Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Mina föräldrar hade flyttat till S:t Petersburg, när jag var tretton år gammal. Under uppfostran i en tysk skola i Königsberg och under inflytande av den preussiska hållningen gentemot allt ryskt hade jag vuxit upp i en atmosfär av ovilja gentemot Ryssland. Jag avskydde framför allt de fruktansvärda nihilisterna, som hade mördat tsar Alexander II, vilken var så god och mild, enligt vad jag fått lära. S:t Petersburg var för mig någonting ont. Men stadens glada liv, dess muntra nöjen och glans förjagade snart mina barnsliga förställningar och kom staden att te sig som en vacker dröm. Sedan väcktes min nyfikenhet för det revolutionära mysteriet, vilket tycktes liksom hänga över alla och envar och om vilket ingen vågade tala. När jag fyra år senare tillsammans med min syster reste till Amerika, var jag icke längre den tyska Gretchen för vilken Ryssland var ett ont spöke. Hela min själ hade blivit förvandlad, och fröet till vad som skulle bli min livsuppgift var sått. I synnerhet stannade S:t Petersburg i mitt sinne som en tavla full av liv och mystik.
Jag återfann Petrograd år 1920 såsom en helt annan plats. Den var lagd nästan helt i ruiner, som om en orkan hade sopat fram över den. Husen sågo ut som gamla nedbrutna gravmonument på en försummad och bortglömd kyrkogård. Gatorna voro smutsiga och öde, allt liv hade försvunnit från dem. Befolkningen i Petrograd uppgick före kriget till ett antal av nära två miljoner, år 1920 hade siffran sjunkit till femhundratusen. Människorna vandrade omkring som levande lik; bristen på födoämnen och bränsle undergrävde så småningom staden; den grymma döden hade satt sin klo i dess hjärta. Utmärglade och förfrusna män, kvinnor och barn piskades av samma gissel, behovet att söka ett stycke bröd eller en vedpinne. Det var en hjärteskärande syn om dagen, och tanken därpå en tyngande börda om natten. I synnerhet voro nätterna under de första månaderna i Petrograd fruktansvärda. Den fullkomliga stillheten i den stora staden verkade förlamande. Den rentav plågade mig, denna hemska tyngande tystnad, endast då och då avbruten av några skott. Jag låg vaken och försökte utforska mysteriet. Sade icke Zorin att dödsstraffet hade avskaffats? Varför då detta skjutande? Tvivel störde mitt sinne, men jag försökte förjaga det. Jag hade kommit för att lära.
Mycket av mina första kunskaper om och intryck av oktoberrevolutionen och de händelser som följde på denna, mottog jag av Zorins. Som jag redan nämnt, hade båda varit i Amerika, talade engelska och voro mycket ivriga i att upplysa mig om revolutionens historia. De voro hängivna den stora saken och arbetade mycket hårt, i synnerhet Zorin, som var sekreterare i sitt partis Petrogradkommitté, och dessutom redigerade den dagliga »Krasnaja Gazeta» samt deltog i en hel del andra uppgifter.
Det var genom Zorin jag första gången fick höra talas om den sagolika gestalten Makhno. Jag fick veta, att denne var en anarkist, som under tsarens tid blivit dömd till katorga. Sedan han genom februarirevolutionen frigivits, hade han blivit ledare för en bondearmé i Ukraina samt visat sig utmärkt duktig och djärv och presterat ett gott arbete i och för revolutionens försvar. Under någon tid samarbetade Makhno med bolsjevikerna och bekämpade de kontrarevolutionära styrkorna. Men så blev han oense med bolsjevikerna, och nu bekämpar han dem med sin armé, som rekryterats bland banditelementen. Zorin meddelade, att han varit en av de kommitterade, som sänts till Makhno för att åvägabringa ett samförstånd. Men Makhno ville inte ta sitt förnuft tillfånga. Han fortsatte sin kamp mot sovjet och betraktades som en farlig kontrarevolutionär.
Jag var inte i tillfälle till att kontrollera uppgifterna, och jag var långtifrån att vilja misstro Zorins. Båda föreföllo mig högst ärliga. De ägnade sig helt åt sitt arbete och framträdde som typer för religiösa fanatiker, som äro redo till att bränna kättare, men också äro lika beredda på att offra sina egna liv för sakens skull. Deras enkla levnadssätt gjorde ett starkt intryck på mig. Eftersom Zorin innehade en ansvarsfull ställning, kunde han ha erhållit särskild ranson, men de levde ändå mycket fattigt. Deras kvällsmål bestod oftast av blott sill, svart bröd och te. Jag tyckte det var särskilt beundransvärt, alldenstund Lisa Zorin just vid denna tid var i grossess.
