Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
"Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas", lovade Marx i slutet av kap. 4:3 (152/189). Vi skall ta steget från cirkulationen till produktionen. I stället för att enbart betrakta kapitalet såsom det framträder i cirkulationssfären, skall vi följa det in i produktionssfären. Därmed kommer vi att kunna analysera hur det går till när arbetskraftens bruksvärde konsumeras. Att konsumera bruksvärdet av arbetskraft är detsamma som att låta den arbeta. Första delen av kap. 5 analyserar alltså "arbetsprocessen" (153/192):
"Arbete är förbrukning av arbetskraft. Köparen av arbetskraft konsumerar den, i det han låter dess säljare arbeta."
Men för att visa hur mervärde faktiskt kan uppstå genom att bruksvärdet av varan arbetskraft konsumeras räcker det inte med ett sådant konstaterande. Vad är närmare bestämt "arbetsprocessen"? Är det inte den som har olika historisk form i de olika ekonomiska samhällsformerna eller produktionssätten? Eller finns det vissa egenskaper hos arbetsprocessen som är gemensamma i alla samhällsformer? Ja, det gör det menar Marx. Kap. 5:1 behandlar det historiskt allmänna hos det mänskliga arbetet (153/192) (ä.ö.):
"Produktionen av bruksvärden eller nyttigheter förändras inte till sin allmänna natur genom att produktionen försiggår för kapitalistens räkning och under hans kontroll. Arbetsprocessen kan därför till en början betraktas oberoende av varje bestämd samhällelig form."
I kap. 5:1 skall Marx alltså analysera arbetsprocessens "allmänna natur" eller arbetsprocessen "oberoende av varje bestämd samhällelig form". Vi kommer alltså först att betrakta arbetet historiskt allmänt, innan vi går in på den historiskt specifika formen kapitalistiskt arbete eller kapitalisk produktion.
Logiken i Marx framställning är helt enkelt denna. För att kunna tala om "Kapitalets produktionsprocess" (ämnet för Första boken) måste vi först ha en uppfattning om vad kapital är. I kap. 4 fick vi en "ytlig" definition av kapitalets allmänna formel. För det andra måste vi veta vad produktion är. Här i kap. 5:1 skall Marx behandla produktionens allmänna drag, det som är gemensamt för all mänsklig produktion, oberoende av i vilken samhällelig form produktionen bedrivs. Först därefter kan vi börja studera vad kapitalistisk produktion är, och det börjar vi med i slutet av kap. 5:1 och i kap. 5:2.
Men detta sammanhang är inte godtyckligt. Marx har i kap. 4:2-3 påvisat att det råder ett nödvändigt sammanhang mellan den ekonomiska formen kapital och arbetsprocessen. För att det skall kunna bli något mervärde, måste kapitalet använda (konsumera) bruksvärdet av varan arbetskraft. Och den varan kan bara förbrukas på ett enda ställe: i produktionens hemliga verkstad (punkt 43 och 77).
Här kan det vara på sin plats med en terminologisk kommentar. Hos Marx möter vi omväxlande uttrycken "arbete", "produktion", "arbetsprocess" och "produktionsprocess". De åsyftar samma företeelse, men Marx använder dem litet olika. Termerna "arbete" och "arbetsprocess" använder han huvudsakligen när talar om arbetet historiskt allmänt som t.ex. här i kap. 5:1. Termerna "produktion" och "produktionsprocess" använder han huvudsakligen när han talar om arbete i historiskt specifikt form. Och historiskt specifik form har ju arbetet endast när det bedrivs under specifika produktionsförhållanden. Uttrycket "kapitalistisk produktionsprocess" betyder alltså samma sak som "arbetsprocessen när den antagit kapitalistisk form", d.v.s. när arbetsprocessen bedrivs under kapitalistiska produktionsförhållanden. Därmed kan vi bättre förstå innebörden av Marx titel till Första boken, samt de extra rubriker som jag har lagt till rubrikerna för Tredje respektive Fjärde avdelningen.
Den grundläggande definitionen av vad arbete är, gör sid. 153/192 (ä.ö.):
"Arbete är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning (KI, Stoffwechsel) med naturen."
I BI är tyskans Stoffwechsel översatt med det svagare "förhållande", som ju inte lyfter fram betydelsen att det rör sig om utväxling av energi och grundämnen mellan människans verksamhet och livsprocess å ena sidan och den organiska och oorganiska naturen å den andra. (Se punkt 21, där vi först mötte detta tema.)
OBS! Marx postulerar helt enkelt att arbetet är sättet för arten människa att överleva, existera och producera sig på (153/193) (ä.ö.): "Vi förutsätter arbetet i en form som uteslutande tillhör människorna."
Med det menar Marx att han rent definitionsmässigt utgår ifrån att det är en artegenskap hos människan att leva av arbetet. Det är inte viktigt för honom att konstatera de många mellanformer mellan människan och de högre aporna som kan ha existerat i historiens gryning. Det är heller inte viktigt för Marx om det har funnits individer som biologiskt kan klassificeras till Homo sapiens, men som har levt av naturens rikedomar som djur. Lika litet är det av betydelse om varelser som biologiskt kan klassificeras som djur, t.ex. schimpanser, kan använda redskap för att utvinna näring ur naturen (155/194). Nej, Marx behandlar människans livsprocess när människan redan tagit det slutgiltiga steget till att bli människa, d.v.s. på det stadium när människan entydigt redan lever av arbete. Detta är ett postulat som bara konstateras som utgångspunkt. Men det är inget märkvärdigt med det. Varje vetenskap måste ta sin början i postulat av något slag.
