Originalets titel: "Stato e Rivoluzione di Lenin".
Publicerat: I augusti 1967 i tidskriften Problemi del socialismo. Ingår i Lucio Colletti:
Ideologia e societè (Editori Laterza, 1972), s. 295-304. Publicerad på svenska i L. Berntson (red.): Marxistisk statsteori
(Zenit/Cavefors, 1978).
Översättning: Inga Brandell och Fausto Giudice
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det genomgående temat i denna skrift - det som outplånligt etsar sig in i läsarens minne och som genast dyker upp när man tänker på Staten och revolutionen - är revolutionen som förstörelse och våldshandling. Revolutionen kan inte bara innebära maktövertagande utan måste också innebära att den gamla staten förstörs. "Det väsentliga är om det gamla statsmaskineriet ... skall bevaras eller om det skall förstöras", säger Lenin. Sprengen, zerbrechen, förstöra, krossa: de orden fångar textens ton. Lenin polemiserar inte mot dem som inte vill ta makten. Målet för hans angrepp är inte reformismen. Hans polemik riktar sig i stället mot dem som vill erövra makten utan att krossa den gamla staten. Den han vill åt med sitt angrepp är Kautsky. Men inte den Kautsky som kommer till tals efter 1917 (t.ex. i Terrorismen och kommunismen) utan den som ägnar sina skrifter åt kampen mot opportunismen: den Kautsky som vill ha revolutionen, maktövertagandet, men ändå inte vill att den gamla statsapparaten skall krossas.
Texten ger först intryck av att vara en oförsonlig och sekteristisk studie, primitiv, genomsyrad av en "asiatisk vrede" - en sorts hyllning till "våldet för våldets egen skull". Vad som träder mot en tycks vara revolutionen reducerad till sitt utanverk och sina mest elementära yttringar: stormningen av Vinterpalatset, inrikesdepartementet i lågor, arresteringarna och avrättningarna av männen som besatt politiska poster i den gamla regeringen. Det var precis den tolkningen som tillförsäkrade Staten och revolutionen dess framgångar under hela Stalins era, mer än ett kvartssekel från 1928 till 1953, inte bara i Ryssland utan i alla världens kommunistpartier. Revolutionen är våldet. Kautsky är socialdemokrat därför att han inte vill våldet. Man kan inte vara kommunist utan att syfta till ett våldsamt maktövertagande. Fram till 1953 skulle varje kämpande kommunist i partiet (inräknat det italienska) som djärvts uttrycka tvivel på våldets nödvändighet ha funnit sig själv i samma situation som den gör som i dag tvivlar på den "fredliga, parlamentariska vägen".
Jag ska inte vara dum nog att påstå att Lenin var mot våldet. Han var för ett våldsamt uppror lika mycket som han i juni 1917 hade stött revolutionens fredliga utveckling. Han var för det ena eller det andra, allt efter omständigheterna. Men på en punkt var han orubblig: i varje enskilt fall måste statsapparaten förstöras.
De sätt revolutionen kan förverkligas på är i viss grad villkorsbundna: de beror av en uppsättning händelser som det inte nyttar att orda om i förtid. Inte heller är mängden spillt blod ett tecken på det revolutionära förloppets grundlighet. Det väsentliga hos revolutionen, den förstörelse den inte kan avstå från (den är inte våldet en tillräcklig garant för), är snarast att den utplånar den borgerliga staten som en makt skild från och motsatt massorna och att den ersätter den makten med en ny och annorlunda. Det är kärnpunkten.
Enligt Lenin måste den gamla statsapparaten krossas därför att den borgerliga staten är beroende av att makten särskiljs från och avhänds massorna. I det kapitalistiska samhället är demokratin alltid, även under de gynnsammaste förhållanden, "inpressad i den kapitalistiska exploateringens trånga ram". "Befolkningsmajoriteten ... är utesluten från deltagande i det offentliga och politiska livet." Alla den borgerliga statens mekanismer är inskränkningar som "utesluter och utstöter de fattiga från politiken och från aktivt deltagande i demokratin". En socialistisk revolution som behöll den sortens stat skulle vidmakthålla särskillnaden mellan massorna och makten, massornas beroende och underkastelse.
