Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Nionde kapitlet är slutkapitlet i Tredje avdelningen, "Produktionen av det absoluta mervärdet". Som vi såg i kap. 8:2 (punkt 130, 131) är "det absoluta mervärdet" en historiskt specifik form av den historiskt allmänna företeelsen merarbete. Vad Marx har visat oss i Tredje avdelningen (kap. 5-9) är på vilket sätt merarbetet frambringas under kapitalismen, under vilka förhållanden det produceras. Vi har studerat det historiskt specifika kapitalistiska produktionsförhållandet (kapitalförhållandet) och de historiska betingelser som utgör grunden för kapitalistisk produktion: a) ansamling av penningmängder, b) utvecklad handel och varucirkulation och c) en "fri" arbetarklass (se punkt 102 och 103). På grundval av dessa betingelser kan absolut mervärde produceras, och denna process, "produktionen av det absoluta mervärdet" har vi i detalj fått följa. Analysen av kapitalförhållandet och utsugningen är en analys av det historiskt specifika hos kapitalismen som klassamhälle. Arbetarklassens historiska existensvillkor, egendomslöshetens dubbla "frihet", och kampen mot kapitalets "omättliga hunger efter merarbete" har preciserats. I kap. 5-8 analyserades alltså kvalitativt den kapitalistiska produktionens grundläggande element. På grundval av kapitalförhållandet antar det bytesvärde som skall förvandlas till kapital formen av Pm och A. Naturalformen Pm är som kapitalvärde konstant kapital (c). Naturalformen A är som kapitalvärde variabelt kapital (v). Merarbetet existerar också det i en värdeform, som mervärde (m). Utsugningens relativa storlek uttrycks i mervärdekvoten (m/v).
Här i Nionde kapitlet gör Marx en sammanfattning av de kvantitativa förhållandena mellan dessa olika element. Närmare bestämt koncentrerar han sig på förhållandet mellan mervärdekvot och mervärdemängd. Och detta problem innehåller förhållandet mellan arbetarantal, arbetsdagens längd, det variabla kapitalets storlek och mervärdets storlek (KI, Masse des Mehrwerts). Marx gör denna sammanfattning i matematiskt förenklad form. Grundproblemet är under vilka betingelser det absoluta mervärdet kan ökas när det variabla kapitalets storlek är given, fastställd genom kontrakt före arbetsprocessen början (148I/185IV, 187III/233I, punkt 76, 110 och 116). Marx har då två variabla faktorer, arbetarantalet och arbetsdagens längd. Och kap. 9 handlar om hur dessa två faktorer inverkar på förhållandet mellan mervärdekvot och mervärdemängd.
När man läser igenom sidorna 262-66/321-25 så måste man ha i minnet att texten är mycket komprimerad och därför svår. Det lönar sig emellertid att lugnt och metodiskt, med penna och papper till hands, arbeta sig igenom texten stycke för stycke. Det hela är helt logiskt utifrån tidigare kunskaper. I de följande punkterna skall jag försöka klargöra Marx resonemang så detaljerat som möjligt.
Som komplement till Marx text skall jag här ställa upp vissa definitioner och samband. Det blir en slags sammanfattning av sid. 262-66/321-25, men också en sammanfattning av punkt 92-97 i kap. 5:2. Jag har tillfogat en förkortning som Marx inte använder, men som jag tror är nödvändig för att undvika vissa vanliga missförstånd av Marx arbetsvärdelära. Det nyskapade värdet ger jag förkortningen o respektive O, o som i "originalvärde" (179/223). I övrigt använder jag de förkortningar och formler som Marx använder.
o = det av den enskilde arbetaren per dag producerade nyvärdet (originalvärdet). (Se punkt 116, Anm.)
v = den för inköp av dispositionsrätten till en enskild arbetares arbetsförmåga dagligen satsade penningmängden (variabelt kapital) (priset på arbetskraften) (lönesumman).
m = det av den enskilde arbetaren per dag i genomsnitt levererade mervärdet, m = (o - v). (Se punkt 116.)
k = värdet av "nödvändiga" Lm, d.v.s. arbetskraftens värde (punkt 72f). Eftersom Marx här arbetar under antagandet att värdet är lika med priset, är k = v.
n = antalet använda arbetare.
O = det sammanlagda producerade nyvärdet. O = (o · n).
V = det sammanlagda dagliga variabla kapitalet. V = (v · n). Men då v = k gäller också V = (k · n).
