I början gäller det att bryta isen.
Följande försök att föra in läsaren i Kapitalet, Kritiken av den politiska ekonomin av Karl Marx, skiljer sig från hittills företagna försök främst därigenom, att det inte skall ersätta Kapital-läsandet, utan underlätta det.
Som motto kunde stå: Endast för Kapitalläsare! Den som söker en sammanfattning av Marx' viktigaste ekonomiska lärdomar bör lägga undan denna bok. Den skall föra in nybörjaren, men inte i de färdiga lärdomarna utan i deras förfärdigande. Marx har i detta sitt huvudverk lagt största vikt vid att noggrant härleda och utveckla begreppen: just därför förutsåg han svårigheter för läsaren och därigenom också för boken. I förordet till den franska upplagan skriver han:
"Den undersökningsmetod, som jag använt mig av, och som inte tidigare tillämpats på ekonomiska problem, gör läsningen av första kapitlet tämligen besvärlig, och man kan befara, att den franska allmänheten, alltid otålig att uppnå resultat och ivrig att upptäcka sammanhanget mellan de allmänna principerna och de dagsaktuella frågorna, skall tappa lusten, om man inte genast kan gå vidare i texten." (sid. 15)
De svårgenomträngliga första kapitlens kärnpunkt är värdeformens analys och utveckling. På resultaten av denna analys bygger allt följande. Men att svårigheterna hopas redan i början har också en fördel: man kan genast ta tjuren vid hornen. Har initialsvårigheterna en gång övervunnits, går den fortsatta läsningen mycket lättare, och Kapitalet upplevs av läsaren för vad det är: en av de mest spännande böcker, som någonsin skrivits.
I det följande skall vi undersöka svårigheterna med analysen av varans värdeform, och de kommer att göras möjliga att lösa för envar. Därvid kommer Marx' tillvägagångssätt att granskas, samtidigt som begreppsinstrumenten och metoderna utvecklas. På så vis får man från början en inblick i den vetenskapliga uppbyggnaden av Kritiken av den politiska ekonomin och sambandet mellan dess begrepp. Och man kommer att se, att alla centrala vetenskapslogiska begrepp förekommer i denna början.
Föreläsningarna utvecklas sedan 1971 vid Västberlins "Freie Universität", där de hålls för studerande vid första delen av en grundkurs i den politiska ekonomins filosofi och kritik. De har skrivits med målsättningen att understödja ett massivt läsande av Kapitalet under särskilt beaktande av "tidens ekonomi" - alltså att effektivisera och påskynda studiet. Därav kommer också försöket att från första början rikta in studiet på det som speciellt utmärker Kritiken av den politiska ekonomin.
Ytterligare ett ord om föreläsningarnas språk och argumentationssätt: Författarens bemödanden har varit inriktade på att samtidigt uppnå två skilda mål. Å ena sidan att ta tjuren vid hornen, det vill säga att angripa just de svåraste frågorna; å andra sidan att behandla dem i enklast möjliga form. Visserligen utsätts läsaren här och där för ovanliga uttryckssätt. Orsaken till detta är uppenbar: Ändamålet med en introduktion av detta slag förbjuder att en färdig och föreliggande vetenskaplig terminologi används. Därför utvecklas begreppen genomgående ur rörliga talspråksuttryck, alltså ett försök att på begreppens område åstadkomma vad Marx gjort på de ekonomiska formernas: "att uppfatta varje tillbliven form i sin rörelse."
Man skulle kunna göra många inskränkningar. Bland annat att här knäcks naturligtvis endast en del av en mycket komplex problematik - visserligen dock den samtidigt hårdaste och mest inbringande nöten; vidare att bara några av begreppsverktygen kunnat härledas - visserligen de viktigaste, som till exempel bestämning, form, formbestämning: att härledningarna visserligen sker med exempel, men att ingen härledning dock är fullständigt genomförd, utan alltid bara kunnat påbörjas, - med flera liknande ursäkter. Författaren avstår från dessa, då hans försök - om det skulle visa sig användbart - lika litet skadas av självklara förbehåll som det förbättras av ursäkter.
Då det med dessa föreläsningar gällde att beträda obruten mark, skulle det vara konstigt om allt var felfritt i första försöket. Det är ett experiment - och det på ett område där hittills knappast någonting finns, men något ändå brådskande behövs. Författaren ber därför om kritik, för att kunna omarbeta en eventuell andra upplaga.
Berlin, februari 1974
W. F. H.
Vädjan om kritik har blivit hörd. En rad invändningar och förbättringsförslag har övertygat mig. Den andra upplagan kommer därför med väsentliga förbättringar, av vilka de viktigaste här kort skall antydas.
Till att börja med gällde det att mer entydigt uttrycka målet för den första föreläsningen, för att eliminera missförståndet, att det var riktigheten i Marx' början som här skulle påvisas. Det skulle vara bedrägligt att så snart göra anspråk på något, som först vid slutet av undersökningen av Marx' tillvägagångssätt kan framgå som ett av var och en bedömbart resultat. Detta var i och för sig också avsikten i den första upplagan. Så här säger jag i början av den tredje föreläsningen: "Riktigheten i Marx' teori bevisades inte." I stället har nybörjaren fått en första rådgivning, om var han på bästa sätt kan tränga in i Kapitalets byggnad (och varför han inte kan göra det någon annan stans), för att så snabbt och mångsidigt som möjligt kunna orientera sig i den.
Vidare uppstod missförstånd genom att en otillräcklig åtskillnad gjordes mellan forskning och framställning. Min Kapital-introduktions kommentarer syftar helt naturligt på Kapitalets framställning. Det skulle ha varit ett helt annat ämne att beskriva denna framställnings tillblivelse och att undersöka denna med avseende på dess betingelser. Att göra det hade varit att förfela syftet med dessa föreläsningar, det vill säga att understödja Kapitalets massvisa tillägnande. Då utsagor om framställningen kan bli felaktiga om man generaliserar dem till utsagor om den kunskapsvinnande processen, har jag i den andra upplagan försökt precisera vad respektive utsaga hänför sig till.
