Vid analysen av bytesvärdet med avseende på dess "innehåll" och detta innehålls substans, kom vi med Marx in i en dimension, som lät sig karaktäriseras med stödordet "naturbas". Såväl "konkret-nyttigt" som "abstrakt-mänskligt" arbete reducerades sist och slutligen till naturprocesser eller till naturnödvändiga, av den specifika samhällsformen i detta avseende oberoende processer. Och frågan var: När vi nu återigen inte har någonting annat än natur, var griper vi då det samhälleligt specifika? Svaret lyder: Det samhälleligt-historiskt specifika kan endast begripas med hjälp av formanalysen. Den gör det möjligt att begripa den särskilda ekonomiska roll, som arbetet spelar i varuproducerande samhällen, under abstraktion av dess konkreta nyttighet. För detta svar, som hittills är ett obevisat påstående, finns det hos Marx några motiveringar, vilka vi till att börja med närmare skall betrakta. I avsnitt 4 om varans fetischkaraktär och dess hemlighet - ni känner till texten, om också förmodligen inte i detta argumentationssammanhang - heter det (sid. 62): "Varans mystiska karaktär har alltså inte sin upprinnelse i dess bruksvärde. Den har lika lite sin upprinnelse i värdebestämningarnas innehåll." Vad var detta innehåll? Stödord: förkroppsligat arbete. "Ty det är för det första en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete och alla produktiva verksamheter, hur olika de än må vara, alltid är funktioner av den mänskliga organismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v.." Detta skulle alltså vara naturbasen. Naturbas för vad? För det mänskliga arbetet, såvida man abstraherar dess kvalitativa bestämningar och endast håller fast det lika i alla för övrigt olika arbeten. Och vi läser vidare: "Vad som för det andra ligger till grund för bestämningen av värdestorleken" - förut bestämdes värdesubstansen, och nu skärskådas substansen med avseende på bestämningen av dess "mängd"; och båda tillsammans, värdesubstansen och bestämningen av dess storlek, utgör värdebestämningens innehåll, - "Vad som för det andra ligger till grund för bestämningen av värdestorleken, arbetstidens längd eller arbetets kvantitet, så är kvantiteten rent av förnimbar för sinnena" - alltså sinnligt märkbar och praktiskt relevant, - "och möjlig att skilja från arbetets kvalitet", - där kvalitet betecknar den konkret-nyttiga aspekten. - Och nu kommer något som inte uppmärksammas av många av dem som ofta pratar om "abstrakt-mänskligt" arbete eller om det för dem olösliga problemet, att det också i den socialistiska ekonomin talas om värde: "Under alla förhållanden måste den arbetstid, som livsmedelsproduktionen kräver, intressera människan, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsnivåer." I fotnoten ger Marx en karaktäriserande hänvisning till att t.ex. germanerna mätte sin mark med hjälp av den arbetstid, som i samhälleligt genomsnitt var nödvändig, för att på denna mark genomföra ett bestämt odlingsförlopp. En "morgen" land är så mycket, som bonden klarar av på ett dagsverke. Ytmåttet härleds alltså ur arbetstidens längd. Marx citerar detta för att visa, att även i en samhällsform, vars grundenheter var nästan helt självförsörjande och oavhängiga bondgårdar, var människorna intresserade av storleksbestämning genom arbetskvantitet, och det fastän de lantbrukande enheterna inte i någon form producerade för varandra, d.v.s. samhälleligt. - "Och slutligen, så snart människorna arbetar för varandra i en eller annan form", och då även om det bara skulle vara som varuproducenter, alltså inte i en gemensam planhushållning, "får deras arbete också en samhällelig form. Vari ligger alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen just i själva denna form." (Då de utvecklingar som ansluter till detta (på sid. 63) helt och hållet lever på de kunskaper som vunnits i avsnittet om formanalysen, avbryter vi för ögonblicket läsandet och går tillbaka för att se hur dessa kunskaper vinns. Men till att börja med skulle jag utifrån slutet av formanalysen vilja antyda dess relevans.)
Formen är alltså det avgörande och också det som bereder den vetenskapliga analysen störst svårighet. För vad är den avgörande? Vad beror av formanalysen? I början av det tredje avsnittet (sid. 42) ger Marx en delupplysning om detta. Här gäller det nämligen "att prestera något, som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms genes. Alltså att följa utvecklingen av det i varorna befintliga värdeuttrycket, från dess mest enkla, oansenliga gestalt ända till den bländande penningformen." Vill man påvisa penningformens genes, då måste man samtidigt analysera varuformen. Endast över penningformens genes kan åter pengarnas "väsen" begripas. Och endast när man har begripit pengarnas väsen, kan man begripa i vad mån kapitalformen kunde utveckla sig ur penningformen. Alltså måste man följa vägen för pengarnas uppkomst. Då det är på det viset, börjar Marx här - efter att han överallt stött på en "naturbas", och efter att han uttömt den innehållsliga sidan av varuanalysen - på nytt med formanalysen, och han förutsätter då de hittills uppnådda resultaten.