Det är utifrån detta vi skall förstå Marx formuleringar. Han talar t.ex. om "djuriskt instinktiva former av arbetet" (153/192) (ä.ö.) till skillnad från det rent mänskliga arbetet som bedrivs med "målmedveten vilja" (154/193). Detta är ju inget annat än den definitionsmässiga innebörden av människans säregenhet som biologisk art, som den visa människan, Homo sapiens.
(I Första Mosebok, 1 Mos 3:17-24, finner man en text som brottas med samma problem som Marx. Där Marx är konsekvent materialistisk är de gamla hebréernas text konsekvent idealistisk. Att människans livslott är arbetet, kampen med naturen, grundas hos Gud. Likaledes ges visheten ett gudomligt ursprung. Men människan är inte helt gudomlig. Döden är påminnelsen om människans jordiska bundenhet.)
Grundvalen för Marx och Engels materialistiska historieuppfattning är att människan är en biologisk art som lever av arbete. Men hennes arbete, livtaget med naturen, bedrivs i olika historiska former. Människan lever i samhällen och bedriver sitt arbete under olika samhälleliga förhållanden, produktionsförhållanden. Människans historia som samhällsvarelse är alltså historien om dessa produktionsförhållanden och om arbetsprocessens ("produktivkrafternas") utveckling och förändring. I Kapitalet analyserar Marx människans arbetsprocess när den har kapitalistisk form. Och hur den får det är temat för Tredje och Fjärde avdelningen i Första boken. Men än så länge befinner vi oss bara i början av detta temas behandling.
På sid. 154-56/193-96 behandlar Marx "arbetsprocessens enkla beståndsdelar" som den har oberoende av i vilken historisk form arbetet bedrivs.
a) De är tre stycken. Vilka?
b) Marx utgår från dessa tre beståndsdelar, men om man betraktar arbetsprocessen från resultatets synpunkt, från produktens, så blir det två beståndsdelar. Den ena härrör från naturen och den andra från människan (156/196). Vilka är dessa två?
c) Kontrollfråga: Vad är det för skillnad på "arbetsmedel" och "produktionsmedel"? Vad är det för skillnad på "arbetsföremål" och "produktionsmedel"?
d) I fortsättningen förkortar jag produktionsmedel Pm och det verksamma arbetet A. (Se punkt 72 a för förkortningen Lm. Se punkt 208 för förkortningarna Am och Af.)
På sid. 156-58/196-98 behandlar Marx närmare hur arbetsprocessens resultat, produkten, förhåller sig till arbetsmedlet och arbetsföremålet (råmaterialet). Läs igenom dessa sidor och ta ställning till följande frågor.
a) Hur kan Marx säga att produktionsmedel inte bara är betingelser som ingår i en arbetsprocess, utan också produkter av en annan arbetsprocess (156-57/196)?
b) Vad är "ett biämne (KI, Hilfsstoff) vid framställningen" (157/196)?
c) Marx skriver att "samma produkt (kan) vara råmaterial i helt olika arbetsprocesser"; och "samma produkt kan i samma arbetsprocess tjäna både som arbetsmedel och råmaterial"; eller "en produkt som är färdig för konsumtion, kan på nytt bli råmaterial för en annan produkt" (157/197). Vad menar han? Vad är det alltså som avgör om ett givet bruksvärde uppträder som arbetsmedel, arbetsföremål eller produkt? När du själv har svarat kan du se på Marx svar (158I/197).
På sid. 158/198 skriver Marx:
"En maskin som inte gör tjänst i arbetsprocessen, är onyttig. Den utsätts dessutom för den naturliga ämnesomsättningens (KI, Stoffwechsel) förstörande krafter. Järnet rostar, träet ruttnar."
Detta moment kommer att återkomma flera gånger under Marx framställning. Se punkt 109 e och 218.
På sid. 158IV/198 finns följande formulering: "Arbetet förbrukar de ämnen, som det bearbetar ... förtär dem och arbetet är därför en konsumtionsprocess."
a) Arbete är alltså verklig omvandling av materiella föremål. De förändras konkret genom arbetets verksamhet, eller försvinner när de uppgår i den nya produkten. Träd blir till stockar, stockar till bräder, bräder till hus. Produktionsprocessen är den process där en reell förvandling äger rum, en förvandling av föremålens naturalform, en reell förvandling av materiella bruksvärden. I cirkulationen äger endast en formell förvandling rum, värdets formväxling mellan penningform och varuform.
b) Arbete är alltså också konsumtion, förtäring, av råmaterial och verktyg. Begreppet "konsumtion" behöver tänkas över. Vad menar Marx att det är för skillnad mellan produktiv konsumtion och individuell konsumtion?
Inför avslutningen av kap. 5:1, sammanfattar Marx arbetsprocessen som en ämnesomsättning mellan människa och natur: "människan och hennes arbete å ena sidan, naturen och dess råämnen å den andra" (159/198-99). Marx påminner oss än en gång om att han i detta avsnitt har framställt arbetsprocessen i dess "enkla och abstrakta moment" (ä.ö.) (BI översätter: "enkla beståndsdelar"). Den abstraktion han har gjort, har varit att bortse från det historiskt specifika för att kunna framhäva det historiskt allmänna. (Hade jag skrivit i ett annat sammanhang hade jag kanske kunnat kalla detta för det "evigt mänskliga"!)
På sid. 159/199 skriver Marx: "Vi återvänder till vår kapitalist in spe". Marx har tidigare kallat denne för "penningägare" eller "arbetskraftens köpare". Det beror naturligtvis på att denna figur i Marx framställning ännu inte är kapitalist. Marx har ju ännu inte visat hur mervärde uppstår ur en penningmängd, penningen har ännu inte förvandlats till kapital.
