Vi följde Marx första ansats för att analysera varan och kom till slutet av en egendomlig cirkelrörelse. Talades det vid utgångspunkten om kapitalistiska samhällens rikedom, så kom vi efter några meningar tillbaka till samma utgångspunkt, nämligen rikedomen, fast nu utan historisk-social bestämdhet: Till samhällelig rikedom oavsett samhällets särskilda form. Cirkeln sluter sig alltså inte helt, kanske vore det lämpligare att tala om en avbruten spiralrörelse. Denna rörelse skall vi nu närmare undersöka, och då blir det oundvikligt att återigen följa den.
Vi frågade: Vad är varan? Svaret kommer att utgöras av två bestämningar. Det första svaret - varan är bruksvärde - grundar sig på det förhållandet, att bruksvärden ju är rikedomens materiella innehåll i varje tänkbart samhälle. Frågan efter det specifika hos det kapitalistiska samhällets rikedom förblir öppen, tills vi hittar den sista - överledande - bestämningen av varans bruksvärde. I den samhällsform, som vi har att undersöka, är bruksvärdet samtidigt bärare av bytesvärdet; och nu utvecklas det andra svaret - varan är bytesvärde.
För att beskriva denna genomgång respektive dess resultat, har jag terminologiskt använt ett bestämt begrepp; detta begrepp gäller det till att börja med att explicera. Det åsyftade begreppet är bestämning. Med dess hjälp kan vi benämna karaktären av svaret på frågan - vad är varan?: Varan "bestäms" av Marx först som bruksvärde och därefter som bytesvärde. Som svar på frågan vad är varan?, kunde man om bruksvärdet och bytesvärdet säga, att de är varans bestämningar.
Vad menas med det?
Till att börja med "bestäms" därmed svaret på frågan, det vill säga man säger något om sättet att besvara denna fråga. Medan begreppet "bruksvärde" säger något om varan, svarar på frågan - vad är varan?, utsäger benämningen av "bruksvärde" som "bestämning av varan" tydligen något om svaret. Till synes tillåter begreppet "bestämning" en förståelse av teori i allmänhet, teori som sådan. Det skulle alltså vara ett begrepp som inte direkt utsäger något om sitt objekt, utan med vilket man på ett vetenskapligt sätt kan begripa undersökningen; alltså inte ett teoretiskt begrepp i den meningen, att det betraktar ett objekt, utan genom att det objektiverar ett betraktande: ett "teori-teoretiskt" eller "meta-teoretiskt" begrepp. För oss gäller det nu närmast att preparera detta begrepp, så att vi kan använda det som begrepp och göra oss förstådda med varandra med dess hjälp. Dessutom måste detta begreppsförtydligande ske så att det klarar de allmänna kraven på vår undersökning. Vid förklarandet av detta begrepp får alltså ingen annan förutsättning godkännas, än den som ges av att vi alla lever under samhälleligt-praktiska förhållanden, och det innan vi börjar undersöka desamma. "Bara" denna enda förutsättning görs alltså - vad säger nu begreppet "bestämning"?
Låt oss börja helt ytligt med ett slags teori, som också ickevetenskaparen förfogar över. I detta vardagliga slag av teori, som inte alls brukar upplevas som "teori", är begreppet bestämning ett begrepp för ett bestämt slags kunskapsmässigt tillägnande av i första hand främmande (okända) objekt, vilket sker på så vis, att man tar fasta på deras bestämda kännetecken.