Det gällde att undvika, att i någon större utsträckning rycka isär forskning och framställning. Om man betraktar objektet är framställningen inte något ytligt, utan den hänger på det mest intima sätt samman med forskningen, vilken i sin tur kan uppfattas som sökandet efter hur ett objekt adekvat framställer sig. Kapitalets framställning lägger dessutom grunden för dess specifika kritikkaraktär. I enlighet med Marx' berättigade självbedömning handlar det ju om ett sätt att framställa det borgerliga samhället, vilket som sådant och utan övriga ingredienser samtidigt är en kritik av detta samhälle.
Analysen av varans värdeform och den därur utvecklade genetiska penningteorin, denna hårda nöt i Kapitalets början, valde jag till introduktionsföreläsningens objekt, inte minst därför att här är den marxistiska ekonomikritikens avgörande specificitet metodiskt konkretiserad i jämförelse med den klassiska borgerliga ekonomin. I stridens iver att visa, hur man ur dialektiken - som är inneboende i objektet och genom Marx också i dess framställning - samtidigt kan härleda en didaktik för att förmedla Kapitalet, sköt jag på många ställen över målet. Några passager i första upplagan befrämjade en avhistoriserande uppfattning av värdeformen och en i motsvarande grad olämplig generalisering av dess analys. Jag har bemödat mig att starkare framhäva tillämpningen på konkreta socialformationer och att ställa värdeformernas roll i utvecklingsdynamiken i sitt rätta förhållande till arbetet och produktivkrafternas utveckling. Detta hör ihop med ett större problemkomplex. Det är en central tanke i denna introduktion, att påvisa enheten mellan logiskt och historiskt såsom grundläggande för metoden i Kritiken av den politiska ekonomin - men inte med hjälp av klassikercitat, som påstår denna enhet, utan genom att undersöka Marx' faktiska tillvägagångssätt. Endast på detta sätt kan man undvika, att talet om denna berömda enhet tas in enbart som en fras, - i stället för att låta den uttrycka en för var och en användbar kunskap. Därvid smög sig det felet med, att jag inte tillräckligt noga skiljde mellan en ekonomisk forms inneboende utvecklingslag och lagbundenheten i den faktiska, av många växlingar och heterogena faktorer betingade samhällshistorien. I detta fel fanns likväl ett litet korn av sanning, nämligen att värdeformens utveckling, överallt där den ohämmat kan röra sig i ett historiskt kontinuum och bli socialt bestämmande, även blir det borgerliga samhällets utveckling. Likväl kan bristen att inte skilja mellan det genetiskt-logiska och det faktiskt-historiska planet här ruinera det allmänna kunskapsvärdet. Till detta fogar jag rekommendationen, att komplettera analysen av värdeformen med ett utförligt studium av kapitalismens historia, och slutligen analysen av arbetarrörelsens historia.
Vad jag, delvis kanske något naivt, försökt åstadkomma i Föreläsningarna, utgör fortfarande ett undantag i den marxistiska litteraturen: Att inte odialektiskt tala om dialektik, utan att tvärtom dialektiskt behandla det aktuella objektet. Vetenskapligt sett kan detta bara innebära att man framställer objektet i dess objektiva dialektik. Marx och Engels kritiserade det som en "metafysisk" inställning, att uppfatta tingen som "fasta", stela, i stället för att uppfatta dem i deras tillblivande och förgående, och att pådikta språket begrepp en på samma sätt fast, substantiell betydelse. Den som bär på en i denna mening "metafysisk" inställning - vilket även omedvetet fortfarande är fallet hos många marxister -, han kommer att få sina svårigheter. Till dialektiken hör också ett slags tålamod när man går igenom motsatsfyllda moment. Sanningen verkar gå förlorad i de enskilda momenten. Men den är innesluten i rörelsen. När det i Föreläsningarna i denna innebörd till exempel kommer att heta, att sökandet efter det specifikt samhälleliga i det varuproducerande arbetet hamnar mitt i en fysiologisk process, alltså till synes på en naturbas, - ja då får man bära kraven i denna dialektiska dramaturgi. Just efter att denna naturbas isolerats, stöter man nämligen på det samhälleligt specifika, den socialekonomiska formbestämdheten. Upplösande av allting i natur är under alla omständigheter inte författarens positiva lära, lika lite som undanträngandet av naturen, - vilket är karaktäristiskt för den utbredda sociologistiska missförståelsen av marxismen.
Den som hittills bara känner till schematiserande framställningar av kapitallogiken, kommer kanske att känna sig förvirrad, när det begärs av honom, att han som kunskap skall ta in en inte alls lika stillsam och regelbunden gång och uppbyggnad, som till exempel talet om "uppåtstigande från det abstrakta till det konkreta" verkar betyda. Allra helst som mången citatförvaltare svartsjukt vakar över, att man inte själv funderar på hur Marx faktiskt framställer kapitalet och vad som utgör det berättigade i detta tillvägagångssätt. Hur mycket mer betryggande verkar det då inte vara, att förutom Kapitalets text också få tillgodogörandet av densamma direkt tillhandahållen! I verkligheten är denna skenbart säkra väg den väg, som med absolut säkerhet leder förbi målet. Ty först genom rikedomen i Marx' faktiska tillvägagångssätt får hans självuppskattande anmärkningar (i polemik mot borgerliga meningsmotståndare) sin konkreta innebörd. Det skulle vara som att lära apor i stället för marxistiska kamrater, om man ersatte ansträngningen att i efterhand konkret utföra analysen, med ett efterapande av allmänna resultatformuleringar.