Då nu formanalysen, trots förutsatta resultat, här börjar på nytt, påminner jag om de allmänna krav som ställdes på början av en vetenskap. Dessa krav måste ju uppfyllas även här. Vad var det för krav? För det första det didaktiska kravet: Inget vetande får förutsättas, som inte varje samhällsmedlem har. För det andra det logiska kravet: Utvecklandet måste gå från elementet, det minsta hela, mot det som är sammansatt av elementen, i riktning mot bindningarna. För det tredje det genetiska kravet: Utvecklandet måste gå från det genetiskt första till det i sammanhanget senare, från det outvecklade till det i sammanhanget mer utvecklade, under blottläggande av utvecklingslagarna; först då kan man på ett bindande sätt gå vidare från fenomen till fenomen.
- Sammanfattat i stödord lyder kraven: Det hela måste utgå från trivialiteten, det måste utgå från elementärformen och det måste utgå från groddformen. Vi skall se efter om och i så fall hur detta trefaldiga krav här konkretiseras.
Trivialiteten är här så formulerad, att jag - för att karaktärisera utgångsvetandet - kan låna formuleringen från motsvarande ställe i Kapitalet - näst sista stycket i "förtexten" till formanalysen (sid. 42) börjar så här: "Var och en vet, även om han inte vet något annat", att varorna allesammans uttrycker sitt värde i penningform. Detta är i sanning en trivialitet, något som var och en kan hålla med om.
Från trivialiteten går det genast vidare till elementärformen. Penningformen för varornas värdeuttryck ses som sammansatt, komplex form och till första undersökningsobjekt utses därför "värdeförhållandet mellan en vara och en enda olikartad vara", d.v.s. "det enklaste värdeuttrycket för en vara".
Detta det enklaste ses samtidigt som det genetiskt första och målet för framställningen bestäms i enlighet därmed "genetiskt", som påvisande av penningformens genes. Mer exakt formuleras det genetiska kravet på det redan citerade stället: det gäller "att följa utvecklingen av det i varornas värdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess mest enkla, oansenliga gestalt ända till den bländande penningformen." Vi skall alltså börja med undersökningen av det genetiskt första; och dess utveckling kommer även att bestämma framställningens uppbyggnad.
I sista stycket i avsnittet om formanalysen (på sid. 61) ger Marx med en tillbakablick ännu en gång besked om analysens uppbyggnad och utbytet av den. Om man ser till innehållet är utbytet att teorin för pengarnas socioanalys och genes kunde utvecklas. Och hur kom detta resultat till stånd? "Svårigheten med penningformens begrepp inskränker sig till begripandet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvudtaget, form C. Denna form upplöses bakåt i form B, den utvecklade värdeformen, vars konstituerande element är form A, ... x vara A = y vara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen."
Här återfinner vi stödorden: Grodd - begreppet för det genetiskt första; konstituerande element - elementet som det komplexa byggs upp av. Elementärform och groddform bestämmer i lika mått det som undersökningen har att börja med. - Dessutom hänvisar Marx uttryckligen till formanalysens uppbyggnad: Den fortskrider i utvecklingssteg, varvid den mer komplexa formen blir möjlig att förklara, eftersom den byggs upp på resultaten av undersökningen av den enklare formen, eller, med Marx ord, "upplöser sig bakåt" i den enklare formen. Det verkar således som om uppbyggnaden skulle uppfylla de strängaste krav.
Om den citerade slutanmärkningen (sid. 61) visar sig hållbar i en kontroll beträffande innehållet, då ligger det i öppen dag, att allt hänger på denna uppbyggande rangordning, att analysen av värdeformen representerar ett mönsterfall i hopträngd form för uppbyggnaden av denna vetenskap. Förresten skulle vi här samtidigt även ha tillgång till svaret på frågan, hur det är med förhållandet mellan den konkreta historiska utvecklingen och Kapitalets framställning och uppbyggnad.
Vi har nu hört kravet, men med det blotta påståendet kan vi bara göra en meningsfull sak; kontrollera det med hjälp av texten. Men detta kan vi börja med först då vi förstår hur det kommer sig, att denna uppbyggnad kan gripas i sin logiska lagbundenhet, och varför denna utveckling kan gripas i sin genetiska lagbundenhet. När man känner till och begriper den grund, på vilken detta är möjligt, då har man i en form - som är så långt som möjligt motsatt det rent dogmatiska - tillgång till det som kallats Kapitalets "vetenskapslogik". De med denna sammanhängande frågorna och diskussionerna kan visserligen inte vidare behandlas i en första introduktion, men här öppnar sig i alla fall tillträdet till deras i lika hög grad motiverade som kontrollerbara diskuterande.
