Vi såg hur analysen av den enkla, enstaka, tillfälliga värdeformen leder till upptäckten av en lag, som medbestämmer den faktiska ekonomiska utvecklingen. Men hur kan det vara möjligt, att den "logiska" analysen är den lämpliga metoden för detta? Var finns den direkta bindningen till den materiella vardagspraxisen, som i början möjliggjorde en förståelse av framställningen? Där kunde man bygga på, att var och en vet, att ett ting måste ha ett bruksvärde för att kunna vara en vara, annars skulle ingen vilja ha det; och att det å andra sidan måste ha ett bytesvärde, ja att det är just denna bestämning, som bestämmer varans rörelse, bestämmer möjligheten att äga den. Detta vet var och en, eftersom det är former för den vardagliga praxisen.
När vi iakttog hur Marx analyserade bytesvärdet, slog det oss, att han genom logisk analys ställde upp bestämda logiska postulat och att han därefter förpackade det väsentliga fyndet i denna postulatform. Till att börja med var det "tredje", samhälleligt gemensamma blott och bart postulat; i sökandet efter det som fyller ut detta postulat upptäcktes dess karaktär att vara arbetsprodukt, och slutligen upptäcktes värdesubstansen.
Redan när vi betraktar detta tillvägagångssätt, måste vi fråga oss: Hur kan Marx egentligen arbeta med det logiska analyserandets, det logiska postulerandets metod, utan att prisge sitt fundamentala anspråk, nämligen att vara materialist? - Men ett materialistiskt tillvägagångssätt innebär ju: att aldrig utan vidare förutsätta idéer och logik och ur dessa härleda eller sluta sig till ett varande. Om detta anspråk skall uppfyllas, hur kan i så fall den logiska analysens metod öppna ingången till den faktiska utvecklingen? Har kanske objektet, detta faktiska som utvecklar sig, ett logiskt-formellt väsen? Med sådana antaganden, som låter påskina att det skulle finnas ett logiskt väsensbegrepp, verkar vi snarare hamna i någon sorts nyplatonisk mysticism än i en materialistisk vetenskap.
För att kunna svara på frågan om formanalysens möjlighet och prestationsförmåga, måste man till att börja med ta sig an formbegreppet. När jag här gör några anmärkningar av filosofihistoriskt slag, så är det i syfte att medvetandegöra en bit av det oklara omedvetna filosofihistoriska arv, som vi alla "självklart" går och bär på, för att vi därefter också medvetet skall kunna förfoga över detsamma.
Formens begrepp är ett av de viktigaste metafysiska begreppen i skolastiken och i de riktningar som skolastiken bygger på. Fortfarande använder vi avkomlingar av detta skolastiska begrepp. När jag nu talar om formens begrepp, så gör jag det först och främst i avsikt att förhindra, att en hemlighetsfull metafysik jämt och ständigt skall dyka upp i en ytlig materialistisk "form".
Men utöver detta lönar det sig också i positiv bemärkelse att närmare belysa formbegreppet; när allt kommer omkring hänvisar ju Marx gång på gång till att det är just formanalysen, som skarpast markerar skillnaden mellan hans kritik av den borgerliga ekonomin, och att den ekonomiska förbestämdhetens begrepp är ett centralt begreppsverktyg, som han kommer att arbeta med på teorins alla olika nivåer, speciellt även i Kapitlets fjärde bok, alltså vid kritiken av borgerliga teorier.
Ju mer ingående man studerar Kritiken av den politiska ekonomin, i desto högre grad skall man finna, att en differentierad värdering av alla fenomen som kännetecknas genom "dubbelkaraktärer" - eller isärhållande av en ekonomisk form och denna forms innehåll - är en grundläggande nödvändighet för denna teori, försåvitt den vill vara en kritik. Att skilja mellan bestämda ting eller verksamheter och deras ekonomiska formbestämdhet, är ett krav, som får politisk betydelse för vardagens uppgörelser, dispyter och praktiska försök till orientering. Först när man lärt sig göra denna åtskillnad kommer man t.ex. att kunna genomskåda romantiska inslag, så som de uppträdde i studentrörelsen, eftersom man endast på detta sätt principiellt kan skilja mellan t.ex. produktivkrafter och deras kapitalistiska användning - vilken karaktäriserar produktivkrafternas "ekonomiska form".
