Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Marx skall alltså studera kapitalismen. Det gör att han för åt sidan alla de ekonomiska former och samhälleliga förhållanden som inte är kapitalistiska. Han befinner sig alltså redan början i en miljö som definitionsmässigt är kapitalistisk (31/49):
"I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning', den enskilda varan som dess elementarform."
Marx tänker sig alltså ett samhälle där det kapitalistiska produktionssättet härskar, ett rent kapitalistiskt samhälle. Men han börjar med att studera varuformen, den ekonomiska företeelse som är kapitalformens grundbeståndsdel. (Vad han menar med grundbeståndsdel eller "elementarform" blir klarare nedan i punkt 40.)
En produkt får varuform om den tillverkas för att bytas eller säljas. Själva varuutbytet är ett förhållande mellan de två bytande personerna. Varuutbytet uppstår därför att den ene har behov av bruksvärdet i den andres produkt. Varuutbytet har alltså sin grund i arbetsdelningen där olika producenter framställer produkter med olika slags bruksvärden, där en producent inte själv kan producera alla de bruksvärden han själv behöver.
Om en produkt är vara har den två sidor. Dels sin naturalform (punkt 7) som ger den dess bruksvärde. Dels sin samhälleliga form, egenskapen (punkt 8) att vara utbytbar. Detta är en gammal sanning i det mänskliga tänkandet kring de ekonomiska företeelserna, och Marx låter Aristoteles framhäva (TKr 15/ZKr 15):
"Ty tvåfaldigt är bruket av varje nyttighet ... Det ena är eget för tinget som sådant, det andra inte, såsom fallet är med en sandal: att tjäna som fotbeklädnad och att vara utbytbar."
Den första sidan kallar Marx och den klassiska ekonomin för varans bruksvärde. Den andra sidan kallar han för varans bytesvärde. OBS! En sandal som tillverkas av en naturahushållande bonde för att användas av honom själv är ingen vara. Det är en produkt rätt och slätt. Den har producerats under sådana samhälleliga förhållanden att den inte skall utbytas. Den har inget bytesvärde utan enbart bruksvärde. Varans dubbelkaraktär som Marx talar om i rubriken till kap. 1:1 gäller alltså endast varor, produkter som frambringas under speciella samhälleliga förhållanden.
Och här kan vi inse vikten av Marx materialistiska historieuppfattning. Det är ju först utifrån dess hypoteser som Marx kan dela in historien i olika samhällsformer som består av historiskt specifika samhälleliga förhållanden och specifika ekonomiska former (32/50):
"Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet."
I punkt 2-9 talade vi om olika grundbegrepp. Vi skall nu se hur företeelsen bruksvärde behandlas i kap. 1:1.
a) Nyttiga ting, varukroppens materiella egenskaper (naturalform) och bruksvärdet behandlar Marx i de första styckena av kap. 1:1 (31-32/49-50). Jämför Marx text med punkt 5-7 ovan.
b) I sista stycket av kap. 1:1 (36/55) diskuteras åter skillnaden mellan en produkt rätt och slätt och en vara. I en viktig inskjuten parentes påvisar Engels andra ekonomiska former som produkter kan existera i.
Bytesvärdet. Men en vara är inte bara "ett yttre föremål, ett ting som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag" (31/49). Varan har också den samhälleliga egenskapen att vara utbytbar. Den har inte bara bruksvärde utan också bytesvärde (32-33/50-51).
Nu har Marx presenterat bruksvärdet och bytesvärdet för oss. Men vad är egentligen bytesvärdet? På sid. 32-34/50-53 genomför Marx en argumentation för att visa att bytesvärdet inte är något annat än ett uttryckssätt eller en "uppenbarelseform" (KI, Ausdrucksweise, "Erscheinungsform", Marx citationstecken) för något tredje. Och detta tredje är helt enkelt värde, materialiserat abstrakt mänskligt arbete.