Senast vi träffade på denna "kapitalist in spe" var på sid. 151-53/189-92 (läs gärna om dessa sidor). Då hade han "köpt alla de ting som är nödvändiga för arbetsprocessen" (159/199). a) De objektiva (materiella) faktorerna, produktionsmedlen (Pm). b) Den subjektiva (personliga) faktorn, arbetsförmågan (A). (På andra ställen i Första boken talar Marx om Pm som arbetsprocessens objektiva betingelser, och A som de subjektiva.)
Om vi återvänder till formeln P-V-P', så ser vi att vi nu närmare kan precisera vilka varor det är som penningägaren måste köpa. Det är inte vilka varor som helst. Tidigare har Marx konstaterat att endast en vara med det speciella bruksvärdet att producera värde, d.v.s. arbetsförmågan, kunde komma i fråga (punkt 65 och 77). Nu visar det sig att penningägaren förutom arbetskraften (A) också måste köpa produktionsmedel (Pm). Han kan alltså inte endast köpa vilka varor som helst och bara snegla på bytesvärdet och på det sättet köpa för att sälja dyrare. Detta kanske skulle kunna gå för sig inom handelskapitalet som kan berika sig genom att sälja vad som helst. Men här betraktar vi ju kapitalets grundform, industrikapitalet. Och det kapitalet blir bara kapital om det köper ett visst slags varor, Pm och A.
Om vi utgår från kapitalets allmänna form, visar det sig att en
penningmängd som skall cirkulera som industrikapital inte bara cirkulerar enligt
formen P-V-P'. Denna form måste utvidgas och kompletteras till: P-V
...
När vi nedan kommer att ha läst igenom kapitel 5:2 om värdeförökningsprocessen,
skall jag komplettera formeln (punkt 101). (Denna "utvidgade formel" presenterar
Marx inte förrän i Andra boken "Kapitalets cirkulationsprocess", kap. 1,
men jag tar ändå in den nu av pedagogiska skäl).
Kapitel 5:1 avslutas på sid. 159-60/199-200 med att Marx jämför arbetsprocessen i allmänhet med arbetsprocessen i kapitalistisk form där arbetaren arbetar "för kapitalistens räkning, och under hans kontroll" (153/192). Arbetsprocessens allmänna natur förändras inte i och med att den underordnas under kapitalet. Dess tre enkla beståndsdelar förblir desamma. De är historiskt allmänna eller naturgivet eviga.
Inte heller påverkas "det bestämda sättet" (KI, die bestimmte Art und Weise) som t.ex. spinneriarbete bedrivs på, genom att arbetaren spinner garn åt kapitalisten i stället för åt sig själv. Marx tillägger (160/199):
"Först på ett senare utvecklingsstadium förändras själva produktionssättet (KI, Produktionsweise selbst) på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir först senare föremål för vår undersökning."
Detta "först senare" är Fjärde avdelningen, kap. 10-13. Där kommer vi att studera hur arbetsprocessens faktorer, Pm och A, omformas "på grund av att arbetet underordnas kapitalet". Detta kallar Marx reellt underordnande, till skillnad från det blott formella underordnande av arbetet under kapitalet som råder här i Tredje avdelningen. Här betraktas ju arbetsprocessen och dess faktorer abstrakt, historiskt allmänt, och tonvikten ligger vid det kapitalistiska produktionsförhållandet och dess beståndsdelar. (Se mina extra rubriker till Tredje respektive Fjärde avdelningen. Se punkt 162.)
Nej, skillnaden mellan arbetsprocessen i allmänhet och den kapitalistiska arbetsprocessen, kan vi här på Tredje avdelningens stadium av framställningen precisera till två punkter. Marx talar om två "säregna fenomen" (160/199-200):
1) "Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft" (160/199). Detta är inget märkvärdigt. Penningägaren har köpt varan arbetskraft, och äger dispositionsrätten till den för en viss tidsperiod. Han vill kort sagt konsumera bruksvärdet av den köpta varan på det sätt som passar honom. (Detta återkommer vi till t.ex. i punkt 126.)
2) "... produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens." Kapitalisten har köpt varor, både döda ting (Pm) och levande (A). Detta leder till att det från kapitalistens ståndpunkt ter sig sålunda (160/200):
"Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom. Produkten av denna process tillhör honom därför fullt ut lika mycket som produkten av jäsningsprocessen i hans vinkällare."
Detta andra "säregna fenomen" kan te sig en smula märkligare. Utifrån den enkla varucirkulationens lagar kan en producent disponera över sin produkt på grund av att han själv har förfärdigat den. Hans eget arbete är nedlagt i den, och arbetet är grunden för äganderätten och dispositionsrätten till den egna produkten. Genom varuutbytet kan ägandet utsträckas även till andra producenters produkter, men det man byter är ju eget arbete mot andras, så ingen är bedragen eller orättvist behandlad. Tvärtom, så ingås ju varuutbytet helt frivilligt och det är till vinning för båda eftersom de båda har behov av bruksvärdet i den andres produkt. (Se första stycket i kapitel 2.)
I och med dessa två "säregna fenomen" har Marx konstaterat en viktig skillnad mellan förhållandena inom den enkla varucirkulationen och inom kapitalismen. Marx skrev i början av kapitel 4:3 (144/181):
"Varuutbytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur."
Men här i den kapitalistiska arbetsprocessen har vi uppenbarligen ett säreget "beroendeförhållande" som tycks strida mot detta påstående. Dels är arbetaren underordnad kapitalistens kontroll i själva arbetet. Dels frambringar arbetaren produkter genom sitt arbete, men dessa produkter tillfaller inte honom utan kapitalisten. Och allt detta sker utan att den enkla cirkulationens lagar överträds, de lagar som inte skall medföra några andra beroendeförhållanden än de som ligger i själva varuutbytet. Det är lagar och förhållanden som grundas på en frivillig viljeakt till ömsesidig vinning, som grundas på varuägarnas frihet och jämlikhet.
