I egenarten hos vårt tillvägagångssätt ligger orsaken till att vi i början endast rörde oss i spiral, och att det därför verkade som om vi bara trängde fram i snigelfart, men att hastigheten emellertid blir högre från gång till gång. Till att börja med gällde det att frambringa de mest allmänna hjälpmedlen för att möjliggöra en förståelse av texten. Ju mer vi kan använda oss av dessa, desto snabbare går det framåt i texten. För att inte förlora sammanhangets röda tråd, skall jag först skissera tillvägagångssätt och uppgifter för dagens föreläsning, för att därefter göra en utblick över de följande föreläsningarna.
Utgångspunkt för dagens undersökning är resultatet från förra föreläsningen. Vad var resultatet? Förhållandet mellan varans båda bestämningar utvecklades. Vad karaktäriserade detta förhållande? Att uppfyllandet av värdebestämningen förutsätter bruksvärdenas olikhet och att den sker genom abstraktionen av bruksvärdebestämningen. Alltså måste objektets framställning följa objektets självrörelse - jag använder denna dialektiska kategori i förhoppningen att dess införande så småningom kommer att betala sig i form av en mindre omständlig och därmed precisare kommunikation. Marx' framställning följer till en början bytesabstraktionen. Och det kommer vi nu också att göra. Därefter skall vi försöka skapa oss en överblick över de olika stegen som följer i första kapitlets 1:a och 2:a avsnitt. Som ni ju sedan länge vet om det kapitlet, utvecklar Marx, efter att han bestämt relationen mellan varans båda bestämningar i varans inre, det vill säga varans dubbelnatur, nu en motsvarande dubbelnatur i det varuproducerande arbetet. Han ställer här upp en första rad lagutsagor. I denna föreläsning skall jag endast lätt beröra dessa, eftersom de med något intresse för ämnet utan svårighet kan förstås. Däremot anbringas på vissa ställen begreppsliga och metodologiska reflexioner, å ena sidan på begreppen arbetskraft, arbete och värde, vilkas relationer och specifika olikheter måste bestämmas; å andra sidan på det komplex av problem, som är förbundet med dubbelkaraktärens (eller dubbelnaturens) begrepp. Vi måste utförligt gå in på sambandet mellan arbetsdelning och varuproduktion, på den privat-arbetsdelade varuproduktionens produktionsförhållanden, på sambandet mellan den produktiva, sociala och individuellt-konsumtiva ämnesomsättningen. Det är oundvikligt att gå in på den vitt utbredda negativa värderingen av arbetsdelning och "abstrakt-mänskligt arbete".
Slutligen måste frågan om textens uppbyggnad ställas, det vill säga vi frågar varför Marx efter den andra avdelningen, efter att han äntligen kommit fram till produktionen, nu ännu en gång på nytt börjar med något som han vid en första blick redan verkar ha avhandlat, nämligen analysen av bytesvärde-ekvationen x vara A = y vara B.
Denna fråga och svaret på den, leder över till det nya steget in i formanalysen (första kapitlets tredje avsnitt); den måste vi ägna oss åt nästa gång. Efter försöket att materialistiskt härleda värdets form och dess "formella logik", kommer vi att göra en framstöt mot kategorin "objektiv tankeform", så som den introducerades av Marx i framställningen av varans fetischkaraktär (första kapitlets fjärde avsnitt). När vi har följt rörelsen dithän, då kan följande fråga behandlas: Vad innebär så långt, alltså fram till utforskandet av varans fetischkaraktär, kritik av den politiska ekonomin? Och vad är det specifika, som gör den överlägsen den politiska ekonomin?
I den föregående föreläsningen visades hur Marx bestämmer förhållandet mellan varans båda bestämningar. Detta förhållande måste klart bestämmas, eftersom varan kan begripas endast på detta sätt. Det visade sig att det handlar om ett rörligt motsatsförhållande. Bruksvärdets förverkligande går från motsatsen mellan två olika bruksvärden, till bortstötandet, avyttrandet av varans bruksvärde för att därigenom realisera dess bytesvärde. Fortfarande söker vi det (logiskt härledda, postulerade) gemensamma tredje, som var och en av varorna måste representera i högre eller lägre grad.
Undersökningen framskrider alltså inte så ordentligt, som jag till en början lät påskina; det är inte så att först den ena och därefter den andra bestämningen i lugn och ro framarbetas, för att sedan bestämma relationen dem emellan. Utan den andra bestämningen kan endast framarbetas genom att man samtidigt klargör dess förhållande till den första. Efter att detta förhållande utvecklats såsom ett aktivt motsatsförhållande i det inre av varan, vilken följaktligen karaktäriseras som motsägelsefull, kan varans båda motsägelsefulla sidor ställas mot varandra (sid. 33): "Som bruksvärden är varorna framför allt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde." Hädanefter måste man vid alla utsagor om varan klart skilja mellan om man talar om varan som bruksvärde eller som bytesvärde eller som enhet av bruksvärde och bytesvärde. Ty varan är såväl det ena, som dettas motsats, som båda tillsammans. Det är viktigt att man omsorgsfullt håller isär varans båda bestämningar, även om de - som bestämningar till varan - aldrig förekommer åtskilda. Detta förhållande kan med ett stödord betecknas som "åtskilssammanhang". Som bytesvärden innehåller varorna "inte en enda atom bruksvärde". Men först bytesvärdet gör bruksvärdet till en vara. I sitt omedelbart oupplösliga sammanhang är de båda bestämningarna fullständigt skilda från varandra. - Denna åtskildhet i samband kommer vi åter att träffa på när vi undersöker förhållandet mellan "abstrakt arbete" och "konkret nyttigt arbete".
Efter att förhållandet mellan varans båda bestämningar har bestämts så långt, kan den andra bestämningens grundval friläggas. Vi slöt oss till att bytesvärdets grundval är ett "tredje". För att framställa detta tredje gör Marx ingenting annat, än går tillväga på samma sätt, som det "skenbarligen" gås tillväga vid varje byte. Han låter framställningen drivas av bytesabstraktionen och bortser systematiskt från allt som hänger samman med varornas bruksvärdesida. "Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter."
Och nu kommer en litterärt fantastisk scen, där egenskap efter egenskap måste förflyktigas. Framställningen är kopierad efter ett tillvägagångssätt inom kemin; det som blir kvar i kolven när man utsätter något ämne för en förångningsprocess, är ett residuum. Det som i vårt fall "förångas" är allt sinnligt bestämt, konkret-nyttigt, bruksvärdeliknande, varje kvalitativ bestämdhet, vare sig det är arbetsprodukternas eller det produktiva arbetets kvalitativa bestämdhet. "Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete ..."