I arbetarrörelsens historia var det nödvändigt att dra lärdomar - och det blir hela tiden nödvändigt att dra nya - tills man lärt sig skilja mellan t.ex. maskiner och maskiners kapitalform, och tills den erfarenheten hade befästs, att ingen form av maskinstormning kunde vara någon framgångsrik form för klasskampen (lika lite som "personstormning", vilken har sin uppkomst i personaliseringen och vars andra sida är illusionen om enskilda personer).
Politiskt beror alltså väldigt mycket av att lärdomarna för just arbetarklassen och dess förbundna dras på ett sätt, så att man grundligt tillägnar sig det Marx' formbegrepp presterar som ett instrument för att nå kunskap.
Det är dock inte alltid så lätt att hålla isär den ekonomiska formbestämdheten och det innehåll, som bestäms genom denna ekonomiska form. Ty i verkligheten är dessa båda sidor alltid en medaljs sidor, och de "framträder" således aldrig skiljda från varandra. Till exempel förekommer abstrakt-mänskligt och konkret-nyttigt arbete aldrig åtskiljda, utan de bildar alltid en oupplöslig enhet. Vid varje tidpunkt är den kapitalistiska produktionsprocessen återigen båda sidorna, på samma gång arbetsprocess och värdeförmeringsprocess, och man kan inte - även om man gärna skulle vilja det för att nå sinnlig kunskap - i åskådlighetens namn gripa den ena sidan här och den andra där. Just därför är detta instrument, den ekonomiska formbestämdhetens kategori, enligt sakens natur en viktig landvinning. Vi har Kritiken av den politiska ekonomin att tacka för sådana kunskaper. - Det är alltså lämpligt att närmare granska formbegreppet.
Till att börja med råder jag er att slå upp ordet "form" i ett skolastiskt, ett borgerligt och ett marxistiskt lexikon. Ni kommer genast att se, hur utomordentligt laddat detta begrepp är.
Alltsedan Aristoteles står - i många olika skepnader - den begreppsliga motsatsen mellan form och materia i centrum för det filosofiska intresset. Och redan före Aristoteles strukturerades det filosofiska tänkandet av mer oklara förformer för denna motsats; de var bara begreppsligt mindre definitivt utarbetade. Eftersom vårt syfte är att slå en bro mellan vardagsspråket och den vetenskapliga terminologin, skall vi här endast hålla fast ett samband mellan form och materia, så som det är praktiskt närvarande i vardagen. Då form-materia-teorierna går tillväga på ett mer eller mindre analogt sätt, måste vi också här ta hänsyn till analogier. Begreppen är lånade från praxis. På samma sätt som man fyller deg i kakformar när man bakar kakor, skall vi tänka oss det hela, när det gäller förhållandet mellan form och materia hos tingen. Materia betyder allmänt "ämne", "material", "det av vilket något härrör, förfärdigas eller vidmakthålls"; i en speciell betydelse betecknar materia - liksom grekiskans motsvarande ord, hyle-trä, och då trä som byggnadsmaterial (i motsats till trä som bränsle). Det vi, analogt med detta, skall överföra till den begreppsliga motsatsen mellan form och materia, är relationen mellan träet som råämne - franska matière première - och det hus, som är byggt av detta trä.
En annan analogi, som redan mycket tidigt uppsnappades, och som sedan under årtusenden spökat i litteraturen, hänför sig till krukmakeriet. Krukmakaren tar leran och formar ett kärl av den: han gör detta efter en idé ( = form), som han redan innan hade i huvudet och som i sig inte har någonting med leran att göra - utom det minimala, att leran låter sig formas på det sätt som den gör. Och just denna egenskap gör leran lämpad, nämligen därför att den i sig är formlös (amorf), och därigenom smidigt antar formen. Den är det självt formlösa formbara - det informis formabilisque materies - som Augustinus bestämmer formens motsats, materien. Man ser att analogin inte förblir vid förhållandet mellan leran och formen på kärlet; den kräver fullständigande genom krukmakaren. I själva verket var just "krukmakarguden" eller något annat slags "hantverksgud" (demiurg) en av de föreställningar, i vilka världssammanhangen tänktes.
