Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Utgångspunkter för Marx analys. Kap. 4:1 inleds med orden (127/161) (ä.ö.):
"Varucirkulationen är kapitalets utgångspunkt. Varuproduktion och utvecklad varucirkulation, handel, utgör de historiska förutsättningar under vilka det uppkommer. Världshandel och världsmarknad inleder under 1500-talet kapitalets moderna levnadshistoria.
Om vi bortser från varucirkulationens materiella innehåll (KI, stofflichen Inhalt), från utbytet av de olika bruksvärdena, och endast betraktar de ekonomiska former (KI, ökonomischen Formen), som denna process frambringar, så finner vi som dess sista produkt penningen. Denna sista produkt av varucirkulationen är kapitalets första manifestationsform (KI, Erscheinungsform)."
Detta viktiga konstaterande av Marx är ju bara ett annat sätt att uttrycka följande (31/49):
"I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning', den enskilda varan som dess elementarform."
Vi står alltså vid samma punkt som i början av kap. 1:1. Men vi har uppnått en djupare förståelse. I kap. 1:1 mötte vi den kapitalistiska rikedomens "elementarform" när den betraktades vid "en första anblick" (TKr 15/ZKr 15). Här möter vi varuformen och penningformen efter närmare bekantskap med dem under kap. 1-3. Det var ju i dessa kapitel som Marx genomförde den analys av "de ekonomiska former som denna process (varucirkulationen, MD) frambringar". Och det var i dessa kapitel som vi fann att penningen var den "sista" ekonomiska form som varucirkulationen frambringar (punkt 37-39). (OBS! Det längre citatet ovan.)
Utgångspunkten för Marx analys i kap. 1 var ett empiriskt konstaterande - "vid en första anblick". På samma sätt börjar hans analys i kap. 4 (127/161) (ä.ö.):
"Samma historia utspelas dagligen inför våra ögon. Varje nytt kapital beträder i första hand scenen, d.v.s. marknaden, varumarknaden, arbetsmarknaden eller penningmarknaden, som pengar, pengar som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital."
Marx förutsätter att ingen kommer att förneka dessa självklara empiriska iakttagelser. Rikedomen består av varor. Pengar förvandlas till mer pengar. Det kan var och en se. Dessutom har ju redan över hundra år av vetenskaplig politisk ekonomi förflutit där både varan och penningen och kapitalet och profiten har varit föremål för ingående analys. Ingen ifrågasätter att dessa företeelser existerar. Frågan är vad de innebär, vilket inbördes samband de har och hur värdeökningen skall förklaras.
Marx utgångspunkt i både Första och Andra avdelningen är alltså empiriskt givna ekonomiska företeelser: varan respektive den självförökande penningmängden kapital. Och dessa empiriskt givna företeelser ställer själva problemet för Marx analys. Men vad det är för ett problem kommer vi inte fram till förrän i kap. 4:2. Här i kap. 4:1 skall Marx presentera kapitalets allmänna form, pengar som blir till mer pengar, P-V-P'.
Låt oss så gå in på det egentliga temat i kap. 4:1. Marx börjar med att göra en jämförelse. Han skall klargöra skillnaden mellan huvudsakligen två slags cirkulationsformer. Den första är den enkla varans cirkulation V-P-V. Den andra är penningens cirkulation som pengar P-V-P eller penningens cirkulation som kapital P-V-P'. Detta sker på sid. 127-28/161-62. Marx presenterar sin uppgift sålunda (128/162IV) (ä.ö.):
"Det gäller alltså närmast att karakterisera formskillnaden mellan kretsloppen P-V-P och V-P-V. Därav skall samtidigt den skillnad i innehåll framgå, som döljer sig bakom denna formskillnad."
Vad anser Marx är gemensamt för dessa båda former? Vad skiljer dem åt (128-30/162-64)?
Den avgörande skillnaden mellan dem, skillnaden i "innehåll" som Marx sökte, är att i formen V-P-V är penningen bara ett förmedlande och försvinnande moment. I formen P-V-P däremot, är penningen målet. Marx formulerar sitt svar sålunda (130/164):
"Kretsloppet V-P-V börjar med en vara och slutar med en annan vara, som utgår ur cirkulationen och förbrukas. Konsumtion, tillfredsställande av behov, kort sagt bruksvärde, är därför dess slutmål. Kretsloppet P-V-P däremot börjar med pengar och återvänder slutligen till samma utgångspunkt. Dess drivande motiv och avgörande syfte är alltså själva bytesvärdet."
På sid. 131/165 preciserar Marx att kapitalets cirkulationsform inte är P-V-P utan P-V-P'. Och här möter vi för första gången i Marx framställning uttrycket mervärde (ty. Mehrwert, eng. surplus-value). Mervärdet uppkommer genom att det ursprungligen satsade värdet inte endast bevaras i och med cirkulationsakten, utan förökas (ä.ö.):
"Det ursprungligen förskotterade värdet inte endast bibehåller sig i cirkulationen, utan i den förändrar det sin värdestorlek, skapar ett mervärde eller förökar sig (KI, verwertet sich). Och denna rörelse förvandlar värdet till kapital."
Anm. Observera felöversättningen i BI på sista raden av detta citat. Det är inte mervärdet, utan det ursprungligen satsade värdet som förvandlas till kapital.
Jag skall återvända till en tanke som fortsätter där punkt 47 slutade. När ett omedelbart bruksvärde är cirkulationens ändamål har cirkulationen ett naturligt slut. Den inköpta varan förs bort från cirkulationen och konsumeras. Det betyder att när konsumtion av ett bruksvärde är syftet med varuutbytet är det ett begränsat syfte. Men när bytesvärde är syftet med varuutbytet, så blir "rörelsen ändlös" (131/166). Eller med Marx ord på sidan därefter (ä.ö.):
"Den enkla varucirkulationen - försäljning och köp - tjänar som medel för ett ändamål, som ligger utanför cirkulationen, nämligen att tillägna sig bruksvärden, tillfredsställa behov. Penningens cirkulation som kapital är däremot ett självändamål, ty värdets värdeförökning (KI, verwertung des Werts) existerar endast inom denna ständigt förnyade rörelse. Kapitalets rörelse har därför inga gränser."
Marx menar naturligtvis att kapitalets rörelse inte har några gränser när det betraktas i sin renhet som ekonomisk form i jämförelse med den enkla varans cirkulation. Däremot kommer vi under läsningen av Första boken att finna både den ena och den andra verkliga begränsningen för kapitalets rörelsefrihet. Naturtillgångar, marknader och den lagstiftning som arbetarklassen tvingar fram, är exempel på sådana begränsningar i möjligheten att ohämmat och fritt förverkliga den värdeförökning som kapitalformen innebär.