På grund av Föreläsningarnas metod, att läsa Kapitalets början "med lupp", att väga varje begrepp på guldvåg, framträder en dramatisk spänning och oro ur texten. Det tar sin början mitt i det kapitalistiska samhällets färdiga fenomen, i dess cirkulationssfär. En märklig dubbelarkitektur gör sig gällande: å ena sidan undersöks det elementära i det färdiga fenomenet, å andra sidan åter dess genetiska början, det vill säga det som långt föregår det färdiga fenomenet. Analysen tömmer ut sig i en ensidighet, för att kastas in i den motsatta ensidigheten. I mitten av första kapitlet verkar analysen återvända till början. Här finns ingenting av makligt uppåtstigande, steg för steg, från det abstrakta till det konkreta! Och ändå är inte denna, för övrigt från Hegel ordagrant övertagna metodreflexion försvagad genom detta, utan den får just genom att den tillämpas på framställningens faktiska rörelse sin enda meningsfulla betydelse.
Redan i de första meningarna hittar vi en i all korthet sammandragen teoretisk operation och dess motivering: reduktionen från "den oerhörda varuanhopningen" ner till den enskilda varan. Det har ifrågasatts, att jag i den tredje föreläsningen framställer denna reduktionsväg, som om den var grundad i den enhetliga köpbarheten hos den oerhörda varuanhopningens alla exemplar. Hur kan man bara förutsätta pengar, invändes det, när det ju först gäller att vetenskapligt utveckla dessa!? - Som om inte den teoretiska utvecklingen förutsätter den reella! Marx börjar mitt i det färdiga samhället, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, och han måste först motivera och föra läsaren till den punkt, som han, på grundval av sina forskningar, vet ensam är ägnad som utgångspunkt för att framställa det borgerliga samhället. Givetvis är den oerhörda anhopningen bara möjlig som en anhopning av köpbara varor, och innan man förfogar över en vetenskaplig teori om penningens genes, är det därför möjligt för nybörjaren, som ännu står utanför Kritiken av den politiska ekonomin, att utifrån sin självklara erfarenhetsbakgrund själv motivera Kapitalets omedelbara första steg och reduktionsväg.
Sambandet mellan de tolv föreläsningarna är inte att de är uppradade efter varandra, utan att de alla är delar i en uppbyggnadsprocess. De kan därför inte bedömas åtskilda från varandra. De första är meningslösa utan de senare och de senare är omöjliga att förstå utan de första. Till grund för detta ligger en analytisk bestämning av läromålet. Det som på en och samma gång skulle vara för svårt blir uppdelat. Därav kommer en andra säregenhet hos Föreläsningarna (den låter sig lätt utnyttjas i demagogiskt syfte): i början verkar framåtskridandet gå nästan odrägligt långsamt. Och ändå anges ju i förordet till första upplagan "tidens ekonomi" vara en målsättning vid Kapital-läsandet!? Orsaken är helt enkelt, att på vägen måste fortskaffningsmedlen först utvecklas. Ty inget skulle vara mer osmakligt, och enbart ett falskt sken av en aktivitet, som i själva verket inte leder vidare, än att helt enkelt svälja det av Marx framsatta. Så sker inget tillägnande som är användbart i praktiken. I Föreläsningarna uppmuntras nybörjaren att ställa varje fråga, som han/hon utifrån sin ståndpunkt i början, måste ställa om de uppnådda kunskaperna och deras terminologi. Var började dessa kunskaper? Var finns bron mellan begynnelsekunskap och framskriden kunskap? - Kända marxister har gjort den anmärkningen om Föreläsningarna, att nybörjaren inte bara är deras faktiska adressat, utan att de också kan vara en nyttig fiktion för den framskridne. Han är ju också en kunskapsteoretiskt särskilt intressant gestalt. Ty den som inte vill efterapa, utan vill tillägna sig på ett skapande sätt, han behöver ett medvetande om grundvalen för de kunskaper som skall tillägnas. Den dialektiska materialismen söker början på det ställe, där den också visar vägen: i den samhälleliga människans faktiska praxis. På detta sätt finner den också vägen till blottläggandet av samhällets och naturens rörelselagar.
Föreläsningarna lämnar många frågor öppna. Författaren hade mer än en gång känslan av att gå på sank mark. Det är för övrigt inte denna mark och dess svankande, som skiljer honom från många andra författare, utan snarare medvetandet om hur många frågor, som ännu väntar på sitt grundliga besvarande. Mycket som här antytts, förtjänar att utförligt behandlas i andra sammanhang. Kanske kommer den dag då de kritiska teoretikerna, kritiska rationalisterna och andra riktningar, som hittills dragit sig undan uppmaningen till ett meningsutbyte, bryter sitt tigande. Och kanske ger deras angrepp impulsen till en systematisk behandling av några av de grundläggande logiska och kunskapsteoretiska frågor, som här endast skisserats.
Berlin, februari 1976
W. F. H.
För analysen av vårt samhälle finns det ingen mer solid grund än Kapitalet av Karl Marx. Denna bok innehåller dessutom ett vetande, som gör det möjligt att lägga en vetenskaplig grund till en medveten och planmässig utformning av ett sant mänskligt samhälle. I den sociala rörelsens historia fullbordade detta teoretiska verk genombrottet från de enbart utopiska drömmarna till de realiserbara drömmarna, från det blotta varandet emot till en i verkligheten duglig kritik av det bestående i dess verkans- och utvecklingssammanhang. Då varje generation som träder in i den sociala rörelsen måste lära sig detta på nytt, har Kritiken av den politiska ekonomin ett unikt uppfostrande värde för denna rörelse. Studiet av denna teori fostrar till ett lika kritiskt som vetenskapligt förhållningssätt. Därför utgör den ett omistligt bidrag till alla de, som måste arbeta sig upp till den vetenskapliga socialismens nivå, för att kunna utveckla, förklara och förverkliga sina drömmar om ett solidariskt samhälle. Slutligen har vi i Marx' teoretiska huvudverk ett gemensamt arv för de olika strömningarna inom en vänster, som annars hotas av förlamning genom sina många delningar. Förhållandet till Kapitalet utgör därför ett förbindande element, som teoretiskt kan cementera framtida förbund.