Om överförandet i samhällsägo av produktionsmedlen innebär att samhället frigör sig från kapitalets styre, blir sin egen herre, och lägger produktivkrafterna under sin egen, medvetna, planerade kontroll kan den politiska form denna ekonomiska frigörelse uppnås genom endast grundas på producenternas initiativ och självstyre.
Här har vi det egentliga grundtemat i Staten och revolutionen. Den borgerliga statsapparatens utplånande är inte inrikesdepartementet i lågor, inte barrikaderna. Allt detta må ske men det är inte kärnan. Det som är väsentligt för revolutionen är att skiljelinjen som särar de arbetande klasserna från makten förstörs, att de arbetande klasserna når frigörelse och självbestämmanderätt, att makten omedelbart överförs i folkets händer. Marx sade att Kommunen hade visat att "arbetarklassen icke helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta igång det för sina egna syften". Den kan det inte ty den socialistiska revolutionens mål är inte att "överflytta det byråkratiskt-militära maskineriet från ena handen till den andra" utan att omedelbart överföra makten i folkets händer - och det är omöjligt om inte maskineriet först krossas.
Dessa få rader kräver den allvarligaste begrundan: den socialistiska revolutionen består inte i att "från ena handen till den andra" överföra den byråkratiskt-militära apparaten; att den byråkratiskt-militära statsapparaten förstörs är enligt Marx "förutsättningen för varje verklig folkrevolution". Lenin tillfogar: en "folkrevolution" är en där "folkets massa, dess flertal, de 'lägsta' samhällsskikten reste sig självständigt och satte sin prägel på hela revolutionens gång genom sina krav, genom sina försök att bygga upp ett nytt samhälle på det gamlas ruiner."
Styckets mening är klar. Att förstöra den gamla apparaten är att förstöra de gränser den borgerliga staten påtvingat demokratin. Det är att gå från en "trång, begränsad" demokrati till den fulla demokratin. Och Lenin tillägger att "den fulla demokratin är inte kvalitativt samma sak som den ofullständiga demokratin". Bortom vad som formellt kan te sig som en kvantitetsskillnad gäller det egentligen "ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag".
Här framträder också betydelsen av polemiken mot Kautsky. Sammanstötningen med Kautsky är viktig därför att den avslöjar ett dilemma som senare blivit stötestenen för hela arbetarrörelsens praktik efter Lenin. Kautsky ville gripa makten men inte störta staten. Han sade att det viktiga var att helt enkelt ta över den statsapparat som redan finns där och att nyttja den för våra egna syften. Envar som tänker över olikheterna mellan de två formlerna kommer att bakom den oskyldiga skillnaden i ord finna en långt viktigare och djupgående klyfta. För Lenin är revolutionen inte bara att överföra makt från en klass till en annan den är också att gå från ett slags makt till ett annat; för honom hänger de två sakerna samman eftersom en arbetarklass som griper makten är en arbetarklass som styr sig själv. För Kautsky å andra sidan innebär ett maktövertagande inte att skapa en ny makt utan bara att överföra den gamla makten till arbetarklassens politiska representanter som inte själva tillhör arbetarklassen. För den förre är socialismen massornas självstyre: under socialismen, säger Lenin, "höjer sig befolkningens massa till självständigt deltagande inte bara i omröstningar och val utan också i den dagliga förvaltningen. Under socialismen skall alla förvalta i tur och ordning och kommer snart att vänja sig vid att ingen förvaltar".
För den senare är socialismen maktförvaltning i massornas namn. För Lenin måste den socialistiska revolutionen förstöra den gamla staten därför att den måste förstöra själva skillnaden mellan de styrda och de som styr. För Kautsky ska staten och dess byråkratiska apparat inte förstöras därför att byråkratin, det vill säga skillnaden mellan de styrda och de som styr, inte kan undertryckas och alltid kommer att överleva. För Lenin är revolutionen alla herrars slut, för Kautsky är den bara en ny herres ankomst.