För att komma fram till detta utgår Marx från varukroppens naturalform och alla de egenskaper som varukroppen har som konkret föremål. Men varukroppens materiella egenskaper (naturalformen) undanskymmer egenskapen värde. Därför abstraherar Marx bort alla naturalformens egenskaper. Han bortser från alla "geometriska, fysikaliska, kemiska och andra naturegenskaper" och vad återstår? Jo, endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukt (33-34/52). Marx skriver (ä.ö.):
"Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde ... då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar och former, som gör den till ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting. Alla dess sinnliga beskaffenheter är upplösta. Nu är det inte heller fråga om en produkt av snickeriarbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete ... eller eljest något bestämt produktivt arbete ... alla är reducerade till likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete."
Bytesvärdet är alltså ett uttryckssätt eller en "uppenbarelseform" för värdet, eller värdesubstansen som Marx också skriver. Och värdesubstansen utgörs av det nedlagda mänskliga arbetet, abstrakt sett. Den är helt enkelt en arbetsmängd av likartat mänskligt arbete, arbete rätt och slätt, arbete där man har abstraherat bort alla olikheter hos olika slags arbete som kan ge produkterna olika materiell form.
Bytesvärdet är alltså något annat än värdesubstansen. Bytesvärdet är värdesubstansens uttryckssätt eller "uppenbarelseform". Bytesvärdet är den form i vilken värdesubstansen kommer till uttryck, en värdeform (se rubriken till kap. 1:3).
Detta låter komplicerat, men vi skall inte stanna vid det här. Vi skall ju inte närmare studera kap. 1:3 och 3, Marx analys av värdets former, dess "uppenbarelseformer". Se Inledningen sid. 26-27.
Det som är viktigt att slå fast här är att värdesubstansen är något som är åtskilt från den värdeform som den antar (bytesvärdet). Ett intressant problem blir naturligtvis frågan om värdesubstansens (värdets) kvantitativa förhållande till värdeformen (bytesvärdet, priset). Detta kvantitativa förhållanden återkommer Marx inte till förrän i Tredje boken kap. 8-12. Där påvisar han under vilka betingelser priserna avviker från värdena. Här behandlar han emellertid värdesubstansen respektive värdeformen kvalitativt. Han analyserar dessa ekonomiska former som sådana. Och i det sammanhanget är det inte nödvändigt att dra in problemet om de kvantitativa avvikelserna.
På sid. 34/53 skriver Marx att han i resten av kap. 1:1 tänker betrakta värdet "oberoende av denna form", d.v.s. oberoende av bytesvärdet (värdeformen). Han skall alltså behandla värdesubstansen.
Marx har fört oss från värdeformen (bytesvärdet) in till värdet. Han kommer att dröja kvar vid värdet och arbetet i resten av kap. 1:1 samt i kap. 1:2. Däremot kommer han närmare i kap. 1:3 att behandla varför och på vilket sätt värdet antar värdeform, de olika formerna som bytesvärdet kan antaga. Men här skall vi dröja kvar vid värdesubstansen.
a) Vad avgör värdesubstansens storlek (34/53)?
b) Varför innehåller inte en oskicklig och långsam arbetares produkt mer värde än en skicklig och snabb arbetares produkt?
c) Vad menar Marx med "samhälleligt nödvändig arbetstid" och vad betyder den för värdesubstansens storlek (34-35/53-54)?
d) Vad menar Marx med "arbetets produktivkraft" eller arbetsproduktiviteten (35/54)? Vad avgör dess höjd?
e) Vad har arbetsproduktiviteten för betydelse för värdesubstansens storlek (35-36/54-55)?
Anm. Ett översättningsfel i BI på sid. 36 rad 10. Där står "större". Det skall naturligtvis vara "mindre", KI s. 55. [I själva verket har ett stycke fallit bort (gäller samtliga tryckta upplagor), vilket dock rättats i vår nätupplaga - MIA.]
OBS! Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden är ett genomsnitt av de olika arbetstider som använts av de olika producenterna i branschen. Arbete med högre arbetsproduktivitet innehåller mindre mängd abstrakt arbete. Varor producerade av sådant arbete kan alltså säljas billigare. Därmed har dess produkter högre konkurrenskraft på marknaden. Det omvända förhållandet råder för arbete med lägre produktivkraft. Vad som är genomsnitt fastställs på. marknaden genom marknadskrafternas fria spel. För att få sälja sina varor måste de som har för höga priser sänka dem till genomsnittet. Däremot kan de vars arbetsproduktivitet ligger över genomsnittet (alltså kortare samhälleligt nödvändig arbetstid) höja sina priser och få en extra vinning.