Den i många länder pånyttfödda Kapital-läserörelsen är därför en faktor som väcker berättigade förhoppningar. Det är denna boks uppgift att stödja denna rörelse.
Västberlin, februari 1976
W. F. H.
Översättningen grundar sig på den andra tyska upplagan. I samarbete med översättarna och på grundval av mina elevers påpekanden har den dock förbättrats på ett antal punkter. Vidare har det kommit till en inledning, som bl.a. kritiskt granskar anklagelsen att Kapitalet skulle vara föråldrat, och analyserar andra uppfattningar om hur man skall läsa Kapitalet - särskilt gäller detta Althussers förslag.
Ett särskilt tack till översättarna. Initiativet utgick från dem; till sist organiserade de också själva utgivningen. Översättare av denna Kapital-introduktion blev de när de använde den som ett hjälpmedel vid självstudium av Kapitalet i en arbetsgrupp.
För dem och alla deras likar är denna bok skriven.
Februari 1979
W. F. H.
Vid en första blick på de utvecklade kapitalistiska samhällena verkar det som om särskilt de socialdemokratiskt regerade skulle vederlägga den marxska kapitalismteorin. Idag har inte bara kapitalkoncentrationen, med dess mer eller mindre monopolistiska verkningar, delvis satt marknadsmekanismen ur funktion - den mekanism som enligt Kapitalet vilar på konkurrens mellan många rörliga kapital; det är inte heller bara så att staten (som bara behandlas marginellt i Kapitalet) tillägnar sig en av Marx oanad enorm andel av nationalprodukten, och dessutom ingriper på många andra sätt i ekonomin - fördelande, direkt organiserande och indirekt styrande. Nej, om man jämför med den av Marx analyserade utvecklingsnivån så har de ekonomiska sammanhangen inte bara modifierats - utan framför allt har det kapitalistiska systemets sociala, politiska och ideologiska verkningar och villkor på ett avgörande sätt förändrat sig. Fackföreningarna har satt den moderna arbetarrörelsen i stånd att förändra löneberoendets former och förbättra arbetarklassens omedelbara arbets- och livsvillkor, att tillkämpa sig reformer.
Arbetarrörelsens politiska organisationer utvecklade omfattande program; de mest helgjutna av dessa är dels den socialdemokratiska reformismens och dels den revolutionära vetenskapliga socialismens. Här är inte rätta platsen att behandla dessa båda huvudströmningars landvinningar och kriser. Oss intresserar här bara de förändringar i det politiskt-sociala systemet, som framkallats av den moderna arbetarrörelsen. Dessa förändringar har den "framkallat" på två olika sätt: dels som omedelbart tillkämpade reformer och dels som av det borgerliga blocket gjorda förebyggande eftergifter - i åsyn av arbetarrörelsens växande och hotande styrka, och oftast inom ramarna för ett politiskt förtryck. Den moderna socialpolitiken har sålunda uppstått som ett resultat av kompromisser, i vilka arbetarintresse och kapitalistisk privategendom överlagrat varandra och förtätats till en ny kvalitet - "socialstaten".
Förutom den inre faran för det borgerliga herraväldet, fr.a. representerat genom arbetarrörelsens revolutionära flygel, tillstötte efter den stora ryska oktoberrevolutionen 1917 även en yttre utmaning. All officiell politik i kapitalistiska samhällen är sedan dess också antikommunistisk politik. De två samhällssystemens konkurrens genomtränger och modifierar båda in i märgen.
På detta sätt avviker den omedelbara realiteten i nästan varje avseende - fr.a. i de reformistiskt präglade samhällena - från de förhållanden som Marx utgick från, när han utvecklade Kapitalets teori:
Marknaden har reducerats i betydande grad;
de omfattande statliga ingreppen är livsnödvändiga för upprätthållandet av det ekonomiska systemet;
arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer medbestämmer på ett avgörande sätt de ekonomiska och politiska kraftförhållandena;
den kapitalistiska utsugningsmekanismens verkningar på de arbetandes omedelbara arbets- och livsvillkor - liksom på den arbetslösa delen av arbetarklassen - har fångats upp och mildrats genom socialpolitiska reformer;
det totala sociala, politiska och ideologiska systemet är in i märgen präglat av ett socialism-försvar - som långt ifrån bara använder sig av repressionens piska, utan framför allt opererar med materiella eftergifter och varuestetikens och TV-masskulturens ideologiska cement.
Varför fortfarande studera Kapitalet? Har inte de rätt, som förkunnar att det är föråldrat? Karl R. Popper, ledande gestalt inom en socialdemokratin närstående neopositivistisk skola[1], säger till exempel angående Marx' teser om kapitalismens oundvikliga kriser, att statliga ingripanden skulle göra kriserna möjliga att undvika: "... jag tror, att detta problem till syvende och sist inte är särskilt svårt att lösa, och att i synnerhet Sverige redan har visat, vad som kan göras på detta område." Och han hävdar "med allt eftertryck, att tron, att det skulle vara omöjligt att avskaffa arbetslösheten genom stegvisa åtgärder, är lika dogmatisk, som de tallösa fysikaliska bevisen (levererade av män, som till och med levde senare än Marx) för det evigt olösliga problemet att kunna flyga."[2] Åtminstone reformismens triumfatoriska luftslott har sedan detta skrevs dragits tillbaka och slagits i spillror mot kapitalismens järnhårda verklighet.