Marx klassbegrepp. Marx presenterar oss så för kapitalisten. Det är den person som är beredd att ta på sig "karaktärsmasken" (74/100) och spela rollen av penningägare som förmerar pengar. Det är den person som är beredd att vara "medveten bärare av denna rörelse" (132/167) (ä.ö.). I BI har tyskans Träger, bärare, översatts med "representant". Uttrycket bärare stötte vi på redan i början av kap. 2 (74/100):
"Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor, alltså som varuägare. Under den fortsatta utvecklingen skall vi i huvudsak finna, att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra som bärare av dessa förhållanden."
Samma tanke uttrycker Marx i Förordet till första upplagan (5/16):
"Kapitalistens och jordägarens gestalter tecknar jag ingalunda i något rosenskimmer. Men det handlar härvidlag inte om personerna, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen."
Grundtanken är att individerna bär upp olika ekonomiska former och funktioner. Kan det för övrigt vara annorlunda i en samhällsformation där förhållandet mellan individerna tar formen av förhållanden mellan ting (se punkt 25-29)? Det är ju dessa ting som människorna bokstavligen bär fram i den samhälleliga produktionsprocessen. Därigenom kommer de ju automatiskt att uppbära de ekonomiska former och funktioner som är knutna till dessa ting. Men än så länge är vi inte intresserade av dessa människor och deras eventuella bredvillighet att ställa upp och spela dessa roller. Här analyserar Marx dessa former och funktioner som sådana!
Sammanfattning. På sid. 133-35/168-70 sammanfattar Marx kap. 4:1.
a) I det enkla varuutbytet V-P-V har penningen endast en underordnad förmedlande roll. Genom den kan man få andra bruksvärden. Penningen försvinner i rörelsens slutresultat. Men det är ju inte bara penningen som form som försvinner när den övergår i varuform. När penningen förvandlats till vara så används varans bruksvärde. Varan förbrukas eller konsumeras, och försvinner. Denna förbrukning eller konsumtion sker utanför cirkulationen. Men det är inte bara varan som försvinner. I och med att varukroppen förbrukas, så försvinner också dess värde. Den kan antingen ätas upp, eller långsamt slitas ut genom dagligt bruk som t.ex. kläder och redskap.
b) Annorlunda är det med kapitalet, P-V-P'. Där är både penningform och varuform bara "olika existensformer för själva värdet" (133/168). Värdet antar än den ena, än den andra formen, i cirkulationens formväxling. "Penningen är dess (värdets, MD) allmänna, varan dess speciella så att säga endast förklädda existensform."
Det avgörande är att värdet inte villar bort sig i denna rörelse och bland dessa former. I denna cirkulationsform har värdet riktningen klar för sig. Värdet består som värde, och dessutom förökar det sig. Att bestå som värde kan inte betyda något annat än att värdet i rörelsens slutresultat måste behålla den allmänna värdeformen, penningen, så att det inte förs ut ur cirkulationen och förstörs. Naturligtvis är det inte så att värdet begåvats med vilja och medvetande, men vi bortser här från den eventuella medvetna mänskliga bäraren av kapitlet och betrakta dess form som sådan.
c) Därmed har värdet blivit (133-34/169) (ä.ö.):
"... subjekt i en process där det själv förändrar storlek under ett ständigt växlande mellan formerna penning och vara, där det utsöndrar mervärde från sitt ursprungliga värde, värdeförökar sig själv (KI, sich selbst verwertet). Ty den rörelse i vilken det tillsätter mervärde är dess egen rörelse, dess värdeförökning, alltså självförökning (KI, seine Verwertung also Selbsverwertung). Det har fått den magiska förmågan att skapa värde emedan det är värde. Det föder levande ungar eller lägger åtminstone gyllene ägg."
Anm. Det är problematiskt att översätta ty. Verwertung till svenska. I BI används ibland "värdebildning" eller "värdeskapande", men det missar betydelsen. För det begreppet använder Marx ty. Wertbildung. I Danmark har man med sitt språks säregna tänjbarhet skapat uttrycket "valorisering" efter det fransk-engelska "valorization". Jag kommer att använda "värdeförökning", även om det är litet för svagt och inte tillräckligt framhäver det skenbart magiska i denna process. Se punkt 99 samt rubriken till Kap. 5:2.
I processen P-V-P' verkar alltså värdet ha en närapå "magisk förmåga" (KI, okkulte Qualität). Men det är en process som bara verkar magisk. Marx ställer oss inför värdeförökningens magi för att senare ta oss med och avslöja verkligheten bakom illusionstricket. Den magiska effekten uppstår inte utan anledning. Den uppstår därför att vi än så länge betraktar kapitalets rörelse i cirkulationssfären.
Detsamma gäller kapitalets självständighet som subjekt. I cirkulationssfären framträder faktiskt kapitalet som ett självständigt subjekt av "självförökning" (KI, Selbstverwertung). Det är naturligtvis inget sådant absolut och självständigt subjekt. Tids nog skall Marx föra oss bort från cirkulationssfären och avslöja mervärdets hemlighet. Då kommer det också att visa sig att kapitalet är subjekt endast under vissa villkor. Det viktigaste villkoret är arbetarklassens existens som klass, ett villkor som skapas och upprätthålles av själva den politiska kampen, klasskampen.
d) Och på sid. 134/169 preciserar Marx att kapital är värde i ständig process av värdeförökning genom utbytet. Dess process - om man bara betraktar cirkulationssfären - är alltså den ständiga formväxlingen mellan penningform och varuform: P-V-P', P-V-P', P-V-P' o.s.v. Marx poäng är att detta är en historiskt specifik rikedomsform till skillnad från andra rikedomsformer som naiv skattsamling eller anhopning av materiella produkter eller rikedom i form av boskap eller slavar. Eftersom denna rikedomsform består av varor och pengar, så för den å ena sidan med sig de samhälleliga band och förhållanden som är knutna till varuformen och penningformen. Men när vi har gått igenom kap. 4 och 5, så kommer vi att finna det tillkommer ett specifikt samhälleligt förhållande. Kapitalformen kommer därmed att innefatta även ett annat samhälleligt band eller förhållande: ett produktionsförhållande som är ett klassförhållande. Detta sammanfattas i min Sammanfattning av kap. 4 och 5.
