Originalets titel: "Marxismo: Scienza o rivoluzione?".
Publicerat: Första gången i tidskriften Il Manifesto, juli 1969. Ingår i Lucio
Colletti: Ideologia e societā (Editori Laterza, 1972), s. 305-314.
Översättning: Inga Brandell och Fausto Giudice
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marxismen som vetenskap eller marxismen som revolution? Det har varit och är fortfarande alternativen. Att finna en lösning är inte så lätt som man ofta tror. Jag ska börja med det första alternativet - marxismen som vetenskap. Resonemanget kan i stora drag läggas fram på följande sätt. Marxismen är en teori om det mänskliga samhällets utvecklingslagar. I Kapitalet studerade och analyserade Marx de lagar som styr den kapitalistiska produktionen, han demonterade och beskrev denna särskilda "mekanism". Såsom vetenskaplig doktrin består marxismen huvudsakligen i upptäckten av objektiva kausalförhållanden. Den avslöjar och analyserar de lagar som gör att systemet fungerar, beskriver de motsättningar som underminerar det inifrån och som bestämmer dess öde. Men eftersom Kapitalet är ett vetenskapligt arbete och inte ideologi tillåts inte analysen bli färgad av "värdeomdömen" eller subjektiva val. I stället görs endast "faktaomdömen", objektiva bedömningar, påståenden som i sista hand kan gälla universellt. Vetenskapens påståenden står i indikativ. De för inte fram några "val" eller mål. Det är omöjligt att härleda imperativ från vetenskapens objektiva och opartiska påståenden. Det är som bekant det resonemang Hilferding utför i förordet till Finanskapitalet (det resonemang som fördes av så gott som hela den ortodoxa marxismen i Andra Internationalen): "Marxismen är blott en teori om det samhälleliga förloppets lagar." "Dessa lagar som får sin generella utformning i den marxistiska historieuppfattningen tillämpas av den marxistiska ekonomin på varuproduktionens epok." "Marxismen som är en vetenskapligt logisk och objektiv doktrin är inte bunden till värdeomdömen." Marxismens uppgift såsom vetenskap är att "beskriva kausalförhållanden". Trots att de alltid sammanblandas är "socialism" och "marxism" inte samma sak. Socialismen är ett mål, en finalitet, den politiska viljans och handlingens syfte. Marxismen å andra sidan är, eftersom den är vetenskap, objektiv och opartisk kunskap. Man kan acceptera vetenskapen och inte eftersträva målet. "Att gå med på marxismens validitet betyder inte alls", säger Hilferding, "att man gör värdeomdömen, och än mindre att man utpekar linjer för handlande i praktiken. Det är en sak att medge en nödvändighet, en annan sak att ställa sig själv i denna nödvändighets tjänst."
Att inom ramen för denna uppfattning tala om ett samband mellan vetenskap och klassmedvetande, mellan vetenskap och ideologi, är klart omöjligt, än mindre om vetenskapens "partiskhet". Det socio-ekonomiska förloppet betraktas som en process som utvecklas inför den observerande vetenskapsmannen på samma sätt som stjärnornas rörelser. De "ekonomiska lagarna" är objektiva lagar, utanför klasserna och oberoende av vår vilja liksom naturlagarna (se Stalin, Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen). "Värdelagen" är som tyngdlagen. Mer eller mindre närvarande som grund för denna uppfattning finns alltid en "teori om sammanbrottet". Det kapitalistiska produktionssättets lagar leder oåterkalleligen systemet till dess slut. Kapitalismens bortdöende är oundvikligt. Det blir ödesbestämt och nästan automatiskt genom förklaringen av dess egna lagar. Bortsett från nyanser och mindre variationer var detta mer eller mindre den uppfattning som dominerade även i Tredje Internationalen. Det enda nya som tillkom under dess period, och framförallt med Stalin, är "partiskheten" (som var ett kriterium redan latent hos Lenin för övrigt). Förutom det blinda och sekteristiska sätt detta kriterium framfördes på så sattes det bara samman med den naturalistiska objektivismen. Det sattes samman men förenades aldrig, det klistrades och knöts bara fast.