Två veckor efter min ankomst till Ryssland, erhöll jag inbjudan till att övervara en fest i Vinterpalatset till minne av Alexander Herzen. Den vita marmorhallen, i vilken festen avhölls, tycktes ytterligare skärpa den bistra kylan, men de närvarande bekymrade sig inte om den genomträngande kölden. Själv var jag helt och hållet upptagen av tanken på den enastående situationen: Alexander Herzen, en av de mest hatade revolutionärerna på sin tid, ärades nu i Vinterpalatset! Ofta förut hade Herzens ande banat sig väg in i Romanovs hus. Det var när »Kolokol», som publicerades i utlandet och strålade med glansen av Herzens och Turgenjeffs geni, på något mystiskt sätt hade kommit in i palatset och upptäcktes på tsarens skrivbord. Nu funnos tsarerna icke längre till, men Herzens ande hade stigit upp och bevittnade förverkligandet av den dröm, som hysts av Rysslands stora män.
En afton underrättades jag om att Zinovjev hade återvänt från Moskva och ville träffa mig. Han anlände ungefär vid midnattstid. Han såg mycket trött ut och blev ideligen störd av angelägna ärenden. Vårt samtal var av allmän natur; den svåra situationen i Ryssland, bristen på livsmedel och bränsle, som då var särdeles bitter, och till sist talade vi om situationen i Amerika. Zinovjev var synnerligen angelägen om att få veta, »hur snart revolutionen kunde väntas i Förenta staterna». Han gjorde inte något bestämt intryck på mig, men jag hade en förnimmelse av att det var något som fattades hos mannen, fast jag vid den tiden inte kunde avgöra vad det var.
En annan kommunist, som jag ofta träffade under de första veckorna, var John Reed. Jag hade varit bekant med honom i Amerika. Han bodde nu i Astoria, arbetade strängt och gjorde förberedelser till sin återresa till Förenta staterna. Han skulle resa genom Lettland och tycktes vara mycket orolig för vad som förestod. Han hade varit i Ryssland under oktoberdagarna, och detta var hans andra besök. Liksom Shatov höll även han fast vid att de mörka sidorna av bolsjevikregimen voro oundvikliga. Han hyste en glödande tro på att sovjetregeringen skulle lämna de trånga partilinjerna och att den snart skulle upprätta det kommunistiska allmänvälståndet. Vi tillbringade mycken tid tillsammans och diskuterade situationens olika faser.
Hitintills hade jag inte träffat någon av anarkisterna, och deras uraktlåtande att besöka mig förvånade mig verkligen. En dag kom en vän, som jag känt i Förenta staterna, och frågade, huruvida jag ville träffa en del medlemmar av en anarkistisk organisation. Jag var genast med därom. Av dessa anarkister fick jag en framställning av den ryska revolutionen och bolsjevikregimen, som var helt annorlunda än det jag Rade hört förut. Det var så obehagligt överraskande, så fruktansvärt, att jag inte kunde tro det. De inbjödo mig till att bevista ett litet möte, som de skulle sammankalla för att kunna framlägga sina synpunkter för mig.
Följande söndag gick jag till sammanträdet. När jag passerade Nevsky Prospekt, nära Liteinygatan, råkade jag på en grupp kvinnor, som huttrande skockat sig tillsammans för att söka skydda sig mot kölden. De voro omgivna av soldater, pratade och gestikulerade.
Dessa kvinnor, fick jag veta, voro prostituerade, som sålde sig för ett pund bröd, ett stycke tvål eller choklad. Soldaterna voro de enda som kunde köpa dem, emedan de hade extra ransoner. Prostitution i det revolutionära Ryssland? frågade jag mig. Vad gör den kommunistiska regeringen för dessa olyckliga? Vad gör arbetarnas och böndernas sovjet? Min ledsagare smålog sorgset. Sovjetregeringen hade stängt alla prostitutionsnästen och försökte nu driva kvinnorna bort från gatorna, men kölden och hungern drev dem tillbaka igen; och dessutom så måste man tillmötesgå soldaterna. Det var alltför hemskt, alltför otroligt, och likväl var det sant, likväl funnos de där — dessa skälvande varelser och deras köpare, revolutionens röda försvarare.
»Det är de förbannade kontrarevolutionärerna och blockaden, som bära skulden», sade min ledsagare. Å, ja, det är kontrarevolutionärerna och blockaden, som äro ansvariga, lugnade jag mig själv. Jag försökte fördriva tanken på den sorgliga gruppen, men den trängde sig åter inpå mig. Jag kände att någonting brast inom mig.
Slutligen kommo vi till anarkisternas kvarter. Det var ett förfallet hus på en snuskig bakgård. Jag kom in i ett litet rum, fyllt av män och kvinnor. Anblicken av det hela återkallade i minnet en bild från tiden för trettio år sedan, när anarkisterna i Amerika, förföljda och jagade från plats till plats, voro tvungna till att träffas i en mörk lokal på Orchard Street i New York, eller i ett smutsigt rum på en saloon. Det var i det kapitalistiska Amerika. Men detta var i det revolutionära Ryssland, som anarkisterna hjälpt till att befria! Varför voro de tvungna till att mötas i hemlighet och på en sådan plats?