Anm. På sid. 134/169 har BI en översättning som suddar ut innebörden av Marx uttryckssätt rörande kapital som en process av värdeförökning. KI, übergreifende Subjekt eines solchen Prozesses översätts med "den dominerande faktorn i denna process" (ä.ö. "övergripande subjekt i en sådan process"). KI, eine prozessierende, sich selbst bewegende Substanz översätts med "en aktiv självständig kraft" (ä.ö. "en processerande, sig självt rörande substans"). Och KI, prozessierender Wert, prozessierendes Geld översätts med "aktivt värde, aktiva pengar" (ä.ö. "processerande värde, processerande pengar"). På grund av dessa översättningar förlorar man i svenskan en rad pregnanta formuleringar för rikedomsformen, eller den ekonomiska formen, kapital.
Om man alltså så kortfattat som möjligt vill precisera vad rikedomsformen kapital är, kan man alltså använda termerna "självförökande värde", "processerande värde" eller "processerande bytesvärde" (Gr 937). Emellertid är detta språkbruk begränsat till cirkulationssfärens ytliga värld (se punkt 43). Tids nog kommer vi att bli varse att denna definition måste utvidgas. Rikedomsformen kapital vilar på och inbegriper ett historiskt specifikt produktionsförhållande - kapitalförhållandet. Till skillnad från den enkla varans samhälleliga förhållanden är detta samhällsförhållande ett klassförhållande.
Kap. 4:1 avslutas med att Marx fastslår att formeln P-V-P' är kapitalets allmänna form (134IV/170II). Det är själva definitionen på begreppet kapital i allmänhet. Den gäller för alla kapital, eller rättare: de rikedomar som antar denna form, är kapital.
Man skulle tycka, skriver Marx, att köpa för att sälja, och sälja dyrare, skulle vara formen för en särskild kapitalform, handelskapitalet (köpmanskapitalet). Men så är inte fallet. Även industrikapitalet är pengar som via varuutbytet förvandlas till varor som sedan säljs för mer pengar, P-V-P'. Denna formel gäller även för det räntebärande kapitalet (ockerkapitalet, bankkapitalet). Men där är mellanledet bortrationaliserat till P-P'. Marx slutsats blir (135I/170II) (ä.ö.):
"Alltså är P-V-P' faktiskt den allmänna formeln för kapitalet, så som det framträder i cirkulationen."
Det är viktigt att vara klar över vad Marx hittills har gjort i och med kap. 4:1. Han har endast fastställt formen i cirkulationssfären för rikedomsformen kapital. Han har definierat kapitalet betraktat i cirkulationssfären. Han har endast konstaterat att kapital måste begripas som självförökande bytesvärde, d.v.s. värde som existerar som vara och penning, och vars självförökning alltså måste ske inom ramen för dessa former. Marx har alltså inte förklarat hur denna process är möjlig! Han har inte förklarat hur mervärde kan uppkomma genom varuutbyte.
Detta problem ägnar Marx hela kap. 4:2 till att formulera mer precist.
I kap. 4:1 klarlade Marx att kapitalets allmänna formel i cirkulationen var P-V-P'. Att förklara hur pengar kan förvandlas till kapital genom förmedling av cirkulationsprocessen stöter emellertid på en uppenbar svårighet. Marx börjar kap. 4:2 med orden (135/170) (ä.ö.):
"Den cirkulationsform, vari penningen antar formen av kapital, strider mot alla tidigare utvecklade lagar över naturen hos varan, värdet, penningen och cirkulationen själv."
Marx analyserade tidigare varan, värdet, värdeformen och penningen som rena former. Bytesvärdet var endast formen eller uttryckssättet för varans värde. Varuutbytet eller cirkulationen var den process där lika stora värden utbyttes. Marx utgångspunkt var att varan och dess värde skapas i produktionsprocessen genom arbetet. Den redan frambragta varan, och det redan frambragta värdet, är cirkulationens förutsättning. Vad som sker i cirkulationen är endast en formväxling. Värdet antar än varuform, än penningform. Varan utbyts mot pengar som byts mot andra varor, V-P-V. Formväxlingen kan överhuvudtaget inte tillföra värde.
Detta är grunden till Marx inledningsord till kap. 4:2. Den enda skillnaden mellan V-P-V och P-V-P' är ju den omvända ordningsföljden (punkt 46). "Men hur skulle en sådan rent formell olikhet kunna framtrolla en förvandling av processens natur"? D.v.s. så att värdet förökas.
Marx ägnar hela kap. 4:2 till att utveckla denna fråga och ställa den mer precist. Vi kommer alltså inte heller i kap. 4:2 att få reda på hur penningen förvandlas till kapital, däremot kommer själva frågan att bli mer genomtänkt.
Marx utgångspunkt var den empiriska iakttagelsen att pengar förmeras. Profitens existens kommer vi inte ifrån. (Se punkt 45). Innebär då inte denna "omvändning" från V-P-V till P-V-P' att vi måste gå utöver de samband som gäller för varan, värdet och utbytet som Marx tidigare utvecklat? Nej, svarar Marx. Varuutbyte är varuutbyte. Marx drar slutsatsen (135-36/170-71): "Genom att vända om ordningsföljden har vi alltså inte kommit utöver den enkla varucirkulationens område ..." I stället måste vi undersöka hur det kan vara möjligt att mervärde kan skapas utan att bryta mot de samband sam utvecklades i kap. 1-3.
På sid. 136-37/171-73 gör Marx en förnyad granskning av cirkulationsprocessen i dess renhet. Han granskar den ... (136IV/172) (ä.ö.):
"Abstrakt betraktad, d.v.s. bortseende från omständigheter som inte härrör från den enkla varucirkulationens inneboende lagar ..."
Han konstaterar att det enda cirkulationen kan göra är att förmedla varuutbytet, d.v.s. värdets formförändringar (KI, Formwechset). Det enda cirkulationen innebär är att lika mängder "materialiserat samhälleligt arbete" byter plats, och att samma värdestorlek uppträder i omväxlande varuform och penningform.
Men att cirkulationen inte kan frambringa värden, utan endast förmedla det värde som redan är frambragt, är inte endast ett resultat av att Marx betraktar cirkulationsprocessen "abstrakt", d.v.s. bortser från "störande inflytelser" som kan grumla "processens renhet" (4/12). Han tar också "Condillacs argument" på allvar, argumentet att cirkulationen, handeln, skulle kunna vara värdeökningens källa. Hur tänker sig Condillac detta argument (137-38/173-74)?