Denna utjämningsprocess på marknaden (konkurrensen, lagen om tillgång och efterfrågan) förutsätter Marx. Han utgår från att den redan är genomförd och att genomsnittet har konstaterats. Denna process analyseras ingående i Tredje boken, kap. 8-12. Marx föregriper här resultatet av sin egen framställning och talar om den samhälleligt genomsnittliga arbetsproduktiviteten och arbetstiden.
Rubriken till kap. 1:1 lydde: "Varans två faktorer: bruksvärde och tärde (värdesubstans, värdestorlek)" (ä.ö.). Jag skall sammanfatta kap. 1:1 om varuformens dubbelkaraktär med en figur. Den heldragna linjen representerar "varukroppen själv" i sin naturalform, och den streckade representerar värdet. (OBS! Bytesvärdet kommer inte in i bilden förrän i kap. 1:3. Se punkt 24.)
I kap. 1:2 är Marx fortfarande kvar hos värdet och arbetet (se punkt 16). På sid. 35/56 skriver han (ä.ö.) (kursiv. MD):
"Ursprungligen framträdde varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden. Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivit kritiskt påvisad. Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin."
Detta skall vi närmare studera i punkterna nedan. Och att detta är en kärnfråga framhåller Marx även i ett brev till Engels av den 24/8 1867 som finns baktill i BI. OBS! Marx talar här om arbete i historiskt specifik form: varuproducerande arbete.
Konkret arbete. När nu Marx närmare skall betrakta arbetets dubbelkaraktär börjar han med det konkreta arbetet. På sid. 36-38/56-58 finner vi följande uttryck: "bestämt slag av produktiv verksamhet" - "nyttigt arbete" - "kvalitativt olika, nyttiga arbeten" - "konkret arbete". Gå noga igenom dessa sidor för att förstå förhållandet mellan konkret arbete och ett föremåls materiella egenskaper (naturalform) och därmed dess bruksvärde. Jfr. punkt 5-7 och 12.
På sid. 37-38/57 möter vi det historiskt allmänna arbete som vi snuddade vid i punkt 3. Marx skriver:
"Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden ... ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen (ty. Stoffwechsel, eng. metabolism) mellan naturen och människan ..."
Det gör att alla produkter och följaktligen alla "varukroppar" utgör "föreningar av två element, råmaterial och arbete". Råmaterialet hämtas från naturen och arbetet är den mänskliga verksamheten. Vad människan kan göra är endast att "förändra naturens former" på olika sätt för att förändra råmaterialets naturalform och därmed frambringa olika nyttigheter (38/57). (Se punkt 3-7.) I kap. 5:1 återkommer vi närmare till arbetsprocessen, betraktad historiskt allmänt. Det historiskt allmänna arbetet får inte sammanblandas med det abstrakta arbetet. Det abstrakta arbetet är ju knutet till arbete i en viss samhällelig form, varuproducerande arbete.
Abstrakt arbete. Det andra momentet i arbetets dubbelkaraktär övergår Marx till på sid. 38/58 med orden: "Vid övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet". Hans utgångspunkt är alltså varans dubbelkaraktär (punkt 18). Denna sida av arbetets dubbelkaraktär försöker han fånga med de språkliga uttrycken: "mänskligt arbete utan särskild kvalitet" - "abstrakt mänskligt arbete" (38-41/58-61). (Se även punkt 14 och 16.)
Det sista sammanfattande stycket är viktigt (41-42/61). Hur kan ett och samma arbete ha en dubbel karaktär? Hur är det möjligt att samma arbete är både konkret och abstrakt? Förhållandet mellan varans dubbelkaraktär och arbetets tecknar jag i följande sammanfattning av kap. 1:2. (Se punkt 18.)
På sid. 34/53 skrev Marx att "undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet" (punkt 16). Svårigheten är att förklara varför och hur värdesubstansen (värdet) framträder i form av bytesvärde, som pengar eller pris (punkt 15). Detta antyds av Marx i noten med asterisk på sid. 36/55, samt i den sista meningen av kap. 1:2 i BI ur franska upplagan (BI s. 42).