Där något bestäms, finns till en början obestämdhet; och där finns nödvändigheten att bestämma. I denna betydelse innebär bestämning, eller kan innebära: Identifiering av något till en början ännu obekant. Med hjälp av skillnader i kännetecken görs något ännu obekant tillgängligt eller bekant. Hur sker detta? Med ett slags identifieringsspråk. Alltså ungefär på samma sätt som i polisens efterlysningar eller, för att ta ett helt annat område - som i en växtbestämningsbok.[1*] Och hur sker denna bestämning? Den sker genom en identifiering på så vis att blommornas färg tas som den allra allmännaste olikheten i kännetecken (vilket man ser redan på boksidornas kanter, som är färgade, det vill säga man slår upp efter färgen). - Därpå följande identifierbara kännetecken är: fyndort, blomställning, bladform och så vidare. Därjämte finns tryckta bilder att gå efter, och det hela leder till namnet på växten i fråga. Detta "bestämningsarbete" kallas med ett främmande ord "determination" - och detta är i själva verket också en av detta begrepps traditionella "logiska" innebörder; ty det jag nyss kallade "metateori", är traditionellt en av "begreppslärans" innebörder. Om "determination" sade man redan i antiken, att determineringen av ett föremål sker som en inskränkning eller avgränsning; en till en början stor skara misstänkta förminskas successivt genom att allt fler bortfaller ju precisare kännetecken som används; lyckas determineringen så kvarblir till slut endast en individ respektive en individuell art. Det är alltså en inskränkande rörelse, från gränserna rör den sig inåt och avgränsar det sökta i ett uteslutningsförfarande. Att determinationen/bestämningen sker i ett uteslutningsförfarande, ledde tidigt till en logisk bestämning av bestämningsakten; framför allt blev den berömd genom Spinozas formulering, och bland andra Hegel har i sin "Logik" visat på dess stora betydelse: Omnis determinatio est negatio, vilket kan översättas med: Varje positiv bestämning är negativ bestämning. Varje bestämning är ett förnekande, genom att det sker en successiv eliminering: till slut skall det identifierades definition framgå. Definiera - vilket också kan översättas med "avgränsa" - uppfattas klassiskt, i enlighet med sin logik, på så vis, att man definierande anger ett överordnat begrepp, under vilket det som skall definieras faller som enskilda fall. Övriga arter som faller under samma överordnade begrepp avgränsar sig från den art som skall fastställas. Begreppet släkte (överordnat begrepp), till vilket arten som skall identifieras hör, måste likaså bestämmas; återigen genom att dess överordnade begrepp anges och det genom olikheter negativt avgränsas från "bibegrepp" under samma överordnade begrepp och så vidare. I så motto är varje determination en flerfaldig negation, som att definitionsakten följer genom en rad gränsdragningar.
Men vad innebär nu detta praktiskt? "Växtbestämningsboken" visar att det vid dessa teoretiska handlingar inte rör sig om något, som är helt undandraget den dagliga praxisen. Det finns andra bestämningsböcker, avsedda för svampbestämning, och det räcker att läsa notiserna om svampförgiftningar för att inse att en riktig bedömning här kan vara en fråga om liv eller död. Bestämningsakten sker på en praktisk grund; den teoretiska "bestämningsaktens" hårda kärna utgörs av arbetets nödvändigheter, arbetet som måste möjliggöra människans ämnesomsättning med naturen; likaväl som den utgörs av nödvändigheten av "kampen för tillvaron". Visserligen är "bestämning" - efter den hittills företagna bestämningen - en subjektiv handling, som endast ytligt (genom "identifierbara" kännetecken) är förknippad med sitt objekt - även om dess resultat praktiskt-objektivt bekräftas genom framgång eller motgång (av typ näring eller förgiftning). För att uppmärksamma denna den "praktiska objektivitetens" sida, skall vi nu se på en annan innebörd, som ordet bestämma har i vardagslag.
I vardagslag har, som bekant, "bestämma" en direkt praktisk innebörd. Överallt där någon verksamhet äger rum i form av ett samarbete - man kan också säga på den samhälleliga "trappstegen", - överallt där någon verksamhet äger rum på den samhälleliga trappstegen, är det relevant att fråga, vem som fattar beslut, det vill säga vem "bestämmer"? Så uppkommer begrepp som självbestämmande eller medbestämmande. Även att fatta beslut betyder här, helt allmänt, att bestämma något till en början obestämt. Och det för handlingen relevanta innehållet i detta förlopp torde väl i sin kärna vara: Antingen blir det bestämt hur existerande produkter skall fördelas, eller blir det bestämt hur arbetskraft och resurser fastställs och förbrukas för ett bestämt ändamål - respektive för en bestämd problemlösning inom ramarna för en målsättning. Bestämning betyder här praktisk målbestämning, och innehåller uppenbarligen en dubbel dimension av herravälde: Människors herravälde över natur och människors herravälde över människor.