Detta är ett tema som vi skall återkomma till senare och behandla mer noggrant, eftersom det är grunden för Marx kritik av liberalismen samt "småborgerlig socialism" av t.ex. Proudhons typ (punkt 105 samt 308 och 311 f.)
Kap. 5:2 är både svårt och viktigt. Här skall Marx äntligen visa i detalj hur "penningen förvandlas till kapital" (rubriken till Andra avdelningen). "Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas" (152/189). Vi skall alltså få svar på den fråga som formulerades i kap. 4:2 (punkt 62 och 63) och vars lösning vi skymtade i kap. 4:3 (punkt 77).
I början av kap. 5:2 talar Marx om kapitalistens "två syften" (161/201). Vilka är de? Hur kan Marx säga att bruksvärdet inte är något som kapitalisten älskar "pour lui même", för dess egen skull?
Marx skriver på sid. 161/201:
"Då det här är fråga om varuproduktion, har vi hittills i själva verket endast betraktat en sida av processen. Liksom varan själv är en enhet av bruksvärde och värde, måste dess produktionsprocess vara en enhet av arbetsprocess (KI, Arbeitsprozess) och värdebildningsprocess (KI, Wertbildungsprozess)."
Det är alltså produktion av varor det är fråga om. Därför får produktionsprocessen denna dubbelkaraktär. Å ena sidan arbetsprocess som frambringar bruksvärden, konkreta produkter. Å andra sidan värdebildande process (KI, Wertbildungsprozess) som frambringar värde. Vi kan nu se tillbaka på sambandet mellan varans dubbelkaraktär och dess produktionsprocess:
| Varan | { | bruksvärde - konkret arbete - arbetsprocess (kap. 5:1) |
| värde - abstrakt arbete - värdebildningsprocess (kap. 5:2) |
I kapitel 5:1 studerade vi den ena sidan, arbetsprocessen, den process där det mänskliga arbetet reellt förvandlar naturen och naturens råmaterial till ändamålsenliga produkter, bruksvärden. "Vi skall nu studera produktionsprocessen även såsom värdebildningsprocess", skriver Marx på sid. 161/201.
På sid. 161-64/201-05 presenterar Marx för oss hur han beräknar värdet av en vara, d.v.s. "den mängd arbete som är nedlagt i dess bruksvärde, alltså ... den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för dess produktion", eller "det arbete som är nedlagt i denna produkt" (161/201).
Det är viktigt att från början noga sätta sig in i hur Marx genomför dessa beräkningar av det värde som är materialiserat i en produkt. Senare återkommer många liknande beräkningsexempel, och har man inte förstått de första så blir det bara svårare. Marx exempel har två steg. För det första beräknas värdet av de produktionsmedel (Pm) (arbetsmedel och arbetsföremål) som åtgår i produktionen av en vara, och som överförs till den producerade varan (punkt 93). För det andra beräknar han det värde som tillförs varan genom arbetet (A) under produktionen (punkt 94). Tyvärr räknar Marx i gamla engelska vikter och mynt. Viktmåttet pund och myntet shilling används.
Anm. I citaten ovan från sid. 161/201 förekommer en problematisk översättning av begrepp med viktigt teoretiskt innehåll. BI skriver "nedlagt" på två ställen. I KI är det första uttrycket materialisierten Arbeit, sv. "materialiserat arbete". Det andra uttrycket i KI är vergegenständlichte Arbeit. Det är litet mer komplicerat att översätta. Stammen är tyskans Gegenstand som betyder "föremål", "ting", "objekt" eller "sak". Adjektivet gegenständlich betyder alltså "föremålslig", "tingslig", "objektslig" eller "saklig". En korrektare översättning vore alltså "förtingligat arbete" eller "objektifierat arbete". Marx talar här om att abstrakt arbete stelnar eller geléas eller kristalliseras eller förtingligas till värde. Den Gegenständlichkeit, sv. "föremålslighet", det är fråga om är alltså Wertgegenständlichkeit, sv. "värdeföremålslighet", "värdetinglighet" eller "värdeobjektslighet". Se sid. 42/62 där Wertgegenständlichkeit i BI har översatts med de begripliga men teoretiskt tunna uttrycken "värdetillvaro", "existerar som värden" och "värdeexistens". Detta återkommer vi till när vi återvänder till kap. 1-3.
Värdet från de använda produktionsmedlen (161-63/201-03). Marx börjar med att diskutera värdet av "råmaterial" (arbetsföremålet) och "maskineri" (arbetsmedlet), som ingår i produkten garn. Det rör sig alltså om värdet i de använda produktionsmedlen (Pm).
a) Hur kan Marx säga att värdet av 10 pund (viktmåttet) garn är 12 shilling (161-62/201-02)? Vad menar han med att värdet av de 10 punden garn "till följd av den allmänna värdelagen", är lika mycket värt som 10 pund bomull plus värdet av 1/4 spindel?
(Om du inte omedelbart kan besvara dessa två frågor, läs då om de två stycken i Marx text som behandlar dessa problem.)
b) Varför måste tidsmängder från flera arbetsprocesser adderas till varandra, när "det som skall undersökas är garnets värde" (162/202)? Marx' slutsats måste förstås klart: "Värdena av produktionsmedlen ... utgör alltså beståndsdelar i garnets eller produktens värde" (162/203).
c) Vilka är de "två betingelser" som måste vara uppfyllda för att "den allmänna värdelagen" skall gälla, och värdet från tidigare arbetsprocesser alltså ingå i produkten (162-63/203)?