Marx har alltså i kap. 1:1 kommit fram till (genom uteslutningsmetoden) att bytesvärdet måste vara ett uttryckssätt eller en "uppenbarelseform" för värdet som skapats av abstrakt mänskligt arbete. Han har i kap. 1:2 närmare behandlat varans och arbetets dubbelkaraktär.
Här i kap. 1:3 står Marx nu i begrepp att påvisa hur sambandet är mellan värde och bytesvärde, mellan värdesubstans och värdeform. Han skall analysera de olika värdeformerna, vars sista form är penningen. Marx skriver (42/62) (ä.ö.):
"Var och en vet ... att varorna äger en gemensam värdeform, penningformen, som bildar en högst påtaglig kontrast till. deras bruksvärdens omväxlande naturalformer. Här gäller det nu att prestera något som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms ursprung (KI, Genesis)."
Vi skall inte här följa Marx på färden utan hoppa över kap. 1:3. Se Inledningen sid. 26-27.
Bytesvärdet och det samhälleliga sammanhanget. Varuutbytet knyter samman de olika enskilt producerande varuägarna till ett samhälle. En bagare bakar fler limpor än han behöver. Han bakar inte bara för egna behov. Han bakar för andras behov. Samhället i övrigt behöver ett antal bröd-bruksvärden. Det varuproducerande arbetet producerar för att sälja till andra. Därmed är det samhällelig produktion. Det är produktion för ett samhälle. Det är produktion i ett samhälleligt sammanhang. Marx uttrycker sig på följande sätt (62/86):
"... så snart människorna på ett eller annat sätt arbetar för varandra, får deras arbete samhällelig form."
Rikedomen antar varuform endast under speciella historiska förutsättningar. Den första är att det råder en utvecklad arbetsdelning (det är ju inte viktigt här, att klara ut hur den har uppkommit); det råder en specialiserad arbetsdelning mellan olika individer eller olika geografiska regioner. Den andra förutsättningen är att utbytet av produkter verkligen kommer igång och fortsätter att existera.
I definitionen av begreppen vara och varuform ingår alltså två moment. Vi har å ena sidan olika enskilda produktionsprocesser. Producenterna producerar oberoende av varandra. De producerar privat eller enskilt. Å andra sidan ingår de i ett samhälleligt sammanhang av arbetsdelning där alla drar sitt strå till stacken. Det råder en motsättning mellan arbetets privata bedrivande och det samhälleliga sammanhang det ingår i. Den ekonomiska formen vara upphäver denna motsättning, d.v.s. ger den en form att röra sig i. Varuutbytet förmedlar det samhälleliga sammanhanget mellan producenterna.
Varans fetisch-karaktär. Ting och samhälleliga förhållanden. Vi närmar oss nu det som jag utlovade i punkt 1 och som fanns i citatet från Engels, nämligen på vad sätt analysen av varan och penningen inte bara är en analys av ting utan fastmer en analys av samhälleliga förhållanden.
Marx börjar kap. 1:4 med påpekandet att varan vid en första anblick ser ganska enkel ut, men att den vid närmare analys visar sig vara fylld av problem. Vari ligger då det problematiska (62/86)?
"Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just denna form."
Den analys som Marx syftar på är den som genomfördes i kap. 1:3. Där framkom vissa "egendomligheter" (49/70) hos värdeformen som utgör grunden för varans "fetisch-karaktär". Analysen i kap. 1:3 ger följande resultat:
1) De enskilt bedrivna arbetena är egentligen samhälleligt arbete. De ingår i ett samhälleligt sammanhang. De utgör produktion i och för ett samhälle. 2) Varuutbytet utgör det samhälleliga bandet mellan de enskilda och isolerat producerande producenterna. 3) Förhållandet mellan producenterna och deras arbetsinsatser är samhälleliga förhållanden mellan individer. 4) Men arbetsmängderna framträder inte förrän i själva varuutbytet på marknaden. Arbetsmängderna (värdesubstanserna) framträder först i varornas bytesvärden (punkt 9 och 10). 5) Och det "egendomliga" inträffar att värdesubstansen hos en vara framträder först när den byts mot andra varor, när den byts mot andra materiella varukroppar. 6) Samhälleliga förhållanden mellan personer ser alltså ut som förhållanden mellan ting.