Och nu kommer den avgörande meningen, överst på sidan 34: I och med att jag har reducerat varan till enbart arbetsprodukt, är den inte längre ett bestämt arbetes produkt, ett bestämt produktivt arbetes produkt, utan nu endast arbete i största allmänhet, under bortseende (abstraherande) av varje kvalitativ bestämdhet: "Med arbetsprodukternas nyttokaraktär försvinner nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, alltså försvinner också dessa arbetens olika konkreta former", det specifika hos olika yrken, de specifika verksamheterna för att tillverka det ena eller andra tinget, "vilka nu inte längre går att skilja från varandra" - de blir alltså utan åtskillnad - "utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete". Att säga, att dessa ting nu endast representerar att mänsklig arbetskraft förbrukats för att tillverka dem, innebär samtidigt att säga, att det arbete, som nerlagts i dessa ting endast räknas som mänskligt arbete i största allmänhet. "Som kristaller av denna gemensamma" - gemensam, jag hoppas att ni nu uppfattar ordets logiska biklang, vi sökte ju det gemensamma i det olika, tertium comparationes - alltså som kristaller av denna tredje, "för dem alla gemensamma samhälleliga substans är de värden - varuvärden".
I all korthet, utan att uppehålla oss länge vid filologin, måste vi här göra oss besväret med en begreppslig differentiering, - i fortsättningen kommer vi ofta att ha användning av den: Vari ligger egentligen skillnaden mellan arbetskraft, arbete och värde? Mycket ofta blandas de ihop, så att när Marx hävdar att arbetet är "värdebildande substans" (sid. 34), men på ett annat ställe åter hävdar att arbetet inte självt har något värde, då får man svårt att sätta dessa utsagor på en gemensam nämnare. Hur kan Marx säga att arbetet är den enda värdebildande substansen och att det självt ändå inte har något värde? Detta problem löser man lätt, om man betraktar de olika sätt att vara (modi), i vilka arbete här förekommer. Vad innebär det då att säga: arbete är värdebildande? Jo, att värde bildas vid arbete, att varje sekund arbete tillfogar arbetsföremålet ännu en bit värde. Som en verksam rörelse är själva arbetet ännu inte värdet: lika lite som t.ex. stickande är det stickade. Det som kvarblir vid stickandet är maska vid maska - att sticka innebär att göra maskor - men arbetet att sticka är inte själva maskorna, och är inte heller det stickade gjort av många maskor. På samma sätt stickar arbetet s.a.s. maska vid maska till den "spöklika" värdeväven, men självt utgör det inte denna väv, utan just förfärdigandet av densamma. Hur förhåller sig nu arbetskraft till arbete? Som möjlighet till verklighet. Det vill säga om arbetskraft talar vi, när vi skall uttrycka den subjektiva möjligheten att arbeta. Arbetskraft = potensen, - vad slumrar däri? Vad innehåller arbetskraften som potens (som möjlighet)? Den innehåller till exempel värdebildningens möjlighet. Arbetet är då värdebildningens verklighet. Och hur förhåller sig värdebildningen till värdet? Värdebildningen efterlämnar värdet. Under det värdebildningen förgår, uppstår värdet. I motsvarighet till de tre tempusen framtid, nutid, dåtid kan man säga: Arbetskraft är möjligt framtida arbete, arbete är nutida förverkligande och förbrukande av arbetskraft, värde är förgånget och förkroppsligat arbete. I överensstämmelse med detta använder också Marx gång på gång uttrycket "förgånget" eller "dött arbete", som ett talande namn för värdet; i motsats till det "levande arbetet", som bildar värdet. Vi skulle då alltså ha dessa tre begrepp: "möjligt arbete" för arbetskraft, i Marx tidigare verk kallat "arbetsförmåga"; förverkligad arbetskraft eller levande arbete som värdebildningsprocess; det bildade värdet sett från arbetets ståndpunkt som förkroppsligat arbete, dött arbete, förgånget, i produkten kristalliserat arbete.
Efter att varornas "gemensamma samhälleliga substans" blottlagts - som kristalliseringar av denna substans är varorna "värden" - rör sig undersökningen framåt, in i arbetets, producerandets djup. Det finns nu, efter den grundläggande kunskapen om värdesubstansen, en rad följdkunskaper, ett slags första skörd, att bärga. Jag nöjer mig med att räkna upp dessa som i en katalog. Ur upptäckten av arbetet som värdebildande substans ger sig den första frågan: Hur bestäms värdestorleken? Svaret är: Arbete kvantifieras som arbetstid (sid. 34). - Med denna bestämning given, dyker genast ett följdproblem upp: Om någon är lat eller oskicklig och tar längre tid på sig, måste då inte hans arbetsprodukt vara värdefullare än en som tillverkats på kortare arbetstid? Problemet löses genom att en rad begrepp karaktäriseras som genomsnittsbegrepp.
Dessa genomsnittsbegrepp introduceras av Marx som "samhälleliga begrepp". Han bestämmer begreppen "samhälleligt", det vill säga varje förekommande storhet gäller för honom endast som samhälleligt genomsnittlig storhet av sitt slag; arbetskraft som "samhällelig genomsnittsarbetskraft" (sid. 34), skicklighet, arbetsintensitet endast som "genomsnittsgrad av skicklighet", genomsnittlig intensitet (sid. 35), och slutligen den enskilda varan endast som "genomsnittsexemplar av sin art". Den arbetstid som är nödvändig för att tillverka en artikel och som därför bestämmer dess värdestorlek, förstås som den i genomsnitt nödvändiga eller "samhälleligt nödvändiga arbetstiden" .
(När jag i den sjätte föreläsningen, regerande en tanke av Marx, sade att bruksvärdena inte skulle ha något inflytande på två varors utbytesförhållande, så verkar alla möjliga exempel motsäga denna utsaga.