Denna analogi, som alltså överför den hantverksmässiga produktionens enkla moment till fysiken, metafysiken och alla andra områden, använder motsatsen mellan form och ämne till att upprätta en idealistisk, herrskapsmässig världsbild, i vilken materiellt och sinnligt mer eller mindre fördöms som oegentligt, passivt och till och med ont. Analogin tyder på inre spänningar, ja just på herravälde: formen är det yttre, det som gjorts på leran, det aktiva, det som av det formlösa-formbara först gör ett konkret något. Att man därvid tar sin tillflykt till den hantverksmässiga vardagliga erfarenheten, kan delvis skyllas på en propagandistisk nödvändighet: att tala på detta sätt, var att tala folket till behag, men det man predikade och rättfärdigade var - dess underkuvande. Det som kallades form eller idé skulle respekteras som det evigt oföränderligt förebildliga, medan ämnet däremot skulle gälla, om inte som det onda, så åtminstone som det oväsentliga, det av formen gripna och åter övergivna. (Vi måste här avstå från att söka utforska innehållet i detta slags hierarkiska världsbild. Men kanske vaknar ur dessa få antydningar en insikt, att vi i vår tid måste uthärda en uppgörelse i motsättningen mellan idealism, formalism och materialism, en uppgörelse som i förändrad form, och på en på ett avgörande sätt vidareutvecklad intressegrund, fortsätter antikens uppgörelser.)
För att klargöra formbegreppets förankring i vardagen, måste vi vid sidan av formandet av plastiska (formbara) ämnen, även betrakta formerna för regleringen av mänskliga förhållanden eller "mellanmänskliga" relationer i samhället. Vi kallar dessa former för institutionaliserade förhållanden. De ger sig tillkänna genom "formaliteter" av alla de slag, från "goda" former, mot vilka man inte får synda, till formerna för hur civilprocesser verkställs och de formler som därvid måste uttalas. Överallt där ett dylikt formbegrepp dyker upp, visar det att i en bestämd form i vilken något måste utspelas, i vilken man måste samordna sig, är de konkreta fallen, de konkreta händelserna givna i förväg. Och i formen saknar man också dessa konkreta händelser, vare sig de riktigt uppfyller den eller inte, vare sig de utvecklar sig formfulländat eller formlöst eller formvidrigt.
Vid den motsatta polen till vardagspraxisen med dess formaliteter, i den formella logikens föreställda och praxisundandragna värld, möter vi formbegreppet redan i titeln. Här betecknar formens begrepp ungefär det som vi redan har talat om vid exemplet med syllogismen, det vill säga satsens och slutsatsens form. Satsen har den formen, att ett subjekt på ett bestämt sätt knyts ihop med ett predikat. Predikat kan översättas med bestämning. Något bestäms. Teorin för denna form framhäver, att formen skulle vara det eviga, oföränderligt stela, preexistenta, och att de ting, som förekommer som subjekt och som predikat i den, att alltså ämnet i den skulle vara det varierande, föränderliga, tillfälliga.
Den form som vi här skall analysera, är den enkla värdeformen x vara A = y vara B. I själva verket finns det även här anledning att beakta, att det uppenbarligen är formen som är det stela. Genom årtusenden har detta varit en av de former, i vilka värde uttryckts, och en av de former som legat till grund för bytesaktens verkställande. Detta är formeln för det som sker, närhelst två byter med varandra utan att detta relateras till en tredje vara.
Förvisso är denna form inget ohistoriskt. I avsnittet om den enkla värdeformen i dess helhet talar Marx om dess historiska karaktär (s 54): "Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok förvandlar arbetsprodukten till en vara, nämligen den epok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet som föremålets konkreta, verkliga egenskap, det vill säga som dess värde. Därav följer, att varans enkla värdeform samtidigt är arbetsproduktens enkla varuform, att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens". Värdeformen utvecklas alltså bort från det enkla, men det enkla består därigenom ändå på ett visst sätt. Värdeformen gäller var och närhelst ett "enkelt, tillfälligt eller enstaka" byte genomförs på nytt. Den enkla värdeformen var likväl aldrig förhärskande, den är ju formen för det tillfälliga, definitionsmässigt ej förhärskande bytet. Men även när nu till exempel penningformen blivit förhärskande, kan och kommer den enkla formen att sporadiskt bestå vid sidan av denna utvecklade och komplexa form. Men var den än dyker upp, kommer den alltid att framträda stelt och oföränderligt och alltid i samma "form".