Denna andra praktiska och sociala målbestämning återspeglas på ett märkligt sätt i ett tredje språkbruk, som fortfarande används i horoskop, i församlingsblad, i kyrkans "söndagsbetraktelser" och i många, knappast någonsin i offentlighetens ljus framträdande yttringar av religiöst eller pseudoreligiöst slag; nämligen som "människans ödesbestämning på denna jord"; den mytiska bestämningen eller, i mer inskränkt bemärkelse, predestinationen, förutbestämmelsen. Grunden för sådana föreställningar ligger i sista hand i att allt som sker på jorden (eller i världen) är förutbestämt av en "överjordisk (eller utomvärldslig, hinsides) ödesmakt": Ofta tillskrivs därvid den "överjordiska försynen" avsikten att medelst denna bestämning uppnå bestämda syften, kanske ett nedfall från Gud i något arrangemang, som på samma gång är straff och rättfärdigande; den "metafysiska romanen", som bygger på föreställningar av detta slag, utspelas t.ex. oftast mellan polerna skuld och försoning.
Man kan utan svårighet se, att i det mytiska bestämningsbegreppet återspeglas något helt jordiskt, nämligen den praktiska bestämningen, med tonvikt på herravälde över människor - även om de som använder det mytiska begreppet knappast är medvetna om detta förhållande. Efter att vi sålunda har försökt inringa begreppet bestämning på en vardaglig-praktisk grund, genom att återföra det dels på vardagliga talesätt, dels på vedertagen begreppslära, måste vi nu försöka förankra den praktiska innebörden av varans bestämning som bruksvärde och bytesvärde. Och det måste ske på så vis, att vi bryter oss ur vårt svävande omkretsande och gör begreppet bestämning starkt och brukbart; som en beteckning för en teoretisk operation på praktisk-materiell grund.
När man säger att varan är dubbelt bestämd, att å ena sidan vara bruksvärde och å andra sidan bytesvärde, så uppfylls här den andra, praktiska innebörden av ordet bestämning. Det vill säga, den som producerade varan förfogade över energi, resurser och arbetskraft med målsättningen att för det första producera produkten för försäljning och för det andra göra den brukbar för bestämda behov. Två praktiska "bestämningar", beslut om användning av arbetskraft och hjälpmedel etc., föregick alltså varans existens. Varan "bestämdes praktiskt" innan teoretikern började sitt arbete att "teoretiskt bestämma" varan. Därför kan man säga om en vara: Detta ting är bestämt till förbrukning, eller, som det ibland står på förpackningarna, "avsett för omedelbar förbrukning". Dock måste man med eftertryck säga motsatsen om samma vara: Detta ting är inte bestämt för omedelbar förbrukning, utan i första hand för försäljning. Om till exempel ett barn i butiken skulle missförstå de utställda härligheternas bruksvärdeprisande språk, som om de vore 'avsedda för omedelbar förbrukning', och började förbruka dem; då skulle han få smisk på handen och motsatsen inskärpt: "Detta ting är avsett för försäljning."
Alltså: För det föremål som vi här skall undersöka, varan, har begreppet bestämning en tvåfaldig praktisk innebörd, som föregår varje enskild verklig varas existens. Varan "skapas" genom att någon bestämmer, att det och det skall göras för det ändamålet. Vad som först framträdde som "teori-teoretiskt" begrepp, helt och hållet relaterat till subjektiva operationer, visar sig här vara något som "inifrån" utgör objektet, - genom att det ju bokstavligen kännetecknar makten och dess bestämmande syften, vilka "skapade" detta objekt. Det teori-teoretiska begreppet har förvandlats till objekt-teoretiskt begrepp. Ur denna synvinkel kan vi också betrakta det sammansatta begreppet "objektiv bestämning".