Gång efter annan fälls utslaget av den subjektiva värdesättning, som möter varan. Hur är det med ordspråkets glas vatten i öknen? - Vår utsaga måste uppenbarligen korrigeras. I det enskilda fallet håller den inte, utan endast i genomsnitt i fråga om tid och om samhällelig bredd. Först när bytesprocessen träder ur sitt tillstånd av engångsföreteelse och börjar upprepas och först när den generaliseras från en tvåvarurelation till en samhällelig process, kort sagt, först när vi uppfattar våra begrepp som samhälleliga genomsnittsbegrepp får de sin fulla giltighet. Varje slag av subjektiv värdelära upplöses så snart vi går från det enskilda fallet (som verkar ge den berättigande), till den samhälleliga generaliseringen, på det sätt som denna, medelst konkurrensen, genomtränger hela marknaden. Arbetsvärdelagen är från första början en samhällelig lag, det vill säga den begriper det enskilda fallet förmedlat genom sammanhanget av alla förekommande fall av det slag det gäller.)
Efter att dessa enskilda följdbestämningar nu introducerats, kan den första till fullo definierade utsagan göras: En varas värde bestäms genom den för dess tillverkning samhälleligt nödvändiga arbetstiden.
Nu introduceras (på sid. 35) ytterligare ett viktigt följdbegrepp, vilket på samma sätt som övriga följdbegrepp är en tillämpningsbestämning av värdebestämningen. När det talas om den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att tillverka ett föremål, underförstås nämligen en viss "fruktbarhet" hos arbetet, en viss grad av lönsamhet; arbetets produktivkraft. Arbetets fruktbarhet, mätt med antalet tillverkade produkter av ett bestämt slag per kvantum arbetstid, definieras alltså som arbetets produktivkraft. - Konsekvensen i denna bestämning av produktivkraften visar sig på ett slående sätt, när produktivkraften ändras. Produktivkraften bestäms ju av förhållandet mellan tidsmängd arbete och den genom detta arbete frambringade mängden bruksvärden av ett bestämt slag. Varje ökning av produktivkraften ökar produktmängden; värdet av denna större produktmängd kan däremot inte vara större än värdet av den mindre produktmängden före ändringen. Å andra sidan förminskar ökningen av produktivkraften följaktligen den enskilda produktens värde. "I allmänhet ... En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som förverkligas i varan." (sid. 36)
Att det vid stigande produktivkraft hos arbetet sker en minskning av den enskilda produktens värde, är en ekonomisk lag, som är oerhört viktig för kapitalismens utveckling. Det vi tidigare fann vara en inre motsats i varan, träder här fram som motsatt yttre rörelse hos storheterna bruksvärde och värde. (Överfört på varan arbetskraft, som ju indirekt också är arbetsprodukt, innebär denna lagbundenhet: Ju fruktbarare arbetet blir, desto mindre värd kommer varan arbetskraft att bli.)
Om man utgår från den grundläggande upptäckten av värdesubstansen (nämligen det abstrakt-mänskliga arbetet), så är de här uppräknade kunskaperna, hur viktiga de än är, endast följdkunskaper; de första lagbundna, i matematisk form givna utsagorna. I dessa utsagor uttrycks bestämda proportioner och samverkandet av bestämda faktorer, eller verkningarna av enskilda faktorers förändring.
Första avsnittets avslutning bildar en kasuistik (en samling fall), i vilken varans båda bestämningar, bruksvärde och värde, räknas upp i sina olika kombinationsmöjligheter. Det finns bruksvärden som inte har något värde, eftersom de inte kostar något arbete; till exempel är luften livsnödvändig (det räcker att hålla andan en stund för att förvissa sig om det), likväl har den inget värde (vilket man närsomhelst empiriskt kan kontrollera). Å andra sidan finns det ting, som är både nyttiga och arbetsprodukter utan att fördenskull ha något "värde": den som till exempel lagar mat hemma, skapar visserligen bruksvärde, dock inte någon vara, o.s.v. Detta om den kasuistiska kombinatoriken.
I detta sammanhang räcker hänvisningen till dessa utsagors (den kasuistiska kombinatorikens) teoretiska status; vi behöver inte vidare uppehålla oss vid deras innehåll - även om sådana 'fall' och exempel i början ofta hotar ge material till ändlösa diskussioner i Kapital-arbetsgrupperna. - Vi låter detta slag av problem bero, och skaffar oss en överblick över det andra avsnittets uppbyggnad och resultat. Detta avsnitt har dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet som objekt.
Det börjar (på sid. 36) med en återblick: "Ursprungligen framträdde varan för oss som en dubbelnatur; bruksvärde och bytesvärde." Nåväl, för oss var denna dubbelnatur säkert inte helt ursprunglig, utan snarare ett resultat av analysen. Detta resultat har i alla fall genast tillämpats i framställningen av arbetet. "Denna punkt", säger Marx, "är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin", och att närmare belysa den är syftet med detta avsnitt.
Det som i grund och botten redan var sagt på sid. 33f, utvidgas, utvecklas, systematiseras och tillpassas här på alla sidor; ännu en gång blir begreppen framlagda och ytterligare differentierade. På samma sätt som varan å ena sidan är bruksvärde och å andra sidan värde, är det varuproducerande arbetet å ena sidan bruksvärdeproducerande arbete och å andra sidan värdebildande arbete. Och nu ansluts bestämningarna: Arbetet producerar bruksvärden, det vill säga nyttiga ting, i konkret-nyttig form; som skrädderi till skillnad från väveri, som snickeri till skillnad från bleckslageri etc. Här präglas alltså å ena sidan det konkret-nyttiga arbetets begrepp, och å andra sidan dess motbegrepp lika, abstrakt-mänskligt arbete, begreppet mänskligt arbete överhuvudtaget.
Om det förut visades att den kvalitativa olikheten mellan det som i bytet ställs mot vartannat, är en av de konstituerande förutsättningarna för bytet, så dras här den samhälleliga slutsatsen av detta: Att varuproduktion överhuvudtaget förekommer, förutsätter den kvalitativa olikheten hos de enskilda producenternas arbete, kort sagt: samhällelig arbetsdelning. Varför måste detta begrepp introduceras i detta sammanhang? Jo, därför att i den stora mångfald av olika bruksvärden, som utgör "den oerhörda varuanhopningen", återspeglar sig motsvarande stora mångfald konkret-nyttiga arbetsformer.