Marx svar på Condillacs argument börjar längst ner på sid. 138/174 och avslutas på sid. 141/177. Marx framlägger sina motargument för att cirkulationen inte kan öka värdemängden. Vilka är Marx argument för att varuutbytet inte kan tillföra något till summan av samhällets rikedom? Tänk igenom dessa motargument noga och läs sidorna många gånger om det behövs. Ledtråd: Marx motargument bygger på att han låter oss betrakta frågan ställd till hela samhällets kapital, hela den samlade kapitalistklassens rikedom. När det gäller en kapitalist, så kan det mycket väl hända att han kan öka sitt värde genom att bedra sin motpart eller sälja för dyrt. Men varför kan detta inte gälla för den samlade kapitalistklassen i sin helhet?
Marx slutsats efter att ha argumenterat mot Condillac är nära nog magnifik i sin enkelhet (141III/177IV):
"Om lika stora värden bytes med varandra, uppkommer inget mervärde, och om värden som inte är lika stora bytes, uppstår inte heller något mervärde. Cirkulationen eller varuutbytet skapar inget värde."
Här kanske den neo-klassiskt (eller marginalistiskt) skolade läsaren invänder: Men tänk om tillgången understiger efterfrågan, då höjs ju priset? Detta sker ju i cirkulationen, ökas då inte värdet? För det första är det just konkurrensen och lagen om tillgång och efterfrågan Marx har abstraherat ifrån, för att kunna betrakta processen i dess renhet. Den förs in i Tredje boken, kap. 8-12. För det andra hörs det ju på frågan att den rör något annat. Genom att tillgången understiger efterfrågan så är det priset som ändras. Värdet däremot är ju en mängd stelnat eller materialiserat abstrakt arbete, och den mängden ändras ju inte om priset avviker från den. Rent definitionsmässigt talar alltså marginalismen och Marx arbetsvärdelära konsekvent förbi varandra i detta som i de flesta andra fall. Av detta skäl kommer jag inte här i Första boken att kommentera eller hänvisa till marginalismen. Sådana kommentarer passar bättre vid läsningen av Tredje boken.
Men efter att ha konstaterat detta måste Marx ta ställning till ett annat problem. Vilken av de tre kapitalformerna är den grundläggande. I slutet av kap. 4:1 fastslog han att P-V-P' var kapitalets allmänna form som gällde både för handelskapital, ockerkapital och industrikapital (punkt 53).
Köpmanskapital och räntebärande kapital finns ju enbart inom cirkulationens formväxlingar. De stora köpmanshusens eller bankirfirmornas ekonomiska funktion är just att vara förmedlare av cirkulationen, av varor och pengar. Dessa två kan alltså rent definitionsmässigt inte frambringa något värde. De endast förmedlar redan frambragt värde. Rent definitionsmässigt omfattar de därmed inte heller produktionsprocessen och dess organisation.
Om vi alltså vill analysera "kapitalets grundform, den form som bestämmer det moderna samhällets ekonomiska organisation" (141III/178), så måste vårt intresse koncentreras till industrikapitalet. Det är den enda kapitalform som griper över hela samhällskroppen och inte bara över cirkulationens "yta" (punkt 42 och 43).
Anm. Det är industrikapitalet som fabricerar produkter. Innebörden av dessa ord framgår klarare om vi betraktar deras latinska ursprung. Deras egentliga betydelse suddas så lätt ut när de används ofta och vardagligt. Lat. industria betyder flit, energi, företagsamhet; ordet "fabricera" har sin stam från lat. faber, som betyder hantverkare, smed, tillverkare; och ordet "producera" har sin stam i lat. produco som betyder föra fram ur, frambringa, alstra.
Industrikapitalet är alltså kapitalets grundform konstaterar Marx. De två andra behandlas på sid. 141-42/178-79 i varsitt stycke. Han avslutar med att kalla dem "härledda former" och meddelar att han närmare skall betrakta dem "under vår undersöknings förlopp" (142IV/179III). Marx syftar här på Tredje boken, kap. 16-37, särskilt kap. 20 rekommenderas.
Med uttrycket "härledda former" (KI, abgeleitete Formen) avser Marx det enkla faktum att det värde som existerar i dessa kapitalformer, eller det värde som dessa kapitalformer förmedlar i form av varor och penningar, ju måste vara producerat någonstans. Det har sitt ursprung hos den kapitalform som producerar värde, d.v.s. industrikapitalet.
Detta gäller förstås endast i ett "rent" kapitalistiskt samhälle där handelskapitalet och ockerkapitalet endast förmedlar kapitalistiska varor och penningar. Det historiska handelskapitalet som förmedlar handel mellan olika förkapitalistiska samfund är naturligtvis en annan sak. Dess jättevinster på handel med t.ex. kryddor och slavar kan ju inte förklaras enbart med mängden abstrakt arbete och annat som hör värdelagen till. Ofta hade ju handelskompanierna kungligt monopol på verksamheten, och ofta bedrevs den som rent röveri.
Det sista ledet i Marx framställning i kap. 4:2 börjar på sid. 142IV/179IV med orden (ä.ö.):
"Det har visat sig att mervärdet inte kan ha sitt ursprung i cirkulationen, att det alltså vid dess bildande måste försiggå något bakom ryggen på cirkulationen, något som är osynligt i den själv."
Detta osynliga som försiggår, med Marx formulering, bakom ryggen på cirkulationen, är ju själva mysteriet. (Se punkt 52 c.) Mervärdet kan ju inte uppkomma inom cirkulationen, det måste komma någon annanstans ifrån. Men samtidigt måste det ju uppstå inom cirkulationen och inom cirkulationens lagar och samband. Kapitalets allmänna formel är ju P-V-P', en cirkulationsform där varan och penningen faktiskt utgör rikedomens "elementarformer". Och Marx sammanfattar (143/180) (kursiv. MD):
"Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen."
I kap. 4:3 och kap. 5 skall vi se hur Marx löser upp detta paradoxala uttalande. Tills vidare får vi nöja oss med att förstå detta som ett problem, som skall lösas.
På sid. 143/180 heter det (ä.ö.):
"Penningens förvandling till kapital måste utvecklas på grundval av varuutbytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt."
Detta förtydligar Marx i not 37. Eftersom varken list eller lurendrejeri inom varuhandeln kan förklara mervärdets uppkomst (punkt 57-59), så kan Marx ställa problemet glasklart: "Kapitalbildning måste vara möjlig, även när varupriset är lika med varuvärdet". Kapitalbildning måste alltså vara möjlig att förklara även i det fall när spelet mellan tillgång och efterfrågan inte får priset att avvika från värdet. Detta är i sanning ett problem! Och det finns formulerat i de berömda slutorden till kap. 4:2 (144/181).