Vad är nu denna logiska elementärform och genetiska groddform? Om den genetiska groddformen heter det på sid. 54 (tredje stycket), att den "först genom en serie metamorfoser" - morphé är formen; på alla håll och kanter stöter vi på formbegreppet - alltså genom en serie formomvandlingar "mognar till prisform". Vad är nu alltså denna groddform eller elementärform? Innan denna fråga besvaras, måste jag påminna om den innehållsliga fråga, som Marx här på nytt börjar med. Vad är egentligen objektet för analysen av värdeformen? Nar man ställer denna fråga i arbetsgrupperna, stöter man ofta på svårigheter att bestämma just detta objekt. Därför måste vi alltid hålla den ledande frågan, forskningsfrågan, i minnet; då först kan vi förstå vad det är för svar Marx ger.
Om undersökningen ursprungligen utgick från värdets framträdelseform, bytesvärdet, som om det vore något självklart givet, i syfte att söka det sålunda framträdande innehållet, så har värdet här under tiden blivit det självklart förutsättningsbara; utifrån värdet självt frågar man efter dess framträdelse. Med frågan efter värdets framträdelse är utgångssvårigheten given för denna nybörjan.
I motsats till väsendets eller innehållets begrepp, har vi redan diskuterat framträdelsens begrepp; hittills har vi dock inte diskuterat en aspekt som betecknas av begreppet, och som låter sig pejlas in med den paradoxala frågan: Hur sker framträdelsen? Framträdandet blir sinnligt gripbart, konkret-verkligt, beständigt. Därav ett annat begrepp för att uttrycka frågan efter värdets framträdelse, begreppet värdebeständighet. När det heter: Värdebeständigheten söks (som på sid. 42: "Varornas värdebeständighet skiljer sig" o.s.v.), då är detta bara en annan formulering av frågan efter "värdeframträdelsen", just därför att ingenting annat än något konkret-verkligt eller beständigt kan framträda.
För att rätta till det hittillsvarande talesättet, måste vi här göra en differentiering; närmare bestämt måste vi nu uttryckligen skilja mellan värde och bytesvärde (vilket vi delvis redan gjort, dock utan att ha reflekterat över det). Redan på sid. 34 hette det (slutet av tredje stycket): "Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller framträdelseform; men till att börja med skall dock värdet betraktas oberoende av denna form." Nu har vi alltså kommit fram till formen. Men vari ligger skillnaden mellan bytesvärdet och värdet? Varför behövs denna differentiering?
Man kan på ett slående sätt förstå detta problem praktiskt, om man tar en bestämd vara och försöker föreställa sig dess värde. - Det sätt att bevisa, som Marx här opererar med (sid. 42), underförstår att vi som läsare skall förfara på samma sätt, d.v.s. att vi i tankarna utför detta experiment. Det skulle då vara den tidigare karaktäriserade tankeprovsmetoden, med det reella innehållet av ett i tanken utfört provhandlande. Detta spel kan här återigen leda till att man begriper en begreppslig operation. Man tänker sig ett föremål av något slag som en vara och försöker föreställa sig denna varas värde. Man stöter då på ett ganska egendomligt sakförhållande: Fast man allmänt menar, att det är helt klart vad en varas värde är, så är det likväl omöjligt att på något som helst sätt binda föreställningen om varans värde till varan själv.
"På något som helst sätt" skulle jag kanske inte säga, för på ett eller annat sätt föreställer sig var och en trots allt, "även om han inte vet något annat", en varas värde för sig själv - och då säkerligen i form av en prislapp. Nåväl, men vad är då en prislapp? Ser man närmare efter, är priset på lappen ingenting annat än ett förkortat skrivsätt för någonting annat, som just denna bestämda vara inte är. Den påminner var och en som skulle vilja ha varan om dess pris, d.v.s. att han kan få den om han ger någonting annat för den. Prislappen hänvisar alltså till någonting annat, som måste ges för varan och är alltså inte något som finns i varan, om man skulle ta den åt sidan och låta den "tala". Om man i tankarna således plockar bort prislappen och fortsätter tankeprovet, kommer man att göra den teoretiska erfarenheten, att man i varan inte kan gripa dess värde; att man i varan själv inte kan bekräfta föreställningen om dess värde. Detta till skillnad från änkefru Hurtig[1*], krogägarinna och prostituerad, som Shakespeare låter säga om sig själv, att henne visste alla hur man skulle ta, så kan varans värde inte gripas i sig självt, alltså konkret, i verkligheten.