Hela detta komplicerade förhållande sammanfattar Marx på de första sidorna av kap. 1:4 (63-64/87) (ä.ö.):
"Bruksföremål kan överhuvudtaget endast bli varor, då de är produkter av från varandra oavhängigt bedrivna privatarbeten. Dessa privatarbeten sammantagna bildar det samhälleliga totalarbetet. Då producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av sina arbetsprodukter, framträder (KI, erscheint) också den specifikt samhälleliga karaktären av deras privatarbeten först genom detta utbyte."
Marx fortsätter (63IV/87) (ä.ö.) (svåröversatt):
"Eller, privatarbetena uppträder i praktiken som länkar i det samhälleliga totalarbetet först genom de relationer som utbytet skapar mellan arbetsprodukterna, och förmedlat genom dessa, mellan producenterna."
Och slutligen (63IV-64I/87) (ä.ö.):
"För producenterna framstår därför deras privatarbetens samhälleliga relationer just så som de är, d.v.s. inte som direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten, utan snarare som tingsliga förhållanden mellan personerna och samhälleliga förhållanden mellan tingen (KI, sachliche Verhältnisse der Personen und gesellschaftliche Verhältnisse der Sachen)."
Detta är kärnan i de mystifikationer som varan ger upphov till och som ställer till problem. Marx kallar det varans fetisch-karaktär. Samhälleliga förhållanden mellan människor tar formen av förhållanden mellan ting.
Varans fetisch-karaktär och den borgerliga nationalekonomin. I den moderna borgerliga nationalekonomin möter vi ett tydligt exempel på tänkande som inte kan genomskåda varans fetisch-karaktär. Där ses ekonomi (eng. economics) överhuvudtaget inte som en vetenskap om de olika samhällsformerna och deras produktivkrafter och produktionsförhållanden, d.v.s. ekonomi i historiematerialistisk mening. I stället ses ekonomi som något snävt och tekniskt (se Inledningen not 38). Ekonomi blir läran om prisrörelserna, tillgång och efterfrågan, inkomster, sparande, konsumtion och investeringar, alltså läran om tingens, varornas och pengarnas, rörelser. Men den ställer inte frågan under vilka samhälleliga förhållanden det alls kan finnas varor, pengar och priser, eller under vilka förhållanden arbetet betalas med lön. (Se citatet från Marx i punkt 24, och citatet från Engels i punkt 1.)
Den moderna borgerliga ekonomin är därför en vetenskap utan genomreflekterad begreppslig grundval. Den kan inte förklara eller begreppsligt bestämma (definiera) de kategorier och begrepp som den opererar med. I stället uppfattas de som oproblematiska och givna. Är de givna av Gud, naturen, ödet eller "utvecklingen"? I varje fall ses de inte som historiskt producerade av mänskliga handlingar, av historiska klasskampshandlingar och historiska klasskampsresultat. (Dessa klasskampsresultat, i sin tur, uppstår naturligtvis inte ovillkorligt, utan på grundval av vissa samhällsförhållanden, t.ex. "produktivkrafternas utveckling", de s.k. geografiska upptäckterna, den katolska kyrkans förfall, godssystemets gradvisa upplösning och andra historiska omständigheter ur Europas ekonomiska historia kring år 1500 e. Kr. Men detta återkommer vi till i kap. 24.)
Genom att bedragas av varans fetisch-karaktär kan inte den borgerliga nationalekonomin genomskåda att de "ekonomiska" företeelserna varan och penningen endast blir allmänt förekommande i samhället under vissa samhälleliga förhållanden, under kapitalismen, när det kapitalistiska produktionsförhållandet upprätthålls. Därmed kan den borgerliga nationalekonomin inte inse att dessa samhälleliga förhållanden upprättats och upprätthålls av klasskampshandlingar. Därmed kan den inte heller utpeka de klasskampshandlingar som skulle kunna upphäva tingens, d.v.s. "marknadens", "den internationella konkurrensens" eller "kostnadslägets", despotiska makt över samhällsutvecklingen.
Det kan inte vi heller - ännu. Men efterhand som vi studerar oss fram genom Första boken kommer grundförutsättningarna för det kapitalistiska systemet att blottläggas.