Det värde som tillförs genom det levande arbetet (163-64/203-05). På sid. 163/203 skriver Marx (kursiv. MD):
"Vi känner nu den del av garnets värde som utgöres av produktionsmedlen ... Det återstår nu att undersöka den del av värdet som spinnarens eget arbete tillför bomullen."
a) När det gäller att skapa värde, är det då konkret eller abstrakt arbete som kommer i fråga? Se första stycket efter citatet ovan (163/203-04), samt punkt 13-18 och punkt 91.
b) "Under arbetsprocessen förvandlas arbetet oupphörligt från verksamhet till färdigt resultat" (163/204). Ä. ö: "Under arbetsprocessen övergår arbetet ständig från orons form till vilans, från formen rörelse till formen föremålslighet (KI, Gegenständlichkeit)." (Se punkt 92 Anm.) Spinneriarbete förvandlar bomull till garn. En bestämd mängd konkret arbete skapar en bestämd mängd färdigt garn. Om detta arbete bedrivs med normal skicklighet och alltså är samhälleligt nödvändigt arbete, så innebär denna mängd arbete samtidigt en viss mängd abstrakt arbete. En viss mängd värde har skapats och förtingligats i produkten. (OBS! Läs noga de tre styckena på sid. 163IV-64I-II/204.)
c) På sid. 164/204 står att råmaterialet är "mottagare av" eller "tar emot" arbete, att arbete "nedlagts" i bomullen, att lösbrutet kol representerar en viss mängd "förbrukat" arbete.
Alla dessa uttryck i BI är översättningar av tyskans aufsaugen respektive einsaugen som Marx omväxlande använder; sv. "uppsuga" respektive "insuga". Betydelsen är alltså att abstrakt arbete "uppsugs" i råmaterialet under produktionsprocessen. Därmed har det abstrakta arbetet "förtingligats" eller "objektifierats" till "värdeföremålslighet". (Se punkt 92 Anm.) Här skriver Marx festgeronnerer Arbeitszeit som BI översätter med "kristalliserad arbetstid"; andra möjliga ord vore "stelnad" eller "geléad" arbetstid. Marx skriver också Materiatur von einer Stunde... som BI översätter med "1 timmes materialiserat ..."
d) Argumentationen i de tre styckena som behandlades i b ovan fullföljs i de två styckena därefter. Utgångspunkten på sid. 164II/204III-IV är den följande. Produkten av 6 timmars spinneriarbete är utbytbar mot andra 6-timmarsarbeten. (OBS! Marx förutsätter här att värdet från de använda produktionsmedlen, punkt 93, är lika för de olika produkterna.) Det kan vara 6 timmars kolbrytning eller 6 timmars guldbrytning eller 6 timmars snickeriarbete. Under 6 timmars spinneriarbete förvandlas 10 pund (viktmåttet) bomull till 10 pund (viktmåttet) garn. Under 6 timmars guldbrytning med förädling frambringas en guldmängd som ges penningnamnet 3 shilling. Och under 6 timmars kolbrytning frambringas en viss kolmängd. Alla dessa tre produktmängder är utbytbara på marknaden. Erfarenhetsmässigt fixeras deras inbördes utbytesförhållanden, hur stor mängd av var och en som är utbytbar mot de andra. Marx skriver:
"Bestämda och erfarenhetsmässigt fastställda mängder av produkten (KI, Quanta Produkt) representerar nu ingenting annat än bestämda mängder arbete (KI, Quanta Arbeit), bestämda mängder kristalliserad arbetstid (KI, festgeronnerer Arbeitszeit)."
Sedan kap. 1:3:C-D och 3:1 är det klart i Marx framställning att Marx låter produkten av guldarbete fungera som måttstock för värdet i andra produkter. En viss mängd guld är den allmänna "måttstocken på det arbete som nedlagts" (164II/204III), liksom en viss mängd garn är det i det enskilda fallet.
Produkten av 6 timmars spinneriarbete är alltså utbytbar mot produkten av 6 timmars arbete med guldbrytning. (Detta gäller under antagandet att överfört värde från de använda produktionsmedlen, punkt 93, är lika, eller t. ex. noll; här, punkt 94, behandlar vi ju bara det värde som skapas av arbetet som sådant.) Under 6 timmars spinneriarbete skapas alltså ett värde som "representeras" av 3 shilling i guld. Bomullen har tillförts en viss mängd abstrakt arbete som har gjort att den har blivit 3 shilling mer värd. Därmed kan vi förstå vad Marx menar i slutet av stycket som avslutar behandlingen av det värde som skapas av det levande arbetet (164III/205I) (ä.ö.):
"Under spinneriprocessen insuger alltså bomullen 6 arbetstimmar. Samma arbetstid är nedlagd i en guldmängd på 3 shilling. Bomullen tillsätts alltså själva spinnandet ett värde av 3 shilling."
Redan i detta stycke anger Marx vad arbetskraftens dagsvärde är. Men i och för sig har priset på arbetskraften (lönens storlek) ingenting att göra med hur mycket värde 6 arbetstimmar frambringar och tillsätter bomullen! Arbetskraftens dagsvärde har alltså ännu ingenting med saken att göra. Det är infört i förbigående för att skapa en stilistisk poäng (tänk på att Marx skriver i en viss polemisk situation, punkt 76), och det får betydelse först i de två nästa styckena i Marx framställning (punkt 95).
Punkterna 92-94 och Marx motsvarande text är utomordentligt viktiga. Vi kan tyvärr inte förstå dem fullständigt, eftersom vi saknar grundliga studier av kap. 1:3 och kap. 3. (Se t.ex. kap. 1:3:C-D och kap. 3:1!)
