Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Sedan min återkomst till Moskva hade jag märkt en förändring i Zorins hållning: han var inte längre så vänlig, som när vi först träffades, utan verkade reserverad och frånstötande. Jag tillskrev detta det faktum, att han var överansträngd, och som jag inte ville förstöra något av hans dyrbara tid, avstod jag från att besöka Zorins så ofta som förut. En dag ringde han emellertid och frågade, om Alexander Berkman och jag ville hjälpa honom med ett visst arbete, som han hade planerat och som skulle utföras med fart i »amerikansk stil», som han uttryckte sig. När vi kommo till honom, funno vi honom i en rentav uppeldad sinnesstämning — någonting mycket sällsynt för Zorin, som eljest alltid var så lugn och reserverad. Han hade fått en ny idé om att bygga vilohem för arbetare.
Han förklarade att på ön Kameniy Ostrov lågo Stolypins, Polovtsovs och andra aristokraters och borgares magnifika palats, och han spekulerade nu på att förvandla dessa till rekreationsplatser åt arbetare. Om vi ville vara med om arbetet? Naturligtvis ville vi det, och följande morgon gingo vi för att inspektera ön. Det var verkligen en idealisk plats med flera ståtliga slott, av vilka en del voro riktiga museer, innehållande kostbara tavlor, gobelänger och möbler. Mannen som hade hand om uppsikten över byggnaderna, gjorde oss uppmärksamma på föremålens konstvärde och mente, att det skulle komma att fullständigt förstöras, om vi genomförde vår plan. Men Zorin höll på sitt förslag.
»Vilohem för arbetare äro av större betydelse än konst», sade han.
Vi återvände till Astoria och beslöto oss för att ägna oss åt uppgiften och att ta itu med den med intensiv fart, då husen skulle vara färdiga till den första maj. Vi gjorde detaljerade ritningar till hur matsalar, sovrum, läsrum, teater- och studiesalar samt rekreationsplatser för arbetarna skulle ordnas. Det första och viktigaste steget var att göra i ordning en matsal åt de arbetare, som skulle anställas i och för husens iståndsättande. Jag hade av föregående erfarenheter från »hotellen» lärt mig, att det går mycken tid förlorad, då man inte ordentligt tillgodoser deras behov, som just hålla på med reparationerna.
Zorin godkände alla förslagen och lovade, att vi skulle kunna börja om ett par dagar. Men det gick en vecka, utan att vi hörde ett ord om det brådskande arbetet. Någon tid senare ringde Zorin på och frågade, om vi ville följa med ut till ön. När vi kommo dit, funno vi ett halvt dussin kommissarier, som voro upptagna av ett tjugutal personer, vilka inte gjorde någonting. Zorin försäkrade oss emellertid, att allting skulle ordna sig, så att vi snart skulle bli i tillfälle att organisera arbetet, så som vi hade planerat. Vi insågo dock, att det nya kommissariesystemet var lika svårt att handskas med som den gamla byråkratin.
Varje kommissarie hade sina favoriter, som han införde i arbetslistorna, så att de blevo berättigade till brödransoner och ett mål mat. Sålunda fann man, att redan innan några egentliga arbetare hade anställts, hade åttio man, som utgåvos för att vara »tekniker», blivit tilldelade brödkort och middagsbiljetter. De män som mobiliserats för det aktiva arbetet, erhöllo knappast någonting. Resultatet av denna metod blev ett allmänt sabotage. De flesta av dem som skickades för att göra i ordning arbetarnas vilohem, kommo från koncentrationslägren; det var straffångar och militära desertörer. Så som jag iakttog dem arbeta måste jag tillstå, att de inte överansträngde sig. »Varför skulle vi det?» frågade de. »Vi få leva på sovjetskisoppa. Smutsigt diskvatten är det, och vi få bara, vad som blir över efter de där odågorna, som kommendera oss. Och vem kommer att få bo i de där husen? Inte blir det vi eller våra bröder vid fabrikerna. Det blir bara dom som tillhör partiet eller som har några förbindelser. Dessutom är det snart vår, och vi behöver komma hem till jordbruket. Varför håller man oss kvar här?»
