland hade även fackföreningsrörelsen två sidor, en som visades för främlingar och »forskare», och en som blott massorna fingo skåda. Bagarna och typograferna hade nyligen demonstrerat denna andra sida.
I mars månad bevistade jag ett valmöte, som arrangerats av arbetarna vid en av de stora fabrikerna i Moskva. Det var den mest upprörande församling jag någonsin sett i Ryssland. De mörka klubbrummen, männens och kvinnornas av umbäranden och lidanden härjade anleten och den känsla av lidna oförrätter, som de gåvo uttryck åt, allt gjorde ett bittert intryck. Deras valda representant, en anarkist, hade av sovjetmyndigheterna fråntagits mandatet. Det var tredje gången som arbetarna samlats för att välja sitt ombud till Moskvas sovjet, och varje gång valde de samma man. Den kommunistiska motkandidaten var Semashko, kommissarie för hälsovårdsdepartementet. Jag hade väntat att finna en bildad människa, men denne kommissaries uppträdande och språk vid detta valmöte skulle ha kommit en oxfösare att skämmas. Han rasade och röt mot arbetarna, för att de valde en ickekommunist, och förbannade dem och hotade dem med tjekan och indragning av deras ransoner. Men han hade ingen annan framgång än att han stärkte arbetarnas motvilja och väckte fientlighet mot det parti han representerade. Likväl segrade Semashko, ty den representant arbetarna hade valt, godkändes inte av myndigheterna utan blev i stället häktad och införpassad i fängelse. Det var i mars. I maj, under den brittiska arbetarkommissionens besök, förklarade arbetarnas kandidat tillsammans med andra politiska fångar hungerstrejk, vilket resulterade i att de frigåvos.
Den redogörelse bagarna lämnade mig angående deras erfarenheter från valen, erinrade om förhållandena i Vilda västern under pioniärernas första tid. Tjekisterna infunno sig vid fackföreningsmötena och förklarade tydligt, vad som skulle hända, därest arbetarna inte valde en kommunist. Men bagarna som hade en stark och kampduglig organisation, läto inte skrämma sig. De förklarade att det skulle inte bli något bröd bakat i Moskva, ifall de icke tillätos att välja sina egna kandidater. Detta medförde åsyftad verkan. Efter mötet försökte tjekisterna häkta den valde delegaten, men bagarna skyddade honom och följde honom hem. Nästa dag skickade de ett ultimatum till myndigheterna och fordrade, att deras val godkändes samt hotade med att i annat fall gå ut i strejk. På det sättet segrade bagarna och vunno ett stort övertag gentemot myndigheterna. I det svältande Ryssland var bagarnas arbete av lika stor betydelse som livet självt.