Denna "fysikalistiska" ståndpunkt är i oerhört mycket mer raffinerade och utvecklade former fortfarande den dominerande bland de bästa marxistiska ekonomerna. Typiskt är Oskar Langes fall och än mer Maurice Dobbs (som för övrigt är en mycket seriös forskare). Värdelagen betraktas av Dobb som en lag som gör det möjligt att rekonstruera, ena, ordna och förklara systemets alla rörelser och huvudsakliga mekanismer. Dobb skriver:
"Först med Adam Smith' arbete och dess mer rigorösa systematisering av Ricardo har den politiska ekonomin skapat en kvantitativ enande princip som gör det möjligt att formulera postulat i termer av det ekonomiska systemets allmänna jämvikt och formulera lagar om de allmänna relationer som råder mellan systemets viktigare delar. I den politiska ekonomin består den enande principen eller det allmänna lagsystemet uttryckt i kvantitativ form, i värdelagen."
Det som här framförallt kommer fram är värdelagens i sista hand samhälleligt neutrala karaktär. Lagen gör det möjligt att relatera till varandra de viktigaste storheterna i systemet såsom den allmänna gravitationslagen möjliggör inom sitt område (Dobbs eget exempel). Vad som inte kommer fram här är den särskilda - "fetischistiska" eller "alienerade" - karaktären hos de storheter som relateras av lagen. För Marx har varor och kapital inte existerat jämt och dessutom kommer deras existens att ta slut. Vid sidan av relationerna inom systemet analyserar och kritiserar Marx själva systemet. Marx diskuterar varför arbetsprodukten tar formen av "vara", varför mänskligt arbete representeras av "tingens" "värde", han diskuterar varför (d.v.s. under vilka villkor) kapitalet existerar och reproduceras. Dobb å andra sidan resonerar lite som Smith och Ricardo som ser varorna som arbetsprodukternas "naturliga" och oundvikliga form och marknaden som en institution som alltid måste existera, och som framställer värdelagen som en lag om faktorernas ständiga kvantiteter (som i själva verket ofta blandas samman med problemet med att "mäta" värden). Det finns ingen anledning att dröja längre vid denna fråga. Det räcker med att notera att värdelagen även för Marx är en objektiv lag, en lag som opererar oberoende av människors medvetande och till och med "bakom deras rygg". Men det är bara det att för honom rörde det sig om ett speciellt slags objektivitet, en så att säga falsk objektivitet som måste förstöras. Marknadslagarna gäller för människorna, skriver Marx, som en "naturlig nödvändighet". Marknadsrörelserna kan lika lite förutses som jordbävningar. Men det beror inte på att marknaden skulle vara ett "naturligt" fenomen. Det som har tagit den objektiva formen av ett föremål och interaktion mellan föremål är i själva verket samhällsrelationerna mellan människorna själva. "Dessa formler har omisskännligt ingraverat, skriver Marx, att de tillhör ett samhällstillstånd där produktionsprocessen är herre över människorna och människan ännu inte bemästrar produktionsprocessen." Lite tidigare påpekade han att: "Samhällets livsprocess, som grundar sig på den materiella produktionsprocessen förlorar inte sin mystiska dimslöja förrän den behandlas som produktion av fritt associerade människor och medvetet regleras av dem i enlighet med en fastställd plan." Och det kan som bekant bara ske genom en revolution.
I den ricardianska tolkningen tenderar alltså värdelagen att bli en naturlag och framstår som en socialt neutral lag. Naturlagarna har ingen klasskaraktär. Och på samma sätt har varuproduktionen och marknadens existens ingen klasskaraktär. Därur de välbekanta resonemang som alla känner till. "Marknaden" och "profiten" betraktas inte som oundvikliga kvarlevor från de borgerliga institutionerna i det socialistiska samhällets första fas, som framförallt är ett övergångssamhälle, utan som "den ekonomiska verksamhetens rationella kriteria eller mått", alltså som något positivt som alltid ska vara. Det finns en "socialistisk" marknad och en "socialistisk" profit. Revolutionen genomförs inte för att avskaffa profiten, d.v.s. utsugningen. Om revolutionen genomförs är det bara för nöjet att marschera disciplinerade och applåderande framför en talarstol.
