Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Händelserna i Moskva, vilka utvecklade sig i rask följd, voro fulla av intresse. Jag ville stanna i den livliga staden, men som jag hade lämnat alla mina tillhörigheter i Petrograd, beslöt jag att återvända dit och sedan komma tillbaka och hjälpa Lunarcharsky i hans arbete. Några dagar före min avresa kom en ung kvinna, en anarkist, till mig på besök. Hon var från Petrograds revolutionsmuseum och undrade om jag ville taga hand om en avdelning av museet i Moskva. Hon omtalade att tanken på ett revolutionsmuseum väckts av den berömda, gamla revolutionären Vera Nikolajevna Figner och att det nyligen blivit organiserat av opolitiska personer. De flesta av männen och kvinnorna, som arbetade i museet, voro ickekommunister, sade hon, men de voro hängivna för revolutionen och angelägna om att skapa något, som i framtiden kunde tjäna såsom källa till allvarliga studier av den ryska revolutionen. När min besökare hörde, att jag ämnade resa till Petrograd, bad hon mig att besöka museet och göra mig förtrogen med dess verksamhet.
Vid min ankomst till Petrograd fann jag ett oväntat arbete som väntade mig. Zorin meddelade mig, att han av Tjitjerin fått reda på att ettusen ryssar deporterats från Amerika och nu voro på väg till Ryssland. De skulle mötas vid gränsen och man hade redan vidtagit förberedelser för att inkvartera dem i Ryssland. Zorin bad mig att hjälpa kommissionen som organiserats för ändamålet.
Planen på en sådan kommission för de från Amerika deporterade hade framförts av Zorin strax efter vår ankomst till Ryssland, och Zorin uppmanade oss till att tala om saken med Tjitjerin, vilket vi också hade gjort. Men tre månader förgingo utan att någonting blev uträttat. Under tiden hade våra kamrater från »Buford» gått från departement till departement och sökt att bli placerade någonstädes, där de kunde göra nytta för sig. De flesta av dem voro yrkeslärda arbetare, och mekaniker var ju Ryssland i stort behov av. Men den otympliga bolsjevikapparaten och den allmänna oföretagsamheten och oförmågan gjorde det till en rysligt invecklad sak att sätta dem i arbete. Några hade försökt att på egen hand skaffa sig arbete, men de hade gjort föga framgång. De som erhöllo arbete fingo dessutom snart erfara, att de ryska arbetarna kände sig förnärmade över sina amerikanska bröders iver och intensitet. »Vänta tills ni hava svultit så länge som vi», brukade de säga. »Vänta tills ni ha smakat kommissariatväldets välsignelser, så få vi se, om ni äro lika ivriga som nu.» På alla sätt nedslogs de deporterades mod och dämpades deras entusiasm.
För att undvika detta onödiga slöseri med energi och uppoffringar organiserades till slut kommissionen i Petrograd. Den bestod av Ravitch, dåvarande ministern för inrikes angelägenheter i norddistriktet, sekreterare Kaplun, två medlemmar för byrån för krigsfångar, Alexander Berkman och mig. De nya deporterade skulle komma om två veckor, och det var en hel del arbete, som skulle utföras i och för deras mottagande. Det var otur, att vi inte kunde påräkna så mycket aktivt arbete av Ravitch, då hennes tid var för mycket upptagen. Förutom sin anställning som minister för inre angelägenheter var hon också chef för Petrograds milis och dessutom representant för Moskva i Petrograd. Hennes regelbundna arbetstid var från åtta på morgonen till två på natten. Kaplun, som var en mycket duktig administratör, hade hand om hela departementet och kunde därför ge oss mycket litet av sin övriga tid. Det återstod endast fyra personer till att under så kort tid i det ruinerade Ryssland göra i ordning inkvarteringsplatser åt ettusen deporterade. Dessutom måste Alexander Berkman resa till lettiska gränsen för att taga emot de landsförvisade.