När man åskådliggjort detta sakförhållande för sig, vet man också varför det blir nödvändigt att differentiera begreppen. Ty självklart måste ju varje vara på något sätt ha sitt inneboende värde, även om vi just nu inte närmare förmår bestämma detta sätt. Varför? Vi har ju bestämt värdet till substans och storlek. För vi har sagt: Värdet bestäms genom det samhälleligt nödvändiga arbetet för att tillverka en vara, och vår tänkta vara är en arbetsprodukt, alltså måste den också vara värde. Å andra sidan framträder inte värdet i den. Det är inte möjligt att i varan konkret fixera föreställningen om värdet. Eller som Marx formulerar det (sid. 42): "Man må därför vrida och vända en enskild vara hur man vill - som värdeföremål förblir den ogripbar."
Och hur blir nu varans värde gripbart som ting, hur framträder det alltså för sinnena? Svaret lyder: Detta sker först då varan sätts i ett utbytesförhållande till en annan vara. Och det har vi ju redan undersökt. Som vi sa i början, framträder en varas värde först i det ögonblick bestämningen bytesvärde uppfylls resp. gör en ansats att uppfyllas. Mycket tydligt inskärps här nödvändigheten att skilja mellan begreppet "framträdande innehåll" och detta innehålls "framträdelse"; därtill tvingat av det sakförhållande som undersöks. Nödvändigheten att gripa värdet konkret-verkligt blir förståelig, i synnerhet om man erinrar sig, att det ju är varuproduktionens bestämmande mål att utbyta varorna för att på så vis realisera deras värden. Det är en praktisk nödvändighet som utmärker den begreppsliga differentiering som här görs, eftersom det direkta målet med varans existens ju är att för sina producenter och ägare bli gripbart som värdeföremål.
Hur skall man nu alltså konkret differentiera det framträdande och dess framträdelse? - Det som framträder, resp. ovillkorligen måste framträda, är värdet. Dess begrepp bestäms genom att värdet begrips i enlighet med sin uppkomst, substans och storlek. Därför leder värdeanalysen till analysen av det varuproducerande arbetet (detta har ju Marx också genomfört i avsnitt 1 och 2). Men från den enbart innehållsliga värdebestämningen kommer vi inte till den gripbara värdebeständigheten, utan om och om igen bara till samma "spöklika verklighet", d.v.s. till den i sig icke-sinnliga, "otänkbara" föreställning, som abstraktionen av bruksvärdena förde oss till.
Men hur kommer vi då till det inte längre spöklikt-översinnliga, till den jordiskt-sinnliga, gripbara konkret-verkliga beständigheten hos detta i sig ogripbara sociala väsen, värdet? - Återigen lyder svaret: Genom att vi betraktar värdebestämningen i dess uppfyllelse, d.v.s. betraktar varan i relation till andra varor. - Vad är således objektet för denna undersökning, kort sammanfattat? Värdets framträdelseform. Hur förhåller sig värdets framträdelseform till värdet? Svar: Det är nödvändigt att värdet framträder. Varför är det nödvändigt? Svar: För att uppfylla varans bestämning, d.v.s. det bestämmande målet och drivande motivet vid produktionen av varan. Därav alltså begreppet "värdets nödvändiga framträdelseform"
Man kan således bestämma objektet för analysen av värdeformen på följande sätt: Den nödvändiga framträdelseformen för en varas värde undersöks. Detta undersökningsobjekt bestäms ännu närmare: Det som måste undersökas är inte någon godtycklig framträdelseform för varan, utan endast den som motsvarar de genetiska och logiska kraven, d.v.s. att samtidigt vara groddform och elementärform. Och det kan då endast vara den form, som är den minsta möjliga, mest enkla, en varas värde framträder i; den form som inte längre är möjlig att uppdela och som inte längre förutsätter någon annan form. - Och denna form visar sig och är verksam i bytet av en vara mot en annan vara.
Det sålunda härledda undersökningsobjektet får beteckningen "enkel, enstaka eller tillfällig värdeform". - Jag uttömmer nu inte allt som antyds i dessa titelbegrepp. Men det torde dock vara uppenbart, att det handlar om det enklast möjliga, vad som nu kan betecknas på så vis på värdeformernas område. Det är inte möjligt att ytterligare uppdela detta enkla, x vara A = y vara B, i självständiga relationer. Här är beviset: Delar man upp det i "x vara A" och "y vara B", så framträder inte längre något värde - det har vi nyss gått igenom. - Denna formel betecknar således den enklast möjliga form, som värde framträder i.