Kom ihåg! Marx har ännu inte förklarat hur mervärdet uppkommer. Han har bara preciserat under vilka betingelser penningägaren måste frambringa det: både utom och inom cirkulationen. Penningens förvandling till kapital är alltså i Marx framställning ett problem för den penningägare "som ännu står på tröskeln till att bli kapitalist" (144/181).
Och på denna plats i Marx framställning kan vi alltså börja förstå varför studiet av kapitalet började med "Vara och pengar". Kapital är ju varor och pengar. Det är dess "elementarformer" (punkt 40). Kapital är självförökande bytesvärde, d.v.s. självförökande värde i varuform eller penningfrom.
Första stycket i kap. 4:3 behöver läsas igenom långsamt och noga så att innebörden framstår klart. Marx har där komprimerat samman viktiga ståndpunkter i ett fåtal meningar (144/181).
a) Varför "förstenas de (pengarna, MD) till en fast och oföränderlig värdestorlek" om de inte växlar mellan penningform och varuform? (Se punkt 38).
b) "Förändringen måste alltså ske med den vara som köptes ..."
Varför måste förändringen ske med själva varan? Räcker det inte med formförändringarna i cirkulationen (punkt 55)?
c) Varför kan förändringen, d.v.s. värdeökningen bara bero på bruksvärdet, d.v.s. genom att varan förbrukas? Varför inte på bytesvärdet? OBS! Detta är det avgörande.
d) Vilket är det speciella bruksvärde som den köpta varan måste ha för att "förändringen" skall kunna äga rum? Varför är just den varan värdeskapande? Varför ingen annan?
I andra stycket av kap. 4:3 anger Marx vad han menar med begreppet "arbetskraft" eller "arbetsförmåga" (144/181). Tänk igenom innebörden av detta stycke. Marx skriver inte "arbete" och inte heller "produktivkraft". Under loppet av vår läsning kommer vi att förstå varför.
Därefter skriver Marx (144/181):
"För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda."
Att arbetskraften finns att köpa som vara på marknaden är den andra av de avgörande historiska förutsättningar som måste vara för handen för att kapitalismen skall uppstå. Den första nämnde Marx i inledningsorden till kap. 4:1. Men hur kan det komma sig att arbetskraft finns att köpa som vara? För att den skall finnas där krävs att åtskilliga samhälleliga betingelser är uppfyllda. Dessa skall vi gå in på i punkt 69, men först en liten kommentar.
Marx poäng är att man inte logiskt kan härleda arbetskraftens existens som vara ur varan och penningen. Något måste tillföras utifrån, från den s.k. historiska utvecklingen. I kap. 24 skall vi återkomma till detta problem och studera hur arbetskraften blev till vara i England. Ett annat problem är hur arbetskraftens varuform består när den en gång väl har uppstått. Detta analyserar Marx i kap. 21, 22:1 och 24:3.
Lägg märke till hur Marx framställning är uppbyggd. Först konstaterades i kap. 4:1 att kapitalformen innebär en ständig och gränslös värdeförökning. Därefter började Marx i kap. 4:2 analysera de problem som först måste lösas för att värdeförökningen skall kunna förklaras. Han uppställde vissa villkor för problemets lösande. Här i kap. 4:3 har problemet utvecklats till att vissa historiska förutsättningar måste råda för att värdeförökningen skall kunna bli verklighet. Det måste råda vissa historiska förutsättningar för att den underbara varan arbetskraft skall finnas på marknaden.
Hur kan det då komma sig att ägaren till varan arbetskraft överhuvudtaget är villigt att sälja den till penningägaren? Vad är det för beroendeförhållanden som kan få arbetaren att sälja sin arbetsförmåga och arbeta åt andra? Till att börja med slår Marx fast (144IV/181-82):
"Varuutbytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur."
Definitionsmässigt innebär ju varuutbytet att ingen varuägare är tvingad att sälja sin vara. I kap. 2 första sidan läste vi (74/99):
"Var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge."
Det måste väl vara bättre att arbeta åt sig själv än att hyra ut sin arbetsförmåga åt någon annan? Hur kan det över huvud taget komma sig att arbetsförmågan eller arbetskraften finns att köpa på marknaden som en vara bland andra varor?
Därmed kommer vi in på de historiska förutsättningar eller samhälleliga betingelser som jag skrev om i punkt 67. Marx går in på dem med orden (144IV/181IV):
"För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda."
a) Vilken är den första betingelsen? I vilken mening måste arbetaren vara "fri" för att överhuvudtaget ha möjlighet att sälja sin arbetsförmåga som en vara till penningägaren (144-45/181-82)?
b) Vilken är den andra betingelsen (145-46/183)? I vilken mening måste arbetaren vara "fri" för att överhuvudtaget vilja sälja sin arbetsförmåga till penningägaren? Vad erfordras för att det inte bara skall vara möjligt, utan också nödvändigt för honom att göra det?
Studera sedan noga det långa resonemanget: "Orsaken till att (t. o. m.) ... epok i den samhälleliga produktionsprocessen" på sid. 146-47/183-84. På dessa sidor diskuterar Marx de historiska förutsättningar som är knutna till de marknadsekonomiska formerna, varuformen, penningformen och kapitalformen. Inledningsvis slår Marx fast (ä.ö.):
"Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det självt resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av undergången för en hel rad formationer av den samhälleliga produktionen."
a) Därefter går Marx på in varan. Vilken är dess historiska förutsättningar? Vilka samhälleliga betingelser är den uttryck för?
b) Vilka är penningens historiska förutsättningar? Vilka samhälleliga betingelser bär penningen på eller är uttryck för?
c) Vilka är slutligen kapitalets historiska förutsättningar? Vilka samhälleliga betingelser bär kapitalet på eller är uttryck för?
Uppmärksamma den avgörande skillnaden mellan varan och penningen å ena sidan, och kapitalet å den andra (146/184) (kursiv. MD):
"Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om ... den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin bredd och djup behärskas av bytesvärdet. Om produkten skall uppträda som vara, måste man förutsätta en så långt driven arbetsdelning i samhället, att skilsmässan mellan bruksvärde och bytesvärde, som först börjar i den direkta byteshandeln, redan är fullbordad. Men ett sådant utvecklingsstadium är gemensamt för historiskt vitt skilda ekonomiska samhällsformer."
Varan och penningen kan alltså förekomma i många olika samhällsformer. Men det kan inte kapitalet (147/184) (kursiv. MD):
"Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med varu- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en epok i den samhälleliga produktionsprocessen."