Produktens totalvärde. Vi går nu över till att betrakta totalvärdet av produkten (164IV/205II). Marx har utgått från att arbetaren på 6 timmar förvandlar 10 pund bomull till 10 pund garn. Vilket är nu dessa 10 pund garns värde (164-65/205)?
De produktionsmedel (Pm) som användes i 10 pund garn var värda 12 shilling i guld: 10 shilling för bomullen, 2 shilling för maskineri. Guldmängden till värdet 12 shilling frambringas på två arbetsdagar å 12 timmar (Jfr. texten på sid. 161IV/201IV.) Därav följer att en guldmängd på tre shilling motsvarar en arbetstid på 6 timmar, eller omvänt: 6 timmars arbete med guldbrytning och förädling frambringar en guldmängd på 3 shilling.
Låt oss nu betrakta spinneriarbetet. På sex timmar tillförs bomullen ett värde av 3 shilling genom det verksamma arbetet (A). (Se punkt 94 d.) Det har skapats ett nyvärde på 3 shilling. Det producerade garnets totalvärde blir då: 10 sh + 2 sh överfört värde från Pm + 3 sh nyskapat värde = 15 shilling. Det överförda värdet var 12 och det nyskapade värdet 3 sh.
En varas värde består alltså av två och enbart två, beståndsdelar: a) överfört värde från använda Pm, samt b) nyskapat värde. Detta gäller såväl en enkla varan som den kapitalistiska. Detta bör särskilt uppmärksammas eftersom läroböcker och kompendier ofta ger ett annat intryck. Där får man ofta uppfattningen att värdet i en kapitalistiskt producerad vara består, inte av två utan av tre delar: c + v + m. (Dessa förkortningar kommer vi till i punkt 111 och 113 nedan.) Men värdet i en vara består endast av två delar, det har endast två beståndsdelar: överfört gammalt värde och nyskapat värde. Dessa två beståndsdelar utgör varans totalvärde. Vid produktens försäljning realiseras detta totalvärde, och värdet växlar från varuform till penningform, V-P. I vårt fall utgör P 15 shilling. Men hur denna totala penningmängd kommer att användas är en annan sak. Det är först efter produktens försäljning, och på kapitalistens utgiftskonto, som produktvärdet delas i de tre delarna c + v + m. Det är alltså skillnad på totalvärdets uppkomst (två beståndsdelar) och dess användning (tre delar). (I Andra och Tredje boken visar Marx att kapitalistens utgifter för att bedriva produktionen uppdelas i ännu fler delar, ända fram till den företagsekonomiska bokföringens finmaskiga rubriker.)
Men låt oss återvända till vår företagare i bomullspinnarbranschen. De utlägg som han hittills har haft är utläggen för Pm och A (punkt 86). Han har betalt 10 + 2 shilling för Pm. Hur mycket måste han betala för A? Marx förutsätter att arbetskraftens dagsvärde är 3 shilling (164III/205I). I vårt exempel blir alltså kapitalistens lönekostnad för en arbetsdag 3 shilling (punkt 72-75). Detta är givet, t.ex. genom en överenskommelse före arbetsdagens början (punkt 76).
Om vi summerar vad kapitalisten har lagt ut för att kunna bedriva produktionen, så är det: 10 + 2 + 3 = 15 shilling. Denna summa pengar måste han kunna satsa i förväg för att det skall bli någon produkt. Men när han nästa dag går till marknaden och säljer sitt garn, så säljer han det till sitt värde (Marx förutsätter ju att värde och pris överensstämmer). Han får bara ut dess totalvärde, som vi ovan såg var 15 shilling! Och Marx tar till ett stilistiskt knep för att få oss att uppmärksamma poängen i framställningen (164IV/205III) (ä.ö.):
"Vår kapitalist häpnar. Produktens värde är lika med värdet av det satsade kapitalet. Det förskotterade (KI, vorgeschossen) värdet har inte förstorats, inte frambringat något mervärde, och pengarna har alltså inte förvandlats till kapital."
För varje vara Pm och varje vara A har kapitalisten förskotterat pengar. Han har i förväg betalt dem till' sitt värde. Arbetaren har så arbetat i sex timmar (tillsatt 3 sh.) och förvandlat 10 pund bomull (värde 10 sh.) med hjälp av spinnerimaskinen (värde 2 sh.) till 10 pund garn (sammanlagt värde = 15 sh.). Denna slutprodukt, garnet, råkar därmed ha samma värde som summan av de utgifter som kapitalisten haft (165/205):
"Det hjälper inte, att garnets värde nu har ökats (från 12 till 15 sh. MD), ty dess värde är endast summan av de värden, som förut fördelade sig på bomullen, spindeln och arbetskraften. Och ur en sådan ren addition av befintliga värden kan aldrig i evighet något mervärde uppkomma".
Det har helt enkelt tillsatts för litet nyskapat värde för att ett mervärde skall kunna uppstå!
Och på en dryg sida framåt (165-67I/206-07) låter Marx sin ironi flöda över "vulgärekonomerna", i det att han låter vår stackars kapitalist försöka fundera ut vad det kan bero på att hans ansträngningar fått ett sådant snöpligt resultat. Med "vulgärekonomi" menar Marx den urvattnade nationalekonomi som inte fullföljer Adam Smiths och David Ricardos (den klassiska ekonomin) storartade forskningsprogram, utan nöjer sig med att servera ytliga plattityder, oftast i enlighet med uppdragsgivares intressen och önskemål. (Se kap. 1, not 32, slutet, där Marx presenterar sin syn på representanterna för den ekonomiska vetenskapen. Se även TKr s. 43 och noten/ZKr s. 37.)