Den automatiska prismekanismen utanför mänsklig kontroll. Jag skall här helt kort ta upp några exempel ur den moderna nationalekonomins klassiska lärobok, nobelpristagaren P. A. Samuelsons Economics (den internationella studentupplagan, McGraw-Hill). Jag skall ta upp exempel på hur de grundläggande ekonomiska begreppen inte förklaras eller begreppsligt bestäms.
Samuelson inleder sin bok med att slå fast att varje samhälle möter tre grundläggande problem: Vad, Hur, och För vem skall det produceras. Det gäller såväl för Robinson Kruse som för ett modernt industrisamhälle, ja, rent av för ett bisamhälle. Det låter ju sympatiskt. Men Samuelson har inte mer än dragit upp detta tema förrän den borgerliga ekonomins ogenomtänkta grundbegrepp lyser fram. På sid. 14-15 formulerar han den första frågan sålunda (övers. MD): "Vilka varor skall produceras och i vilka mängder?" Det är förmodligen ett tanklöst skrivfel som avslöjar ett ogenomtänkt begrepp. Samuelson måste ju mena produkter, vilket han också skriver på raderna runt omkring. Varken Robinson Kruse, bin eller feodalbonden eller den naturahushållande bondefamiljen tillverkar ju varor. En historiskt specifik ekonomisk företeelse blir historiskt allmän!
På sid. 38 finner vi en annan lika typisk tanklöshet. Samuelson skriver (övers. MD): "Allting har ett pris - varje vara och varje tjänst". Det låter ju troligt. Men varför? Under vilka förhållanden är det så att "allting" blir varor och får priser - föda, bostad, arbetskraft och kultur? Hur kan det komma sig att företeelser som i andra samhällsformer inte har varit varor, förs till marknaden för att säljas till sitt marknadsvärde?
Men ett viktigare tema möter vi på sid. 37-40. Där skriver Samuelson (övers. MD):
"I ett system med fri privat företagsamhet är ingen individ eller organisation medvetet sysselsatt med de tre ekonomiska problemen ... Vad, Hur och För vem. Detta faktum är verkligen anmärkningsvärt."
Ja, det är det verkligen! Samuelson fortsätter med att framhålla att det som styr ekonomin i ett sådant fritt system är den "osynliga hand" som Adam Smith presenterade i den klassiska politiska ekonomins grundläggande verk, Wealth of Nations (1776). Samuelson kallar denna mekanism för "den omedvetna automatiska prismekanismen" (eng. the unconscious automatic price mechanism).
(Engelskans unconscious är i detta sammanhang litet svårt att översätta till svenska, liksom tyskans motsvarande bewusstlos. Ordagrant betyder de "utan medvetande" eller "medvetslös". Svenskans "omedveten" tycker jag är litet för svagt, men nog det ord som man måste välja. Vad som avses är en mekanism som opererar automatiskt, utanför människornas medvetna kontroll.)
Och den utgör verkligen ett anmärkningsvärt faktum! Men Samuelson tar detta anmärkningsvärda för givet. Ingenstans i hela boken frågar han - varför? Hur kan det komma sig att det är så? Hur kan det komma sig att människorna under kapitalismen är underkastade samhällsrörelser utanför deras medvetna kontroll? Vilka är förutsättningarna för att denna unconsciousness överhuvudtaget skall kunna uppstå? Är inte människorna medvetna och rationella varelser? Hur kan samhället utvecklas liksom genom naturlagar som man inte kan påverka? Att människorna under kapitalismen är underkastade "marknadens" rörelser, det behöver man inte vara nobelpristagare för att märka. Frågan är: Varför? Hur blir det möjligt?
Historiskt allmänt och historiskt specifikt. I resten av kap. 1:4 (64-73/88-90) resonerar Marx kring svårigheten att från en borgerlig ståndpunkt genomskåda varans fetisch-karaktär. Det är som vi såg hos Samuelson inte nödvändigt att ställa frågan varför. Men det blir det för lönarbetarklassen. Som vi såg i Inledningen (sid. 22-23) så innebär lönarbetarklassens ståndpunkt just ett historiskt Varför och Hur. Lönarbetarklassens särskilda teoretiska medvetandeformer utvecklas under 1800-talet just som ett ifrågasättande av det kapitalistiska systemet.