En annan grundläggande snedvridning, som är nära lierad med den föregående, är vantolkningen av arbetets natur och innebörd hos Marx. För Marx uppkom den politiska ekonomin i och med varuproduktionens utvidgning och generalisering. Den uppkom med kapitalismen och försvinner med den (alltså successivt med att dess kvarlevor försvinner i övergångssamhället). Det är det som förklarar att Marx' alla viktigaste verk har som titel eller underrubrik kritik av den politiska ekonomin. För många marxister idag är det däremot verkligen motsatsen: den politiska ekonomin ska alltid finnas (se Lärobok i politisk ekonomi utgiven av Sovjetunionens Vetenskapsakademi), liksom lagen alltid kommer att finnas, Staten och de som talar om för massorna vad massorna själva bör tro och tänka.
Jag avbryter här det resonemang som förts hittills för att ta upp problemet på ett annat sätt och ur en annan vinkel. Vi tar upp Marx' första verkligen viktiga skrift, Kritik av Hegels rättsfilosofi. Den har en anmärkningsvärd struktur. Inte bara det att arbetet börjar som en kritik av den hegelianska statsfilosofin och omärkligt övergår till en kritik av staten, utan i båda fallen, d.v.s. både när det gäller hur Hegel ser staten och frågan om själva staten, utvecklas kritiken enligt en och samma modell. Det är inte bara Hegels föreställning om Statens verklighet som är upp och ned och "står på huvudet". Marx säger att själva verkligheten som alstrar staten är upp och ned. "Denna okritiska inställning, mysticismen är", skriver han, "den hegelianska filosofins mysterium likaväl som den moderna konstitutionens gåta. Detta synsätt är med visshet abstrakt, men det är den politiska statens egen abstraktion såsom Hegel själv utvecklar det. Det är också atomistiskt, men det är samhällets egen atomism. Detta synsätt kan inte vara konkret när själva dess objekt är abstrakt." I allmänhet kritiserar en författare en annan genom att påstå att sakförhållandet är ett annat än denne beskrivit. Kritiken framförs i namn av och på grundval av verkligheten. Här tycks tillvägagångssättet vara det motsatta. Den dödsdom som uttalas mot den gamla filosofin gäller samtidigt också dess föremål. Marx vill inte bara se slutet på den hegelianska statsfilosofin, han vill att själva staten ska "upplösas". Och återigen är det så eftersom han uppfattar det så att inte bara den filosofiska föreställningen om verkligheten är falsk, metafysisk och "står på huvudet", utan också själva verkligheten, d.v.s. detta särskilda samhällsstyre som uttrycks i den moderna representativa staten eller i det parlamentariska systemet.
Läget i Kapitalet är likartat. Här nöjer sig Marx inte heller med att kritisera ekonomernas "logiska mysticism", deras "treenighet": Jord, Kapital, Arbete. Deras "fetischism" förklaras med samhällets egen fetischism, alltså det kapitalistiska produktionssättets. Detta är mycket tydligt i en rad formuleringar. Kapitalet innehåller meningar som dessa: "varans mystifierande karaktär", eller "varuvärldens hela mystifiering, all den magik och dödskult som höljer i dimma arbetsprodukterna så länge de tar formen av varor", eller slutligen att den "mystiska dimslöjan" inte är något som de borgerliga uttolkarna av den "samhälleliga livsprocessen, d.v.s. den materiella produktionsprocessen" har lagt till utan något som tillhör själva denna process, som alltså framstår för den politiska ekonomin som vad den verkligen är.
Själva verkligheten är alltså upp och ned. Det gäller alltså inte bara att kritisera det sätt på vilket ekonomer och filosofer har framställt verkligheten. Det gäller att välta omkull, alltså räta upp och ställa på "fötterna" själva verkligheten. "Till nu har filosoferna inte gjort annat än tolkat verkligheten, nu gäller det att förändra den." På sidorna ovan har vi sett marxismen som vetenskap, nu kommer vi till marxismen som revolution.