Den kvällen och följande dag lyssnade jag till redogörelser för hur bolsjevikerna förrått revolutionen. Arbetare från Balticfabrikerna talade om sitt slaveri. Kronstadts sjömän tolkade med bitter indignation sin förtrytelse gentemot de människor, som de hjälpt till makten, och som nu blivit deras härskare. En av talarna hade av bolsjevikerna dömts till döden på grund av sina anarkistiska idéer, men han hade flytt undan och levde nu illegalt. Han relaterade hur man fråntagit sjömännen deras rätt till att ha egna råd och hur varje livsyttring censurerades. Andra talade om den röda terrorn och förtrycket i Moskva, vilket resulterade i att en bomb kastades in i lokalen, där kommunistiska partiets Moskvasektion var församlad i september 1919. Man talade vidare om överfyllda fängelser och den terror, som utövades gentemot arbetarna och bönderna.
Jag lyssnade med största otålighet, ty allting inom mig reste sig emot dessa anklagelser. Någon hade naturligtvis tagit fel, men kanske att det var de, mina kamrater, som hade tagit fel, tänkte jag. De voro oresonliga och otåliga i väntan på omedelbara resultat. Var inte våldet oundvikligt under en revolution, och var det inte påtvingat bolsjevikerna av kontrarevolutionärerna? Mina kamrater voro indignerade. »Förkläd dig själv, så att bolsjevikerna inte känna igen dig, tag så en broschyr av Krapotkin och försök att dela ut den vid ett sovjetmöte! Du skall då få se om vi talat sanning eller ej. Lämna framför allt Sovjets Första Hus. Lev bland folket, och du skall snart få alla de bevis du behöver!»
Hur barnsligt och löjligt obetydligt föreföll inte allt detta i betraktan av den världshändelse, som ägt rum i Ryssland. Nej, jag kunde inte uppskatta deras historier. Jag ville vänta och studera förhållandena. Men mitt sinne var i uppror, och nätterna blevo oroligare än förut.
Så kom en dag, då jag fick ett tillfälle till att bevista ett möte, som hölls av Petrograds sovjet. Det skulle bli en fest av dubbel betydelse, ty dels skulle man hedra Karl Radeks återkomst till Ryssland, dels skulle man mottaga Joffes rapport över fredsförhandlingarna med Estland. Som vanligt var jag i sällskap med Zorins. Mötet hölls i Tauridepalatset, där den ryska duman fordom sammanträdde. Varje ingång till palatset bevakades av soldater. Tribunen var omgiven av soldater, som skyldrade med sina gevär. Salen var fylld till trängsel. Jag befann mig uppe på tribunen, varifrån jag kunde överblicka havet av anleten nedanför. Så utsvultna och härjade de sågo ut dessa folkets söner och döttrar, det röda Petrograds hjältar! Hur hade de icke lidit och försakat för revolutionens skull. Jag kände mig så ringa inför dem.
Zinovjev var ordförande. Sedan publiken på stående fot sjungit Internationalen, öppnade Zinovjev mötet. Hans röst är hög och gäll och saknar djup. I det ögonblick jag hörde honom tala, fann jag vad det var, jag hade saknat hos honom vid vårt första sammanträffande — det var djup och karaktärsstyrka, som fattades honom. Härefter talade Radek. Han var kvick, vitsig och sarkastisk och betygade ironiskt sin vördnad för kontrarevolutionärerna och vitgardisterna. Det var en intressant människa och en intressant hälsning.
Joffe såg ut som den verklige diplomaten. Välgödd och välvårdad som han var, tycktes han då inte passa i denna församling. Han talade om fredsvillkoren med Estland, vilket mottogs med hänförelse av auditoriet. Ja, förvisso önskade dessa människor fred. Om den någonsin skulle komma till Ryssland?
Till slut talade Zorin, utan tvivel den duktigaste och mest övertygande av aftonens talare. Sedan förklarades diskussionen fri. En mensjevik begärde ordet. Omedelbart bröt ett våldsamt larm löst. Man skrek sådana ord som »Förrädare!» »Koltjack!» och »Kontrarevolutionär!» från alla håll i salen och till och med från tribunen. Jag tyckte, att det var ett för en revolutionär församling ovärdigt handlingssätt.
Under vägen hem talade jag med Zorin om saken. Han skrattade. »Fri yttranderätt, det är en borgerlig fördom», sade han. »Under en revolutionär period kan det inte finnas någon fri yttranderätt.» Jag tvivlade åtskilligt på detta argument, men jag kände, att jag inte hade någon rätt till att döma. Jag var ju en nykomling, medan folket i Tauridepalatset hade offrat och lidit så mycket för revolutionen. Jag hade ingen rätt till att döma.