Varan har alltså två objektiva bestämningar, fullkomligt oberoende av om vi som teoretiker ser det eller inte; den är för det första bestämd för förbrukning och för det andra för försäljning - rättare sagt tvärtom, först måste försäljningen komma, denna bestämning har uppenbarligen företräde. Vad gör nu teoretikern?
Teoretikern har inget annat att göra, än att vid analysen av varan utarbeta dessa objektiva bestämningar i ren form. Dessutom måste han försöka utarbeta det samband som finns mellan dessa bestämningar - så som det antyddes i det av mig nyss påstådda företrädet för försäljning före förbrukning (detta återkommer vi till senare). När man alltså säger om bruksvärdet och bytesvärdet, att de är varans bestämningar, så bedöms dessa utsagor i enlighet med vårt krav; de värderas som utsagor vilka uttrycker, återger, teoretiskt återspeglar varans objektiva (verkliga) bestämningar.
Sedan begreppet bestämning preparerats, måste vi fråga oss hur den konkreta bestämningen utarbetades av Marx. Hur skedde den konkreta bestämningen?, lyder den första frågan. Och: uppenbarar den något? (Är den evident?) följdfrågan. Om ja, hur motiveras dess evidens? Vad menas med att något uppenbaras? En innebörd av uppenbara kan vara: En bestämning är möjlig att utföra i efterhand. En annan innebörd kan vara: En bestämning är i sig uppenbar och därigenom möjlig att inse. Om något "uppenbarligen är så" som det framställs av Marx, då är framställningen uppenbarande för oss.
Hur är det nu alltså? Vilka villkor måste vara uppfyllda för att denna evidens skall vara uppnåelig - evidens i betydelse av möjlighet att utföra i efterhand? Möjligt att utföra i efterhand skall det steg vara, som låter läsaren göra ett framsteg. För att vara möjligt att utföra i efterhand, måste varje steg på ett bestämt sätt vara bindande sammanbundet med det föregående, och alla steg tillsammans med utgångspunkten. Jag frågar alltså nu: På vilket sätt är det nya som analysen frambringat; hur är bestämningarna bruksvärde och bytesvärde förbundna med utgångspunkten? Hur kan vi få veta det, som Marx vet här?
Svaret - redan många gånger antytt i denna undersökning - måste nu självt begreppsmässigt dras fram i ljuset. Det antyds av Marx i andra kapitlet (sid. 75), med en anspelning på Goethes Faust: "I sin förlägenhet tänker vår varuägare som Faust. I begynnelsen var handlingen. Han har därför redan handlat, innan han har tänkt." På vilket sätt omskriver Faust evangeliets början? "I begynnelsen var ordet", heter det där. Faust: "Har ordet sådan vikt? Nej, den som tror det far vilse." Vad skall alltså sättas i stället för ordet, med vilken logik skall det begripas? "Är det tanken som skapar och gör allt?" Efter att Goethe låtit sin Faust innehållsligt konkretisera "ordet" som "tanke", låter han honom dynamisera det som "kraft". Men så förkastar han alla dessa försök, rättare sagt tar han upp dem och skriver: "I begynnelsen var handling!".
Under en sådan "logik" lyder också varans bestämning: I begynnelsen var handling, otaliga gånger upprepad, miljarder gånger, som den mest alldagliga, allom bekanta, vilket Lenin inskärper i sin kommentar till Kapitalets början. Innan teoretikern börjar sitt arbete var alltså handlingen, oräkneligt antal gånger upprepad av otaliga generationer.
