Efter det första steget vid "den oerhörda varuanhopningen" koncentrerade sig undersökningen genast på den enskilda varan. Varans begrepp efterfrågas nu. Som första svar på denna fråga utvecklar Marx bruksvärdets begrepp. Men med detta första svar verkar vi inte ha blivit mycket klokare, eftersom det som utgör en vara, inte kan förstås med bruksvärdet. Bruksvärdet bildar rikedomens materiella innehåll i varje tänkbar samhällsform. Till sist kommer dock Marx fram till bruksvärdets överledande bestämning, att det "i den samhällsform som vi har att undersöka, är bärare av bytesvärdet".
Och nu börjar det hela från början igen (s 32): "Bytesvärdet framträder till att börja med ..." Åter börjar det med ett "till att börja med". En rörelse har medfört ett resultat. Resultatet bestämmer en ny utgångspunkt. Men den nya början är inte ensidig. Snarare verkar det vara så, att det genom det ensidiga utarbetandet av det som är bytesvärdets bärare, d.v.s. bruksvärdet, nu har blivit möjligt att lika ensidigt koncentrera sig på den andra bestämningen. Genom att den ena framarbetades och den andra negligerades, kan det hittills negligerade nu behandlas renodlat (alltså utan att man samtidigt måste yttra sig om den andra). Analys innebär här skiljande av det till en början förenade, åtskiljande, upplösande av det oklara sambandet. Syftet med den är att göra det ur sin första hopveckling utvecklade möjligt att betrakta i isolerat tillstånd.
Varans begrepp efterfrågades, bruksvärdets begrepp utvecklades. Och därefter hittade vi övergången till bytesvärdet, vars begrepp ännu återstår att utarbeta. Men vart tog varans begrepp vägen? Varans begrepp kommer vi att ha vunnit, först när varans bestämningar blivit begreppsligt utarbetade, och när relationen mellan dessa varans bestämningar "inom" varan, blivit lika tydligt utarbetade. Vi skall nu iaktta hur Marx går tillväga med detta.
För att kunna begripa den fortsatta utvecklingen av Marx' analys, måste vi närmare betrakta den objektiva grunden för den teoretiska bestämningen. I denna bestämning kommer vi att upptäcka något dynamiskt, spänningsladdat. Det är nämligen nödvändigt för "bestämningen" att den blir uppfylld - d.v.s. om den är föremålets verkliga bestämning. Om t.ex. vid produktionen av varan det producerade tinget bli dubbelt bestämt: å ena sidan för användning, å den andra för byte, då finns det implicit i de båda bestämningarna, att de som blotta bestämningar i ett avseende är overkliga: Det är nödvändigt för dem att de först förverkligas. Vad är ett bruksvärde om tinget inte används? Bruksvärdet som sådant finns bara till som en möjlighet: den måste förverkligas. En av de bestämningar till bruksvärdet som Marx har givit, gäller denna nödvändighet: "Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen" (s 32). Användningen förbrukar mer eller mindre bruksvärdet och förintar därmed också det som bruksvärdet bär, värdet.
Denna första bestämning förintas alltså i och med att den förverkligar sig, och den förintar också det som den bär, den andra bestämningen: här har vi redan en första ingång till förhållandet mellan de båda bestämningarna. Trots den totala olikheten binder alltså detta förhållande samman de båda bestämningarna med varandra. Detta innebär t.ex. också att var och en, som är mån om varornas värde, måste behandla deras bruksvärden utomordentligt varsamt, d.v.s. bibehålla dem i ett tillstånd av enbart möjlighet, och svartsjukt vaka över att ingen utan föregående köp förverkligar dem för sig.
Men hur är det nu med bytesvärdets bestämning? Också bytesvärdets bestämning är som sådan overklig; också den behöver förverkligandet. Bytesvärdets förverkligande, eller uppfyllandet av denna bestämning, är - bytet. När alltså bestämningen bytesvärde, så som var och en vagt känner till den, skall transformeras till ett vetenskapligt begrepp och framarbetas som ett sådant, då kan det bara finnas en väg, och det är: att först och främst iaktta hur bytesvärdet uppfylls, för att därefter analysera det iakttagna.
Bytesvärdet kan man alltså endast bestämma, om man till att börja med undersöker bytet, undersöker bestämningens förverkligande. Ett främmande ord för förverkligande är begreppet realisation, och i det komplexa fält där analysen av kapitalismen rör sig, kommer begreppet realisationsproblem och några därmed sammanhängande begrepp att bli mycket viktiga. Begreppet realisationsproblem uttrycker nödvändigheten för varuägaren att realisera sina varors värde, vilket ju är deras bestämning. Detta begrepp, som vi här alltså har i dess enklaste form, kommer i det följande att utvecklas ytterligare.