Läsaren ombedes att inte bli upphetsad utan att hålla ögonen öppna och använda huvudet. I det resonemang vi just fört finns en mycket tveksam och till och med farlig punkt. En författare kritiserar en annan genom att åkalla verkligheten och visa att sakerna ligger till på ett annat sätt än den senare föreställt sig och beskrivit. Det är det enda riktiga sättet att bete sig på. Däremot tycks Marx, både vad gäller Hegel och ekonomerna, inte kunna göra detta: han kan det inte eftersom kriteriet som han använder - verkligheten - självt är ett falskt mått. På vilken grund kan vi säga att den kapitalistiska verkligheten är upp och ned? Bernstein svarar: på grundval av det moraliska idealet. "Rättvisetanken", Kants etik, säger mig att världen borde rättas till och reformeras. Värde och mervärde är ord. Socialismen är en produkt av goda viljor. Låt oss ändra människans själ! Överge den vetenskapliga socialismen för den utopiska socialismen. Verkligheten räknas inte. "Fakta" är av intet intresse. Verkligheten förnekas för att lämna plats åt förverkligandet av idealet. Förnuft är revolution. Våra dagars Bernstein tycks befinna sig till vänster. Det är den småborgerliga anarkismen hos Marcuse och alla dem som tagit denne på allvar.
Låt oss stanna upp ett ögonblick för att få lite ordning på resonemanget. Verkligheten är säkerligen upp och ned, annars skulle revolutioner inte vara nödvändiga. Å andra sidan behöver marxismen också vara en vetenskap: om inte skulle det inte finnas någon vetenskaplig socialism, utan bara messianska aspirationer, alltså religiösa förväntningar. Kort sagt, om Marx är en vetenskapsman måste han ställa sina och andras idéer mot fakta, med experiment kontrollera hypoteserna mot verkligheten. Med enklare och mer bekanta ord innebär detta att när Marx kritiserar Hegel, ekonomerna och hela den kapitalistiska verkligheten måste han alltid göra det i namn av och på grundval av verkligheten. Kriteriet för hans kritik kan alltså inte vara det ideella (som alltid är det ideala x och y). Det måste vara ett kriterium härlett ur verkligheten och förankrat i den. Om jag får sammanfatta detta kort vill jag säga att det i kapitalismen finns två verkligheter: den Marx uttrycker och den som uttrycks av de författare han kritiserar. Jag ska försöka visa detta på snabbast och enklast möjliga sätt genom att gå igenom förhållandet mellan kapital och lönearbete.
Låt oss börja med att se hur detta förhållande ter sig ur kapitalistens synvinkel. Kapitalisten investerar sina pengar i införskaffandet av spinnrockar, bomull och arbete. Dessa saker finner han på marknaden och alltså som varor. Han köper dem som man köper piska, häst och vagn. När dessa saker införskaffats (låt oss anta till deras verkliga värde) sätter kapitalisten arbetaren vid spinnrocken för att omvandla bomullen till tråd. Vid denna punkt är, säger Marx, "arbetsprocessen en process som utspelas mellan saker som kapitalisten har köpt, mellan saker som tillhör honom. Därför tillhör processens produkt honom lika mycket som det vin som är en produkt av jäsning i hans källare".
Kapitalisten, som är van vid synteser och stora överblickar, värdigas inte skilja mellan de olika föremål han införskaffat. Ur hans synvinkel är lönearbetet en del av kapitalet på samma sätt som spinnrockarna och råvaran: det är kapitalets "variabla" del, "lönefonden", till skillnad från den del som investerats i införskaffandet av produktionsmedel. Det faktum att lönearbetet förutom att reproducera sitt eget värde, och alltså lönen, även producerar mervärde är en lycklig omständighet som inte uppställer något teoretiskt problem för kapitalisten. Denna avkastning från arbetet framstår för kapitalisten direkt som hans eget kapitals produktivitet, det kapital som arbetarens hand är en del av, ett av de föremål som införskaffats. Som bekant är detta hela den icke-marxistiska ekonomins tes, det som Marx kallar den politiska ekonomins fetischism. Inte bara arbetet producerar värde, utan även kapitalet. Lönen betalar arbetets produktivitet, profiten kapitalets. Jorden producerar jordräntan, kapital och maskiner profit och arbetet producerar lönen. Var och en får sitt. Harmoni och samverkan mellan produktionsfaktorer ska alltså råda en gång för alla.