Förutsättningen verkar alltså vara bekräftad, nämligen att denna form, x vara A = y vara B, är något stelt och invariabelt. Visserligen växlar ämnena A och B oupphörligt inom ramen för den: I denna form ställs hela tiden nya arbetsprodukter mot varandra; de växlar även historiskt, helt nya bruksföremål upptäcks och utvecklas. Men i själva formen har inte något ändrats sedan Homeros dagar eller till och med på årtusenden dessförinnan. Endast ämnena växlar (omsätts). Och i själva verket är ju också ämnesomsättningen vårt objekt. Detta verkar vara en ytlig ordlek, men ser man närmare efter, märker man att associationen från "sig omsättande ämnen" till "ämnesomsättning" är mer än bara en ordlek. Formen x vara A = y vara B - och vi undersöker den för att få fram varför analysen av den kunde blottlägga utvecklingens lagbundenhet - alltså värdeekvationen, representerar ju ingenting annat än det groddlika, mest enkla utvecklingsstadiet för de former, i vilka samhällen med privat-arbetsdelad produktion praktiserar den sociala ämnesomsättningen. Den innefattar den form och det förhållande i vilka ämnena "A" och "B" växlar (omsätter) sina ägare: "A" växlar (omsätts) till "B:s" sida, och "B" till "A:s" sida. Det som betecknats med "A" och "B" växlar å andra sidan oupphörligt i sina olika konkretioner: ständigt träder nya produkter in i bytesförhållandet: tillsammans täcker de i praktiken summan av den existerande mångfalden av särskilda produktionsgrenar, där mångfalden är bestämd av arbetsdelningens utsträckning. Att ämnena ständigt "växlar" på detta sätt och att varje konkret ämne framträder tillfälligt i formen, är ingen tillfällighet, utan motsvarar en grundläggande, nödvändig funktion hos de samhälleliga förhållandena.
Vi har alltså i formen x vara A = y vara B - som en stel form med växlande ämnen - den form framför oss, i vilken samhällsmedlemmarna praktiserar sin sociala ämnesomsättning. Sedd ur detta perspektiv är den alltså en form för social praxis, en praxisform. Men nu tillspetsas den hittillsvarande frågan. Om det här handlar om en form för mänsklig praxis, hur kan man i så fall säga, att formen står stel och självständig gentemot individerna, gentemot de praktiserande individerna? Varför är det överhuvudtaget meningsfullt att göra en logisk analys av den - den är ju en praxisform? Varför kan man med analysen av praxisformen sluta sig till utvecklingslagen? Är då inte praxis till sitt väsen något subjektivt? Är inte praxis ett utslag av min eller din vilja, något godtyckligt, något som framspringer ur människans frihet? - Vi måste alltså klargöra motsägelsen mellan "människans frihet" och denna värdeforms tvingande, stela, invariabla karaktär; motsägelsen mellan "praktisk subjektivitet" och objektiv praxisform.
Motsägelsen mellan praktisk subjektivitet och praxisformens objektiva stelhet blir inte precis mindre när man läser början av kapitlet om bytesprocessen: (på sid. 74, efter fotnot 37)
"För att sätta tingen i relation till varandra som varor, måste varuägarna förhålla sig till varandra som personer, vilkas viljor bor i dessa ting. Var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge. Därför måste de ömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta rättsförhållande i form av ett avtal, juridiskt utformat eller inte, är ett viljeförhållande, vari det ekonomiska förhållandet återspeglas."
För ögonblicket beaktar jag här bara att de bytande ömsesidigt måste erkänna varandra som privatägare. Detta innebär att de ömsesidigt måste erkänna varandra som fria viljor; de måste gå med på villkoret, att endast den lösning, som var och en av de båda frivilligt instämmer i, kan vara lösningen på problemet med ägarbyte i bytesform. Därför kan Marx senare (nämligen i slutet av kapitel fyra, sid. 152), beteckna "cirkulationens eller varuutbytets sfär" som "ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna".
"Det som här endast och allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham. Frihet - ty köpare och säljare av en vara ... handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal som fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck. Jämlikhet - ty de förhåller sig till varandra endast som varuägare och byter ekvivalent mot ekvivalent. Egendom - ty var och en bestämmer bara över sitt. Bentham - ty var och en av dem bägge har endast att ta vara på sig självt. Den enda makt som sammanför de två parterna och ställer dem i relation till varandra, är deras egennytta, deras särskilda fördel, deras privatintressen."
Marx visar senare, att i arbetarnas bytesförhållande med kapitalisterna, är denna "frihet" och "jämlikhet" ett sken. Av detta skall man dock inte låta sig förledas till att tro, att de inte skulle vara reella. Detta inskärps också mycket tydligt av Marx. Det handlar här inte om ett hånfullt konstaterande av något skenbart, utan om reella omständigheter, vilka även uttrycker det progressiva i varuproduktion grundad på lönearbete, i förhållande till en produktion grundad på slaveri och i förhållande till andra förborgerliga former. Den på varuproduktion vilande samhällsformen för in den fria individen och den (formella) mänskliga jämlikheten i historien.