M = totalsumman dagligt mervärde. M = (O - V)
m/v = mervärdekvoten, d.v.s. (o - v)/v.
a'/a = merarbetstid/nödvändig arbetstid d.v.s. mervärdekvoten (o - v)/v uttryckt som (hela arbetstiden - nödvändig arbetstid)/nödvändig arbetstid eller som merprodukt/nödvändig produkt. I enlighet med kap. 7:4 (punkt 124) är både (m/v) och (a'/a) uttryck för mervärdekvoten eller exploateringsgraden (Jfr. kap. 16.) I övrigt gäller liksom i kap. 7:1 (punkt 116 c) att det konstanta kapitalet sätts lika med noll.
Grundproblemet för Marx var mervärdemängdens storlek, M. Ovan definierades den som M = (O - V). Men om man känner mervärdekvoten, d.v.s. den proportion i vilken arbetsdagen delar sig i nödvändig arbetstid och merarbetstid, så kan M uttryckas på följande tre sätt:
M = v · (o - v)/v · n.
M = k · a'/a · n.
M = m/v · V.
Dessa tre uttryck förklaras i not 201 a. Att det är samma förhållande som uttrycks är tydligt eftersom k · n i den andra formeln enligt förutsättningarna är lika med v · n i den första och alltså V i den tredje. Dessutom är (o - v)/v i den första formeln lika med a'/a respektive m/v i den andra och tredje. OBS! Samtliga tre formler utgår från att o och v är kända storheter. Dessa måste ju vara kända för att mervärdekvoten skall kunna beräknas. (Se punkt 116, dess Anm. och Bihang till kap. 7 och 9.)
På sid. 263/322 börjar ett stycke med orden: "Vid produktionen av en viss mängd mervärde kan därför en faktors minskning ersättas genom en annan faktors tillväxt." Mervärdemängden (M) kan alltså minska om arbetarantalet eller mervärdekvoten minskar. Men om en av dessa faktorer minskar så kan M ökas genom att någon av de andra ökar. Jag har ställt samman några räkneexempel så att Marx tankegång skall bli klar. Kom ihåg att den viktigaste faktorn vid storleken av M är det nyskapade värdet O. Från denna summa nyskapat värde dras sedan utläggen för arbetskraften (V), och mervärdet (M) kvarstår som ett överskott (punkt 113 och 114).
1) Antag att arbetsdagen är 9 timmar. 100 arbetare är anställda. Värdet av "nödvändiga" Lm (k) är 3 sh. Det åtgår 2 timmar att nyskapa ett värde (o) av 1 sh. (För att kunna besvara frågorna kanske punkt 92-97 bör repeteras. Förutsättningarna från punkt 94 och 95 gäller.)
a) Hur stort värde nyskapas på 9 timmar? Hur stort är o? Hur stort är O?
b) Hur stort är v, om v = k? Hur stort är V?
c) Efter hur många timmar har ett värde motsvarande v nyskapats? D.v.s. hur lång är den nödvändiga arbetstiden (a)?
d) Hur lång är merarbetstiden (a') ?
e) Hur stort är m? Hur stort är M?
f) Hur stor är mervärdekvoten uttryckt som (o - v)/v, eller som m/v, eller som a'/a?
2) Antag att arbetarantalet sjunker från n = 100 till n = 50. Utläggen för arbetskraft (v) är oförändrat 3 sh. Arbetsdagen är oförändrat 9 timmar. Ett värde av 1 sh. nyskapas oförändrat på 2 timmar. Hur stort blir då 0, V och M?
3) Som vi såg i 2) minskade M med hälften p.g.a. halveringen av n. Men nu skall vi med Marx ord ersätta "en faktors minskning ... genom en annan faktors tillväxt". För att kompensera halveringen av n till 50 ökar kapitalisten arbetsdagen från 9 till 12 timmar. Utläggen för arbetskraft (v) är oförändrat 3 sh. Ett värde av 1 sh. (o) nyskapas oförändrat på 2 timmar.
a) Hur stort är o? Hur stort är O?
b) Hur stort är v? Hur stort är V? (Lika som i fall 2).
c) Hur stort är m? Hur stort är M?
d) Hur lång är den nödvändiga arbetstiden (a) ?
e) Hur lång är merarbetstiden (a')?
f) Hur stor är mervärdekvoten uttryckt som (o - v)/v, eller som m/v, eller som a'/a?
g) Nu är M lika stort som i fall 1), eller dubbelt så stort som i fall 2). Men hur kan detta komma sig, då arbetsdagen ju inte förlängdes med det dubbla?
h) Hur stort skulle M bli om arbetsdagen bara hade förlängts till 10 timmar? Om den hade förlängts till 15 timmar?