Men skulle det inte vara enklare att skriva: x vara A = y kronor? Men denna formel innehåller förutom symbolerna för mängd och bruksvärde inte längre bara begreppet "vara", utan även begreppet pengar, och lyder därför fullt utskriven: x vara A = y kronor pengar. I och med att denna formel innehåller fler begrepp är det en mer komplex form, och då - i motsats till begreppet "vara" - begreppet "pengar" ännu inte introducerats, skulle analysen av denna komplexare form trassla in oss i olösliga svårigheter.
Den enklast möjliga formen är därför x vara A = y vara B. I denna formel har vi samtidigt med den enklast möjliga formen för framträdelsen av en varas värde, även innefattat den grund, som gör det möjligt att differentiera begreppen "värde" och "bytesvärde". I överensstämmelse med detta korrigerar Marx sitt hittillsvarande uttryckssätt (sid. 53): "När det i början av detta kapitel efter gängse manér hette: varan är bruksvärde och bytesvärde, så var detta strängt taget falskt." Detta gäller ju nu också för oss. "Varan är bruksvärde (eller bruksföremål) och "värde"." Termen "värde" introduceras här definitionsmässigt, och Marx sätter den därför inom anföringstecken. "Den gestaltar sig som det dubbla den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform" - i praktiken är naturalform alltså bruksvärdegestalten, varukroppen - "skild framträdelseform, bytesvärdets form. Sedd isolerad har varan aldrig denna form, utan alltid endast i värde- eller utbytesförhållande till en andra, olikartad vara." Detta är ingenting annat än en mycket klar definitionsmässig sammanfattning av det förut utvecklade. Till detta klargörande fogar Marx en pragmatisk terminologisk reflexion: "Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket" - det strängt taget falska - "inte förarga utan kan tjäna till förkortning." Men för vårt syfte måste vi i det följande skilja mellan "värde" och "bytesvärde".
Frågan, vad som egentligen skulle vara objekt för analysen av värdeformen, är nu besvarad. Ytterligare en sak måste dock inskärpas: Vid en första blick antar man att ekvationen x vara A = y vara B betecknar bytet mellan två varor; men bytet mellan två varor, och värdeformen för en vara, måste man ovillkorligen hålla isär. I bytet mellan två varor överkorsar sig två varors värdeformer i praktiken. De kompletterar varandra fullständigt. Bytet av en vara är ett socialt förhållande, vilket ingås av två varuägare, ägaren A och ägaren B, och där var och en av dem uttrycker sin varas värde i den andres vara, eftersom de båda vill realisera sin egen varas värde i den främmande varans gestalt. I bytet mellan två varor är därför var och en av de båda varorna i värdeform, men de båda formerna är ställda mot varandra och i sig oförenliga med varandra. Ty när den ene säger "värde", säger den andre "bruksvärde", o.s.v. Först efter att analysen av värdeformen genomförts, kommer vi att kunna begripa den fulla motsägelsefullheten i detta förhållande. Att analysera det komplexa bytesförhållandet innebär emellertid att man inte skulle följa regeln, att analysera den enklast möjliga formen. Denna komplexa bytesform är inte den logiskt konstituerande formen. Den är nämligen en form - bytet mellan två varor - som förutsätter, att två värdeuttryck satts samman, att de motsatta intressena i praktiken blivit eniga och att den dubbla bestämningen blir uppfylld på båda sidor. Om vi inte redan i början av vår undersökning vill brottas med en mängd svårigheter, kan vi alltså inte gå tillväga på något annat sätt, än att vi sönderdelar vårt objekt och till en början analyserar det enbart från den ena sidan. I denna bemärkelse är analysen ensidig, och måste så vara. Den analyserar objektet i ensidig form. I enlighet med sin bestämning kan dock objektet inte förbli i denna form i verkligheten.
Frågan var: Vad är vara A värd (Ty detta är i praktiken den fråga man ställer efter framträdelsen av varan A:s värde, resp. framträdelsen av dess värdebeständighet.)' Till undersökningsobjekt bestämdes det enklast möjliga svaret på denna fråga. - Vilket är det enklast möjliga svaret? Uttrycket för värdet av varan A i en andra vara, som måste vara olikartad, eftersom det som skall uttryckas endast kan uttryckas i någonting annat. Denna andra vara kallas för B.
Nu har jag använt det hittills ointroducerade begreppet värdeuttryck. Vad betyder det? Det betecknar ingenting annat än värdets ensidiga ansats att framträda eller bli konkret-verkligt, beständigt. Varvid just begreppet värdeuttryck på ett annat sätt reflekterar nödvändigheten av att en varas till en början outtryckbara värde blir uttryckt. Det till en början icke framträdande måste framträda, det i sig outtryckbara måste uttryckas. För våra syften får det räcka, att vi utan åtskillnad använder begreppen värdeuttryck, värdebeständighet och värdeframträdelse. Visserligen skulle åtskillnader i och för sig kunna göras, men i det avseende som vi här intresserar oss för, uttrycker de tre begreppen samma sida av sitt objekt. - Begreppet värdeform fixerar den form, som värdet framträder (eller uttrycks) i konkret-verkligt.
