Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
De fruktansvärda redogörelser, som jag under två veckors tid tog del av, grepo mitt sinne liksom en storm. Var detta den revolution, som jag i hela mitt liv hade trott på, kämpat för och sökt att intressera andra för, eller var det blott en karikatyr — ett fasansfullt monstrum, som dykt fram för att driva gäck med mig? Voro de kommunister, som jag dagligen i sex månaders tid varit samman med och som visade sig så uppoffrande och besjälade av höga ideal, voro dessa människor verkligen i stånd till sådana förrädiska och fruktansvärda handlingar som de anklagades för? Zinovjev, Radek, Zorin, Ravitch och många andra som jag lärt känna — kunde de i idealens namn förråda, tortera och mörda? Men hade inte Zorin sagt mig, att dödsstraffet var avskaffat i Ryssland? Likväl fick jag strax efter min ankomst reda på att hundratals människor hade skjutits och att avrättningar företagits kvällen efter just den dag, det nya dekretet trätt i kraft samt att det var ett faktum, att tjekan inte upphört med att mörda folk.
Att mina vänner inte hade överdrivit, när de talade om tjekans tortyrmetoder fick jag bekräftelse på ur andra källor. Klagomålen över förhållandena i Petrograds fängelse hade blivit så många, att t.o.m. Moskva oroades av situationen och sände en tjekainspektör för att undersöka saken. Emedan fångarna voro rädda för att säga något, lovade man dem att inga efterräkningar skulle följa. Men så snart inspektören hade gått, blev en fånge, en ung man, som varit för frispråkig angående tjekans brutala metoder, släpad ut ur cellen och pryglades våldsamt.
Varför skulle Zorin då ljuga? Han borde dock ha kunnat inse, att jag inte skulle förbliva i okunnighet alltjämt. Och vidare, bar inte Lenin själv skuld till att dessa metoder tillämpades? »Ideella anarkister befinna sig inte i våra fängelser», hade han försäkrat mig. Likväl fyllde just vid det tillfället ett stort antal anarkister fängelserna i Moskva och Petrograd och andra städer i Ryssland. I maj 1920 häktades ett tjugutal anarkister i Petrograd och bland dessa befunno sig två flickor på sjutton och nitton år. Ingen av dessa kunde anklagas för kontrarevolutionär verksamhet, utan voro de »ideella anarkister», som Lenin brukade uttrycka sig. Några av dem hade utfärdat ett manifest till första maj, vari de påpekade de usla förhållandena på fabrikerna i den socialistiska republiken. De båda flickorna som häktades hade delat ut ett cirkulär mot »arbetsboken», som då hade blivit införd.
Arbetsboken förklarades av bolsjevikerna vara ett kommunistiskt storverk. Den skulle förverkliga jämlikheten och avskaffa parasitismen, mente man. I själva verket var arbetsboken av samma karaktär som det gula kort, som utfärdades åt de prostituerade under tsarregimens tid. Det var ett protokoll på allt vad man företog sig, och utan den kunde man inte ta ett enda steg. Den band innehavaren fast vid det arbete han hade, den stad och det rum han bodde i. Den innehöll uppgifter om vilken politisk uppfattning personen i fråga hyste och hur många gånger han varit arresterad. Det var helt enkelt ingenting annat än ett gult kort. Till och med en del kommunister harmades över denna förödmjukande inrättning. Anarkisterna, som protesterade mot arbetsboken, arresterades av tjekan. När man frågade några ledande kommunister om saken, så svarade de med att repetera vad Lenin sagt: »Inga ideella anarkister befinner sig i våra fängelser.»
Glorian föll från kommunisterna. De tycktes ju allasammans tro, att ändamålet helgade medlen. Jag erinrade mig vad Radek hade sagt vid Tredje internationalens första kongress, när han redogjorde för kommunismens storartade utbredning i Amerika. »Femtiotusen kommunister befinna sig i de amerikanska fängelserna», utropade han. »Molly Stimer, en flicka på aderton år och hennes manliga följeslagare, alla kommunister, hava deporterats från Amerika på grund av deras kommunistiska verksamhet.» Jag trodde den gången, att Radek hade fått felaktiga upplysningar och jag tyckte det var underligt, att han inte först kontrollerat uppgifterna, innan han gjorde sådana storartade uttalanden. Det var ohederligt och innebar en förolämpning mot Molly Stimer och hennes anarkistiska kamrater.