Låt oss än en gång följa det hela steg för steg. Hur Marx kom från den oerhörda varuanhopningen till den enskilda varan, har vi redan utfört i efterhand, och det behöver därför inte upprepas. Men hur var det möjligt att från den enskilda varan komma till bruksvärdet, med denna märkligt "villrådiga" cirkelrörelse, som återvänder till utgångspunkten på ett sätt som gör att det specifika i frågeställningen, frågan efter kapitalismen, helt verkar ha förlorats ur sikte? Svaret är att utgångspunktens perspektiv, det vill säga det perspektiv för vilket den oerhörda varuanhopningen framträder, förutsätter tingens köpbarhet som enhetsstiftande moment - trots att var och en som tittar i ett skyltfönster har de mångfaldigt olikartade tingens löften som nyttigheter i blicken. Det är alltså bruksvärdet som är den praktiska motiveringen för skyltfönstertittaren, således för var och en som beskådar varornas mångfald. Marx' analys gör i fortsättningen ingenting annat, än låter sig dikteras av detta omedelbara praktiska perspektiv, perspektivet hos var och en som tittar i ett skyltfönster - det vill säga förutom varuägarens perspektiv, varuägaren som ser efter om varorna är riktigt "utställda"; men hans perspektiv var ju heller inte någon utgångspunkt. Vi kommer alltså att gå framåt i "spåret" efter det omedelbara intresse, som leder blicken till skyltfönstret. Därför kan man med frågan: vad är varan?, till att börja med komma fram till bruksvärdet, och därför är också den motsvarande framställningen såtillvida "uppenbarande", som att var och en, närhelst han betraktar varorna på detta sätt, redan har detta förhållande framför ögonen. Det är möjligt att i efterhand teoretiskt utföra detta förlopp, eftersom var och en redan tidigare har utfört det oräkneliga gånger i praktiken. Den teoretiska analysen gör ingenting annat än återger denna den praktiska erfarenhetens "masstrafikled".
Det som Marx' analys hittills påvisat verkar vara allmänt bekant. (Det är ju också allmänt bekant vad en vara är). Men om det är så, ja då måste man fråga sig varför en fortsatt analys egentligen är nödvändig, om det som skall analyseras, analysandum, är allmänt bekant; det verkar som att ingenting upptäcks, som inte redan måste finnas i vars och ens medvetande, ingenting som den hittillsvarande utvecklingen överhuvud skulle kunna uppenbara. Men om det är så, är då inte analysen evident till priset av att den överhuvudtaget inte frambringar något nytt, utan endast förblir där vi infann oss, vid trivialiteten? Vad är då det nya, om allting redan tidigare var praktiskt bekant? Det är inget nytt att analysens första resultat redan var inbegripet i utgångspunkten. Analysens resultat utgör ju endast en annan version av densamma. Och just detta är det nya: Nytt är det sätt, som det i utgångspunkten innehållna nu framhävs på. Inget läggs till, utan det som finns däri dras fram. Detta "framdragande av det inneboende" måste närmare granskas, för uppenbarligen lever analysens riktighet helt och hållet på egenarten i detta tillvägagångssätt. Analys innebär här ett upplösande i den meningen att varans båda bestämningar, bruksvärde och bytesvärde, i sitt hopvecklade tillstånd här vecklas ut, upplöses. Nu hamnar den ena bestämningen efter den andra; de förklaras åtskilda från varandra. Analysen ställer fram de båda var för sig och gör det på så vis möjligt att bestämma förhållandet dem emellan, relationen som de har till varandra. Följaktligen är det nya, det av analysen frambringade, hittills okända, just detta upplösande. Den frambringar inte bara i isolerat, avskilt tillstånd det i utgångspunkten i vartannat hopvecklade, utan i fortsättningen frambringar den också relationen mellan det som utvecklats på detta sätt.