Förvisso överansträngde de sig inte, dessa den ryska jordens stora och starka söner. Det fanns inte någon sporre till deras arbete. De hade inte någon förståelse för det liv, som rörde sig omkring dem, och det fanns ingen som för dem kunde tolka betydelsen av att arbeta i det revolutionära Ryssland. De voro förvirrade av kriget, revolutioner och hunger — och ingenting kunde väcka dem ur deras slöhet.
Många av byggnaderna på Kameniy Ostrov hade använts till pensionsskolor och hem för lytta och vanföra, och en del beboddes av äldre professorer, lärare eller andra intellektuella. Alltsedan revolutionen hade dessa bott här alldeles ostörda, men nu kom det order, att de måste flytta ut ur husen, då dessa skulle förvandlas till vilohem för arbetare. Som man inte hade gjort några som helst förberedelser till att inkvartera de till flyttning uppsagda någon annanstädes, så blevo de praktiskt taget jagade ut på gatorna. De som voro personliga vänner med Zinovjev, Gorki eller andra inflytelserika kommunister, vände sig ju till dessa med sina bekymmer, men de som inte hade några »förbindelser», funno heller ingen hjälp.
De bilder av elände, som jag var tvungen till att dagligen bevittna, höll på att alldeles förstöra min energi. Alltsammans var alldeles onödigt grymt och hade ingenting med revolutionen eller dennas försvar att skaffa. Överallt härskade kaos och förvirring, allt ordnades opraktiskt och tokigt, och de byråkratiska tjänstemännen tycktes finna ett alldeles särskilt behag i att kontramandera varandras order. En del hus, som man redan kostat på en mängd arbete och material och snart skulle vara färdiga att användas, lämnade man helt plötsligt och tog itu med något annat arbete. Slott som voro fulla med konstskatter inreddes direkt till nattlogi, och smutsiga järnsängar ställdes bland antika, dyrbara möbler och oljemålningar — allt under ett brottsligt och fullständigt orimligt bortslösande av tid och kraft. Zorin konfererade ofta själv med staben av konstnärer och ingenjörer angående de olika förslagen till teatrar, föredragssalar och nöjesplatser, samt övervakade stundom arbetet, emedan kommissarierna saboterade det. Två veckors tid härdade jag ut i dessa pinsamma och löjliga förhållanden, men så gav jag upp alltsammans av förtvivlan.
I början av maj öppnades med pomp och ståt, musik och tal arbetarnas vilohem på Kameniy Ostrov. Man sände ut förhärligande meddelanden om det underbara verk, man utfört åt arbetarna i Ryssland. I själva verket var det Coney Island, som flyttats till Petrograd, d.v.s. det var en stor förevisningsplats för lättrogna åskådare.
Från denna tid ändrades åter Zorins hållning gentemot mig. Han blev kylig och till och med fientligt sinnad. Utan tvivel började han förstå den strid, som pågick inom mig och anade den brytning, som ovillkorligen måste komma. Emellertid träffade jag Lisa Zorin så mycket mer, ty hon hade just i dagarna blivit mor, och jag skötte henne och hennes barn, glad över tillfället att sålunda få visa min tacksamhet för den varma vänskap, Zorins hade visat mig under de första månaderna i Ryssland. Jag högaktade deras rättskaffenhet och hängivenhet. Båda hade de en så fördelaktig ställning, att de kunnat skaffa sig allt vad de önskade, men likväl saknade Lisa Zorin varje slags utstyrsel åt sitt barn. »Tusentals ryska arbetarkvinnor ha inte mer, varför skulle då jag ha det?» brukade Lisa säga. Fast hon var så svag, att hon inte kunde amma sitt barn, ville inte Zorin anhålla om någon extra ranson, varför jag i hemlighet köpte ägg och smör på torget för att rädda livet på modern och barnet.
Men dessa människors ädla karaktär gjorde den inre striden inom mig desto svårare. Förnuftet sade mig, att jag måste se de sociala fakta rätt i ögonen. Men mina personliga förbindelser med kommunister, som jag blivit bekant med och lärt uppskatta, hindrade mig att antaga dessa fakta. Jag resonerade med mig själv som så, att så länge det fanns sådana människor som Zorins och Balabanova, då måste det också finnas något livskraftigt i de idéer, som de representerade. Jag höll alltjämt envist fast vid detta fantom, som jag själv skapat.