Under de månader som gått, hade jag sett och hört så mycket, att jag blivit förtrogen med den kommunistiska psykologin liksom med deras teorier och metoder. Jag var inte längre förvånad över det dubbelspel, de drivit med Makhno, och inte heller över de brutaliteter, tjekan utövade, eller ens över Zorins lögner. Jag kom till insikt om att bolsjevikerna verkligen trodde på ofelbarheten i den jesuitiska formeln, att ändamålet rättfärdigar alla medel. Varje slag av antydningar om det mänskliga livets värde eller karaktärsegenskapernas och den revolutionära redbarhetens betydelse såsom grundval för en ny social ordning, avfärdades av dem såsom »borgerlig sentimentalitet», vilken inte hade någon plats i det revolutionära programmet.
För bolsjevikerna var det mål som skulle uppnås den kommunistiska staten, eller s.k. proletariatets diktatur. Allting som befrämjade detta mål var rättfärdigt och revolutionärt. Lenin, Radek, Zorin och alla liknande voro därför fullt konsekventa. Behärskade av tron på sina lärors ofelbarhet kunde de vara både hjältemodiga och ömkliga på samma gång. De kunde arbeta tjugu timmar i dygnet, leva på sill och te och giva order om oskyldiga mäns och kvinnors nedslaktning. Ibland sökte de att urskulda sina mord med att det skett av »missförstånd». Ändamålet helgar ju för all del medlen. De kunde använda tortyr och ändå förneka, att det var inkvisition, de kunde ljuga och bedraga och ändå kalla sig idealister. Med andra ord, de trodde själva och fingo andra till att tro, att allting var rätt och riktigt ur revolutionär synpunkt, om det befrämjade deras avsikter, medan allt annat var sentimentalitet eller förräderi mot revolutionen.
Vid ett visst tillfälle, när jag kritiserade den brutala metoden att fösa kvinnor ut på gatorna för att skotta snö och mente, att även om dessa kvinnor voro från bourgeoisin, så voro de ändå människor och att man skulle taga hänsyn till deras fysiska förutsättningar, då sade en kommunist till mig: »Ni borde verkligen skämmas, när ni, som är en så gammal revolutionär, ändå är så sentimental.»
Samma uppfattning gjorde en del kommunister gällande gentemot Angelica Balabanova, emedan hon alltid var så ömsint och så ivrig om att hjälpa de behövande. Jag hade kommit till insikt om att bolsjevikerna voro sociala puritaner, som på allvar trodde, att de voro utvalda till att ensamma frälsa mänskligheten. Mitt förhållande till bolsjevikerna blev mera spänt, och min uppfattning av revolutionen blev mera kritisk.
En sak var jag på det klara med, nämligen den att jag inte kunde ställa mig i sovjetregeringens tjänst eller att jag inte kunde mottaga något arbete, som satte mig under kommunisternas kontroll. Undervisningskommissariatet dominerades så fullständigt av den kommunistiska maskinen, att det var alldeles utsiktslöst att vänta något annat än vanligt slentrianmässigt arbete. Var man inte kommunist, så kunde man inte få någonting genomfört. Jag hade varit angelägen om att få deltaga i Lunarcharskys arbete, emedan jag betraktade honom såsom en av de mest bildade och samtidigt minst dogmatiska bland de kommunister som intogo högre ställning. Men jag blev snart övertygad om att själve Lunarcharsky var lika hjälplös som en kugge i det stora maskineriet och att hans allra bästa och mest energiska ansträngningar misslyckades och omintetgjordes.
Jag fick också en grundlig inblick i hur mutsystem och favorisering förekom inom skol- och uppfostringsväsendet. En del skolor voro i ett alldeles utmärkt skick, och barnen där voro välfödda och välklädda och fingo vara med på konserter, teatrar, dans och andra nöjen. Men de flesta skolor och barnhem voro smutsiga, snuskiga och vanskötta. De som hade hand om de »privilegierade» skolorna, hade inga som helst svårigheter med någonting, då däremot de som förestodo de »gemena» skolorna måste offra oändlig tid och mycken kraft på att gå från det ena departementet till det andra för att till slut, trötta och missmodiga efter ständig väntan, erhålla det allra nödvändigaste.
I början förklarade jag alla dessa förhållanden med att det var så knappt med livsmedel och annan material. Jag hörde ju så ofta, att handelsblockaden och interventionen buro ansvaret för det olyckliga tillståndet. Till en viss grad var det också sant. Om Ryssland inte varit hemsökt av hunger, skulle bedrägerierna, vanskötseln och mutsystemet inte ha uppnått sådana ödesdigra resultat. Men såsom ett plus till nöden och bristen på alla förnödenheter kom den kommunistiska propagandan. Till och med barnen måste utnyttjas för densamma. De fina och välförsedda skolorna voro ingenting annat än reklamskolor, som man visade utländska kommissioner och delegater. Allting offrades på dessa skolor, på bekostnad av de andra skolorna.