Det nya skulle nu alltså vara upplösningens form. Man skulle kunna säga: "Det utlösta var i sig bekant, bara inte i denna form"; detta samband mellan bekant och obekant måste närmare undersökas. Med en tillbakablick förstår vi nu utgångspunkten som den oklara föreställning om varan, som var och en har som köpare. I denna föreställning återfinner vi visserligen allt, som vi hittills fått fram, men i ett oklart tillstånd. Analys innebär ingenting annat än just utvecklande. Den vecklar ut det som i utgångspunkten var hopvecklat. Det den upptäcker känner var och en till. Men utvecklat på detta sätt visste vi det inte. Kanske kan man med ett hjälpbegrepp beteckna detta tillvägagångssätt som explicering av det implicita, för att vi i all korthet skall kunna göra oss förstådda med varandra. (Detta uttryck är visserligen belastat; det var en gång - med en annan betydelse - terminus technicus ["teknisk term"] i Carnaps logik). Med den provisoriska benämningen av detta tillvägagångssätt som "explicering av det implicita", framhåller vi just detta: allt har funnits implicit i utgångspunkten, och det nya är bara formen för det till en början implicita, att vara explicit, det nya är således det explicitas form. - Vi behöver tillfälligt en sådan terminologi, för att vi snabbt skall kunna göra oss förstådda med varandra om en viss bestämd kunskapskälla och samtidigt kunna tillgängliggöra ett sätt att gå tillväga, - detta för att frambringa ett slags kunskaper, om vilka något så motsägelsefullt kan sägas, som att de å ena sidan var fullt bekanta och å andra sidan obekanta. I stället för explicering av det implicita kunde man här också säga: utveckling av det hopvecklade.
Hur sker expliceringen av det implicita? Genom att den ställer fram och förklarar varans bestämningar, låter den inte dessa förbli oförändrade. Det vill säga, genom att dessa bestämningar förklaras, förblir de inte så beskaffade, som de var vid utgångspunkten, läs: vardagsföreställningen om varan. Hur förändrar de sig? Genom att de expliceras, framhålls i bestämningarna bara det, som alla föremål av detta slag, alltså alla varor, har gemensamt, det som tillkommer dem i lika mått, nämligen till att börja med bruksvärdet och därefter bytesvärdet. Analysen framhäver bestämningarna renodlat, den utelämnar allt som är möjligt att utelämna. Det den framhäver som bruksvärdebestämning, är ett föremåls lämplighet att som förädlat naturämne tillfredställa ett mänskligt behov, inom ramen för den allmänna relationen "ämnesomsättning människa-natur", alltså ett moment i detta samband. Skall vara: Vid denna första bestämning av varan utelämnas allt som på något sätt förändras, är tillfälligt, ser olika ut vid olika tillfällen, som är beroende av teknikens utveckling, av behovens utveckling, etc. Endast en relation hålls fast; och den är alltid given i lika hög grad, på vilken utvecklingsnivå undersökningen än rör sig.
Detta framhävande av den fundamentala grundbestämningen, genom utelämnandet av allt som över huvud taget är möjligt att utelämna - och möjligt att utelämna är det, som man kan utelämna utan att objektets kärna förstörs - detta det fundamentalas framhävande genom utelämnande av allt som är möjligt att utelämna, utgör en innebörd av det logiska begrepp, som jag härmed också definierar ytterligare en del av; det logiska begreppet abstraktion. Om man slår upp abstraktion i en ordbok finner man att det ordagrant förstås som "bortseende", "utelämnande": eller positivt, utan varje likhet med ordmaterialet, som "begreppsbildning".
Vad jag hittills beskrivit som rörelsen, tillvägagångssättet hos Marx, är inget annat än en speciell omskrivning av det som allmänt kallas begreppsbildning. Bruksvärdets bestämning, som framställdes och förklarades vid utvecklandet av det i utgångsföreställningen hopvecklade, kan man kalla bruksvärdets begrepp. Som nästa begrepp i vårt "förhandlingsspråk" introducerar jag alltså - på ett första, ungefärligt definierande sätt - begreppet "begrepp". Vad som skiljer bruksvärdets begrepp från ett icke begreppsligt tal om bruksvärdet är, att begreppet inte längre bara innehåller en samling upplysningar om bruksvärdet, utan att det håller fast den för alla bruksvärden gemensamma kärna, som inte är möjlig att utelämna.