Det var nästan en omöjlig sak för en enda person, men jag var angelägen om att bespara den andra gruppen av deporterade de bittra erfarenheter och missräkningar, som beskärts mina kamrater från »Buford». Men jag åtog mig arbetet endast på de villkor att jag erhöll rätt till att besöka de olika regeringsdepartementen, ty jag hade så småningom fått lära mig, hur förlamande byråkratien verkade och hur den omintetgjorde de allvarligaste och mest energiska ansträngningar.
Kaplun samtyckte till villkoren. »Kalla på mig, närhelst ni önskar någonting», sade han, »jag skall se till, att ni får tillträde överallt, och att allt som behövs utlämnas till eder. Om det inte hjälper, så kalla på tjekan», tillade han. Jag hade aldrig kallat på någon polis förut, förklarade jag för honom; varför skulle jag göra det nu i det revolutionära Ryssland? »Det är en annan sak i bourgeoisiländer», mente Kaplun, »tillsammans med oss försvarar tjekan revolutionen och bekämpar sabotage.» Jag tog itu med mitt arbete, fast besluten att fullborda det utan tjekans hjälp. Det är klart, att det finns andra metoder, tänkte jag.
Så började en formlig jakt genom Petrograd. Det var mycket stor brist på material och det som fanns var det svårt att få fram, beroende på de otroligt centraliserade bolsjevistiska metoderna. För att få ut exempelvis ett pund spik måste man sålunda fylla ut tio till femton formulär på olika byråer, och för att få reda på några lakan eller andra linnesaker måste man slösa bort flera dagar. På vartenda kontor eller ämbetsrum stodo hela församlingar av tjänstemän och rökte cigarretter och väntade på att den timme skulle komma, då deras långtråkiga »arbete» var slut.
Mina medarbetare från krigsfångarnas byrå sjödo av vrede över de irriterande och onödiga dröjsmålen, men det tjänade ingenting till. De hotade med tjekan, med koncentrationsläger och till och med raztrel (skjutning). Det senare var ett synnerligen omtyckt argument. Så snart några svårigheter uppstodo, hörde man genast ordet raztreliat (att skjutas). Men trots sin fruktansvärda innebörd, förlorade ordet småningom all förmåga att göra någon inverkan på folket: man blir van vid allting.
Jag beslöt att försöka andra metoder. Jag talade till arbetarna vid departementen om det levande intresse, de amerikanska arbetarna hyste för den stora ryska revolutionen och om deras tro på det ryska proletariatet. De blevo genast mycket intresserade, men de frågor som de framställde voro lika sällsamma som beklagliga. »Har folket nog att äta i Amerika? Hur snart kommer revolutionen där? Varför kom ni till det svältande Ryssland?» De voro mycket ivriga om att få reda på nyheter, dessa andligen och fysiskt undernärda människor, som genom blockaden varit avskurna all förbindelse med den västra världen. Allt amerikanskt var för dem underbara saker. Ett stycke choklad eller en karamell var något alldeles oerhört gott — det var nycklar till vars och ens hjärta.
Inom två veckor lyckades vi få det mesta i ordning åt de väntade. Det var alltså möbler, linnesaker och köksredskap. Det var ett helt underverk, förklarade alla.
Emellertid var det inte så lätt att renovera de hus, i vilka de landsflyktiga skulle bo. Jag inspekterade en del hus, som man påstod engång varit förstklassiga hotell. Jag fann att de voro belägna i ett f.d. prostitutionsdistrikt. Det var billiga krypin, till dess bolsjevikerna stängde alla bordeller. De voro fulla av ohyra, illaluktande och smutsiga. Det var inte något litet problem att inom loppet av två veckor förvandla dessa kyffen till passande bostäder. Att måla dem var en lyx, som man inte kunde tänka på. Det var ingenting annat att göra än att plocka ut möbler och allt annat ur husen och göra rummen ordentligt rena och desinficiera dem.