Redan från början av sin historiska existens bebådar alltså den ekonomiska formen kapital, att det som är i vardande är en helt ny historisk epok. Man skulle kunna säga att varan och penningen i den "enkla cirkulationen" aldrig omfattar annat än samhällets "yta", eller "bredd" som Marx skriver i ett av citaten ovan. Kapitalet tränger djupare ned. Kapitalismen innebär att arbetsprocessens alla faktorer, t.o.m. arbetskraften, är varor. Det är alltså först under kapitalismen som varan blir till allmän egendoms- eller rikedomsform. (Se punkt 42 och 43.)
Vi kommer att återvända till "denna enda historiska förutsättning" flera gånger, t.ex. i Sammanfattning av kapitel 4 och 5 eller i kap. 21 och 24. Den utgör ett av de viktigaste resultaten av Marx analys i Kapitalets första bok.
Därmed börjar Marx att undersöka problemet med värdet hos varan arbetskraft. Hans resonemang börjar på sid. 147/184 och sträcker sig fram till sid. 151I/188IV. Kap. 4:3 började med att vi betraktade bruksvärdet hos varan arbetskraft. Vi skall nu betrakta dess värde. Varför är det intressant? Jo, om det är så att värdet på varan arbetskraft är lägre än det värde som den kan skapa, då blir det ju möjligt att förklara uppkomsten av mervärdet!
a) Till att börja med Marx grundläggande uppfattning: Arbetskraftens värde är den mängd stelnat abstrakt arbete, den arbetstid "som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara". För att producera och reproducera arbetskraften åtgår det samhälleligt nödvändig arbetstid för att framställa de "livsmedel" (KI, Lebensmittel) av vilka arbetaren och hans familj lever.
Men det räcker inte med enbart det fysiologiska livets uppehälle, mat, hus och kläder. Arbetaren arbetar ju, och det sliter inte bara på kroppen utan lika mycket på själen och den psykiska hälsan. Marx skriver (147/185) (kursiv. MD):
"Summan av livsmedel måste alltså vara tillräcklig för att underhålla den arbetande individen såsom arbetande individ i hans normala livstillstånd."
Anm. Ordet "livsmedel" (KI, Lebensmittel) måste vi förstå i dess vidaste betydelse. I bland använder BI översättningen "existensmedel" för att framhäva detta eftersom det svenska "livsmedel" mest syftar på matvaror. Jag kommer att använda förkortningen Lm. För att illustrera den vida betydelse Marx läggar in i Lm, kan jag inte låta bli att citera något från Martin Luthers katekes av hur man bör definiera "dagligt bröd" i Fader vår: "Allt det som tillhör livets uppehälle och nödtorft, såsom mat, dryck, kläder, hus och hem ... god maka, goda barn ... hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mera sådant."
b) Sedan går Marx in på vad han kallar de "naturliga behoven" (147IV/185). Med "naturliga" avser Marx de fysiologiska behoven, behov som härrör från människans naturliga egenskaper som biologisk art.
De fysiologiska behoven växlar naturligtvis med klimat och andra geografiska faktorer. En skogsarbetare i sträng kyla förbränner mer energi under en arbetsdag än en tropisk mahogny-huggare. Dessutom behöver han varmare kläder och skodon. Han behöver varmare bostad. I olika länder växlar alltså den mängd av det samhälleliga totalarbetet som måste avsättas för att täcka dessa "naturliga behov".
c) Därtill kommer "de s.k. nödvändiga behoven" (148I/185). Tillsammans med de "naturliga" utgör dessa vad man skulle kunna kalla det "normala livstillståndet" hos de arbetande individerna. Naturligtvis är de nödvändiga behoven vidare än de fysiologiska. I länder med olika kultur och tradition utvecklas helt enkelt olika "vanor och krav på livet". I Frankrike dricks vin till maten, i England öl. Marx slutsats blir, och detta kan inte nog understrykas:
"I motsats till andra varor innehåller alltså arbetskraftens värdebestämning en historisk och moralisk faktor."
d) Det tillkommer även andra faktorer som inverkar bestämmande på värdet av arbetskraften. I arbetskraftens värde ingår också värdet av Lm till arbetarens familj, hustru och barn. Att reproducera arbetskraften över tiden innefattar ju även att barn måste sättas till världen, barn som fordrar mat, kläder och omvårdnad för att kunna utvecklas till normala arbetande individer med normal arbetsförmåga (148/185-86).
Marx utgår här från kärnfamiljen som ett historisk faktum. Det är kärnfamiljen som har till funktion att reproducera arbetskraftens bruksvärde; att reproducera arbetaren som arbetare i normalt livstillstånd till klockan 6 varje morgon. Naturligtvis kan denna funktion utföras av andra samhälleliga institutioner, t.ex. kan de ordnas kollektivt. (Detta är inte ovanligt varken i förkapitalistiska samfund eller i socialistiska.) Och under kapitalismen kan man se att flera av dessa funktioner överflyttas från privatsfären till samhället på grund av den kapitalistiska produktionens tilltagande samhälleliga karaktär. Daghem, skolor, skolmåltider, skolhälsovård och fritidshem ombesörjer fostran och omvårdnad för det uppväxande släktet (en fostran och omvårdnad som naturligtvis inte behöver kosta samhället mer än det ändamål som barnen uppfostras till). Själslig och kroppslig sjukvård sköts av det allmänna (även där är naturligtvis arten och inriktningen i enlighet med de funktioner som skall upprätthållas). Detta är emellertid oväsentligt. På Marx tid och för Marx var kärnfamiljen ett givet historiskt faktum även om dess funktioner i dagens kapitaliska samhällen delvis överförts till andra institutioner.
e) Därtill kommer utbildningskostnaderna för att utveckla en viss kunnighet och yrkesskicklighet (148/186). Även detta kostar samhälleligt nödvändig arbetstid, och ingår i arbetskraftens värde.
f) Alla dessa faktorer behövs alltså för att producera och reproducera en normal arbetskraft. Jag kommer att kalla dem för "nödvändiga" Lm. Det är självklart att en viss mängd av samhällets totalarbetstid åtgår för att framställa dessa "nödvändiga" Lm. Denna mängd arbete är värdet på dessa "nödvändiga" Lm. Och det är detta värde Marx åsyftar när han talar om "arbetskraftens värde".