Men hur är det nu? Om bytets grundläggande praxisform bestäms som ett förhållande mellan fria viljor, där de delaktiga ingår som fria individer, hur kan man då utgå ifrån, att denna form är något stelt, invariabelt, något som existerar före varje enskild individ? Att den är något som tvingar in de enskilda i sig, sätter dem i ett förhållande till varandra, där de endast ingår som växlande och utbytbara personer, vilka i denna bemärkelse inte skiljer sig stort från de varierande ämnen, som antar varuform?
Frågan blir möjlig att besvara om man gör klart för sig, vilket slags social ämnesomsättning bytet representerar, och om man närmare granskar bytesformens innehåll. Vari ligger relevansen för detta byte, när "A" kommer på "B:s" plats och "B" på "A:s" plats, och så vidare? Vilken betydelse har detta?
- Det handlar här om en historiskt speciell form för den sociala förmedlingen av ämnesomsättningen människa-natur. Resultatet av att den verkställs är att alla kan leva. Det är livsnödvändigt att denna ämnesomsättning äger rum. Visserligen är det endast i ett samhälle, där den privata varuproduktionen härskar, som denna process präglas av värdeformen som praxisform. Det har vi redan talat om. Jag citerar ur avsnittet om Varans fetischkaraktär (på sid. 63), där Marx kort sammanfattar sambandet mellan produktionsförhållanden och värdeform respektive varuform: "Bruksföremål blir överhuvud taget varor endast eftersom de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av deras arbetsprodukter och därför framträder först genom varuutbytet deras privata arbetens specifikt samhälleliga karaktär." Kort sagt, i ett samhälle där produktionen sker a) i förhållanden av en samhällelig arbetsdelning och b) privat och planlöst, där antar produkterna lagmässigt varuform och där kan vars och ens enskilda liv endast förmedlas dubbelt, på så vis att människor dels ombestyr en arbetsdelad produktiv ämnesomsättning med naturen (alltså på ett bestämt sätt assimilerar bestämda naturämnen för de mänskliga behoven), dels att de i anslutning till detta (eftersom produktionen visserligen är arbetsdelad, men dock planlös och utan samhällelig tillägnelse och fördelning) sinsemellan utbyter resultaten. Resultatet av detta är att varje samhällsmedlem i högre eller lägre grad förfogar över exemplar av alla för livet nödvändiga medel, livsmedlen, och att hon kan klara av sin individuella konsumtiva ämnesomsättning med naturen.
Utifrån detta kan man säga, att den utvecklade och allmänt förekommande värdeformen - vilken vi har karaktäriserat som praxisform - är den grundläggande ekonomiska formen; den form i vilken människorna i en bestämd samhällelig formation manifesterar sitt samhälleliga sammanhang och förmedlar sin ämnesomsättning med naturen. - Jag har här använt begreppet formation, eller snarare socialformation; detta begrepp blir nödvändigt, när det gäller att uppfatta ett samhälle utifrån dess "form", eller att skilja det från ett annat samhälle. Begreppen formation och form hänger nära samman. Varans ekonomiska form, som vi här analyserar, är den grundläggande formen för det borgerliga samhället (det vill säga det borgerliga samhälle där den privata varuproduktionen är fullt utvecklad och samhälleligt bestämmande), bestämningen av den grundläggande formen gör det därför möjligt att begripa detta samhälle som en specifik formation. Marx kommer att reflektera över detta i en fotnot i slutet av avsnittet om varans fetischkaraktär (på sid. 70, fotnot 32): "Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom karaktäriseras som ett speciellt slags samhällelig produktion och därmed samtidigt blir historiskt karaktäriserat" - just som en bestämd socialformation i motsats till andra formationer. "Om man betraktar varuformen som den samhälleliga produktionens eviga naturform, så förbiser man med nödvändighet också det specifika i värdeformen, alltså också i varuformen och på en högre utvecklingsnivå också det specifika i penningformen, kapitalformen och så vidare".