Nu till analysmetoden. Vad är det för en metod Marx använder i analysen av värdeformen? Hur hette det i förordet? För det borgerliga samhällets politiska ekonomi skulle värdeformen vara lika grundläggande som cellen för biologin, men för dess analys skulle varken mikroskop eller reagenser stå till förfogande, utan enbart abstraktionskraften. Här konkretiseras nu abstraktionskraft och analys i gestalt av det logiska sönderdelandet av det enklaste av uttryck. Men det som därvid kallas "logisk sönderdelning" kan man endast förstå, om man aldrig glömmer, att dess objekt inte är ett fullständigt bytesförhållande, utan endast uttrycksformen för värdet av en vara A. I det tvåsidiga förhållandet försvinner nämligen den logiska sönderdelningens objekt. Det den omfattar - och överhuvud taget endast kan omfatta - är nämligen ingenting annat än det differentierade, s.a.s. asymmetriska i värde-ekvationen, - just det uppdelade i den. Men så snart vi uppfattar en varas värde-ekvation som en symbolisering av bytesvärdena för två varor, så finns det förutom bruksvärdeolikheten, symboliserad genom "A" och "B" och förutom mängdskillnaden, symboliserad genom "x" och "y", inte längre något asymmetriskt i den. Formellt, som begreppsklasser, är dessa skillnader dessutom absolut symmetriskt fördelade. Visserligen finns "A" och "B" i olika mängder, men alltid i absolut lika ställning och funktion. När däremot värdet av "A" skall uttryckas ensidigt, uppstår en funktionell asymmetri i denna ekvation. "A" och "B" får plötsligt fullkomligt olika, ja till och med motsatta ställningar och funktioner, vilka växelvis utesluter varandra inom ramen för ekvationen. - Men när jag talar så, då rör jag mig i grund och botten redan på vägen för Marx' formanalys. Ty Marx gör ingenting annat, än analyserar denna formel för det enklaste värdeuttrycket, med avseende på de skillnader i ställning och funktion som kan avläsas för de termer som förekommer i den.
Analysera kan här inte längre innebära" "Upplösande av något som är sammansatt, i dess reellt konstituerande element", ty det enkla värdeuttrycket kan i realiteten inte upplösas längre. Bevis: Subtraherar man varan B, får man kvar "x vara A", en bestämd mängd nyttiga ting. Däri framträder inte längre någon värdebeständighet. - Om vi däremot går till en mer utvecklad, sammansatt värdeform, blir det i den motsats som då framträder, tydligt, vad det innebär att i realiteten ytterligare kunna sönderdela en form. Låt oss alltså för ett ögonblick bläddra framåt till den allmänna värdeformen (sid. 57). Nu heter det inte längre x vara A = y vara B, utan här står en lång rad varor mot en vara "B", i vilken de, den ena efter den andra, uttrycker sitt värde. Den allmänna värdeformen utgörs av ett komplex av uttrycksrelationer; detta komplex kan jag i realiteten sönderdela. Till exempel kan jag beakta endast en av de olika varornas förhållande till varan "B". Varför? Eftersom det är något enkelt som är inneslutet i det sammansatta. Den allmänna värdeformen kan man ju begripa såsom sammansatt av alla varors förhållanden till varan "B". Analys innebär här: Upplösande av det sammansatta i de reellt konstituerande elementen.
Analysen av "den enkla, enstaka eller tillfälliga värdeformen" kan inte ske på detta sätt, ty denna form är själv den minsta möjliga helheten; den är redan element i den här definierade innebörden. Analys av denna form kan endast innebära: ett framhävande åtskiljande av alla funktions- och positions- (eller ställnings-) differentieringar, och ett undersökande av deras samspel. Till en början lyder alltså de första frågorna helt schablonmässigt: Vilken position har "A" i ekvationen? Vilken är "B:s" position? - Och här är de första resultaten av iakttagelserna ("svaren"), i tilltagande grad av bestämdhet: "A" är subjekt, "B" är värdeuttryckets material. "A" är det som uttrycker sig: "B" är det som uttrycket manifesterar sig i, det som "A" uttrycker sig i. "A" är aktivt, "B" är passivt.