Men det avgörande för Marx här, är ju inte att precisera någon kvantitativ storlek på värdet av de "nödvändiga" Lm (arbetskraftens värde). Lika litet är han intresserad av kvalitativt olika slag av vanor och behov som olika länders historiska och kulturella nivå kan ha frambragt. Dessa måste naturligtvis fastställas vid konkreta studier av olika fall. Nej, vad Marx syftar till här är att precisera begreppet "arbetskraftens värde" så att han kan använda det. Arbetskraften skall ju säljas till penningägaren, och Marx tänker låta det bli sålt till en kostnad som motsvarar dess värde. Arbetaren skall minsann få ut för alla de omkostnader han kan ha haft innan han blev en "normal" arbetskraft. Och denna kostnad är naturligtvis olika i olika länder (148I/185) (kursiv. MD):
"För ett bestämt land under en bestämd period är dock genomsnittsmängden nödvändiga livsmedel given."
Och detta "given" är viktigt att uppmärksamma. Det betyder helt enkelt att det i varje land finns en levnadsnivå av "nödvändiga" Lm som man kan kalla skälig eller normal. Naturligtvis råder kanske inte enighet om vad som är skäligt och nödvändigt. Kapitalister och arbetare har förmodligen olika uppfattning om vad som är normal levnadsstandard eller skälig livskvalitet för lönarbetarklassen. Det man inte kan komma ifrån är att en viss del av samhällets disponibla totalarbete måste avsättas för att producera denna levnadsstandard. Den kommer att ha ett värde och följaktligen också ett bytesvärde - ett pris.
Vid den stora strejken i skogen i Sverige år 1975 ställdes förutom krav på månadslön kravet att denna lön skulle uppgå till 4.000 kr. 4.000 i månaden var minimum "för att man skall kunna leva som en människa" sade en huggare under ett strejkmöte. Vid tillfällen som dessa, eller vid de normala regelrätta avtalsförhandlingarna mellan kapitalister och arbetare, preciseras de arbetandes "vanor och krav på livet" uttryckt i pristermer.
Arbetskraftens värde är alltså den mängd abstrakt arbete som är nedlagt i "nödvändiga" Lm, i alla de bruksvärden som en normal levnadsstandard kan tänkas innebära. Däremot kan det ju tänkas att resultatet efter en löneförhandling medför att lönen (arbetskraftens pris) inte förslår till att köpa de bruksvärden som utgör normal levnadsstandard. I Marx termer har då arbetskraften kommit att säljas under sitt värde. I termer från svensk lönedebatt har reallönen sjunkit. Men blir det tvärtom så att lönen räcker till att höja levnadsstandarden så har arbetskraften sålts över sitt gamla värde och den nya levnadsnivån kommer kanske att betraktas som "normal" och "nödvändig". Vi ser alltså att det råder en ständig kamp mellan kapitalister och lönarbetare om vad som skall anses vara en skälig eller normal levnadsnivå. Det råder en ständig kamp om hur man skall definiera "normalt livstillstånd" och "nödvändiga" Lm. Man kan alltså aldrig på ett neutralt eller på ett objektivt sätt fastställa vad som är värdet på arbetskraften. Den innehåller ju som Marx säger "en historisk och moralisk faktor" som helt enkelt är de arbetandes "vanor och krav på livet". Fastställandet av arbetskraftens värde är alltså en kampfråga. Det är en fråga som avgörs av kampen mellan kapitalistklass och lönarbetarklass.
I hela Kapitalet utgår Marx från att profiten produceras trots att arbetskraften säljs till sitt värde. Han skulle naturligtvis ha kunnat utgå från att den säljs under sitt värde eller över det. Det kan ju råda brist på arbetskraft så att kapitalisterna är villiga att betala överpris. Omvänt kan det ju vara ont om arbetstillfällen så att lönarbetarna måste acceptera de jobb de kan få till låga löner. Men i enlighet med resonemanget i not 37 är Marx framställning grundad i följande förutsättning: "Kapitalbildning måste vara möjlig, även när varupriset är lika med varuvärdet. Den kan inte förklaras med att varupriserna avviker från varuvärdena ..." D.v.s. Marx utgår från att lönarbetarnas levnadsstandard är "normal" (!).
På sid. 148-49/186-87 talar Marx om "arbetskraftens dagsvärde". Vad är det?
På sid. 149/187 talar Marx om "minimigränsen" för arbetskraftens värde. Vilken är denna gräns? Och varför kan man säga att den alltid ligger under "arbetskraftens värde"?
På sid. 150/188 nämner Marx några säregenheter som råder vid försäljningen av arbetskraften. För det första ingås ett avtal. Ett försäljningskontrakt upprättas och ingås, skriftligen eller muntligen. Men köparen av varan arbetskraft kan inte åtnjuta varans bruksvärde i och med att avtalet är ingått. Det kan han först när varan levereras och arbetet alltså utförs. Detta är i och för sig inget egendomligt utan det vanliga vid all köp och försäljning.
Vad gäller arbetaren, för det andra, så får han inte sin lön förrän efter det han har arbetat. Han får inte betalt för sin vara, arbetskraften, förrän den är levererad i avtalad mängd. Inte heller detta kan anses vara något egendomligt som strider mot varucirkulationens praxis.
Nej, anledningen till att Marx betonar detta är att han befinner sig i argumentation mot föreställningen att lönens värde är lika med det värde som arbetaren nedlagt i produkten. Lönen skulle alltså vara betalning för det utförda arbetets värde. Eftersom lönen betalas ut först efter det att arbetet är levererat, kan det ju verka som om penningägaren betalade lön till en summa som motsvarar det värde som arbetet skapat. Detta verkar också vara förenligt med arbetsvärdeläran. Arbetaren framställer en produkt vars värde bestäms av den nedlagda arbetstiden. Betalningen för denna produkt är en summa som motsvarar detta värde. Utbytet mellan penningägare och ägare av arbetskraft skulle vara ett vanligt varuutbyte. Det förefaller som om arbetaren vore en privat varuproducent som alla andra. (Dessa föreställningar som har sitt ursprung i Adam Smiths ofullständiga och motsägelsefulla arbetsvärdelära återkommer vi till i punkt 110 och 116.)
Har man en sådan uppfattning går det inte att förklara mervärdets uppkomst på arbetsvärdelärans grund. Varuutbyte är ju definitionsmässigt utbyte av lika storheter. Kärnpunkten ligger i att denna uppfattning inte ser att lönen är fastställd i förväg. Lönens storlek har ingenting att göra med hur många produkter arbetarens arbetskraft kommer att frambringa av de råmaterial och verktyg som penningägaren tillhandahåller. Av detta skäl är det också så att lönens storlek heller ingenting har att göra med storleken av det värde som dessa produkter kommer att innehålla. Men det har den för Adam Smith och andra. Detta är ett grundproblem för den klassiska ekonomin före Marx. Det är i polemik mot sådana föreställningar Marx skriver. Det är därför som hans resonemang och ordval ("arbetskraftens värde") för oss kanske verkar onödigt krångliga. Och det är också i polemik mot sådana föreställningar Marx avslutningsord klingar ut (151I/188):
"... är priset på arbetskraften kontraktsmässigt fastställd, ehuru det först efteråt förverkligas. Arbetskraften är såld, fastän den betalas först efteråt."