Jag upprepar att den Kautsky Lenin vände sin polemik mot fortfarande var marxist och stadigt höll fast vid uppfattningen om staten som klasstat. Ja, hans politiska vision hade en strikt ouvrieristisk prägel (arbetarprägel). Som hos alla marxister i andra internationalen var hans klassuppfattning i själva verket så strikt att den ofta utvecklades till en sluten korporativism. Vad Lenin skrev om Marx' uppfattning om "folkrevolutionen" i opposition mot Plechanov et al kunde lätt ha utsträckts att omfatta Kautsky också.
Och ändå innehöll Kautskys tankar om makten trots den stela klasståndpunkten redan fröet till hela hans senare utveckling. Staten som inte får förstöras men som kan tas över och användas för egna syften, den byråkratiskt-militära apparaten som inte ska monteras ner utan överföras "från ena handen till den andra", är redan embryot till en i klasshänseende "opartisk" stat: den är ett tekniskt, "neutralt" verktyg, blott och bart ett verktyg på gott och ont beroende på vem som kontrollerar och använder det.
Härav följer att teorin om ett enkelt övertagande av makten utan en samtidig tillintetgörelse-förändring av den innehåller fröet till en teori om staten som en stat över klasserna. Eller snarare en ständig pendling mellan två ytterligheter: en hänsynslös subjektivism som i att föra en särskild grupp politiska funktionärer (det är som vi vet partibyråkratin) till makten ser revolutionens och socialismens huvudändamål; och en föreställning om staten som en stat över klasserna. Den första polen kan ses i den så kallade Rakosi-regimen: "proletariatets diktatur" genom dekret, vilken i sinom tid kan utvecklas till tesen om en "hela folkets stat". Den andra polen exemplifieras av den socialdemokratiska byråkratins mandariner: Scheider-männen och Wilsonerna, Leon Blum och Mollet och deras gelikar som - då de tjänar den borgerliga staten och precis därför att de tjänar den - tror att de på så sätt tjänar hela samhället, det "allmänna" och "gemensamma" intresset.
Vår politiska kamps mål, sade Kautsky, är "statsmaktens erövring genom att vinna majoriteten i parlamentet och upphöja parlamentet till regeringens herre". Parlamentet har - uppenbarligen - funnits hittills och det kommer att fortleva, ja, det måste nödvändigt ha evigt liv. Det är oberoende inte bara av klasserna utan också av de historiska epokerna. Det är höjdpunkten av staten över klasserna. Kautskys formel (liksom hans nutida epigoners) saknar till och med som hypotes en antydan om att det parlamentariska styret på något sätt skulle kunna vara bundet till det borgerliga samhällets klass-struktur. Formeln gör rent hus med hela Marx' kritik av den moderna representativa staten. Dessutom, i den mån denna tes är beredd att medge att det parlamentariska styrelsesättet alls har någon klasskaraktär, identifieras inte denna med styrelsesättet som sådant utan med dess avarter: valfusk, trasformismo, feta statliga kontrakt, sottogoverno etc. Den betonar dessa "motsägelser" desto villigare som de tillåter tesen att framkalla bilden av det "sanna parlamentet", "nationens rätta spegel" eller som Togliatti också förutspådde: den enda utopism de "gamla rävarna" kan föreställa sig.
Målet är att vinna majoriteten i parlamentet och upphöja det till regeringens herre, skriver Kautsky. Den viktiga frågan är vem som kontrollerar parlamentet; det gäller bara att byta ut, om än radikalt, regeringens politiska funktionärer. Att det är möjligt och nödvändigt att gå vidare, att det väsentliga är just att utplåna skillnaden mellan de styrda och dem som styr - Kautsky kan inte ens föreställa sig något sådant. Hans formel är parlamentet som "regeringens herre"; Lenins är folket som "parlamentets herrar" - det vill säga parlamentets oskadliggörande.