Genom att begreppsarbetet, abstraktionsarbetet gör detta, uppenbarar resultatet på ett nytt sätt. Vi behöver alltså ett nytt evidens-begrepp, som principiellt skiljer sig från det evidensbegrepp som gäller för trivialiteten, på det sätt som den är karaktäristisk för utgångspunkten. Även om detta nya var inbegripet redan i utgångspunkten, är det dock evident på ett nytt sätt, som vida överstiger det, som "var och en vet, även om han inte vet något annat" - som Marx ju (på sid. 42) bestämmer det direkta utgångsvetandet. Detta är just insikten i det allmänna utgångsvetandets nödvändiga kärna; den kärna som var uppmjukad och utsuddad genom många onödiga "bisaker" och genom att ingen åtskillnad gjordes mellan företeelser som var möjliga att skilja åt.
Vägen ledde från det första steget, eller in i det om man så vill. Av detta framåtskridande får man inte bara kräva, att det skall vara möjligt att utföra i efterhand på ett eller annat sätt; att man säger, nå ja, på något vis kommer jag snart att hänga med; utan framåtskridandet måste vara tvingande. Man får alltså inte kunna underlåta att komma med. Det får inte finnas någon annan väg än denna. Visserligen kan bestämningen av kärnpunkten, det frambringade begreppet, utvidgas åt det ena eller andra hållet - det finns ännu mycket att säga om bruksvärdet, som Marx här lämnar därhän - men i kärnan kan intet varken utelämnas eller något som helst likvärdigt läggas till. Vad som fortfarande kan läggas till, är ingenting annat än tillämpningsbestämningar av det, som redan är fastlagt i kärnbegreppet. Den evidens som utvecklandet av den nödvändiga kärnan gör anspråk på, alltså evidenskravet på ett begrepp, kan i enlighet med detta bestämmas som nödvändig eller tvingande insikt.
Detta evidenskrav på "tvingande kunskap" kan på ett liknande sätt som frågan efter början "kontrolleras" och diskuteras, nämligen genom att man prövar andra möjligheter. Detta gäller framför allt möjligheten att utelämna eller tillfoga något. Man skulle alltså pröva begreppet vara, som ett bestämt förhållande mellan bestämningarna bruksvärde och bytesvärde, genom att fråga: Kan någon av bestämningarna utelämnas? Är det möjligt att tillfoga en tredje, som inte redan omfattas av de båda andra? Att man varken kan utelämna eller tillfoga någonting medför att man upplever en sådan begreppslig kunskap som tvingande.
Bestämning, explicering av det implicita, abstraktion, begrepp - det är nu verktyg som tills vidare är "bestämda" till att undersöka Marx' teori och göra kommunikation om den möjlig; verktyg, vars ändamål primärt inte är att göra objektet begripligt, utan att begripa den vetenskapliga teorin om objektet: "begreppsbegrepp" om man så vill. De hade som sådana kunnat vara traditionsenliga beståndsdelar i "begreppsläran" (eller logiken).
Men har inte ytterligare ett sammansatt begrepp introducerats, begreppet "objektiv bestämning"?
Det gällde att göra begreppet "bestämning" gripbart. Brecht har sagt: att göra ett begrepp innebär att hitta ett grepp om en sak, så att man kan gripa och begripa den. När denna sak själv är ett "begrepp" handlar det om att hos begreppet hitta det praktiska grepp, som gör begreppet tillgängligt för mig. Vilket säkert är lättare sagt än gjort. Jag försökte vid begreppet bestämning visa detta på ett sätt, så man ser, att "bestämning", i den teori som här skall undersökas, inte bara är en actus purus [renhetsakt] i den av materiella villkor obefläckade skapelseakten i idéernas himmel, en subjektivt godtycklig teoretisk operation. Åtminstone vad varan beträffar, ligger till grund för den en praktisk verksamhet i ett bestämt socialt förhållande, som är känd av oss alla, eftersom den är utövad eller erfaren, och kanske också genomliden.