Nåväl, praxisform, nåväl, grundläggande praktik, för en formation kännetecknande praxis - men varför i så fall invariabel? Varför stel? Varför "logisk" struktur? Och varför inte ett fritt praxisuttryck? Varför inte spontan subjektivitet? Om man ännu en gång läser det jag nyss citerade ur början av andra kapitlet, skall man i Marx text finna svaret på dessa frågor. Där visar han nämligen (på sid. 74), att människorna, i det att de byter - och det innebär: i det att de förverkligar en bestämning av sin privat-arbetsdelade produktion - träder in i en bestämd relationsform: de förhåller sig till varandra som personer, vilkas viljor bor i respektive vara, så att var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge." Denna process är social ämnesomsättning, social ämnesomsättning via en bestämd form för tillägnande, som karaktäriseras av att tillägnande samtidigt är avyttrande, att givande och tagande är en process. Den konstitueras genom att var och en tillägnar sig den andres egendom endast med hans samtycke, d.v.s. alltid endast medelst en för båda gemensam viljeakt. Och just i denna frivillighet, i denna tvåsidiga frivillighet, i detta villkor att det skall vara en gemensam viljeakt, uppkommer det stela, denna relations logiskt-formella karaktär. Man kan lätt åskådliggöra detta för sig, om man förutsätter att var och en från början erkänner den motsatta viljan och från början samtycker till att något, som också den andre kan instämma i, skall vara resultatet av "handlandet"; genom att var och en på detta sätt måste erkänna den andres vilja, uppstår något som principiellt är oavhängigt av varje individ; något objektivt, som likväl samtidigt är "logiskt", nämligen en "princip": Bytesprincipen, ekvivalensprincipen, likvärdigheten. Denna princip är inget ytligt eller skenbart för deltagarna, tvärtom. Visserligen kommer den på sätt och vis, enskilt till var och en från den andre, men samtidigt framspringer den ju i var och en själv; den är inbegripen i en social praxis, den är det som de båda viljorna kan enas om. Den är jämvikten mellan vilja och motsatt vilja (vilket inte innebär att de båda positionerna måste vara jämviktiga). Denna jämvikt, denna "mitt", vid vilken var och en kommer den andre till mötes, kan endast vara ett bytesförhållande, som - åtminstone om man ser till begreppet - innebär ekvivalens. Ty var och en, såvida han är en fri och erkänd privatperson, kommer endast att bifalla ett byte, som antingen gynnar eller åtminstone inte missgynnar honom. Då detta ju kommer från båda sidor, upphävs den enes vilja och den andres motsatta vilja i det gemensamma begreppet ekvivalens. Däri stämmer de båda viljorna åtminstone formellt överens, även om man i det enskilda fallet innehållsligt och objektivt kan bryta mot ekvivalensprincipen: genom bedrägeri, fördumning, utnyttjande av speciella tvångslagar och så vidare. Men även där det bedras och fördummas, är inbegreppet formellt detsamma: ekvivalens. Eftersom ekvivalensprincipen uttrycker det enda möjliga sätt, på vilket två främmande viljor regelbundet kan mötas, är den det stela, invariabla - och det fastän den endast uppkommer ur människornas praxis. Motsägelsen mellan praxisens subjektivitet och objektiviteten hos denna praxis' formella lagar upplöses alltså genom att de båda subjekten grundar en princip för sitt förhållande, i vilken båda viljorna upphävs. Denna princip träder varje individ till mötes som en färdig social form. Därför känner man till denna form "inifrån". Det begrepp vi har om denna form uppstår inte genom yttre observationer av beteenden (behaviorism), utan vi känner till det "inifrån" i den mån vi byter och själva är indragna i dessa förhållanden. Detta "inifrån-begrepp" kallar jag här inbegrepp. Vi måste inte empiriskt beskriva bytesprincipen, så som man till exempel observerar myrornas beteende, beskriver det och hypotetiskt försöker att generalisera; utan vi har ett annat slags kunskap om detta objekt, nämligen den kunskap, som subjektet känner till "inifrån", det vill säga praktiskt, såtillvida som subjektet medkonstituerar det objektiva. Och värdeformen är ju ingenting annat än en social form, som om och om igen uppstår på nytt med det om och om igen på nytt stela, "gamla", varje subjekt föregivna, a priori (på förhand, före varje enskilt byte) färdiga resultatet.
Genom att vända sig mot praxis blev det möjligt att urskilja värdeformen som rörelse- och verksamhetsform för de samhälleligt grundläggande förhållandena i den privat-arbetsdelade produktionen. Och just genom denna vändning till praxis blev det möjligt att förklara och därmed också begripa bytets ekonomiska form i sin logik och stelhet, och därför kunde vi genom en analys av denna "logik" upptäcka lagbundenheten i denna forms rörelse och utveckling.