Samhällelig delning av arbetet är alltså en nödvändig förutsättning för varuproduktion - efter att detta lagmässiga samband uppfattats, prövas genast om också den omvända utsagan är möjlig. Men omvändningen, varuproduktion som nödvändig förutsättning för samhällelig delning av arbetet, är falsk, utan mening. Att arbetsdelning är möjlig utan varuproduktion, beläggs historiskt med den gammalindiska bygemenskapen, och därefter med ett mer närliggande exempel, som hör till det dagliga skenet; "i varje fabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna uppdelning förmedlas inte genom att arbetarna byter sina individuella produkter med varandra." (sid. 37)
För att nu kunna bestämma förhållandet mellan samhällelig arbetsdelning och varuproduktion, krävs en första bestämning av de produktionsförhållanden, som måste vara förhanden, för att varuproduktion överhuvudtaget skall kunna komma till stånd. Dessa produktionsförhållanden kan så långt sammanfattas i två villkor: Förutsätter man att arbetsdelning är det ena villkoret, kan man säga (sid. 37): "Endast produkterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten uppträder gentemot varandra såsom varor." Och strax efter detta karaktäriseras ånyo förhållandena i ett samhälle av varuproducenter, genom att de olika nyttiga arbetena i ett sådant samhälle "inbördes oavhängiga drivs som självständiga producenters privatföretag". Det avgörande är sambandet mellan arbetsdelning och produktionens privata karaktär. Privategendomen är återigen privatproduktionens förutsättning och resultat. När man betraktar den privat-arbetsdelade varuproduktionen, är det mycket viktigt att se arbetsdelningen som ett samhälleligt system. Visserligen innebär privatproduktion, att var och en endast arbetar för sin egen vinning. Men å andra sidan innebär ju arbetsdelning, att varje arbetare samtidigt medarbetar för andra i en bestämd nyttig form. - Samhället förutsätts här, även i ett tillstånd av oinskränkt herravälde för privategendomen, alltid vara som en organism med många organ, där varje enskilt organ endast kan leva om alla de andra samverkar. Å andra sidan är alltså inte varje privat produktion lika med varuproduktion. Endast den arbetsdelade privatproduktionen är varuproduktion. (För att undvika missförstånd bör tilläggas, att varuproduktion i den här behandlade "enkla" formen aldrig kan förekomma i historien som oinskränkt härskande produktionssätt i ett samhälle. Först i den kapitalistiska, på lönearbetet vilande formen, kan varuproduktionen erövra så gott som hela produktionen i ett samhälle. Grunderna för detta kan här ännu inte analyseras. Jag hänvisar i stället till självstudium av kap 24 i Kapitalet (I), om "den s.k. ursprungliga ackumulationen", där Marx med slående material behandlar varuproduktionens historiska genomträngande. - För att motverka ytterligare ett, till en början oundvikligt missförstånd från den andra änden av historien, ännu ett ord om den socialistiska varuproduktionen: Dess grundform är inte längre värdeformen, utan den ekonomiska planen. Det som fungerar som värdeformer, uppfyller här instrumentella funktioner inom planens ram och för dess uppfyllande. Det frigör sig alltså inte, vilket skulle vara nödvändigt för att man skulle kunna tala om "grundform" eller "cell". Dessa antydningar, som skall utvecklas på annat ställe, måste räcka här. Sådana sena skiljaktigheter skall vi ännu inte sysselsätta oss med vid vårt objekt; bokstavligen "början" av varuproduktionen.)
Efter arbetsdelningen dyker begreppet förmedling återigen upp, när Marx fortsätter att utveckla det bruksvärdeproducerande "konkret-nyttiga arbetets" begrepp (redan på sid. 37, och något tydligare på sid. 38): Bruksvärdet, eller snarare "existensen av varje element i den materiella rikedomen, som inte finns i naturen, måste alltid vara förmedlat genom en speciell, målmedveten produktiv verksamhet ..." Hur skall vi i detta sammanhang förstå begreppet förmedling? I den förra föreläsningen undersökte vi "förmedlingen" i utbytesförhållandet mellan två varor. Som "förmedling" framträdde här det gemensamma, tertium comparationis, den förmedlande medlaren; detta var en till en början postulerad egenskap, som tillkom såväl den ena, som också den andra varan. Men här är det nu någonting annat. Rörde det sig tidigare om förmedling av existerande ting, så gäller det nu "de arbeten, som förmedlar deras /bruksvärdenas/ existenser". (sid. 37) Om vi där fann förmedlingen eller det medlande vara något vilande, egenskapspräglande, så möter oss här något rörligt, verksamt. Här har vi förmedlingen som praktisk mänsklig verksamhet, som det, ur vilket allt detta vilande kommer, alldeles som ur sin källa.
Hur kan man nu använda begreppet "förmedling" för en praktisk verksamhet? Är det inte ett "logiskt" begrepp (vad nu det skall betyda)? Var finns här någon motsvarighet till detta C, som sluter samman A och B? Var finns här ett "tertium comparationis", en "meson"? - Här stöter vi på den materiellt-praktiska grundbetydelse, ur vilken denna struktur som först och djupast är given. Begreppet griper följande förhållande: För att människan skall kunna leva måste hon uppta naturämnen, hon måste ingå i en ämnesomsättning med naturen. Hon behöver naturämnen för att leva. Men hon kan inte utan vidare ta upp naturämnet, så som det är. Till en början står det emot människorna, som något övervägande oanvändbart, som en främmande "extrem". När jag säger "står emot", så är detta uttryck alldeles för statiskt. En fågel blir ju till exempel inte precis stående, utan flyger sin kos. Den är inte stekt på länge än; så är det bara i den föga klargörande drömmen om ett Schlaraffenland, där det räcker med att öppna munnen. I verkligheten måste fågeln jagas, plockas, tas ur, stekas m m. Med Marx ord måste "de särskilda naturämnena assimileras för särskilda mänskliga behov". (sid. 38) Och denna en-sidiga verksamhet, som inte låter naturämnet vara där det är och som det är, utan drar ned det från himlen eller ut det ur jorden, omformar det, tillägnar sig det, assimilerar det för att göra det användbart och njutbart, - denna verksamhet är det som förmedlar de åtskils liggande extremerna människa och natur till människorna, som alltså förmänskligar naturämnet, eller mer exakt: gör det till livsmedel, för att göra människornas naturliga livsprocess möjlig.
Förmedlingens begrepp får i arbetets livsnödvändighet sin absolut grundläggande betydelse, vilken är så absolut, att teoretikern, långt innan han uttalar ordet, redan sedan länge oräkneligt antal gånger förmedlats på detta sätt. Arbete som det mänskliga livets förmedlare är den grundläggande processen, för mänskligheten naturnödvändig-evig. Utan den inget mänskligt liv, således heller inte något medvetet, och, om piken ursäktas, inte heller någon teori. - Det som var i vila, det gemensamma för de båda varorna, är här i rörelse som just den verksamhet, vars vilande resultat vi möts av i å ena sidan bruksvärdena, i den mån de är arbetsprodukter, och i värdet å den andra sidan.