Marx låter alltså den teoretiska framställningens fortsatta utveckling "dikteras" - av vad? - jo, av sitt objekts självrörelse. Objektets självrörelse är en mycket väsentlig kategori inom dialektiken. I den mån en teori tar hänsyn till sitt objekts självrörelse, kan den kallas dialektisk (oavsett teoretikerns kunskaps- eller vetenskapsteoretiska uppfattning om sig själv).
Det enda som kan representera en verklig grundval för en teoretisk "utveckling" är objektets självrörelse. Teoretikern måste därför spåra upp den och teoretiskt avbilda den i ren form. Objektets teori måste vara en avbildning av objektets självrörelse. - Objektets självrörelse innebär här alltså inte att ett eller annat sägs om bytesvärdet, utan det innebär att bytesvärdet följs in i bytet, det vill säga till den punkt där det förverkligar sig (vilket ju är nödvändigt för det). Teoretikern måste i bytesvärdet teoretiskt "hålla fast" det, som bytesvärdet i praktiken framställer sig som - och detta innebär samtidigt: I bytesvärdets rörelse, nämligen i den rörelse där det uppfylls.
I sitt förverkligande framträder en varas bytesvärde till att börja med - detta är den nya utgångspunkten - "som det kvantitativa förhållande vari ... bruksvärden utbytes". (sid. 32) Tydligen härskar här en förvillande oordning. Efter att man till en början enkom och intensivt ägnat sig åt bruksvärdet, för att nu vara av med det och isolerat kunna ägna sig åt bytesvärdet, och nu alltså överlämnar sig åt dess självrörelse, ja då hamnar man åter hos bruksvärdet - visserligen inte längre bruksvärde i allmänhet, utan hos två olika bruksvärden. Den nya frågan - vad är bytesvärdet? - får följande svar: Bytesvärdet "är" bytet mellan två olika bruksvärden. Denna formulering understryker, att problemet i fråga, i sig är motståndskraftigt och "knaggligt" och att analysen inte utan vidare går lätt. (Senare skall vi se att denna analysens tröghet leder oss till den fortsatta utvecklingens drivfjäder, d.v.s. såväl drivkraften i själva problemets rörelse som drivkraften i teorins rörelse).
Vi frågade efter varans bytesvärde och fann ett yttre förhållande mellan två bruksvärden. Marx konstaterar nu en första motsägelse (en "contradictio in adjecto"). Vi har här motsägelsen - jag kommer strax tillbaka till denna kategori - att det i varan "inneboende" bytesvärdet skulle vara ett "yttre", "med tid och rum" ständigt växlande förhållande. Första contradictio in adjecto: Hur kan en inre bestämning vara ett yttre förhållande? Andra motsägelsen: Hur kan frågan efter bytesvärdet, efter att man dessförinnan enkom behandlat och slutbehandlat bruksvärdet, nu resultera i att bruksvärdet åter framträder, och det t.o.m. i plural? För att lösa upp dessa påträffade oklarheter, betraktar Marx närmare vad som sker, när man byter. Han förutsätter därvid ingenting annat än att ett byte verkligen sker; att analysera vad som sker, när detta sker, är uppgiften för den vetenskapliga undersökningen. Återigen följer framställningen objektets självrörelse.
Objektets självrörelse visar sig nu i att "en viss vara, t.ex. ett quarter vete", kan utbytas inte bara mot läderfett, utan också mot siden eller guld, kort sagt mot en oändlig rad varor "i de mest olika proportioner" och det 'måste också vara på det viset för att varan verkligen skall ha ett bytesvärde. En vara som bara kunde utbytas mot ett enda annat slags vara, skulle inte ha något bytesvärde gentemot alla andra varor.
Bytesvärdet söktes; till att börja med fann vi två bruksvärden, vidare fann vi en motsägelse bestående av att ett yttre förhållande samtidigt är en inre egenskap. Och nu finner vi på frågan vad är bytesvärdet? svaret: Många bytesvärden. Och av dessa många bytesvärden innehåller varje enskilt bytesvärde de båda tidigare funna motsägelserna. Det verkar bli allt virrigare.
Vad är nu alltså bytesvärdet? Iakttagelsen - nämligen bytespraxis - visar oss här, på detta plan: Bytesvärdet "är" många bytesvärden. Att det är så, vet envar. Även detta sakförhållande har gjorts praktiskt evident som "faktum", som ett vardagligt görande och låtande - och har inte härletts genom en kunskap, skild från praktiskt baserat vardagsvetande, eller genom en av detta och av objektet oavhängig bevisföring. Här opereras inte med någon "ren" - såväl icke-praktisk som overklig - logik eller begreppsapparat. Visserligen sker här ännu ingen härledning, utan endast en ren iakttagelse av vad bytesvärdet är i praktiken, "hur det går till" när det är verksamt. Det iakttagna vet var och en, även om han inte vet något annat.