Avskaffande av arbetslösheten? Eliminering av kriserna genom politiskt herravälde över den kapitalistiska ekonomin? Stabila valutor? Utveckling av de kapitalistiskt behärskade utvecklingsländerna? - Lika många frågor som krossade luftslott!
När USA:s president Nixon sammankallade den hittills största konferensen av berömda valutaspecialister i den västliga världen, och lät utarbeta ett nytt internationellt valutasystem, ja då jublade den borgerliga offentligheten; nu hade en ny era av stabilitet begynnt! Fyra veckor senare var detta "hundraårsverk" uppslukat av den internationella valutakrisens vågor. 1974 sammankallade Nixons efterträdare, president Ford, sitt lands mest betydande nationalekonomer och näringslivspolitiker, och öppnade förhandlingarna med orden:
"Vi har kommit hit som allierade, för att planera ett fältslag mot den gemensamma fienden 'inflation'. /.../ Jag lovar er, att om ni lyckas med er uppgift, så kommer det att resas ett monument över var och en av er i varenda park i USA:s alla städer. Och sedan skall nationalekonomin aldrig mer behöva kallas en bedrövlig vetenskap /dismal science/!"
Den förste aspiranten till de monument som ställts i utsikt, nobelpristagaren Paul Samuelson (en av de mest berömda nationalekonomerna i USA), såg svart:
"Jag måste redan från början anmärka, att det enligt min mening är fel att säga att inflationen skulle vara det mest brännande problemet. Vårt problem nummer ett heter stagflation."
"Stagflation" är ett konstord som bildats genom att orden "stagnation" och "inflation" slagits samman. Detta konstord signalerar sammanbrottet för alla tidigare föreställningar om sammanhangen i den kapitalistiska ekonomin och möjligheten att påverka den. Låt oss göra en tillbakablick! Redan tidigare har det nämligen varit som förgjort. Främjade man konjunkturen - t.ex. för att bekämpa arbetslösheten - gjorde man den erfarenheten, att inflation blev resultatet. Och bekämpade man inflationen - t.ex. för att dämpa den sociala oro som den åstadkommit - gjorde man den erfarenheten, att stagnation och växande arbetslöshet blev resultatet. Förbättrade man tillståndet i ena änden, så försämrades det i den andra. Det var uppenbart omöjligt att samtidigt uppnå de tre, fyra eller ännu fler målen för den ekonomiska politiken. Ekonomerna kallade detta "den magiska triangeln" eller "den magiska fyrhörningen" - allt efter hur många huvudmål de ansåg att den ekonomiska politiken borde omfatta. Denna magi var kapitalismens mystiska förbannelse. Och nu fäller man återigen tårar över denna "fina" gamla magi. Men kombinationen av modern keynesiansk ekonomisk politik (genom skuldsättning av staten finansieras konjunkturfrämjande statliga uppdrag till i första hand det privata näringslivet, s.k. underskottsfinansiering ["deficit spending"]) och de multinationella koncernernas monopolistiska företagande har inte undanröjt den gamla magin, utan förstärkt den. Nu finns det inte längre - allt efter preferenser - antingen stagnation eller inflation, utan båda på en gång: Stagflation.
Låt oss återvända till de ledande nationalekonomernas och näringslivspolitikernas krismöte i USA 1974, där Samuelson utnämnde stagflationen till "problemet nummer ett".
Efter att Kenneth Galbraith, Milton Friedmann och andra lagt fram sina avvikande förslag, och en dr Goldfinger återfört inflationen till veteaffärerna med Sovjet, tog chefen för en industrikonsultfirma, Robert Nathen, till orda:
"Jag måste erkänna, att jag är tämligen förvånad över den hittillsvarande diskussionen /.../ Låt oss t.ex. se på bilindustrin och hur den höjer sina priser, trots att den befinner sig i en djup depression /bilindustrin i USA höjde priserna mitt under sina värsta avsättningssvårigheter, precis som i Västtyskland och på andra håll, WFH/. Kan vi då verkligen lita på, att måttliga nedgångar i efterfrågan väsentligt dämpar prisstegringarna? Jag har mina tvivel om det; jag tror snarare att en 6-procentig arbetslöshet skulle bidra till att lugna prisutvecklingen. En kvot på 8 eller 10 procent i ett antal år skulle kunna uträtta en del ..."
Vid konferensens slut rådde rådlöshet. Ändå pratade president Ford om en "fullständig framgång". Vari låg framgången? Paul Samuelson sammanfattade resultaten:
"Det finns inga enkla lösningar, och det är bra för offentligheten att få veta, att inte ens de klokaste huvudena har några."