I fråga om bruksvärdeproduktionen eller det konkret-nyttiga arbetet har vi därmed hamnat i allmänhistoriska och samhälleligt icke-specifika bestämningar (sid. 38): "Som bildare av bruksvärden, som nyttigt arbete, är arbetet därför för människan ett av alla samhällsformer oavhängigt existensvillkor, den eviga naturnödvändigheten att förmedla ämnesomsättningen människa-natur, således det mänskliga livet." På samma allmänhistoriska plan hamnade vi en gång alldeles i början, nämligen med den allt emellanåt citerade bestämningen av bruksvärdet (sid. 32): "Bruksvärdet bildar rikedomens materiella innehåll, vilken rikedomens samhälleliga form än må vara." Och återigen verkar vi ha förlorat vårt tema, det "kapitalistiska produktionssättet", ur sikte. Nu kommer dock motrörelsen, och arbetet undersöks som värdebildare.
Dessförinnan inhämtas dock ännu en kunskap (som medför grova fel om den ringaktas). Ett av den tyska socialdemokratins första program innehöll den verbal-radikala meningen, att arbetet skulle vara all rikedoms källa. Denna föreställning är lika ogrundad som en ämnesomsättning utan ämnen. Också naturen, marken och naturämnena behövs ju. Och inte bara det; utan genom att arbetet sker på ett fruktbart sätt måste arbetaren dels själv inverka som naturkraft på naturen, dels själv begagna sig av naturkrafterna. I vår tjänst tar vi stenens hårdhet, eldens förstörande, förtärande, reducerande eller förångande kraft, älvarnas väldiga styrka, vindens tryck, den förgångna och i omvandlad form lagrade solenergin, i jordens inre materialiserad som kol, olja o.s.v. Kort sagt skulle vi arbeta erbarmligt ineffektivt om vi inte ständigt ställde natur mot natur, om inte naturprocesserna i generationer fortlöpande utforskats, och om de inte allt mer ingående utforskas, i syfte att använda deras verkande krafter som arbetsmedel. Därför kan Marx analysera bruksvärdena eller varukropparna som "förening av två element, naturämne och arbete" (sid. 38) - därmed återupptagande kunskapen hos en av den politiska ekonomins tidiga borgerliga pionjärer, William Petty.
Vi verkar därmed ha hamnat på en nivå, där det inte finns någonting annat än natur och naturnödvändigt arbete, vilket därtill självt beter sig som "själva naturen", eller låter sig "understödjas av naturkrafter".
Det som nu måste undersökas, är den specifika organisationsform för ämnesomsättningen med naturen, som är förhärskande i varuproduktionen. Och här räcker det inte att arbetet har ingripit som verksam förmedlare. Här måste resultaten av detta ingripande utbytas mot andra resultat. Det vill säga, i varje isolerad, konkret-specifik produktiv ämnesomsättning åstadkommer varje särskild producent särskilda formväxlingar av naturämnen: den ene omformar malm till metall, den andre smider metallen till en plog, den tredje plöjer åkern med plogen och odlar säden, den fjärde mal säden till mjöl, den femte bakar brödet o.s.v., ända till livsmedelscirkeln på en given utvecklingsnivå slutits. Dessa särskilda producenter byter sinsemellan sina särskilda produkter som medel i "människans ämnesomsättning med naturen". Det blir en samhällelig ämnesomsättning.
Där arbetet utförs delat, alltså där arbetsdelning härskar, där måste till varje särskild, arbetsdelat bedriven produktiv ämnesomsättning med naturen (genom arbete och naturkrafter åstadkommer den en formväxling av naturämnen i enlighet med ett mänskligt behov), komma en social ämnesomsättning. Först därefter kan varje individ förfoga över en sammanställning av alla slags nödvändiga livsmedel och äta sin individuella konsumtiva ämnesomsättning med naturen, således hålla sig vid liv.
I den samhällsform vi har att undersöka, sker den sociala ämnesomsättningen i form av varuutbyte. Att det har producerats förslår inte; först efter att det har skett ett utbyte kan den individuella konsumtionen komma till stånd, alltså (i inskränkt bemärkelse) människans fysiologiska ämnesomsättning med naturen. Privategendomens herravälde tillåter här ingenting annat.
Konfrontationen människa-natur får inte tänkas som en stel motsats. Man kunde ju lika väl tala om en motsats mellan fågel och "natur". Även fågeln måste jaga sin föda, hon jagas i sin tur, måste försvara sig, är i ständig kamp. Ingen varelse har sitt Schlaraffenland. Sagan om Schlaraffenland fantiserar bara över den fördolda motsatsen, och löser ensidigt upp den till människans fördel. I den är fåglarna alltid redan stekta och flyger frivilligt in i munnen på en. I den bayerska bondebarockens paradisversion, av Mahler tonsatt i "klocksymfonin", slaktas det utan eftertanke och försikt [?]:
Vill du ha harar, vill du ha råbockar
ute på de fria gatorna
så springer dom hit.
Skulle det bli helg
så simmar alla fiskarna med glädje hitåt!"[1*]
Här är motsatsen ensidigt upplöst. Ur hararnas, råbockarnas och fiskarnas synvinkel är detta ingen paradisisk vision, utan de skulle slå sina krokar eller vad de annars har för särskilda färdigheter för att rädda sitt skinn; i varje stund skulle de med all kraft försöka undkomma. I denna bemärkelse kan man säga att naturen skall förstås som alltigenom fylld av motsättningar. (Det hävdas ofta att det inte skulle finnas några motsättningar i naturen, utan att dessa endast återfinns i ett antagonistiskt [på intressemotsättningar vilande] samhälle. Men hamnar inte redan den första blicken in i denna "natur" mitt i ett slagfält?)
Nu tillbaka till det aktiva förmedlandet av livet, till arbetet! Som bildare av bruksvärden utvecklar det sig visserligen i mångfaldens tecken; som samhällelig delning av det samhälleliga arbetet - men i sig förstås det på detta sätt som naturnödvändigt-evigt, som existensvillkor för människan. Som bildare av bruksvärden förstås arbetet inte som samhälleligt specifikt. Som värdebildare måste arbetet däremot förstås som alltigenom samhälleligt specifikt. I och med att undersökningen tillspetsas på arbetet som värdebildare, så tillspetsas den på den för undersökningsobjektet, det borgerliga samhället, specifika samhälleliga formen av arbete. Det begrepp, som Marx nu ytterligare utarbetar, är det redan många gånger citerade abstrakt mänskligt arbete. Då ordet abstrakt i detta sammanhang ofta används som ett enbart negativt retord, och då utvecklingen av detta begrepp å andra sidan är av stor vikt - även för orienteringen i vår tids ofta förvirrande "ideologiska klasskamp" - ägnar vi dess introducerande särskild uppmärksamhet.