Nu kommer en första annorlunda artad, logisk argumentation. Ur det faktum, att bytesvärdet nu framträder som bytesvärden i plural, drar Marx två logiska slutsatser. Nämligen två slutsatser, som egentligen berör två sidor av samma medalj. "Därav följer för det första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet." Alltså är de ingenting annat än olika uttryck för det lika. Slutsats två: "Bytesvärdet kan över huvud taget bara vara uttryckssättet, 'framträdelseformen', för ett däri urskiljbart innehåll" (s 33).
Detta slags bevisföring måste närmare belysas. Den har följande form: Ur bestämda premisser - vilka inte är några andra än de som påträffats genom iakttagelse, d.v.s. de fakta som i praktiken är förutsatta varje analys - sluter man till sig till en uttrycksrelation, som bestämmer bytesvärdets karaktär - i motsats till dess direkt iakttagbara form.
Den första premissen är: Varan har bytesvärde. Premiss nr två: Varans bytesvärde visar sig som många bytesvärden. Slutsats nr ett: Alltså måste alla dess bytesvärden uttrycka en likhet, vara likhetsuttryck. Slutsats nr två: Varje uttryck för denna "likhet" kan bara vara olika uttryckssätt för ett ur vart och ett av dessa enskilda uttryckssätt urskiljbart lika innehåll. Men detta verkar ju vara en helt annorlunda artad bevisform, nämligen en logisk. Står inte en sådan bevisföring i motsägelse till kravet på materialistisk härledning? Är det möjligt att inom den materialistiska härledningens ramar dra "formallogiska" slutsatser?
Innan vi fortsätter med denna fråga, skall vi ännu en stund dröja vid begreppen innehåll och framträdelseform. Det är en signal att Marx sätter begreppet framträdelseform inom citationstecken. Här introduceras ett filosofihistoriskt starkt belastat begrepp. I denna teori får det dock en ny betydelse. Därav citationstecknen, som på detta sätt endast används mycket sparsamt av Marx. Detta begrepp och dess båda beståndsdelar, form och framträdelse, måste vi om och om igen sysselsätta oss med.
När säger man "framträdelse"? "Framträdelse" är ett av de begrepp, som är meningsfullt, endast om man samtidigt har begreppets motsats i åtanke. "Framträdelse" är meningsfullt endast om man skiljer framträdelsen som sådan från det som framträder. Framträdelse har alltså redan i sig självt, som begrepp, denna olikhet (icke-identitet) mellan framträdelsen och det framträdande. Annars skulle begreppet vara meningslöst. Det finns olika former, som begreppsligt fixerar det framträdande gentemot dess framträdelse. Det vedertagna begreppet för detta är väsendets begrepp. Den ömsesidiga relationen mellan väsen och framträdelse; den ömsesidiga relationen mellan det framträdande och dess framträdelse, känner förmodligen var och en till i en eller annan form.
Håller begreppsmotsatsen väsen-framträdelse å ena sidan isär två ting i deras olikhet (ickeidentitet), så tillåter den å andra sidan ett fasthållande av sammanhanget i åtskildheten, av likheten i olikheten (identiteten). Man kan alltså säga, att begreppen väsen och framträdelse gör det möjligt att på ett bestämt sätt hålla fast två tings identitet i deras ickeidentitet - naturligtvis också omvänt; hålla fast ickeidentiteten i identiteten. Jag sade "på ett bestämt sätt", och på detta sätt kommer det an. Hur kan man begripa detta sätt "utifrån livet och praxis?" För vårt syfte framhäver jag här endast följande: Begreppsparet "framträdelse" och "väsen" - om vi nu här stannar för dessa båda uttryck - uttrycker en i praktiken avgörande relevant motsats, vilket visar sig i uppfattningen av verkligheten. Den motsvarar ungefär motsatsen mellan vad man ser "vid en första blick" och vad som visar sig vid "en närmare granskning". Motsatsen blir relevant först på den praktiska nödvändighetens grund. Den betecknar motsatsen mellan olika handlingsalternativ - och här lurar det extrema i resultatet: Sist och slutligen gäller det liv eller död. Det är nödvändigt att avvärja vissa faror, skaffa vissa livsmedel, kort sagt "att behärska naturen". Allt efter omständigheterna kännetecknas dock situationen av att faran eller nyttan som skall vinnas, inte direkt kan angripas. Fara eller nytta kunde man väl vara alltigenom medveten om; men om man omedelbart viker tillbaka inför den skenbara faran eller omedelbart eftersträvar nyttan, kan det gå som för hunden i fabeln, som "gapade över mycket men förlorade hela stycket".