Den borgerliga ekonomin tar i stället varan och penningen som givna. De behöver inte förklaras. De är alldeles naturliga. De ses som "samhällslivets naturformer ... objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda produktionssätt, varuproduktionen" (66/90). Alla produkter bara är varor och bara har priser.
Utifrån en borgerlig ståndpunkt verkar alltså det kapitalistiska samhället och dess ekonomiska former som alldeles naturliga. Men för Marx är inget samhälle mer naturligt än ett annat. De är bara olika samhällsformer under människans historiska utveckling. Det vetenskapliga problemet är att reda ut vad som är historiskt allmänt och vad som är historiskt specifikt, t.ex. för kapitalismen. För att lösa detta problem utgår Marx från den utgångspunkten att varje samhälle lever av sitt arbete. Den maximala totalmängden arbete i ett samhälle är dock begränsad av befolkningens storlek och dess kunnighet, den tekniska nivån, jordens fruktbarhet och befintliga naturtillgångar. I varje samhälle finns en rad behov. För att täcka dessa behov måste totalmängden arbete fördelas på produktion av olika produkter. Detta är ju samma problem som Samuelsons Vad, Hur och För vem.
I varuproducerande samhällen finns emellertid ingen medveten planering av hur mycket arbete som skall satsas för att producera det ena eller det andra bruksvärdet. Endast i efterhand på marknaden, när deras produkter skall säljas, märker de isolerade varuproducenterna om de har satsat för mycket arbete på att tillverka t.ex. skor. Det kanske finns överflöd av skor. Tillgången överstiger efterfrågan. Vissa skolager kanske inte ens blir sålda trots prissänkningar, s.k. realisationer. Visa av skadan tillverkar skoproducenterna mindre till nästa försäljning.
Detta skulle Samuelson se som att "den omedvetna automatiska prismekanismen" påverkat skoproducenterna att minska sin produktion, d.v.s. påverkat skobranschens utveckling. Och det har den ju! Men för Marx och den klassiska politiska ekonomin är prisrörelser inte en orsak utan en verkan. Orsaken till prisfallet är att det satsats för mycket av samhällets totalmängd arbete på skor i förhållande till efterfrågan på marknaden.
I varuutbytet på marknaden sker denna reglering. Varan och dess bytesvärde är den samhälleliga form produkterna måste antaga för att det skall bli något utbyte. Först i och med varan regleras användandet av den samhälleliga totalmängden arbete på detta "automatiska och omedvetna" sätt. Det är inget "naturligt" utan nog så historiskt specifikt, möjligt endast under specifika samhälleliga förhållanden. (Se punkt 25 och 27.) Nödvändigheten av att överhuvudtaget fördela samhällets tillgängliga totalmängd arbete är historiskt allmän och råder i alla samhällsformer. Men fördelningen av arbetsmängder sker inte på samma sätt i de olika samhällsformerna. Den kan ske på olika sätt. För det första "omedvetet" och okontrollerat via marknaden och varan. För det andra medvetet och kontrollerat genom en samhällelig plan. Och för det tredje kan den ske utifrån religionens och traditionens makt, eller på andra sätt vanliga i förkapitalistiska samhällsformer.
Andra historiskt specifika samhällsformer. Utifrån en borgerlig ståndpunkt som inte behöver ifrågasätta samhället verkar det måhända självklart att alla produkter bara är varor och har priser. Marx har nu analyserat varan och penningen och påvisat att varan är ett uttryck för historiskt specifika samhällsförhållanden och att varuutbytet är ett förhållande mellan personer och inte mellan ting. Han har också påvisat (främst i kap. 1:3) att värdeformen är en "uppenbarelseform" för mängden (abstrakt) mänskligt arbete, och att varuutbytet är ett utbyte av olika arbetsmängder mot varandra. För att belysa detta tar han med oss på en historisk jämförelse (66/90):
"Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer."