Denna fullständiga brist på resultat utgör en "fullständig framgång" eftersom den politiska oron i landet därmed kunde dämpas: Hur skulle någon som var välvilligt inställd bara kunna kräva lösningar på något, som det enligt "de klokaste huvudena" inte fanns några lösningar på? Vem kommer inte här att tänka på de av Popper nämnda "tallösa fysikaliska bevisen (levererade av män, som till och med levde senare än Marx) för det evigt olösbara problemet att kunna flyga"? Det är bara det att den faktiska utvecklingen vederlägger Poppers triumferande profetior: hans ord får en rakt motsatt betydelse! Nationalekonomernas "klokaste huvuden" måste bekänna sig som företrädare för en bedrövlig vetenskap; som anförare av otaliga ekonomiska bevis för det för dem olösliga problemet samhällelig planering. Poppers föreställning om krisernas undanröjande inom kapitalismens ramar är ingenting annat än ett luftslott. Påståendet om omöjligheten att planera samhället är detsamma som "en vederläggning av luftfartens möjlighet". Visserligen är den ekonomiska processen möjlig att planera endast i den mån som dess av Marx analyserade styrmekanism upphävs och ersätts av en samhällelig planering. I annat fall förblir det vid ett enbart avledande tal om planering, så som var fallet i USA ett år efter den nämnda konferensen, ett tal, som lät tala om sig:
"Planförespråkarna i USA har under tiden slutit sig samman i en 'Initiativkommitté för nationell ekonomisk planering' /.../ De enskilda företagen behöver naturligtvis inte rätta sig efter plansiffrorna, de är inte bindande. /.../ Enligt vad dess amerikanska anhängare bekänner, är dock inte planering någon väg till paradiset. Men som Leontieff /Harvardprofessor och nobelpristagare/ och Woodcock /då ännu chef för bilarbetarförbundet/ säger, kan det 'bespara oss känslan av hjälplöshet, när ekonomin driver från kris till kris. Och planering kan ersätta känslan av fruktlöshet i alla våra bemödanden, med en känsla av hopp ...' " (Frankfurter Rundschau, 75.09.17)
Så länge den kapitalistiska styrmekanismen upprätthålls, och det innebär: så länge "de enskilda företagen inte behöver rätta sig efter plansiffrorna", är "planering" till nöds relevant som en planering av "känslor av hopp". - En styrelsemedlem i en stor västtysk firma, Demag AG Duisburg, Dr Kurt Spiller, gjorde 1972 i ett föredrag på Hannovermässan rent hus med "de idag ofta förekommande planeringstroende", "på grundval av sina praktiska företagserfarenheter" (Blick durch die Wirtschaft, XV/1972/97):
"Hur stor är chansen att lyckas i näringslivet? Ungefär lika stor som den fabelaktigt ringa chansen, att en fulltränad fallskärmshoppare som hoppar ut från 1.600 meters höjd skall landa inom en målkvadrat på 4 x 4 meter; detta vid obekanta markförhållanden, växlande vindar och kanske också dålig sikt. Men - hoppa måste han trots allt! Detta motsvarar ungefär uppgiften för ett företag som, likt Demag, omsätter 1,6 miljarder DM och därav måste uppnå åtminstone 1 procent avkastning. /.../ Aldrig tidigare /?/ skakades tron på att klara av detta så starkt som 1971. De logiska kalkylerna klickade helt inför de okalkylerbara störningarna i hela världens näringsliv."
Sedan dess har så gott som varje år bjudit på lika stora eller ännu större svårigheter som 1971. Ekonomin är dock naturligtvis inte omöjlig att planera som sådan, endast dess kapitalistiska organisationsform. I den måste varje kapitalist planera och kan inte planera. Det privata förfogandet över produktionsmedel och mänskligt arbete, satt i rörelse av profitens dragningskraft, upplever denna motsägelse som sin egen skranka.
Produktionens privata karaktär är endast ett annat ord för dess planlöshet i ett totalt sammanhang - vilket alls inte utesluter en feberaktig planeringsaktivitet inom ramen för det enskilda företaget, utan snarare gör den nödvändig. Men den planerande kapitalistens klämma är den andre planerande kapitalisten: deras planer överkorsar varandra.
När nationalekonomin - för att ännu en gång låta president Ford komma till tals - inte beröms med monument i alla parker, utan förblir dismal science, en bedrövlig vetenskap, så är det inte för att dess företrädare är dumma eller inkompetenta. De är nu visserligen hårt tyngda av kravet, att med sitt höga skarpsinne bevisa det mänskliga förnuftets förgänglighet och dess oförmåga till planering. Men vi får väl förmoda att deras intelligens, förenad till en samhällelig potential och satt i verket, kommer att frambringa framträdande resultat på planeringsområdet och - förutsättningen för planering - på beräkningen av den framtida utvecklingen. Dock bara under en förutsättning: Att plansiffrorna blir bindande för det enskilda företaget.
Produktionsmedlen har vuxit till gigantiska samhälleliga aggregat. Detta är något som var och en sinnligt anar, som betraktar t.ex. en petrokemisk industri eller ett kraftverk, och kan tänka sig när det gäller användningen av datorer och automation. Men de problem, som denna deras gigantiska storlek reser (t.ex. av ekologiskt slag), är ingenting i jämförelse med de problem, som det privata ägandet av dessa aggregat framkallar. Det privata, d.v.s. det planlösa och av profitförväntningar drivna förfogandet över dessa aggregat, har blivit till problemens problem; ett problem som på ett avgörande sätt betingar lösningen på mänsklighetens alla problem - fr.a. gäller det krigsfaran och faran för en ekologisk katastrof. Först när detta problem angrips kan nationalekonomin bli en lyckosam vetenskap, och först då kan dess insatser berömmas.[3]
Det var inte nationalekonomernas dumhet som bar skulden till deras vetenskaps bedrövliga tillstånd, sade vi. Vad är då orsaken? Tes: Kapitalismen som kunskapsobjekt motsätter sig en kunskap som orienterar sig med prognoser och tom teknik. En blick på aktiebörsen får förtydliga detta. En aktieexpert, dr Jens Erhardt, börjar sin bok om "Aktiemarknadens kursbestämningsfaktorer" (1974 på eget förlag), med följande dystra, fast vetenskapligt korrekta konstaterande:
"Under aktiemarknadernas i vissa länder mer än 200-åriga historia har börskursernas bestämningsfaktorer ända till idag förblivit lika höljda i dunkel, som det trots nationalekonomins alla framsteg ännu inte har gått att finna ett system för en korrekt konjunkturprognos."