I motsats till detta är det positivt att få veta, att en "omväg" kan leda direkt till målet, på samma sätt som vägen till en triangels yta leder över de skenbarligen irrelevanta storheterna höjd och halva längden av baslinjen (detta är Marx' exempel). När människan utövar förmedlingen av sin ämnesomsättning med naturen, påträffar hon i många olika gestalter situationer, i vilka sådana erfarenheter kan - eller snarare måste - göras. Och efter hand lär hon sig, att det är absolut nödvändigt att skilja mellan det som omedelbart erbjuds, och det omedelbart erbjudnas kärna. Det är livsnödvändigt att göra denna åtskillnad. Ty endast när jag känner den kärna det verkligen gäller, kan jag nå de nödvändiga målen. Nödvändigheten att göra denna åtskillnad kommer bittert till människans medvetande, ur hennes aktiva tillvaro i naturen och ur hennes relationer till andra människor. Gradvis lär hon sig detta, i många omgångar och till en början i mystifierade, först långsamt klarnande former.
(Dessa skissartade hänvisningar strävar efter att inte låta begreppsparet väsen-framträdelse stå inom anföringstecken, utan att pricka in den pil, som visar oss i vilken riktning skillnaderna i sådana begreppsmotsatser blir tillgängliga för en praktisk förståelse. Endast på detta sätt kan vi tillgodogöra oss begrepp och använda dem på ett kontrollerat sätt. Annars skulle vi vara lika utlämnade åt ett dialektiktrolleri som vilken formell, blott subjektiv, logik som helst).
Väsentligt är att framträdelsen kan vara en tom nöt, om man inte gör klart för sig vad det framträdande är (och om möjligt, enligt vilka lagar det framträder just på detta och inte på något annat sätt). Framträdelsen är bara intressant som det framträdandes framträdelse. Det gäller att använda begreppet på motsvarande sätt, vilket här innebär, att aldrig använda relationsbegreppet relationslöst. Iakttas inte denna regel lösgör sig sådana begrepp till en måhända fascinerande, men under alla omständigheter inexakt, och ur den vetenskapliga synvinkeln oanvändbar jargong.
Låt oss återvända till texten. Hittills har det logiska postulatet varit: "Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet, 'framträdelseformen', för ett däri urskiljbart inre innehåll" (s 33). Sökandet efter detta innehåll - ett annat ord för det framträdande - kommer att bestämma den fortsatta utvecklingen. Vi går i förväg: "Innehållet" i framträdelseformen bytesvärde, det i denna form framträdande, är värdet. Vid bestämningen av värdet använder Marx återigen ett filosofiskt starkt belastat begrepp: substans. För att klargöra detta begrepp går vi i förväg igen: Efter att de olika varorna reducerats till produktkaraktären, som det för dem gemensamma, kan Marx säga: "Dessa ting uttrycker nu endast ett: Att vid deras produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Som kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans är de värden - varuvärden" (s 34).
Substans kan man med en smula kökslatin översätta som "id quod substrat", d.v.s. "det som står därunder", i dubbel mening: Substans är det beståendes bestånd och det ämne, varav något består. Substansens begrepp fördes in i latinet genom översättning av grekiska begrepp. Trots att grekerna i hög grad fascinerades av den sinnliga kunskapen, lärde de sig mycket nogsamt (vilket de framför allt drog stora ekonomiska och militära fördelar av) att det för att behärska verkligheten, kan vara nödvändigt att välja ett från denna verklighet helt olikartat sätt för att göra den tillgänglig för sig, och finna den kärna, som det "verkligen" gäller. I så motto utgör den grekiska vetenskapen, och då särskilt i den abstrakta vetenskapens historia, ett oerhört framsteg, en väldig rationaliseringsvåg. Grekerna utvecklade framför allt bestämda "abstrakta" former, som gör det möjligt att uttrycka det framträdande i ett "språk", som är helt olikartat framträdelsens språk, men som gör det möjligt att få ett grepp om framträdelsen.
Dessa antydningar - framkallade genom försöket att förtydliga begreppen framträdelse, väsen och substans - skall inte upplösa vår undersökning bakåt i filosofihistorien, tvärtom: Filosofihistoria upplöser sig till sist i icke-filosofihistoria, annars är den nonsens. Det gäller att visa vägen i den samhälleliga praxisen, i praktiska problem av det slag, som var och en känner till. När man kan föra tillbaka dessa begrepp till deras praktiska ursprung, ja då är detta tillbaka snarare ett framåt, ty återförandet på praxis gör det möjligt att övergå till praxis. Begreppet substans - alltså begreppet för det som ligger till grund, och av vilket undersökningsobjektet på ett egendomligt sätt består - är nödvändigt, eftersom man endast på denna omväg kan gripa objektet i dess rörelse, i dess egen lagbundenhet. Därigenom blir det också möjligt att behärska.