Ja, vilket fel har vår stackars kapitalist gjort när han inte lyckades förvandla sin penningsumma till kapital? Karl Marx ilar skyndsamt till som en hjälpande Sherlock Holmes: "Låt oss undersöka saken" (167I/207-08).
Marx viktiga och helt avgörande svar är att det tillsatts för litet nyskapat värde för att något mervärde skulle kunna uppstå. I den producerade varan ingick bara 6 timmars arbete, men 6 timmar skapar ju bara ett nyvärde på 3 sh. Detta var ju bara vad kapitalisten var tvungen att lägga ut för att kunna köpa arbetskraften. Men om arbetstiden i stället utsträckes till 12 timmar, så kommer arbetet att nyskapa värde i 6 timmar till. Summan nyskapat värde blir då 3 sh. + 3 sh. = 6 sh!
Och Marx resonemang på sid. 167/207-08 säger följande. Värdet av varan arbetskraft är en helt annan storhet än det nyvärde som denna arbetskraft kan skapa under en hel arbetsdag. De dagliga kostnaderna för arbetsförmågans vidmakthållande (den redan i förväg överenskomna lönen) är en helt annan storhet än det värde som arbetskraften dagligen kan frambringa, om den bara sätts att arbeta tillräckligt länge och tillräckligt intensivt.
Anm. Översättningen i BI har förlorat ett led i textens uppbyggnad, Efter "de dagliga omkostnaderna för dess vidmakthållande" skall tillfogas "och det värde som den dagligen kan tillföra" (KI, und ihre tägliche Verausgabung), varefter meningen fortsätter med "är två helt olika storheter."
För att det skall bli något mervärde måste alltså vår kapitalist utsträcka arbetstiden längre. Gör han inte det kommer han i samma situation som ovan, och i längden skulle han göra konkurs eller svälta ihjäl. Marx preciserar här alltså vad varje penningägare måste göra för att bli kapitalist. Och Marx fortsätter (167IV/208):
"Arbetaren finner därför i verkstaden de nödvändiga produktionsmedlen, inte bara för en 6 timmars arbetsdag, utan för en 12 timmars."
Självklart måste kapitalisten skaffa fram mer råmaterial och maskineri. Vid en bestämd grad av produktivitet hos det spinneriarbete som är samhälleligt nödvändigt, så åtgår det en bestämd mängd råmaterial för 6 timmars arbete och en dubbelt så stor mängd för 12 timmars arbete. Det betyder att det finns en minimigräns för hur mycket råmaterial kapitalisten måste satsa för att överhuvudtaget kunna få ut något mervärde. D.v.s. det krävs en viss storlek på det satsade kapitalet för att produktionsprocessen skall kunna utsträckas utöver den arbetstid som bara nyskapar den summa som arbetskraften kostar. Detta avgörande resonemang genomför Marx på sid. 167-68/207-09, och det avslutas med orden: "Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital". Läs igenom Marx resonemang flera gånger så det hela framstår klart. Besvara sedan följande frågor.
a) Vad är det för skillnad på arbetskraftens värde och det värde den skapar under produktionsprocessen?
b) Marx skriver: "Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete." Hur kan Marx hävda att detta enligt varucirkulationens lagar "är en speciell fördel för köparen, men alls ingen orätt mot säljaren"? (Se punkt 87 och 126).
c) Hur räknar Marx när han kommer fram till att 27 shilling har förvandlats till 30? Varför kan inte kapitalisten få ut något mervärde om han bara anskaffar 10 pund bomull som råmaterial? Varför måste han anskaffa 20 pund?
Marx kan så sammanfatta (168/209):
"Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra."
De "problemets betingelser" Marx talar om uppställdes ju i kapitel 4. Se punkt 62 och 63. Se även not 37 i samma kapitel: "Kapitalbildning måste vara möjlig, även om varupriset är lika med varuvärdet", d.v.s. när tillgång och efterfrågan täcker varandra, och alltså inte påverkar priset åt ena eller andra hållet. (Varför Marx anser detta, blir fullt tydligt först i Tredje bokens kap. 8-12. Han föregriper i not 37 de resultat som han kommer fram till i Bok III. Se punkt 17 och 59.)
Äntligen har Marx genomfört den uppgift han föresatt sig, att förklara hur en penningägare kan förvandla en summa pengar, "förgånget materialiserat (KI, vergegenständlicht), dött arbete till kapital, till självförökande värde." Och det sker genom att han "förbinder levande arbetskraft med detta döda stoff", d.v.s. med "varor, som tjänar som material för en ny produkt eller som faktorer i arbetsprocessen" (168III/209). D.v.s. förbinder A med varor som är Pm.
Levande arbete förbindes med dött, stelnat, materialiserat arbete. Vi vet emellertid nu att detta stelnade värde endast kan förvandlas till "självförökande värde" (KI, selbstverwertendes Wert) under mycket speciella historiska förutsättningar eller samhälleliga betingelser (punkt 67-71). Alla dessa betingelser måste alltså råda om pengar skall kunna förvandlas till kapital och för att det skall råda någon kapitalism. För att kapitalet skall kunna bli ett "besjälat monstrum", ett subjekt i sin egen rörelse av självförökning, så krävs förutom dessa historiska förutsättningar det villkoret att det finns penningägare, som är kapabla att bli kapitalister. Det är kapitalisterna som låter förvandla varor till pengar och pengar till kapital. Detta sker ej automatiskt. Däremot skall vi i kap. 8 se att detta "monster" har vissa järnhårda mekanismer vars diktat kapitalisten måste lyda om han vill fortsätta att tjäna pengar som kapitalist (punkt 133). (Detta sagt med anledning av att Marx med sitt ordval på sid. 168/209 associerar tillbaka till kap. 4:1, se punkt 50 och 52.)