Det "abstrakt-mänskliga" arbetet bestäms av Marx långt ifrån enbart som "abstrakt", vilket torde vara föga klart. "Abstrakt" kan man på ett meningsfullt sätt säga endast i ett sammanhang, där något abstraheras, till exempel där arbete betraktas under bortseende från yrkesspecifika och från relationen till dess speciella objekt. Så snart vi glömmer, eller om man så vill abstraherar, att en "abstraktionsprocess föregick, blir begreppet abstrakt-mänskligt arbete orimligt, och vi gjorde i så fall bättre i att utelämna det. Där det inte uttryckligen gäller motsatsen till det utelämnade (abstraherade), här det bruksvärdeproducerande arbetets konkret-nyttiga karaktär, borde man tala om lika mänskligt arbete, mänskligt arbete överhuvud taget.
I sista stycket av avsnittet "Dubbelkaraktären hos det i varorna nedlagda arbetet" (sid. 41-42), sammanfattas det varuproducerande arbetets båda bestämningar, på samma sätt som den producerade varans båda bestämningar sammanfattats i det första avsnittet (sid. 33f). "Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av lika mänskligt eller abstrakt mänskligt arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i en speciell målbestämd form, och i denna sin egenskap av konkret nyttigt arbete producerar det bruksvärden." Och här hakar jag redan upp mig - ser man noga efter, så stöter man vid båda det varuproducerande arbetets bestämningar sist och slutligen på - "naturen". Det är uppenbarligen inte riktigt, att endast det bruksvärdeproducerande arbetet representerar den mänskliga livsförmågans "naturbas" (bruksvärdeproducerande arbete i egenskapen av naturnödvändig, av varje samhällsform oberoende process); tvärtom, visserligen är arbetsprocessen här, om man ser till dess innehåll, "naturprocess", till exempel är förbränning av kol en naturprocess (och ingen samhällelig process), - men uppbygget av äggviteämnen och förbränningen av socker i den mänskliga kroppen är ju också en "naturprocess". Och sist och slutligen reduceras "lika mänskligt" arbete till en fysiologisk process. Vid båda bestämningarna stöter vi alltså på ett plan med naturen som bas. Ty fysiologi - vad innebär det? Fysis är naturen. Och "förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening" innebär alltså ingenting annat, än att det är en naturprocess.
Här, där Marx redan i början av sin analys av det "kapitalistiska produktionssättet" verkar ha hamnat på stickspåret "naturplan", kan man förklara anledningen till att han inte helt enkelt fortsätter som förut. Nu har han ju i alla fall kommit fram till produktionen, och man kunde förmoda, att han äntligen skulle börja bygga "materialistiskt" och framställa lönearbetet och förhållandet lönearbete - kapital. Varför gör han det inte? På sidan 34 antyder han att framställningen inte löper rätlinjigt (slutet av tredje stycket): "Undersökningens fortgång kommer att föra oss tillbaka till bytesvärdet som värdets nödvändiga uttrycks- eller framträdelseform; till en början skall dock värdet betraktas oberoende av denna form." Och på sidan 36 citerar utgivarna i en fotnot den sista meningen i motsvarande stycke i den första upplagan: "Vi känner nu värdets substans. Det är arbetet. Vi känner dess storleksmått. Det är arbetstiden. Dess form, som karaktäriserar värdet just som bytesvärde, återstår att analysera." I avsnitt 3 fortsätter det med analysen av denna form ("Värdeformen eller bytesvärdet", sid. 42ff). Men varför? Där börjar det åter med "x vara A = y vara B"; men detta känner vi ju redan till. Varför är det alltså nödvändigt att ännu en gång börja med analysen av denna "form"?
Jag vill här åtminstone antyda svaret, även om jag därigenom måste gå i förväg: Framställningens fortgång går via värdeformens analys och utveckling, därför att också den verkliga historien förmedlats via denna forms utveckling. Det är endast en från arbetsprocessen indirekt utgående dynamik, som har drivit historien framåt: den har alltså låtit samhället vidareutveckla sig. Visserligen får den allmänna utvecklingen de avgörande stötarna och drivkrafterna i form av produktivkrafternas utveckling på arbetsprocessernas plan: produktivkrafternas utveckling är den hävstång, som i privatproduktionens förhållanden driver fram arbetsdelningen, vilket betalar sig i form av en enorm produktivitetsstegring. Men omedelbart var det egendynamiken i bytesrelationerna - visserligen låg trycket från produktion och konsumtion resp. behov bakom dessa -, som drev fram ett försjälvständigande av värdet. På detta sätt försjälvständigat som alienerad och förtingligad samhällelig makt (som kommando över dött och snart också över levande arbete), inträdde värdet i historien som befriare av oerhörda energier ekonomisk makt, med alla de följder detta hade; att varan dubblerades i vara och pengar, att bytesförhållandet därigenom klövs i köp och försäljning, att det därigenom skapades betingelser som frambringade kapitalformen av värdet, innan "kapitalet" slutligen, medelst varan arbetskraft, kunde underordna sig produktionen. Så utvecklades kapitalismen (om vi för en gångs skull abstraherar alla tillfälliga omständigheter och motverkande faktorer, överhuvudtaget alla utomekonomiska faktorer), och därför kan Marx beteckna arbetsprodukternas varuform eller värdeform som "den ekonomiska cellformen" (sid. 3). Ur denna cellform har det borgerliga samhällets utbildade organism utvecklats lika genetiskt, som det som fullutvecklat byggs upp av denna cellform, såsom det mest enkla och elementära byggelementet. Samtidigt med Marx' upptäckt, har därigenom den enda möjligheten bestämts, att logiskt tvingande framställa det kapitalistiska produktionssättet. Därför måste framställningen fortgå över formanalysen och därför kan den inte fortgå över substans-analysen. Senare skall jag mer tydligt utarbeta och underbygga denna tes.
Utvikning över arbetsdelning, abstrakt mänskligt arbete och svårigheten att uthärda en motsägelse.