Hur fortsätter nu Marx? Ur mångfalden av en varas bytesvärden drar han för det första slutsatsen, att bytesvärdet måste bestämmas som enbart framträdelseform. Därefter postulerar han: För att utarbeta begreppet bytesvärde, måste vi till den blotta framträdelsen hitta väsendet, måste vi finna det i varje enskilt bytesvärde urskiljbara innehållet samt det som praktiskt ligger till grund för detta innehåll. Först då har vi begripit bytesvärdet.
Efter att ha vunnit denna insikt om den iakttagbara mångfalden av en varas bytesvärden, kan analysen nu koncentrera sig på hur bytesvärdet realiseras i det enskilda fallet. I ljuset av de nyvunna kunskaperna undersöker Marx därför nu ett enskilt utbytesförhållande. Han skriver upp en bytesekvation, "t ex ett quarter vete = a centner järn". Nu kan man fråga: "Vad innebär denna ekvation?" Ekvationen är ingenting annat än det formella, "formelformiga" innefattandet av en aspekt, som man kan iaktta i medelpunkten för varje verkligt bytesförlopp. Ty vid varje bytesförlopp "handlas" det verkligen så, att en bestämd mängd av den ena varan sätts lika med och utbyts mot en bestämd mängd av den andra. Denna handel formulerar sig i bestämda utbytesförhållanden, och den till bytesekvation generaliserade formen blir nu undersökningsobjekt. Och återigen sluter sig Marx till ett logiskt postulat ur ekvationens form.
Postulat kallas "kravet", att det måste vara möjligt att finna en bestämd, ännu inte uttryckligt förhandenvarande storhet (eller ett samband), med vilken de omedelbart förhandenvarande storheterna kan förklaras. Det är alltså en kunskap i negativform, i form av ett påträffat tomrum. Ännu har jag inte innehållet, ännu har jag inte det krävda. Men redan vet jag att något krävs. För att karaktärisera det sätt som postulatet härleds på, används det sammansatta begreppet logiskt postulat. Postulatet är logiskt härlett, eftersom Marx ur den formelformiga återspeglingen av utbytesförhållandet, d.v.s. ur bytesekvationen, formellt-logiskt utläser "att något gemensamt av samma storlek existerar i två olika ting ...". "Bägge", vete och järn, "är alltså lika något tredje", ty annars skulle de inte kunna sättas lika.
Om detta tredje kan än så länge bara ett sägas: Detta tredje kan "i och för sig varken vara det ena eller det andra". Detta tredje måste alltså vara ett äkta tredje, och inte ett dolt första eller andra; det får varken vara vete eller järn men måste samtidigt vara inuti vete och järn. Och såvida vete är bytesvärde och såvida järn är bytesvärde eller såvida varje annan vara är bytesvärde måste de "kunna reduceras till detta tredje". Marx anför därefter det redan nämnda geometriska exemplet, en av den grekiska vetenskapens upptäckter, vars storslagenhet vi inte längre är medvetna om, eftersom vi ser den som en självklarhet - att man t.ex. kan likställa så heterogena ting som en triangels yta med produkten av dess höjd och halva baslinje, det ickesinnliga (formeln för ytan) med det sinnliga.
Hittills har undersökningen frambringat ett postulat: Det måste finnas ett tredje "mellan" bytesekvationens båda varor, ett gemensamt i de olika tingen, ett från alla framträdelseformer skilt innehåll. Nu bestäms detta innehåll närmare. Till att börja med rent negativt, genom ett uteslutningsförfarande.
"Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna" (s 33). Varför inte? Dessa naturliga eller kroppsliga egenskaper "kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör varorna nyttiga" alltså i den mån varan är bruksvärde. "Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras bruksvärden, som skenbarligen karaktäriserar varornas bytesförhållande". Bevis: Inom varje bytesförhållande "gäller ett bruksvärde precis lika mycket som varje annat, om det blott föreligger i rätt proportion".
Innan vi belyser den praktiska grund, som ett sådant förfarande rör sig på, och framför allt innan vi undersöker abstraktionsbegreppet, som det används här, skall vi ännu en gång rekapitulera sambandet mellan den "strategiska" (övergripande) frågeställningen och den däri resulterande följden av bestämda "taktiska" (underordnade) frågor och svar. Utan att ständigt åskådliggöra detta samband för sig går det inte att begripa vad som sker här. Låt oss alltså rekapitulera.