Marx har helt enkelt velat slå fast att det är arbetskraften och inte (det utförda) arbetet (nedlagt i den tillverkade produkten) som penningägaren köper. Det han köper är bruksvärdet av arbetskraften eller arbetsförmågan. Han köper dispositionsrätten till denna arbetsförmåga för en viss avtalad tid, en dag, en vecka eller en månad. Detta är avgörande för att förstå såväl Marx arbetsvärdelära som hans teori om kapitalismen.
För det första är det endast utifrån denna uppfattning om arbetskraftens värde som det blir möjligt att förklara mervärdets uppkomst. För det andra är det endast utifrån denna förklaring som det blir tydligt att mervärdet grundas på utsugning, på tillägnelse av obetalt arbete. Och därmed, för det tredje, är det endast utifrån denna förklaring som man kan förstå arbetarklassens existens som klass. Men detta är resultat som vi ännu inte har kommit till, utan som kommer i Tredje avdelningen, kap. 5-9. I min Sammanfattning av kapitel 4 och 5 kommer t.ex. betydelsen av detta att framhävas.
Hittills har vi endast långsamt arbetat oss fram mot den punkt i Marx framställning där mervärdets uppkomst äntligen skall förklaras. I kap. 4:1 fastställde Marx kapitalets allmänna form, pengar som blir till mer pengar, självförökande bytesvärde. I kap. 4:2 konstaterade han en till synes oöverstiglig motsägelse i denna formel: Hur kan bytesvärde vara självförökande då utbyte ju definitionsmässigt är utbyte av lika storheter? I kap. 4:3 löste Marx upp denna motsägelse. Bytesvärde kan vara självförökande om det helt enkelt byts mot en vara som har det unika bruksvärdet att vara värdebildande. P-V-P' är möjligt om bara V har egenskapen att tillväxa i värde! Och det finns en vara som har denna egenskap. Just den varan med det bruksvärdet - arbetskraften - måste penningägaren köpa för att hans pengar skall kunna förvandlas till kapital.
Vi kan alltså förstå att det ligger inom möjligheternas gräns att frambringa mervärde. Men Marx har ännu inte visat oss hur det i detalj faktiskt går till! För att kunna visa oss det måste han följa penningägaren och arbetskraftens ägare till den plats där penningägaren förbrukar den köpta varans bruksvärde (151/189):
"Förbrukningen av arbetskraften äger rum utanför varumarknaden eller cirkulationen på samma sätt som förbrukningen av alla andra varor."
När man köper en vara är det ju för att förbruka den eller konsumera den. Men förbrukningen av varan arbetskraft äger rum på en särskild plats. Den platsen är (152/189):
"... produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business (Obehöriga äga ej tillträde)."
I och med detta konstaterande är vi färdiga att (trots att vi är obehöriga) gå över till Tredje avdelningen "Produktionen av det absoluta mervärdet", Femte kapitlet "Arbetsprocess och värdeskapande process".
Innan dess, bara en anmärkning. De tre sista styckena i kap. 4:3 (151-52/189-91) är ytterst viktiga, eftersom Marx här talar om för oss att han tar det viktiga steget från varucirkulationens "larmande och ytliga miljö" (KI, geräuschvolle, auf der Oberfläche hausende) till produktionsprocessen. Läs dessa tre stycken noga. Jag tar inte upp dem här till närmare granskning, utan återkommer i min Sammanfattning av kapitel 4 och 5, punkt 101-105. Där kommer vi att mer fullständigt förstå vad Marx menar med det kapitalistiska samhällets "yta" (KI, Oberfläche). Vi kommer också att mer fullständigt förstå hans djupa ironi mot den borgerligt inskränkta uppfattningen av frihet och jämlikhet. Därmed kommer vi också att bättre förstå hans anspelning på "den vulgäre frihandlaren" (den vulgäre laissez-faire-ideologen) och dennes "omdöme om kapitalets och lönarbetets samhälle".
Huberman, kap. 8 och 10.
Dillard, kap. 3 och 5.
Dencik, Herlitz, Lundvall, kap. 3, s. 33-44.
Kapitalets produktionsprocess, kap. 2.
Anschauungsmaterial, s. 23-24 (i Kapitalets produktionsprocess, s. 54-55).
Lehrbuch, kap. 10.
Politische Ökonomie, kap. 4.1-2.
Grundrisse (1857-58): Gr 129-205/GrP 215-297.
Till kritiken (1859), "Urtext" 1858: Gr "Urtext" s. 919-40.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): till kap. 4:1, MEGA II/3.1 s. 3-16; till kap. 4:2, s. 16-29; till kap. 4:3 punkt 65-66, s. 29-33, punkt 67-71, s. 33-36, punkt 72-76, s. 37-44; sammanfattande till kap. 4:3, s. 44-47.
Till kritiken (1861-63), häfte VI-XV, XVIII 1862-63 (MEW 26:1-3), Teorier om mervärdet: Tidigare uppfattningar om profitens uppkomst som ger en bra bakgrund till Marx kap. 4 finns t.ex. i Teorier om mervärdet kap. 1-3:3; ES s. 49-90/ThM 1 s. 7-57/ThS 1 s. 41-86. Särskilt till kap. 4:2 och punkt 58-59 är dessa kapitel givande. (Adam Smith i punkt 76 och David Ricardo återkommer vi till i punkt 116 nedan Bihang till sjunde kapitlet.)
Resultate (1863-65): ES 581-84/Res 4-7, ES 654-57/Res 91-94; till kap. 4:3 punkt 73 och 76, Res 116-21/CI (Pel) s. 1066-71 (ej övers. i ES, se Tillägg till punkt 275 nedan).
Lön, pris och profit (1865): avsnitten VII-X; ES 558-64/MEW 16 s. 129-36/Arbetarkultur s. 47-57.
Kuczynski (Bd 36) 1968, kap. II:1.
Reichelt 1970, kap. 3:A:8, s. 202-05, 210IV-27.
Rosdolsky 1968, kap. 11, även kap. 9 och 10.
Tuchscheerer 1968, kap. 10:1.
Wygodski 1965, kap. 4.