När jag introducerade det kombinerade begreppet "objektiv bestämning", så introducerade jag det inte som självständigt begrepp, utan endast för att framhålla denna objektiva sida, och som en motsvarighet till den subjektiva sidan av den teoretiska bestämningen. Ett begrepps härledning skulle ju förberedas. Ingången till ett "teori-teoretiskt" begrepp skulle öppnas, ett begrepp som i enlighet med vårt krav endast kan följa ur en bestämd "icketeoretisk" sida, nämligen ur praxis. Och riktigt tillgängligt och gripbart är ett begrepp först när man håller denna ingång öppen för sig, för att om nödvändigt när som helst kunna återföra begreppet till det praktiskt-objektiva sammanhanget. Kravet - för övrigt ett fundamentalt krav för materialistisk vetenskap -, som ställs på varje teoretiker, är att han använder sitt begrepp för att nå målet, att rätt återspegla de fundamentala bestämningarna i den objektiva verkligheten (och inte någon godtycklig subjektiv föreställning). Då det gäller begreppet bestämning, måste det i enlighet med detta krav bevisas, att när teoretikern i teorin bestämmer varan som bruksvärde och bytesvärde, så är den dessförinnan praktiskt bestämd till det av producenterna.
Nu skulle man kunna invända, att det här handlar om två helt skilda plan, även om man på båda talar om "bestämning". Men just denna åtskillnad ger ju teoretikern hans uppgift. Först när dessa båda plan har bringats i förhållande till varandra, vilket vi försökte med exemplet "bestämning", först då låter sig begreppen rättfärdigas - och ingenting annat innebär kravet på teoretikern, att han bildar och använder sina begrepp på ett sätt, så att de tydligt återspeglar det praktiska planet. Detta medför dock många problem; med ordet "återspegla" tillkännages självfallet ett krav, som dock långt ifrån är uppfyllt; men det "materialistiska" kravet på förhållandet mellan begrepp och praktisk realitet, mellan verklighet och logik - vilket i sig måste vara vetenskapligt självskrivet -, detta krav har i och med detta åtminstone anmälts.
Jag sammanfattar: Utgående från en trivialitet, från något "som var och en vet, även om han inte vet något annat", har vi med Marx kommit till en kunskap som är tvingande; på en praktiskt reell grund tvingande. Utgångspunkten blev inte bara resultat, utan den oklara föreställning som var och en har omvandlades till ett begrepp, som gör det möjligt att förstå objektets "inre byggnad". Visserligen har vi i efterhand endast delvis utfört framställningen av varans "inre byggnad". Hittills har bara bruksvärdebestämningen omvandlats till ett vetenskapligt begrepp, som omfattar den "inre byggnaden" av det vi kallar bruksvärde. För att ytterligare utveckla varans begrepp, måste dess andra bestämning begreppsligt utarbetas. Då också varans andra bestämning, bytesvärdebestämningen, är en praktisk bestämning, låter sig Marx drivas framåt av dess uppfyllande i praktiken. I den mån varan är bytesvärde, utgörs dess praktiska bestämning först och främst av varans byte. I den fortsatta undersökningen låter Marx därför varan "gå i byte", han undersöker alltså bytesvärdet genom att undersöka bytesförhållandet.
Innan vi granskar denna fortsättning av framställningen måste vi, för att inse mer vid granskningen, undersöka vad som menades när vi sa: "Det oklara utgångsvetandet om varans bestämningar omvandlas av Marx till begreppslig kunskap."
[1*] Haug har här använt sig av en tysk bok Kosmos-Naturführer, som vi inte har hittat någon svensk motsvarighet till (ö.a.)