Frågan löd: Vad är bytesvärdet? Denna fråga var nödvändig för att begynnelsefrågan vad är varan?, skulle bli möjlig att besvara. Bruksvärdets begrepp gav ju varans första bestämning, den andra skall nu utföras av bytesvärdets begrepp. På frågan vad är bytesvärdet? framträdde idel motsägelsefulla svar. Till en början konkretiserade sig bytesvärdet som det proportionellt bestämda förhållandet mellan två bruksvärden. Ja, sedan övergick dess konkretisering till och med i en ändlös rad av ständigt nya förhållanden mellan två bruksvärden. Av detta slöt sig Marx till logiska postulat, negativkunskaper. Det visades: Här måste finnas något som vi ännu inte vet, men som i lika hög grad finns i den första varan som i den andra; ett tredje, gemensamt. Och därefter definierades detta tredje, gemensamma, i samma bemärkelse som i den fjärde föreläsningen (med hänvisning till Spinoza): genom att till en början säga vad det inte är. Det kan varken vara som det första eller som det andra, eller bestå av någon naturegenskap hos tingen. Orsak: Tingens naturliga, kroppsliga egenskaper kan vara praktiskt relevanta för oss endast i den form, som innefattas av begreppet bruksvärde. Men varför har inte bruksvärdena något inflytande på två varors utbytesförhållande? Orsak: Närhelst ett byte äger rum sätts ting lika, d.v.s. ett bruksvärde gäller i sig lika mycket som ett annat; endast i den för tillfället rådande mängdrelationen, i deras proportion markeras skillnader. Följaktligen: Närhelst ett byte äger rum "är det just abstraktionen från deras bruksvärden, som skenbarligen karaktäriserar deras utbytesförhållande".
Abstraktion används här inte för att beteckna en teoretisk operation, utan för att innefatta ett vardagligt, oräkneligt antal gånger försiggående förlopp, nämligen det som sker när man byter, med avseende på bruksvärdet hos det som byts: likställandet. Nu genomför teoretikern sitt bevis i spåret efter det som påträffats i realiteten. Det som är i verkligheten måste också den teoretiska utvecklingen rätta sig efter; det gemensamma kan bara sökas på ett sätt som rättar sig efter bytesabstraktionen, d.v.s. det kan endast sökas utanför varje naturlig-fysikalisk egenskap hos föremålet.
Efter att postulatet utvecklats med all skärpa, kommer fyndet: Kvar blir endast en egenskap, som inte utelämnas i "avkvalificeringen", och det är egenskapen att vara arbetsprodukter. Analysen går därefter, som bekant, in i värdesubstansens djup. I enlighet med vårt program måste vi dock till en början dröja oss kvar vid utlösandet av några av de för dialektiken väsentliga begrepp, som implicerades vid utarbetandet av bytesabstraktionen.
Vi börjar med ett begrepp, som är av elementär betydelse för många teoretiska och praktiska operationer. Det som åsyftas är begreppet förmedling. Men var det här överhuvudtaget tal om detta begrepp? Vid en första blick verkar det inte vara så. Men ser man närmare efter, så talas det ändå om förmedling, och då i gestalt av det "tredje", "gemensamma". - För att dels uppmärksamma det redan nämnda tillvägagångssättet "logisk postulering", och dels det "gemensammas", "tredjes" begrepp, anknyter jag här till en logisk form så som den i antiken klassiskt formulerades av Aristoteles: syllogismens form, ty den finns här i gestalt av det tredje, gemensamma.
Syllogismen - i denna kunskap uttrycks både den klassiska formella logikens storhet och dess armod - består, om man ser till dess objektiva utsaga, egentligen endast i att två olika är lika, om de båda är lika ett tredje. De är då, i detta avseende lika (i andra avseenden möjligen inte). I sak är denna sats inte oproblematisk. Formellt kan den dock helt klart bevisas. Syllogismen är en slutsats, d.v.s. ett vinnande av ny kunskap, en kunskap åstadkommen genom att man kan sammansluta två olika utsagor om det finns något gemensamt (på motsvarande ställe) i dem. En "utsaga" eller en "sats" är, när jag utsäger "något" om en sak, till exempel en egenskap. T ex: "A är B". "A" kan traditionellt kallas "subjekt", "B" däremot "predikat". Subjekt är den sak man utsäger "något" om. Predikat kan översättas med "det utsagda". En annan översättning av predikat: Bestämning. (Denna kategori har vi ju redan diskuterat, om också inte som logisk term.) "Är" hävdar predikatets samband med subjektet och kallas därför traditionellt "kopula" (bindeord). Som utsaga är det hela, "subjekt är predikat" (S är P), en "sats". Och nu reduceras det hela verkligen till en barnlek. Omedelbart är A och B olika, A ≠ B. Men om A är lika med C, första premissen, och B är lika med C, andra premissen, gäller slutsatsen: A är lika med B. Om A = C, och B = C, då är A = B.