Nu undersöks de funna bestämningarna med avseende på den logiska relationen dem emellan. Därvid visar det sig:
Aktivt subjekt och passivt material är motsatta begrepp. De är inte begrepp för någon godtycklig motsats, utan de betecknar en motsats, vars båda sidor växelvis betingar och sammansätter varandra, alltså trots sin ömsesidiga motsats ömsesidigt kompletterar och "sätter" varandra. 'En vara är inom det enkla värdeuttryckets ramar antingen i relativ värdeform eller i ekvivalentform'; detta är ett objektivt, tvingande, uttömmande alternativ. Den motsats som här påträffats är alltså av ett specifikt slag. Marx betecknar den med "den polära motsatsens" begrepp.
Vad är polära motsatser? Det är motsatser som är givna i ett bestämt slags sammanhang; de är givna ungefär på samma sätt som motsatserna nord/syd, uppe/nere eller höger/vänster. Polerna, eller med ett annat ord extremerna, d.v.s. ytterligheterna i sådana motsatsförhållanden, bestäms i sitt förhållande för det första därigenom, att de skilda från den andra polen eller extremen förlorar sin mening - uppe utan nere är inte längre uppe; och för det andra därigenom, att de växelvis utesluter varandra - uppe som samtidigt självt är nere, är en orimlighet. Å andra sidan för ju varje uppe med sig sitt nere. Det kan ju naturligtvis vara så, att man för att gripa ett sakförhållandes motsägelsefullhet, sammanfattar det i en paradoxal formulering, men då bara tills vidare; om man närmare granskar sakförhållandet, sönderdelar det sig ändå fullständigt i satser, vilka utan motsägelser innefattar motsägelsen. Förhållandet mellan extremerna i en polär motsats kan man inte gripa på något annat sätt än att: För det första kan man inte dra isär dem, och för det andra utesluter de varandra växelvis. De är extremt motsatta varandra - och ändå bildar de en enhet, ett sammanhang, som om det upplöses utplånar var och en av de båda extremerna som sådan.
Låt oss nu göra ett uppehåll, och ännu en gång försöka bli på det klara med, vad det innebär att analysera på det sätt som Marx gör (på sid. 43ff)!
En form undersöks på det som formellt, strukturellt kan avläsas ur den. Omedelbart undersöks här alltså inte något socialt förhållande och inte heller några intressen - hos herr A och herr B. Utan det som omedelbart undersöks är en forms uppbyggnad och olika funktionssammanhang. En forms arkitektur och lagbundenhet undersöks således i praktiken; därefter undersöks det iakttagna med avseende på sitt logiska sammanhang. När jag t.ex. gör den iakttagelsen, att aktivitet och passivitet är motsatt fördelade, då framhäver jag det logiska sammanhanget i det iakttagna, genom att säga: De båda sidorna förhåller sig till varandra som en polär motsats. Bestämmande för denna är såväl sammanhanget ("aktiv/passiv"), som också ensidigheten, det växelvisa uteslutandet.
Hur fortsätter nu analysen? - De påträffade skiljaktigheterna bearbetas nu i ljuset av utgångsfrågan, och därefter tillfogas de den hittills utarbetade terminologin för värdeteorin. Efter att vi främst i formeln x vara A = y vara B gjort den iakttagelsen, att här står ett aktivt polärt mot ett passivt, ett subjekt polärt mot sitt material, relateras nu det iakttagna - nämligen "A:s" och "B:s" motsatta ställningar - till utgångsfrågan; vad är "A" värd? I denna relation begrips det iakttagna och dess logiska struktur innehållsligt. Nu måste vi begreppsligt hålla fast, att "B" är i en ställning, som, bestäms av funktionen att ge svar på frågan, vad är "A" värd? Och: "A" står i en form, i vilken dess värde framträder genom relationen till "B". För att få en kärnfull språklig fixering av det på detta sätt begripna sakförhållandet, introducerar Marx en speciell terminologi.
"A:s" ställning karaktäriseras som bekant som relativ värdeform. Låt oss undersöka sammansättningen av detta begrepp. På frågan vad är "x A" värd? ger den form vi skall undersöka svaret: "y B". Var grips "A:s" värde konkret-verkligt? - I "B". Värdet av "A" framträder alltså i relationsform: i formen relation-till-"B". Framträdelseformen för "A:s" värde karaktäriseras följaktligen som relationsform för det framträdande, därav relativ värdeform. Det genom logisk differentiering funna resultatet, blir i denna term begreppsligt gripet utifrån utgångsfrågan, d.v.s. vad är vara A värd?