Vi måste bli helt säkra på att vi rätt förstår den leninistiska kritiken av det parlamentariska systemet. Det är inte en primitiv och sekteristisk kritik, Bordigas kraftlösa kritik, att brännmärka parlamentet och den politiska demokratin som "svindel", etc. Denna senare kritik är den som historiskt haft övertaget i den kommunistiska traditionen. Det är en elementär kritik som då den misslyckas att klassanalysera den liberala demokratin och fatta det organiska sätt på vilket dess framväxt är knuten till den kapitalistiska socio-ekonomiska ordningen skarpt fördömer parlamentet och den moderna representativa staten i subjektivistiska termer som om det gällde institutioner den härskande klassen "uppfunnit" för att lura folket (ungefär som Voltaire hävdar att religionen uppfunnits av prästerna). Hur ytlig och kraftlös denna kritik är framstår klart när vi minns att ur den har sprungit just det nihilistiska förakt för demokrati- och maktstrukturproblemet i ett socialistiskt samhälle som genomsyrat all erfarenhet i stalinistiska och poststalinistiska politiska kretsar fram till den dag som i dag är. I Staten och revolutionen lyckas däremot Lenins kritik av parlamentet för första gången - och lägg märke till att det också är första gången i Lenins eget tänkande (därav textens avgörande betydelse, den är utan gensägelse hans största bidrag till den politiska teorin) - återställa några av grunddragen i Marx' kritik av den moderna representativa staten. I den mån Staten och revolutionen på den politiska praktikens nivå sammanfaller med Lenins första verkliga upptäckt och förståelse av sovjeten och dess betydelse (som först kommit fram mycket tidigare i samband med 1905 års revolution men som han länge inte förstått) sammanfaller den också på den politiska teorins nivå med hans upptäckt att "proletariatets diktatur" inte är partiets diktatur utan är identisk med pariskommunen, just samma kommun som Lenin till och med så sent som i början av 1917 ännu bara betraktat som ytterligare en, om än extrem, form av "borgerlig demokrati".
De två synpunkterna skiljer sig så radikalt att där i det första fallet kritiken av parlamentet blir en kritik av demokratin blir tvärtom i Lenins fall kritiken av parlamentet, det vill säga av den liberala eller borgerliga demokratin, en kritik av parlamentets antidemokratiska natur - en kritik i den "fulla" demokratins namn, den omätligt mycket fullständigare (och alltså kvalitativt annorlunda) demokratin, sovjetdemokratin, den enda demokrati som förtjänar namnet socialistisk demokrati.
Den marxistiska litteraturen efter Marx känner inget som ens tillnärmelsevis kan tävla med allvaret i Staten och revolutionens kritik av parlamentet; inte heller något som därmed förenar en sådan djup demokratisk inspiration som genomströmmar och ger liv åt Lenins text från början till slut. Det "imperativa mandatet", de representerades ständigt närvarande möjlighet att återkalla sina representanter, kravet på en lagstiftande makt som inte skulle vara "en parlamentarisk utan en arbetande korporation, på samma gång verkställande och lagstiftande" och i vilken därför representanterna själva måste "arbeta, själva stifta lagar, själva kontrollera de praktiska följderna och själva direkt ansvara inför sina väljare". Allt detta är inte en parlamentets "reform" (som man i vissa ynka sekter, offer för partibyråkratin, drömmer om i sina extremistiska sagor, sekter som är "oförsonliga" i sina fördömanden av Lenins parlamentarism!); snarare är det ett parlamentets oskadliggörande och ersättande med representativa organ av "råds"- eller "sovjet"-typ: för att än en gång använda Lenins egna ord är det "ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag".
Alltså ska staten förstöras och ersättas med institutioner från en "proletär demokrati", det vill säga med den producerande massans självstyre, Lenins tankebanor är så strikta att han inte tvekar att dra de mest långtgående slutsatser härur: själva den socialistiska staten är en rest av den borgerliga staten - så länge som socialismen (det vill säga det kommunistiska samhällets första fas) ännu behöver en stat.