En morgon fördes en grupp förkomna varelser av tvenne milismän till mitt tillfälliga kontor. De kommo för att sättas i arbete, meddelades jag. Gruppen bestod av en enarmad gubbe, en lungsiktig kvinna och åtta pojkar och flickor, bleka, utsvultna och klädda i trasor. »Varifrån komma dessa olyckliga?» frågade jag. »Det är 'spekulanter'», svarade en av milismännen, »vi högg dem ute på torget.» Fångarna började att gråta. De voro inga »spekulanter», protesterade de, de voro utsvultna och hade inte fått bröd på två dagar. De voro tvungna att gå ut på torget och sälja tändstickor och tråd för att få en bit bröd. Mittunder denna redogörelse svimmade den gamle mannen av utmattning, sålunda visande bättre än med ord, att han hade spekulerat av hunger. Jag hade sett sådana där »spekulanter» förut. De föstes i grupper genom gatorna i Moskva och Petrograd, och bakom gick milisen med laddade gevär riktade mot fångarnas ryggar.
Det var omöjligt att använda dessa utsvultna stackare till att utföra något arbete. Men milisen ville inte låta dem gå: de hade order på att sätta dem i arbete. Jag telefonerade till Kaplun och meddelade honom, att det var alldeles omöjligt att göra i ordning de amerikanska flyktingarnas logi med ryska straffångar, vars enda brott bestod i att de voro utsvultna. Efter detta gav Kaplun order om att fångarna skulle släppas samt tillät, att jag gav dem mat enligt den ranson, som var avsedd för arbetare. Men en dyrbar dag var förlorad.
Följande morgon kom en grupp gossar och flickor sjungande längs Nevski Prospekt. Det var kursanti från Tauridepalatset, vilka sänts till mitt kontor för att arbeta.
Vid mitt första besök i palatset hade man visat mig platsen, där kursanti bodde — studenterna vid bolsjevikakademin. De flesta voro bondpojkar och flickor, vilka erhöllo kost, logi, kläder och undervisning av regeringen för att senare kunna placeras i ansvarsfull ställning vid regeringsinstitutionerna.
Den gången hade jag fått ett gott intryck av denna inrättning, men nu i april hade jag sett litet djupare in i förhållandena. Jag erinrade mig, vad en ung kvinna, en kommunist, hade sagt åt mig i Moskva om dessa studenter. »De utgöra en speciell kast, som nu fostras upp i Ryssland», sade hon. »Liksom kyrkan uppfostrar sitt prästerskap, så utbildar vår regering ett militärt och civilt prästerskap. Dessa gynnas på alla sätt.» Jag fick mer än ett tillfälle till att övertyga mig om sanningen i detta. Kursanti åtnjöto alla förmåner och många speciella privilegier. De voro medvetna om sin betydelse och uppträdde också i överensstämmelse därmed.
Det första de frågade efter, när de kommo till mig, var den extra ranson, de blivit lovade. När de fått denna, blevo de stående och tycktes inte ha den minsta aning om arbete. Det var tydligt att vad man än undervisade kursanti om, så inte var det arbete. Nåväl, det var ju högst få människor som förstodo, hur man skulle arbeta. Situationen såg hopplös ut. Det återstod endast tio dagar till de deporterades ankomst, och de »hotell», som anvisats för deras inkvartering befunno sig fortfarande i obeboeligt skick.
Det tjänade ingenting till att hota med tjekan, som mina medarbetare brukade göra. Jag vädjade till gossarna och flickorna i de amerikanska deporterades namn och påpekade, hurusom dessa kommo till Ryssland fulla av entusiasm för revolutionen och brinnande av iver att få deltaga i det stora återuppbyggandet. Kursanti voro regeringens utvalda favoriter, men de hade inte varit borta så länge från landet, att de hunnit bli fullständigt korrumperade. De började arbetet med god vilja, och när de tio dagarna gått, voro de tre hotellen så pass i ordning, som man överhuvudtaget kunde få dem med hjälp av blott arbetslust och varmt vatten utan såpa. Vi voro mycket stolta över resultatet och väntade med iver på de deporterades ankomst.
Till sist kommo de, men till vår häpnad visade de sig inte alls vara några deporterade. Det var ryska krigsfångar från Tyskland. Man hade begått ett misstag på något av Tjitjerins kontor, där man läst fel på ett radiomeddelande om den grupp, som väntade vid gränsen. De iordningställda hotellen stängdes. De voro ju inte avsedda för krigsfångar, som återvänt hem, utan för de amerikanska deporterade, som ännu väntades komma. Alla våra ansträngningar hade varit onödiga.