På den andra sidan: Vad "B" beträffar, härleds det terminologiska uttryck, som där fixeras, ur "B:s" ställning och funktion inom ramen för det enklaste värdeuttrycket för "A". Inom ramen för "A:s" värdeuttryck spelar "B" materialets roll, det material som "A" uttrycker sitt värde i, eller: "B" används till att i dess gestalt låta "A:s" värde - omöjligt att uttrycka i "A" självt - framträda, d.v.s. få en handgriplig existens. "B" spelar värdetingets roll - för vems värde? - jo, för "A:s" värde. "B" ställer alltså fram, representerar "A:s" värde. "B" är i denna form och ställning det med "A" likvärdiga. Inom ramen för "A:s" värdeuttryck betecknas därför "B:s" ställning och funktion med begreppet ekvivalentform (likvärdighetsform).
I Marx' tillvägagångssätt kan man studera en lärorik dialektik mellan enkelhet och svårighet. Å ena sidan gör han här en rad svårigheter övervinnliga genom att dela upp dem i delsvårigheter. Han letar till att börja med upp den enklaste komponenten. I elementär form är problemet möjligt att lösa - därför kommer analysen av elementärformen först. - Å andra sidan medför just analysen av elementärformen en svårighet av speciellt slag - man skulle inte stöta på den, om man omedelbart försökte undersöka den sammansatta formen. Denna svårighet måste vi nu undersöka.
Elementärformen, den "enkla, tillfälliga, enskilda" värdeformen, kännetecknas - vilket ju redan dess karaktäriserande adjektiv framhåller - av att den inte förekommer varaktigt i verkligheten, utan att den just är något flyktigt, tillfälligt, något som här och där isolerat dyker upp och åter förgår. Och inte bara det. De differentieringar, som Marx i alla fall måste hålla fast, motsäger som fastlagda eller varaktiga materialets liv, ty det enkla bytet kännetecknas av att det på denna den lägsta utvecklingsnivån inte finns några varaktiga ensidigheter. Ingenting är fastlagt, ingen vara förblir varaktigt i relativ värdeform eller i ekvivalentform. I verkligheten förekommer dessa bestämningar, dessa formskillnader just endast flyktigt, momentant, snabbt förgående. Där har inte enbart "A" relativ värdeform och "B" ekvivalentform, utan i nästa ögonblick är det precis tvärtom. Det står alltså inte skrivet på varukroppen, att den så att säga i ekonomisk arbetsdelning skall ikläda sig ekvivalentformen, på det sätt som pengarna sedan gör detta. Pengarna är "fastlagda", och analysen av dem verkar såtillvida enklare, som att den här kan ta itu med något fast, något som i sin fasthet förblir stillastående. Det enstaka, tillfälliga bytet är flyktigt, dess formskillnader flytande och språngliknande. För att nå fram till den refererade begreppsdifferentieringen, var Marx alltså tvungen att begå ett slags våld på det enkla bytet: han måste hejda en flod, få en rörelse att stanna, "ställa fast" den. Han måste lägga hämsko på ett levande rollbyte, hålla fast ett ögonblick gentemot nästa, ett moment gentemot det följande.
Reflexion över denna metods egenart visar oss emellertid inte endast dess nödvändiga problematik, utan hjälper oss också undvika, att det genom denna egenart smyger sig in en felkälla. Felkällan kan endast komma med om man glömmer att Marx går tillväga på detta sätt, och följaktligen ser begreppen "relativ värdeform" och "ekvivalentform" som statiska, stela begrepp, som fixerade storheter. I själva verket är de fasthållna moment ur ett flöde av rörelse. I den empiriska verkligheten finns det på den förutsatta outvecklade nivån, ingen motsvarighet till dessa olikartade moment, inga på samma sätt fasta, motsatta roller eller karaktärsmasker eller överhuvud taget något sådant.
Låt oss ännu en gång sammanfatta egenarten i analysen av den enkla värdeformen: Det som endast är flyktigt momentant, det håller Marx fast; där det endast finns en antydan till motsats, förstorar han den; undersökningens objekt gör han ensidigt (ty en varas värdeuttryck är bara den ena sidan i två varors värdeförhållande). Överallt där det finns en antydan till olikhet, utelämnar han det icke-olika och håller enbart fast det som är olikt. Från första början undersöker han alltså sitt objekt med avseende på något bestämt: Han siktar mot differentieringen och de ömsesidiga motsatserna och håller fast varje moment som pekar i denna riktning.
- Man kommer att fråga sig, varför jag gör så stort väsen av denna analys' egenart. Anledningen är att Marx på detta sätt blottlägger inget mindre än såväl funktionslag som utvecklingslag hos sitt objekt. Hur och varför detta slags logiska differentieringsanalys, med blottläggandet av funktionslagen kan blottlägga även den genetiska rörelselagen, alltså även lagen för den vidare utvecklingen till nästa högre form, ja det måste vi undersöka i nästa föreläsning.
[1*] Shakespeare: Henry IV