"Staten dör bort eftersom det inte längre finns kapitalister, inte längre finns klasser och man därför inte längre kan undertrycka någon klass. Men staten har ännu inte helt dött bort, ty det återstår att skydda den 'borgerliga rätt' (det vill säga principen 'åt en var efter hans arbetsinsats' snarare än efter hans behov) som sanktionerar faktisk brist på jämlikhet."
Det följer att "i sin första fas kan kommunismen ännu inte vara fullständigt mogen i ekonomiskt hänseende, inte fullständigt fri från kapitalismens traditioner eller spåren av den. Därav härrör en så intressant företeelse som att 'den borgerliga rättens trånga horisont' bibehålles inom kommunismen under dess första fas. Den borgerliga rätten ifråga om konsumtionsvarornas fördelning förutsätter naturligtvis med nödvändighet en borgerlig stat, ty rätten är ingenting utan en apparat som är i stånd att tvinga till iakttagande av rättsnormerna. Därav följer att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen utan t. o. m. den borgerliga staten - utan bourgeoisi!"
Som vi ser mäts här den socialistiska utvecklingens nivå med den demokratiska utvecklingen. Ju längre statens bortdöende gått och massornas självstyre utsträckts ju större framsteg har gjorts i övergången från socialism till kommunism. Kommunismen är inte Volga-Don kanalen plus staten. Den är inte "brandgator" plus polisen, koncentrationsläger, och byråkratisk allmakt. Lenin hade en annan idé. Men just därför att idén ännu i dag bara är en idé borde vi förkasta alla tabun och tala rättframt.
Staten och revolutionen skrevs i augusti och september 1917 vid det revolutionära förloppets höjdpunkt. Inget av Lenins arbeten har en "kontemplativ" karaktär, minst av allt Staten och revolutionen. Lenin gav sig i kast med den för att besluta vad som borde göras under den pågående revolutionen. Han var en realist som inte förlitade sig på "inspiration" på ögonblickets politiska improvisation, utan som strävade att handla, fullt medveten om vad han gjorde. Det var av den mannen och i det ögonblicket Staten och revolutionen föddes. Och ändå behöver vi bara se oss omkring i dag för att inse att den socialistiska idén förhåller sig till den socialistiska verkligheten ungefär som bergspredikan till Vatikanen.
Det svar vi måste godta - men som vi bör avge lugnt och med eftertanke och utan att dramatisera - är det vi alla känner: de stater vi kallar socialistiska är det bara metaforiskt. De är länder som inte längre är kapitalistiska; länder där de huvudsakliga produktionsmedlen nationaliserats och överförts i statens ägo - men inte i samhällets, vilket är något helt annat. De utgör de "länkar" i världsimperialismens kedja som brustit (och än så länge har kedjan brustit i sina svagaste länkar). Det gäller Kina, "folkdemokratierna", och inte minst Sovjetunionen. Inget av dessa länder är eller skulle heller kunna vara verkligt socialistiska. Socialismen är inte ett nationellt förlopp utan en världsomfattande process. Denna fantastiska process - som i dag framför allt gäller det världskapitalistiska systemets upplösning - är just den vi genomlever och som helt enkelt på grund av sin oöverträffade omfattning inte kan bringas till fullbordan på en enda dag. Alla kan vi se dess verkningar. Endast socialdemokratin, övertygad om att den kan förbli i sadeln för alltid, kan i sin skumögda koncentration på det "konkreta" unna sig lyxen att strunta i den. Denna socialdemokratiska illusion blir envars öde som tror att Staten och revolutionens idé är överspelad. Få skrifter är relevantare eller mer i takt med tiden. Lenin är inte omodern. Den nationella socialismen, att "bygga socialismen i ett land", den är omodern. Marx sade att kommunismen inte kan existera som "lokal händelse". "Proletariatet kan sålunda bara existera på det världshistoriska planet precis som dess handlande, kommunismen, bara kan ha en världshistorisk existens."
Last updated on: 9.13.2008