Marx kan sålunda formulera tre lagar som uttrycker förhållandet mellan mervärdekvot och mervärdemängd, mellan (o - v)/v och M.
Första lagen: M = (o - v)/v · v · n. Den kan också skrivas M = m/v · V. Den formuleras på sid. 262-64/321-23. För, att ersätta en minskning av arbetarantalet höjer man m/v eller a'/a genom att förlänga arbetsdagen.
Därmed kan man motverka minskningen av O, och därmed M.
Andra lagen: Det finns emellertid en naturlig gräns utöver vilken man inte längre kan förlänga arbetsdagen för att ersätta en minskning av arbetarantalet (264-65/323-24). Den gränsen utgörs av dygnets 24 timmar. Se punkt 125, och kap. 8:1.
Tredje lagen: Enligt första lagen så vet vi att M bestäms av mervärdekvoten, antalet arbetare och det variabla kapitalets (lönens) storlek. Mervärdekvoten eller exploateringsgraden bestäms av förhållandet mellan nödvändig arbetstid och merarbetstid. Merarbetstiden kan förlängas genom att arbetsdagen förlängs eftersom lönen (v) är fastställd i förväg (punkt 76). Därmed får man exploateringsgraden (o - v)/v eller m/v eller a'/a att öka.
Men som vi sett i kap. 8 lagstiftas det om arbetsdagens längd. På sid. 265I/324 skriver Marx:
"Om både gränsen för arbetsdagen och gränsen för den nödvändiga arbetstiden är givna, är det uppenbart, att den mängd värde (O) och mervärde (M) som den enskilde kapitalisten producerar uteslutande är beroende av den mängd arbete (n), som han sätter i rörelse." I detta fall kan alltså M inte ökas genom att förlänga arbetsdagen utan M kan endast ökas genom att n ökar. Totalt sett bildar alltså arbetarfolkningens storlek (eller om vi ser det mer speciellt, tillgången på kunniga arbetare), "den matematiska gränsen för det mervärde som samhällets totalkapital kan frambringa" (264-66/324-25).
OBS! I alla beräkningar här i kap. 9 har vi utgått från att c är lika med noll. Vi har alltså endast rört oss med det nyskapade värdet (O) och aldrig med överfört värde från Pm/c. Dessutom har vi naturligtvis bortsett från alla faktorer som hör till Andra och Tredje boken, kapitalets omslag, skillnaden mellan använt och satsat kapital etc. Dessutom har vi helt bortsett från möjligheten att öka M genom att ändra teknologin eller arbetets intensitet. Men det kommer vi till redan i nästa kapitel, kap. 10 om det relativa mervärdet.
På sid. 266/326 anmärker Marx att:
"... inte vilken penningsumma eller värdesumma som helst kan förvandlas till kapital. För att denna förvandling skall äga rum, måste den enskilde penning- eller varuägaren ha ett bestämt minimum pengar eller bytesvärden till sitt förfogande."
Till skillnad från de kvalitativa skillnader mellan skattsamlare, penningägare och kapitalist som vi tidigare behandlat, ser vi nu att det även finns en kvantitativ. På varje nivå i kapitalismens utveckling krävs ett visst minimum både av det variabla och det konstanta kapitalet för att man skall kunna "tillägna sig" och "därmed också kontrollera" andras arbete (267/326) (se punkt 97 och sid. 167-68/208-09).
Och passagen på sid. 267-68/326-28 är viktig. Uppmärksamma å ena sidan skillnaden mellan en hantverksmästare och en kapitalistisk fabrikant. Å andra sidan kräver vissa kapitalistiska branscher "redan i begynnelsen" ett stort kapital, "som ingen enskild person är i besittning av". Marx anger de två huvudsakliga lösningarna: aktiebolag och statliga satsningar.
I sista delen av Nionde kapitlet (268-70/328-30) börjar Marx linjera upp problemområdet i Fjärde avdelningen, kap. 10-13. Han skriver (268/328):
"Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet."
Formuleringar som denna har vi mött tidigare på sid. 159-60/199, eller på sid. 213/263 och sid. 257/315. (Se punkt 86-88.) Marx har alltså hittills underlåtit att dra in arbetsprocessens tekniska dimension (det som brukar kallas "produktivkrafternas utveckling"). Han har alltså hittills bara talat om arbetsprocessens "faktorer" Pm och A i historiskt allmän form, och hur de förhåller sig i värdebildningen som konstant respektive variabelt kapital, c och v. Nu öppnar han dörren för ett nytt tema. Arbetsprocessens faktorer utvecklas och förändras när de ingår i kapitalets produktionsprocess; d.v.s. det sker en förändring av "produktivkrafternas" form när arbetsprocessen är underordnad under värdeförökningsprocessens syfte.