Det kommer att sägas att detta är "arbetsköparnas" synpunkt. Men det viktiga att förstå är att det inte bara rör sig om en subjektiv synpunkt utan en synpunkt som i viss mening motsvarar det verkliga förloppet. Arbetarklassen reproducerar medel för sitt uppehälle och samtidigt mervärde (alltså profit, ränta och avkastning). Med sitt arbete ger den inkomst till huvudklasserna i samhället. Och - så länge som den hålls nere - är arbetarklassen bara en kugge i den kapitalistiska mekanismen. Kapitalet produceras av arbete, arbetet är orsaken, kapitalet verkan, arbetet är ursprunget, kapitalet resultatet. Och ändå framstår arbetarklassen inte bara i företagsbokföringen utan även i själva den verkliga mekanismen bara som "variabelt kapital" och lönefond. "Helheten" har blivit en "del" och delen det hela. Detta är den upp- och nedvända verkligheten som "står på huvudet" som redan nämnts: den verklighet som Marx inte bara lät bli att ta som kriterium och måttenhet utan rent av ville störta och räta upp.
Tänk på den amerikanska arbetarklassen. Den är bara en kugge i kapitalet, en del av dess mekanism. Rättare sagt är den inte ens "klass" (den har inget medvetande om det), den är en samling kategorier: verkstadsarbetare, kemiarbetare, textilarbetare o.s.v. När den reagerar och går i strejk är dess förhållande till hela "samhällsmekanismen" liknande den som en störd galla har i förhållande till hela människokroppen: den ber bara om ett piller för att må bättre. Denna klass (men varje arbetarklass har gått genom detta stadium och befinner sig i viss mening fortfarande i det så länge den inte tagit makten), denna klass är verkligen en del av kapitalet. Även om det också är sant (vi lämnar åt sidan den imperialistiska utsugningen av arbetare i andra länder) att det den är en del av (kapitalet) i sin tur är en del av det värde denna arbetarklass har producerat.
Den ståndpunkt Marx intar är just en yttring av denna andra verklighet. Kapitalet, som lönearbetet bara är den variabla delen av, är i själva verket en del av denna sin egen del (som alltså är "helheten"): det är en produkt av det "levande arbetet". Utan att upprepa Bernsteins moralism eller Marcuses "utopier" störtar Marx alltså ekonomernas argumentering och pekar på störtandet av själva kapitalismen och stöder sig då på data ur verkligheten. Marxismen är alltså en vetenskap. Det är en analytisk rekonstruktion av det sätt på vilket den kapitalistiska produktionens mekanism fungerar.
Å andra sidan är marxismen förutom vetenskap en revolutionär ideologi. Den är verklighetsanalys ur arbetarklassens synvinkel. Detta betyder i sin tur att arbetarklassen inte kan göra sig till klass utan att tillägna sig Kapitalets vetenskapliga analys. Utan detta splittras den i en mängd "kategorier". Arbetarklassen är inte (måtte drömmarna vakna!) något givet, inte någon naturprodukt. Den är något som uppnås, ett resultat av det historiska handlandet, alltså inte bara av de materiella förutsättningarna utan också av det politiska medvetandet. Kort sagt blir klassen klass när den förutom de spontana kraven utvecklar ett medvetande om att vara i motsättning till hela systemet, medvetande om att vara förkämpe för en revolution som befriar inte bara arbetarna utan hela samhället. Detta medvetande genom vilket klassen skapar sig själv i politisk organisation och ställer sig i spetsen för sina allierade kan bara komma från Kapitalet. Det var med denna innebörd, tycks det mig, som Lenin sa att det för partibyggandet var nödvändigt med något som kom "utifrån".
Last updated on: 9.13.2008