Dagens föreläsning kan inte avslutas utan ett ställningstagande till frågan hur arbetsdelning och "abstrakt mänskligt arbete" skall värderas, då dessa frågor ofta diskuteras. De båda begreppen var under flera år mycket aktuella i "vänsterdebatten". De användes i stor utsträckning som synonymer för alienation eller något liknande negativt. Vad betyder då dessa begrepp? Först till frågan om arbetsdelningen. Det finns yttranden av den unge Marx, som gång på gång citeras och alltså tolkas på detta sätt. Han säger t.ex. i Parismanuskripten: "Delningen av arbetet är det nationalekonomiska uttrycket för arbetets samhälleliga karaktär inom alienationen." Av en sådan formulering drogs slutsatsen, att arbetsdelning enligt Marx skulle betyda alienation; och upphävande av alienationen måste innebära upphävande av arbetsdelningen. Med dylika citat försökte t.ex. vissa reaktionärromantiska strömningar inom studentrörelsen rättfärdiga sig själva; strömningar som med ett språng försökt övervinna den långt mer speciella forskningen och tekniken, vilket - trots all berättigad polemik mot "fackidioti" - bland annat lett till en ödesdiger undervärdering av allt fackstudium eller till en reaktionär-romantisk överskattning av möjligheten att bygga ett socialistiskt samhälle; nämligen genom att kategorin "ickearbetsdelning" uppfattades och godtogs som grundläggande kategori. - Om man betraktar meningar som den citerade i sitt sammanhang - och framförallt om man följer den fortsatta utvecklingen av de uppfattningar, som Marx uttrycker i dem -, kommer man fram till en helt annan tolkning. Den citerade meningen talar ju till exempel inte bara om alienation, d.v.s. människornas främlingblivande inför varandra genom privategendomens upplösande av deras kollektiv; utan den säger, att det inom alienationen inte är något mindre än arbetets samhälleliga karaktär, som uttrycker sig i delningen av arbetet. Med andra ord: Där annars enbart privategendomen härskar, där var och en producerar enskilt för sig själv och enbart privatkategorier gäller, där är arbetsdelningen det sätt, på vilket en samhällelig produktion (redan) sker. I anslutning till den citerade meningen och efter att han gjort utdrag ur några nationalekonomers påståenden om arbetsdelningen, skriver Marx: "Arbetsdelning och utbyte är de båda företeelser, varmed nationalekonomen bröstar sig över sin vetenskaps samhällelighet och i ett andetag omedvetet uttrycker sin vetenskaps motsägelse; samhällets grundande på det icke samhälleliga särintresset." (A a, sid. 562) Det gäller att i teorin hålla fast denna motsägelse och inte ensidigt lösa upp den på ett moraliserande sätt - och det särskilt om man vill upphäva den i verkligheten. Även om det är det icke samhälleliga särintresset, som förmedlar resultaten av det uppdelade arbetet, så driver det dock därigenom fram en församhälleligande process.
Arbetets samhälleliga karaktär, som i kapitalismen blev oerhört vidareutvecklad, gäller för Marx som det nya samhällets element, det samhälle som utvecklas i det gamlas sköte - som en kommande "samhällelig produktions" bildande element. Med detta uttryck, "samhällelig produktion", betecknar Marx ofta i t.ex. Kapitalet socialismen som en direkt samhällelig produktion; en produktion som planeras samhälleligt, koordineras samhälleligt och genomförs samhälleligt.
Arbetsdelningens kategori får således inte kort och gott uppfattas som en entydigt negativ kategori. I ett privatekonomiskt samhälle för arbetsdelningen utan tvekan med sig mycket negativt, i synnerhet överallt där arbetsdelningar sammanfaller med motsättningen mellan ägande och icke-ägande av produktionsmedel, resp. där arbetsdelningen får sin innehållsliga funktionsbestämning från denna motsättning. Det de privata ägarna förbehåller sig själva och sina omedelbara representanter i arbetsledningen, som till exempel beslutande och planerande av produktionen, fördelning av arbetsmedel, ända till produktionens organisationsform, förfogandet över produkterna, ja allt detta undandras de arbetande och "arbetsdelas" till kapitalsidans specialfunktioner. Givetvis är detta en "arbetsdelning" som det ur socialistisk ståndpunkt är elementärt nödvändigt att undanröja. Men det är ju något helt annat om jag undanröjer klassmotsättningen och dess olika följdfenomen, än om jag undanröjer olikheterna mellan fysiker och fysiologer, metallurger och medicinare etc. Att vilja "avskaffa" en sådan arbetsdelning skulle innebära att man försökte vrida historien bakåt, ett försök som på förhand är dömt att misslyckas.
Å andra sidan hör avskaffandet av "arbetsdelningen", såvida den står "mellan" människorna, i själva verket till det kommunistiska perspektivet hos Marx. En arbetsdelning som måste avvecklas, är delningen mellan "handens och huvudets arbetare", mellan intellektuellt och kroppsligt arbete. Av bestämda historiska orsaker sammanfaller nämligen denna uppdelning till stora delar med samhällets uppdelning i klasser. Vad som å andra sidan måste försvinna i detta perspektiv (och som redan börjar försvinna i den utvecklade kapitalismen, om också på ett sätt som låter de berörda komma ur askan i elden), är den levnadslånga fixeringen av en individ till en delfunktion. Det är inte arbetsdelningen som skall upphävas, utan individernas underordning under den. Vad som skall krävas, är alltså en individernas rörlighet i det samhälleliga arbetsdelningssystemet. Därmed är denna delning upphävd ur individernas synvinkel; å andra sidan är den allsidigt utvecklade socialistiska individen då i sikte.
Om åtskilliga teoretiker - i namn av arbetets "helhetlighet" - i arbetsdelningen endast ser delning och inte samhällelig utveckling, så bemäktigas synen på arbetets dubbelkaraktär med förkärlek av ett lika ytligt och skenradikalt önsketänkande. "Abstrakt" arbete förefaller ju också omedelbart vara det negativa, konkret nyttigt arbete det positiva. Om "abstrakt" arbete innebär: Arbete under utelämnande av de nyttiga bestämningarna, är då inte återstoden något onyttigt? När denna kategori av Marx närmare bestäms som "förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen för dess förbrukning", ser många i denna kategori endast "hänsynslöshet". När man därtill inte kan leva endast av värden, men gott och väl av bruksvärden, verkar saken klar.