En ledare i Frankfurter Allgemeinen Zeitung bekräftar detta dystra konstaterande om konjunkturprognoserna; ledarskribenten gör här en liknelse mellan å ena sidan begreppet "konjunkturs" språkliga ursprung, och nationalekonomins bedrövliga tillstånd å den andra:
"Förmodligen härstammar detta begrepp från den medeltida astrologin, som använde 'konjunktur' som en beteckning för förhållandet mellan enstaka stjärnors banor, och stjärnbildernas läge på himlavalvet. Ur detta ömsesidiga förhållande härledde den sedan människornas öden. I själva verket har detta begreppsmässiga släktskap med astrologin bekräftats på nytt under de senaste tolv månaderna; konjunkturprognoserna har under denna period haft stora likheter med stjärntyderi." (FAZ, 75.10.24)
Vad beror det då på, att nationalekonomin i datorernas och rymdfartens tidsålder kvarblir på ett stadium, där den kan jämföras med astrologin? Vår aktieexpert ger oss ännu en liknelse, när han förklarar varför "perfekta börsförutsägelser vore helt meningslösa" (redogörelsen har den mångtydiga titeln "Om alla visste allt"):
"Varje offentliggjort vetande om börsens kursbestämningsfaktorer skulle utlösa motsvarande reaktioner på aktiekurserna, och vore därmed till ingen nytta."
Begreppet "vetande" används här på ett mångtydigt sätt. Problemet består i att vetandet om dessa faktorer framgår ur ett handlande, som självt är en faktor. "Vetande" står här alltså inte bara för en kunskap om sakförhållanden som är oavhängiga kunskapen som sådan, utan det står på samma gång också för ett handlande som baserar sig på denna kunskap, d.v.s. för ett föränderligt objekt. Det "medvetandegjorda" objektet är därför alltid ett annat objekt. Popper har ett liknande exempel: Om vi antar att växelspelet mellan utbud och efterfrågan påverkar priserna, då kommer "det billiga köpet" att orsaka en prisstegring. - Vi kompletterar: Då hela systemet vilar på privategendomen, är varje handlande också ett mothandlande. Det är detta vi menar, när vi kallar detta system antagonistiskt. Varje "offentliggjort vetande" om vinstchanser i en gren av näringslivet kommer att dra investeringskapital till denna sektor och just därigenom reducera vinstchanserna, ja kanske t.o.m. framkalla överproduktion och därmed "förlustchanser". Vi ser: Varje offentliggjort vetande i ett antagonistiskt och planlöst ekonomiskt system måste med nödvändighet förneka sig självt; bli ett icke-vetande. Det icke-offentliggjorda vetandet däremot, är ett hemligt vetande; dess plats är den enskilda företagsledningen, och det är föremål för industrispionage. (En av detta vetandes hjältar är f.ö. hasardspelaren, som ständigt tänker på det egna "system", som skall göra honom rik på börsen.)
Utöver relativt snäva gränser - och även dessa kan överflyglas på en natt av krisen - är det inte möjligt att få vetskap om detta objekt, den kapitalistiska ekonomin (vetskap i innebörd av säkra prognoser som grundval för ett enskilt kapitals profitstrategi; eller vetskap som en "kris-säker" näringspolitisk strategi). Poppers triumferande påståenden från det sena femtiotalet, på höjden av keynesianska illusioner, har fått ge vika för den bedrövliga vetenskapens - och de ständigt återkommande konjunktur- och valutakonferensernas - vardag, och dess ständigt rasande luftslotts. Bara när det gäller att producera "bevis" för en socialistisk planerings omöjlighet presterar nationalekonomin ännu orubbliga dokument.
*
Kapitalismen går dock att känna igen också på ett annat sätt: dess anatomi, sammanhanget i dess verkningar och dess utvecklings stora tendens är urskiljbara i sin historiska tillblivelse. Objektet för denna vittomfattande kunskap är det som enligt prognosmakarna fördärvas av kapitalisterna och deras näringslivspolitiker. Systemets prognosvidriga rörelseform och de för dess rörelse oföränderligt nödvändiga kriserna - detta kan också förstås vetenskapligt. Men hur? Hur är det med aktualiteten i den marxska Kapital-teorin i förhållande till de genomgripande förändringar (oligopolisering; statsinterventionism; socialpolitik som kompromiss mellan antisocialism och reformism; yttre motsättning till ett socialistiskt system, och en därav betingad relativ frikoppling av en tredje värld), som har skett inom kapitalismens ramar, sedan Marx analyserade den?
Tes: Hela denna utveckling måste förstås på grundval av Marx' Kritik av den politiska ekonomin, vars förklaringskraft i detta hänseende inte verkar möta någon allvarlig konkurrens. Man får dock inte missförstå denna tes som ett marxismsmicker! Marxisterna har hittills i ringa grad använt denna den marxska teorins förklaringskraft. De olika anledningarna till detta skall vi inte diskutera här. Bara en enda anmärkning: det varken var eller är självklart, att marxismens vetenskapligt grundläggande verk faktiskt fungerar som ett sådant; efter stalinismens avväpnande av marxismen som vetenskap var det - i många länder relativt samtidigt framväxande - pånyttfödda studiet av Kapitalet, en ansträngning för att gjuta nytt liv i den vetenskapliga marxismen.
Endast den som förväxlar en vetenskaplig teori med deskription, och mäter teorins värde med hur påtaglig likhet den har med det objekt den beskriver, kommer, med hänvisning till de sedan Marx tid tillkomna förändringarna, att förkasta hans teori som föråldrad. Det verkliga provet på denna teoris bärkraft är om man, utifrån den, teoretiskt kan begripa dessa förändringar.