Vad är det för skillnad mellan "värdebildningsprocessen" (KI, Wertbildungsprozess) och "värdeförökningsprocessen" (ä.ö.) (KI, Verwertungsprozess) (sid. 168III/209)?
I den svenska upplagan är det svårare att uppfatta denna skillnad eftersom båda dessa begrepp är översatta med "den värdeskapande processen" på första sidan av kapitel 5:2 (161/200-01). Däremot är skillnaden framhävd på sid. 168/209, i den passage som ligger till grund för frågan ovan. Se även punkt 52 c och punkt 91 samt rubriken till kap. 5:2.
Vidare påminner Marx oss om skillnaden mellan dessa två å ena sidan och "arbetsprocessen" (KI, Arbeitsprozess) å den andra. Detta sammanfattas i en viktig formulering på sid. 170I/211I, som nog helst bör läras utantill (ä.ö.):
"Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeförökningsprocess är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion."
a) På dessa sidor i kapital 5:2 tar Marx upp temat "samhälleligt nödvändig" arbetstid (169-71/210-13). Vad menar han med det? Jfr. sid. 34-35/53-54, 149/187, 163-64/203-204.
b) Marx talar också om "enkelt samhälleligt genomsnittarbete" till skillnad från "mera komplicerat arbete". Vad menar han med denna åtskillnad? Jfr. sid. 34-35/53-54, 39/59.
Komplicerat arbete utförs av arbetskraft "vars utbildning har kostat mer än genomsnittet, vars produktion kräver mer arbetstid och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften" (170/212I). Angående utbildningskostnadernas ställning i arbetskraftens värde, se sid. 148/186, samt punkt 72 e. Hur förtingligas eller objektifieras arbete med högre kvalifikation i produkterna? (BI skriver här "omsättes" för det tyska vergegenständlicht, se punkt 92 Anm.) Är det någon skillnad för värdeberäkningen jämfört med enkelt arbete? Här har Marx alltså en grundläggande förklaring till löneskillnader mellan olika slags lönearbete under kapitalismen. Och vart och ett av dessa olika slags arbeten - enkelt respektive komplicerat - kan inom sina respektive områden bedrivas med samhälleligt nödvändig produktivitet och kvalitet, eller naturligtvis avvika uppåt eller nedåt i förhållande till det samhälleliga genomsnittet.
Dencik, Herlitz, Lundvall, kap. 3, s. 44-48.
Kapitalets produktionsprocess, kap. 3:1, s. 56-58 (kap. 5:1), 58-60 (kap. 5:2).
Anschauungsmaterial, s. 25-26 (i Kapitalets produktionsprocess, s. 72-73).
Lehrbuch, kap. I:1 och II:1.
Politische Ökonomie, kap. 4:3.
En grundtanke hos Marx är att produktionsprocessen (arbetsprocessen) har olika samhällelig form i de olika historiska epokerna. "Produktivkrafterna" har en viss (natural-)form som är kombinerad med "produktionsförhållanden" av en viss (samhällelig) form. Analysen i Kapitalet är en analys av den historiskt specifika form hos produktionsprocessen (både naturalform och samhällelig form) som är den kapitalistiska produktionsformen eller det kapitalistiska produktionssättet. Denna problematik uppmärksammas ej i de ovannämnda läroböckerna, som tilldelar kap. 5:1 en ganska underordnad roll. I stället menar jag att detta kapitel är centralt i Första bokens logiska framställning. Det inleder en viktig och grundläggande problematik: nyckeln till förståelsen av förhållandet mellan "produktivkrafterna" och "produktionsförhållandena" när de ingår i en kapitalistisk produktionsprocess.
Marx "arbetsprocess" i kap. 5:1 är detsamma som den östeuropeiska marxismens och den traditionella historiematerialismens "produktivkrafter". (För litteraturhänvisningar, se Bilaga 5, nedan sid. 567. Se även Avslutningens kap. II:4 a och dess noter 111-22.) Detta uppmärksammas inte heller i den ovanstående litteraturen, som heller inte ställer frågan om "produktivkrafternas" förhållande till "produktionsförhållandena". Det har i stället varit en av de viktigaste uppgifterna i denna bok. Se mina extra rubriker till Tredje och Fjärde avdelningen, punkt 243-244, Bihang till kap. 14, Avslutningens kap. II:4 a och Bilaga 5.
Grundrisse (1857-58): ES 21-25/Gr 5-10/GrP 83-88; Gr 205-12/GrP 297-305; Gr 736/GrP 852.
Till kritiken (1859): TKr 26/ZKr 23IV.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3:1 s. 48-58, 127I.
Till kritiken (1861-63), häfte VI-XV, XVIII 1862-63 (MEW 26:1-3), Teorier om mervärdet: ES s. 52/ThM 1 s. 12/ThS 1 s. 44.
Resultate (1863-65): ES 600II, 618IV, 632II/Res 26, 48, 65.
Första boken: BI 32II, 38I/KI 50, 57.
Andra boken: BII 36II/KII 42/CII 36-37.
Tredje boken: BIII 723II, 725II/KIII 824, 826/CIII 816II, 818IV.
Randanmärkningar till Adolf Wagner (1881-82): ES 695III/MEW 19 s. 373.
Grundrisse (1851-58): Gr 217-25/GrP 310-19.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 s. 58-82.
Lön, pris och profit (1865): avsnitt X-XII.
Sekundärlitteratur och kompletterande manuskript-passager till enheten arbetsprocess/värdeförökningsprocess återfinns i Bihang till min Sammanfattning av kap. 4-5, samt Bihang till kap. 6.