Jag kommer ihåg, hur alla människor i Petrograd blevo bestörta över en artikel i »Pravda», vari de förfärliga skolförhållandena avslöjades. En kommitté från ungkommunistiska organisationen hade företagit en undersökning av skolorna. De hade funnit, att barnen voro smutsiga och fulla av ohyra, att de fingo sova i snuskiga sängar och att de erhöllo usel föda samt att man bestraffade dem med att låta dem gå och lägga sig utan kvällsmat, att man stängde in dem i mörka rum och att man slog och misshandlade dem. Antalet tjänstemän och anställda vid skolorna var helt enkelt brottsligt. Vid en skola voro 138 personer anställda för 125 barns skull, och vid en annan var det 40 anställda och 25 barn. Dessa parasiter togo ju brödet ur de olyckliga barnens munnar.
Zorins hade flera gånger talat med mig om Lillina, den kvinna som förestod Petrograds undervisningsdepartement. De mente, att hon var alldeles underbart duktig. Jag hade hört henne tala vid flera tillfällen, men hon hade inte gjort något särdeles gott intryck på mig. Hon verkade högfärdig och egenkär — en typisk puritansk skolmadam. Men jag ville inte bilda mig någon bestämd uppfattning om henne, förrän jag hade talat med henne personligen. När artikeln med avslöjningarna från skolorna publicerats, beslöt jag att besöka Lillina. Vi samtalade med varandra över en timmes tid om de skolor, som hon hade hand om, om uppfostringsfrågor i allmänhet och om de defekta barnen och deras behandling. Beträffande misshandeln som förekommit i hennes skolor, förklarade hon, att de unga kamraterna hade överdrivit saken. Men, tillade hon, de skyldiga hava redan avlägsnats från skolorna.
I likhet med så många andra kommunister i ansvarsfull ställning var Lillina mycket hängiven sin sak och ägnade all sin tid och kraft åt sina uppgifter. Naturligtvis kunde hon personligen inte överblicka allting. Demonstrationsskolorna voro enligt hennes uppfattning de viktigaste, och dem ägnade hon den mesta tiden. De andra skolorna överlät hon till de många assistenterna, vilkas duglighet bedömdes i förhållande till deras politiska duglighet. Vårt samtal övertygade mig om att jag inte kunde deltaga i det bolsjevistiska undervisningsdepartementets arbete.
Hälsovårdsdepartementet erbjöd lika små tillfällen till att utföra något verkligt nyttigt arbete. Även här härskade samma rangskillnad, och gynnade man förevisningssjukhusen och tog hänsyn till patienternas politiska uppfattningar. Liksom alla kommunistiska institutioner förestods även hälsovårdsdepartementet av en politisk kommissarie d:r Pervukhin. Han var mycket angelägen om att få mig till medarbetare och föreslog, att jag skulle taga hand om fabriks- och distriktssjukvården eller fattigapoteken — ett mycket smickrande anbud, som lockade mig starkt. Jag hade även flera konferenser med d:r Pervukhin, men vi kunde inte komma till något resultat.
Varje gång jag besökte hans departement, fann jag stora grupper av män och kvinnor som väntade, ständigt väntade att få samtala med kommissarien. Det var läkare och sjuksköterskor, medlemmar av intelligentsian — ickekommunister — vilka voro anställda vid olika medicinska avdelningar. Deras dyrbara tid och deras krafter slösades bort på att sitta och vänta i mottagningsrummen hos d:r Pervukhin, den politiske kommissarien. De utgjorde en sorglig samling modfällda män och kvinnor, dessa som engång utgjort Rysslands andliga prydnad. Skulle jag sälla mig till denna tragiska procession och underkasta mig det politiska oket? Nej, jag skulle aldrig kunna gå med på det, så länge jag inte var övertygad om att detta ok var nödvändigt för den revolutionära utvecklingen. Jag fann, att jag först måste skaffa mig en sysselsättning av opolitisk art, något arbete, som kunde giva mig tillfälle till att grundligt studera förhållandena i Ryssland och bringa mig i direkt beröring med folket, bönderna och arbetarna. Endast på det sättet skulle jag kunna finna en väg ut ur detta kaos av tvivel och andlig ångest, som jag råkat in i.