Kapitalets produktionsprocess, kap. 3:6.
Anschauungsmaterial, s. 27 (i Kapitalets produktionsprocess s. 73).
Lehrbuch, s. 174.
Politische Ökonomie, s. 98IV.
I punkt 116 och Bihang till Sjunde kapitlet såg vi att ett problem i den marxistiska litteraturen var en från Smith (och delvis Ricardo) kvardröjande tendens att betrakta v som en beståndsdel av den producerade produktens värde. Detta framkommer än tydligare när man försöker behandla mervärdemängden (KI, Masse des Mehrwerts). Mervärdemängden är ju ett redan frambringat resultat; den uppkommer och består av mängden frambragt nyskapat värde (O) minus summan utlagt variabelt kapital/löner (V). Men i marxistiska läroböcker kan det verka som om v var en beståndsdel i mervärdemängdens storlek. Kapitalets produktionsprocess skriver på s. 65: "Mängden mervärde, mervärdemassan (M), får vi fram genom att multiplicera mervärdekvoten med det totala variabla kapitalet (V)." Vilka "vi" är det som "får fram" M? Mängden nyproducerat värde (O) uppstår genom arbetskraftens arbete under kapitalistens ledning och kontroll. Hur stor mängden O blir, har inget att göra med hur mycket utgifter för V som kapitalisten har. Mervärdemängden (M) är ett överskott när V dras från O. För att känna till mervärdekvoten måste man alltså redan på förhand känna till den absoluta mängden O och den absoluta mängden V! En liknande formulering finner vi i Lehrbuch, s. 174IV (övers. MD): "Mängden frambragt mervärde är lika med storleken på det variabla kapitalet multiplicerat med mervärdekvoten." Detta är en meningslöshet (eller ett cirkelresonemang) eftersom mängden frambragt mervärde redan måste vara känd för att man skall kunna tala om mervärdekvoten. Känner man mervärdekvoten så behöver man inte fråga efter mervärdemängden!
Marx beräkningar (punkt 140) verkar antyda att mervärdemängden "består" av, eller "uppstår", genom att summan V multipliceras med mervärdekvoten. Men så är inte fallet. Läser man noga så finner man att Marx matematiskt uttrycker M på detta vis; däremot är det ingen redogörelse för hur M uppstår. Marx "första lag" (262IV/321-22; punkt 142) formuleras alltså i två led. Första ledet talar om det matematiska uttryckssättet; han likställer två redan givna storheter: "Mängden av det producerade mervärdet är lika med storleken på det tillskjutna (KI, vorgeschossene, sv. i förväg satsade) variabla kapitalet, multiplicerat med mervärdekvoten." Och det är detta matematiska uttryck, detta sätt att likställa redan givna absoluta storheter, som sedan återkommer i Marx formler. Men Marx fortsätter, och det är där han talar om hur mervärdemängden uppstår, vad som bestämmer dess storlek: "Mervärdemängden bestämmes alltså av det antal arbetskrafter, som samma kapitalist samtidigt exploaterar, och den enskilda arbetskraftens exploateringsgrad." (Se även tillägget från den franska upplagan (1872) i noten med asterisk.) Mervärdekvoten är alltså endast uttrycket för, eller måttet på, förhållanden i den verkliga produktionsprocessen; verkligt arbete, verklig arbetsledning verklig lönekamp och verklig kamp om de former och villkor under vilka arbetskraften skall användas. Och det är där som värdet har skapats, det värde (O) som sedan delas upp i utgifter för löner (V) och det kvarvarande överskottet (M).
Rosdolsky 1968, s. 289-94 (mervärdekvot och mervärdemängd).
Sandemose 1976, kap. 1:3-6, 4:4 (om vikten av att uppfatta M och O som givna, frambragta absoluta mängder). (Sandemose hänvisar ut i litteraturen.)
Första boken: (begreppet mervärdemängd) 182-85/226-30, 191I/236IV, 197/243, 262-68/321-28, 341II/415I, 353-54/429-30.
Andra boken: (mervärdemängd och omslag) 262III-64III/297IV-300II, 348-49/395-96, 372IV/423IV.
Tredje boken: (mervärdemängd, omslag och profitmängd) 44-46/59-62; samt kap. 4 (OBS!).