Vid närmare betraktande försvinner dock entydigheten i såväl det positiva som det negativa. På samma sätt som den klassiska borgerliga ekonomin var fri från all känslosamhet i sin värdering av det "produktiva arbetet", och visste att det är en förbannelse att vara en produktiv arbetare i det borgerliga samhället, så har folksagan i mångahanda gestalter bevarat erfarenheten av det nyttiga arbetets förbannelse. I den av bröderna Grimm upptecknade historien "De tre spinnerskorna", representerar till exempel "tre särskilt fula jungfrur" med sina kroppsliga missbildningar var sin delfunktion av spinnandet. De har var och en sin speciella deformation: den första symboliserar med sin stora, över hakan nedhängande underläpp den deformation som uppstår genom att slicka tråden; den andra symboliserar med ett pekfinger, "så tjockt och brett, att man skulle kunnat göra tre andra fingrar av det" den deformation som uppstår genom att spinna tråden; den tredje symboliserar med en "tjock, bred plattfot" den deformation som uppstår genom att trampa spinnrocken. - Protesten mot abstrakt mänskligt arbete borde ju veta, att det bestämda konkret nyttiga arbetet inte kan vara något enbart positivt för individen. Visserligen är bruksvärdeproduktionen och därmed det konkret nyttiga arbetet å ena sidan naturnödvändigt; men fastlåses arbetaren vid sitt arbetes bestämda nyttighet, blir det å andra sidan likväl till idioti. (Man har ju till och med talat om "lantlivets idioti" som motbegrepp till "den lantliga idyllen"!) Att dömas till att hela sitt liv beständigt och fastlåst utöva en enda delfunktion - ingenting annat än detta innebär nämligen "bestämt konkret-nyttigt arbete", vars "drivhusmässigt framdrivna detaljskicklighet" blir till olyckan av så gott som allsidig lemlästning och ändlös monotoni - ja häri får människans underordning under arbetsdelningssystemet sitt förtryckande resultat.
Åter är arbetet såsom "abstrakt-mänskligt" arbete sist och slutligen lika mänskligt arbete, allmänt mänskligt arbete, arbete överhuvudtaget, och man upptäcker i dessa bestämningar dubbelmeningen, det lika och det allmänna. Enligt Marx blir det för socialismen ett viktigt medel - och samtidigt ett mål - att upprätta arbetets likhet för alla arbetsdugliga samhällsmedlemmar. Eller med ett annat uttryck, arbetets allmänhet. Detta betecknar ingenting annat än den genomförda likheten, det vill säga att alla inom ramen för sin möjlighet och förmåga medarbetar för att betvinga de gemensamma uppgifterna. Varför är detta viktigt? Till exempel därför att då behöver de som arbetar endast arbeta så lite som det bara är möjligt, d.v.s. enbart så mycket som krävs för en bestämd levnads- och utvecklingsnivå. I enlighet med detta kan Marx alltså bestämma "arbetets allmänhet" som en gräns för de objektiva möjligheter, som socialismen har.
Kategorin "abstrakt" arbete blir å ena sidan relevant genom "värdets herravälde" över produktionen; men å andra sidan finns i det som denna kategori betecknar också något oerhört progressivt; nämligen att denna värdets allmänna grundval överhuvudtaget kan gripas, och att den, även om det sker inom den kapitalistiska produktionens skrankor, kunde bli till något även historiskt genomfört. Betraktar man det "abstrakta" arbetet utifrån denna aspekt, stöter man på ett historiskt sammanhang, som Marx betecknar med kategorin kapitalismens transitoriska (d.v.s. övergående) nödvändighet. Mänsklighetens utveckling drivs språngvis framåt när "värdet härskar över produktionen", resp. när "abstrakt mänskligt" arbete blivit till något reellt i samhället. Den allmänna samhällsutvecklingen drivs framåt i denna alienerade form till tröskeln av "det mänskliga samhällets medvetna rekonstitution". För denna rekonstitution är det nödvändigt att de arbetandes organiserade förmåga återupprättas, att de medvetet, planmässigt och självdisciplinerat gestaltar sitt samhälleliga liv.
I en produktion som styrs av värdet får det lika mänskliga arbetet det värdebildande arbetets betydelse. I kapitalismen är detta de egendomslösas förbannelse. I socialismen görs det värdebildande arbetet allmänt, d.v.s. här förlorar det den motsägelsefulla formen, eftersom inget icke-arbete längre står emot det. Så länge mänskligt arbete överhuvudtaget, "i omedelbar form" (jfr Grundrisse, sid. 593), kvarstår som produktionens avgörande grundval, förblir det i socialismen kopplat till fördelningen åt de enskilda och deras driftskollektiv ("åt var och en efter hans insats"). Såtillvida betraktas arbetet också här fortfarande under bortseende från dess speciella nyttiga form, det vill säga som abstrakt arbete. Kommunism är möjlig när utvecklingen av produktivkrafterna gör det möjligt att upplösa denna koppling ("av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov"). Då förlorar arbetet som sådant, under bortseende från dess konkret nyttiga form, varje särskild ekonomisk funktion.
I kapitalismen bestämmer klassmotsättning och systemmotsägelse det "abstrakt mänskliga" arbetets betydelse. Likväl grundas just i utvecklingen av den allmänna arbetsamheten, oaktat dess nyttiga form, en sida av kapitalismens transitoriska nödvändighet; kapitalismen skapar ju därigenom en oundviklig förutsättning för socialismen. Därför får man inte odialektiskt skilja mellan konkret nyttigt och abstrakt mänskligt arbete, i det ena se det ljusa, eftersträvansvärda, i det andra det mörka, som bör avvisas; utan man måste inse att båda är ambivalenta, men också nödvändiga. Att förhålla sig dialektiskt till ett sådant sakförhållande, innebär att inte skilja på motsägelserna eller, för att variera en storartad passage ur Hegels förord till Andens fenomenlära: inte rygga tillbaka för att i det positiva hålla fast det negativa och i det negativa hålla fast det positiva. "Den kraftlösa skönheten hatar förståndet, eftersom förståndet begär just detta av skönheten", heter det hos Hegel.[2*]
[1*] "Willst Rehbock, willst Hasen/ Auf offener Straßen/ Sie laufen herbei!/ Sollt ein Festtag etwa kommen/ Alle Fische gleich mit Freuden angeschwommen!"
[2*] Andens fenomenologi finns delvis översatt till svenska och ingår i samlingsvolymen Hegel i urval, Gidlunds 1973