Två premisser och den ur deras förenande dragna slutsatsen bildar tillsammans syllogismens slutsatsform. Översätter man "logos" med "begrepp", kan man säga; slutsatser som har ett begrepp gemensamt, är "syn-logiska"[1*]
I vårt exempel innehåller båda "begreppet" "C". A är C, B är C, C finns i båda. Detta C kallas nu också det medlande, då A = (C, C) = B, därför A = B. Mellan A och B är det medlande C (grekiska meson).
Det medlande har följande betydelse: Det tillåter att de åtskilda slutes samman. Därför kan man också kalla det den förmedlande mitten. Därav begreppet förmedling. - På latin formuleras detta annorlunda, inte med avseende på rummet som i mitten-ytter-förhållandet, utan med ordningstal: där heter samma logiska instans tertium comparationis ("jämförelsens tredje", det som möjliggör jämförelsen). Det "tredje" är också det uttryck som Marx här använder: Det måste vara möjligt att hitta ett tredje, som i sig varken är det första eller det andra, men som ändå finns i båda, till vilket båda därför kan återföras. I ordet "det tredje" döljer sig alltså samma förmedlingskategori, tertium comparationis, som tillåter jämförelsen mellan två till en början ojämförbara, eftersom var och en av de till en början ojämförbara är olika detta tredje. Det tredje gör det ojämförbara jämförbart, sluter samman de åtskilda, förmedlar motsatserna, extremerna.
Nu innebär inte detta, att jag med sådana iakttagelser vill reducera Marx' teori till logiska former. Tvärtom blir det nu skönjbart, att redan innan Aristoteles formulerade den klassiska formella logiken, var denna logiks problem, och lösningarna på dem, givna i t.ex. bytets sociala förhållande. Den form, som i logisk form håller fast en relativt klen kunskap, - klen eftersom något verkligt nytt aldrig följer ur den, utan allt rör sig i samma gamla banor, på samma sätt som en bytesform ju i praktiken alltid håller fast samma värde - denna form löser jag alltså ut som form, för att göra de formella begreppen tillgängliga när vi talar om innehållet i den.
Vad är det som här förmedlas mellan, genom det gemensamma tredje, den förmedlande medlaren? Det är två varor, vilka som sinnliga ting är ojämförbara med varandra. - Varför ojämförbara med varandra? Därför att det är en förutsättning för bytet, att varorna är olika. Endast olika bruksvärden bytes. Ingen människa byter lika med lika, det skulle alltid betraktas som dårskap. - Men varornas olikhet utesluter att det "tredje" skulle kunna återfinnas på bruksvärdenas, olikhetens plan. På det "tredjes" plan måste varorna vara lika, för att de skall kunna bytas.
Vi har alltså ett olikhetens plan, på vilket ett byte först måste komma igång; och vi har ett likhetens plan, där varje byte verkställs. Två varors olikhet är å ena sidan konstituerande för bytet; å andra sidan är motsatsen, nämligen bortseendet (abstraherandet) från denna olikhet på samma sätt konstituerande. - Och ännu en gång, varför kan vi så säkert påstå detta? I vad mån framträder dessa påståenden "logiskt" (trots sin mot-logik)? "Logiken" hos dessa förutsättningar är vardaglig-praktisk, just därför att det skulle vara precis lika meningslöst att ge bort något när man byter till sig samma sak, som det vore absurt att byta bort något, utan att åtminstone byta till sig något likvärdigt.
Fortfarande gäller det att i varorna skilja substansen i denna värdelikhet från bruksvärdeolikheternas substanser, och att självständigt framställa den. För att utröna vad som förmedlar de olika varorna med varandra, måste vi närmare betrakta, hur de behandlas i bytet.
Det förblir inte vid den blotta olikheten. Varorna är inte blott olika, utan i bytet ställs de mot varandra, vara ställs mot vara. De står alltså i ett förhållande, där två ting ställs mot varandra. Insats mot insats. När man närmare vill bestämma detta förhållande, behöver man bara knyta ihop det med Marx' iakttagelse, att det är "just abstraktionen från deras bruksvärden, som skenbarligen karaktäriserar utbytesförhållandet." (sid. 33) Det vill säga under det att olikhet är konstitutiv, grundläggande förutsättning för bytet - skillnad ställs mot skillnad -, så abstraheras i bytets verkställande från skillnaden. Den blotta skillnaden råkar i en märkvärdig spänning till det som här sker: Den är lika grundläggande, som den negeras i verkställandet av bytet, vilket i sin tur grundar sig på den. (I bytet bortses ju från skillnaden.)