Marx tar oss med till andra samhällsformer och deras produktion, så att vi skall kunna bli fria från vår egen samhällsforms skygglappar. Läs igenom sid. 66-68/90-93. Marx jämför varuproduktionen med fyra andra former för fördelning av den samhälleliga totalmängden arbete.
a) Den första formen av produktion är Robinson Kruses. Hans arbete är överhuvudtaget inget samhälleligt arbete, menar Marx. Varför? (Se punkt 25.)
b) Den andra formen är den europeiska medeltidens feodalism. Vilket är det samhälleliga bandet mellan människorna i produktionen? Vilka är de historiska förutsättningarna och produktionsförhållandena? Vilken är produkternas rikedomsform? Vem eller vad avgör vad som skall produceras?
c) Det tredje exemplet är "gemensamt arbete", d.v.s. omedelbart samhälleligt arbete. (Varans produktion är också samhälleligt arbete, men samhälleligt på ett särskilt sätt - inte omedelbart och direkt utan indirekt, förmedlat via marknaden.) Men Marx talar om gemensamt arbete på mikronivå, i den självägande naturahushållande bondefamiljen. Vilka är de samhälleliga banden? Vem och vad avgör vad som skall produceras och hur det skall produceras? Vad avgör uppdelningen i kvinnliga och manliga sysslor?
d) Det fjärde exemplet utgörs också av gemensamt arbete, men den här gången rör det hela samhället organiserat som "ett förbund av fria människor". Vilka är de samhälleliga banden som knyter ihop de olika arbetsmängderna till en totalmängd arbete? På vad sätts bestäms vad, hur och för vem det skall produceras?
Den gemensamma produktionen, kommunismen. Gå tillbaka till min Inledning sid. 18-19 för en definition av begreppen socialism respektive kommunism. I Kapitalet talar Marx endast om kommunismen. Det socialistiska samhällets politiska, ekonomiska och ideologiska problem har vi först insett vidden av sedan socialistiska samhällen började existera i verkligheten. Medvetandet om dem utgör en historisk erfarenhet som Marx inte kunde ha.
Marx hävdade på sid. 65/89 att under varuproduktionen regleras produktionen liksom av en "reglerande naturlag". Marx jämförde den med tyngdlagens verkan när huset störtar samman över ens huvud. Ingen producent kan i förväg veta om hans produktion varit samhälleligt nödvändig eller bedriven med samhälleligt nödvändig arbetsproduktivitet och arbetstid. Marx skrev:
"Dessa senare (värdestorheterna) växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende och åtgörande. Hans egen samhälleliga rörelse ter sig hos honom som en rörelse hos ting under vilkas herravälde han själv står i stället för att råda över dem."
Det finns helt enkelt ingen medveten mänsklig kontroll över samhällets rörelse och utveckling. Som motsats till varuproduktionens brist på medveten planering av den samhälleliga produktionens totalrörelse ställer Marx kommunismen (68/92):
"... ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft."
Detta är naturligtvis än så länge i Marx framställning bara en förhoppning. Marx lyfter fram kommunismen för att de samhälleliga förhållanden som är knutna till varuformen skall bli tydliga. Men utifrån denna insikt blir kommunismen aldrig något annat än en förhoppning. Det är först kapitalismens utveckling som skapar de verkliga betingelserna för en högre samhällsform. Det är först i och med kapitalismens utveckling som det gemensamma ägandet av produktionsmedlen och den planmässiga styrningen av produktionen blir en objektiv möjlighet (69/94):
"... står under deras medvetna planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria."
Liknande formuleringar återfinner vi i Grundrisse (Gr 77/GrP 159) (övers. MD):
"... individer som är förenade (Gr, assoziierte) på grundval av gemensam tillägnelse och kontroll av produktionsmedlen ... Detta förbund ... förutsätter utvecklingen av materiella och andliga betingelser, som inte vidare skall utvecklas på detta ställe."
Vi kommer senare i Första boken att få se hur dessa betingelser växer fram ur kapitalismen själv - storindustrin, arbetarklassen och kriserna. Kommunismen blir till objektiv möjlighet på grund av storindustrins karaktär av gemensamt arbete. Samtidigt framväxer och organiseras en klass av människor av kapitalismens egen utveckling, lönarbetarklassen. Genom kriserna och sin otrygga existens är det en klass som inte bara är i ständig motsättning till kapitalet, utan som också "har en värld att vinna" när den avskaffar kapitalismen (slutorden i Kommunistiska manifestet).