Därmed är varje slag av okritisk litteratur utesluten. I inget fall intresserar oss alltså påståenden av Marx, utan alltid inlärningens metodiska produktion. Värdet av ett studium av denna teori kan bara ligga i att vidareutveckla den, genom att på dess grund teoretiskt försöka rekonstruera den sociala verklighetens vidareutveckling.
Därför ligger också denna introduktions tonvikt på en analyserande läsehjälp till Marx' arbetssätt. Det övergripande läromålet är att inspirera läsaren till ett medvetet metodiskt arbete. Denna boks användare skall orienteras i en från första början antidogmatisk lektyr; antidogmatisk eftersom den är strängt vetenskaplig och har intresset riktat mot en praxis som byggs på denna teori. En vetenskaplig teori kräver ett vetenskapligt mottagande.
Att denna introduktion koncentrerar sig på kärnan i Kapitalets början, värdeformsanalysen, verkar rättfärdigas när man jämför den med de förslag som t.ex. L. Althusser givit (i ett förord till den franska Kapital-utgåvan av Flammarion). Han råder där läsaren att till att börja med hoppa över Kapitalets hela första avdelning (d.v.s. kapitel 1-3, innehållande analyserna av varan, bytesprocessen och penningen, med den centrala analysen av värdeformerna "vara" och "pengar"):
"Den första avdelningen kan man först börja (och då också bara börja) förstå, efter att ha läst hela första boken, fr.o.m. andra avdelningen, om och om igen. /.../ Om man läser den första boken från början, ... så kör man antingen fast och ger upp, eller så tror man sig förstå; det senare är dock värre än det första, eftersom man då med all sannolikhet har förstått allt annat än det, som det gäller att förstå."
Det är sant att Kapitalets början är svår; att många läsare har blivit hängande där för att slutligen ge upp. Althussers förslag är dock dubbelt opraktiskt. För det första: Vem har tid att läsa Kapitalet "fyra eller fem gånger efter varandra"? Under alla omständigheter bara en liten akademikerelit! (Ännu mer inriktade på en liten elit är dock de, som - refererande till Lenin - föreskriver att man innan Kapitalet bör studera Hegels Logik). För det andra: Den avdelning, som vi enligt Althusser skulle börja med, byggs upp på analyserna av värdeformerna "vara" och "pengar" och för dem vidare genom att "värdeformsanalytiskt" undersöka "Penningens förvandling till kapital". Men förklara då först hur vi skall kunna förstå denna text, utan att ha dess bärande begrepp och tillvägagångssätt klara för oss!? - Bakom de avvikande förslagen om var läsandet skall börja, står naturligtvis avvikande teorier om Kapitalets metod och uppbyggnad. Dessa meningsskiljaktigheter måste avgöras på annan plats. En jämförande titt i olika introduktioner, ledtrådar och sammanfattningar av Kapitalet visar dock, att så gott som överallt undervärderas betydelsen av värdeformsanalysen eller (mestadels) förbises den helt; vidare att den egenartade metod som Marx utvecklade, inte förstås.
Vad är det då som är så speciellt med denna metod? Den måste inte bara handleda teorins bruksvärde, kunskapsproduktionen, utan dess uppgift är också att gränslöst underlätta den dubbla nyttan med denna teori (i perspektiv av en fruktbar användning/vidareutveckling av den). Grundtanken är enkel: Relaterat till praktisk nödvändighet sker en teoretisk rekonstruktion av de ekonomiska grundformernas utveckling och av de fundamentala verkanssammanhangen i dessa former. Ett fenomen anses begripet, när det är möjligt att rekonstruera det i dess praktiskt nödvändiga tillblivelse och funktionssätt. Forskningen söker efter detta sammanhang; framställningen har däri sin ledtråd; teorins mottagare orienterar sig med hjälp av den metodologiska insikten i detta sammanhang.
Det är möjligt att dessa antydningar låter skrämmande, eftersom de till en början inte är möjliga att förstå eller utföra på egen hand. Skulle det vara så, föreslår jag att vi inte längre uppehåller oss vid att bara tala om saken, utan att vi med lätt hjärta går till arbetet och gör våra egna erfarenheter med texterna. Med det av Engels högt skattade talesättet:
The proof of the pudding lies in the eating.
[1] Jfr not till den tolfte föreläsningen.
[2] K. R. Popper, The open society and its enemies, bd 2, sid. 182
[3] Naturligtvis är inte heller en samhällelig ekonomisk planering problemfri. Men vad är felplaneringar i jämförelse med en ekonomisk kris! Planeringsfel sätter inte möjligheten att planera i fråga; den leder inte det vetenskapliga användandet av prognoser och teknik till absurditeter, utan kräver förbättringar. Planeringens tidsålder har för övrigt knappt börjat, eftersom den kräver datorisering. Där de politiska villkoren för planering varit givna har dock datorisering i stort sett saknats, eller fått stå tillbaka för andra nödvändigheter. Men samhällelig ekonomisk planering är på intet vis bara en teknokratisk uppgift, utan måste alltid grunda sig på de arbetande massornas aktivitet, och är därför i första hand alltid en politisk process. Först på ett högutvecklat industrisamhälles grundvalar - och med den därmed utvecklade planeringsteknologin på ADB-basis - kan ekonomisk teori och planeringspraxis nå en effektivitet som vi kanske ännu inte riktigt kan föreställa oss. Även i de tills dato socialistiska länderna - som ju i huvudsak från början var (eller ännu är) utvecklingsländer - har den planerade ekonomin visat sig bestå provet under svåra betingelser. Medan de högteknologiska kapitalistiska länderna driver från kris till kris, kan de socialistiska länderna visa upp en kontinuerlig tillväxt. Vad gäller de av den västliga propagandan uppblåsta bristfälligheterna, så rör det sig i värsta fall om tiondelar av procentsiffran för tillväxten.