Bytesvärdets bestämning efterfrågades. Bytesvärdets bestämning blir gripbar i sin "uppfyllelses" rörelse. Bytesvärdebestämningens uppfyllelse sker via abstraherandet av bruksvärdena, bortseendet från dessa. Man kan alltså säga: Bestämningarna bruksvärde och bytesvärde är varandra motstridiga i sitt sammanhang. När den andra förverkligas, då bortses det från den första. Detta bortseende är ingen "teoretisk" handling, om man med teori förstår något som gjort sig oberoende gentemot praxis. Den som byter varor bortser aktivt från deras bruksvärde, i talspråk heter det; man gör sig av med, avyttrar varor. Men varornas värde gör sig inte varuägaren av med; gjorde han det skulle han ha en skruv lös. Utan när han försöker avyttra varan, då försöker han avyttra bruksvärdet för att realisera värdet. När två byter med varandra håller var och en fast vid sitt eget föremåls värde. Värdemässigt får ingenting ändras genom bytet. Men när två byter måste de avyttra eller, som man också säger, göra sig av med sina varor som bruksvärden.
Man kan därför säga: Förverkligandet av varans bytesvärde avyttrar, stöter bort dess bruksvärde. Å andra sidan förintar förverkligandet av varans bruksvärde dess värde. De båda bestämningarna råkar alltså i ett motsatsförhållande till varandra. Denna motsats är inte lugn och stillsam, inte enbart ett stående mitt emot varandra, utan en verksam motsats, ty bakom dessa båda sidor står motsatta intressen. Men genom att de båda aktivt motsatta samtidigt är varans båda bestämningar - eller genom att de personer som handlar med varandra i en och samma vara intresserar sig för motsatta bestämningar -, blir det en motsats inom varan själv. För att beteckna "inre motsatser" av detta slag, används i den dialektisk-materialistiska teorin motsägelsens kategori.
Motsägelse är om man ser till dess ursprung inget begrepp inom logiken, utan ett begrepp i den samhälleliga kampen, d.v.s. i utkämpandet av intressemotsättningar. På latin betecknar contradictio "motsägande"; ordet hänvisar bakåt till den forensiska retoriken (det romerska forum, marknadsplatsen, var det ställe där privata rättstvister utkämpades). Som kategori i den formella logiken används uttrycket i överförd bemärkelse; vid överföringen förloras dock dimensionen av det aktiva utkämpandet av intressemotsättningar. - I den av Aristoteles kanoniserade klassiska formella logiken, betecknar kategorin "motsägelse" den "logiska" oförenligheten mellan två utsagor - oförenlighet i betydelse av att de är motsatser som, utesluter varandra. När man talar om motsägelsens sats, då menar man den tankeregel som alltsedan Aristoteles inskärpts för vetenskapsmännen: Vid bildandet av vetenskapliga teorier, undvik alltid utsagor, som är motsägelsefulla i den meningen, att de om samma sak i samma avseende hävdar och samtidigt förnekar en egenskap.
I motsats till i den formella logiken, används motsägelsens kategori, på det sätt som den introducerades för att beteckna varans "inre motsats", här inte för att beteckna formell oförenlighet mellan två utsagor; utan här används den som kategori för att beteckna lagen för den inre byggnaden i det objekt som skall undersökas, varan själv. Begreppet vara efterfrågades, två bestämningar påträffades. För att det skulle bli möjligt att komma fram till varans begrepp, var det nödvändigt att utröna förhållandet mellan de båda bestämningarna. Förhållandet mellan de båda bestämningarna är ett motsatsförhållande. Som motsatta bestämningar till samma sak kännetecknar de denna sak som i sig själv motsägelsefull.
I fortsättningen måste vi i det av Marx utvecklade undersöka, vad som överhuvudtaget menas med en "objektiv" eller "reell" motsägelse. I ljuset av den formella logiken verkar detta vara en logisk orimlighet. Det måste klargöras vad en "objektiv motsägelse" är praktiskt-verkligt, vilket sammanhang begreppet skall omfatta, hur detta begrepp förklaras - och det inte helt enkelt genom att prata motsägelsefullt om det och använda dialektikens krav som förevändning att spekulera ihop en massa strunt, utan genom att bindande påvisa existensen av "objektiva motsägelser" - d.v.s. påvisa dem på ett icke-motsägelsefullt sätt. Att ägna sig åt denna fråga lönar sig så mycket mer, som Marx redan i varans motsägelsefulla karaktär har upptäckt det reellt framåtdrivande, ur vilket den verkliga utvecklingen har följt, och ur vars utforskande också den teoretiska utvecklingen måste härleda sig.
[1*] förstavelsen syn- betyder med-; samman-; sam-